Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N;o 36

1902-04-04 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:36, Lagutskottets Utlåtande N;o 36

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 36.

1

>:o 36.

Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1902, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 13 § i

förordningen angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning den 31 oktober 1873.

Lagutskottet har till behandling förehaft eu inom Andra Kammaren

af herr J. J. Byström väckt och till utskottet hänvisad motion, n:o 73,

af följande lydelse:

»Att det ligger eu orättvisa deri, att främmande trosbekännare

tvingas betala skatt till statskyrkan, feorde numera vara en sjelf klar .sak äfven

för lagstiftarne. Ropet om befrielse från denna, skatt varder ock allt

starkare med hvarje år, icke blott bland de frikyrklige sjelfva, hvilka gäng

pa gång framburit sina klagomål och önskningar i denna sak, utan äfven

bland andra.

Yrkandet på att främmande trosbekännare må vinna frihet från att

betala skatt till statskyrkan är ock en af de frågor, som icke i längden

kunna undanskjutas. Förr eller senare måste den vinna sin rättvisa lösning.

Orättvisor inom lagstiftningens och beskattningens område böra så

fort som möjligt undanrödja^, på det att hvar och en måtte åtnjuta den

rätt, som bör tillkomma hvarje medlem inom ett lagbunden samhälle. Och

så länge det förhållandet qvarstår, att medlemmar af församlingar, som

Bill. till Biksd. Prof. 1902. 7 Samt. 30 Häft. (N:o 36). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

staten erkänt vara lagliga, skola utom de kostnader, som underhållet af

deras egna församlingar kräfver, äfven underhålla statskyrkans presterskap

och inrättningar och sålunda betala en dubbel kyrkoskatt, så länge skola

ropen på reformer i detta hänseende aldrig tystna, utan återkomma gång

efter annan och högljuddare för hvarje gång.

Främmande trosbekännares ställning i afseende på deras skyldighet

att bidraga till aflönande af svenska kyrkans presterskap och betjening

har i senare tider undergått en icke oväsentlig förändring genom det på

grund af särskilda författningar genomförda ordnandet af presterskapets

och klockarnes löneinkomster. Förut ingingo i nämnda löneinkomster

åtskilliga afgifter, hvilka dels voro af frivillig natur och dels erlades

endast för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare kunde

sålunda helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra slaget och

behöfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade presterskapets

eller kyrkobetjeningens tjensteåtgärd, derför erlägga särskild afgift.

Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades ock uttryckligen i

förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

den 23 oktober 1860 § 12: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade

afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening

vare ej medlem af tillåtet främmande religionssamfund pligtig! att

gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans egen begäran

verkstäld.»

Samma stadgande inflöt ock i 13 § af nu gällande förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning af den 31

oktober 1873, så lydande: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade

afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening

må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning

blifvit på hans egen begäran verkstäld.»

Men förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna

under tiden mellan de båda sist anmärkta förordningarnas utfärdande gestaltat

sig annorlunda, än de voro 1860. I § 7 af förordningen angående

allmänt ordnande af af presterskapets löneinkomster af den 11 juli 1862

stadgades: »Påskpenningar, jura stolas, matskott, offer, dagsverken med flera

andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa, för samma tid och efter

samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda utskylder,

att utgå icke allenast af fastighetsegare, utan äfven af församlingens öfriga

invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning till prester
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

skåpet för särskilda förrättningar kan uppköra, ock iakttages härvid, att

af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat kemmansegare, varda

endast på. dem, samt de, kvilka ålegat torpare ock deras vederlikar, blifva

allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens

ledamöter, fortfarande af dem samtlige skola utgöras, dock med

den skiljaktighet i beloppen, som föranledes deraf, att åtskilliga af

ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp

af dem, som ega ingen eller mindre jord, som af dem, livilka ega större.»

I slutet af förordningen förklarades, att densamma icke egde tilllämpning

i afseende på Stockholms stad; men sedan kyrkomötet år 1868

anhållit, att de allmänna stadgandena för ordnande af presterskapets löneinkomster

måtte i tillämpliga delar varda gällande för Stockholms territoriella

församlingar, utfärdades den 1 november 1872 en förordning angående

ordnande af presterskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm

aflöning; och stadgades i § 4 mom. 1 af denna förordning: »Påskören

eller påskpenningar, äfvensom jura stake och andra extra ordinarie afgifter

utbytas mot bestämda afgifter för eu tid af femtio år, räknad från

den näst efter löneregleringens fastställelse inträffande första maj, oansedt

tillämpning af löneregleringen ej då kan ske».

I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade

föreskrifter hafva ock presterskapets inkomster blifvit ordnade, och torde

under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar

inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid hafva blifvit

till visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid framgår af de

resolutioner, i hvilka Kong!. Maj:t meddelat fastställelse å de uppgjorda

löneregleringsförslagen.

Efter utfärdandet af förordningen angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 har ytterligare genom

förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster den

2 november 1883 tagits ett steg i samma retning, som angifvits i de

ofvan åberopade förordningarna om ordnande af presterskapets löneinkomster.

I § 2 af förordningen om klockarnes aflöning stadgas: »Den

klockaren tillkommande lön bör bestämmas i skäligt förhållande till omfattningen

af hans tjenstegöromål samt beräknas så, att alla offer och afgifter

för särskilda förrättningar upphöra»; och torde bestämmelserna i

denna förordning redan vara på åtskilliga ställen genomförda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

Då mi § 13 i meranämnda förordning den 31 oktober 1873 uttryckligen

föreskrifver, att algifter för kyrkliga förrättningar icke må påföras

främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit

på hans egen begäran verkstad, synes häraf följa, att främmande trosbekännare

jemväl äro fria från sådana ständiga afgifter, som i enlighet

med 1862 års förordning utgöra ersättning för de i berörda § omförmälda.

afgifterna.

Att Kongl. Majct så tolkat stadgandet, framgår ock af Kong! Maj:ts

utslag den 13 november 1874 uti ett mål, der en mosaisk trosbekännare

fört klagan deröfver, att utmätning skett för uttagande af honom påförd

ersättning för jura stolse. Kammarkollegium yttrar i utslag den 25 november

1873, att emedan ifrågavarande afgift utgjorde ersättning för jure

stolse, hvilka icke kunnat komma i fråga att af klaganden såsom mosaisk trosbekännare

erläggas samt att han icke heller egt rösträtt vid kyrkostämma,

befriades klaganden från krafvel. Detta utslag blef af Kongl. Maj:t fast,- stäldt. I detta fall inehöll dock den löneregleringsresolution, som i målet

åberopades, uttrycklig bestämmelse derom, att ersättning för jura stolse

skulle med visst belopp utgöras af alla, som voro vid kyrkostämma röstberättigade.

I ett utlåtande, som öfverståthållareem betet i Stockholm år 1881

afgaf till Kongl. Maj:t, yttrades bland annat, att embetet icke känner

något lagbud, som ålägger främmande trosbekännare att för sina personer

eller för inkomst af kapital och arbete bidraga till underhåll af svenska

kyrkan och dess presterskap.

Och Riksdagens lagutskott, hvars dåvarande ordförande var landshöfdingen

m. m. A. Bergström, yttrade i sitt utlåtande med anledning af

en i ämnet väckt motion vid 1886 års riksdag, och ur hvilket betänkande

vi redan delvis återgifvit något, följande beaktansvärda ord, som jag tager

mig friheten anföra:

»I allmänhet lär emellertid ... vederbörlig uppmärksamhet i regeln

icke blifvit fästad vid innehållet af ifrågavarande lagrum, vare sig vid

löneregleringars uppgörande eller vid deras tillämpning. I åtskilliga löneregleringsresolutioner

torde icke någon viss del af presterskapets aflöning

vara angifven såsom motsvarande jura stolse, och i följd deraf göres vid

utdelningen af bidragen till samma aflöning icke något undantag för främmande

trosbekännare beträffande denna del deraf. Utskottet kan emellertid

ej finna annat, än att detta förfarande står i strid med den i 13 § af

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 36;

1873 års förordning meddelade bestämmelse, cell oöfvervinneliga praktiska

hinder lära väl icke omöjliggöra en rättelse i detta afseende.

Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från bidrag till

aflöningen af svenska kyrkans presterskap och betjening, i den man dessa

bidrag motsvara de i sistnämnda lagrum omförm äkta afgifter, enligt utskottets

tanke bör anses omedelbart följa af redan nu gällande lagbestämmelser,

så finner utskottet det jemväl vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,

att främmande trosbekännare äfven fritagas från den andel af

nämnda bidrag, som motsvarar de öfriga afgifter, hvilka de före löneregleringarnas

genomförande ej behöft utgöra. Dessa afgifter torde å landsbygden

ej hafva varit af någon synnerlig betydenhet; men i städerna utgjorde

de deremot en väsentlig del af presterskapets och kyrkobetjeningens

löneinkomster. — — —

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt främmande

trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegat dem, och de derjemte,

såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutne från deltagande

i den utredning och öfriga förberedande åtgärder, som föregått

löneregleringsresolutionernas utfärdande, finner utskottet en återgång i förevarande

afseende till de förut bestående förhållandena vara af omständigheterna

påkallad. Utskottet anser dock denna frihet icke böra utsträckas

längre än till medlemmar af sådana lagliga erkända församlingar, hvilkas

prester eller föreståndare äro behörige och pligtige att föra anteckningar

öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden. Eu sådan inskränkning torde

vara tillräckligt motiverad af den lösare organisationen af andra erkända

trossamfund, hvilken ock föranleder dertill, att medlemmarne af sistnämnda

samfund för anteckning om deras borgerliga förhållanden måste upptagas i

svenska kyrkans ministerialböcker.»

Rättvisan och billigheten i ofvannämnda skatts borttagande tror jag,

att åtminstone en stor del af presterskapet sjelf t inser och gillar. Det har

ock händt, att prest ädelmodigt försakat den del af sin lön, som skulle

erlagts af en baptist. Det torde sålunda för mången prestman vara lika

mycket en samvetssak att behöfva mottaga en skatt af dissenters, som det

för många af de senare kan vara ett samvetstvång att erlägga denna skatt.

Från mer än en synpunkt sedt blefve det blott ett häfdande af grundlagsbudet:

»Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», om eu

lagförändring komme till stånd i denna skattefråga.

Då denna fråga vid föregående tillfällen förelagts Riksdagen, har

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi Lagutskottets Utlåtande. N:o 36.

man tran deras sida, som tycka, att »det är bra som det är», svarat, att

svenska kyrkan är en statsinstitution och sålunda fyller ett statsändamål

samt såsom sådan bör af eu hvar af statens medlemmar underhållas.

Nu är det väl meningen med denna kyrka, att hon, liksom man

afser med andra kyrkliga samfund, skall främja den religiösa känslan hos

folket, och att hon skall verka för moralens höjande och för nykterheten

hos detsamma. Men detta ändamål kan ju också fyllas proportionsvis lika

bra utaf de frikyrkliga samfunden. De arbeta ju också i samma rigtning

och kanske i åtskilliga fall flitigare, än hvad statskyrkan gör.

Och att de ej äro utan vitsord för denna sin verksamhet visar bland

annat en del uttalanden i länsstyrelsernas femårsberättelser. För perioden

1886—1890 framhölls i dessa berättelser följande om den frikyrkliga rörelsen,

af hvilken dissenters utgöra en betydande del.

Ofverståthållareembetet säger: »Denna rörelse» (nemligen frikyrkorörelsen)

»utgör trots enstaka urartningar och missgrepp tvifvelsutan en

mägtig kraft till folkets uppfostran».

Länsstyrelsen i Blekinge län säger: »De schismatiska rörelserna»

— såsom det heter — »hafva icke haft någon ofördelaktig inverkan, utan

synas tvärtom i ganska hög grad bidragit till förmildrande af folkets seder

och till nykterhet.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar: »Det bör emellertid icke

förnekas, att de religiösa rörelserna bidragit till nykterhetens framgång».

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar om friförsamlingarnas verksamhet:

»Emellertid torde denna rigtning i och för sig icke kunna förnekas

berömmelsen af en stor lifaktighet och starkt intresse för att omsätta och

tillämpa religionens sanning».

Länsstyrelsen i Elfsborgs län framhåller: »Såsom ett allmänt omdöme

om den religiösa rörelsen i länet torde kunna uttalas, att den i höggrad

bidragit till sedlighet och allvar i lefverne!. Rörelsens styrka bevisas

ock genom de uppoffringar, de mindre bemedlade klasserna gjort för inskaffandet

af medel till uppförande af bönehus och församlingslokaler för

gemensamma andaktsöfningar».

Och länstyrelsen i Örebro län säger: »Den religiösa rörelsen har i

hög grad bidragit till ökande af sedlighet och allvar i lefverne!».

Flere af Konungens befallningshafvande synas sålunda vara af den

meningen, att den frireligiösa verksamheten fyller i sin män ett statsändamål.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 36.

7

Ser man vidare på de ekonomiska uppoffringar, som de frikyrkliga

samfunden göra för sin verksamhet, måste man medgifva, att de i allmänhet

taget ej äro små. De samla årligen stora summor för kyrklig verksamhet,

och de hafva uppfört en mängd kyrkor och bönehus, hvilkas värde

går på många millioner.

Från åtskilliga håll framställas allvarliga klagomål öfver att personer,

som äro frikyrkligt sinnade och hvilka bedrifva en sjelfständig religiös

verksamhet både bland barn och äldre, ändå icke utträda ur statskyrkan.

Men om de genom ett sådant utträde ej endast beröfvades en del af sina

rättigheter, utan ock vunne befrielse från skatt till en institution, som de

anse sig ej kunna eller vilja understödja, så skulle säkerligen förhållandet

mellan de frikyrklige och statskyrkan snart blifva mycket klarare, något

som för båda parterna vore högeligen önskvärdt.

Med åberopande af hvad jag här ofvan anfört, får jag vördsamt anhålla,

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att 13 § i kong], förordningen

angående främmande trosbekännare af den 31 oktober 1873

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Främmande trosbekännare är för sin person och inkomsterna af kapital

eller arbete befriad från skyldighet att deltaga i afgifterna till svenska

statskyrkoförsamlingarnas presterskap eller andra kyrkliga ändamål äfvensom

från de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till

svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening i annat fall, än att

slik förrättning biff vit på lians egen begäran verkstäld.»

13 § i förordningen angående främmande trosbekännare och deras

religionsöfning den 31 oktober 1873 är af följande lydelse:

»De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade utgifter till svenska

kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må ej påföras främmande

trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans begäran

verkstäld.»

Frågan om främmande trosbekännares befrielse från skyldighet att

lemna bidrag till aflöning af svenska statskyrkoförsamlingarnas presterskap

och uppehållande af statens kyrkliga inrättningar eller ock inskränkning

i denna skyldighet bär på grund af enskilde motionärers framställ
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

ningar förut varit föremål för pröfning vid riksdagarna 1872, 1885, 1886,

1803, 1896 och 1897 utan att dock till någon åtgärd föranleda.

Lagutskottet, som vid behandling af de tidigare förslagen i ämnet i

allmänhet stält sig afvisande mot desamma, finner sig äfven nu föranlåtet

att intaga samma ståndpunkt, och får utskottet, som ej har något väsentligt

att tillägga till de skäl, som härutinnan förut af utskottet åberopats,

till stöd för sin uppfattning i hufvudsak hänföra sig till hvad sålunda vid

föregående riksdagar i ämnet andragits.

Föreliggande fråga är icke blott ekonomiskt, utan jemväl i annat

och vigtigare hänseende af en icke ringa betydelse, enär den på det närmaste

berör spörsmålet om förhållandet mellan stat och kyrka. Ett obetingadt

erkännande af den i motionen framhållna grundsatsen skulle innebära

ett bestämdt afsteg från den hittills rådande och städse fasthållna

uppfattningen af statskyrkans ställning samt förutsätta omgestaltning af eu

mängd förhållanden, som grunda sig å och sammanhänga med denna uppfattning.

Så. länge den evangelisk-lutherska kyrkan är en statsinstitution,

torde hvarje svensk medborgare vara skyldig att bidraga till densammas

upprätthållande, lika väl som en hvar af statens medlemmar måste

bidraga till statens andra institutioner, exempelvis undervisningsanstalterna,

vare sig han gillar eller ogillar innebörden och anordnandet af

desamma samt vare sig han begagnar sig af dem eller icke. Statskyrkans

prest är hos oss både statens och kyrkans tjenare; på samma gång han

är s tatsky i ''ko fö r sam 1 i n gen s själasörjare, har han vid sidan häraf att fylla

åtskilliga borgerliga pligter och åligganden. Ifrågavarande utgifter till presterskap

och andra kyrkliga ändamål äro sålunda att anse såsom afgifter

för ett statsändamål. De enda afgifter, från hvilka främmande trosbekännare

kunde med något fog påkalla befrielse, äro de, som i gällande lönekonventioner

ersatt de s. k. jura stök® eller ersättningar för de särskilda

förrättningar, presterskapet endast på derom framstådd begäran verkställer,

och för hvilka förut erlagts en viss afgift för hvarje gång de påkallats.

För dessa afgifter, från hvilka främmande trosbekännare förut voro frikallade,

när de icke sjelfve begärde förrättningen, är nemligen godtgörelse numera

beräknad i de till presterskapet utgående kontanta löneförmåner. Ifrågavarande

afgifter äro emellertid synnerligen obetydliga och föga betungande,

hvarför en lagändring i sådant syfte knappast kan vara af ett verkligt

behof påkallad, helst frigörelsen endast kunde komma att afse de

relativt fåtaliga främmande trosbekännare, hvilka bildat egna, af staten er
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

9

kända församlingar, cell ej det större antal, som endast anmält sig vilja

utgå ur svenska statskyrkan utan att hafva förenat sig i något på lagligt

sätt organiserad! trossamfund. Ett förslag i berörda syfte skulle för »ifrigt

icke gerna kunna genomföras utan att föregås af en svår och vidtomfattande

utredning, till hvilken i betraktande af frågans ringa praktiska betydelse

skälig anledning icke torde förefinnas.

Slutligen torde böra erinras derom, att ett antagande af förslaget

vare sig i dess helhet eller på mera inskränkt sätt skulle i betänklig mån

rubba bestående prestlönekonventioner, i hvilket afseende antydan i motionen

icke lemnats, på hvad sätt erforderlig fyllnad till aflöning åt presterskapet

skulle beredas i stället för de bidrag, som komme att bortfalla.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation er:

af herr Hasselrot, liv! 1 ken ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att

i skrifvelse till Köngk Maj:t anhålla om vidtagande af erforderliga åtgärder,

på det att dels medlemmar af lagligen erkänd församling, som bekänner

annan kristen troslära än den evangelisk-lutherska, och hvars prest eller

föreståndare är behörig och pligtig att föra anteckningar öfver medlemmärnes

borgerliga förhållanden, äfvensom mosaiska trosbekännare, i fråga om Indika

alla det torde få anses utredt, att de före utfärdandet af förordningen angående

allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster den 11 juni 1862,

förordningen angående ordnande af presterskapets i de territoriella, församlingarne

i Stockholm aflöning den 1 november 1872 samt förordningen

Bill. till Rilcsd. Prat. 1902. 7 Sami. 30 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

angående allmänt ordnande af klockares löneinkomster den 2 november

1883 icke varit lagligen skyldige att erlägga de för särskilda kyrkliga

förrättningar stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap

eller betjening, ej heller påskpenningar, offer eller andra dylika lönebidrag,

ma, utan hinder af de på grund af åberopade författningar verkstälda

löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsvarande frihet och således

frikallas från skyldighet att deltaga i betalning af hvad som af reglerade

löner af hit liänförlig beskaffenhet kan anses utgöra aflöning och ersättning

för omförmälda, numera upphörda afgifter och lönebidrag, dels ock godtgörelse

för den minskning i tillförsäkrade löneförmåner, som ifrågasatta frikallelse

kan anses föranleda, må varda vederbörande löntagare för deras

tjenstetid beredd.

af herr Zett&rstrand:

»Den åsigt torde Äril mer och mer gorå sig gällande, att dissenters

nuvarande skattskyldighet till svenska statskyrkan och dess presterskap icke

är med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Val må det vara sant, att då statskyrkans presterskap har att fylla

åtskilliga borgerliga pligter och åligganden, Indika beröra samhället i dess

helhet, dissenters ej må kunna göra anspråk på fullständig frikallelse från

afgifter till presterskapet, men då det hvarken nu eller tillförene blifvit

ifrågasatt, att skattefriheten skulle afse utskylderna för den fasta egendom,

som af främmande trosförvandter eges, må väl denna deras fastighetsskatt

kunna betraktas såsom eu lämplig eqvivalent för den skattskyldighet, hvilken

sålunda allt framgent bör åligga dylika trosbekännare.

Hvad härefter angår den nu förläggande frågan, huruvida främmande

trosbekännare för sina personer samt inkomsterna af kapital och arbete böra

tillerkännas befrielse från ofta berörda skatteskyldighet, så bör enligt min

mening dylik befrielse icke tillkomma andra främmande trosbekännare än

dem, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt trossamfund, ty

eljest skulle lätt kunna inträffa, att personer af uteslutande materiella hänsyn

utträdde ur statskyrkan.

Mot eu i ofvan angifna hänseende begränsad skattefrihet för dissenters

borde några principiella skäl ej med tillräckligt fog kunna anföras, men

det kan dock icke förnekas, att ett omedelbart medgifvande af dylik skattefrihet

i åtskilliga fall skulle kunna komma att medföra afsevärda praktiska

olägenheter, i det att särskild! uti vissa smärre territoriella församlingar,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

i hvilka. ett stort procenttal främmande trosbekännare förefinnes, presterskapets

inkomster skulle kunna komma att blifva otillbörligt reducerade

eller ock skattebördan kunde blifva öfver höfvan tryckande för de i statskyrkan

qvar stående församlingsmedlemmarne.

På grund af dessa förhållanden anser jag mig förhindrad att i frågans

nuvarande läge förorda direkt bifall till motionärens yrkande, men å andra

sidan kan jag med de starka sympatier jag hyser för sjelfva saken hvarken

vara med om afslag å motionen ej heller ansluta mig till det visserligen

välmenande men dock genom sin snafva begränsning föga praktiska skrifvelseförslag,

som från annat håll inom utskottet förordats.

På jag sålunda åstundan att frågan med snaraste må erhålla eu

effektiv och i möjligaste måtto tillfredsställande lösning, torde det vara

tillbörligt att här angifva ett af de sätt, hvarpå detta enligt min mening

möjligen skulle kunna ske. Detta sätt vore, att medelst anordningar från

ett utaf kommande riksdagar för ändamålet beviljad t årsanslag godtgörelse

lemnades vederbörande statskyrkoförsamlingar och deras presterskap till belopp,

motsvarande summan af de skattelindringar, hvilka de inom församlingarne

bosatte dissenters enligt faststälda grunder komma att få åtnjuta.

Möjlighet torde emellertid förefinnas att bereda rättvisa åt dissenters

jemväl på andra vägar, hvilka mindre öfverensstämma med motionens innebörd,

exempelvis genom att, med bibehållande af den nu ifrågavarande

skattskyldigheten för dissenters, lemna frikyrkoförsamlingarna statsbidrag,

sätta i visst förhållande till medlemsantalet inom desamma. Till utrönande

af lämpligaste sättet för lösningen af detta lika vigtiga som grannlaga spörsmål

lärer med nödvändighet knifvas regeringens medverkan; och torde

måhända tidpunkten vara lämplig att påkalla densamma, medan den s. k.

prestlöneregleringskomiténs arbeten ännu pågå.

Då jag emellertid befarar, det Riksdagen kan befinnas mindre benägen

att i frågans outredda skick göra ett alltför bindande uttalande, har

jag ansett mig böra stanna vid den hemställan,

att Riksdagen i anledning af herr Byströms

förevarande motion måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida

samt i sfi fall under hvilka vilkor och förutsättningar

främmande trosbekännare må kunna fritagas från skyldigheten

att för sina personer samt för inkomst af

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

kapital och arbete erlägga afgifter till svenska statskyrkan

och dess presterskap, äfvensom att, sedan utredningen

skett, Kong!. Maj:t måtte för Riksdagen

framlägga de förslag, hvartill densamma kunde gifva

anledning.»

af herr Lindhagen, med hvilken herrar F. Andersson och N. Nilsson

i hufvudsak instämt:

»Det alltjemt återkommande krafvet på främmande trosbekännare

befrielse från skattskyldighet till statskyrkan är uppenbarligen, såsom motionären

anmärker, eu angelägenhet, som icke i längden kan undanskjutas.

I religionsfrihetens grundsats, att ingen må någons samvete tvinga eller

tvinga låta, ligger utan tvifvel innesluten äfven den grundsatsen, som i

danska grundlagen uttryckts sålunda, att »ingen är pligtig att betala personliga

bidrag till någon annan gudsdyrkan än den, som är hans egen.»

Att i detta syfte allenast söka åt dissenters återvinna något vederlag

för den befrielse från de s. k. jura stolpe, som förr tillkommit dem, är,

såsom utskottet framhållit, en i och för sig synnerligen obetydlig angelägenhet.

Eu begränsning af sträfvandena till detta synes ej ens vara ett

steg framåt i rätt riktning, utan skulle snarare i sina verkningar bidraga

till ett undan skjutande af sjelfva hufvudfrågan.

Ä andra sidan får man nog ej vid dessa frågors lösning alldeles

lemna å sido bestående förhållanden. Det behöfver nemligen klargöras, i

hvad män de borgerliga bestyr, som åligga statskyrkans presterskap, lämpligen

och rättvisligen böra föranleda till, att dissenters deltaga äfven i

kostnaderna för detta presterskaps • aflöning. Särskildt måste också tillses,

att genom den ifrågasatta befrielsen statskyrkans qvarstående medlemmar

ej på vissa ställen oskäligen betungas med vare sig skulder, som utträdande

medlemmar varit med om att besluta, eller ökade utgifter för andra

omkostnader, livilka äro statskyrkans medlemmar genom lag ålagda eller

eljest ej kunna af dem omedelbarligen afvecklas. I dylika händelser bör

det beredas dem vederlag eller lättnader på annat sätt.

Slutligen framställer sig till öfvervägande, i hvad mån olika grunder

böra tillämpas för dissenters, som utträdt ur statskyrkan utan att ansluta

sig till särskild af staten erkänd församling, och sådana dissenters, livilka

bildat dylik församling. Den befrielse, som omförmäles i 13 § af förordningen

om främmande trosbekännare, omfattar äfven de förre, men olika

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

meningar kunna yppas, huruvida detta äfven bör till alla delar gälla den

mera vidtgående skattebefrielse, som afses med motionärens förslag.

Detta ämne synes sålunda förutsätta en ingående utredning. Särskildt

angeläget är det att nu upptaga saken, då för närvarande arbete pågår för

en tillämnad reglering af statskyrkans presterskaps löneförhållanden. Det

är nemligen af vigt, att förevarande fråga dervid kommer under öfvervägande,

så att de väntade förslagen åtminstone ej blifva till hinder för

dess lösning.

På grund häraf och då motionären inskränkt sitt förslag till, att

främmande trosbekännare skulle allenast för sin person och inkomster af

kapital och arbete åtnjuta den äskade befrielsen,

instämmer jag i den slutliga hemställan, som framstälts

af herr Zetterstrand.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Bih. till Biksd. Prot. 1902. 7 Sami, 30 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.