Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag till lag om byggande och underhåll af utfartsoch byvägar.

1902-04-25 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:47, Skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag till lag om byggande och underhåll af utfartsoch byvägar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

1

N:o 47.

Ank. till Eiksd. kansli den 27 april 1902, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af vildt motion med förslag till lag om

byggande och underhåll af vissa enskilda vägar på landet.

Till behandling af lagutskottet har hänskjutits en inom Andra Kammaren

af herrar D. Persson i Tallberg och O. A. Ericsson i Ofvaumyra

väckt motion, n:o 81, hvari anförts följande:

»Det torde knappast finnas något område, som så nära berör och i

så hög grad. har inflytande på det mindre jordbrukets skötsel och utveckling

och i samband dermed den mindre jordbrukarens existensmöjligheter,

der lagstiftningen är så ofullständig och efterblifven som rörande

byggande och underhåll af by- och utfartsvägar på landet.

I anledning deraf hafva också motioner vid olika tillfällen blifvit

väckta inom Riksdagen, hvilka afsett att afhjelpa denna olägenhet. Och

sist vid 1894 års riksdag afgåfvos i Andra Kammaren tvenne motioner i

nämnda syfte. I anledning af dessa motioner aflat också Riksdagen den 2

maj samma år en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning

och förslag till lag om byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.

Sedan dess hafva åtta år snart förflutit utan att något förslag härutinnan

blifvit för Riksdagen framlagdt.

Väl hafva vi oss bekant, att inom vederbörande departement ett förslag

till lag angående utfartsvägar för några år sedan utarbetats; men dels

bär detta förslag icke framlagts till Riksdagens pröfning och dels funno vi

detsamma, efter det vi beredts tillfälle att deraf taga del, så till vida vara

ofullständigt, som det icke omfattade äfven byvägar.

Bill. till liilcsd. Prof. 1902. 1 Samt. 99 Höft. (N:o 41).

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o i7.

Vi anse det dock nödigt, att båda dessa slag af vägar behandlas i ett

sammanhang och inrangeras under samma lagbestämmelser, helst som det

i många fall torde komma att möta afsevärda svårigheter att afgöra, huruvida

en väg är af sådan natur och beskaffenhet, att densamma bör betraktas

som utfarts- eller byväg. Särskild! torde sådana förhållanden vara att

motse i Dalarne och Norrland.

Och då de olägenheter, som nu äro rådande på grund af de äldre

stadgandenas ofullständighet och otydlighet, i lika hög grad göra sig

gällande rörande såväl by- som utfartsvägar, kan denna för landsorten så

vigtiga fråga ej blifva på ett tillfredsställande sätt löst genom att lagstadga

endast för det ena slaget af berörda vägar. Samma uppfattning finnes

också uttryckt uti Riksdagens ofvan åberopade skrifvelse.

Någon meningsskiljaktighet synes således icke heller vara rådande

inom Riksdagen angående behofvet och nödvändigheten af förbättrad lagstiftning

på detta område. Det väsentligaste att icke säga enda skälet,

som anförts emot antagandet af en lag i nu angifvet syfte, har varit det,

att man först velat vinna någon erfarenhet derom, huru väglagen af den

23 oktober 1891 skulle komma att verka; och särskildt har man velat

afvakta resultatet af de efter nämnda lag förestående vägdelningar med

fästadt afseende derå, att, såsom man antagit, en del utfartsvägar skulle

kunna komma att ingå i delningen och såsom bygdevägar indelas till allmänt

underhåll.

På de flesta ställen torde nu sådan delning vara verkstäld och nödigerfarenhet

vunnen beträffande nämnda lags verkningar i det afseendet.

Den erfarenhet vi fått af berörda lags tillämpning är sådan, att vi

finna det vara af behofvet högeligen påkalladt, att en lag snarast möjligt

måtte komma till stånd rörande såväl utfarts- som byvägar.

På grund af hvad vi sålunda anfört, våga vi vördsamt hemställa, att

Riksdagen för sin del måtte antaga följande förslag till

Lag
om

byggande och underhåll af vissa enskilda vägar på landet.

1 §•

År enskild väg på landet utfarts- eller byväg för två eller flera särskilda

fastigheter, grufvor, bergverk, vattenverk, fabriker eller med fabriker

jemförliga verk och inrättningar, vare egare deraf eller, der fråga är om

enskild jordbruksfastighet eller om egendom, som tillhör kronan, menighet

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

eller allmän inrättning, innehafvare af den egendom ömsesidigt pligtige

att deltaga i vägens byggande och underhåll efter de i denna lag stadgade

grunder.

2 §.

En hvar underhållsskyldig skall för egendom, i 1 § afses, efter det

egendomen åsätta taxeringsvärde i vägens byggande och underhåll deltaga

i den man vägen för den egendom begagnas.

3 §.

Väg skall underhållas i ett med afseende å dess ändamål försvarligt

skick. Ej må någon betungas med underhållande af väg till större bredd

än 3,6 meter.

4 §.

Delaktigheten i vägens underhåll skall, der ej i fråga om bro annat

af särskilda omständigheter föranledes, så bestämmas, att en hvar af de

underhållsskyldige står i ansvar för viss sträckning å marken.

Vid vägdelning skall hänsyn tagas till sådana omständigheter, som

inverka på vägunderhållet, och för ty, der större svårighet möter, skälig

minskning i väglott deremot beräknas.

5 §•

Uppstår tvist angående skyldigheten att deltaga i vägs byggande eller

underhåll, skall frågan företagas till pröfning vid förrättning å stället i

den ordning nedan stadgas.

6 §•

Till förrättningsman förordne Konungens befallningshafvande, på ansökan,

landtmätare eller annan lämplig person. Förrättningsmannen skall,

om någon af parterna det önskar, vid förrättningen biträdas af två gode

män, hvilka tillkallas af parterna, men, om desse ej åsämjas, utses af förrättningsmannen

bland dem, som till nämndemän eller till ledamöter i

egodelningsrätt eller till gode män vid landtlikt eriförrättnin g i orten valde

äro. Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas,

må det ej verka rubbning af åtgärd, som derförinnan vidtagits.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

I fråga om förrättningen skola skiftesstadgans föreskrifter rörande

annan landtmäteriförrättning än laga skifte ega motsvarande tillämpning.

7 §•

Vid förrättningen må ej till pröfning upptagas invändning, åt t i följd

af aftal eller eljest skyldigheten att deltaga i vägens underhåll är annorlunda

bestämd, än ofvan i denna lag är sagdt; yppas tvist derom, varde

förrättningen instäld i afbidan på tvistens slutliga pröfning.

Förrättningsmannen eller, der han af gode män biträdes, förrättningsmännen

åligge att, efter det parterna blifvit hörda och utredning verkstäld

angående de förhållanden, som kunna på frågan om underhållsskyldigheten

inverka, söka att mellan parterna åvägabringa öfverenskommelse; och varde,

der sådan öfverenskommelse sker, särskild afhandling derom upprättad, af

parterna undertecknad samt af gode männen eller, der sådana ej vid förrättningen

biträda, af två tillkallade vittnen bestyrkt, Kommer ej enligt

hvad nu är sagdt förening till stånd, varde frågan i de delar, som tvistige

äro, af förrättningsmannen eller, der han af gode män biträdes, af förrättningsmännen

pröfvad jemlikt de i denna lag stadgade grunder.

8 §•

När förrättningen är verkstäld, skall förrättningsmannen till parterna

utgifva det under förrättningen förda protokoll med dithörande handlingar;

och skall i protokollet vara upptaget samt för parterna särskildt tillkännagifvas,

att förrättningen då är afslutad och att den dermed missnöjde eger

att på sätt 9 § innehåller fullfölja sin talan.

9 §•

År någon missnöjd med förrättningen, skall han, vid talans förlust,

inom nittio dagar, från det förrättningen förklarats afslutad samt protokoll

och handlingar efter 8 § utgifvits, instämma samtliga öfriga parter till domstol.

10 §.

Försummar någon att underhålla honom tilldelad väglott och bättrar

han ej ofördröjligen efter tillsägelse, må annan underhållsskyldig på den

försumliges bekostnad bristen bota eller bota låta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

11 §•

Slutes godvillig öfverenskommelse utan anlitande af sådan förrättningsman,

som i 6 § sägs, angående skjddigheten att deltaga i vägs underhåll

eller angående tillsynen å underhållet, ege den öfverenskommelse ej gällande

kraft utöfver tio år från det den ingicks.

12 §.

Har om öfverenskommelse, som i 11 § är sagd, upprättats skriftlig,

af parterna undertecknad och af två vittnen bestyrkt afhandling, ege en

hvar af dem, som deltagit i föreningen, låta intaga den i domboken hos

den eller de domstolar, inom hvilkas dom värjo den egendom är belägen,

som föreningen angår. Varder föreningen sålunda i dombok intagen sist

å det ting, som näst efter eu månad från dess upprättande infaller, galle

den jemväl emot nya egare eller innehafvare af egendomen; sker intagande

i domboken senare, än nu är sagdt, vare föreningen gällande allenast mot

dem, som efter intagandet blifvit egare eller innehafvare af egendom.

Förening, som slutits för boställe eller för sådan på viss tid upplåten

egendom, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning, hafve dock

ej verkan emot senare innehafvare, med mindre den blifvit godkänd af den

förvaltningsmyndighet, som eger närmaste tillsyn öfver egendomen; ej heller

vare förening, som för enskild jordbruksfastighet blifvit utan egarens samtycke

sluten af nyttjanderättshafvare, gällande mot senare nyttjanderättshafvare

eller egare.

13 §.

Inträder, sedan skyldigheten att deltaga i vägs underhåll blifvit genom

öfverenskommelse eller eljest i ofvan stadgad ordning bestämd, synnerligen

förändrade förhållanden i afseende på vägens begagnande eller underhåll,

ege en hvar af de underhållskyldige påkalla skälig jemkning.

Uppstår tvist om jemkningen, skola i fråga om sådan tvist stadgandena

i 5—9 §§ ega motsvarande tillämpning.

14 §.

Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid allmän underrätt i den

ort, der vägen, hvarom fråga är, eller största delen deraf är belägen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

15 §.

Denna lag skall icke verka rubbning af hvad angående viss vägs underhåll

må hafva före lagens trädande i kraft blifvit genom aftal eller beslut

lagligen bestämdt.

Såsom äfven motionärerna oinförmält, aflat 1894 års Riksdag till

Kong]. Maj:t en skrifvelse med anhållan, att Kong!. Maj:t ville låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lag om byggande och

underhåll af utfarts- och byvägar. Till stöd för denna framställning anfördes

bland annat.

Riksdagen funne de i ämnet gällande föreskrifter vara hvarken nog

omfattande eller tillräckligt bestämda för ordnande af skyldigheten att

bygga och underhålla sådana vägar. De gåfve sålunda icke någon säker

ledning vid bestämmande af den grund, enligt hvilken vägdelning mellan

väghållningsskyldige skulle ske, liksom de ej heller lemnade bestämdt svar

på frågan, huru verkstäld vägdelning skulle kunna vinna laga kraft; och

bristen på tydliga föreskrifter i ämnet vore desto mera känbar, som ifrågavarande

vägar numera med vår tids höjda anspråk på beqväma och lätta

kommunikationsmedel måste anses vara af större betydelse, än då gällande

stadganden tillkommo. Riksdagen funne det sålunda vara af behofvet påkalladt,

att en förbättrad lagstiftning uti förevarande hänseende snarast

möjligt komme till stånd.

Att i frågans dåvarande skede och innan den utredning, som Ivongl.

Maj:t kunde åstadkomma, föregått närmare uttala sig om de grunder, på

hvilka ett blifvande lagförslag borde byggas, syntes Riksdagen emellertid

icke lämpligt. Dock ansåge sig Riksdagen böra redan då uttala såsom

sin åsigt, att skyldigheten att underhålla utfarts- och byvägarne borde

fortfarande såsom dittills åligga dem, som af vägarne betjenade sig.

I anledning af denna Riksdagens hemställan har, såsom i motionen

likaledes omnämnes, genom Kongl. Maj:ts försorg utarbetats ett förslag till

lag om underhåll af vissa enskilda vägar å landet. Högsta domstolen,

som öfver detta förslag blifvit hörd, har emellertid på grund af åtskilliga

anmärkningar, som mot förslaget förekommit, hemstält, att detsamma icke

måtte göras till föremål för framställning till Riksdagen, och något sådant

förslag har, som bekant, ej heller blifvit Riksdagen förelagdt.

Frågan om förbättrad lagstiftning rörande by- och utfartsvägar är

alltså redan dragen under Kongl. Maj:ts pröfning, och att någon framställ
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

ning deri ännu icke skett till Riksdagen, torde icke bero på underskattande

af frågans betydelse, utan på de svårigheter, som äro förbundna med lösningen

af densamma, Utredning i ämnet lärer ock fortfarande pågå,- och

vidare åtgärder torde med visshet vara att från Kongl. Maj:t förvänta.

Med allt erkännande af önskvärdheten, att fullständigare och mera

tidsenliga stadganden på förevarande område måtte så snart som möjligt

åvägabringas, finner utskottet med hänsyn till sålunda angifna förhållanden

icke lämpligt att på enskilde motionärers framställning nu tillstyrka antagande

af något lagförslag i ämnet, så mycket mindre som frågan synes

utskottet vara af den beskaffenhet, att det för ett tillförlitligt bedömande

deraf är väl behöfligt att ega tillgång till en fullständigare och omsorgsfullare

utredning af densamma, än som nu står utskottet till buds. Såsom

ofvan återgifna uttalande af 1894 års Riksdag utvisar, ansåg sig Riksdagen

då icke böra, innan den utredning, som Kongl. Maj:t kunde åstadkomma,

föregått, närmare uttala sig om de grunder, på hvilka ett blifvande lagförslag

borde byggas. Denna betänklighet, som synes utskottet välgrundad,

gör sig helt naturligt än mer gällande, då fråga är om att antaga ett

formuleradt förslag.

Mot det i motionen innefattade lagförslaget torde dessutom i flere

hänseenden kunna framställas befogade anmärkningar. Den vigtiga frågan,

huru anläggning af nya by- och utfartsvägar skall bringas till stånd, synes

sålunda icke vara tillräckligt beaktad. Förslaget innehåller härom inga

särskilda föreskrifter, och de gemensamma bestämmelser rörande vägs

byggande och vägs underhåll, som i vissa afseenden föreslagits, torde icke

fylla behofvet. Det likställande af byggnads- och underhållsskyldigheten,

som synes vara af motionärerna åsyftadt, lärer dessutom vara mindre lämpligt

särskildt för det fall, att fastighet innehafves af annan än egaren.

Äfven om det får anses rigtigt, att innehafvaren i regel bör svara för

vägs underhåll, synes dock byggande af väg vara en angelägenhet af den

betydelse, att egaren dervid bör ega föra talan för fastigheten samt vara

ansvarig för densammas andel i de kostnader, som af företaget uppkomma.

Den af motionärerna i 2 § ifrågasatta beräkningsgrund för byggnads- och

underhållsskyldighetens fördelning, att en hvar skall deltaga efter egendomens

taxeringsvärde, i den mån vägen för den egendomen begagnas,

synes utskottet till sin innebörd mycket tvifvelaktig och torde knappast

vara möjlig att praktiskt tillämpa. Sannolikt har väl motionärernas afsigt

varit, att taxeringsvärdet skulle vara det hufvudsakligen bestämmande och

att derjemte skulle tagas hänsyn till längden af den väg, som af olika

egendomar begagnades. Fn fördelning på sådan grund torde emellertid

icke kunna anses tillfredsställande. Egendomars taxeringsvärden i förhål
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

laude till hvarandra lemna ingen säker ledning för bedömande af den

nytta, egendomarne hvar för sig hafva af till dem ledande by- och utfärtsvägar,

utan kan olika användningssätt medföra, att af fastigheter med

samma taxeringsvärde den ena har mycket större gagn af en sådan väg

än den andra. Missförhållanden skulle ock lätteligen uppkomma i de icke

sällsynta fall, då fastigheter bestå af olika delar, hvilka, ehuru kanske belägna

på ganska långt afstånd från hvarandra, äro upptagna under gemensamt

taxeringsvärde. En dylik fastighet skulle då efter hela taxeringsvärdet

deltaga i underhållet af en väg, äfven om densamma vore till

nytta endast för eu af fastighetens delar. Den rigtiga bestämningsgrunden

torde vara, att underhållsskyldigheten beträffande utfarts- och byvägarne

skall, liksom hittills, åligga dem, som af vägarne betjena sig, samt att

denna skyldighet fördelas efter den utsträckning, hvari begagnandet sker.

Vidare torde mot 15 § i förslaget kunna erinras, att om med densamma

afses, att de bestämmelser angående vägs underhåll, hvilka genom vare sig

aftal eller beslut meddelats, innan den föreslagna lagen trädt i kraft,

skulle, derest annat icke öfverenskommes, för all framtid vara gällande,

ett sådant stadgande knappast synes kunna förordas. Lämpligare torde

vara att, i hufvudsaklig öfverenstämmelse med hvad i 3 § af stängselförordningen

den 21 december 1857 finnes föreskrifvet, icke låta äldre

överenskommelser och beslut lägga hinder i vägen för underhållsskyldighetens

bestämmande enligt de i den nya lagen stadgade grunder, då fråga

derom väckes.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må 1 ill någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Stockholm, Ivar Hoeggströms Boktryckeri A. B., 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.