Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 58

1902-05-06 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:53, Lagutskottets Utlåtande N:o 58

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 58.

I

Y;o 53.

Ant. till Riksd. kansli den 6 maj 1902, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj-.t angående påskyndande af rättsskipningen vid underdomstolarna.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en

inom nämnda kammare af herr G. A. E. Kronlund väckt motion, n:o 114,

af följande lydelse:

»Långsamheten i vår rättsskipning, särskildt vid underdomstolarne

på landet, är ett alltjemt öfverklagadt förhållande. De väsentligaste

korrektiven torde med bibehållande af vår nuvarande rättegångsordning

vara en större koncentration af rättsförhandlingarna och lämpliga äfventyr

för tredskande uteblifna parter äfvensom genomförandet i största

möjliga omfattning af förordningen den 17 maj 1872 angående ändring

i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting, till hvilken senare

reforms fullständigare genomförande nuvarande justitieombudsmannen

synes taga ett kraftigt initiativ.

Äfven i ett annat afseende synes långsamheten i rättsskipningen

kunna i någon mån afhjelpas, och detta genom ett återgående till och

enkelt fasthållande vid andan i vår nu gällande lag.

I 24 kapitlet rättegångsbalken föreskrifves nemligen, att dom

skall offentligen afsägas, så snart den författad är, och att häradshöfBih.

till Likså. Prof. 1902. 7 Sand. 44 Eäjt. (N:is 53-55.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

ding skall gifva domen skriftligen ut, innan han från tingstad reser,

om det så tidigt äskas, att det ske kan, hvarjemte ofvan åberopade förordning

föreskrifver, att, när mål å allmänt sammanträde blifvit till slut

fördt, skall dom afkunnas, innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan

författas kan, men eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget.

Lagstiftarens mening torde väl sålunda hafva varit, att vid underdomstolar

å landet anliängiggjorda mål i regel skulle med dom afhjelpas

omedelbart efter det målet blifvit af parterna öfverlemnadt.

Praxis synes emellertid hafva vid våra underdomstolar å landet

utvecklat sig så, att dom eller utslag endast undantagsvis torde meddelas

under rättegångsdagarna å tinget eller allmänna sammanträdet

omedelbart efter det målet blifvit till afgörande öfverlemnadt, utan att

dermed i allmänhet får anstå till den för tingets afslutande bestämda

dag eller nästa allmänna sammanträde under tinget.

I Finland, hvars rättegångsväsen grundar sig på 1734 års svenska

lag, har praxis, såvidt för mig är känd!, tagit en alldeles motsatt rigtning.

Vid underdomstolarna å landet anhängiggjorda mål afhjelpas nemligen

der i regel med dom eller utslag omedelbart efter det målen

blifvit till afgörande öfverlemnade, eller å någon senare allmän rättegångsdag

under tinget.

Samma förfarande eger rum inom fyra af de nordligaste tingslagen

inom den åt mig anförtrodda Torneå domsaga.

Fördelarna af ett dylikt förfarande äro alldeles påtagliga. Först

och främst besparas alltid för parterna en afsevärd tid af en till sex

månader, hvarunder de eljest få vänta på målets afgörande, vidare blir

det en nödvändighet mer än eljest för domaren att, innan ett uppskofsmål

företages, noggrant genomläsa och instudera detta mål för att vid

behof kunna genast till afgörande företaga detsamma, något som endast

kan vara till den allra största fördel för ett måls handläggning. Äfven

vid eif ryinstämdt måls behandling göra sig fördelarne af ett dylikt

förfarande märkbara; med tanken på möjligheten af detta måls omedelbara

afgörande måste aktgifvandet på de å målets afgörande inverkande

omständigheter och bemödandet att uttömmande genomgå detta mål

blifva större än under vanliga förhållanden. På samma gång blir den

rättsökande allmänhetens intresse för rättsskipningen i hög grad stegradt,

och tillika vinnes den fördelen för parter att dessa eller deras

ombud besparas besvär och kostnader för särskild inställelse vid domens

eller utslagets afkunnande. I mål rörande häktade personer är

ju redan ett dylikt förfarande genomfördt utan att några oöfvervinneliga

svårigheter dervid mött.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53. 3

Eu föreskrift uti det af mig ifrågasatta hänseende skulle ju gifvetvis

medföra, att tingssammanträdena blefve i någon mån förlängda,

hvilket dock skulle mer än väl uppvägas af fördelarne deri för allmänheten.

Min egen erfarenhet från de förutnämnda fyra nordligaste tingslagen

gifver vid handen, att tingssammanträdena derstädes blott i obetydlig

grad förlängas genom ett dylikt omedelbarhetssystem.

Jag vågar derför tro, att för den händelse de i praxis eftergifna

stadgandena i detta hänseende åter upplifvades och det i vår lag än

uttryckligare än nu är fallet framhölls, att vid underrätt å landet

anhängiggjorda till afgörande öfverlemnade mål skulle omedelbart under

pågående allmänna rättegångs dagar na af sammanträdet eller tinget med

dom eller utslag afkjelpas, derest ej ett måls vidlyftiga beskaffenhet

oundgängligen kräfver längre tid för domens eller utslagets affattande,

en djdik anordning icke skulle stöta på några synnerligt stora praktiska

hinder, om ock anordningen skulle i något högre grad än nu är fallet

taga i anspråk domarens snabbhet i uppfattning och förmåga att koncentrera

rättsförhandlingen, hvilka anspråk våra häradsrätters ordförande

säkerligen skulle kunna fylla till den rättsökande allmänhetens belåtenhet.

Min säkra öfvertygelse är också, att vår rättsskipning skulle vinna i

snabbhet och precision på en dylik anordning.

Jag vågar derför vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong]. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder

i syfte att åt de af mig åberopade lagstadganden bereda allmän tillämpning

vid underdomstolarne å landet eller, derest sådant kan anses lämpligt,

i ändamål att skärpa dessa stadganden låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag, innefattande uttrycklig föreskrift derom, att

vid underdomstolarne å landet till slut förda mål böra med utslag eller

dom afhjelpas genast eller innan de allmänna rättegångsdagarne under

tinget eller allmänna sammanträdet ändas, derest ej målets vidlyftighet

eller andra omständigheter oundgängligen kräfva, att med domens eller

utslagets afkunnande anstår till den för tingets afslutande särskilt utsatta

dag eller nästa allmänna sammanträde.»

Bland de kraf man i allmänhet uppställer på eu god rättsskipning

är fordran på dess snabbhet. Allt som kan göras för att befordra denna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

utan att derigenom äfventyra rättsskipningens förnämsta uppgift, beredandet

af ett rättvist och fullgodt domslut, torde vara värdt lagstiftarens

synnerliga uppmärksamhet. Ifrågavarande spörsmål sammanhänger nära

med åtskilliga vigtiga och grundläggande frågor inom processrätten,

såsom om domstolarnas organisation i allmänhet, om domstolssammanträdenas

antal och om domstolarnas arbetsordning. Rättsskipningens

snabbhet befordras äfven genom införandet af verksamma tvångsmedel

mot de personer, som inför rätta skola höras, vare sig parter, vittnen

eller sakkunnige, vidsträckt användning af tredskodom med flera dylika

åtgärder.

Att 1734 års lags bestämmelser voro föga egnade att tillfredsställa

en nyare tids fordringar på en något så när snabb rättsskipning hvad

landsbygden angår, har varit ett ofta och med all rätt framstäldt påstående.

Hvad man härvid särskildt klagade öfver var de långa mellanrummen

mellan domstolssammanträdena å landet. I allmänhet skulle

nemligen under året i hvarje tingslag hållas allenast tre domstolssammanträden

eller ting, på många ställen två och i några fall endast ett.

Förordningen den 17 maj 1872, hvarigenom såsom regel stadgats, att

i tingslag, som ensamt utgör en domsaga, häradsrätten årligen skall

hålla tio allmänna sammanträden samt att, der två tingslag äro till en

domsaga förenade, fem sammanträden skola årligen hållas i hvarje

tingslag, betecknade ett vigtigt steg i rigtning mot åstadkommande af

större snabbhet i rättsskipningen. Den i 1734 års lag föreskrifna ordning

för häradsrätts sammanträde qvarstå!'' sålunda såsom gällande allenast

inom de domsagor, som bestå af tre eller flera tingslag.

Såsom ett botemedel mot långsamheten af rättsskipningen vid

underdomstolarna på landet ifrågasätter nu motionären en bestämd

tillämpning af den regel, att dom i allmänhet bör afkunnas vid det

tingssammanträde, under hvithet målet blifvit till domstolens pröfning

öfverlemnadt. Att enligt 1734 års lags uppfattning särskildt uppskof

för meddelande af dom ej annat än undantagsvis borde förekomma,

torde nog, såsom motionären anfört, få anses rigtigt. Praxis har emellertid

i de domsagor, i hvilka den i 1734 års lag föreskrifna ordning för domstolssammanträdena

är radande, utvecklat sig derhän, att dom i de mål,

hvilka förts till slut under ett ting, i allmänhet meddelas först vid

tingets slut d. v. s. vid särskildt sammanträde inom den stadgade tingsterminen.

En liknande praxis i de domsagor, för hvilka förordningen

den 17 maj 1872 galler, har ett visst stöd i nämnda författning, ehuru

visserligen äfven ^ den såsom regel föreskrifver, att när mål å allmänt

sammanträde blifvit fördt till slut, dom skall afkunnas innan samman
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

trädet andas. Om dom ej dessförinnan kan författas, må dock med doms

afkunnande anstå till nästa allmänna sammanträde under tinget. liar

mål, som blifvit till slut fördt å sista allmänna sammanträdet, ej kunnat

då afgöras, må med doms afkunnande och tingets afslutande anstå till

särskildt sammanträde, det s. k. slutsammanträdet. År mål af den vidlyftighet,

att det ej kan på sätt förut nämnts å nästa allmänna sammanträde

under tinget afdömas, må med domens afsågande anstå till annat

allmänt sammanträde under tinget eller till tingets slut.

Att sålunda uppskof i allmänhet förekommer för doms afkunnande,

är onekligen från synpunkten af rättsskipningens snabbhet en olägenhet.

Och denna olägenhet blir större, ju längre uppskofvet blir och ju längre

tid förflutit från det målet blef anhängigt vid domstolen. I tingslag,

der fem eller tio allmänna sammanträden årligen hållas, blir ett uppskjutande

af målet från angifna synpunkt mindre af betydelse än i de

tingslag, i hvilka allenast tre ting om året hållas; och i de domsagor,

der endast ett eller två ting hållas i hvarje tingslag och i hvilka handläggningen

af ett mål,1 så snart allenast ett eller annat uppskof för densamma

erfordras, alltid tager i anspråk en afsevärd tid, synes ännu

angelägnare att den tid, under hvilken målet är anhängigt vid underrätten,

såvidt möjligt icke ytterligare utsträckes genom uppskof efter det målet

öfverlemnats till pröfning i och för afkunnande af dom. Det torde

äfven särskildt vara rättsskipningens långsamhet i de domsagor, i hvilka

mindre än tre ting förekomma i hvarje tingslag, som gifvit anledning

till motionärens ifrågavarande framställning.

Utskottet anser sig emellertid icke såsom regel kunna förorda ett

sådant brytande mot rådande praxis i fråga om ordningen för doms afkunnande

som motionären ifrågasatt. Det dröjsmål med en rättegångs

bringande till slut, som kan föranledas deraf att doms afkunnande

uppskjutes till ett annat tillfälle än det, då målet till pröfning öfverlemnats,

är af ringa betydelse mot den långsamhet, som meddelande åt

uppskof under målets handläggning ofta vållar. Det vigtigaste krafvet

på rättsskipningen är för öfrig!, såsom ofvan nämnts, fordran på dess

säkerhet. Om vid tiden för tillkomsten af 1734 års lag flertalet förekommande

rättstvister kunna hafva varit af den enkla beskatfenhet och

antalet af dem så relativt ringa, att ett omedelbart afgörande af desamma ej

mött några svårigheter, äro förhållandena härutinnan nu väsentligen ändrade.

I enklare skuldfordringsmål och mindre betydande brottmål,

särskildt s. k. ordningsmål, torde det väl i allmänhet låta sig göra

att meddela utslag omedelbart efter det målets handläggning, som väl

i allmänhet ej sträcker sig utöfver ett enda rättegångstillfälle, afslutats,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

och så lärer äfven ofta förfaras. Så snart ett mål en eller flere gånger

uppskjutits, medför emellertid detta större svårigheter härutinnan. Med

afseende å de tvister, som icke kunna föras till slut vid ett enda rättegångstillfälle,

är det att befara, att ett afdömande af målet omedelbart

efter den sista handläggningen skulle medföra, att afgörandet blefve

mindre tillfredsställande. Skall en dom författas vid afslutandet af en

domstolssession eller ett sammanträde omedelbart efter det målet öfverlemnats

till pröfning torde också ofta nog saknas tillfälle till den lugna

och samvetsgranna granskning af alla de omständigheter, som vid ett

afgörande af målet, särdeles om detta är af svårare eller vidlyftigare

beskaffenhet., böra tagas i betraktande. Genom den föreslagna anordningen

skulle äfven tingssammanträdena otvifvelaktigt högst betydligt

förlängas, hvaraf åter blefve en följd, att nämndemansbefattningen skulle

bereda sin innehafvare en ökad tunga. Med den praxis, som i förevarande

hänseende för närvarande förekommer, genom hvilken domaren

beredes tillfälle att noggrant taga kännedom om och pröfva de mål, i

hvilka domar skola vid nästkommande sammanträde meddelas, samt

uppsätta förslag till sådana, vinnes äfven den fördel, att domen, då den

afkunnas, ofta är utskrifven och omedelbart kan erhållas af parterna.

Enligt utskottets mening skulle sålunda en åtgärd i syfte att påbjuda,

att dom i allmänhet skall meddelas omedelbart efter det målet

blifvit fördt till slut, befordra rättsskipningens snabbhet endast i jemförelsevis

ringa grad och med äfventyrande af ett vigtigare med densamma

förenadt intresse. Det ifrågavarande syftet torde utan någon

sådan olägenhet och i större utsträckning vinnas genom eu ökning af

domstolssammanträdena. I främsta rummet ifrågakommer härvid möjligheten

af en utsträckt tillämpning af 1872 års förordning. I de orter,

hvarest den i berörda författning stadgade ordning för domstolssammanträdena

icke gäller, är det i flere fall domsagornas omfång, som

hindrat författningens tillämpning. Men domsagor med flere än två

tingslag finnas, belägna i landets centralare delar, i hvilka giltiga

hinder ej synas möta för en sammanslagning af tingslag, hvarigenom

ett ökadt antal domstolssammanträden skulle vinnas. Det ankommer

närmast på häradenas eller tingslagens egna invånare att söka bereda

sig denna förmån af en snabbare rättsskipning. Riksdagens justitieombudsman

har emellertid äfven, såsom motionären anfört, härutinnan tagit ett

kraftigt intiativ. Under framhållande af det allmänna intresset af en

snabb och tillfredsställande ordning för rättsskipningen särskilt i brottmål

har han gjort framställningar till Kongl. Maj:t dels om förening i

domsagor, som bestå af flera än två tingslag, af två eller flera sådana

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 53,

till ett, dels ock beträffande domsagor, som bestå af allenast två tingslag,

om dessas förening till ett. I ju vidsträcktare mån 1872 års författning

sålunda kommer i tillämpning och ju oftare domstolssammanträdena

äfven i domsagor, hvarest berörda författning gäller, genom

tvenne tingslags förening till ett, komma att följa på hvarandra, desto

mera skola olägenheterna i fråga om den nuvarande praxis med afseende

å doms afkunnande försvinna.

För de domsagor, i synnerhet i de nordligare delarna af vårt

land, beträffande hvilka en tillämpning af förordningen den 17 maj

1872 icke gerna, åtminstone under den närmaste tiden, kan ifrågakomma

och det derför kan vara särskild! önskvärdt att, i den mån

sig lämpligen göra låter, söka åvägabringa en lagtillämpning i den af

motionären angifna rigtning, torde det böra öfverlemnas åt vederbörande

hofrätt att vidtaga de åtgärder, som härutinnan kunna vara

erforderliga.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.