Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till jagtlag. Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en inom Första Kammaren af herrar friherre J. Gripenstedt, H. Tamm, M. Unger, G. Björltn, F. O. Bremberg och H. Hedenstierna väckt motion, n:o 2, hvari hemstälts, att Riksdagen ville för sin del antaga ett så lydande förslag till Jagtlag.

1902-04-04 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:33, Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till jagtlag. Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en inom Första Kammaren af herrar friherre J. Gripenstedt, H. Tamm, M. Unger, G. Björltn, F. O. Bremberg och H. Hedenstierna väckt motion, n:o 2, hvari hemstälts, att Riksdagen ville för sin del antaga ett så lydande förslag till Jagtlag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33

1

\:o 33.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1902, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till jagtlag.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en inom

Första Kammaren af herrar friherre J. Gripenstedt, H. Tamm, M. Unger,

G. Björltn, F. O. Bremberg och H. Hedenstierna väckt motion, n:o 2,

hvari hemstälts, att Riksdagen ville för sin del antaga ett så lydande

förslag till

Jagtlag.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga

jagtstadgan den 21 oktober 1864, äfvensom hvad nämnda stadga

innehaller med afseende a öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter

förordnas som följer:

Om rätt till jagt.

1 §•

Å kronojord tillkommer jagträtten kronan, der ej i denna lag annorlunda

stadgas.

Bih. till Riksd Prot. 1902. 7 Sami. 28 Häft. (N:o 33.)

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Kronan ege ock jagträtt å häradsallmänning, ehvad den står under

allmän vård eller delegarne sjelfva öfvertagit dess förvaltning.

2 §•

Kronans jagträtt å dess hägnade jagtparker och djurgårdar, å jord

hörande till de kong! lustslotten och andra till Konungens disposition

stälda lägenheter, å kungsgårdar, kronoparker och all annan kronan tillhörig

odisponerad jord äfvensom å häradsallmänningar utöfvas af Konungen

sjelf och chefen för hans hofjägeristat jemte dem, som vid sådana

tillfällen äro följaktiga. A nämnda områden, med undantag af dem,

som äro stälda till Konungens disposition, må jagt idkas jemväl af

medlem af kongl. huset, af chefen för domänstyrelsen samt af landshöfdingarne,

hvar och en inom sitt län, jemte dem, som dessa personer

åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten och skogsläroverken anstälda

tjenstemän, hvar inom sitt tjenstgöringsområde. Betjente vid skogsstaten

och skogsläroverken ege att å de områden, som i denna paragraf

afses och stå under deras bevakning, idka jagt efter skadliga rofdjur

samt, med domänstyrelsens för viss tid eller tills vidare lemnade tilllåtelse,

äfven efter annat villebråd eller visst slag deraf.

Utan Konungens särskilda tillåtelse må dock ej i något af omförmälda

fall jagt idkas efter elg, hjort, rådjur, vildren eller svan.

3 §•

Å oafvittrad jord, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande

anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra

till visst hemman, samt på öppna hafvet vare jagten fri för hvarje

svensk undersåte.

4 §•

Enskild jordegare kåfve jagträtt å sin jord. Jagträtt tillkomme

ock boställshafvare och kronohemmansäbo å boställets eller kronohemmanets

egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik samfäld jord

å densamma, allmän inrättning å jord, som derunder lyder, samt stad å

dess jord. Afgärda by hafve jagträtt allenast å sina egor inom hank

och stör.

Å samfäld jord må ej en delegare utan de öfriges samtycke upplåta

jagträtt åt någon, som ej är delegare.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

3

5 §•

Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej

annorlunda aftalas, den jagt, som till jorden hörer.

Angående tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan

upplåter sin jagträtt, gälle hvad i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889 är stadgadt.

6 §•

År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,

dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan

sägs bestämdt om någons rätt till jagt, vare det gällande.

7 §•

Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket gälle hvad särskildt

är stadgadt.

8 §•

Å jord, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke

någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga

rofdjur.

9 §•

Har någon ringat björn i ide, hafve ensam rätt att jagten fullfölja,

och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur i det uppskrämma.

Vill man å annans jagtområde eljest jaga björn eller jaga varg,

lo eller järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å området eger.

Har något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jagträttsinnehafvaren

ej jagten hindra, utan tage del deri; vill han ej deltaga,

ege den, som tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de djur af

nämnda slag han dervid må fälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utålande N:o 33.

10 §.

Hvar, sorn under idkande af loflig jagt sårar villebråd så, att det

faller a annans jagtområde inom ett hundra meter från gränsen, må tillvarataga

och behålla villebrådet. År det elg, hjort, rådjur eller vildren,

må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan i närvaro af

två ojäfviga vittnen, och vare han dessutom pligtig att, sist å andra dagen

sedan djuret fäldes, om förhållandet underrätta jagträttsinnehafvaren

eller den, som ^innehar jorden, eller någon af deras folk. Försummar

den jagande något af hvad sålunda föreskrifvits eller öfverskrider han

eljest sin rätt att å annans jagtområde tillvarataga villebråd, varde

ansedd såsom den der^olofligt jagat å annans jagtområde.

Har någon å '' eget jagtområde eller eljest lofligen drifvit upp

björn, varg, lo eller järf, ege han rätt att jagten in på annans jagtområde

fullfölja.

11 §•

Träffar någon tillfälligtvis, ehvad det vara må, skadligt rofdjur,

då må han det fälla och behålla.

12 §.

Till skadliga rofdjur hänföras enligt denna lag björn, varg, lo,

järf, räf, mård, utter, säl, örn, berguf, hök och falk.

Om jagtmärke.

13 §.

Hvar, som utöfvar jagt med skjutgevär inom kommun, der, på sätt

nedan sägs, afgift för jagtmärke är stadgad, skall dervid, med undantag

för de fall, som i 17 § nämnas, vara försedd med ett för det löpande

året å den jagande" utstäldt jagtmärke, hvilket bäres synligt.

14 §.

Jagtmärke utfärdas för visst kalenderår samt gäller för loflig jagt

inom riket i dess helhet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

5

15 §.

Jagtmärke må ej utställas å annan än den, hvilken enligt 4, 5

eller 6 § är innehafvare af jagträtt å visst område inom den kommun,

der anmälan om jagtmärkes erhållande sker, eller har sådan jagti’ättsinnehafvares

skriftliga tillåtelse att jaga å visst område inom kommunen.

Ej må jagtmärke öfverlåtas eller till annan för begagnande utlemnas.

Sker det, vare jagtmärket förbrutet.

16 §.

Vill kommun å landet eller i stad att med afseende å jagt inom

kommunen skall tillämpas hvad i denna lag stadgas om jagtmärke, eger

kommunen besluta att för jagtmärke, som inom kommunen utfärdas,

skall erläggas en afgift till visst belopp ej under fem kronor och ej

öfver femton kronor, hvilken afgift tillfaller kommunens kassa. Sådant

beslut lände till efterrättelse från början af näst påföljande kalenderår

intill slutet af det år, hvarunder beslut om afgiftens utgående med förändradt

belopp eller om dess upphörande blifvit fattadt. — Utländsk

undersåte betalar ilubbel afgift.

Jagtmärke utfärdas å landet af kommunalnämndens ordförande och

i stad af polismyndighet, eller, der särskild person efter vederbörande

kommunalstyrelses förslag blifvit dertill af Konungens befallningshafvande

förordnad, af denne.

Närmare föreskrifter om jagtmärke och hvad vid utfärdande af

sådant är att iakttaga meddelas af Konungen.

17 §•

Hvad om jagtmärke är stadgadt gälle icke för jagt, deri Konungen

eller medlem af det Kongl. huset deltager.

Samma stadganden ege ej heller tillämplighet:

å de i 2 § omförmälda embets- och tjenstemän samt betjente, såvidt

angår jagt å de i nämnda paragraf angifna marker, äfvensom elever

och lärlingar vid skogsläroverken i fråga om jagt, som af dem för

deras utbildning utöfvas å de under läroverkens vård och förvaltning

stälda skogar;

eller med afseende å:

jagt inom Vesterbottens och Norrbottens lappmarker;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

jagt efter säl och sträckande sjöfågel i skärgården eller vid hafskusten;
jagt,

som omförmäles i 3, 7, 9 eller 11 §;

jagt å mark, som till jagtpark eller djurgård är inhägnad; eller

skytte i gård eller trädgård, äfven om det är att anse såsom jagt.

Härutöfver må å kommunens beslut ankomma att medgifva undantag

från stadgandena om jagtmärke:

för enskild jordegare eller kronohemmansåbo vid jagt å egen

eller kronohemmanets mark;

så ock för medlem af sådan jagträttsinnehafvares familj i fråga

om jagt å nämnda jagtområden.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

«

Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innebar, måjagträttsinnehafvaren

ej idka jagt i gård eller trädgård, icke heller, under tiden

från och med den 1 maj till dess grödan är afmejad, å åker, som är

med säd eller gräs besådd.

Vid jagt å jord, som af annan innehafves, vare jagträttsinnebafvaren

skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan egendom

förorsakas vare sig af honom sjelf eller af annan, hvilken han gifvit

lof att jaga, eller af de vid jagten använda biträden eller hundar.

19 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller drifva villebråd från annans

jagtområde; dock vare den, som innehar jord utan att ega jagträtt derå,

oförhindrad att derifrån bortskrämma eller bortdrifva villebråd i den mån

sådant erfordras för afvärjande af skada eller olägenhet.

20 §.

Med skjutgevär må icke någon utan tillstånd af jagträttsinnehafvaren

färdas öfver jagtmark, med mindre det efter omständigheterna

uppenbarligen sker i lofliga ärenden och hund, om sådan medföres,

hålles kopplad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

21 §.

Okopplad hund må ej någon utan lof medföra eller insläppa i annans

hägnade jagtpark eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös å annans än hundegarens jagtmark,

hafve jagträttsinnehafvaren rätt att låta upptaga hunden; dock åligger

honom att om upptagandet ofördröjligen tillsäga hundens egare eller,

derest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra i kyrkan

för den församling, der hunden blifvit upptagen, och i tidning inom

orten. Vill egaren återfå hunden, Inse den med fem kronor eller, der

hunden förut blifvit hos samme jagträttsinnehafvare löst, tio kronor jemte

ersättning hvarje gång för hundens föda och öfriga kostnader. Har ej

egaren utlöst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse om upptagandet

eller inom sextio dagar från det kungörelsen varit i kyrkan

uppläst och i tidning införd, vare hunden förverkad. Vill jagträttsinnehafvaren

hellre taga lösen, vara hundens egare skyldig att sådan enligt

förut angifna grunder utgifva, så framt talan derom instämmes inom

trettio dagar efter det hunden varit att anse såsom förverkad.

22 §.

Katt, som anträffas på längre afstånd från bebodt hus än tre

hundra meter eller i skog eller hage, må saklöst dödas.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag och om åtal.

23 §.

Jagar någon olofligen å annans jagtområde, straffes efter allmän

strafflag.

Har han vid jagten fångat eller dödat villebråd, vare villebrådet

eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkadt till jagträttsinnehafvare

eller, om villebrådet fångats eller dödats å jord, der jagträtten

tillkommer kronan, eller å område, som i 3 § omförmäles, till

åklagaren.

24 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen jagar å annans jagtområde,

må den, som der eger jagträtt, och jordens innehafvare äfven
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 33

som deras folk af den jagande taga bössa, jagtredskap och hundar till

vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

A jord, der jagtvätten tillkommer kronan, så ock å område, som i 3 §

omförmäles, hafve tjenstemän och betjente vid skogsstaten och skogsläroverken

samt allmän åklagare enahanda rätt.

25 §.

öfverträder någon förbud, som i 9 § 1 mom., 19 §, 20 § eller 21

§ 1 mom. är meddeladt, och är ej förseelsen att hänföra till oloflig jagt

å annans jagtområde, straffes med böter från och med fem till och med

ett hundra kronor. Bryter någon emot hvad i 18 § 1 mom. är föreskrifvet,

böte från och med fem till och med femtio kronor.

26 §.

För underlåtenhet att vid jagt med skjutgevär, för hvilken jagtmärke

erfordras, bära innehafvande jagtmärke på föreskrifvet sätt synligt,

vare straffet böter högst tjugo kronor.

öfvar någon sådan jagt utan att innehafva gällande jagtmärke,

böte från och med fem till och med femtio kronor. Har han medelst

begagnande af för annan utfärdadt jagtmärke eller annorledes sökt bereda

sig sken att innehafva behörigt jagtmärke, och är ej gerningen

straffbar enligt allmän strafflag, må böterna sättas till högst två hundra

kronor.

27 §.

Dömes någon till ansvar för oloflig jagt å annans område, vare,

der han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse af de angående jagtmärke

meddelade föreskrifter, jemväl underkastad ansvar enligt 26 § i

denna lag.

28 §.

Förbrytelser, som afses i 25 § och hvilka blott förnärma enskild

persons rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i

kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller är förbrytelsen

sådan, som omförmäles i 26 §, ege tjenstemän och betjente vid skogsstaten

och skogsläroverken samt särskilt, förordnade jagttillsyningsmän

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

jemte allmän åklagare att derå tala och njute de enahanda vitsord, som

tillkommer dem, hvilka rättens eller Konungens befallningshafvandes

bud och ärenden gå; i öfrigt vare en hvar berättigad att för de i 26 §

omförmälda öfverträdelser anställa åtal, dock ej barn mot föräldrar,

eller tjenstehjon, så länge de i tjensten äro, mot husbondefolk.

29 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, skola fördelas sålunda, att

två tredjedelar tillfalla åklagaren och en tredjedel den kommun, der

öfverträdelsen egt rum. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af

åklagarens andel.

I händelse af bristande tillgång till böternas fulla gäldande skola

de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1903; dock att hvad i 5 §

1 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är upplåten

före utfärdandet af jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Till stöd för detta förslag hafva motionärerne åberopat dels följande

allmänna framställning, dels här nedan införda specialmotiv.

»Behofvet af en förbättrad jagtlag torde vara allmänt erkändt och

vederlägges icke af den omständigheten, att Kongl. Maj:ts proposition

med förslag till »lag om rätt till jagt» afslogs vid 1900 och 1901 års

riksdagar. Tvärtom bära diskussionsprotokollen vittne derom, att förkastandet

i fråga berodde just derpå, att sjelfva hufvudändamålet, ett

bättre skydd för jagten och villebrådsstammen, icke ansågs nog beaktadt,

så att, om förslaget antagits, den hufvudsakliga vinsten skulle inskränkt

sig till den mera formella, att få de egentliga lagparagraferna

i ämnet skilda från de administrativa. Att emellertid äfven detta är

ett önskemål, om än af mer underordnad vigt, är af ingen bestridt, och

det förslag, som nu motionsvis framlägges, skiljer sig i detta sistnämnda

hänseende icke från Kongl. Maj:ts omförmälda proposition, hvarifrån

de flesta paragraferna äro hemtade. För att söka uppfylla de rent praktiska

krafvel! på en jagtlag, äro, jemte det en annan bötesfördelning

föreslagits, vissa bestämmelser tillagda i förhoppning, att de, i den

modifierade form, hvari de nu föreslås, icke skola röna samma motstånd

som jagtpassförslaget 1900, utan skola kunna befinnas antagliga. Det

Bih. till Rilcsd. Frat. 1902. 7 Sami. 28 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

är utom allt tvifvel, att jagten, bättre vårdad, kunde blifva en vida mer

gifvande binäring till jordbruket, än för närvarande är fallet, och äfven

från nationalekonomisk synpunkt borde derför lagstiftningsåtgärder till

jagtens fromma icke anses opåkallade.

Det framlagda förslaget afser att i en författning sammanföra de

stadganden rörande jagt, hvilka äro af beskaffenhet att ankomma på

Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning, att utgöra en jagtlag

i motsats mot jagtstadga, samt ansluter sig i detta afseende till det af

särskilda komiterade den 12 maj 1898 afgifna förslag till lag om rätt till

jagt. Den mot ett sådant sammanförande framstälda anmärkning, att bestämmelser,

som snarast vore att hänföra till ordningsföreskrifter, komma

att sidoordnas med stadganden af civillags natur, har synts af underordnad

vigt emot fördelen för den enskilde att i en och samma författning

återfinna de af Konung och Riksdag rörande jagt gifna bestämmelser.

Om rätt till jagt. Förslagets 1—12 §^5 innehållande stadgandena

om rätt till jagt, äro till alla delar öfverensstämmande med motsvarande

paragrafer i Kongl. Maj:ts proposition till 1901 ars Riksdag, hvilka af

lagutskottet tillstyrktes och af Andra Kammaren antogos.

Om jagtmärke. Kongl. Maj:ts vid 1900 års riksdag framlagda förslag

om jagtpass afstyrktes af lagutskottet och föll i begge kamrarne.

Deremot visade sig ett af herr Björlin m. fl. reservationsvis framstäldt

förslag om jagtmärke ega synnerligen stora sympatier såväl i Första Kammaren,

der det samlade pluralitet, som i Andra Kammaren, der en betydande

minoritet gaf det sin anslutning. Förevarande förslag stöder sig hufvudsakligen

på de i nämnda reservation antydda grunder, från hvilka det afviker

allenast derutinnan, att lagens tillämpning inom hvarje kommun

gjorts beroende på kommunens eget beslut. Härigenom har man velat

förekomma den invändning, som framstäldes mot jagtpassförslaget, nemligen

att den allmänna meningen inom landet icke skulle vara mogen för

den inskränkning i jagträtt^s utöfvande, som med förslaget afses. Såsom

skäl att lemna beslutanderätten till kommunerna torde endast behöfva

åberopas, att jagtvården till sin natur är en gemensam angelägenhet

för närboende. Villebrådsstammen är nemligen i betydlig mån en gemensam

tillgång för angränsande jagtområden, till hvilka såväl enskilda djur

som ännu mer deras afkomma kan antagas sprida sig. Ordnad jaktvård

å ett område kommer utan vidare grannarne till godo, likasom å andra

sidan en enskild jordegares underlåtenhet att vårda jagten å sitt område

kan ofördelaktigt inverka på vildtillgången i en hel ort; särskildt torde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. 11

deri ofta förekommande slappheten att icke beifra oloflig jagt innebära eu

fara för jagten icke blott å det område, der tjufskyttet bedrifves, utan

äfven å angränsande jagtområden, till hvilka tjufskytten kan antagas vid

tillfälle utsträcka sin verksamhet. Redan nu vidtaga ock kommunerna i

flera afseenden åtgärder börande till jagtvård såsom utfästande af premier

för dödande af rofdjur med mera; och den kommunerna medgifna rätten

att stadga hundskatt är icke utan verkan med afseende å jagtvården.

Det synes således icke vara att införa kommunerna å något för deras

verksamhet i öfrigt främmande område, om man tillerkänner dem den

i förslaget afsedda beslutanderätt med afseende å jagtmärke. I detta

afseende öfverensstämmer förslaget ock med det af domänstyrelsen i

sammanhang med dess underdåniga utlåtande af den 11 maj 1896 afgifna

förslag till förordning angående jagtskatt.

För erhållande af jagtmärke eger man enligt förslaget vända sig till

hvilken kommun som helst, allenast med den inskränkning att man skall

visa sig inom kommunen innehafva jagträtt å visst område i enlighet med

4, 5 eller 6 § af förslaget eller hafva sådan jagträttsinnehafvares skriftligt

meddelade tillåtelse att jaga. Ur jagtvårdssynpunkt vore-det visserligen

önskvärdt, om, på sätt i vissa länder är förhållandet, hvarje aftal om

eller tillåtelse till jagt måste vara skriftligt affattadt och om vid jagt å

annans mark fordrades, att den skriftliga tillåtelsen medfördes, vid äfventyr

af bötesansvar. Härigenom skulle man vinna en god kontroll å de

tillfälliga jägarne, och stadgandet vore egnadt att gifva ökad helgd åt

j or degar ens och jagträttsinnehafvarens rätt. Men då för aftal om nyttjanderätt

till jord, ehuru grundläggande vida mer komplicerade förhållanden

och vanligen tillika innefattande upplåtelse af jagträtt, skriftlig

form icke är föreskrifven, lärer utsigt icke finnas att för aftal om allenast

jagträtt få sådan form stadgad.

Jagtmärke utfärdadt inom en kommun gäller för loflig jagt inom

hela riket. Ordet loflig har tillsatts för att betona, att jagtens loflighet

är oberoende af jagtmärket; och gäller detta med afseende å såväl området,

der jagten bedrifves, som det, slag af vildt, som å olika tider af

året må jagas. Ett jagtmärke, löst för fem kronor, skulle enligt förslaget

berättiga till jagt äfven i sådana kommuner, der afgiften för jagtmärke

är tio eller femton kronor. Men detta torde icke behöfva framkalla mera

betänklighet än det för hundskatt gällande förhållande, att sådan skatt,

erlagd inom kommun med der stadgadt belopp, befriar från erläggande

af ytterligare skatt för samma hund, äfven om denna hufvudsakligen

användes inom annan kommun, der skatten är högre.

Af bestämmelserna i 14, 15 och 16 §§ framgår, att jagtmärke skall

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

utställas å viss person och för visst kalenderår, samt icke må på annan

öfverlåtas. Då jagtmärke jemlikt 13 § skall vid jagt bäras synligt, torde

detsamma böra förfärdigas af metall, så att detsamma icke tager skada af

väderlekens inflytande eller den åverkan, hvarför detsamma eljest under

bärarens framträngande i skog och mark kan vara utsatt. Sjelfvajagtmärket

kan i så fall icke innehålla uppgift å annat än året, för bvilket

det gäller, och kommunen, der det utfärdats, samt ett nummer, hänvisande

till kommunens register öfver utfärdade jagtmärken, derunder motsvarande

nummer jagtmärkesinnehafvarens namn antecknas. Lämpligen

torde, då jagtmärke utlöses, böra till jagtmärkesinnehafvaren lemnas besked

å tryckt blankett, med samma nummer som jagtmärkets, om att personen

i fråga löst jagtmärke inom kommunen för visst år, dervid såväl

kommunens namn som jagtmärkesinnehafvarens namn, yrke och hemvist

böra tydligt angifvas. Det vore häller icke olämpligt, om detta besked

innehölle erinran om de vigtigaste stadgandena i jagtlagen, särskild!

derom att jagtmärket väl fordras för utöfvande af jagt, men icke medför

jagträtt, äfvensom att jagtmärket ej må öfverlåtas eller till annan

för begagnande utlemnas. Några stadgande!! i dessa afseenden ha emellertid

icke ansetts böra inflyta i lagen; utan torde det, på sätt 16 § innehåller,

tillkomma Konungen att härom meddela erforderliga föreskrifter.

För att ytterligare intressera kommunerna för den ordning i jagtförhållandena,

hvartill jagtmärkes införande är afsedt att bidraga, torde

afgifterna för jagtmärken böra tillerkännas kommunerna utan inspänning

i fråga om medlens användning.

De från tillämpning af jagtmärkesbestämmelserna medgifna undantag

öfverenstämma till största delen med motsvarande stadganden i jagtpassförslaget.

Att jagt i hägnad jagtpark eller djurgård undantagits,

öfverensstämmer med grunderna för 14 § i gällande jagtstadga. Derjemte

har undantagits skytte eller jagt i gård eller trädgård för att

icke inskränka rätten att freda nämnda platser från obehag eller skada

af djur, hvilka, utan att kunna räknas till skadliga rofdjur, der göra

ohägn. Stadgandet att kommunen eger att från bestämmelserna om

jagtmärke medgifva undantag i fråga om enskild jordegare och kronohemmansåbo

äfvensom för medlem af desses familj har sin grund i en

antagen obenägenhet hos jordegare att för sig och de sina vidkännas

den inskränkning i jagträtten, som kan ligga i skyldigheten att lösa jagtmärke.

Härtill kommer att de nämnda personerna i följd af sin ställning

borde kunna presumeras mer än andra hafva intresse af att bedrifva

jagten på ett sätt, som icke strider mot ändamålsenlig jagtvård.

Särskilda bestämmelser. 18—22 §§ äro hemtade från 1901 års för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

slag till lag om rätt till jagt, der motsvarande bestämmelser återfinnas

i 13—''17 §§. Kapitelrubriken åter är hemtad från jagtkomiterades förslag.

Om ansvar och åtal. I fråga om åtal srätten beträffande de i 25 §

omförmälda förseelser öfverenstämmer förslaget med kongl. propositionen

till 1901 års Riksdag. Öfverträdelser af stadgandena om jagtmärke ha

deremot, då dessa stadganden tillkommit i allmänt intresse, underkastats

allmänt åtal. Med upptagande af jagtlagskomiterades förslag har

derjemte inryckts en bestämmelse, att enhvar lemnas obetaget att dylika

öfverträdelser åtala.

I fråga om bötesfördelning innehöll jagtlagskomiterades förslag att

böter skulle fördelas mellan åklagaren och den kommun, der öfverträdelsen

egt rum. I öfverensstämmelse härmed affattades också det kongl.

jagtpassförslaget till 1900 års Riksdag. Det föreliggande förslaget har

så mycket hellre bibehållit en sådan bötesfördelning, som det allmänt

erkänts icke utgöra någon oformlighet att i eu speciallag af förevarande

beskaffenhet föreskrifva annan bötesfördelning än den i strafflagen stadgade,

om skäl dertill eljest förefinnes. Härvid är då att beakta, att de

ojemförligt vigtigaste af de förseelser, för hvilka förslaget stadgar ansvar,

äro de i 26 § omförmälda. Det torde vara uppenbart, att dessa

till sin natur stå närmare de förseelser, som hemfalla under jagtstadgan,

än dem, som bestraffas enligt 24 kapitlet strafflagen. Redan häri synes

ligga ett skäl att stadga liknande bötesfördelning, som bestämmes i

jagtstadgan. Att åstadkomma nödig bevisning rörande förseelser af detta

slag erbjuder i sjelfva verket sådana svårigheter, att vederbörande åklagare,

hvilken icke kan påräkna någon ersättning af allmänna medel för

kostnader, nedlagda på utredning af ett jagtmål, och ej, äfven, om han

vinner målet, har synnerlig utsigt att utfå den kostnadsersättning, som

kan honom af den sakfälde tillerkännas, åtminstone bör ha rätt till andel

i böterna, hvilka den sakfälde för att undvika förvandlingsstraff nog

hellre betalar än ådömda ersättningar. Det har anmärkts, att andel i

böterna kan locka åklagaren att blifva för nitisk, så att han anställer

ohemula åtal. Erfarenheten från bränvins- och ölmålen gifver emellertid

icke stöd för ett sådant antagande; och utsigten för en tilltalad, som

frikännes, att få åklagaren dömd att ersätta den tilltalades kostnader,

torde i mål, der åklagaren har andel i böter, vara större än i andra mål,

der åtalet icke kunnat för åklagaren medföra ekonomisk fördel.

Att den andel i böter, som icke tillerkänts åklagaren, ansetts böra

gå till den kommun, der förseelsen företrädesvis egt rum, är föranledt

af den förslaget genomgående principen att intressera kommunerna för

jagtvården såsom varande en för deras hushållning vigtig gemensam

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

angelägenhet. Man bar dermed tillika afsett att bereda kommunen någon

ersättning för den jagtmärkesafgift, som bort erläggas af dem, som beträdas

med jagt utan att vara med jagtmärke försedda, och torde böterna

i allmänhet komma att sättas till sådant belopp, att kommunens andel

deraf icke varder mindre än den inom kommunen gällande jagtmärkesafgift.

»

Rörande den tidigare behandlingen af de frågor, som nu åter

bragts under Riksdagens pröfning, tillåter sig utskottet erinra, hurusom

särskilde komiterade den 20 januari 1898 erhöllo uppdrag att vidtaga

revision af gällande jagtstadga i syfte dels att de bestämmelser om

jagt, hvilka vore af allmän lags natur, måtte i en särskild lag sammanfattas

och således fullständigt skiljas från de administrativa och ekonomiska

föreskrifterna i ämnet, dels ock att åstadkomma de förändringar

i nämnda stadga, hvilka ur jagtvårdssynpunkt kunde finnas erforderliga.

Sedan bemälde komiterade derefter afgifvit betänkande jemte förslag

till lag om rätt till jagt, till jagtstadga och andra i samband dermed

stående författningar, framlades för 1900 års Riksdag kongl. propositioner

med förslag dels till lag om rätt till jagt äfvensom dermed

sammanhängande lagbestämmelser, dels till förordning angående jagtpass.

Lagutskottet, som häröfver hade att yttra sig, tillstyrkte i hufvudsak

bifall till nämnda lagförslag, men fann deremot förslaget till förordning

om jagtpass icke böra vinna Riksdagens godkännande. I en

vid lagutskottets utlåtande rörande sistberörda ämne fogad reservation

yrkades, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till förordning angående jagtmärken, byggdt på grunder, som i reservationen

antyddes. Vid behandlingen i kamrarne gillades propositionen

om jagtlag i allt väsentligt, men sedan beträffande ett antal mindre

vigtiga punkter kamrarne fattat skiljaktiga beslut, blef lagutskottets

förslag till sammanjemkning af Första Kammaren förkastadt, hvarför

denna fråga förföll. Propositionen angående införande af bestämmelser

om jagtpass blef af båda kamrarne afslagen, utaf Första Kammaren

under anslutning till ofvannämnda reservation.

Förslaget till lag angående rätt till jagt jemte dermed sammanhängande

författningar återkom sedermera i hufvudsakligen oförändradt

skick uti en till nästlidet års Riksdag aflåten proposition, och tillstyrkte

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

lagutskottet äfven denna gång bifall till propositionen. Denna hemställan

godkändes af Andra Kammaren utan votering, hvaremot Första

Kammaren afslog propositionen, en utgång, hvilken, enligt hvad förhandlingarna

i kammaren gifva vid handen, hade sin förklaring deri,

att den föreslagna jagtlagen ansågs utan samband med bestämmelser

om jagtpass eller jagtmärke icke ega någon egentlig betydelse från

synpunkten af jagtvårdens förbättrande.

Nu förevarande förslag till jagtlag öfverensstämmer med de tidigare

lagförslagen i detta ämne derutinnan, att det bland annat har till syfte

att utgöra ett sammanförande af de bestämmelser om jagt, hvilka såsom

varande af allmän lags natur ansetts böra afskiljas från de ekonomiska

och administrativa föreskrifterna i ämnet. Bestämmelserna i afdelningarna

»om rätt till jagt» och »särskilda bestämmelser» äfvensom en del af

stadgandena rörande ansvar och åtal äro derför ock, såsom motionärerne

jemväl omförmält, hemtade från och lika lydande med motsvarande

paragrafer i propositionen till 1901 års Riksdag. I föreliggande lagförslag

hafva emellertid härutöfver rörande jagtmärke upptagits vissa

föreskrifter, hvilka utgöra en vidare utveckling af den tanke, som tog

sig uttryck i ofvanberörda vid 1900 års Riksdag af Första Kammaren

bifallna reservation.

Hufvudsyftet med en revision af jagtlagstiftningen är för utskottet

visserligen fortfarande att åt densamma bereda en mer tidsenlig affattning

genom särskiljande af dess allmänt rättsliga bestämmelser från

administrativa och ekonomiska stadgandeu, men ett förslag, hvilket

liksom de tidigare af utskottet förordade förslagen till jagtlag väsentligen

begränsades till denna uppgift, torde knappast stå i öfverensstämmelse

med grunderna för motionärernes framställning och ej heller

nu, mera än förr, hafva utsigt att vinna Riksdagens bifall. Det synes

dessutom utskottet icke böra bestridas, att ganska goda skäl tala för

en mer genomgripande omarbetning af denna lagstiftning, dervid särskilt

torde böra tagas under öfvervägande, huruvida införande i jagtlagen

af bestämmelser rörande jagtmärke kan under vissa vilkor och

förbehåll anses lämpligt och för jagtvården gagnande. Äfven i andra

delar, der de hittills framlagda förslagen äro af hufvudsakligen samma

innehåll som förut gällande bestämmelser, lära förändringar icke utan

fog kunna ifrågasättas. Vid sådant förhållande och då utskottet ej

ställer sig afvisande mot tanken på införande i jagtlagen af bestämmelser

om jagtmärke, kunde det ifrågasättas, att utskottet, med ledning

af motionärernes förslag och efter omarbetning af detsamma i de delar,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

hvaremot skälig anledning till anmärkning kunde förefinnas, skulle

förelägga Riksdagen ett lagförslag i ämnet. Då emellertid, på sätt här

nedan omförmäles, motionärernes förslag i flera vigtiga delar synes utskottet

mindre tillfredsställande, och erforderliga ändringar härutinnan

förutsätta eu annan och närmare utredning än som står utskottet till

buds, anser sig utskottet icke böra vidtaga en dylik åtgärd, utan torde

lämpligast vara att hänskjuta frågan i hela dess vidd till Kongl. Maj:t

för vinnande af erforderlig och sakkunnig utredning samt ett derpå

grundadt nytt lagförslag. *

Hvad angår detaljerna i motionärernes förslag och först bestämmelserna

om jagtmärke såsom vilkor för rätt att utöfva jagt, synes

häremot kunna framställas enahanda erinran, som gjordes gällande mot

den tidigare ifrågasatta skyldigheten för jägare att vara försedd med

jagtpass, nemligen att dylika bestämmelser skulle i viss mån utgöra ett

ingrepp i en rätt, som af ålder varit jordegarne i vårt land tillerkänd,

och af sådan anledning säkerligen skulle af den allmänna meningen

betraktas med icke oberättigadt missnöje. Visserligen har man, såsom

motionärerne omförmält, för att förekomma denna invändning i förslaget

gjort, lagens tillämpning härutinnan beroende af kommunernas

beslut, dervid dessa tillika skulle ega att medgifva undantag såväl för

enskild jordegare eller kronohemmansåbo vid jagt å egen eller kronohemmanets

mark som ock för medlem af sådan jagträttsinnehafvares

familj i fråga om jagt å nämnda jagtområden. Äfven med dessa begränsningar

skulle dock det förhållande qvarstå, att jagträtten, hvilken

sedan lång tid tillbaka ostridigt åtföljt jordeganderätten, skulle till sin

utöfning göras beroende af förbehåll, om hvilka den eller de egde att

besluta, som i vederbörande kommuner hade röstöfvervigt. Det föreslagna

undantaget, att jordegarne jemte medlemmarne af deras familjer

skulle kunna utan jagtmärke få jaga å egna marker, blefve äfven i de

fall, då detsamma kornrne att medgifvas, i regel utan egentlig betydelse,

då i vårt land endast ett fåtal personer lära hafva egor af det

omfång och det läge, att jagt ensamt å dem kan med framgång bedrifvas.

De i detta ämne ifrågasatta stadganden, hvilka sålunda synas utskottet

gå längre än lämpligt och billigt är, torde äfven i öfrigt gifva

anledning till anmärkningar. Att jagtmärken med giltighet inom riket

i dess helhet skulle å landet kunna »utfärdas» af de olika kommunalnämndernas

ordförande, förefaller sålunda utskottet mindre välbetänkt.

Äfvenså lärer skälig anledning saknas att i fråga om åtalsrätten likställa

öfverträdelser af stadgandena om jagtmärke med förseelser mot förord
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. 17

ningarna angående försäljning af bränvin eller maltdrycker, hvilka senare

lagötverträdelser torde höra erkännas vara af helt annan karakter

och betydelse.

Ehuru utskottet på anförda grunder anser hvad motionärerne härutinnan

föreslagit icke böra godkännas, kan utskottet dock icke annat

än finna önskvärdt, att något måtte åtgöras för befrämjande af syftet

med^ denna deras framställning. Nuvarande förhållanden på jagtvårdens

område äro otvifvelaktigt i flera hänseenden mycket otillfredsställande,

och detta är så mycket mer att beklaga, som frågan om det matnyttiga

villebrådets bestånd och förkofran icke torde böra frånkännas ganska

stor nationalekonomisk betydelse.

I betraktande häraf och då det inom de i fråga om jagtvård särskilt

sakkunniga och intresserade kretsarna i vårt land lärer vara eu

allmän åsigt, att införande åt bestämmelser om jagtmärke skulle vara

af särdeles stort värde från jagtvårdens synpunkt, torde tanken på en

lagstiftning i sådan rigtning icke böra öfvergifvas utan närmare undersökning,

huruvida med undanrödjande af de anmärkningar, hvilka gjorts

gällande mot det nu framlagda iörslaget, något skulle kunna på denna

väg åstadkommas till jagtvårdens bästa.

Anledning torde sålunda icke saknas att i samband med frågan

om revision af jagtlagstiftningen i öfrigt hänskjuta jemväl förslaget om

jagtmärke till Kong}. Maj:ts bedömande.

Vid den förnyade pröfning af lagstiftningen i hithörande ämnen,

hvilken utskottet alltså anser böra hos Kongl. Maj:t begäras, torde det

icke höra lemnas utan beaktande, att för åstadkommande af en förbättrad

jagtvård måhända mycket skulle kunna åstadkommas genom

andra åtgärder än de ofvan omförmälda. Särskildt synes utskottet härutinnan

ganska stor betydelse böra tillmätas det inflytande, kronan kan

utöfva genom att å sina marker gå i spetsen för jagtvårdens förbättrande.

Kronoskogarna, som i vart land äro många och vidlyftiga samt ständigt

ökas, torde vara synnerligen väl egnade att utgöra tillflyktsorter,

der villebrådsstammen kan åtnjuta trefnad och skydd samt sålunda

bibehållas och utvecklas. En omsorgsfull jagtvård å dessa är således

af stor vigt, och ett godt föredöme härutinnan lärer ock kunna antagas

småningom blifva af inverkan jemväl å de enskildes jagtvård.

Olika meningar torde kunna hysas, huruvida det med denna synpunkt

står väl tillsammans, att jagträtt å kronans marker skulle i så stor utsträckning,

som 2 § af föreliggande lagförslag angifver, tillkomma visse embete-

och tjensteman och dem åtföljande personer. Det förefaller ock

mindre lämpligt, om, på samma gång inskränkning skedde i de enskildes

rätt till jagt, jagträtten å kronomark skulle, såsom förslaget innebär,

Bill. till Likså. Prot. 1902. 7 Sami. 28 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

i någon mån utsträckas utöfver hvad hittills varit förhållandet. En närmare

begränsning af de härom föreslagna bestämmelser lärer derför

böra komma under öfvervägande.

Likaledes torde anledning förefinnas att i sammanhang med ytterligare

revision af jagtlagstiftningen taga under förnyad pröfning en fråga,

som förut på framställning af Riksdagen varit under Kongl. Maj:ts bedömande,

nemligen om och i hvad mån utan skada för jagt-eller skogsvården

staten kunde beredas inkomst af jagten å kronoparkerna och

annan kronan tillhörig odisponerad mark.

Enligt 1 § af förslaget skall kronan ega jagträtt å häradsallmänning.

Huruvida detta stadgande, som öfverensstämmer med gällande

lag, är förenligt med rättvisa och billighet, torde emellertid kunna dragas

i tvifvelsmål, dä häradsallmänningarna snarast lära vara att betrakta såsom

en häradsboaimes gemensamma egendom och den inkomst, som genom

utarrendering eller eljest kan uppstå af jagten å dylika allmänningar,

derför skäligen synes böra tillgodokomma vederbörande härad.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!.

Maj:t täcktes låta utarbeta nytt förslag till jagtlag och

dervid äfven taga under öfvervägande, om och i hvad

mån bestämmelser angående jagtmärke lämpligen

kunna meddelas, samt derefter för Riksdagen framlägga

det förslag till lagstiftning i ämnet, hvartill förhållandena

anses föranleda.

Stockholm den 4 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar N. Nilsson och A. Andersson emot de delar af utlåtandet,

hvilka afse bestämmelser om jagtmärke.

Herrar Sandqvist och Redelius hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI, lSj02.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.