Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående noggrannare bestämmelser rörande bokföringsskyldighet.

1902-05-06 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:55, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående noggrannare bestämmelser rörande bokföringsskyldighet.

Dokumentets text

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

X:o .5*5.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1902, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående noggrannare bestämmelser rörande bokföringsskyldighet.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till behandling af lagutskottet

hänvisad motion, n:o 2, har herr E. O. V. Wavrinskv anfört följande

:

»Det torde icke bestridas, att bokföring verkar uppfostrande. Den

gifver väckelser till sparsamhet och omtanke, utvecklar ordningssinnet

och ansvarskänslan.

Redan af dessa skäl är det angeläget, att enkel och lättfattlig

bokföring får eu så vidsträckt användning som möjligt i vårt land, der

de nj^ssnämnda egenskaperna icke äro utvecklade i någon synnerligen

hög grad.

Något allmänt bokföringstvång kan ej ifrågasättas. I privatlifvet

måste bokföringen vara ett frivilligt åtagande, som dock kan, i vidsträcktare

mån än nu är fallet, vinna insteg genom en väckande undervisning

på detta område inom skolorna.

Deremot stadgar lagen med rätta sådant tvång för handels- och

näringsidkare, ehvad det är enskild man, bolag eller förening.

Bestämmelserna härom innefattas i §§ 1 och 2 af kongl. förordningen

den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 13

1 den förra af dessa paragrafer gifves on generel beteckning för dem,

som bokföringsskyldighet åligger, och i den senare angifvas de slag af

näringsidkare, hvilka falla under den i § 1 gifna allmänna beteckningen.

Dessa bestämmelser lyda sålunda:

§ 1.

En hvar, som i den ordning särskilda författningar innehålla, i stad

eller på landsbygden, till sitt yrke gjort att i gross eller i minut handel

såsom näring idka eller att varor till försäljning tillverka eller bearbeta,

vare, ehvad det är enskild man, bolag eller förening, pligtig ordentliga

handelsböcker föra, såsom här nedan sägs. — Lag samma vare för

enkelt bolag, som blifvit i handelsregistret infördt, så ock för aktiebolag,

ändå att det ej idkar sådant yrke, som nu är sagdt.

§ 2.

Under stadgandet i första punkten af 1 § inbegripas: de, som

penniugehandel och bankrörelse drifva; de, som för egen räkning eller

i kommission in- eller utrikes varor uppköpa, för att dem åter utsälja;

de, som i kommission varor till utsägning emottaga; de, som för ineller

utrikes sjöfart skepp eller fartyg bygga eller utrusta, för att dem

på frakt upplåta eller försälja; de, som mot sjö- eller eld- eller annan

skada försäkring öfvertaga; Kikare af apoteksrörelse; idkare af boktryckeri-

och bokförlagsrörelse; idkare af gröfre eller finare smidesbruk

och af verk för tackjernsblåsning och jerngjuteri; idkare af fabriker

och manufakturverk; idkare af de borgerliga yrken, som hafva till ändamål

att lifsmedel eller drycker till försäljning bereda; och de, som till

sitt yrke gjort att på beting öfvertaga uppförande och bättrande af hus

och byggnader. •— Undantagne äro: jordbrukare och idkare af de näringar,

hvilka med jordbruket sammanhänga eller såsom föremål för husflit

äro att betrakta; idkare af grufvedrift och bergsmannahandtering, handtverkare,

som hufvudsakligen på beställning varor förfärdiga; och de,

som, utan biträde af andra än hustru och barn, mångleri- eller annan

sådan mindre handelsrörelse idka, eller lifsmedel, drycker eller andra

varor till försäljning bereda.

I motion n:o 2 inom Andra Kammaren tillät jag mig i fjol anföra

tvifvelsmål om att denna lag, med den utveckling handels- och näringslifvet

på de sista 50 åren tagit, vore tillfyllestgörande och på anförda

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

skal yrka en revision af denna lag i berörda afseende, för att få bokföringsskyldigheten

utsträckt.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskott erkände i sitt utlåtande

häröfver, n:o .17, att de anmärkningar, åt hvilka jag i berörda afseende

gifvit uttryck, egde befogenhet. Utskottet säger: I betraktande af de

principer, som lågo till grund för 1855 års förordning, kan det synas

ganska egendomligt, att man bland bokföringspligtiga rörelser icke återfinner

industrier med så kolossal omfattning som t. ex. trävarurörelsen

samt grufdriften och bergsmannahandteringen. Orsaken härtill är helt

visst att söka i den omständigheten, att nämnda förvärfsgrenar ursprungligen

varit binäringar till jordbruket och för ett halfsekel sedan

ännu ej löst sig från sitt samband dermed och antagit en fullt storindustriel

karakter. På liknande sätt torde det låta sig förklara, att

exempelvis 1850-talets i afseende på omfånget blygsamma värdshusrörelse

ej uppfördes bland bokföringspligtiga handteringar, enär man

säkerligen ej då kunde föreställa sig, att ur densamma skulle inom kort

utveckla sig sådana millionföretag som våra dagars väldiga hotell- och

restaurationsaffärer.

Ensamt dessa få exempel, till hvilka flera motsvarigheter torde

finnas, synas emellertid ådagalägga, att bestämmelserna i § 2 af 1855

års förordning angående handelsböcker och handelsräkningar ej längre

kunna anses i allo tidsenliga, utan att de böra i vissa delar lämpas

efter nu rådande förhållanden, så vida det syfte, man genom nämnda

förordning ville uppnå, skall kunna i afsedd grad vinnas.

Denna uppfattning godkände kammaren enhälligt.

Första Kammarens andra tillfälliga utskott fann »industriens och

näringarnas utveckling möjligen påkalla någon modifikation af förordningen».

Hvad utskottet menar med modifikation är ej så lätt att afgöra.

Men då utskottet förut i samma sats erinrat om att skyldigheten

att föra böcker enligt utskottets mening icke lärer vara inskränkt till

endast dem, som i förordningens 2 § särskildt uppräknas såsom bokföringsskyldige,

torde man vara berättigad draga den slutsatsen, det

utskottet gör ett medgifvande åt Andra Kammarens uppfattning.

Utskottet tillägger, att behandlingen af fråga härom synes böra

ega rum i annan ordning än genom tillfälligt utskott. Det är denna

anvisning jag härmed stält mig till efterrättelse, då jag afskilt denna

fråga från de öfriga — om revision och kontroll — hvilka jag i nyssnämnda

motion n:o 2 behandlade.

Det understöd jag sålunda rönt för min framställning om utsträck
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

ning af bokföringsskyldigheten gäller emellertid endast det område, som

begränsas af § 1 af kongl. förordningen af 1855.

Men jag har i min åberopade motion vågat ifrågasätta en ytterligare*

utsträckning, nemligen till hvar och en, som till förvaltning mottager

annans medel eller egendom
Härom

hafva ingendera kammarens utskott närmare uttalat sig.

Jag anser dock denna fråga så vigtig, att den förtjenar att tagas i

öfvervägande.

Antalet förmyndare, kassaförvaltare och andra redovisningsskyldige

stiger, och de missbruk, som bedrifvas vid dessa förvaltningar, äro i

oroväckande tillväxt.

Bokföringspligten skulle helt visst tjena till att erinra de ombetrodda

om deras ansvar, och bokföringen, om aldrig så enkel, att ställa

framför deras ögon detta ansvars betydelse samt afhålla många bland

dem att indraga de anförtrodda medlen i deras egna atfärer. Och

staten bör väl med största omsorg egna sig åt att genom klok lagstiftning

förekomma brott, göra det lätt för samhällets medlemmar att handla

rätt och försvåra för dem att handla orätt.

Lagen tvingar köpmän till bokföring, under ansvar i händelse af

obestånd, i deras kreditorers intresse. Kunna de ej göra rätt för sig

och hafva brustit i fullgörandet af sin bokföringsskyldighet, straffas de.

Deras kreditorer äro dock i regeln köpmän, som välja sina risker och

handla med beräkning, ja, till och med kunna af gäldenären-redovisaren

fordra säkerhet för redovisningen. Huru mycket större skäl är det

icke då, att samma kraf, som ställes på köpmän i deras kreditorers

intresse — att de skola föra räkenskapsböcker — ställes på förvaltare

af förmyndaremedel, fattiges och åldriges försörjningsmedel af olika

slag m. m. d., då fordringsegarne i dessa fall äro så hjelplösa varelser

som omyndiga, fattiga och ålderstigna. Det är i det senare fallet ej

mindre vigtigt än i det förra att hålla reda på hvart pengarne taga

vägen.

Att bokföringen skulle afhålla personer med brottsliga anlag från

missbruk af det förtroende de erhållit, vågar jag ej påstå. Men min

erfarenhet, och en icke ringa sådan såsom tjensteman i en försäkringsbransch,

der redbarheten sättes på prof, har lärt mig, att de allra flesta

förskingringar orsakas af lättsinne, bristande känsla af ansvar och

bristande kontroll. Ingen, som vill gälla för att vara hederlig karl,

drar sig gerna för att taga vård om andras egendom eller medel — det

är en hederssak — men om förmågan att motsvara förtroendet svarar

mot den goda viljan, dermed är icke så noga.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N.o 55.

År det nu för mycket begärdt, att den, som åtager sig sådant

ansvar, för bok öfver sin förvaltning?

Huru långt bokföringstvånget bör utsträckas eller livilka kategorier

böra upptagas bland de i § 2 bär ofvan uppräknade, vågar jag emellertid

icke bedöma. Att den kongl. förordningen af 1855 i berörda afseende

kräfver en revision, synes mig emellertid på anförda grunder

ovedersägligt.

Jag hemställer derför vördsamt, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, hvilka

noggrannare bestämmelser angående bokföringsskyldighet äro af utvecklingen

påkallade, och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill

utredningen kan föranleda.»

Gällande lagstiftning angående bokföringsskyldighet torde, åtminstone

i den mån densamma afser enskilda personer, kunna sägas

hvila på den uppfattningen, att dylik skyldighet bör åligga dem, hvilka

på grund af beskaffenheten utaf deras verksamhet kunna antagas

behöfva i någon större utsträckning anlita krediten. Det allmänna förtroendet

är en grundval för omsättningen, och skydd mot missbruk af

detta förtroende är derför ett vigtigt samhällsintresse. En förutsättning

för beredande af sådant skydd är emellertid, att, då en näringsidkare

kommer på obestånd och måste inställa sina betalningar, tillfälle

gifves att inhemta tillförlitlig och fullständig upplysning, huru han begagnat

det honom lemnade förtroendet, samt hvad anledningen är till

det obestånd han iråkat. Då ordentligt och ändamålsenligt förda handelsböcker

i detta hänseende bereda den säkraste kännedomen, är bokföring

öfver rörelsen för näringsidkaren en skyldighet oj blott mot

honom sjelf, utan äfven mot det allmänna.

Denna åskådning synes utskottet rigtigt angifva de allmänna

gränser, inom hvilka bokföririgstvång är berättigad^ men utanför hvilka

detsamma icke bör sträckas. Med allt erkännande af bokföringens betydelse

såsom manande till ordning och eftertanke kan det, såsom äfven

motionären framhållit, icke ifrågasättas, att dylikt tvång skulle föreskrifvas

för enskilda personer, som stå utom affärslifvet. Sådant skulle

utgöra ett intrång i den enskilda sjelfbestämningsrätten, hvartill från

allmän synpunkt icke funnes tillräcklig anledning. Hufvudsakligen samma

erinran torde kunna framställas mot motionärens förslag, att bok
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

föringspligt skulle åläggas en hvar, som till förvaltning mottoge annans

egendom, särskildt om med detta förslag åsyftas, att förvaltning af annans

egendom skulle för den, som mottagit sådant uppdrag, medföra

skyldighet till bokföring äfven rörande hans egna ekonomiska angelägenheter.

En dylik bestämmelse, hvilken skulle innebära en högst

väsentlig utsträckning af ifrågavarande förpligtelse, är enligt utskottets

åsigt hvarken lämplig eller med hänsyn till dem, hvilkas medel sålunda

skulle skyddas, af något verkligt behof påkallad. Af motionärens framställning

synes framgå, att han i synnerhet afsett sådana personer, omyndiga,

ålderstigna eller fattiga, hvilka äro urståndsätta att sjelfva tillvarataga

sina intressen. Den förvaltning, om hvilken sålunda är fråga,

torde emellertid i regel vara af den beskaffenhet, att gällande stadganden

angående förmyndares och gode mäns åligganden derå äro tilllämpliga,

samt en redovisningsskyldighet, hvilken förutsätter räkenskapsföring

rörande de omhänderhafda medlen, alltså redan är föreskrifven.

Det ansvar, som är förenadt med vårdslöst eller oredligt

handhafvande af egendom, som man fått sig anförtrodd, synes ock göra

ett allmänt stadgande om bokföring i dylika fall mindre behöfligt.

Utskottet, som alltså ansluter sig till den uppfattning, på hvilken

gällande lagstiftning i förevarande ämne är byggd, finner deremot,

i likhet med motionären, anmärkningar i vissa hänseenden kunna

framställas mot det sätt, hvarpå denna uppfattning för det närvarande

är genomförd. Af hvad utskottet ofvan anfört om syftet med bokföringsskyldigheten

torde framgå, att detta syfte skulle bäst tillgodoses derigenom,

att dylik skyldighet ålades dem, hvilka bedrifva rörelse af större

omfattning, oafsedt den yrkesställning de i öfrigt intoge. En föreskrift

af detta innehåll torde dock knappast kunna blifva af tillräcklig tydlighet

och bestämdhet, och det har derför ansetts nödigt att närmare angifva

de slag af näringsidkare, hvilka bokföring åligger. Den uppräkning

af särskilda yrken, som 2 § af ifrågavarande förordning i detta

ändamål innehåller, lärer emellertid på grund af de ändrade förhållanden,

som uppstått efter tiden för förordningens tillkomst, numera vara

i viss mån föråldrad och ofullständig. I densamma upptages nemligen

icke en del näringar, hvilka i våra dagar ofta bedrifvas i så stor omfattning,

att bokföringsskyldighet borde förefinnas. Motionären har i

sådant afseende omförmält några exempel, och äfven andra dylika torde

kunna anföras. Det synes derför vara lämpligt och behöfligt, att nämnda

bestämmelser underkastas ompröfning i ändamål, att förutom nu uppräknade

näringsgrenar jemväl andra, som kunna anses med hänsyn till

betydelse för affärslifvet vara med dem likstälda, måtte, i den mån de

Bih. till Likså. Prot. 1902. 7 Sand. 44 Höft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

utöfvas i afsevärd omfattning, få sig ålagd skyldighet att föra handelsböcker.

Att, liksom jordbruket, de näringar, hvilka med jordbruket sammanhänga,

äro fritagna från bokföringspligt, synes utskottet rigtigt, men

bestämmelsen härom, sådan den för närvarande är affattad, lärer i tilllämpningen

hafva gifvit anledning till skiljaktiga åsigter angående frågan,

hvilka näringar i förekommande fall böra anses på sådan grund

vara undantagna. Stadgandets mening torde vara, att undantaget afser

endast sådana näringar, hvilka utgöra verkliga binäringar. År deremot

en näring i och för sig af den beskaffenhet och omfattning, att den är

hänförlig under bestämmelserna om bokföringsskyldighet, torde dylik

skyldighet böra åligga näringsidkaren, äfven om näringen står i närmare

eller fjermare samband med jordbruk. Att med bestämdhet angifva

gränsen härutinnan lärer möta synnerliga svårigheter, men det

torde i allt fall förtjena att tagas under öfvervägande, huruvida ett förtydligande

skulle kunna åstadkommas och enhet i rättstillämpningen

derigenom vinnas.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts och då en revision af bestämmelserna

i ämnet i syfte att gifva desamma en tydligare och mer

tidsenlig affattning torde jemväl i andra afseenden kunna icke utan skäl

ifrågasättas, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes taga under öfvervägande, om och i hvad

mån gällande bestämmelser angående utsträckningen

af skyldigheten att föra handelsböcker kunna erfordra

utvidgning eller förtydligande, samt för Riksdagen

framlägga förslag till de lagbestämmelser, hvartill förhållandena

kunna anses föranleda.

Stockholm den 6 maj 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.