Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Majd angående föreskrifter rörande fartygs sjöduglighet m. m. Lagutskottet kar till förberedande behandling mottagit två inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 1 och 16, i hvilka föreslås skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att medelst föreskrifter rörande fartygs sjöduglighet m. m. söka förekomma eller minska de med sjöfarten förbundna faror.

1902-02-07 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:5, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Majd angående föreskrifter rörande fartygs sjöduglighet m. m. Lagutskottet kar till förberedande behandling mottagit två inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 1 och 16, i hvilka föreslås skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att medelst föreskrifter rörande fartygs sjöduglighet m. m. söka förekomma eller minska de med sjöfarten förbundna faror.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o o.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 7 februari 1902, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.

Majd angående föreskrifter rörande fartygs sjöduglighet

m. m.

Lagutskottet kar till förberedande behandling mottagit två inom

Andra Kammaren väckta motioner, n:is 1 och 16, i hvilka föreslås

skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att medelst föreskrifter rörande fartygs

sjöduglighet m. m. söka förekomma eller minska de med sjöfarten

förbundna faror.

Den förra bland dessa motioner har afgifvits af herr J. A. Kinnman,

hvilken bland annat anfört följande:

»Vid 1901 års riksdag inlemnade jag motion angående lagbestämmelser

till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror.

Motionen, som betecknades med n:o 8, behandlades af särskilda

utskottet n:o 2, hvilket i utlåtande, n:o 6, af den 12 april 1901 delgaf

Riksdagen resultatet af sin behandling, hvilket resultat utmynnade i

tillstyrkande af två utaf de framstälda önskemålen, medan de öfriga

afstyrktes.

Då utskottets utlåtande förekom till behandling i Riksdagens

Andra Kammare den 20 april, beslöt emellertid kammaren för sin del,

att skrifvelse skulle aflåtas till Kongl. Maj:t icke allenast i de två af

utskottet tillstyrkta punkterna, utan äfven angående

dels fartygs utrustning med lifbergnings- och eldsläckningsredskap

samt medikament och förbandsartiklar,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 7

dels fartygs nedlastning, däckslasters höjd och besättningens

styrka, och

dels kontroll å fartygs sjöduglighet genom besigtningar.

Första Kammaren biträdde emellertid icke Andra Kammarens

beslut i vidare mån än utskottet föreslagit.

Jag tillåter mig emellertid att i år återkomma med motion i

samma syfte, nemligen med anhållan om utredning angående bestämmelser

till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror, då saken

är af största vigt för den slöra del af landets befolkning, som har sitt

lefvebröd genom sjöfartsyrkets utöfvande.

Beträffande då först frågan om fartygs nedlastning, anför utskottet,

att det skulle vara ett nästan olösligt problem att finna någon allmängiltig

grund för bestämmelser derom. Ett sådant påstående är alldeles

orimligt, då det sedan långliga tider tillbaka funnits en af både praktik

och teori bevisad allmängiltig grund för fartygs nedlastning, den enda

beräkningsgrund, som också kan ifrågakomma och som är tillämplig

för alla fartyg, nemligen att ett visst förhållande emellan volymerna

af fartygets i vattnet nedtryckta del och den del af fartyget, som är

öfver vattnet, ej får öfverskridas, om fartyget skall kunna hålla sig i

sjögång. Sätten att bestämma detta förhållande kunna vara olika. Så

har man t. ex. i äldre tider, då förhållandena mellan fartygs längd,

bredd och djup voro i det närmaste lika för alla sjögående fartyg,

brukat bestämma högsta nedlastningen efter fartygets djup i rummet

så, att den s. k. »frisidan» eller den del af fartygssidan, som varit öfver

vattnet midskepps, beräknats till visst antal tum på fot af djupet i

rummet.

För resor öfver de större verldshafven beräknades frisidan till 3

tum på fot af djupet i rummet, men för kortare resor nöjde man sig

med mindre frisida.

Den gamla välkända s. k. Lloyds regel hette: Freeboard — 2 to 3

inches p. foot depth of bold. Så länge endast segelfartyg af någorlunda

liknande proportioner användes, erhöll man på detta enkla sätt ett

passande förhållande emellan den nedtryckta delen och den del af fartyget,

som var öfver vattnet, men med införandet af lastångare och

de förbättrade proportioner, som kunnat gifvas segelfartyg genom användande

af jern eller stål till byggnadsmaterial, har det gamla beräkningssättet

visat sig alldeles otillräckligt för bestämmande af den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

insida, som erfordras för erhållande af det lämpliga förhållandet emellan

fartygs öfvervattens- och undervattensdel.

I England tillsattes emellertid en komité för uppställande af vissa

lätt tillämpliga regler för finnande af den nedlastningsgräns, som lemnade

erforderlig del af fartygskroppen öfver vattnet, eller tillräcklig

s. k. reservflytkraft. Såsom resultat af denna komités arbeten utfärdades

de klart uppstälda och lätt tillämpliga »Board of Trade Freeboards

tabeller», om Indika ju äfven utskottet fäller omdöme, ehum

de påtagligen icke varit för utskottet tillgängliga. Om dessa tabeller

genomsetts, skulle äfven i dem bland annat funnits eu lätt tillämplig

tabell för reduktioner till följd af vattnets olika salt halt, reduktioner,

som utskottet framstält såsom hardt när olösliga eller åtminstone i

särskilt hög grad svåra.

Dessa Freeboardstabeller äro så tydligt uppstälda, att en hvar med

den kännedom i aritmetik, som fullständig folkskolekurs förutsätter,

lätt kan uträkna lastliniens höjd för hvilket fartyg som helst på alla

farvatten och på alla årstider.

Utskottet anför vidare fullkomligt rigtigt i sak, att genom utsättande

af en lastlinie ett fartyg mången gång kunde tvingas att lasta

djupare än önskligt vore, men detta uttalande visar, att utskottet helt

och hållet missuppfattat hvad jag i min motion i den delen begärt

eller afsett.

Till förekommande af missförstånd bär jag i min motion icke

nämnt något om lastlinies åsättande, utan endast begärt föreskrifter angående

fartygs högsta nedlastning, hvars öfverskridande är förenad med

ansvar enligt lag. Jag har ej begärt annat eller mera, än att bestämda

föreskrifter skola lemnas, och det är ju alldeles tillräckligt, att bestämda

mått för högsta tillåtna nedlastning finnas angifna i fartygets handlingar,

t. ex. mätebref och folkpass.

Befälhafvaren skulle naturligtvis hafva rätt att lasta fartyget

mindre, om han så ansåg tillrådligt, men först om han lastade djupare

än föreskrifvit blifvit, skulle han vara underkastad ansvar enligt § 292

sjölagen. Derigenom förändrades visst icke någon princip i sjölagen,

såsom utskottet befarat, ansvaret läge fullt qvar på befälhafvaren, men

han blefve underkastad kriminelt ansvar, först när han medvetet öfverskridit

en bestämd gräns.

Utskottets hela uppfattning om svårigheten att bestämma, huru

djupt ett fartyg får lastas, borde ju visa, huru orimligt det är att fordra

af befälhafvaren, att hans individuella uppfattning i en så svår fråga

skall kunna vara underkastad kriminelt ansvar. Den engelska lagen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

ålägger befälhafvare!! kriminell, ansvar först när han »knowingly» eller

med vetskap gjort en lagstridig handling, men den svenska sjölagen

ålägger befälhafvaren kriminelt ansvar, när han bort inse, att han lastat

fartyget för hårdt. Om befälhafvaren, kanske första resan med ett alldeles

okänd!, fartyg, bör inse, huru djupt fartyget med säkerhet kan

lasta, har då icke lagstiftaren, som föreskrifvit fängelsestraff för en

origtig uppfattning, bort inse, huru ett fartyg skall lastas, och bort gifva

bestämda föreskrifter för vederbörande att följa, så att det kriminella

ansvaret följt på brottsliga handlingar och icke på felaktiga uppfattningar

i en sak, som till och med sjöfartsutskottet funnit svår att bestämma?

Då nu tydliga föreskrifter emellertid saknas, så är det ju tydligt,

att eu öfverlastning, äfven utan brottslig afsigt eller utan visshet om

att man begår ett brott, lätt kan ske, och det ligger derför städse en

fara för besättningen uti att föreskrifter saknas.

Sjölagens stadgande i § 87 om rätt för besättningen att vägra

gå med fartyget, i fall det bland annat är för djupt lastadt, har visat

sig vara fullkomligt värdelöst, ty dels kan ingen anmälan om öfverlastning

ske, utan att styrman eller maskinist biträder anmälan, dels

skall yttrande om klagomålens befogenhet afgifvas af en besigtning,

för hvars sammansättning, sakkunskap och oveld man icke har den

allra ringaste garanti, och dels äro de klagande underkastade strängt

ansvar, i fall den oberäkneliga besigtn ingen skulle uttala en för dem

ogynsam åsigt.

Funnes det en officiel besigtningsförrättning, liknande anordningen

för besigtning af passagerarefartyg, med bestämda föreskrifter att

gå efter, vore det ju en helt annan sak, då kunde stadgandet möjligen

vara till någon nytta för kontrollerande af sjövärdigheten, men nu

saknar denna paragraf hvarje praktisk betydelse.

T fall mätebref och folkpass innehölle bestämdt angifvande af

fartygets minsta tillåtna frisida för olika farvatten, olika slag af laster

och vid olika årstider, kunde besättningen lätt kontrollera, i fall fartyget

lastades för djupt, och de hade då fakta i stället för omdömen att

lägga till grund för åberopande af § 87 sjölagen.

Saken vore visst icke så svår, som utskottet förestält sig, någon

princip i lagen skulle icke, såsom utskottet antagit, förändras, om

definitiva bestämmelser angående högsta tillåtna gräns för fartygs nedlastning

antoges, ansvaret skulle ändå, och med ännu större skäl än

hittills, ligga på befälhafvare och redare, om fartygen öfverlastades,

och bestämmelser angående fartygs nedlastning skulle visst icke, såsom

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 4 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

utskottet befarar, förringa möjligheterna för den svenska sjöfarten att

bestå i täflan med andra länder, ty denna täflan skall väl vara grundad

på säkra och pålitliga tillvägagåenden och icke på den osäkra vinst,

som tillfälligtvis kan uppstå genom att fartyg få taga något större last,

än säkerheten tillåter. Den täflan, som skall söka bestå endast genom

hänsynslöst åsidosättande af säkerhetens kraf, är icke någon sund täflan,

och i fall menniskolif derigenom riskeras, äro sådana medel till täflan

absolut förkastliga. Det är väl då bättre, att rederinäringens idkare

söka vinna öfverlägsenhet i täflingen genom anskaffande af fördelaktiga

fartyg och praktisk insigt samt vakenhet i rederinäringens utöfvande.

Omsorgen om säkerhet och trefnad för utöfvarne af sjömansyrket verkar

dessutom till rederinäringens bästa och är således ett hjelpmedel till

framgång i täflan med andra och icke tvärtom. Erfarenheten visar

också, att de mest framgångsrika rederierna äro just de, som behandla

sitt folk väl.

Rederier kunna äfven utsättas för förlust såsom en direkt följd af

att bestämda föreskrifter om fartygs nedlastuing saknas. För cirka 8

år sedan var ett fartyg uppehållet ungefär 6 månader i Göteborg, emedan

befälhafvaren åtalades för öfverlastning af fartyget. Befälhafvaren

lyckades dels genom dyrbar teknisk utredning och dels genom styrkande

af att fartyget icke ens var lastadt så djupt, som Board of Trade

Freeboards regler medgåfvo, att efter 3 månaders dyrbar rättegång

blifva frikänd från åtalet, men årstiden var då otjenlig för afsegling,

och han måste qvarligga till våren. Hade bestämda föreskrifter funnits

till ledning för besigtningsmän, åklagare och domare, så hade rederiet

besparats den stora förlust, som det nu fick lida.

Bestämda föreskrifter om fartygs nedlastning kunna således icke

annat än vara till nytta för såväl redare som befälhafvare och besättning.

Beträffande vidare frågan om bestämmelser angående däckslaster,

så kunna, såsom utskottet äfven anfört, ungefär enahanda erinringar

göras derom, som om bestämmelser angående fartygs nedlastning.

Bestämmelser om höjd af däckslaster finnas visserligen endast i England,

och dessa engelska bestämmelser äro, såsom utskottet rigtigt framhåller,

icke alls förtjenta af att tagas till efterföljd. De hafva tydligen

formulerats af personer, som varit alldeles främmande för sjöfarten,

men det bevisar ju icke alls, att praktiska bestämmelser härom äro

omöjliga att åstadkomma eller obehöfliga. Tvärtom visar erfarenheten,

att befälhafvare, helst nyantagne befälhafvare, som ännu ej känna sitt

fartyg, i saknad af hvarje regel för bestämmande af däckslasters höjd,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

och påverkade af intresse för rederiets penningeförtjenst, ofta taga

högre däckslaster än fartyget kan tåla.

En framstående ledamot af särskilda utskottet anförde i Andra

Kammaren, då utskottets utlåtande förelåg till behandling, ett exempel,

huru en ny befälhafvare på ett ångfartyg gått till väga. Denne befälhafvare

kände ej sitt fartyg och synes derför hafva tagit däckslast på

måfå.

Vid utgående fann han, att fartygets stabilitet var tvifvelaktig

och svängde derför fartyget på utgående först åt ena och sedan åt

andra sidan samt vältade af i sjön en del däckslast på hvar sida, tills

fartyget hade endast lagom däckslast qvar, då han fortsatte resan.

Man frågar sig ovilkorligen, hvem som fick betala den på så sätt bortkastade

lasten. Så framt befälhafvaren ej gjorde en falsk sjöförklaring

och uppgaf att en sjöolycka vållat förlusten, så måste naturligtvis rederiet

betala de bortkastade plankorna. Hela förlusten hade tydligtvis

undvikits, i fall befälhafvaren hade haft några föreskrifter om däckslasters

höjd att rätta sig efter.

Flera liknande exempel kunde anföras, men man får ju antaga,

att ofta inträffande öfverlastningar med däckslaster skett i god tro och

till följd af bristande föreskrifter till ledning för redare och befälhafvare,

vid hvilket förhållande man torde sakna fog att framhålla namngifna

exempel, ty motiverna till de beklagliga öfverlastningarne kunna

missförstås.

Praktiska och enkla föreskrifter angående däckslasters höjd borde

vara mycket lätt bestämda, åtminstone för trälaster, der de oftast förekomma

och med hvilka laster däckslast lätt lägges för hög.

Med eu trälast, som ligger fast i fartyget och icke är underkastad

skiftningar åt ena eller andra sidan, är ju faran af ringa stabilitet

minst, och man frestas derför lätt med dessa laster att för erhållande

af en bättre tråk tförtj enst öka lasten i höjden, som ju är enda sättet

att öka fartygets last med sådant gods.

Man vet af erfarenheten, att en ångbåt med trälast är tillräckligt

stabil för säker sjöresa, om den endast har någon, äfven ganska obetydlig,

positiv metacenterhöjd, med förbehåll likväl, att däckslast, om

sådan finnes, skall vara säkert fästad till fartyget. Med spanmålslast

eller annan rörlig last är ju förhållandet, som hvar man vet, annorlunda.

Kan en ångbåt med trälast och däckslasten säkert tältgjord således

endast ligga fullt upprätt i stilla vatten och fullkomligt fri, så

kan däckslasten på en sådan ångbåt ej anses för hög, äfven om dess

höjd öfver däcket skidle vara temligen stor. Har båten icke någon

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

barlast i botten, så skall man finna, att detta stabilitetsförhållande för

vanliga flatbottnade båtar inträffar vid en viss proportion emellan

båtens bredd ocb hela höjden från däckslastens öfverkant till fartygets

botten. För det ojemförligt största antalet sådana, nu brukliga lastångfartyg

inträffar denna gräns, då höjden från däckslastens öfverkant

till kölen midskepps är cirka 80 procent af fartygets bredd. Om nu

fartygets djup till kölen är 0,5 af bredden, kan man således med fullkomlig-

säkerhet lägga på en däckslast, hvars höjd är 0,3 af bredden.

År fartygets djup till kölen 0,8 af bredden, så kan man icke utan barlast

taga någon däckslast alls o. s. v.

Utgående från denna allmänna grundprincip kan man vidare inom

de begränsade förhållanden, som dervid ifrågakomma, fastslå såsom

regel, att för hvarje 3 tons barlast, som intages i botten, kan man

lägga 1 petersburger standard trä mera på däck, alltid förutsatt, atl

det trä, som här blir i fråga, är furu och gran af vanlig skeppningstorrhet,

att lasten är af ungefär samma tyngd alltigenom, att däckslasten

är väl fastgjord och att den säkra nedlastningsgränsen för trälaster

icke öfverskrides.

Detta är ett brukligt sätt att approximera sig till däckslasters

lämpliga höjd, och det är ju klart, att med de tekniska resurser, som

alltid stå Kongl. Maj:ts regering till buds, en praktisk och lättfattlig

lagstiftning om däckslasters höjd och fastgörande lätt skulle åvägabringas.

En lagstiftning om däckslaster borde alltid föreskrifva, att en tillräcklig

och säker barrier till skydd för besättning, passagerare eller

andra personer ombord skulle anbringas på båda sidor efter däckslastens

hela längd.

Vidkommande derefter fartygs utrustning med lifbergnings- och

eldsläckningsredskap samt med medikament och förbandsartiklar, anser

utskottet, att det icke är utan fog, som lagstiftningen i detta afseende

gjort skilnad mellan passagerarefartyg och andra fartyg, samt att föreskrifterna

i § 26 sjölagen böra vara tillräckliga.

Lagstiftaren lär väl icke i detta afseende hafva velat göra någon

skilnad, ty det är lagstiftarens skyldighet att skydda alla lika; hellre

får väl anledningen till att lagstiftningen hittills icke utsträckt de för

passagerarefartyg och deras besättningar föreskrifna säkerhetsåtgärder

till alla fartyg sökas deri, att lagstiftningen ännu icke hunnit dermed

eller behofvet icke nog framhållits.

Den stora sjöfartskomitén, på hvars uttalanden i öfrigt utskottet

synes hafva fäst stort afseende, säger också angående denna sak:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

»Bestämmelserna om fartygs sjövärdighet och ansvaret derför är o i

vår lag säkerligen icke tillräckliga; detta bekräftas af erfarenheten, och det

vill synas oegentligt, att, medan i lagstiftningen stadgats en periodisk,

preventiv kontroll öfver passagerareångfartygen, samt behofvet af statens

ingripande till skyddande af lif och egendom å sjön sålunda principielt

erkänts, lagstiftningen lemnar omsorgen om personer, som tjena å lastångare

och segelfartyg, samt om den dyrbara egendom, som å sådana föres, utan

någon motsvarande kontroll.

Med dessa åsigter, hvilkas närmare utvecklande icke betingas af nu

föreliggande ämne, var det också gifvet, att komitén skulle understödja införandet

af ett stadgande, som åtminstone i ett visst afseende skulle fylla

den lucka i sjöfartslagstiftningen, komitén påvisat.)'')

Det särskilda afseende, komitén åsyftar, var kontroll å fartygs

sjövärdighet för rätt till inteckning. Om kontrollen ansågs så vigtig

för rätt till inteckning, huru mycket vigtigare skall det då icke vara,

att staten ingriper och med hänsyn till fartygsbesättningars skydd

föreskrifver samma slag af skyddsåtgärder, som fordras å passagerareångare.

På passagerarebåtar fordrar lagstiftningen båtar, lifbälten, sprutor

in. in., och dessa sakers anskaffande drager väl icke så stora kostnader.

Ett lif bälte kostar kronor 2,6 0, och om man skaffar ett sådant till hvar

man, så blir kostnaden derför till en tio mans besättning 25 kronor.

En assuransspruta kostar 10 kronor, och anskaffandet af 2 eller 3 sådana

på hvarje fartyg skulle väl icke sätta rederiet ur stånd att täfla med

andra nationers fartyg.

Under debatten om inteckningslagen meddelades i Första Kammaren,

att sjöfarten säkert gaf en nettobehållning af 20 å 30 procent,

och eu talare i Andra Kammaren ansåg sjöfarten så lukrativ, att om

den fick inteckningsrätten till hjelp, skulle till och med handelsbalansen

ändras. Då näringens egna målsmän framhålla, att sjöfarten är så

lukrativ, lär väl näringen utan nämnvärd olägenhet kunna stå ut med

bekostandet af lifbergnings- och eldsläckningsredskap för en 50 å 100

kronor för hvarje fartyg.

Beträffande dessa saker åberopar utskottet äfven den kontroll,

som besättningen kan utöfva, men till vederläggning deraf åberopar

jag hvad härförut uttalats om maktlösheten af § 87 sjölagen.

Till stöd för afstyrkande åberopar utskottet äfven § 26 sjölagen.

Denna paragraf föreskrifver endast, att allt skall vara bra, men säger

icke, huru något skall ordnas för att lagens fordringar skola vara uppfylda.

Såväl den norska som den danska sjölagen, hvilka hafva eu

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

§ 26 lika lydande med vår, hafva gjort ett tillägg, antydande, att närmare

detalj bestämmelser skola lemnas.

Vigten af att tillräckligt manskap finnes är ju alldeles sjelf klar.

Medikamentsförråd äro ofta gamla och ofullständiga. Det vore

väl ingen oresonlig fordran att ifrågasätta deras iståndsättande och

kontrollerande af apotekare åtminstone en gång om året. Icke skulle

eu sådan föreskrift nämnvärdt betunga rederinäringen.

Med hvad jag här ofvan anfört har jag icke velat kritisera eller

klandra åsigterna hos förslagets motståndare, ännu mindre har jag haft

eu tanke på att kritisera särskilda utskottet; jag har endast velat så

objektivt som möjligt framhålla de punkter, som enligt min åsigt

varit missuppfattade, då jag nu å nyo för Riksdagen framhåller det

stora behofvet af lagbestämmelser till motverkande af de med sjöfarten

förbundna faror, och jag vågar uttrycka den förhoppning, att Riksdagen

i år skall bifalla framställningen.

Riksdagen har beviljat rederinäringen så många pekuniära fördelar

och lättnader, särskildt att nämna konsulatafgifternas nedsättande

och beviljandet af inteckningsrätt i fartyg, med hvilken många redare

hoppats kunna åstadkomma en märklig finansiel lyftning för sjöfarten,

och det är väl då en ganska berättigad anhållan, att Riksdagen nu

äfven behjertar yrkesutöfvarnes i sjöfarten så måttliga kraf på skyddsåtgärder

och kontroll genom en lämpligt anordnad yrkesinspektion,

som ju Riksdagen redan för flera år sedan funnit nödig i andra yrken,

hvilka ändå icke äro så farliga som sjöfartsyrket. Det begäres ju

endast bestämmelser och kontroll att bestämmelserna iakttagas.

Icke heller är det nog med de lättnader och förmåner, som redan

beviljats rederinäringen. Jag tror, att ytterligare kraf på förmåner för

rederinäringen komma att framställas denna riksdag, och jag är viss

om att rederinäringens målsmän sjelfva skola inse det ytterst billiga i

en begäran om att något göres för yrkets utöfvare, innan Riksdagen

lemnar flera, låt vara än så nyttiga, finansiella medgifvanden.

Med anledning af hvad här ofvan anförts och förra riksdagen

andragits, får jag vördsamt föreslå: att Riksdagen måtte besluta en

skrifvelse till Kong!. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes taga

under öfvervägande,

dels i hvad mån fullständigare föreskrifter än de nu gällande böra

meddelas i fråga om kondemnerade fartygs användning i fraktfart och

profning af ångpannor och ångrör å alla ångfartyg, och om fartygs

utrustning med lifbergnings- och eldsläckningsredskap samt medikamentsoch

förbandsartiklar,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

dels Indika bestämmelser beträffande fartygs nedlastning samt

däckslasters höjd och fastgörande äfvensom besättningars styrka kunna

vara af nöden, och

dels huruvida och på hvilket sätt till ernående af mera tillfredsställande

kontroll å fartygs sjöduglighet inspektion må kunna anordnas

äfven för andra fartyg än passagerareångfartyg,

samt derefter till Riksdagen inkomma med förslag till de lagbestämmelser,

hvartill utredningen kan gifva anledning.»

Motionen n:o 16, hvilken afgifvits af herr E. A. Smith, är af följande

lydelse:

»Sedan undertecknad i motion n:o 15 till 1901 års Riksdag på

anförda grunder föreslagit,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte begära, det

täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslagtill

lag angående

anbringande af ett lastmärke å åtminstone i den utrikes sjöfarten

använda fartyg,

begränsning af däckslasten å såväl lastfartyg som passagerareångare,

möjligen med undantag för mindre kustfarare, använda i inrikes

fart,

besigtning för utrönande af fartygs sjöduglighet, med uteslutande

af en del mindre kustfarare i inrikes fart,

bemanningsregler för alla fartyg med undantag för mindre kustfarare

i inrikes fart,

besigtning och profning af lastångares ångpannor samt dessutom

förslag till sådana ändringar i nu gällande sjölag, som orsakas af de

här ofvan begärda nya lagarne;

men det särskilda utskott, hvartill denna motion jemte en af herr

J. A. Kinnman i samma syfte väckt motion hänvisats, blott tillstyrkt

åtgärder dels i fråga om kondemnerade fartygs användande i fraktfart,

utan att deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, och

dels i fråga om kontroll å ångfartygs pannor och ångrör;

beslöt emellertid Andra Kammaren bifalla ett af undertecknad

under debatten framstäldt yrkande om skrifvelse till Kongl. Maj:t med

begäran, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande:

dels om och i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

till förebyggande deraf, att kondemnerade fartyg användas i fraktfart,

utan att deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, äfvensom

i syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs

pannor och ångrör;

dels i hvad män fullständigare föreskrifter än de nu gällande böra

meddelas i fråga om fartygs utrustning med lifbergnings- och eldsläckningsredskap

samt med medikaments- och förbandsartiklar;

dels hvilka bestämmelser beträffande fartygs nedlastning samt

däckslastens höjd och fastgörande äfvensom besättningens styrka kunna

vara af nöden; och

dels huruvida och på hvilket sätt till ernående af mera tillfredsställande

kontroll å fartygs sjöduglighet besigtningar må kunna anordnas

äfven å andra fartyg än passagerareångfartyg;

samt derefter till Riksdagen inkomma med förslag till de lagbestämmelser,

hvartill utredningen kan gifva anledning.

Efter det utskottet såsom sammanjemkning föreslagit, att Andra

Kammaren måtte biträda utskottets af Första Kammaren antagna hemställan,

beslöt Andra Kammaren emellertid att afstå detta utskottets

samman]emkningsförslag, till följd hvaraf Andra Kammaren alltså vidblef

sitt förut fattade beslut.

Härigenom måste från Andra Kammarens sida ett bestämdt uttalande

anses hafva blifvit gjordt, att lagstiftningsåtgärder till motverkande

af de med sjöfarten förbundna faror äro nödvändiga i de

hänseenden, som omfattas af kammarens ofvannämnda beslut.

Behofvet häraf har äfven ytterligare framträdt under den tid, som

sedan dess förflutit. Såsom med erfarenheter från den senaste seglationsperioden

kan visas, är det alldeles otvifvelaktigt, att vår nuvarande sjölag

i de afseenden, som beröra säkerhetsåtgärder för de sjöfarande,

måste göras mera tydlig och betryggande.

Då jag för den skull nu vågar å nyo påkalla Riksdagens uppmärksamhet

för denna vigtiga fråga, har jag emellertid icke ansett mig

böra inskränka mig till att ifrågasätta åtgärders vidtagande allenast i de

afseenden, som Andra Kammarens ofvan anförda beslut omfattar. Det

kan lätt tänkas och erfarenheten har för öfrigt ådagalagt, senast i ett

alldeles färskt fall, att föreskrifter kunna behöfvas äfven i andra afseenden

än de i Andra Kammarens beslut berörda, likasom ock meningarna

kunna vara ganska skiftande angående omfattningen af de

bestämmelser, som i dessa sist berörda afseenden kunna befinnas lämpliga.

Det synes derför vara tjenligast, att den utredning, som alltid

måste föregå de förslag, som i ifrågavarande afseenden kunna komma

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

å bane, får i Kela dess vidd omfatta frågor angående lagbestämmelser

i afseende å säkerhetsåtgärder för de sjöfarande.

Vördsamt åberopande såväl min ofvanberörda motion som hvad

vid behandlingen af denna och herr Kinnmans motion i samma ämne

framhölls till stöd för densamma, äfvensom hvad jag här ofvan anfört,

får jag härmed hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t efter anstäld utredning behagade taga i

öfvervägande:

dels om och i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna meddelas

till förebyggande deraf, att kondemnerade fartyg användas i fraktfart,

utan att deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd,

äfvensom i syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten

af ångfartygs pannor och ångrör;

dels i hvad mån fullständigare föreskrifter än de nu gällande

böra meddelas i fråga om fartygs utrustning med lifbergnings- och eldsläckningsredskap

samt med medikaments- och förbandsartiklar;

dels hvilka bestämmelser beträffande fartygs nedlastning samt

däckslastens höjd och fastgörande äfvensom besättningens styrka kunna

vara af nöden; och

dels huruvida och på hvilket sätt till ernående af mera tillfredsställande

kontroll eller inspektion å fartygs sjöduglighet besigtningar

må kunna anordnas äfven å andra fartyg än passagerareångfartyg;

samt dels om jemväl andra lagbestämmelser böra och kunna utfärdas

till förekommande af de med sjöfarten förbundna farorna;

och derefter till Riksdagen inkomma med förslag till de lagbestämmelser,

som i detta afseende kunna befinnas erforderliga och

lämpliga.»

Innan utskottet öfvergår till att uttala sig angående de i ofvanberörda

motioner framlagda förslag, tillåter sig utskottet att till upplysning

i frågan här återgifva följande, utskottet tillhandakomma meddelande

:

»Då det måste anses vara af särskildt intresse att beträffande fartyg,

som under året upphört att tillhöra handelsflottan, erhålla en mera

specificerad öfversigt med afseende å orsakerna till deras afförande,

har kommerskollegium i sådant syfte för år 1900 låtit verkställa eu

på officiella, till allmänna fartygsregistret ingifna handlingar och uppgifter

grundad utredning, hvaraf följande sammandrag här meddelas:

Bih. till Biksd. Prof. 1902. 7 Sami. 4 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Segelfartyg.

Ångfartyg.

Antal.

Tontal.

Antal.

Tontal.

Å. Förolyckade fartyg.

Förlista genom kollision...............................

2

181

Förlista på grund af brand.......................

—

—

1

112

Förlista genom grundstötning eller strand- ning ..............................................................

14

3,737

4

2,319

Försvunna med man och allt...................

8

2,953

—

Ofvergifna på öppen sjö..............................

2

342

—

—

Förlista genom sjunkning efter att hafva

sprungit läck ...........................................

5

751

Summa

Bl

7,964

5

2,431

B. Andra till handelssjöfart ej längre

använda fartyg.

Slopade för upphuggning ...........................

4

405

Slopade för aptering till pråm..................

20

3,019

—

Slopade för att ej vidare användas i

handelssjöfart ............................................

5

648

_

j

Slopade utan närmare uppgifven anledning

3

204

1

57!

Kondemnerade efter att hafva sprungit läck

2

447

—

—

Kondemnerade efter grundstötning eller

strandning .................................................

2

246

__

_''

Kondemnerade af annan orsak (efter annan

liden skada) ................................................

Q

u

625

Öfvergångna i utländsk ego ....................

18

6,370

13

6,453

Afförda på grund af andra orsaker, så- som ommätning m. m. ..........................

5

932

2

54

Summa

61

12,896

16

6,564

Summa summarum

92

20,860

21

8,995

Vill man med ledning af ofvanstånde uppdelning söka bilda sig

en föreställning om i hvad mån fartygens mindre goda beskaffenhet

eller öfverdrifven lastning må hafva vållat dem öfvergångna sjöolyckor,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

torde bland de i öfversigten angifna kategorierna följande kunna sammanställas

såsom egnade att utvisa de fall, då fartygets beskaffenhet

eller öfverlastning kunna hafva framkallat eller bidragit till inträffad

sjöolycka, nemligen:

Antal.

Förlista genom sjunkning efter att hafva sprungit läck .. 5

Kondemnerade efter att hafva sprungit läck........................... 2

Ofvergifna på öppen sjö.............................................................. 2

Försvunna med man och allt ................................................’8

Summa 17

Tontal.

751

447

342

2,953

4,493

Att, åtminstone inom de tvenne sistnämnda grupperna, flera eller

måhända de flesta olycksfall föranledts af omständigheter, som icke

varit beroende af fartygens bristande sjöduglighet, lärer väl få anses

mycket sannolikt.

I förhållande till hela fartygstilfgången vid 1900 års ingång

utgjorde samtliga förenämnda fyra gruppers fartyg 0,5 8 procent och

de tvenne först angifna gruppernas fartyg — förlista eller kondemnerade

efter att hafva sprungit läck — endast 0,2 4 procent.»

Hvad sedermera angår motionerna, äro desamma, såsom af det

ofvanstående framgår, ifråga om innehållet af de yrkanden, som genom

dem blifvit framstälda, med hvarandra öfverensstämmande, endast med

den olikhet, att herr Smith, utöfver hvad herr Kinnman föreslagit, i sin

motion hemstält, att Kongl. Maj:t måtte taga under öfvervägande, huruvida

till minskande af de med sjöfarten förbundna faror jemväl några

andra lagbestämmelser än de i motionerna särskildt påpekade borde och

kunde utfärdas.

De spörsmål, som genom dessa motioner framlagts, voro äfven

under nästlidet år föremål för Riksdagens bedömande. Rörande förloppet

af den behandling desamma då undergingo tillåter sig utskottet

att hänvisa till den redogörelse härför, som motionerna innehålla.

Jemväl dessförinnan hade samma frågor inom vårt land ej mindre

förevarit vid Riksdagen än äfven eljest i skilda former gång efter annan

utgjort föremål för mycken uppmärksamhet och grundlig undersökning,

liksom ock hithörande ämnen utomlands på olika håll tilldragit sig

lifligt intresse från såväl de lagstiftande myndigheternas som allmän
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

hetens sida. Det för behandling af sjöfartslagstiftningen tillhörande

ärenden vid nästföregående års Riksdag tillsatta särskilda utskottet n:o 2

meddelade härom följande.

»Allmänt bekant torde vara, hurusom på förevarande område särskildt

i England rådt en liflig rörelse, väsentligen härledande sig från

en engelsk parlamentsledamot, mr Plimsoll, hvilken i början af 1870- talet bragte å bane åtskilliga hit hörande spörsmål, såsom bland annat

angående åtgärder i afseende på fartygs behöriga bemanning, förbud

mot eller inskränkning i rätten att föra däckslast, bestämmande al viss

lastlinie, hvaröfver fartyg ej skulle få nedlastas, samt obligatorisk årlig

besigtning af fartyg. I samtliga dessa ämnen äro numera lagbestämmelser

genomförda. Sålunda finnes lag angående besättnings antal.

Rätten att föra trälast å däck är begränsad för fartyg, engelska eller

utländska, som under viss årstid ankomma till engelsk hamn. Lastlinie

är såsom regel föreskrifven och åsättes med ledning af faststälda tabeller.

Jemväl beträffande främmande fartyg utöfvas i engelska hamnar kontroll

derå, att fartygen icke nedlastas djupare än som öfverensstämmer med

de engelska reglerna om lastlinie. Periodiskt återkommande besigtning

är obligatorisk för fartyg, som föra passagerare, och för andra handelsfartyg

kan offenllig myndighet vid förekommen anledning förordna om

besigtning.

England intager emellertid i fråga om lagstiftningen på detta område

en undantagsställning. Så vidt utskottet har sig bekant, har intet

land följt det föredöme England gifvit. Tvärtom hafva flera länders

regeringar gjort föreställningar mot att de engelska lagbestämmelserna

tillämpas på främmande skepp i engelska hamnar, dock utan att dessa

föreställningar ledt till någon påföljd.

I Norge hafva förevarande ämnen varit föremål för grundlig behandling

utaf en den 2 maj 1894 af stortinget tillsatt kommission, med

uppdrag att taga under öfvervägande, huruvida och i hvilken omfattning

statskontroll af fartygs sjövärdighet kunde anses vara af behofvet påkallad.

Denna kommission, hvilken derefter afgifvit utlåtande i frågan,

har enhälligt föreslagit lagbestämmelser om bland annat besättningens

antal i förhållande till fartygs tontal och arbetstiden ombord. Deremot

har endast en minoritet inom kommissionen ansett sig kunna tillstyrka

fastställande af lastlinie. Beträffande önskvärdheten af allmän statskontroll

å fartygs sjövärdighet har enighet varit rådande bland kommissionens

medlemmar, men majoriteten och minoriteten hafva framlagt

skilda förslag till kontrollens genomförande. Äfven i fråga om däckslast

föreligga olika förslag från majoriteten och minoriteten. Till någon

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 21

lagstiftning hafva kommissionens uttalanden hittills icke föranleda

Hvad vårt land vidkommer, torde angående frågans tidigare utveckling

till en början förtjena erinras, hurusom under påverkan af

den Plimsollska rörelsen den 24 maj 1877 tillsattes en komité för utarbetande

af förslag till ändringar och tillägg i sjölagen, egnade att i

möjligaste mån förekomma och inskränka olyckor till sjös. Efter att

med ledning af Englands lagstiftning i ämnet hafva förehaft de till

detsamma hörande spörsmål fann denna komité sig icke kunna förorda

lagbestämmelser angående vare sig lastlinie, däckslast eller allmän

statskontroll å handelsfartygs sjö duglighet, men fäste deremot mycken

vigt vid att befälhafvares ansvarighet för fartygs sjövärdighet och

lastning måtte blifva tydligt och fullständigt bestämd samt tillförlitlig

utredning vinnas angående de i hvarje särskildt fall förekommande

orsakerna till sjöolyckor.

Till samma uppfattning anslöt sig den komité, genom hvilken nu

gällande sjölag utarbetades. Under uttalande, att det verksammaste

skyddet mot olyckor till följd af fartygs bristande sjövärdighet otvifvelaktigt

måste sökas i befälhafvarens fulla medvetenhet om den ansvarighet,

som i detta hänseende enligt sakens natur måste åligga honom,

föreslog komitén en klarare och fullständigare affattning af lagens

stadgande härom. Bland öfriga i komiténs förslag innehållna föreskrifter,

afsedda att förekomma användande af sjöodugliga fartyg, framhöll

komitén särskildt de i 292 § gifna straffbestämmelser för redare,

som medverkade till utsändande af dylikt fartyg, samt den i 87 § besättningen

medgifna rätt att lemna fartyg, som icke vore i sjovärdigt

skick, men ansåg dock den kraftigaste kontrollen i sådant afseende

vara att förvänta af den noggranna och sakkunniga undersökning,

som enligt förslagets 13 kap. skulle efter inträffad sjöolycka ega rum

och hvarigenom en tillförlitlig utredning af orsakerna till olyckan borde

vinnas. Utskottet kommer att här nedan närmare redogöra för hvad

gällande sjölag i nämnda hänseenden föreskrifver.

Vid 1899 års riksdag väcktes af herr A. Johansson i Möllstorp i

Andra Kammaren förslag i ämnet af hufvudsakligen samma innehåll,

som det af herr Smith nu framlagda. Motionen afstyrktes af lagutskottet

och blef af Första Kammaren afslagen, hvaremot Andra Kammaren

biföll motionärens hemställan.

Sedermera har den s. k. handels- och sjöfartskomitén haft hithörande

frågor under behandling, dervid komitén funnit sig icke böra

göra någon hemställan i fråga om anordnande af särskild statskontroll

öfver lastfartygs sjövärdighet och ansett tvångslagstiftning om lastlinie

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

och om sätter för fartygs lastning vara hvarken af behofvet påkallad

eller eljest lämplig. Lika litet har komitén kunnat förorda några lagstadganden

om fartygs bemanning utöfver de redan befintliga. Komitén,

som sålunda stält sig afvisande mot stadganden, som skulle från befälhafvaren

och redaren aflyfta ansvaret för fartygs lastning och bemanning,

har deremot föreslagit vissa åtgärder i syfte att skärpa insigten

om detta ansvar och lätta beifrandet af förseelser, som hafva sjöolyckor

till följd. I fråga om kondemnerade fartygs användande i fraktfart

har komitén förordat lagbestämmelse i visst afseende.

Ytterligare torde förtjena nämnas, att vid fjerde nordiska sjöfartsmötet

i Stockholm år 1897 under öfverläggning varit bland annat frågorna

angående åtgärder till förekommande af kondemnerade fartygs

användande i fraktfart, utan att deras sjövärdighet efter reparation

blifvit styrkt, angående bestämmande genom lag af fartygs besättningsstyrka

samt angående utfärdande af lag om bestämd lastlinie.

Beträffande det förstberörda af dessa spörsmål beslöt mötet uppdraga

åt Nordiska Skeppsredareföreningens styrelse att i skrifvelse till Sveriges,

Norges och Danmarks regeringar påpeka den oegentlighet, som

ligger i att kondemnerade fartyg efter kondemnationen och utan att

deras sjövärdighet blifvit styrkt kunna användas i fart, och hemställa

till regeringarna, att effektiva åtgärder måtte vidtagas till snarast

möjliga afhjelpande af denna oegentlighet. Att genom lag bestämma

fartygs besättningsstyrka förklarade sig mötet i afgifven resolution

anse opraktiskt, och angående den ifrågasatta lagstiftningen om lastlinie

uttalade mötet med alla röster utom eu, att sådan lagstiftning i

de länder, mötet representerade, icke ansåges nödvändig eller önskvärd,

utan fastmer skadlig, och att det med förtroende kunde öfverlemnas

åt kaptenerne såsom de mest sakkunninge att bestämma, huru

fartygen skola lastas för att blifva på bästa sätt sjövärdiga.»

Beträffande vår lagstiftnings nuvarande ståndpunkt i dessa ämnen

anförde samma särskilda utskott bland annat:

»De stadganden i gällande sjölag, hvilka afse förekommande af

sjöolyckor, gå hufvudsakligen ut på att fastslå befälhafvares och redares

ansvarighet för att fartyg vid resans början befinner sig i sjovärdigt

skick och under resans fortgång så förblifver. Hufvudstadgandet innehålles

i 26 § sjölagen, som är af följande lydelse:

''Befälhafvaren skall, innan resa anträdos, tillse, att fartyget är i sjövärdigt

skick för resan, behörigen utrustadt och bemannadt, så ock tillräckligen

försedt. med proviant, vatten, läkemedel samt, der fartyget är

ångfartyg, med kol och öfriga för maskinens drift nödiga ämnen, äfven
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

som att nödiga signalapparater, bergningsredskap, sjökort och nautiska

instrument finnas om bord. Honom åligge ock tillse, att ej större last

intages, än fartyget kan beqvämligen bära och rymma, att gods, som

inlastas, behörigen stufvas, att fartyget är försedt med allt, hvad till

lastens betryggande erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag och

skott, samt att skepp sluckorna behörigen tillslutas och skalkas. Kan

däckslast lämpligen föras, bör den vara försedd med stöttor och så anbragt,

att den icke väsentligen försvårar fartygets manövrering. Går

fartyget i barlast, har befälhafvaren att tillse, det barlasten är lämplig

och tillräcklig samt så anbragt, att den icke må förskjuta sig under

resan.’

Vidare är att märka 32 §, som ålägger befälhafvare att under resa

göra hvad i hans makt står för att hålla fartyget i sjovärdigt skick.

292 § innehåller för befälhafvare, som utan nödtvång gått till sjös med

åsidosättande af de honom enligt 26 § åliggande skyldigheter, bestämmelser

om straffpåföljder af fängelse i högst sex månader eller böter till

och med 1,000 kronor, eller, der skada vållas, af fängelse i högst ett

år, der ej gerningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

Lika med befälhafvare straffas redare eller annan, som å redares vägnar

haft befattning med fartyget, om han uppsåtligen förledt befälhafvare

till sådan förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat. I 314

—321 §§ förekomma stadganden angående undersökning om orsakerna

till inträffade sjöolyckor, åsyftande bland annat att leda till ansvar för

den, som i sådant afseende låtit någon förseelse komma sig till last.

Bestämmelserna om skyldighet för befälhafvaren att rörande åtskilliga

förhållanden göra anteckningar i skeppsdagboken tjena äfvenledes till

att ej mindre hos honom inskärpa känslan af hans ansvarighet än äfven

underlätta tillsynen derå, att han fullgör sina åligganden. Man har

lågt synnerligt vigt på att allt, som rör fartygets sjövärdighet i ordets

allmännaste betydelse, bör i dagboken anmärkas, och särskildt har med

hänsyn till däckslasts farlighet ansetts nödigt, att uppgift om dennas

mängd och höjd intages.

Jemväl besättningen är tillerkänd kontrollrätt i fråga om fartygs

sjövärdighet. 87 § stadgar sålunda befogenhet för besättning att dels

erhålla entledigande, om fartyget icke är i sj ovärdigt skick för den resa,

som skall dermed företagas, och befälhafvaren underlåter att vidtaga

erforderlig åtgärd för dess försättande i sådant skick, dels påkalla besigtning

till utrönande af fartygs sjövärdighet; dock att, der vid anstäld

besigtning finnes, att skälig anledning till klagan saknats, de, som be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

gärt besigtningen, skola ersätta all derigenom orsakad kostnad och förlust

samt jern likt 302 § under vissa förutsättningar äro till ansvar förfallne.

Preventiv besigtning är i svensk rätt stadgad endast i fråga om

passagerareångfartyg och utvandrarefartyg och skall för förstnämnda

slag af fartyg, jemlikt kong!, förordningen den 12 februari 1864, ega

rum hvarje år, innan första resan dermed företages, eller, derest resorna

under vintern fortsättas, inom loppet af ett år, samt verkställas af tre

utaf öfverståthållareembetet eller Kong!. Maj:ts vederbörande befallningshafvande

förordnade besigtningsmän, bland hvilka en skall vara kunnig

i skeppsbyggeri, en i ångmaskiners sammansättning och skötsel och

en i sjömanskap.

Förutom hvad 26 § sjölagen innehåller derom, att fartyg skall

vara försedt med nödiga bergningsredskap, finnes i en kongl. förordning

den 1 juli 1898 bestämmelser angående de räddningsinrättningar

och eldsläckningsredskap, hvilka ångfartyg under resor med passagerare

skola medföra.»

Innan särskilda utskottet öfvergick till att yttra sig öfver de i då

föreliggande motioner innehållna förslagen, hvilka i allt hufvudsakligt

öfverensstämde med de nu förevarande, angaf utskottet i korthet sin

allmänna ställning till frågan om en sådan sjöfartslagstiftning som den

sålunda föreslagna. Hvad särskilda utskottet dervid anförde, finner

lagutskottet vara på goda skäl grundadt och får, med instämmande

deri, här nedan återgifva detsamma såsom motivering för sin egen likartade

uppfattning i frågan.

»Genomförandet af dylik lagstiftning skulle innebära en principförändring

i vår sjörätt, i det att de faktorer, som för fartygs sjövärdighet

i ordets allmännaste betydelse äro hufvudsakligen bestämmande,

skulle komma att regleras genom detaljstadganden i lag, medan deremot

lagstiftningen hittills inskränkt sig till att meddela generella föreskrifter

och öfverlemnat åt redare och befälhafvare att tillämpa desamma

på förekommande fall. Ansvaret skulle sålunda till väsentlig

del aflyftas från dem, som med sjöfarten omedelbart hafva befattning,

och komma att hvila på de lagstiftande myndigheterna. Denna förändring

synes utskottet vara egnad att mötas med mycken betänksamhet.

Med hänsyn till den säregna och mångskiftande beskaffenheten af de

förhållanden, om hvilka här är fråga, torde det blifva ytterligt svårt, för

att icke säga omöjligt, att åstadkomma en lagstiftning, som för hvarje

fall blefve nöjaktig och betryggande. Det torde till och med kunna

befaras, att efterlefnaden af dylika detaljföreskrifter mången gång skulle

föröka de vådor, som afsigten vore alt genom dem förebygga. Vid

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

beaktande af denna i sakens egen natur liggande betänklighet mot all

lagstiftning i nu ifrågasatt rigtning, torde man hafva anledning att icke

inlåta sig på densamma annat än med mycken försigtighet och i den

mån det visas, att sådan åtgärd är påkallad af svåra missförhållanden,

hvilka icke kunna på nuvarande lagstiftnings grund afhjelpas. Någon

sådan bevisning har emellertid icke synts utskottet vara åvägabragt,

utan har tvärtom utskottet, med den kännedom om sjöfartsförhållandena,

som stått utskottet till buds, kommit till den uppfattningen, att gällande

lagbestämmelser i ämnet utgå från en rigtig och sund princip

samt jemväl i praktiken visat sig verka i hufvudsak tillfredsställande.

Oförnekligt torde vara, att ett mycket godt skydd för besättningen

ligger i den redare och befälhafvare nu tillkommande befogenhet att

efter omständigheterna besluta i enlighet med hvad gammal erfarenhet

och god sjömanssed kräfva. Befälhafvares och redares egna intressen

stå nemligen härvid i öfverensstämmelse med besättningens. På samma

gång genom fartygs bristande sjövärdighet besättningens lif vedervågas,

utsattes jemväl befälhafvaren för lifsfara och löper redaren, åtminstone

i regel, risken af ekonomisk förlust. Såsom utskottet ofvan påpekat,

finnas dessutom ganska allvarliga straffbestämmelser för underlåtenhet

af befälhafvare eller redare att fullgöra de i dessa hänseenden dem

åliggande skyldigheter.

En annan synnerligen beaktansvärd sida af saken är hänsynen

till de internationella förhållandena. Utskottet har redan haft tillfälle

omnämna, att af alla länder hittills endast England vågat lägga på sin

sjöfartsnäring bördan af en lagstiftning, motsvarande den af motionärerna

nu förordade. Såsom jemväl blifvit antydt, har emellertid icke

ens denna öfverlägsna sjömakt med dess utomordentliga resurser ansett

sig kunna vidtaga sådan åtgärd utan att samtidigt — med hänsyn till

den ogynsamma ställning landets fartyg eljest skulle komma att intaga

i den internationella konkurrensen — uppställa den fordran, att de engelska

lagbestämmelserna i hithörande ämnen i hufvudsak skola ega tillämpning

äfven på främmande fartyg i engelska hamnar. Någon sådan

fordran skulle af naturliga skäl Sverige knappast kunna uppställa och

genomdrifva.

Vårt lands sjöfartsnäring har länge lefvat under ganska tryckta

förhållanden, men, som bekant, hafva under den sista tiden och jemväl

under denna riksdag förslag varit å bane, åsyftande att om möjligt

bereda uppsving åt denna för våra förhållanden så naturliga och uppmuntransvärda

näring. De af motionärerna ifrågasatta lagstiftningsBih.

till Biksd. Prof. 1902. 7 Sami. i Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande No 5.

åtgärder äro deremot i regel af beskaffenhet, att, om desamma nu sattes

i verket, de skulle i hög grad förringa möjligheterna för den svenska

sjöfarten att bestå i täflan med andra länder och sålunda sannolikt

komma att utöfva en ödesdiger inverkan i alldeles motsatt rigtning

mot den ofvan angifha. I betraktande häraf torde genomförande hos

oss af dylika lagbestämmelser åtminstone icke böra ifrågakomma i annan

mån, än de vinna anslutning af öfriga sjöfarande nationer och särskildt

af våra närmaste grannar.»

Till hvad särskilda utskottet sålunda anfört vill lagutskottet endast

tillägga, att det synes utskottet särskildt olämpligt att, på sätt motionärerna

ifrågasatt, gifva de föreslagna säkerhetsbestämmelserna formen

af lag. Skeppsbyggeri liksom öfriga industriella yrken utmärker sig

i våra dagar för rastlös utveckling och stor rikedom på nya uppslag,

den ena modellen aflöser den andra i snabb följd, och nyuppfunna

konstruktioner medföra gång efter annan väsentliga rubbningar i förut

vedertagna regler. I betraktande häraf och då det torde böra erkännas,

att de kontrollerande detaljbestämmelser, som möjligen kunna befinnas

erforderliga, måste, för att icke inverka hämmande på utvecklingens

fortgång, smidigt anpassa sig efter de skiftande förhållandena, synes

det uppenbart, att bestämmelserna böra iklädas en form, som medgifver

lätt och snabb förändring af desamma. I den mån dylika beståmmelser

öfver hufvud taget böra förekomma, lära de derför enligt utskottets

förmenande lämpligast utfärdas i administrativ ordning, såsom ock skett

med en del redan förefintliga stadganden i hithörande ämnen, exempelvis

kongl. förordningarna angående hvad i afseende å passagerareångfartygs

byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör den 12

februari 1864, angående skeppsmätning den 12 november 1880 samt

angående de räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap, hvilka ångfartyg

under resor med passagerare skola medföra, den 1 juli 1898.

Jemväl i fråga om de särskilda förslag, som innefattas under

motionärernas framställningar, ansluter sig lagutskottet nära till särskilda

utskottets åskådning och de skäl, hvilka för densamma blifvit

af sistnämnda utskott åberopade. Lagutskottet tillåter sig derför ock

att här nedan flerstädes återgifva de af särskilda utskottet i olika hänseenden

gjorda uttalanden.

Såsom i motionärernas redogörelser för frågans behandling vid

nästföregående riksdag omförmäles, hemstälde särskilda utskottet om

skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om föreskrifter dels till förebyggande

deraf, att kondemnerade fartyg användas i fraktfart, utan att

deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, dels ock i

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 27

syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs

pannor och ångrör; och voro båda kamrarne ense om behofvet af sådana

bestämmelser, ehuru någon åtgärd i ämnet icke kom till stånd,

på grund deraf att särskilda utskottets förslag till sammanjemkning af

kamrarnes i öfrigt skiljaktiga beslut icke vann Andra Kammarens bifall.

Äfven lagutskottet håller före, att bestämmelser i nämnda hänseenden

förtjena att tagas under öfvervägande.

Beträffande sålunda frågan om användande i fraktfart af kondemnerade

fartyg torde, såsom särskilda utskottet anförde, något allmänt

förbud mot dylikt användande visserligen icke böra ifrågakomma. Enligt

gällande bestämmelser om kondemnering, så som desamma i praxis

tillämpades, behöfde dylik åtgärd icke innebära annat, än att det antingen

icke läte sig göra eller skulle blifva förenadt med i förhållande

till fartygets värde allt för stora kostnader att åter försätta fartyget i

sj odugligt skick för den resa, hvarom fråga vore, och med den last,

som funnes ombord å fartyget. Deremot läge i kondemneringens begrepp

intet, som hindrade, att fartyget efter undergången reparation

för en måttlig kostnad kunde blifva fullt lämpligt till sjöfarts bedrifvande

på andra, mindre farliga farvatten eller med annan last.

»Som emellertid)), fortsätter särskilda utskottet, »den omständigheten,

att ett fartyg en gång lidit sådan skada, att det förklarats icke

iståndsättligt, i allt fall är egnad att väcka berättigade misstankar angående

fartygets framtida sjövärdighet, torde det icke vara obefogadt

att i afseende å kondemnera^ fartyg uppställa strängare regler i fråga

om rätten till sjöfarts bedrifvande än de för fartyg i allmänhet gällande.

Enligt hvad utskottet har sig bekant, har äfven kommerskollegium med

hänsyn härtill sökt genomföra den grundsats, att då kondemneradt fartyg

efter anmälan — hvilken fartygets egare vid straffpåföljd är pligtig

verkställa — blifvit ur fartygsregistret affördt, förnyad registrering icke

må ske, med mindre bevis företes om fartygets sjövärdighet. Beträffande

hvad sålunda tillämpas ansluter sig utskottet till den af handelsoch

sjöfartskomitén uttryckta uppfattning, att denna praxis borde beredas

stödet af fastställelse, i lag eller administrativ förordning; och

hyser utskottet så mycket mindre någon betänklighet mot att förorda

en bestämmelse i sådan rigtning, som detsamma icke i någon mån

skulle stå i strid mot de af utskottet ofvan uttalade principer för lagstiftningen

på förevarande område.»

Angående behofvet af kontroll å ångfartygs pannor och ångrör

yttrade särskilda utskottet:

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

»Medan öfriga betingelser för ett fartygs sjövärdighet äro af beskaffenhet

att kunna med ledning af vanligt sjömanskap tillförlitligt

bedömas, är så ej fallet med nn ifrågavarande fartygsdelars tillstånd,

utan fordras för granskning af detsamma särskilda insigter, hvilka icke,

med hänsyn till kompetensfordringarna för befälhafvare, kunna förutsättas

hos alla sådana, liksom naturligtvis än mindre hos besättningarna.

I betraktande af den synnerliga fara för lif och egendom, som bristfalligheter

i ångpannor och ångrör äro egnade att medföra, torde det derför

böra anses lämpligt och önskvärdt, att dessa fartygsdelar blefve underkastade

periodvis återkommande besigtningar af sakkunniga personer. I fråga

om passagerareångfartyg finnes sådan besigtning redan föreskrifven i

ofvan omförmälda kongl. förordning den 12 februari 1864. Till hvilka

klasser af ångfartyg besigtningen bör utsträckas, är ett spörsmål, om

hvilket utskottet i frågans nuvarande outredda skick tvekar att uttala

någon mening. Att alla lastångfartyg finge undergå besigtning, synes

väl vara att förorda, men mera tvifvelaktig ter sig en inom utskottet framstäld

önskan, att jemväl t. ex. lustfartyg och kolibribåtar skulle träffas

af möjligen blifvande bestämmelser i ämnet. Att vid utöfvande af

kontroll öfver fartygens ångpannor och ångrör intyg från enskilda ångpanneföreningar,

försäkringsbolag och klassifikationssällskap må kunna

anses innebära tillräcklig bevisning om ångpannors och dithörande

fartygsdelars behöriga underhåll, håller utskottet för troligt.

Utskottet hyser emellertid den öfvertygelsen, att dylik kontroll

hvarken kan på tillfredsställande sätt anordnas eller skall ernå afsevärd

effektivitet, med mindre till ledning af och inseende öfver densamma

mrättats en teknisk-administrativ centralmyndighet, ett önskningsmål,

som äfven med hänsyn till afl annan yrkesinspektion har berättigande;

och hvad utskottet ofvan i ämnet anfört eger sålunda giltighet endast

under förutsättning, att en sådan myndighet kommer till stånd, hvarom

dock något förslag nu icke föreligger.»

Lagutskottet biträder alltså i förenämnda delar motionärernes framställningar.

Vidkommande deremot öfriga af motionärerne nu åter framlagda

förslag, böra desamma enligt utskottets förmenande ej heller denna

gång vinna Riksdagens bifall. I vissa delar anser nemligen utskottet

något behof af ytterligare bestämmelser icke vara ådagalagdt. I andra

stycken åter är utskottet visserligen med motionärerne fullt ense om

befintligheten af beaktansvärda missförhållanden, men utskottet har icke

funnit sig öfvertygadt om att desamma kunna eller böra afhjelpas

genom bestämmelser i den af motionärerne angifna rigtningen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 29

Hvad då först angår fartygs utrustning med lifbergnings- och

eldsläckningsredskap, äro för ångfartyg, som föra passagerare, detaljerade

bestämmelser härom meddelade genom kongl. förordningen den 1 juli

1898. För andra fartyg deremot finnas inga sådana närmare bestämmelser.

»Det torde emellertid», såsom särskilda utskottet anförde, »icke

vara utan fog, lagstiftningen i detta afseende gjort skilnad mellan

passagerarefartyg och andra fartyg. Under det att sjöfolket eger både

förmåga och tillfälle att kontrollera, att fartyg är i nämnda hänseenden

vederbörligen utrustadt, är så i regel icke förhållandet med passagerarne.

Då för öfrigt något behof af särskilda bestämmelser i ämnet icke blifvit

påvisadt och efterlefnaden af dylika svårligen skulle kunna kontrolleras,

finner utskottet ingen anledning, hvarför lagstiftningen i förevarande

ämne skulle gå längre än som redan skett genom den i 26 § sjölagen

befintliga föreskrift, att fartyg skall vara försedt med nödiga bergningsredskap.

»

I iråga om medikamenter och förbandsartiklar torde äfvenledes

ett tillfyllestgörande stadgande utgöras af den i nämnda § förekommande

bestämmelsen, att fartyg skall vara tillräckligen försedt med läkemedel.

Rörande den vigtiga och mycket omtvistade frågan om bestämmande

af regler för fartygs nedlastning vare sig genom utsättande af

en lastlinie, afsedd att utmärka det största djup, till hvilket fartyget

finge nedlastas, eller annorledes, anförde särskilda utskottet följande.

»Att finna någon allmängiltig grund, efter hvilken den för hvarje

fartyg lämpligaste lastlinie skulle kunna bestämmas, utgör till sin natur

ett mycket svårt, om icke olösligt problem. Huru djupt ett fartyg utan

våda kan nedlastas, är nemligen beroende icke blott af dess storlek och

byggnadssätt, utan äfven af en mängd vexlande och tillfälliga förhållanden,

såsom lastens beskaffenhet och stufning, fartygets ålder, de farvatten

detsamma skall besöka och den årstid, hvarunder eu resa skall

företagas m. m. Hittills åtminstone synes denna uppgift icke hafva

vunnit någon betryggande lösning. I England finnas visserligen utaf

den centrala engelska sjöfartsmyndigheten, Board of Trade, faststälda

tabeller, i enlighet med hvilka lastlinie skall åsättas, men rigtigheten

och tillförlitligheten af dessa tabeller har icke blifvit i andra länder

erkänd, och jemväl erfarenheten från tillämpningen af de på dem byggda

engelska bestämmelserna lär gifva vid handen, att den åsätta lastlinien

icke alltid motsvarar fartygets verkliga bärkraft. Under det att sålunda

den engelska lastlinien i allmänhet lär sitta jemförelsevis lågt, förekomma

äfven fall, då densamma satts högre än att fartyget med iakttagande

af vanlig försigtighet kan så djupt nedlastas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

De allestädes förefintliga svårigheterna att tillförlitligt och nöjaktigt

bestämma lastlinie skulle dessutom i särskildt hög grad göra sig

gällande för de kring vårt land belägna farvatten med deras olika salthalt

och efter årstiderna mycket skiftande förhållanden.

Begås vid lastliniens åsättande misstag, är detsamma, helt naturligt,

i hvilken rigtning det än går, af synnerligen olycklig inverkan.

År linien för låg, skadas härigenom handelns och sjöfartens intressen;

och, med kännedom om att de enda hittills tillämpade regler för lastlinies

bestämmande visat sig i allmänhet verka i denna rigtning, torde

med fog kunna befaras, att införande af lastline skulle leda till skada

för vår sjöfartsnäring. Sättes åter lastlinien för högt, ligger häri en

frestelse att intaga större last, än fartyget tål. Särskildt i de fall, då

helt fartyg befraktas mot visst belopp för viss resa (frakt per rus),

komme helt säkert lastegaren att påyrka nedlastning till lastlinien; och

skulle sådant svårligen kunna af befälhafvaren förvägras, äfven om

fartyget härigenom lastades tyngre än hvad han, med kännedom om

dess lastningsförmåga och med hänsyn till fara för nedisning med mera,

skulle med obunden pröfningsrätt hafva varit benägen medgifva. Någon

trygghet för sjöfolket kan alltså lastlinie på det hela taget icke anses

innebära. Eu förändring af den svenska sjölagen i förevarande hänseende

skulle för öfrigt rubba den likhet, som mellan de skandinaviska

folkens sjölagar varit åsyftad.»

Att åter, såsom herr Kinnman ifrågasätter, på annat sätt än genom

åsättande af en lastlinie meddela definitiva bestämmelser angående

högsta tillåtna gräns för fartygs nedlastning kan utskottet ej heller

tillstyrka. Möta, såsom motionären medgifver, afsevärda hinder för

utsättande af en bestämd lastlinie, torde det ej medföra mindre svårigheter

och olägenheter att i mätarebref och folkpass utsätta mått för

fartygets högsta tillåtna nedlastning. Såvidt utskottet har sig bekant,

hafva ej heller i något annat land bestämmelser i sådan rigtning blifvit

införda.

Ungefär enahanda erinringar kunna, såsom särskilda utskottet

vidare omförmälde, göras vid frågan, huruvida och under hvilka förutsättningar

fartyg böra ega att föra däckslast. Härvid torde förtjena

beaktande, att fartygs förmåga i sådant afseende är beroende af fartygets

byggnadssätt och lastens beskaffenhet, samt att jemväl i detta

fall hänsyn bör tagas till årstid och farvatten. En i allmän form gifven

regel kan derför icke gerna passa för alla förhållanden.

Såsom herr Kinnman nu med styrka framhållit, äro de engelska

bestämmelserna i detta ämne allt annat än efterföljansvärda. Redan

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

den omständigheten, att det hos ett folk med så stor praktisk duglighet

och så mycken sakkunskap på förevarande område hittills icke lyckats

att för detsamma åstadkomma nöjaktiga stadganden, utgör i utskottets

tanke ett ganska godt bevis derför, att en dylik lagstiftning erbjuder

nästan oöfvervinneliga svårigheter. De engelska bestämmelserna, hvilka

afse trälast och gälla alla fartyg, engelska eller främmande, som under

vissa årstider ankomma till hamn inom engelskt område från hamn

ut om detsamma, ega emellertid så till vida för oss ett särskildt intresse,

som genom dem en stor del af vår trävaruexport redan är underkastad

reglering i förberörda hänseende.

I fråga om fartygs bemanning hyser lagutskottet lika med särskilda

utskottet den uppfattning, att den generella bestämmelsen i 26 § sjölagen

— enligt hvilken befälhafvare skall, innan resa anträdes, tillse,

att fartyget är behörigen bemannadt — är att föredraga framför mera

i detalj gående stadganden.

Till stöd för denna åsigt anförde särskilda utskottet bland annat:

»Å ena sidan ansluter sig nemligen utskottet till den af många sakkunniga

vid skilda tillfällen uttalade åsigt, att det möter synnerliga

svårigheter att finna någon allmängiltig norm för bestämmande af fartygs

besättningsstyrka, särskildt som vid bedömande af besättningens

tillräcklighet i förhållande till fartyget jemväl andra faktorer än antalet

böra komma i betraktande. Å andra sidan finner utskottet förberörda

stadgande i sjölagen vara för sitt ändamål tillfyllestgörande, särskildt

som detsamma kompletteras af andra bestämmelser. 8 § af kongl. förordningen

den 4 juni 1868 angående sättet och ordningen för sjöfolks

på- och afmönstring m. in. föreskrifver sålunda, att om, efter det sjömansrulla

för fartyg utfärdats och innan tiden för densammas giltighet

tilländalöper, någon af besättningen afgår från fartygets tjenst, befälhafvaren

är pligtig att i den afgångnes ställe förhyra annan person.

Sker icke sådant fullständigande af besättningen, utan fullgöres skeppstjensten

af de qvarvarande, skall, enligt 95 § sjölagen, den eller de afgångnes

hyra för den tid, fartyget är till sjös, fördelas mellan de qvarblifne,

en föreskrift, som i hufvudsak beröfvar redaren allt ekonomiskt

intresse af besättningens förminskning. Någon utredning är ej heller

förebragt derom, att ytterligare lagstiftning i ämnet är af behofvet

påkallad.

Med hänsyn till det sätt, hvarpå vår mindre sjöfart och kustfart

i regel bedrifves, skulle strängare bestämmelser i förevarande afseende

blifva för densamma mycket betungande.»

Beträffande det föreslagna anordnandet af besigtning jemväl å

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

andra fartyg än passägerareångfartyg får utskottet, med återgifvande i

hufvudsak af särskilda utskottets framställning, anföra följande.

Utskottet vill ingalunda förneka önskvärdheten af att åstadkomma

strängare kontroll å efterlefnaden af sjölagens bestämmelser angående

fartygs sjövärdighet, men utskottet har icke trott sig finna någon nöjaktig

lösning på spörsmålet, huru denna kontroll skulle lämpligen genomföras.

Icke lärer det kunna förordas att för fartyg i allmänhet föreskrifva

sådan årligen återkommande besigtning, som för närvarande är stadgad

i fråga om passagerareångfartyg. Rortsedt från svårigheten att allestädes

utefter våra kuster finna lämpliga besigtningsmän, skulle en sådan

anordning vålla tidsförlust samt högst betydande kostnader, hvilka,

derest desamma, såsom väl får antagas, skulle bäras af vederbörande

redare, komme att utgöra en mycket svår tunga å sjöfartsnäringen.

Om dylika periodiska besigtningar skulle förekomma endast med längre

tids mellanrum, skulle visserligen kostnaderna nedsättas, men å andra

sidan nyttan af besigtningen väsentligen förringas. En sådan periodvis

skeende besigtning skulle dessutom bereda trygghet blott i afseende å

sjelfva fartygets beskaffenhet. De på sjövärdigheten lika mycket inverkande

lastningsförhållandeDa skulle af densamma lemnas oberörda.

Det har ock blifvit ifrågasatt, att fartygsinspektionen skulle ordnas

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den på land förekommande yrkesinspektionen

samt inspektörer alltså tillsättas för att mera tillfälligt

besöka fartyg och efterse, att bestämmelserna i gällande författningar

angående säkerhetsåtgärder Amrkligen vore iakttagna, ett uppdrag, som

ansetts lämpligen kunna lemnas åt de redan nu förordnade inspektörerna

för passagerareångfartyg. Det torde emellertid förtjena beaktande, att

fartygsinspektionen skulle komma att verka under helt andra förhållanden

än den allmänna yrkesinspektionen. Medan sålunda inspektion af

en fabrik eller annan anläggning å land kan verkställas utan att förhindra

rörelsens fortgång och sålunda utan större olägenhet för egaren,

vore det för sjöfarten mycket menligt, om fartyg, färdiga till afgång,

skulle underkastas den tidsutdrägt, som inspektion, om densamma skall

vara effektiv, måste föranleda. Någon fullt betryggande effektivitet

torde dessutom i allt fall besigtningen icke kunna ernå, då det svårligen

torde böra medgifvas en inspektör rätt att t. ex. fordra botten besigtning

af ett lastadt fartyg.

Med hänsyn till hvarje anordning i förevarande syfte möter den

betänklighet, att densamma, ehuru säkerligen af behofvet påkallad endast

i ett jemförelsevis ringa antal fall, måste medföra olägenheter för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. SB

alla fartyg. Det vill ock synas, som om åtgärden redan ur kostnadssynpunkt

icke skulle kunna genomföras i afseende å de mindre fartygen,

livilka framför andra torde vara i behof af besigtning, men att åter de

större fartygen, hvilka lättare skulle kunna bära kostnaderna, minst

vore i behof af densamma. Fartyg, som äro afsedda för trafik å aflägsnare

farvatten, måste nemligen för att med framgång kunna täfla på

fraktmarknaden inregistreras hos något af de stora utländska klassifikationssällskapen.

Såväl i anledning häraf som ock för erhållande af

assurans är således en stor del af vår handelsflotta, utan statens ingripande,

underkastad grundliga, periodiskt återkommande besigtningar.

För herr Smiths till sist framstälda yrkande om en allmän revision

i syfte att tillse, huruvida i förevarande ämnen jemväl andra lagbestämmelser

än de särskildt föreslagna kunna och höra utfärdas, synas

några skäl icke vara förebragta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet alltså

hemställa:

l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar

Kinnmans och Smiths förevarande motioner, i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga

under öfvervägande, om och i hvad mån föreskrifter

lämpligen kunna meddelas dels till förebyggande deraf,

att kondemnerade fartyg användas i fraktfart, utan

att deras sjövärdighet blifvit genom behörigt bevis

ådagalagd, dels ock i syfte att kontroll må komma att

utöfvas å beskaffenheten af ångfartygs pannor och

ångrör;

2:o) att förevarande motioner, i hvad de uti

andra delar till innehållet sammanstämma, icke må af

Riksdagen bifallas; samt

3: o) att herr Smiths motion icke heller i öfrigt

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bill. till Biksd. Prof. 1902. 7 Sami. 4 Käft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Reservation

af herr Zetterstrand, med hvilken herr Gussing samt, i hufvudsak,

herrar F. Andersson och N. Nilsson instämt:

»Jemte det jag biträder utskottets hemställan beträffande vilkoren

för kondemnerade fartygs användning samt kontroll af ångfartygs pannor

och ångrör, får jag härmed anföra följande:

Då det visat sig vara möjligt att meddela detaljerade bestämmelser

angående de räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap,

hvilka ångfartyg under resor med passagerare skola medföra, kan

gifvetvis ingen större svårighet förefinnas att lemna likartade föreskrifter

äfven med afseende å andra fartyg; och synes mig alltså, att man ej

rimligen kan underlåta att med afseende jemväl å lastångare och segelfartyg

meddela dylika föreskrifter, afpassade, hvad lifrädaningsredskapen

angår, efter besättningarnes antal.

Derest praktiska bestämmelser angående fartygs nedlastning, däckslasters

höjd och fastgörande, besättningars styrka äfvensom allmän

statskontroll å fartygs sjövärdighet kunde åvägabringas, skulle sådant

helt naturligt vara i hög grad önskvärdt; och då dylika bestämmelser

sedan lång tid tillbaka tillämpats med afseende å hälften af verldens

handelsflotta, nemligen den engelska, samt dertill kommer, att den af

norska stortinget år 1894 tillsatta sjöfartskommission utarbetat lagförslag

i åtskilliga af berörda hänseenden, vill det synas som om dessa

frågor, ehuru onekligen mycket svårlösta, dock med god vilja skulle

kunna åtminstone i vissa delar lösas.

I betraktande af det intresse för och den sakkunskap i sjömansfrågor,

som för närvarande förefinnas hos våra högsta vederbörande,

torde tidpunkten just nu vara inne att påkalla regeringens initiativ för

åvägabringande af en, allra helst skandinavisk, lagstiftning uti ifrågavarande

mycket vigtiga ämne.

Att en sådan lagstiftning icke på förhand bör begränsas allenast

till de här ofvan antydda punkter, utan må förutsättas kunna omfatta

jemväl andra bestämmelser, egnade att förekomma de med sjöfarten

förbundna faror, torde vara gifvet, likasom ock att denna lagstiftning

på grund af dess stora betydelse bör vara af civillags natur

och sålunda underställas Riksdagens pröfning.

Med föranledande häraf får jag hemställa,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

att Riksdagen måtte i anledning af herrar Kinnmans

och Smiths förevarande motioner i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga

under öfvervägande:

dels i hvad mån föreskrifter lämpligen kunna

meddelas till förebyggande deraf, att kondemnerade

förtyg användas i fraktfart, utan att deras sjövärdighet

blifvit genom behörigt bevis ådagalagd, äfvensom i

syfte att kontroll må komma att utöfvas å beskaffenheten

af ångfartygs pannor och ångrör;

dels i hvad mån fullständigare föreskrifter än de

nu gällande böra meddelas i fråga om fartygs utrustning

med lifbergnings- och eldsläckningsredskap;

och dels hvilka bestämmelser beträffande fartygs

nedlastning, däckslasters höjd och fastgörande, besättningars

styrka äfvensom allmän statskontroll å fartygs

f sjöduglighet in. m. kunna vara af nöden till minskande

af de med sjöfarten förbundna faror;

samt derefter till Riksdagen inkomma med förslag

till de lagbestämmelser, som i dessa afseenden

kunna befinnas erforderliga och lämpliga.»

Herrar grefve Lewenhaupt, Jansson och Lindhagen hafva begärt

få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.