Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 3

1902-02-04 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:3, Lagutskottets Utlåtande N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

1

3ST:o 3.

Ank. till Biksd. kansli den 4 febr. 1902 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Till förberedande behandling af lagutskottet har hänskjuta en af

herr M. Höjer inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 6, hvari motionären

anfört följande:

»Vid 1898, 1900 och 1901 års riksdagar har undertecknad, som

bekant, väckt motion om sådan ändring af kongl. förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm, att genom densamma kunde åt hufvudstadens

kommunalrepresentation tillerkännas rätt att inom sig sjelf utse sin ordförande.

Denna motion har vid 1900 och 1901 års riksdagar blifvit af

lagutskottet tillstyrkt samt af Andra Kammaren utan diskussion och utan

votering antagen. Äfven inom Första Kammaren hafva kraftiga röster

höjts för förslaget, och att detsamma der med en aftagande majoritet förkastats,

torde i väsentlig mån hafva berott derpå, att man ansett, det

Stockholms stadsfullmäktige, »hvilka saken närmast rörde», först borde

uttala sig för en reform, mot hvars ''principiella berättigande svårligen

varit någonting att invända.

Bill. till Biksd. Prot. 1902. 7 Sami. 3 Häft. (N:o 3).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Detta bar nu skett. Den 1 oktober 1901 föreslog riksdagsmannen,

herr Emil Hammarlund inom Stockholms stadsfullmäktige, att stadsfullmäktige

»skulle ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, det

täcktes Kongl. Maj:t till nästkommande Riksdag aflåta proposition om

ändrad lydelse af 15, 18, 19 och 33 §§ i förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagutskottets

vid 1901 års riksdag härom afgifna förslag». Motionen, i hvilken icke

mindre än 29 af kommunalrepresentationens medlemmar instämde, blef

visserligen af beredningsutskottet afstyrkt med reservation af fyra bland

utskottets medlemmar, men bifölls vid stadsfullmäktiges sammanträde den

11 november 1901 med den betydande majoriteten af 53 röster mot 37

efter en längre diskussion, vid hvilken med de mest bindande skal ådagalades

nyttan och önskvärdheten af reformens genomförande. Om och i

hvad mån Kongl. Maj:t täcktes tillmötesgå Stockholms stadsfullmäktiges

»underdåniga anhållan» är icke bekant; men för den händelse mot förmodan

Kongl. Maj:t skulle anse stadsfullmäktiges hemställan icke till

någon dess åtgärd föranleda, har det ansetts i hög grad önskvärdt, att

Riksdagen i hvarje fall sattes i tillfälle att genom sitt ord och sitt inflytande

stödja Stockholms stadsfullmäktige i deras lofliga sträfvan att åt

rikets första kommun förvärfva en rättighet, hvaraf rikets öfriga stadskommuner

längesedan äro eller när som helst kunna komma i besittning.

Det är derför jag härmed tillåter mig att för fjerde gången underkasta

den för hufvudstaden vigtiga frågan Riksdagens upplysta bedömande.

Med åberopande af hela motiveringen till den i Andra Kammaren

vid 1898 års riksdag väckta motionen n:o 7, såsom vore denna motivering

ord för ord här införd, samt med hänvisning till de grunder, som af

lagutskottet vid 1900 års riksdag blifvit i dess utlåtande n;o 25 i ämnet

anförda, hemställer jag vördsamt, att Riksdagen måtte för sin del besluta,

att nedannämnda paragrafer i kongl. förordningen den 23 maj 1862

om kommunalstyrelse i Stockholm må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 15.

Nedannämnda personer må med hänsigt till, deras embets- och tjenstemannaställning

icke vara stadsfullmäktige, nemligen öfverståthållaren,

underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom de tjensteman

och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro inför stadsfullmäktige

eller under dem stälda nämnder eller afdelningar redo skyldige.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

3

Vid stadsfullmäktiges sammanträden eger öfverståthållaren eller, der

han hindrad är, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna,

men ej i besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmäktige välja årligen bland sig'' en ordförande och en vice

ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareembetet

insändas.

Aro både ordförande och vice ordförande hindrade att vid något

stadsfullmäktiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en

annan ordförande för tillfället.

Fullmäktige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas i

en instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19-

Stadsfullmäktige, för hvilka tjenstgöringsåret börjar den 1 april, sammanträda

å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och december

månader samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant af nöden.

Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då 10 eller flera stadsfullmäktige

med uppgift om anledningen skriftligen derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmäktige utse bland sig högst tio personer att jemte ordföranden

och vice ordföranden hos fullmäktige utgöra ett särskildt utskott, som har

att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter i

alla rigtningar, till fullmäktige göra framställningar och förslag, som i ett

eller annat hänseende häraf kunna föranledas; till föredragning bereda alla

de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmäktige skola utlåtanden eller beslut meddela,

samt å stadsfullmäktiges vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten

af fullmäktiges beslut. Detta beredningsutskott eger att från de

under stadsfullmäktige lydande nämnder, afdelningar eller tjensteman infordra

de yttranden och upplysningar, som för ärendenas utredande är af

nöden, äfvensom att hos öfverståthållareembetet omedelbart göra framställning

om upplysningars infordrande från embetsmyndigheter på sätt

stadsfullmäktige i § 28 medgifvet är.

Öfverståthållaren är obetaget att öfvervara beredningsutskottets sammanträden

samt att i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Den hos stadsfullmäktige anstälde sekreteraren tjenstgör ock i sådan

egenskap hos beredningsutskottet.))

Den af herr Höjer i ofvanstående motion åberopade motiveringen till

en af honom jemte en del andra ledamöter af Andra Kammaren vid 1898

års riksdag afgifven motion i ämnet var af följande lydelse:

»Genom kongl. förordningen af den 28 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm är vordet stadgadt, att Stockholms stads öfverståthållare

skall på grund af sitt innehafvande embete fungera såsom kommunalrepresentationens

sjelfskrifne ordförande. Detta stadgande, som i sig

innebär en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens grundsats, på hvilken

vår kommunallagstiftning skall vara byggd, är för Sveriges hufvudstad så

mycket mer förödmjukande, som stadsfullmäktige i rikets öfriga städer

äfvensom kommunalstämmorna på landet ega den rätt att utse sin ordförande,

hvilken väl må anses vara ett af kännemärkena på en rådplägande

församlings sjelfständighet. Äfven våra minsta småstäder, hvilka till äfventyra

icke? ega stadsfullmäktige, utan låta sina angelägenheter handläggas

å allmän rådstuga inför magistraten och under borgmästarens ordförandeskap,

äro så till vida i en bättre ställning än Stockholm, som dessa städers

invånare, i det afseende hvarom fråga är, när som helst kunna undandraga

sig magistratens och borgmästarens förmynderskap genom att i stadgad

ordning öfverlåta sin beslutanderätt åt stadsfullmäktige, hvilka då ega

att sjelfva sin ordförande utse. Oanmärkt bör icke lemnas, att tanken på

herr öfverståthållarens sjelfskrifna presidium i hufvudstadens kommunalrepresentation,

om den ens var väckt, åtminstone icke tog sig något tydligare

uttryck under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo kommunallagarnes

utfärdande. Den synes hafva varit fullkomligt främmande för

1858 års kommunalkomité, hvars förslag till förordning om kommunalstyrelse

i stad uttryckligen var afsedt att gälla äfven Stockholm, ändock

den i sig inneslöt en landshöfding och flere andra tjensteman. De komiterade

åter, som i april 1861 af hufvudstadens magistrat och dess borgerskaps

femtio äldste tillsattes för att granska kommunalkomiténs arbete

och som slutade med att framlägga ett eget förslag till förordning om

kommunalstyrelse i Stockholm, gingo ända derhän, att döma efter deras

utlåtande, att de funno herr öfverståthållarens personliga närvaro vid stadsfullmäktiges

sammankomster vara för ärendenas lyckosamma gång fullkomligt

obehöflig. Magistraten och femtio äldste sjelfve tänkte på samma

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

5

sätt, och öfverståthållareemhetet, som visserligen icke till fullo delade deras

mening, »ansåg sig i magistratens och borgerskapets förslag i nu ifrågavarande

afseende icke böra tillstyrka annan förändring, än att, i likhet

med hvad i kommunalkomiténs förslag till förordning om landsting vore

med hänsyn till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen stadgadt, öfverståthåHaren

förklarades berättigad att stadsrepresentationens sammanträden

öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga». Regeringen

gick ett steg längre. Den öfvergaf i en vigtig punkt en af den

kommunala sjelfstyrelsens principer och införde i kommunalförordningen

för Stockholm ett undantagsstadgande, som visserligen »icke var en utifrån

hemtad bestämmelse, utan grundadt på äldre, vid förordningens tillkomst

bestående förhållanden», men som icke derför blef rimligare eller med

författningen i öfrigt mera öfverensstämmande. Måhända hade det icke

varit ur vägen, om vederbörande hade tänkt, hvad samtiden tänkte, eller

att Stockholms stadsfullmäktige möjligen egde förmåga att sjelfve, utan

en påtvungen officiel ledning, på ett förnuftigt sätt skota kommunens

angelägenheter. Vederbörande skulle hafva haft så mycket större skäl för

en sådan tanke, som det redan vid tiden för kommunallagarnes utfärdande

var alldeles uppenbart, hvad erfarenheten sedermera fulleligen bekräftat,

att bland Stockholms stads kommunala representanter alltid skulle komma

att finnas icke blott administrativt och juridiskt bildade män med vana

vid handläggandet af offentliga värf, utan äfven personer med vilja, tid

och kompetens att öfvertaga det ordförandeskap, som den af tusende bestyr

öfverhopade öfverståthållaren fått sig anförtrodt. Säkert är, att den glädjande

beredvillighet, hvarmed fullt qvalificerade och dugande män allt

hitintills låtit sig år efter år inväljas i kommunalrepresentationen och dess

delegationer, inklusive det mycket arbete fordrande beredningsutskottet,

icke häntyder på någon oroande motvilja hos samhällets ypperste att,

vore det äfven på hedersposten såsom stadsfullmäktiges ordförande, offra

tid och krafter i kommunens tjenst.

Den påtagliga anomalien i bestämmelserna om öfverståthållarens

sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmäktige framkallade

inom kort förslag att förhjelpa hufvudstaden ur dess undantagsställning

och på samma gång befria dess högste styresman från en börda, som

andra möjligen hade kraft att bära lika väl som han. Redan vid 1S69

års riksdag framlades inom Andra Kammaren motion i detta syfte af

dåvarande representanten för Stockholms stad friherre J. Liljencrantz,

och åtminstone tvenne gånger, 1874 och 1886, har frågan varit före
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N;o 3.

mål för behandling inom Stockholms stadsfullmäktige på grund af

väckta förslag, af hvilka det från 1874 var undertecknadt af 10 bland

kommunalrepresentationens medlemmar. Att den föreslagna reformen

mötte motstånd hos majoriteten af stadsfullmäktige var, skulle vi nästan

vilja säga, psykologiskt förklarligt eller åtminstone lika sjelffallet, som

att den på grund af de goda skälen fann understöd af 1869 års lagutskott

och vann en lysande seger inom den då mer än nu reformvänliga

Andra Kammaren. Allt, som mot densamma kunde sägas, sades under

Riksdagens debatter och vederlädes punkt för punkt med en bevisning,

som efter tre årtionden icke förlorat utan vunnit uti styrka. Den förut

ofta åberopade, men från början mycket haltande jemförelsen mellan

landshöfdingarnes ordförandeskap i landstingen och öfverståthållarens ordförandeskap

i Stockholms stadsfullmäktige torde numera hafva förlorat

det mesta af sin öfvertygande förmåga, sedan genom den kongl. förordningen

af den 9 augusti 1894 blifvit faststäldt, att Kongl. Maj:t vid valet

af landstingens ordförande har att hålla sig inom kretsen af tingets ordinarie

ledamöter, och landshöfdingens befogenhet sålunda blifvit inskränkt

till att »landstingens sammanträden öfvervara och i dess öfverläggningar,

men ej i besluten deltaga». Och skulle någon icke för ty vilja vedervåga

en jemförelse mellan landstingen och Stockholms stadsfullmäktige

på den grund, att beggedera fortfarande sakna rätt att sjelfve utse sin

ordförande, så kan derpå svaras, att det knappast förefinnes någon verklig

analogi mellan öfverståthållarens sjelfslcri/na ordförandeskap å ena sidan

och Kongl. Maj:ts rätt att för hvarje lagtima landsting bland tingets

egna ledamöter utse ordförande å den andra. För öfrigt må det vara sagdt

en gång för alla, hvad redan förut blifvit offentligen uttaladt, att Stockholms

stadsfullmäktige, såsom representerande en enda kommun, icke utgöra

något slags landsting utan en kommunalrepresentation i likhet med

stadsfullmäktige i de större städer, som icke i landsting deltaga, men

hvilkas kommunala representanter dess bättre ega rätt att sjelfve utse sin

ordförande.

Såsom skäl för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap

i Stockholms stadsfullmäktige har man anfört nödvändigheten att åstadkomma

och upprätthålla sambandet dels mellan kommunens olika förvaltningsgrenar

inbördes, dels mellan dem å ena sidan och den högsta administrativa

myndigheten å den andra. Hvad då först angår sambandet

mellan de olika kommunala förvaltningsgrenarne, så utgör beredningsutskottet

med dess, efter hvad erfarenheten visat, öfverraskande stabila

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

7

sammansättning ett fullt tillräckligt enande ferment, hvartill må läggas,

att, om för ändamålets vinnande öfverståthållarens ''personliga inflytande

skall anses vara af behofvet påkalladt — hvilket kan ifrågasättas — detta

inflytande kan honom tillförsäkras genom bibehållandet i lagen af den i

sammanhang med ordförandeskapet honom förlänade rättigheten att i kommunalrepresentationens

och dess delegationers öfverläggningar deltaga.

Hvad åter beträffar sambandet mellan den kommunala förvaltningen och

den högsta administrativa myndigheten, synes oss detta samband, oafsedt

det nära förhållande, som i hvarje fall mellan stats- och kommunalförvaltningen

förefinnes, vara mer än nog betryggadt icke blott genom öfverståthållarens

nyss omförmälda rättighet att i stadsfullmäktiges och dess

nämnders deliberationer deltaga, utan fastmer genom hans lagstadgade

initiativ samt icke minst genom hans visserligen alldeles för långt utsträckta

makt att pröfva ej mindre lämpligheten än lagligheten af stadsfullmäktiges

fattade beslut. Vi kunna för vår uppfattning i detta fall,

åtminstone i hufvudsak, åberopa det yttrande, som vid frågans föregående

behandling i Andra Kammaren afgafs af en högt stående embetsman,

sedermera Konungens rådgifvare, hvars strängt konservativa och byråkratiska

rättrogenhet är öfver hvarje vårt loford. För öfrigt, när man idkeligen

talar om öfverståthållarens ordförandeskap såsom nödvändigt för

hans personliga inflytande i kommunalrepresentationen, så glömmer man,

att det förra icke är bevisadt vara ett oundgängligt vilkor för det senare,

och man förbiser dessutom å andra sidan allt för mycket, att i den sjelfstyrelse,

kominunallagarne åsyfta, ingår såsom ett hufvudmoment, att

kommunen inom det i lag utstakade området för sin verksamhet skall

intaga en fullt sjelfständig ställning gent emot statsadministrationen.

Ett hufvudargument, såsom sådant åtminstone af vederbörande ansedt,

för bibehållande af öfverståthållarens ordförandeskap anfördes 1886 vid

frågans behandling inom Stockholms stadsfullmäktige af beredningsutskottet

i dess afgifna utlåtande. Utskottet förmenade, att just på grund

af öfverståthållareembetets långt utsträckta pröfningsrätt öfverståthållarens

ordförandeskap, i synnerhet i beredningsutskottet, och 4hans deraf

härflytande personliga beröring med kommunens representanter vore af

yttersta vigt för att hindra »slitningar» mellan stadsfullmäktige och den

högsta administrativa myndigheten, »utjemna mindre skiljaktigheter» dem

emellan och dymedelst förekomma den vägran af stadfästelse å stadsfullmäktiges

beslut, som eljest vore att befara. Således, på det att

Stockholms stadsfullmäktige i ett och annat fall icke må exponeras för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

en baklexa af öfverståthållaren i öfverståthållareembetet, är det öfvermåttan

önskvärdt, att under samme öfverståtkållares högt värderade

presidium »alla saker i god enighet, sämja och kärlek må utföras» i

Stockholms stadsfullmäktige; och på det att detta fortfarande måtte

ske, bör eu af den kommunala sjelfstyrelsens grundprinciper kränkas,

och hufvudstadens kommunalrepresentation alltjemt vara beröfvad eu rätt,

som tillkommer stadsfullmäktige i Trosa. Den uppfattningen kunna vi ej

dela. Vid utskottets hela arguméhtätion hafva vi dessutom en särskild

anmärkning att göra. Utskottet, hvars egendomliga resonnement vittnar

om en långt gången ringaktning för stadsfullmäktiges förmåga att af sig

sjelfva, utan öfverståthållarens benägna medverkan, fatta både formelt rigtiga

och för kommunen obestridligt gagneliga beslut, förbiser, synes det

oss, väl mycket, att det rätta korrektivet mot ett allt för ofta återkommande

bruk eller missbruk af öfverståthållareembetets äfven enligt vår

tanke nog långt utsträckta pröfningsrätt ligger i en på laglig väg åstadkommen

inskränkning af denna rätt, men deremot alls icke i det största

möjliga ökandet af öfverståthållarens mycket omtalade »personliga inflytande»

vid de gemytliga privatdiskussionerna i beredningsutskottet.

Man har äfven på många håll ansett såsom gifvet, att ordförandeskapet

i stadsfullmäktige och nämnder innebure för öfverståthållaren en helsosam

uppfordran eller rent af ett tvång att arbeta för kommunen och lära

känna alla dess olika intressen, och man har fruktat, att, om detta tvång

bortfölle, den höge embetsmannen skulle sakna hvarje kraftigare eggelse

att sätta sig in i kommunens angelägenheter, ja, att han kanske icke

skulle egna dem någon närmare uppmärksamhet annat än vid de fall, då

han hade att med ledning af inkomna skriftliga handlingar pröfva stadsfullmäktiges

understälda eller öfverklagade beslut. Denna syn på tingen

röjer emellertid en pessimism vid uppfattningen af den högre byråkratiens

vilja och förmåga att uppfylla sina skyldigheter, som vi för vår del äro

långt ifrån att dela. Utan att på minsta sätt förneka möjligheten, att

äfven Stockholms stad någon gång kan komma att begåfvas med en oduglig

eller för sitt embetes höga pligter likgiltig högste styresman, våga vi

likväl hysa den förtröstan, att i vanliga fall motsatsen skall inträffa och

att i spetsen för Sveriges hufvudstad i regeln skall komma att stå eu

samvetsgrann och upplyst man med lefvande intresse för kommunens bästa

och med vilja att om förefallande frågor inhemta upplysningar äfven på

annat sätt än genom det undervisningsmaterial, som förefinnes i öfverståthållareembetets

kansli. En sådan man skall, tänka vi, fylla sin pligt, äfven

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

9

om han icke sitter såsom ordförande i kommunalrepresentationen och dess

delegationer. Han skall utan tvifvel, lika väl som sina dugande kolleger

i orterna, söka förvärfva sig den största möjliga kännedom om personer

och förhållanden, hvartill hans embetes mångskiftande natur kan gifva

honom ständigt återkommande tillfällen, samt efter förmåga tillgodose kommunens

välförstådda intressen, och han skall säkerligen derjemte vid vigtiga

frågors afgörande infinna sig både i stadsfullmäktige och beredningsutskott

för att från sin hedersplats vid ordförandens sida, om icke anställa

några »kompositionsförsök» eller »förfäkta sina åsigter», så åtminstone gifva

och emottaga sakliga upplysningar, allt under iakttagande af den takt och

reserverade grannlagenhet, som räddar honom från faran att på något sätt

kompromettera sitt höga embetes auktoritet. Han skall på samma gång

vara befriad från den skefva och besynnerliga dubbelställning, som öfverståthållaren

för närvarande innehar, då han såsom stadsfullmäktiges ordförande

har att med klubbslag befästa beslut, hvilka han sjelf sedermera

skall såsom hufvudstadens högsta administrativa myndighet pröfva

— och må hända underkänna. Orimligheten af denna anordning framhölls

med all önskvärd tydlighet af 1869 års lagutskott i ord, som

utskottet efter vederbörliga förändringar lånat ur den stora kommunalkoiniténs

utlåtande i den punkt, som rörde förslaget att göra landshöfdingarne

till ordförande i landstingen. Enligt utskottets mening stod

öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmäktige redan i

och för sig i uppenbar strid med de principer för kommunal sjelfstyrelse,

som i kommunallagarna funnit sin tillämpning, men det blef ännu betänkligare

genom den ofvan omnämnda, öfverståthållaren tillkommande

rätten att pröfva stadsfullmäktiges beslut. »Ty», säger utskottet, »utom

det att öfverståthållaren under nuvarande förhållanden ganska lätt kunde

blifva försatt i en skef ställning, egnad att framkalla missförstånd och

misstydningar, bör ej heller förbises, att det strider mot andan af vår

lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma

person handläggas.» Vi erkänna gerna, att hänsynen till detta förhållande

varit ett hufvudskål för oss att å nyo framlägga frågan till Riksdagens

upplysta bedömande.

Man skall slutligen säga, att den nuvarande anordningen icke

gifvit anledning till något missnöje eller förorsakat några olägenheter,

och att således något skäl att företaga en förändring i lagen icke förefinnes.

Utom det att vi för vår del ej kunna godkänna logiken i det

anförda resonnementet såsom ovilkorligt bindande, våga vi mycket vördBih.

till Likså. Prof. 1902. 7 Sami. 3 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

samt förneka rigtigheten af sjelfva förutsättningen. Det torde knappast

lida något tvifvel, att den motion om upphäfvandet af öfverståthållarens

sjelfskrifna ordförandeskap i Stockholms stadsfullmäktige, som väcktes

på 1869 års riksdag, var uttryck af ett missnöje, berättigadt eller icke

— vi lemna det derhän —■ med dåvarande öfverståthållarens sätt att

uppfatta sin dubbelställning såsom på en gång kommunalrepresentationens

ordförande och Konungens höge förtroendeman, och att detta

missnöje hystes af andra än motionären sjelf. Det bör ej heller anses

alltför djerft att uttala den förmodan, att när de 10 ansedda motionärerna

i stadsfullmäktige år 1874, vid ett vaktombyte i öfverståthållareembetet,

framlade sitt ofvannämnda förslag, de gjorde detta, icke af

lust att i otid kritisera och opponera, utan efter vunnen insigt om de

väsentliga olägenheterna i den nuvarande anordningen. För öfrigt behöfver

man alls icke gå till längesedan försvunna tider för att om tillvaron

af dessa olägenheter låta sig öfverbevisas. En för allmänheten

välbekant händelse från ett af Stockholms stadsfullmäktiges sammanträden

under sistlidne december månad vittnade oförtydbart derom, huru ytterligt

svårt, ja omöjligt det är för en öfverståthållare, äfven med den

största personliga älskvärdhet och de bästa afsigter, att alltid draga sig

till minnes, att, när han sitter såsom stadsfullmäktiges ordförande, han

bör vara endast detta med skyldighet att under bevaradt lugn till det

yttersta hålla på de parlamentariska formerna och öfverläggningens frihet.

Nu bröt han mot de förra och respekterade icke i tillbörligt mått den

senare. Och så länge den nuvarande anordningen består, skall det aldrig

kunna förekommas, att icke någon gång, såsom vid omförmälda tillfälle,

intressekonflikter uppstå mellan öfverståthållaren såsom kommunens högsta

administrativa myndighet och öfverståthållaren såsom ordförande i stadsfullmäktige,

hvarvid den senare får vika för den förre till förfång för

yttrandefriheten och ärendenas allsidiga behandling.))

Enligt 18 § i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den

28 maj 1862 föres ordet ibland stadsfullmäktige af öfverståthållaren, när

han tillstädes är, med rätt för honom att i öfverläggningarna, men ej i

besluten deltaga. Och vidare stadgas i 38 §, att stadsfullmäktige skola

välja visst antal personer att jemte öfverståthållaren och vice ordföranden

hos fullmäktige utgöra ett beredningsutskott, hvilken bestämmelse till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

11

lämpas så, att öfverståthållaren inom nämnda utskott intager enahanda

ställning, som, på sätt ofvan sägs, tillagts honom bland stadsfullmäktige.

Frågan om ändring af dessa föreskrifter har, såsom motionären erinrat,

upprepade gånger varit föremål för Riksdagens öfverläggningar. Redan år

1869 förelåg derom förslag, som tillstyrktes af lagutskottet och godkändes

af Andra Kammaren, men föll på Första Kammarens motstånd.

Sedermera återkom frågan till Riksdagen ej förr än år 1898, då en motion

io ämnet i enlighet med lagutskottets hemställan blef af Riksdagen ogillad.

Aren 1900 och 1901 upprepades motionen, båda gångerna med det

resultat, att Andra Kammaren biföll, men Första Kammaren afslog lagutskottets

hemställan om antagande af lag i öfverensstämmelse med

motionen. Majoriteten inom Första Kammaren var emellertid 1901 ej

oväsentligt mindre än år 1900, i det att lagutskottets hemställan, som

sistnämnda år afslogs med 56 röster mot BO, vid 1901 års riksdag samlade

52 röster emot 70, som afgåfvos för afslag.

Äfven hos hufvudstadens stadsfullmäktige har frågan om åtgärder

för ernående af motionens syfte vid flera tillfällen utgjort föremål för

behandling. Fullmäktiges flertal har emellertid stält sig afvisande mot

den ifrågasatta reformen ända tills helt nyligen, den 11 november 1901,

då, såsom motionären erinrat, stadsfullmäktige med 58 röster mot 37 i

enlighet med en derom väckt motion beslöto att i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla om aflåtande till Riksdagen af proposition angående ändrad

lydelse af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med det af 1901 års lagutskott framlagda lagförslaget.

Öfver den hos Kongl. Maj:t sålunda gjorda framställningen har sedermera

öfverståthållareembetet afgifvit utlåtande, deri öfverståthållareembetet på

anförda grunder förklarat sig sakna tillräcklig anledning att till bifall

förorda stadsfullmäktiges framställning. För den händelse Kongl. Maj:t

skulle finna öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige och

ledamotskap af beredningsutskottet böra upphöra, hemstälde emellertid

öfverståthållareembetet, att Kongl. Maj:t ville i sammanhang med deraf

betingade lagförändringar taga i öfvervägande behofvet af att i kommunalförordningen

för Stockholm blefve, utöfver hvad stadsfullmäktige föreslagit,

införda jemväl andra bestämmelser, genom hvilka det nödvändiga

sambandet mellan hufvudstadens administrativa myndighet och dess kommunalrepresentation

bibehölles.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Utskottets principiella ståndpunkt i föreliggande fråga ansluter sig

på det närmaste till den uppfattning, som uttalats af 1869, 1900 och

1901 års lagutskott. Utskottet kan alltså nöja sig med att härutinnan

åberopa hvad utskottet nämnda år i frågan anfört.

1869 års lagutskott anförde i hufvudsak följande.

Föreskriften, att öfverståthållaren, när han är tillstädes, skall föra

ordet, syntes ej betingad af några för hufvudstaden egendomliga förhållanden.

Om ändamålet med inrättandet af hufvudstadens kommunalrepresentation

endast varit det att af denna bilda en rådgifvande församling,

hvilken öfverståthållaren egde sammankalla, för att med henne

ingå i rådplägningar om medlen att befordra kommunens ekonomiska väl,

hade det varit i sin ordning, att ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd.

Sådan vore likväl icke denna institution; den vore en inom lagliga

gränser beslutande församling, bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

de principer för den kommunala sjelfstyrelsen, som genom förordningen

den 26 mars 1862 vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga städer.

En anordning, hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmäktige

förbehållits öfverståthållaren såsom sådan, syntes derför föga förenlig

med institutionens idé.

Enligt 81 och 49 §§:na af ifrågavarande förordning ankomme det,

fortsätter samma lagutskott, på öfverståthållareembetet dels att, efter underställning,

antingen fastställa eller gilla vissa hos stadsfullmäktige fattade

beslut, dels ock att upptaga och afgöra besvär öfver fullmäktiges beslut

i stadens gemensamma angelägenheter. Den pröfning, som sålunda tillkomme

öfverståthållaren, utgjorde ett särdeles vigtigt skäl till att vidtaga

den föreslagna förändringen; ty utom det att öfverståthållaren under

närvarande förhållande ganska lätt kunde blifva försatt i en skef ställning,

egnad att framkalla missförstånd och misstydningar, borde ej heller

förbises, att det äfven strede mot andan af vår lagstiftning i öfrigt att

låta samma ärende i två instanser af samma person handläggas, hvilket

derför borde, så vidt möjligt vore, undvikas. Den större tillgång på intelligens,

förenad med administrativa och juridiska insigter samt vana vid

offentliga förhandlingar, som i hufvudstaden funnes koncentrerad och som

tvifvelsutan aldrig komme att sakna representanter bland stadsfullmäktige

derstädes, innebure en säker borgen för det antagandet, att inom denna

korporation städse skulle finnas män, hvilka egde vilja och förmåga att

med nit och skicklighet bestrida ordförandebefattningen.

öfverståthållaren borde, ansåg utskottet, i kraft af sitt embete ega

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

13

stadsfullmäktiges sammanträden öfvervara och i öfverläggningarna, men

ej i besluten deltaga. Enahanda rättighet syntes ock höra honom förbehållas

i afseende på beredningsutskottets sammanträden.

1900 års lagutskott, med hvilket 1901 års lagutskott fullständigt

instämde, yttrade:

»Äfven 1898 års lagutskott erkände såsom obestridligt, att den för

Stockholm gällande bestämmelsen om en sjelfskrifven ordförande i stadsfullmäktige

icke står i öfverensstämmelse med den våra kommunallagar

eljest genomgående sjelfstyrelseprincipen, hvilken beträffande öfriga städer

tagit sig ett uttryck bland andra uti den kommunalrepresentationen tillerkända

rätt att sjelf och inom sig utse den, som skall leda dess förhandlingar.

Då denna princip ej är, såsom i förevarande fall mången

vill göra gällande, ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått ur historiens

erfarenheter, så ligger i principens rätta tillämpning äfven en förvissning

om att derigenom vinnas betydelsefulla praktiska fördelar af såväl allmännare

som mera enskild natur. Vid vigtiga tillfällen kan det mången

gång till och med gestalta sig så, att det för kommunen blir ett lifsintresse,

att den person, som skall representera enheten och ledningen i

kommunalförvaltningen, är efter kommunalrepresentationens val framgången

ur dess egna led. Af dessa skäl och då det ej bör på allvar

kunna ifrågasättas, att Stockholms stadsfullmäktige mer än andra kommunala

representationer skulle sakna utsigter att inom sig finna någon lämplig

ordförande, anser lagutskottet den af motionären ifrågasatta lagändringen

vara för Stockholms kommun gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förrycker enligt utskottets uppfattning

äfven den ställning, som jemlikt sakens natur och lagens mening

den administrativa myndigheten å sin sida skall intaga i förhållande till

kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfver ståthållarens rätt och pligt att i vigtiga frågor,

som beröra hans einbetsutöfning, vid öfverläggningarna i stadsfullmäktige

göra. sin uppfattning gällande måste nemligen blifva illusorisk i följd af

bestämmelsen, att han tillika samtidigt skall tjenstgöra såsom fullmäktiges

ordförande. Öfverståthållarens befattning med ärendena under fullmäktiges

sammanträden har äfven, såsom 1886 års beredningsutskott yttrar,

»inskränkt sig till att leda förhandlingarna, dervid han enligt häfdvunnet

bruk, som har goda skäl för sig, icke yttrat sin egen mening». Under

sådana förhållanden kan öfverståthållaren, såsom ock erfarenheten lärer

visat, lätt vänta att mötas af ogillande, i fall han hos fullmäktige fram
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N;o 3.

för sin egen åsigt i någon angelägenhet. Ty i och genom fullgörandet

af sitt statsembetes skyldigheter i detta afseende bryter han mot de i

fullmäktiges ögon ännu vigtigare förpligtelser, som ordförandeskapet enligt

häfdvunnet bruk ålägger honom.

Såsom icke mindre skef framträder öfverståthållarens dubbelställning

vid utöfvandet af hans pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmäktige,

hvilka genom underställning eller besvär hänskjutas till honom.

Enligt 1886 och 1898 års beredningsutskotts yttrande, är nemligen särskilt

den långt utsträckta underställningsskyldigheten afgörande för den

föreliggande frågan. Så länge denna i stadens sjelfstyrelse gjorda stora

inskränkning funnes, vore det, ansåg beredningsutskottet, af största betydelse,

att stor varsamhet iakttoges vid utöfvandet af den makt, som derigenom

vore lagd i öfverståthållarens hand. Och det med öfverståthållarens

egenskap af ordförande i stadsfullmäktige oskiljaktigt förenade ordförandeskapet

i beredningsutskottet hade, säger samma utskott, visat sig

ega, »förmåga att neutralisera den i öfverståthållarens hand lagda magten

att vägra fastställelse å stadsfullmägtiges beslut», hvaremot borttagandet

af ifrågavarande befattning skulle medföra ett för kommunen mindre tillfredsställande

bruk af denna makt. Då sålunda genom öfverståthållarens

ordförandeskap det verkliga inflytandet i de ojemförligt flesta fall låg i

kommunalrepresentationens hand, ansåg beredningsutskottet, att de praktiska

fördelarne af öfverståthållarens ordförandeskap i kommunalstyrelsen,

i korthet sammanfattade, just bestodo i häfdandet i realiteten af den

kommunala sjelfstyrelsens grundsats.

Detta åskådningssätt, som må vara förklarligt från stadens sida, kastar

emellertid, så vidt lagutskottet förstår, en bjert belysning öfver de nuvarande

bestämmelsernas ofullkomlighet.

Utom det att lagen med afl sannolikhet ej afsett att genom öfverståthållarens

ordförandeskap i stadsfullmäktige och dess beredningsutskott

neutralisera hans rätt till pröfning af stadsfullmäktiges beslut, bekräftar

dock sålunda erfarenheten hvad som redan ligger i sakens natur, nemligen

att i följd af öfverståthållarens berörda befattning hans pröfningsrätt

är ofri och sålunda lätteligen bunden äfven i de fall, då den bör

visa sig verksam, hvilket väl får förutsättas någon gång kunna inträffa.

Icke heller synes man ega rättighet utan vidare antaga, att särskildt

inom förevarande förvaltningsområde den administrativa myndigheten

skulle, stäld på sin rätta plats, missbruka sin pröfningsrätt. Och allraminst

bör i detta afseende kunna dragas obestämda slutsatser deraf, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 3

samarbetet hitintills med den nuvarande ordningen varit godt, Ty detta

har väl närmast berott på öfverståthållarens personlighet, och ingen torde

föreställa sig, att de män, hvilka sedan den nya kommunallagens tillkomst

beklädt öfverståthållareembetet, skulle under andra förhållanden vållat

staden några synnerliga bekymmer genom mindre skickligt utöfvande af

sin lagstadgade myndighet. Snarare kunde då befaras, att derest till

öfverståthållare utnämnes någon för uppdraget mindre lämplig person —

och sådant kan inträffa —- skulle genom öfverståthållarens omedelbara

inblandning i detaljarbetena oförenligheterna i uppfattning lätt skärpas

och i de minsta frågor komma till uttryck.

Hvad slutligen angår den i detta ämne ofta framförda invändningen,

att Stockholms stad vore i territorielt afseende att likställa med ett län,

hvars representation, landstinget, ej egde utse sin egen ordförande, så

saknar tydligen denna invändning i sakligt afseende all befogenhet och

bör äfven från formel synpunkt kunna nu ännu mindre än förr åberopas,

sedan numera föreskrifvits, att landstingets ordförande skall utses bland

dess egna ledamöter, hvaraf följer, att landshöfdingen ej vidare kan dertill

ifrågakomma.

På grund af hvad sålunda anförts, anser utskottet motionärens förslag

vara att förorda i såväl kommunens som statens intresse. Och utskottet

vill ej underlåta härtill jemväl framhålla, att denna fråga uppenbarligen

hör till dem, som städse återkomma, till dess de vunnit sin

lösning, och att det synes ej kunna vara annat än önskligt, att förevarande

angelägenhet ordnas, innan författningens anmärkta bristfällighet

hunnit gifva anledning till ännu mera framträdande missförhållanden.»

Ehuru utskottet alltså ansluter sig till framställningen derom, att

öfverståthållarens befattning såsom ordförande hos Stockholms stadsfullmäktige

och ledamot af beredningsutskottet må upphöra, hvarom ju också

dessa stadsfullmäktige numera sjelfva gjort underdånig ansökning, samt

utskottet i hufvudsak instämmer uti hvad föregående lagutskott, enligt

hvad ofvan anförts, härutinnan yttrat, anser dock utskottet, att Riksdagen,

hellre än att nu antaga det af motionären i ämnet framlagda lagförslag,

bör genom skrifvelse till Kongl. Maj:t uttala sin anslutning till stadsfullmäktiges

ofvan berörda ansökning.

Utskottet anser sig alltså böra hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 3.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till de ändringar af förordningen om

kommunalstyrelse i Stockholm, som för upphörande af

öfverståthållarens sjelfskrifvenhet såsom ordförande hos

Stockholms stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet

kunna befinnas erforderliga.

Stockholm den 4 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselrot, Rudebeclc och bandqvist, mot vissa delar af

utskottets motivering;

af herr Almgren; samt

af herr Hedenstierna, som ansett, att, då den i motionen berörda

fråga redan vore på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, utskottet bort

hemställa, att motionen ej skulle till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 190 2.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.