Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ris proposition med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af sträf, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

1902-04-17 · 16 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:43, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ris proposition med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af sträf, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

I

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1902, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ris proposition med förslag

till lag angående verkställighet i vissa fall af sträf,

ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Genom proposition, n:o 23, af den 24 sistlidne januari, hvilken

blifvit af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, har Kong!. Maj:t,

under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta

domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan

införda förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff,

ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Rörande anledningen till föreliggande lagförslag och grunderna

för detsamma har vederbörande departementschef vid ärendets föredragning

inför Kongl. Maj:t anfört följande:

»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 3 maj 1895, med

anledning af en hos Riksdagen af dess justitieombudsman gjord framställning,

anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till fullständigande och förtydligande af nu

gällande stadganden angående den tid, då ådömdt frihetsstraff bör taga

sin början, äfvensom till sådant tillägg till lagen den 29 juli 1892 angående

straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, att derigenom

blefve bestämdt, huru förfaras skall vid beräkning af i samma

lag stadgadt afdrag å ådömd strafftid, samt fångvårdsstyrelsen och

Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande afgifvit infordrade

Bih. till Riksd. Prot. 4902. 7 Sand. 35 Käft. (N:o 43). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o. 43.

underdåniga utlåtanden öfver denna skrifvelse, blefvo, efter vidare

grundlagsenlig behandling af ärendet, den 1 juli 1898 utfärdade dels

lag, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, dels lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes

och fängelsestraffs verkställande i enrum.

När förslag till dessa lagar inför Eders Kongl. Maj:t framlades,

anhöll jag, under anmälan att af vissa bland de i ärendet hörda myndigheterna

gjorts särskilda framställningar, hvilka icke syntes stå i nödvändigt

sammanhang med den af Riksdagen ifrågasatta lagstiftningen,

att få vid annat tillfälle göra hemställan om de åtgärder, som af dessa

framställningar kunde föranledas.))

Efter redogörelse för hvad ifrågavarande utlåtanden härutinnan

innehölle, yttrade departementschefen vidare:

»Af åtskilliga myndigheter har förordats införande af bestämmelse

derom, att jemväl icke häktad person finge, sedan han förklarat sig

nöjd med utslag, hvarigenom frihetsstraff honom ådömts, börja undergå

straffet utan afvaktande af besvärstidens utgång. Såsom skäl derför, att

åt icke häktad person borde sålunda beredas samma förmån, som redan

genom förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i vissa

fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, tillförsäkrats

häktad, anföres, förutom hänsynen till den dömde, hufvudsakligen, att

beträffande de talrika brottslingar, som sakna stadig bostad, det är med

stora svårigheter förenadt att verkställa straffdomar, då de dömde äro

på fri fot och med verkställigheten måste dröjas tills besvärstiden förhud,

samt att särskildt de personer, som intill domen hållits häktade,

men i följd af densammas innehåll lösgifvits, lätteligen blifva nödsakade

att under besvärstiden antingen för sitt uppehälle återvända till hemorten

eller ock genom löst arbete under förhållanden, som gifva anledning

till nya förbrytelser, uppehålla sig på platsen.

Redan i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som ligger till grand

för förordningen den 30 maj 1873, fans upptagen en föreskrift derom,

att bestraffning, som ådömts icke häktad person, finge utan afbidan på

besvärstidens utgång gå i verkställighet, derest såväl den dömde som

åklagare och målsegande förklarat sig nöjda med utslaget. Den sålunda

ifrågasatta föreskriften blef emellertid afstyrkt af högsta domstolen,

som fann giltig grund för ett medgifvande att verkställa icke laga kraft

egande straffdom föreligga endast, när derigenom bereddes möjlighet

för den dömde att undgå en långvarigare förlust af friheten och för

staten att vinna minskning i kostnaden för fångars underhåll. På

grund af denua anmärkning fick förslaget i denna del förfalla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Under de senaste årtiondena hafva emellertid de nyss anförda

olägenheterna deraf, att straffdomar öfver icke häktade personer ej

kunna verkställas före besvärstidens utgång, framträdt allt skarpare och

till och med på ett och annat ställe föranledt försök att, på. sidan

om lagen, införa en praxis, enligt hvilken straff verkställes, så snart

parterna förklarat sig nöjda med utslaget. Icke minst känbara hafva

ifrågavarande olägenheter visat sig i fråga om straff, ådömda af krigsdomstolarne.

Med anledning häraf utarbetade den komité, som den 20

december 1895 i nåder förordnades för revision af den militära rättegångsordningen,

ett särskildt förslag till lag om verkställighet i vissa

fall af krigsdomstols icke laga l^raft egande utslag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med förut omförmälda stadgande i lagbyråns förslag.

Öfver nämnda komitéförslag inhemtades utlåtande af högsta domstolen,

hvars fleste ledamöter dervid yttrade, att de skäl, som anförts för en

lagstiftning i syfte att bereda utsträckt möjlighet att verkställa krigsrätts

utslag redan innan det vunnit laga kraft, syntes, om än dessa

skäl skulle finnas förtjenta af beaktande, icke vara af beskaffenhet att

ådagalägga behofvet af särskildt för krigsrättsmål afsedda bestämmelser,

afvikande från de i allmänhet för brottmål gällande, samt att följaktligen

en förändring i nu förevarande hänseende icke syntes böra ifrågakomma

utan att samtidigt ämnet blefve i hela dess vidd taget under

ompröfning; två ledamöter funno förslaget innebära en ej tillräckligt

motiverad afvikelse från de för kriminella utslags verkställande i allmänhet

gällande principer, medan en ledamot väl förklarade, att komiténs

förslag syntes vara mycket lämpligt såvidt anginge krigsdomstols utslag,

men dock, då det ej torde vara skäl att i denna del lagstifta särskildt

för do jemförelsevis fåtaliga krigsmålen, bemstälde att förslaget måtte

lemnas hvilande, till dess att frågan om utsträckt verkställighet af de

utaf allmänna domstolarne meddelade icke laga kraft egande utslag i

brottmål bragtes å bane.

På grund af hvad sålunda anförts, synes den nu medgifna möjligheten

att verkställa icke laga kraft egande brottmålsdom ar böra utvidgas,

så att eu s. k. nöjdförklaring må kunna med full verkan afgifvas

äfven när den dömde icke hålles häktad. Då en sådan lagstiftningsåtgärd

är påkallad icke blott af det allmännas omedelbara intresse

i aflägsnande! af hinder, uppehåll och svårigheter vid straffverkställigheten,

utan äfven af hänsyn dertill, att den dömde bör erhålla tillfälle

att så snart som möjligt få aftjena det af honom förskylda straffet,

torde det icke vara lämpligt att, såsom enligt föregående förslag var

händelsen, för nöjd förklaringens giltighet uppställa det vilkor, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

emväl åklagare och målsegande förklarat sig nöjda. Af samma skäl

bör, när nöjdförklaring ej afgifvits, men den dömde underlåtit att

inom föreskrifven tid söka ändring i utslaget, utslaget gå i verkställighet

utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär. De svårigheter,

som kunna uppstå, om, på talan af åklagare eller målsegande, straffet

skärpes eller målet återförvisas, äro icke andra, än som kunna förekomma

äfven då dem dömde är häktad. Att högre rätt, i brist på

kännedom om nöjdförklaringen, upptager till pröfning besvär, som af

den dömde eller å hans vägnar blifvit anförda, bör, vare sig den

dömde är häktad eller icke, förebyggas genom ett stadgande om förpligtelse

för den myndighet, inför holken nöjdförklaringen afgifvits,

att ofördröjligen insända underrättelse derom. I sammanhang härmed

torde böra uttryckligen föreskrifvas, att, om nöjdförklaring afgifves

sedan besvär redan blifvit anförda, besvären skola anses återkallade

genom nöjdförklaringen.

Äfven i ett annat hänseende synes möjligheten att med laga verkan

afgifva nöjdförklaring böra utsträckas. För närvarande finnes sådan

möjlighet allenast när det ådömda straffet utgöres af straffarbete på

viss tid eller af fängelse. Redan enligt det förut omförmälda förslag,

som upprättades af komitén för revision af den militära rättegångsordningen,

skulle nöjdförklaring kunna af icke häktad person afgifvas

med afseende å ett af krigsdomstol ådömdt frihetsstraff, hvarunder innefattas

jemväl arreststraff. I underdånigt utlåtande öfver detta förslag

förordade krigshofrätten, med anslutning till en vid komiténs betänkande

fogad reservation, att jemväl bestämmelserna i 1873 års förordning

om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff, som ådömts

häktad person, måtte erhålla tillämpning i fråga om disciplinstraff.

Krigshofrätten har sedermera, i eu till chefen för justitiedepartementet

stäld skrifvelse den 8 nästlidne november, ytterligare fäst uppmärksamheten

derpå, att äfven beträffande häktade personer behof funnes af

möjlighet att verkställa ådömdt arreststraff utan afbidan på besvärstidens

utgång. Den i 60 § af den militära rättegångsordningen upptagna

föreskrift, att till manskapet hörande rymmare, som ertappas,

skall i häkte tagas, tillämpades nemligen oftast så, att den, som dömes

till ansvar för rymning, hålles i häkte i afbidan på straffets verkställande,

äfven om ansvaret bestämts allenast till disciplinstraff. Vanligen

behandlades väl, då ett rymningsbrott ej skall medföra strängare

påföljd än disciplinstraff, målet såsom disciplinmål, hvarvid straffet

ålades af befälhafvaren och omedelbart verkstäldes. Men omständigheterna

kmnde lätteligen vara sådana, att befälhafvaren, enligt 152 § i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N'';o 43.

strafflagen för krigsmakten, föranleddes att öfverlemna målet till krigsdomstol.

Till följd häraf kunde, såsom krigsliofrätten med exempel

från den senaste tidens erfarenhet bestyrkt, inträffa, att en rymmare

måste i häkte afvakta besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt

kortvarigt arreststraff kunde verkställas, och att han sålunda beröfvades

sin frihet under längre tid, än nödigt varit, om han för skylt det strängare

straffet fängelse.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, och då de missförhållanden,

som kunna föranledas af nödvändigheten att uppskjuta ådömd

bestraffnings verkställande, måste anses vara i fråga om ådömda arreststraff

särskildt stötande, torde, i afseende på möjligheten att verkställa

icke laga kraft egande utslag, af domstol ålagdt disciplinstraff böra

likställas med fängelsestraff och viss tids straffarbete, ehvad den dömde

hålles häktad eller icke.

För genomförande af de förordade ändringarne i nu gällande bestämmelser

om verkställighet af icke laga kraft egande straffdomar har

lämpligaste utvägen synts vara att ersätta 1873 års förordning med en

ny lag i ämnet. Härigenom erbjudes äfven tillfälle att medelst en

förändrad affattning af vissa från den äldre förordningen upptagna

stadganden söka förebygga sådana tvifvelsmål och misstag vid tillämpningen,

som, enligt hvad liandlingarne utmärka, stundom förekommit.»

Såsom i denna framställning af departementschefen äfven on»

nämnes, finnes enligt nuvarande bestämmelser möjlighet att verkställa

brottmålsdomar, Indika icke vunnit laga kraft, medgifven endast under

förutsättning, att någon blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller

till fängelse och skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom

fälda utslag vinner laga kraft. Derest den häktade då antingen icke

inom den för ändringssökande föreskrifna tid besvärar sig öfver utslaget

eller ock i viss närmare bestämd ordning afgifver förklaring, att han

är nöjd med detsamma och villig att undergå den ådömda bestraffningen,

skall straffet, med undantag för det fall att utslaget understälts

högre rätts pröfning, genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares

eller målsegandes besvär.

Uti hvad sålunda är stadgadt ifrågasättes genom föreliggande

proposition ändring hufvudsakligen i två särskilda hänseenden. Dels

föreslås nemligen, att af domstol ålagdt frihetsstraff af disciplinär natur

skall beträffande verkställighet före besvärstidens utgång likställas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

med fängelsestraff och viss tids straffarbete. Dels åsyftar ock propositionen,

att den häktad person tillkommande förmån att efter afgifven

nöjdförklaring få, innan utslaget vunnit laga kraft, börja aftjenandet af

ådömdt frihetsstraff skall utsträckas äfven till icke häktade personer.

Mot förstnämnda förslag har utskottet ingen erinran att framställa.

Det förhållande, att af domstol ådömdt arreststraff icke kunnat efter

samma grunder som fängelsestraff och straffarbete verkställas före besvärstidens

utgång, har, enligt hvad departemenschefen framhållit, föranledt

beaktansvärda olägenheter, och behofvet af den föreslagna lagändringen

synes vara otvifvelaktigt.

Beträffande derefter förslaget, att nöjdförklaring skulle kunna med

laga verkan afgifvas, äfven när den dömde icke hölles häktad, har,

såsom utskottet ofvan omförmält, departementschefen härom anfört, att

en lagstiftningsåtgärd i sådant syfte vore påkallad icke blott af det

allmännas omedelbara intresse i aflägsnande! af hinder, uppehåll och

svårigheter vid straffverkställigheten, utan äfven af hänsyn dertill, att

den dömde borde erhålla tillfälle att så snart som möjligt få aftjena

det af honom förskylda straffet. Dessa skäl synas utskottet mycket

afse värda, och långt ifrån att utskottet skulle hysa några betänkligheter

att biträda den genom propositionen föreslagna utsträckning af rätten

att efter nöjdförklaring få börja undergå straff före besvärstidens utgång,

har utskottet tvärtom funnit det kunna ifrågasättas, huruvida

förslaget i tillräckligt hög grad tillgodosåge behofvet af vidgade bestämmelser

härutinnan, eller om icke åt afgifven nöjdförklaring borde

beredas sådan verkan äfven under andra förhållanden än de i propositionen

angifna.

Den uppfattningen har sålunda icke varit för utskottet främmande,

att den föreslagna lagstiftningen sannolikt skulle ganska väsentligt

vinna i betydelse, om, såsom vid förslagets behandling inom högsta

domstolen af en ledamot derstädes förordats, det medgåfves, att äfven

fängelsestraff, som utgjorde förvandlingsstraff för ådömda böter, finge

efter nöjdförklaring omedelbart gå i verkställighet. Nyttan och lämpligheten

af en sådan bestämmelse äro emellertid icke oomtvistade, och

oafsedt huru dermed må förhålla sig, torde i allt fall skälig anledning

icke finnas att ställa de nu föreslagna lagändringarna i beroende deraf,

att en dylik ytterligare utvidgning af gällande föreskrifter samtidigt

blefve genomförd. Äfven med den begränsning förslaget eger, synes

detsamma, särskildt under förutsättning af bifall till vissa förändringar,

som utskottet bär nedan skall föreslå, vara egnadt att i många

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

fall medföra verkliga fördelar och derför jemväl vara förtjent att i

hufvudsak vinna Riksdagens godkännande.

Under förslagets granskning i högsta domstolen framstäldes vid

2 och 3 §§ i detsamma af domstolens samtliga medlemmar följande

erinran.

»Enligt gällande stadganden behöfver allmän underrätts och i

vissa fall krigsrätts slutliga utslag angående häktad person icke expedieras

till vederbörande myndighet för verkställighet förr än fyra eller sex

dagar efter utslagets afkunnande. Derest, såsom förslaget innehåller,

den häktade icke förr än utslaget ankommit får förklara sig nöjd med

detsamma och börja undergå straffet, kan han följaktligen blifva nödsakad

att utöfver den stadgade betänketiden af två dagar tillbringa

ytterligare några dagar i ransakningsfängelse, utan att dessa få afräknas

å strafftiden.

En person, som blifvit genom allmän underrätts eller krigsrätts

utslag dömd till urbota bestraffning men icke hålles häktad, är i vissa

fall icke berättigad att bekomma utslaget förr än sex eller fjorton dagar

efter detsammas afkunnande. Om den dömdes rätt att förklara sig

nöjd med utslaget och undergå straffet göres beroende deraf, att han

aflemnar utslaget, kommer i följd af nämnda förhållande syftemålet

med denna lagändring att väsentligen förfelas. Särskild!, gäller detta

i det fall, att den dömde hållits häktad men enligt utslaget skall ur

häktet frigifvas. Om den dömde i sådant fall är nöjd med utslaget,

hvarigenom honom ådömts frihetsstraff, vore det i alla afseenden lämpligt,

att han finge omedelbart undergå straffet. Måste han deremot

lemna häktet och uppehålla sig på fri fot en eller två veckor, är det

i allmänhet utan betydelse, om han får vänta på straffets verkställande

ytterligare någon tid.

Nu påpekade brister i förslaget synas kunna afhjelpas på det sätt,

att den, som genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag blifvit

dömd till straffarbete på viss tid, fängelse eller arrest, vare sig han

är häktad eller ej, berättigas förklara sig nöjd med utslaget, äfven om

hos vederbörande myndighet icke är tillgängligt ett fullständigt exemplar

af utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen

om det straff, som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom

utslaget erhållit, samt derom, att utslaget icke blifvit högre domstols

pröfning understäldt. Ett sådant bevis borde, om den dömde skall

hållas häktad, åtfölja förpassningen och i annat fall till honom på begäran

genast aflemnas.

Naturligtvis borde i sammanhang härmed vilkoret, att den dömde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

om lian icke är häktad, skall medhafva prestbetyg, bortfalla. Att sådant

betyg först efter strafftidens början på reqvisition kommer myndigheten

tillhanda, torde icke vålla afsevärd olägenhet.»

Departementschefen fann på anförda grunder hvad högsta domstolen

sålunda erinrat icke böra föranleda någon ändring i förslaget,

och den af högsta domstolen förordade bestämmelse har icke i propositionen

upptagits.

Såsom jemväl departementschefen medgifvit, skulle emellertid införandet

af en dylik bestämmelse, att den dömde vore berättigad att

med laga verkan förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos vederbörande

myndighet icke vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af

detsamma utan allenast ett bevis om målets utgång, otvifvelaktigt under

vissa förutsättningar kunna blifva till väsentlig förmån för de dömde

och i synnerhet för de icke häktade. Lika obestridligt torde äfven

vara, att ett sådant stadgande skulle i fråga om den senare kategorien

af dömde mången gång underlätta myndigheternas befattning med

straffets utkräfvande. Ju längre tid som förflyter, innan verkställigheten

af straffet får påbörjas, desto mindre sannolikhet förefinnes, att

den dömde skall sjelfmant anmäla sig till detsammas undergående,

och ofta torde påföljden af dröjsmålet blifva, att han lemmar orten,

samt att det sedermera blir förenadt med betydligt ökad svårighet och

kostnad att befordra honom till straff.

Utskottet, som af sålunda angifna skäl anser högsta domstolens

berörda uttalande synnerligen beaktansvärdt, har ej heller kunnat finna,

att några afgörande betänkligheter möta mot meddelande af den ifrågasatta

bestämmelsen. Visserligen bör den dömde, innan det kan tilllåtas

honom att afgifva nöjd förklaring, halva tillfälle att om utslagets

innebörd taga närmare och säkrare kännedom, än som är möjligt vid

detsammas muntliga afkunnande, och bör han derför erhålla skriftlig

uppgift om det ådömda straffet och hvad i öfrigt genom utslaget blifvit

honom ålagdt. Deremot är det enligt utskottets mening att gå alltför

långt, om såsom förutsättning för nöjdförklarings upptagande kräfves,

att den dömde genom tillgång till fullständigt utslag skall hafva haft

möjlighet att få kunskap om den bevisning, som legat till grund för

utslaget, och de skäl, som i öfrigt varit bestämmande för domstolens

beslut. Bortsedt från, att äfven utslaget härutinnan mången gång icke

kan lemna full klarhet, utan konseqvensen af en sådan uppfattning

måhända skulle vara, att den dömde före nöjdförklaringen borde beredas

tillfälle att taga del jemväl af protokollen, lärer det nemligen

kunna antagas, att den dömdes kännedom i dessa senare hänseenden

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

i regel icke eger någon vidare betydelse för hans beslut att afgifva

eller icke afgifva nöjdförklaring. Medvetandet af skuld eller oskuld

samt omdömet angående det ådömda straffets billighet i förhållande

till förseelsen torde härvid vara de afgörande momenten. Det skulle

ju dessutom alltid stå den dömde fritt att afvakta ankomsten af utslaget,

innan han beslöte sig i fråga om nöjdförklaringen, och om han

ansåge fullständigare upplysning önskvärd eller eljest funne anledning

till tvekan, skulle han säkerligen icke underlåta att häraf begagna sig.

Äfven om nöjdförklaring finge grundas på ett bevis af det innehåll,

som ofvan angifvits, synes det alltså icke behöfva befaras, att dylik

förklaring skulle afgifvas i förhastande och utan verkligt skäl. Ej

heller torde det böra för domaren eller domstolen medföra allt för stora

svårigheter att omedelbart meddela sådana bevis, då den redogörelse

för domskälen, hvilken vid uppsättande af fullständigt utslag väl i

allmänhet kräfver det svåraste och mest tidsödande arbetet, icke skulle

ingå i bevisen, utan desamma endast behöfde innehålla faktiska uppgifter,

affattade med största möjliga korthet. Sannolikt skulle ock besväret

härmed kunna underlättas genom utfärdande af blanketter, å

hvilka erforderliga uppgifter finge efter faststälda formulär ifyllas.

Ett sådant tillvägagående som det af högsta domstolen förordade

lärer för öfrigt redan nu icke vara främmande för rättstillämpningen

och torde, hvad häktade personer angår, ej heller vara uteslutet af

gällande bestämmelser. Att nöjdförklaring icke skulle kunna med laga

verkan afgifvas, innan utslaget kommit den myndighet tillhanda, som

skall verkställa det ådömda straffet, har nemligen hittills icke varit

uttryckligen föreskrifvet och, äfven om nuvarande stadganden i allmänhet

så tolkats, har dock äfven en motsatt tillämpning på åtskilliga

orter förekommit, utan att, så vid t utskottet har sig bekant, några olägenheter

deraf försports.

Mot förevarande förslag har vidare anförts, att, derest två samma

sak afseende handlingar, sådana som utslaget och det ifrågasatta beviset,

skulle å olika tider utfärdas, det icke torde kunna förebyggas,

att skiljaktighet dem emellan någon gång skulle visa sig. Det synes

dock ej böra ifrågasättas, att en myndighets å tjenstens vägnar afgifna

expeditioner om samma sak behöfva blifva olika. Erfarenheten från

öfverståthållareembetet, der ett sådant förfarande som det föreslagna

länge tillämpats, har ej heller gifvit stöd åt en sådan farhåga.

Lika litet synes något vigtigare skäl mot införande af berörda

bestämmelse ligga deri, att densamma vid landtdomstolarna i fråga

om icke häktade personer oftast skulle komma att sakna betyBih.

till Biksd. Prot. 1902. 7 Sami. 35 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

delse. Såsom departementschefen erinrat, meddela nemligen häradsrätterna

i mål, som ej afse häktad person, i allmänhet icke utslag

samma dag målet handlägges, utan först vid nästa sammanträde eller

vid tingets afslntande, och hålles i sådan händelse utslaget regelmessigt

tillgängligt omedelbart efter dess afkunnande. Härmed torde emellertid

förfaras olika vid olika domstolar, och i alla händelser återstår

ett stort antal fall, i hvilka bestämmelsen skulle ega tillämpning.

Då utskottet alltså ansett öfvervägande skäl tala för en bestämmelse

i ofvan angifvet syfte, har utskottet af sådan anledning underkastat

förslagets 2 och 3 §§ omarbetning i vissa hänseenden.

Utskottet har icke lemnat obeaktadt, att de af utskottet sålunda föreslagna

förändringar torde äfven utöfver nu föreliggande lag böra föranleda

till vissa nya eller ändrade bestämmelser. Sålunda lärer det vara erforderligt,

att föreskrift meddelas ej mindre derom, att bevis, som i förslagets

2 § omförmäles, skall, om den dömde hålles häktad, till den myndighet,

som har att upptaga hans förklaring, afsändas samma dag utslaget afkunnats

och, där den dömde vistas på fri fot, honom tillhandahållas

samma dag begäran derom framstälts, än äfven derom att i sistnämnda

fall bemälda myndighet skall infordra prestbetyg angående den dömde.

Vidare lärer med hänsyn dertill, att ådömd t straff skulle kunna verkställas

på grund af bevis, hvarom nu är sagdt, jemkning erfordras i

vissa delar af lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser

om beräkning af strafftid, och likaså torde tillägg och ändringar blifva

behöfliga i kungörelsen den 3 oktober 1873 angående Konungens befallningshafvandes

och tillsyningsmäns vid kronohäkten skyldighet att

å de till dem för verkställighet inkommande utslag angående häktade

personer göra vissa anteckningar äfvensom i förordningen den 7 december

1883 angående expeditionslösen.

I 3 § af förslaget har utskottet funnit sig föranlåtet att ifrågasätta

eu ytterligare förändring. Den bestämmelsen, att utom i de fall,

då straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, nöjdförklaring

af icke häktad person ej får afgifvas inför annan myndighet

än Konungens befallningshafvande, har nemligen synts utskottet alltför

mycket inskränka möjligheterna för sådan förklarings afgifvande. Det

torde knappast kunna förutsättas, att de dömde, hvilka vore bosatta

på något längre afstånd från närmaste Konungens befallningshafvande,

i allmänhet skulle för vinsten af straffets tidigare aftjenande vara benägne

att underkasta sig det besvär och de kostnader; som vore förbundna

med en inställelse inför denna myndighet, och ändamålet med

stadgandet skulle alltså sannolikt icke komma att i någon högre grad

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

vinnas, om förenämnda bestämmelse bibehölles. Utskottet har derför

ansett önskvärdt, att jemväl andra myndigheter måtte få upptaga nöjdförklaringar,

hvaraf väl äfven skulle blifva en följd, att den, som inför

någon dylik myndighet afgifvit förklaring i detta syfte, skulle genom

myndighetens försorg på allmän bekostnad införpassas för straffets

undergående. Att förklaringen upptoges af myndighet, som icke vore

alltför aflägsen från den dömdes hemvist, skulle dessutom innebära en

fördel äfven så tillvida, som misstag om vederbörandes identitet då icke

så lätt kunde förekomma, ett förhållande, hvilket särskildt fort]enar

beaktande, derest, såsom utskottets förslag innebär, nöjdförklaring skulle

få afgifvas utan företeende af prestbetyg. Någon betänklighet mot att

tillerkänna vissa lokala myndigheter befogenhet i förevarande hänseende

torde knappast böra förefinnas. Emellertid synes det lämpligen kunna

öfverlemnas åt Kong]. Maj:t att bestämma, åt hvilka myndigheter

denna behörighet skulle uppdragas. I stad torde magistrat och borgmästare

böra ifrågakomma samt på landet kronofogde och möjligen

länsman. Äfvenledes lärer böra tagas under öfvervägande, huruvida

sådan befogenhet i vissa fall kan anförtros åt tillsyningsman vid

kronohäkten.

Beträffande 4 § har inom utskottet blifvit ifrågasatt, huruvida icke

den myndighet, inför hvilken nöjdförklaring afgifvits, borde vara pligtig

att derom ofördröjligen afsända underrättelse äfven till den Konungens

befallningshafvande, dit utslaget skall insändas af den domstol, som

ådömt straffet. Den möjligheten har nemligen synts icke vara utesluten,

att en person, hvilken på grund af nöjdförklaring inför annan myndighet

än nämnda Konungens befallningshafvande redan aftjenat det

honom ådömda straff, derefter skulle i anledning af utslaget blifva föremål

för efterspaning och, om han anträffades, löpa risken att få å nyo

undergå straffet. Emellertid lärer ett sådant missförhållande kunna förebyggas

genom införande i hofrätternas arbetsordningar af bestämmelse

derom, att då utslag, innan det i vanlig ordning befordras till verkställighet,

insändes till vederbörande hofrätt för att förses med laga

kraftbevis, liofrätten, som ofördröjligen erhåller underrättelse om afgifven

nöjdförklaring, angående sådan förklarings afgifvande skall göra anteckning

å det insända utslaget, hvarigenom vederbörande få kännedom

om att verkställighet af straffet redan egt rum.

I öfrigt har föreliggande lagförslag icke gifvit utskottet anledning

till någon erinran.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

att Riksdagen, med förklarande att förevarande

proposition icke kan i oförändradt skick bifallas, måtte

för sin del antaga följande:

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt

genom icke laga kraft egande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj

1873 angående verkställighet i vissa fall af straff,

ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, förordnas

som följer:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på

viss tid eller till fängelse eller arrest, icke besvärat

sig öfver utslaget inom den för ändringssökande föreskrifna

tid, eller har han före besvärstidens utgång,

i den ordning denna lag bestämmer, förklarat sig

nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda

bestraffningen; då skall straffet genast gå i verkställighet

utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.

År utslaget af domstolen understäldt högre rätts

pröfning, ege hvad nu är sagdt ej tillämpning.

2 §•

Vill någon, som hålles

häktad, afgifva förklaring,

hvarom i 1 § är sagdt,

skall det ske: om den dömde

förvaras i länsfängelse,

inför Konungens befallningshafvande;

om den

dömde hålles i militärhäkte,

i vittnens närvaro inför

den befälhafvare, som öfver

häktet har uppsigt; och i

2 §•

Vill någon, som hålles

häktad, afgifva förklaring,

hvarom i 1 § är sagdt,

skall det ske: om den dömde

förvaras i länsfängelse,

inför Konungens befallningshafvande;

om den

dömde hålles i militärhäkte,

i vittnens närvaro inför

den befälhafvare, som

öfver häktet har uppsigt;

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

öfriga fall inför tillsyningsmannen

eller föreståndaren

vid häktet i vittnens närvaro.

Ej må förklaringen

gälla, der ej utslaget vid

tiden för förklaringens afgifvande

kommit den myndighet

till hända, hvarom

nu är sagd!, samt den dömde,

före den dag, då förklaringen

afgifves, och

efter den dag, då utslaget

för honom vid rätten afkunnades

eller, om det ej

sålunda afkunnats, blef honom

annorledes delgifvit,

haft två dagars betänketid

inom fängelset.

och i öfriga fall inför tillsyningsmannen

eller föreståndaren

vid häktet i vittnens

närvaro. Ej må förklaringen

gälla, der ej vid

tiden för dess afgifvande

utslaget eller rättens eller

domarens bevis om den ådömda

bestraffningen och hvad

i öfvigt genom utslaget biff vit

den dömde ålagdt kommit

den myndighet till hända,

hvarom nu är sagdt, samt

den dömde, före den dag, då

förklaringen afgifves, och

efter den dag, då utslaget

för honom vid rätten afkunnades

eller, om det ej

sålunda afkunnats, blef honom

annorledes délgifvet,

haft två dagars betänketid

inom fängelset.

3 §■

År den dömde icke häktad,

ege han, med aflemnande

af utslaget äfvensom

af prestbetyg, afgifva den i

1 § omförmälda förklaring,

der straffet skall af militärbefälhafvare

befordras till

verkställighet, i vittnens

närvaro inför denne och i

3 §•

År den dömde icke häktad,

ege han, med aflemnande

af utslaget eller sådant

bevis som i 2 § sägs

afgifva den i 1 § omförmälda

förklaring, der straffet

skall af militärbefälhafvare

befordras till verkställighet,

i vittnens när
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

annat fall inför Konungens varo inför denne och i anbefallningshafvande.

nät fall inför Konungens

befallningshafvande eller

annan myndighet, som Konungen

förordnat att dylik

förklaring emottaga.

4 §•

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt

2 eller 3 § afgifvits, skall ofördröjligen afsända underrättelse

derom till den domstol, som egt upptaga besvär

öfver utslaget.

5 §.

Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse

med hvad i 2 och 3 §§ är för hvarje fall stadgadt,

må icke återtagas. Har den dömde, innan förklaringen

afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären

anses vara genom förklaringen återkallade.

6 §.

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt

skärpt, skall bestraffningen ändock fortgå enligt

underrättens utslag, till dess den dömde, på sätt i

denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfverrättens

utslag eller detta eljest emot honom vunnit

laga kraft.

7 §•

Då straff, som den dömde undergått, skall å

annat frihetsstraff afräknas, förfares enligt de i 4 kap.

6 § af allmänna strafflagen och 32 § af strafflagen

för krigsmakten stadgade grunder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15.

Lagutskottets Utlåtande N:ö 48.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej

tillämpning i fråga om utslag, som derförinnan meddelats.

Stockholm den 17 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselnöt, Almgren och Hedenstierna beträffande utskottets

hemställan om den ändring i lagförslagets 2 och 3 §§, att rättens eller

domarens bevis må i der afsedda fall kunna ersätta det utslag, hvarigenom

bestraffning ådömts:

af herr Zetterstrand, som anfört:

»Med fullt erkännande af att det föreliggande lagförslaget afser

genomförande af mycket önskvärda reformer samt att det går i en

rätt rigtning, kan jag dock ej underlåta att mot detsamma framställa

en del erinringar:

l:o) att stadgandena om verkställighet af straff torde hafva bort

underkastas en mera allsidig revision än den, hvarom nu är fråga;

2:o) att i lagen sålunda bland annat bort intagas bestämmelser

derom, att äfven bötesstraff finge gå i verkställighet, så snart den

dömde äfvensom åklagare och målsegare förklarat sig med utslaget

nöjda;

3:o) att, då enligt förslagets § 2 nöjdförklaring af en i de mindre

häktena förvarad person kan få afgifvas inför föreståndaren vid häktet

1 vittnens närvaro, det synes mig oegentligt, att föreståndare för ett

länsfängelse ej skall vara behörig att upptaga en dylik förklaring,

utan att densamma nödvändigt skall afgifvas inför Konungens befallningshafvande;

samt

4:o) att det synts mig önskligt, om redan nu bestämmelse meddelats

derom, att den med allt fog i § 2 bibehållna betänketiden af

2 dagar fått inräknas i strafftiden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

VCi

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

De af utskottet föreslagna förändringar i §§ 2 och 3 hafva no g

medfört en väl behöflig utvidgning af lagens tillämplighet, men det

förefaller mig dock mindre tilltalande, att man vid stiftandet af en lag

utaf den jemförelsevis ringa omfattning som den förevarande skall

finna sig föranledd att, på sätt i sista raden af 3 § skett, hänvisa till

en framtida supplerande kong! förklaring.

Då jag i allt fall ej kan förneka, att lagförslaget, särskildt i dess

af utskottet ändrade form, medför åtskilliga fördelar, har jag varit

ytterst tveksam med afseende å den ställning, jag i frågan borde intaga,

och kommer ett eventuelt af mig framstäldt afslagsyrkande endast

att grundas på den förhoppning, att ett mera omfattande förslag, gående

i . samma rigtning som det nu föreliggande, med det snaraste blifver

Biksdagen förelagdt;»

af herr Lindhagen i fråga om vissa delar af utskottets motivering.

Herr Jansson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1S02.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:53 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga k a1 i texten