Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 32

1902-03-18 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:32, Lagutskottets Utlåtande N:o 32

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:0 32.

Ank. till Riksd, kansli den 18 mars 1902, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändring af 1 § i förordningen

om jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof den 14 april 1866.

Till förberedande behandling af lagutskottet liar Andra Kammaren

hänvisat en af herr Lyckholm i nämnda kammare väckt motion, n:o 79,

af följande lydelse:

»I 1 § af kongl. förordningen angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof den 14 april 1866 föreskrifves, att, der

Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild

man, menighet eller inrättning, skall begagnas till torg eller gata i stad,

egaren skall vara pligtig att emot ersättning afstå hvad för ändamålet

fordras. Det torde emellertid, med den utveckling, befolkningsför
hållandena

inom landet under de senare årtiondena tagit, numera icke

sällan förekomma, att behof af expropriation af mark till torg eller

gata yppar sig inom köpingar, municipalsamhällen, stations- eller fabrikssamhällen

eller andra kommuner, hvilka icke ega stadsrättigheter, men

med afseende å sättet för deras bebyggande samt befolkningens mängd

och täthet äro fullt jemförliga med städer. Då de ifrågavarande kommunerna

rättvisligen synas böra vid verkställande af nödiga gaturegleringar

och anordnande af torgplatser ega samma rätt som städerna att,

der godvilligt aftal ej kan träffas, genom expropriation förvärfva den

för ändamålet erforderliga mark, har jag ansett mig böra hos Riksdagen

föreslå en ändring i berörda syfte af ofvannämnda paragraf. Möjligen

skulle den ifrågavarande rättigheten lämpligen kunna begränsas till de

samhällen, för hvilka byggnadsstadgan för rikets städer är eller framBih.

till Likså. Brok 1902. 7 Samt, 27 Käft. (N:o 32).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N;o 32.

deles blifver gällande, men i fråga härom likasom beträffande paragrafens

ändrade formulering i öfrig! dristar jag mig icke framställa något

bestämdt förslag.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen

måtte för sin del besluta sådan förändring i 1 § af kongl. förordningen

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof

den 14 april 1866, att den rätt att genom expropriation förvärfva nödig

mark för utläggande af torg eller gata, som enligt nämnda paragraf

tillkommer stad, måtte tillerkännas äfven köpingar, municipalsamhällen,

stations-'' och fabrikssamhällen samt andra kommuner, hvilka icke ega

stadsrättigheter, men med afseende å sättet för deras bebyggande samt

befolkningens mängd och täthet lämpligen kunna anses böra i förevarande

afseende likställas med städer.»

Förutsättningen för medgifvande af expropriationsrätt enligt 1 §

af 1866 års förordning är förefintligheten af ett »allmänt behof», för

hvars tillgodoseende jord eller lägenhet skall afstås. Då i anförda lagrum

bland de allmänna ändamål, för hvilkas ernående egare kan blifva

skyldig att afstå mark, nämnes anläggning af torg eller gata i stad,

torde deraf framgå, att lagstiftaren ej ansett anläggande af gata eller

torg i köping eller annan dermed likstäld samfällighet, som ej förvärfvat

stadsrättigheter, vara ett sådant allmänt behof, att för detsammas

fyllande expropriationsförfarandet kunde få anlitas. Vid tillkomsten af

1866 års lag torde också anledning egentligen hafva varit att härvid

tänka allenast på stad. Men sedan nämnda tid hafva uppstått och utvecklat

sig en mängd andra samhällen, af hvilka för närvarande många i

anseende till folkmängd och betydelse öfverträffa de mindre städerna. I

flera vigtiga afseenden hafva äfven sådana samfälligheter likstälts med

städer. Sålunda har föreskrifvits, att den del af helsovårdsstadgan

för riket den 25 september 1874, som handlar om helsovården i

stad, ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 äfvensom

byggnadsstadgan och brandstadgan för städerna den 8 maj 1874 skola

i tillämpliga delar gälla äfven för köping, hamn, fiskeläge eller annat

ställe med större sammanträngd befolkning, om Konungens befallningshafvande

efter vederbörandes hörande sådant förordnat genom beslut,

som blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt. Och då vid den pröfningsrätt,

som i fråga om expropriation tillkommer Kongl. Maj:t, det allmänna

intresset eller behofvet, enligt sakens natur, bör vara afgörande samt

den omständigheten, att ett samhälle förvärfvat stadsprivilegier, ej eu
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

sam bör vara af betydelse härutinnan, synes den nu föreslagna lagändringen

vara beaktansvärd och af behofvet påkallad samt utgöra ett

konseqvent fortgående på den väg lagstiftningen i andra likartade fall

inslagit.

För en tillfredsställande lösning af förevarande fråga torde emellertid

erfordras eu undersökning och utredning, huruvida några särskilda

vilkor och förbehåll böra stadgas, för att ett annat samhälle än stad må

kunna tillerkännas ifrågavarande rättighet, samt hvilka synpunkter dervid

böra tagas i betraktande. Hvad motionären härutinnan ifrågasatt,

eller att de samhällen å landet, för hvilka byggnadsstadgan för rikets

städer vore gällande, borde i förberörda afseende likställas med

städerna, synes nog i regel vara rigtigt, men dock ej höra ovilkorligen

fordras. I vissa samhällen utgöra de naturliga terrängförhållandena

hinder för tillämpning af byggnadsstadgans alla bestämmelser, men ett

sådant samhälle kan dock vara i stort behof af ett torg eller en gata.

Ej heller anser utskottet nödvändigt, att allenast de samfälligheter, hvilka

såsom köping eller municipalsamhälle utgöra sjelfständiga kommuner,

och för hvilka sålunda byggnadsstadgan kan vinna tillämpning, tillerkännas

rätt att under förutsättning af Konungens medgifvande expropriera

mark. Intet hinder synes böra uppställas mot att en kommun

för t. ex. ett densamma tillhörande stationssamhälle får samma rätt till

expropriation som en stad.

Under sådana förhållanden föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kougl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida

och under hvilka vilkor den rätt att genom expropriation

förvärfva nödig mark för utläggande af torg eller

gata, som enligt gällande lag tillkommer stad, kunde

tillerkännas äfven samfällighet, som icke förvärfvat

stadsrättigheter, samt för Riksdagen framlägga det

förslag, till sådan lagändring, hvartill förhållandena

kunna gifva anledning.

Stockholm den 18 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.