Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande revision af lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 m. m. Lagutskottet har till förberedande behandling'' mottagit en af herr David Bergström inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 12, af följande lydelse: »Den lag angående skydd mot yrkesfara, som antogs af 1889 års Riksdag, trädde i kraft den 1 juli 1890.

1902-02-13 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1902:6, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande revision af lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 m. m. Lagutskottet har till förberedande behandling'' mottagit en af herr David Bergström inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 12, af följande lydelse: »Den lag angående skydd mot yrkesfara, som antogs af 1889 års Riksdag, trädde i kraft den 1 juli 1890.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

1

SS!:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 13 februari 1902, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t rörande revision af lagen angående skydd mot

yrkesfara den 10 maj 1889 m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling'' mottagit en af herr

David Bergström inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 12, af

följande lydelse:

»Den lag angående skydd mot yrkesfara, som antogs af 1889 års

Riksdag, trädde i kraft den 1 juli 1890. I elfva och ett hälft år har

denna skyddslagstiftning för arbetare i industriella yrken sålunda varit

i verksamhet. 1 sjelfva lagens bestämmelser har under denna tid ingen

annan ändring egt rum än den, att hvad i denna lag stadgas numera

— från och med 1896 års början — också gäller om industriel rörelse,

som af staten eller kommun idkas, ändå att rörelsen icke idkas såsom

näring. Deremot har den jemlik! lagens 5 § inrättade yrkesinspektionen

efter hand utvecklats, så att i stället för de tre yrkesinspektörer, som

ursprungligen voro tillsatta att tillhandagå yrkesidkare med ypplysningar

och råd i fråga om arbetarnes skyddande mot yrkesfara och öfvervaka

lagens efterlefnad, numera finnas åtta yrkesinspektörer samt en särskild

inspektör öfver sprängämnestillverkningen.

I de redogörelser för yrkesinspektionens verksamhet, som allt ifrån

dess början årligen utgifvits, finnes samlad en betydande erfarenhet

både om det gagn, lagen angående skydd mot yrkesfara medfört, och

Bih. till Riksd. Prat. 1902. 7 Sami. 5 Haft. (N:o 6). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

om de brister, som visat sig vidlåda denna lagstiftning. Af yrkesinspektörerna

hafva också under årens lopp åtskilliga ändringar i och tilllägg

till nämnda lag blifvit ifrågasatta, och det torde nu vara på tiden

att på allvar upptaga frågan om en revision af denna vigtiga lag. En

särskild anledning härtill föreligger i den i fjol af Riksdagen antagna

lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete.

Genom nämnda lag har inom vissa verksamhetsgrenar arbetsgivare^

ersättningspligt vid inträffande olycksfall i arbetet blifvit erkänd. Det

kan då icke annat än ligga i statens på samma gång som i arbetsgifvarnes

och arbetarnes intresse, att i den lag, som afser att förebygga

dylika olycksfall, de förbättringar, hvilka enligt sakkunniges vittnesbörd

visat sig af nöden, måtte blifva vidtagna.

Med ledning och stöd af redogörelserna för yrkesinspektionens

verksamhet skall jag tillåta mig att påvisa några af de områden, der

en granskning och eventuel omarbetning af gällande lag angående

skydd mot yrkesfara torde få anses i hög grad påkallad.

Redan den första paragrafen, hvilken —jemförd med §§ 4 och 13 —

angifver lagens omfång, har i tillämpningen erbjudit icke obetydliga svårigheter.

Härom vittna samtliga de redogörelser för yrkesinspektionens

verksamhet, som hittills afgifvits. Att under den första tiden af lagens

tillämpning åtskillig ovisshet kunde råda, äfven bland dem, som hade att

öfvervaka dess efterlefnad, huruvida en del anläggningar och arbetsställen

folie under Ingen — och sålunda borde upptagas i det af yrkesinspektörerna

förda register — eller icke, är ej att undra öfver. Men ovissheten

synes ännu långt ifrån skingrad, och i hvarje fall visar det sig, att

hithörande bestämmelser i deras nuvarande skick äro alltför ofullständiga.

Så yttrar t. ex. yrkesinspektören i östra distriktet i sin berättelse

för år 1896:

»Då emellertid de uttryck i lag angående skydd mot yrkesfara, som

bestämma hvilka rörelser lagen afser omfatta, gifva tillfälle till olika tolkning,

torde nog en del af de rörelser yrkesregistret upptager kunna anses

böra derur utgå. En särskild ställning i detta hänseende intaga en del

sågverk, uppförda vid större gårdar eller byar och hvilka hufvudsakligast

drifvas för husbehofssågning, men vid hvilka äfven sker försågning mot

lega eller tull eller från hvilka en del sågadt virke blir försåldt.

I dessa senare fall skulle ett dylikt sågverk falla under lag angående

skydd mot yrkesfara och således böra jemte dervid brukad motor

vara föremål för yrkesinspektörens uppmärksamhet och åtgärder.

Understundom händer, att hela år förgå, utan att främmande sågning

förekommer. Under ett sådant år upphör sågen att falla under lagen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

om skydd mot yrkesfara, för att, när ett annat förhållande inträder, åter

falla under samma lag.

Det nämnda förhållandet skulle vålla mindre svårighet, om det gälde

en rörelse, inom hvilken arbetarne ej vore utsatta för särskild stor yrkesfara.

Nu är emellertid förhållandet det motsatta. De flesta sågar af

det ifrågavarande slaget utgöras af cirkelsågar, hvilka, då de är o i

saknad af särskilda skyddsanordningar, såsom nästan alltid är fallet, der

ej yrkesinspektionen förmått åstadkomma sådana, äro af synnerligen

farlig beskaffenhet, detta t. o. m. i så hög grad, att försäkringsbolagen

i allmänhet ej mottaga försäkring af sådan personal, som enbart sysselsättes

vid en dylik såg.»

En numera afgången yrkesinspektör i mellersta distriktet har likaledes

flerestädes, såsom i sina berättelser för 1897 och 1899, framhållit,

att olika uppfattningar äro rådande om huruvida vissa arbetsställen äro

hänförliga under bestämmelserna i lagen angående skydd mot yrkesfara

eller ej. Och hans efterträdare har i den senast afgifna berättelsen från

mellersta distriktet för år 1900, på samma gång han angifvit de normer

han sjelf följt i tvifvelaktiga fall, betonat nödvändigheten att i lagstiftningen

uppdraga en skarpare gräns mellan de arbetsställen, som falla

utanför, och de, som falla innanför lagen angående skydd mot yrkesfara,

i det han yttrar: »Då lagen ej fullt bestämdt angifver, i huru stor

omfattning eller under hvilka förhållanden rörelsen i öfrigt må bedrifvas,

för att den skäligen må anses som fabriksrörelse, torde vara behöfligt,

att någon bestämmelse härom faststäldes.»

Det är emellertid ej endast ur den synpunkten, att de arbetsgivare,

som ha att ställa sig lagens bud till efterrättelse, och yrkesinspektörerna,

som hafva att öfvervaka lagens efterlefnad, ej skola vara i

tvifvelsmål om lagens räckvidd, som en revision af dess första paragraf

torde vara erforderlig. Sedan en lag angående ersättning för skada

till följd af olycksfall i arbete blifvit af Riksdagen antagen, torde det

äfven vara af intresse att so till, huruvida nödig öfverensstämmelse är

rådande mellan de bestämmelser, som utstaka gränserna för denna lag,

och de, som utstaka dem för lagen angående skydd mot yrkesfara.

För den senast antagna lagen gå gränslinierna in på åtskilliga områden,

som ej beröras af den hittillsvarande skyddslagstiftningen, men — såsom

här ofvan blifvit antydt och redan från flera håll erkänts — kan det

ej vara annat än en fördel såväl för staten som för alla intresserade

parter, att åt området för olycksfallslagstiftningen i lag angående skydd

mot yrkesfara gifves en vidd, som något så när svarar mot den stadgade

ersättningspligtens omfång.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

I lagen angående skydd mot yrkesfara, § 5, föreskrifves, att

yrkesinspektör har att i sin verksamhet städse akta på huru i hvarje

särskildt fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas

med minsta olägenhet för yrkesidkaren. Eu god väg till kostnadernas

nedbringande vore naturligtvis, att det vid fabrikers anläggande, likasom

ock vid deras om- och tillbyggnad, blefve regel, att vederbörande yrkesinspektör

derförinnan sattes i tillfälle att gå yrkesidkaren till banda

med de upplysningar och råd med hänsyn till bestämmelserna i lagen

angående skydd mot yrkesfara, hvaraf denne kunde vara i behof. Yrkesinspektionen

har också haft sin uppmärksamhet rigtad härpå. Vid

yrkesinspektörernas sammanträden i kommerskollegium har ämnet upprepade

gånger varit föremål för öfverläggning, och i redogörelserna

lör yrkesinspektionens verksamhet linnes det också flerstädes upptaget

till behandling.

Ett särdeles belysande vittnesbörd om huru det nu kan gå till i

ifrågavarande afseende gifves i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas

berättelser för år 1898, deri det heter:

)> Yrkes inspektören uti vestra distriktet framhåller i sammanhang

med redogörelsen för anvisningar om skyddsåtgärder m. m., hurusom

i ett större industrisamhälle inom distriktet sexton nya fabriker under

de sista två åren uppförts, men att endast e: af dessa fabrikers egare

varit nog förtänksam att insända ritningarna till den planlagda fabriken

för erhållande af yrkesinspektörens utlåtande öfver hvad som möjligen

kunde vara att ytterligare iakttaga på grund af lagen angående skydd

mot yrkesfara utöfver de skyddsanordningar, som af ritningarna angåfvos.

Om ock, enligt hvad af annan yrkesinspektörs berättelse framgår,

förhållandena icke öfverallt varit i ifrågavarande hänseende lika ogynsamma,

anser sig dock kollegium böra här synnerligen framhålla önskvärdheten

af att samarbetet mellan yrkesinspektionen och vederbörande

yrkesidkare vid en fabriksanläggnings tillkomst tager sin början så tidigt

som möjligt och helst redan vid uppgörandet af de första planerna dertill,

enär genom ett dylikt samarbete mycken både kostnad och tid

kunna för industriidkaren inbesparas.»

Kommerskollegium fann visserligeu icke vid detta tillfälle någon

annan åtgärd i förevarande syfte påkallad, än att allmänhetens uppmärksamhet

genom dess ofvan anförda uttalande blef å förhållandet

väckt. Men fråga är väl, om det ej skulle ligga i yrkesidkarnes eget

intresse, att lagen rent ut stadgade, att vid fabrikers anläggande samt

om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar skola

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

inhemtas med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande. Visst

är, att — såsom också framhållits vid ett af yrkesinspektörernas sammanträden

i kommerskollegimn — det alltid är billigare och lättare att

vidtaga lämpliga anordningar för en byggnads rationella ventilering

vid densammas uppförande än efter dess fullbordande, och detsamma

lär äfven gälla flertalet af de af lagen föreskrifna anordningarna för

arbetarnes räddning vid utbrytande eldsvåda, liksom också åtskilliga

andra lagstadgade skyddsanordningar.

Ett annat område, beträffande hvilket en lagbestämmelse måhända

äfven skulle vara på sin plats och säkerligen skulle lända till yrkesidkarnes

såväl som arbetarnes båtnad, är tillverkningen af maskiner och

andra mekaniska inrättningar, som böra vara försedda med skyddsanordningar.

. 1 detta afseende äro särskild!, yrkesinspektörens i södra

distriket uttalanden i berättelserna för 1896 och 1897 förtjent a af uppmärksamhet.

I den förra berättelsen yttrade han:

»Jag tillåter mig påpeka, hurusom en allmännare medverkan från

de mekaniska verkstäderna skulle mycket underlätta yrkesinspektionens

arbeten. I länder, der skyddslagar för arbetare redan längre tid varit

införda, tyckes den föreställningen så småningom hafva vunnit insteg

hos maskinfabrikanterna, att skyddsanordningarna äro nödvändiga delar

af maskinerna, hvarförutan dessa äro ofullständiga. På maskiner, som

inkomma från utlandet, har man också tillfälle att iakttaga, hurusom

de utländska maskinfabrikanterna anbringat skyddsanordningar, utan

att köparen gjort aftal härom.

Under inspektionsarbetet har för mig allt tydligare framgått, att

såvida ett allmännare genomförande af de fordringar, lagen angående

skydd mot yrkesfara föreskrifver, skall kunna åstadkommas, måste såsom

ett önskningsmål af yrkesinspektionen uppställas, att äfven de svenska

maskinfabrikanterna, utan särskild erinran härom från köparne, utrusta

från deras verkstäder utgående maskiner och transmissioner med sådana

skyddsanordningar, som i nämnda lag afses.

Det torde val knappast behöfva framhållas, hvilken beqvämlighet

och besparing i kostnader, som skulle beredas det stora antal industriidkare,

hvilka köpa svenska maskiner, om dessa redan vid inköpet

vore försedda med lagstadgade skyddsanordningar, i stället för att, såsom

nu oftast blir händelsen, skyddsanordningar måste anbringas, sedan

maskinerna kommit i användning, ej sällan gjorda af personer, som

icke förstå att rätt utföra desamma. Ofta inträffar derjemte, att skyddsanordningar

icke kunna anbringas på en redan färdig maskin med samma

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

verkan, som om maskinen från början konstruerats med hänsyn äfven

till dessa anordningar.

En invändning, som häremot göres, att anbringandet af skyddsanordningar

fördyrar en maskin och således blifver ett hinder i den

fria konkurrensen verkstäderna emellan, behöfver väl knappast på allvar

bemötas, då hvarje fabrikant torde vara tillräckligt affärsman för

att kunna säga en spekulant, att maskinen för sig har ett visst pris

och de skyddsanordningar, som lagen om skydd mot yrkesfara fordrar

å densamma, och hvilka fabrikanten erbjuder sig att anbringa, betinga

ett uppgifvet till äggspris.»

I årsberättelsen för 1897 yttrar samme yrkesinspektör:

»Det borde tyckas, att yrkesinspektörerna skulle kunna påräkna

én värdefull hjelp från de mekaniska verkstäderna, derigenom att verkstadsegarne

försåge från deras verkstäder utgående maskiner och andra

mekaniska inrättningar med tjenliga skyddsanordningar, men detta har

ännu icke annat än i undantagsfall vid specialtillverkningar visat sig

vara händelsen. Med undantag af nya ångpannors utrustande med

armatur och förbättringar å axelledningar ställa sig verkstadsegarne,

såsom jag i förra årsberättelsen utförligare omnämnt, ännu temligen

likgiltiga i fråga om skyddsanordningar, och följden häraf blifver ett

motarbetande af yrkesinspektionen. Ty sedan yrkesinspektören besökt

en fabrik och behöfliga skyddsanordningar derstädes blifvit enligt hans

anvisningar uppsatta, inträffar ofta, att eu förändring eller utvidgning

af fabriken göres, för hvilket ändamål fabriksegaren vänder sig till en

mekanisk verkstad för erhållande af behöfliga maskiner m. m. Verkstaden

insätter då i fabriken mer eller mindre farliga maskiner, som

sakna skyddsanordningar, och i och med detsamma är det arbete yrkesinspektören

på detta ställe nedlagt utan resultat, fastän han tror sig

veta, att allt der är i vederbörlig ordning.»

Genom ofvanstående tvenne citat torde behofvet af medverkan, i

högre grad än nu är fallet, från de mekaniska verkstädernas sida vara

till fullo ådagalagdt. Frågan är endast om sättet för åstadkommande

af en dylik, effektiv medverkan. Då lagen angående skydd mot yrkesfara

pålägger yrkesidkarne ovägerlig skyldighet att hafva vissa arbetsmaskiner

och andra mekaniska inrättningar försedda med nödiga skyddsanordningar,

torde det väl också kunna ifrågasättas, huruvida icke

försäljning inom landet af dylika maskiner och inrättningar utan skyddsanordningar

borde förbjudas, särdeles i de fall, då viss skyddsanordning

blifvit af yrkesinspektionen vid gemensamt sammanträde i kommerskollegium

godkänd och sedermera bekantgjord.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

Det gifves äfven ett annat gebit, der ett stadgande om försäljningsförbud

torde kunna sättas i fråga. Flere af yrkesinspektörerna

hafva fäst uppmärksamheten vid att ej sällan inträffar, att gamla utdömda

ångpannor försäljas, för att, stundom efter en ytlig uppfiffning, tagas i

bruk vid ett annat arbetsställe, och detta vanligen med den påföljd, att

explosion med ty följande förlust af lif och egendom inom kort inträffar.

»Att dylika dåliga ångpannor, hvilka möjligen å annan ort blifvit

kasserade, få gå som handelsvara ur hand i hand, är mycket att

beklaga», yttrar yrkesinspektören i norra distriktet i sin berättelse för

1899. Det vore också tydligen önskligt, att en gräns kunde sättas för

dylik samvetslös handel.

I sin senaste årsberättelse, för år 1900, har samme yrkesinspektör

påkallat lagstiftningens uppmärksamhet för eu af honom påvisad lucka

i lagen angående skydd mot yrkesfara, i det att der saknas ett stadgande

om skyldighet, när industriel anläggning öfvergår till annan egare,

för den förutvarande yrkesidkaren att till sin efterträdare öfverlemna

alla de handlingar, cirkulär, ritningar etc., han fått mottaga från yrkesinspektören.

Härigenom kan betydligt afbräck vållas i yrkesinspektionens

verksamhet, på sätt nu åberopade yrkesinspektör framställer:

»Rätt ofta inträffar, att fabrik, sågverk eller annan industriel

anläggning öfvergår till annan egare. Fabriken har t. ex. för tre år

tillbaka blifvit inspekterad och med anledning deraf förre egaren erhållit

meddelande att vidtaga åtskilliga skyddsanordningar samt deröfver

aflemnat ett intyg, att han mottagit meddelandet jemte ritning m. m.

lhrkesinspektören kommer till fabriken, får höra, att ny egare öfvertagit

densamma. Under inspektionen iakttages, att inga af de skyddsanordningar,

som föreslogos för 3 år tillbaka, äro verkstälda. Förre

egaren har icke allenast uraktlåtit ställa sig yrkesinspektörens föreskrifter

till efterrättelse, utan äfven undanhållit den nye egaren vetskap

om att han har någon skyldighet i berörda afseende. Några cirkulär,

ritningar eller handlingar, som ankommit till förre yrkesidkaren från

yrkesinspektören, har den nye egaren aldrig sett. I ett dylikt fall kan

man ingenting vidtaga. Förre egaren är oåtkomlig och den nye, han

vet ingenting angående skyldigheter emot yrkesinspektören annat än

innehållet af utgifna lagar och författningar.

Vid ett dylikt tillfälle och då ett olycksfall med dödlig utgång

inträffat, hvilket ock är i denna berättelse förut relateradt, blef förre

egaren stämd inför rätta.

I annat fall, då olycksfall ej inträffat, har yrkesinspektören för

närvarande ej annat än att börja om från början och låta den nye

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

egaren få afskrifter af de meddelanden, som beröra ifrågavarande arbetsställe.

Jag har velat påpeka detta förhållande, i den händelse något

kunde åtgöras deråt på lagstiftningens väg.»

Enligt hvad yrkesinspektörernas berättelser utvisa, inträffa de svåraste

olycksfallen vid transmissioner inom olika yrken samt vid maskiner

inom träbearbetningsindustrien. Så skrifver exempelvis yrkesinspektören

i södra distriktet i sin berättelse för 1899:

»Bland olycksfallen visa de, som inträffat vid transmissioner, eu

i jemförelse med öfriga olycksfall ovanligt hög dödlighetsprocent (60

proc.). Det är i synnerhet axelledningar, som förorsaka dessa svåra

olycksfall, och detta i sä mycket högre grad, som det stora flertalet

arbetare ej inser faran af att komma i beröring med en i gång varande

axelledning. En sådan, oftast ljudlöst gående, väcker knappast någon

varnande eller afskräckande känsla hos arbetaren, och de små, så ytterst

farliga utstående skrufhufvudena och krysskilsändarne, som ännu förekomma

ganska allmänt på axelledningar, undgå ofta arbetarens uppmärksamhet,

till dess någon sådan griper uti hans kläder, hvarvid han vrides

med axelledningen, kroppens ben afbrytas och han krossas till en oformlig

massa. Med hvilken uppmärksamhet yrkesinspektören måste undersöka

transmissionerna och huru otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt

dessa förr blifvit anordnade — och mångenstädes ännu anordnas —

torde framgå deraf, att under den 5-årsperiod, 1895—1899, jag tjenstgjort

inom distriktet, ej mindre än 1,293 anmärkningar måst i detta

afseende göras.»

Och yrkesinspektören i mellersta distriket redogör, äfvenledes i

sin berättelse för 1899, för ett enskildt olycksfall i följande ordalag:

»Vid en mindre ångsåg fastnade maskinisten med kläderna vid en

axelledning och erhöll så svåra skador, att han kort derefter afled. Arbetaren,

en gammal och van maskinist, som skött maskineriet på stället

i flera år, hade sans, då man fann honom invid axelledningen, och berättade

sjelf om huru olyckan skedde följande: att han med påhafd rock

begifvit sig under sågen för att smörja en dervarande axelledning; att

rockfickan hade hängt ute och att denna hade lindats om axelledningen,

meddragande rocken och honom sjelf, så att lian kom i rotation, hvarunder

kläderna och venstra armen afsletos från kroppen och högra benet

afbröts, hvarjemte han kände invändig!! smärtor. Mannen forslades

genast till lasarettet, men dog på vägen dit. Detta olycksfall visar,

huru ovarsamma gamla och vana maskinister kunna vara, och att det

uttryck, hvarmed man ofta besvaras i fråga om skyddsanordningar —

»att bär är jag så van att gå, så här är ingen fara för mig» — saknar

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6. 9

grund. Det visar således behofvet af att alla axelledningar, hvarmed

smör j aren kan komma i beröring, böra vara öfvertäckta eller rättare

inklädda, om beröring kan ske underifrån, samt att en maskinist och

smörjare bör vara försedd med speciella arbetskläder utan fickor och

skört, och sådana finnas i handeln färdiga att köpa.))

Äfven om man ej i dylika redogörelser för inträffade olycksfall

— och de äro i rikligt antal till finnandes i yrkesinspektörernas berättelser,

och många till och med af ännu mera upprörande art än den

nu återgifna — finner anledning'' att i § 2 i lagen angående skydd mot

yrkesfara införa mera detaljerade bestämmelser om hvad som bör iakttagas

i afseende å maskiner och transmissioner, som medföra fara för

arbetarne, torde man i alla händelser icke böra underlåta att taga i

öfvervägande, huruvida icke eu bestämmelse om eu normaldrägt för

maskinister, smörjare m. fl. skulle vara egnad att minska antalet af de

ohyggligaste olycksfallen i våra verk och inrättningar. I detta afseende

hänvisar jag ytterligare till hvad af sistnämnde yrkesinspektör blifvit

anfördt i hans berättelse för år 1896, deri det heter:

»I sammanhang med skyddsanordningar mot delar af motorer,

transmissioner och maskiner bör påpekas, att man vid undersökningen

om orsaken till många och svåra olycksfall funnit, att arbetarens klädedrägt

varit en bidragande orsak till olyckshändelsen. Det har nemligen

visat sig, att antingen arbetarens rockskört eller hans blus med vida

ärmar och bandlinning, särskilt öppningen å ärmen ofvan handlinningen,

eller ock arbetarens hängande halsduksändar fastnat å någon utstående

eller roterande maskindel och dragit arbetaren in uti maskineriet — ett

förhållande, hvilket mer än som sker borde beaktas af både arbetsgivare

och arbetare.

En praktisk och äfven klädsam drägt för arbetare vid nyssnämnda

inrättningar är eu sådan, som fig. 45 antyder. Hufvudsaken är, att

drägten är åtsittande, ej har skört, vida ärmar, veck, stark bandlinning

eller utvändiga fickor, hvari utstående maskindel kan få tag och draga

arbetaren in i maskineriet.

I detta sammanhang förtjena!’ att ur sammandraget af yrkesinspektörernas

berättelser för år 1894 erinras om en framställning af

dåvarande yrkesinspektören i norra distriktet om införande i författningen

angående minderåriges användande i fabriksarbete af lägst adgadt förbud

mot användande ej allenast af minderårige, utan äfven af qvinnor till

skötsel af ångpanna och till smörjning eller rengöring af i gång varande

maskiner eller transmissioner. Efter att hafva erinrat om att komitén

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 5 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

för revision af förordningen den 18 november 1881 angående minderåriges

användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering

uttalat sig för att minderårig icke skulle få användas till att sköta ångpanna,

ej heller till att rengöra eller smörja i gång varande transmissioner,

samt att kommerskollegium och medicinalstyrelsen, i sitt den

10 december 1892 öfver komiténs betänkande afgifna utlåtande, hemstält,

att minderårige borde förbjudas äfven att smörja och rengöra i

gång varande motorer och maskiner, yttrar kommerskollegium, i sitt

den 23 juli 1895 daterade sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser

för år 1894, för egen del följande:

»Ett dylikt förbud jemväl för qvinnor kan kollegium så mycket

mindre tillstyrka böra intagas i den sålunda ifrågasatta nya författningen,

som enligt den åsigt, hvilken i sistberörda underdåniga utlåtande uttalats,

författningens bestämmelser borde afse endast minderåriges användande

i industriel arbete. Deremot torde intagandet i lagen angående

skydd mot yrkesfara af en bestämmelse uti sistnämnda syfte

böra komma under öfvervägande vid den revision af sagda lag, hvilken

såsom en följd af yrkesinspektionens fortsatta utveckling framdeles torde

erfordras.»

Det är mellan sju och åtta år, sedan detta uttalande gjordes af

kommerskollegium, och tidpunkten torde väl nu vara inne, då den af

eu numera afliden, framstående yrkesinspektör gjorda framställningen

om lagstadgadt förbud mot kvinnors användande till dylika arbeten bör

komma under öfvervägande, ehvad nu ett eventuel stadgande härom

kan finna sin plats i den ena lagen eller i den andra. Sedan en lag

angående minderåriges och qvinnors användande till arbete i industriel!,

yrke utfärdats den 17 oktober 1900, förefinnes naturligtvis — låt vara,

att denna lag ganska obetydligt sysselsätter sig med frågan om qvinnors

användande i industrielt yrke — icke längre det skäl, som angifvits

i kommerskollegiets här ofvan anförda uttalande, mot att i nämnda författning

gifva plats åt ett dylikt stadgande.

Ett intresse, som — med afseende å lagen angående skydd mot

yrkesfara, liksom med afseende å andra lagar — bör vara gemensamt

för alla, är att se till, huru gällande lag efterlefves, och att, derest några

svårare missförhållanden visa sig på denna punkt, göra hvad göras kan

för deras rättande. Att yrkesinspektionen i åtskilliga fall haft hårda

strider att utkämpa mot tredskande yrkesidkare, och att lagens bud, sådana

de återfinnas i § 8 och följande paragrafer, i dylika fall visat sig

ganska overksamma, derom gifva redogörelserna för denna inspektions

verksamhet dess värre vittnesbörd. Också har särskildt en numera afliden

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N;o 6.

yrkesinspektör upprepade gånger gjort framställningar i syfte att gent

emot dylika tredskande yrkesidkare vinna verksammare korrektiv, hänvisande

till att under nuvarande förhållanden ej blott ett mycket stort

antal menniskor årligen genom olycksfall i det industriella arbetet blifva

utsatta för stora lidanden och svåra ekonomiska trångmål, utan äfven

mycken arbetskraft och arbetsförmåga eller arbetsskicklighet derigenom

förspillas eller tillintetgöras, samt att således såväl humanitära som nationalekonomiska

skäl förena sig i att påkalla åtgärder, som äro egnade

att väsentligt minska olycksfallens antal.

Det var från dylika synpunkter, som nämnde inspektör, yrkesinspektören

i dåvarande norra distriktet, redan i sin berättelse för 1894 gjorde

en framställning, hvilken i kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas

berättelser för nämnda år refereras sålunda:

»Sistbemälde yrkesinspektör har vidare uttalat den åsigt, att i de

fall, då föreskrifterna i 2 § af lagen angående skydd mot yrkesfara icke

af vederbörande yrkesidkare iakttagas, det i 8 § af samma lag anvisade

förfarande för att i berörda hänseende vinna rättelse icke vore nog verksamt.

Äfven om yrkesidkaren icke hörsammat förnyad anmaning af

yrkesinspektören att vidtaga viss anordning i de afseenden, hvarom i

lagens 2 § stadgades, medförde anmälan, som af inspektören derefter om

förhållandet gjordes hos Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande, i allmänhet

endast, att yrkesidkaren ålades att inom viss tid hafva utfört

anordningen. Först i fall han underläte att ställa sig detta föreläggande

till efterrättelse, drabbades yrkesidkaren af ansvar enligt 9 §, hvarjemte

den föreskrifna anordningen skulle på hans bekostnad verkställas genom

polismyndigheten. Det kunde emellertid äfven inträffa, att yrkesidkaren

inom den förelagda tiden i föreskrifvet hänseende vidtagit anordning,

men att denna icke vore af beskaffenhet att vid sedermera verkstäld

inspektion kunna af yrkesinspektören godkännas såsom för ändamålet

tillfyllestgörande eller eljest lämplig. Då måste å nyo anmälan i saken

göras hos länsstyrelsen för att erhålla ett förnyadt föreläggande för yrkesidkaren.

Samma procedur, som i sig sjelf vore förbunden med ganska

mycken tidsutdrägt, helst, der yrkesidkaren det äskade, äfven sådan

förening eller nämnd, som i 8 § omförmäldes, skulle lemnas tillfälle att

hos länsstyrelsen yttra sig i ärendet, kunde sålunda behöfva upprepas

Hera gånger, innan anordningen i fråga blefve på vederbörligt sätt verkstäld.

Detta förhållande, att utförandet af en utaf yrkesinspektören på

grund af föreskrifter i lagen angående skydd mot yrkesfara anvisad

skyddsanordning kunde under lång tid fördröjas, utan att yrkesidkaren

derför drabbades af något ansvar, vore af beskaffenhet att menligt in
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

verka på yrkesinspektörernas ställning till såväl arbetsgifvare som arbetare

samt i allmänhet på inspektörernas verksamhet för öfvervakandet

af meranämnda lags efterlefnad. Yrkesinspektören i norra distriktet

anser, att en ej oväsentlig rättelse härutinnan skulle kunna vinnas, om

9 § erhölle en förändrad lydelse af ungefärligen följande innehåll: ''Underlåter

yrkesidkare, på vederbörande vrkesinspektörs förnyade skriftliga

uppmaning, att inom deri bestämd tid vidtaga erforderliga åtgärder för

att bringa viss anordning till öfverensstämmelse med hvad derom i § 2

stadgas, eller att ställa sig till efterrättelse sådana förelägganden eller

förbud, hvarom i § 8 sägs, straffas med böter från och med tio till och

med femhundra kronor.’»

I liknande syfte uttalar sig yrkesinspektören i vestra distriktet i sin

årsberättelse för 1897 på följande sätt beträffande tillämpningen af lagen

angående skydd mot yrkesfara:

»Beträffande skyldigheten att redogöra förgjorda iakttagelser rörande

tillämpningen af lag angående skydd mot yrkesfara vågar jag härmed

endast göra eu antydan om ett förhållande, som måhända framdeles vid

tillfälle torde böra närmare pröfvas.

Om nemligen yrkesinspektör och arbetsgifvare icke kunna enas i

fråga om föreslagen skyddsåtgärds behöflighet, afgöres nu (der det

gäller ett arbetsställe i stad) eu sådan fråga i första instansen på

följande sätt.

Yrkesinspektören gör anmälan hos Konungens befallningshafvande,

som genom vederbörande magistratsmyndighet infordrar arbetsgifvarens

förklaring. Sedan arbetsgifvaren genom magistraten afgifvit sådan förklaring,

infordrar Konungens befallningshafvande yrkesinspektörens påminnelser

deröfver. Och sedan yrkesinspektörens påminnelser inkommit,

fattar Konungens befallningshafvande beslut i ärendet, hvilket beslut

delgifves arbetsgifvaren genom magistraten och derefter yrkesinspektören.

Om deremot i lagen yrkesinspektörernas meddelande kunde tillerkännas

sådan betydelse, att de borde inom viss tid hos Konungens befallningshafvande

öfver klagas för att kunna ändras, torde det måhända

blifva mindre besvär att få sådana frågor afgjorda, både för myndigheterna

och för arbetsgifvaren. Tv om arbetsgifvaren direkt hos Konungens

befallningshafvande öfverklagade yrkesinspektörens meddelande,

kunde Konungens befallningshafvande, efter att hafva infordrat yrkesinspektörens

förklaring, direkt fatta beslut i ärendet.»

Båda de nu anförda framställningarna åsyfta att, när det gäller vigtiga

skyddsanordningars vidtagande, förebygga ett på vissa håll med stor

förkärlek tillämpad! förhalningssystem, till förderf för arbetarne och i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

många fall äfven till stort men för yrkesidkarne sjelfva. Utan att närmare

ingå på spörsmålet, huruvida just dessa föreslagna medel eller andra

kunna vara de lämpligaste att här vid lag råda bot, vill jag här framhålla

nödvändigheten att göra frågan om lagens efterlefnad till föremål

för allvarlig pröfning. De nakna siffrorna — såsom då t. ex. en

yrkesinspektör omtalar, att åt 138 förut inspekterade arbetsställen, som

han under året besökt, han endast funnit 10, der förut gifna meddelanden

blifvit. så efterkomna, att inga vidare erinringar varit behöfliga — tala

ett tydligt språk. I ännu starkare belysning träder behofvet af lagstadganden,

hvarigenom tredskande arbetsgivare verkligen blifva åtkomliga,

när man tar i betraktande några af de förfärliga konkreta fallen, för

h vil ka, redogörelse lemnas i yrkesinspektörernas berättelser. Här må

endast anföras ett par fall, men redan de torde vara tillräckligt belysande.

Yrkesinspektören i södra distriktet meddelar i sin berättelse för

år 1898:

»Under år 1896 inspekterades eu sockerfabrik i Malmöhus län, hvarvid

den till fabriksbolaget aflemnade promemorian upptog erinran om 13

olika skyddsanordningar, som jag ansåg böra derstädes anbringas. Un af

dessa anordningar skulle bestå deruti, att svänghjulen till de i fabriken

befintliga ångpumparne inhägnades med skyddsräcken. Sedan anmälan

från denna fabrik under året inkommit derom, att eu arbetare fallit ned

uti ett dylikt svänghjul och dervid krossats, med påföljd, att han genast

aflidit, fann jag, vid derefter i fabriken företaget besök, ej blott att man

der underlåtit att uppsätta omnämnda räcken omkring svänghjulen, utan

äfven att man icke vidtagit någon af de öfriga skyddsanordningar, som

i min promemoria upptogos. Detta förhållande anmäldes lör Kong!.

Maj:ts befallningshafvande, och enär arbetaren otvifvelaktigt skulle hafva

undgått olyckan, om ifrågavarande skyddsräcken funnits anbragta, framstälde

jag tillika, huruvida Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge

skäligt förordna om åtal mot fabriksbolaget såsom varande genom försummelse

vållande till den omkomne arbetarens död.

Kongl. Maj:ts befallningshsfvande uppdrog åt allmänna åklagaren

att utföra sådant åtal mot fabriksbolaget, men har detta mål ännu ej

blifvit afdömdt.» (I de följande årsberättelserna upplyses, att disponenten

blef frikänd i häradsrätten, men att deremot hofrätten öfver Skåne

och Blekinge dömde honom att bota 500 kronor samt att högsta domstolen,

der disponenten anförde besvär, faststälde hofrättens dom.)

Och i sin berättelse för år 1900 förmäler yrkesinspektören i vestra

distriktet:

»Efter att i denna berättelse förut omnämnda olycksfall med död
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

lig utgång (en 16-årig arbetare hade den 28 september ljutit döden

genom en icke kringgärdad rem i fabriken) inträffat i Vargöns pappersfabrik

invid Venersborg, inspekterades fabriken för 5:te gcången, hvarvid

följande anmärkningar fortfarande voro att göra.

Transmissionerna borde kringgärdas, så att smörjaren vid sitt

arbete ej var nödsakad att krypa under eller klifva öfver transmissionerna

eller att gå emellan transmissionerna och kringgärdningen.

Alla ställningsskrufvar och krysskilshufvuden borde skäras af invid

ringar och naf, och ordentlig belysning borde anordnas i de mörka

gångar, hvarigenom en del farliga transmissioner voro dragna. Kalandrarne

borde förses med skyddsstänger samt hissarne med erforderliga

häguader och anslag m. in. En del gångar mellan arbetsmaskinerna

borde hållas fria från upplag och affall. Taket i fabriken borde

repareras. För hufvudtransmissionernas afstannande borde finnas afkopplingsinrättningar

eller signal anordningar.

Cirkelsågarne borde förses med erforderliga skyddsanordningar,

och varningsregler för arbetarne borde uppsättas i fabriken.

1 skrifvelse till fabrikens styrelse gjordes derför en framställning

att inom 2:ne veckor få styrelsens försäkran, att de uppräknade anordningarna

skulle vara vidtagna inom ett hälft år. Då emellertid styrelsen

ej ville afgifva en sådan försäkran, och då den dessutom, trots en påminnelse,

ej ens anmälde det inträffade olycksfallet inom föreskrifven

tid, anmäldes förhållandena för Kongl. Majrts befallningshafvande i

Elfborgs län. Efter det styrelsen varit i tillfälle att yttra sig öfver yrkesinspektörens

anmälan, blef den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förelagd att, derest den ville fortsätta arbetet vid bolagets pappersfabrik,

hafva före den 1 maj 1901 vidtagit de af yrkesinspektören föreskrifna

anordningarna för undvikande af yrkesfara, vid äfventyr, förutom

straffpåföljd, att de föreskrifna anordningarna på bolagets bekostnad

komme att verkställas genom kronofogdens i orten försorg.»

Man kan icke annat än finna besynnerligt, att dylika stora och

ansedda verk och inrättningar visa sådan ovillighet att ställa sig bestämmelserna

i lagen angående skydd mot yrkesfara till efterrättelse,

och att de icke ens, sedan svåra olycksfall med dödlig utgång inträffat,

finna tiden inne att rätta hvad som felar och upphöra med sitt tredskande.

Gent emot jrrkesidkare af dylikt slag måste strängare lagbestämmelser

tillgripas, när det gäller menniskors lif och välfärd och

fara verkligen ligger i dröjsmål. »Våra känslor uppröras» — yttrar en

yrkesinspektör i eu bilaga till en af sina årsberättelser — »när vi af

tidningarna erfara, att en dödsdom blifvit afkunnad, och vi räkna kanske

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

efter, huru många år som gått sedan den senaste afrättningen. Den

dödsdömde får dock på det smärtfriaste sätt mista lifvet för att försona

sitt brott. Huru mycket mera borde vi ej uppröras vid den tanken,

att vår blomstrande industri kräfver, förutom de många sårade, ett offer

hvar tredje dag af oskyldiga medmenniskor, bvilka, krossade och

sönderslitna, ofta do under de svåraste plågor.»

Vid sidan af de humanitära synpunkterna borde ju dessutom

äfven de ekonomiska kunna gorå sig gällande, då — såsom eu annan

yrkesinspektör framhåller — »den utbildade och öfvade arbetskraft,

som genom de många olycksfallen nu förspilles, är ock eu förlust af

ganska stor ekonomisk betydelse för industrien och dess utöfvare,

hvilken förlust blir besparad i den mån olycksfallens antal kan nedbringas».

Det är, fortsätter han, dess värre ofta de i arbetet mest

ifriga och dugliga, som falla offer för olycksfall, emedan desse mindre

tänka på sin egen säkerhet än på sitt arbete.

Redan med hvad nu blifvit anfördt, men till hvilket ganska mycket

skulle kunna läggas, torde vara tillräckligt visadt, att en revision af

lagen angående skydd mot yrkesfara, jemte dermed sammanhängande

stadganden i andra författningar, är af nöden. Särskildt torde kungörelsen

af den 24 januari 1896 om hvad till beredande af kännedom

om olycksfall i arbete iakttagas bör — hvilken författning emot all rimligförväntan

blifvit, utan någon som helst hänvändelse till Riksdagen, af

Kongl. Maj:t utfärdad — äfven efter de förbättringar, som genom en

ny kongl. kungörelse af den 11 oktober 1901 deri vidtagits, befinnas

i behof af ytterligare omarbetning.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen

i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj :t måtte låta

företaga en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara, jemte dermed

sammanhängande författningar och bestämmelser, samt derefter för

Riksdagen framlägga de förslag, hvartill revisionen gifver anledning.»

Vid bedömande af föreliggande motion har lagutskottet visserligen

icke varit främmande för den uppfattning, att sådana lagar som lagen

angående skydd mot yrkesfara till sin natur äro mer än andra lagbestämmelser

underkastade behofvet af förändring. Den snabba utveckling

och hastiga vexling, som särskildt i våra dagar göra sig

gällande på näringslifvets område, medföra nemligen, att jemväl de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottds Utlåtande N:o 6.

lagstadganden, som afse att reglera ekonomiska företeelser, i allmänhet

torde, för att vara väl lämpade efter förhållandena, jemförelsevis ofta

behöfva undergå en mer eller mindre väsentlig omarbetning. Men utskottet

håller å andra sidan före, att allenast den omständigheten, att

eu näringslifvet berörande lag under en följd af år varit i hufvudsakligen

oförändradt skick tillämpad, icke i och för sig utgör någon tillfyllestgörande

bevisning om att revision af lagen bör ega rum, utan

att för påkallande af sådan genomgripande åtgärd torde böra i lagen

påvisas brister af den beskaffenhet, att de icke gerna låta sig afhjelpa

utan eu allmän revision. I hvad mån sådana bristfälligheter i förevarande

lag enligt lagutskottets mening blifvit genom motionärens

framställning ådagalagda, lärer framgå af den redogörelse, utskottet här

nedan skall lemna för sin uppfattning rörande hvarje särskilt bland

de i motionen framlagda förslag till ändringar i lagen.

Hvad då först angår de hufvudsakligen i 1 § meddelade bestämmelserna

angående omfånget för lagens tillämpning, torde det allmänt och

icke utan fog anses, att desamma i vissa hänseenden äro ganska sväfvande,

och derest utsigt förefunnes att genom eu annan affattning komma

nära det önskemålet, att lagens tillämplighetsområde för hvarje särskildt

fall blefve fullt otvifvelaktigt, skulle lagutskottet anse goda skäl föreligga

att taga en omredigering under öfvervägande. Det vill emellertid

synas utskottet, som om det måste möta nästan oöfverstigliga svårigheter

att för bestämmelser, hvilka afse att från hvarandra särskilja de

skiftande industriella verksamhetsgrenarna, finna uttryck, hvilka icke gåfve

anledning till tvekan. Erfarenheterna från dylikt lagstiftningsarbete

lära ock gifva vid handen, att så är förhållandet. En omredigering,

genom hvilken de nuvarande stadgandena i ämnet skulle ersättas med andra,

säkerligen äfven mer eller mindre dunkla, skulle dessutom medföra den

mycket afsevärda olägenheten, att den praxis, som hittills under lagens

tillämpning utbildat sig och af hvilken god hjelp mången gång torde

vara att hemta vid bedömande af tvifvelaktiga fall, då icke längre

skulle kunna lända till någon ledning. Det är långt ifrån osannolikt,

att de nya bestämmelserna, äfven om de från vissa synpunkter komme

att erbjuda fördelar, skulle, intill dess äfven de blifvit under en längre

tid pröfvade, gifva än mer anledning till tvekan än de nu gällande

med deras genom ett flertal rättsfall fastslagna tolkning.

’ Motionären har emot de befintliga stadgandena i ämnet särskildt

anmäi''kt, att de icke stå i öfverensstämmelse med dem, genom hvilka

i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete

den 5 juli 1901 gränserna för denna senare lags giltighet blifvit upp
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N-.o 6.

dragna. Fullständig öfverensstämmelse härutinnan mellan dessa lagar

torde emellertid icke med fog kunna påyrkas, då på grund af desammas

skiljaktiga syften de synpunkter, som för ett näringsyrkes inordnande

under den ena eller andra lagen tillerkänts afgörande betydelse, varit

och bort vara helt olika. I den man bestämmelserna i lagen om skydd

mot yrkesfara lämpligen kunnat läggas till grund för motsvarande

stadgan den i nyssnämnda nya lag, torde för öfrigt hänsyn härtill

hafva tagits vid denna lags utarbetande, och motionären har icke påvisat

något fall, då nu förevarande lag borde göras tillämplig å någon i

densamma utesluten, men i den nya lagen upptagen näringsgren.

Såsom kommerskollegium i af motionären åberopadt yttrande

framhållit, lärer det vidare oförnekligen böra anses önskvärd!, att vid

fabrikers anläggning samarbetet mellan yrkesinspektionen och fabriksegarne

tager sin början så tidigt som möjligt. Någon lagbestämmelse

härom torde dock icke vara behöflig eller lämplig. Redan nu står det

yrkesidkarne fritt att på förhand hänvända sig till vederbörande yrkesinspektör,

och särskild! de många i 2 mom. af 2 § i förevarande lag

förekommande detalj föreskrifter, som skola vid arbetslokalers, maskiners

och redskaps anordnande iakttagas och hvilkas efterlefnad yrkesinspektören

har att tillse, synas böra föranleda dertill, att yrkesidkarne skola

finna det för sig fördelaktigt att i svårare fall inhemta inspektörens

åsigt. Att göra ett sådant hänvändande till eu lagstadgad skyldighet

skulle väl knappast kunna ifrågasättas, utan att yrkesidkarne samtidigt

förpligtades att ställa sig inspektörernes råd och anvisningar till efterrättelse;

och det inflytande på tillkomsten af nya industriella anläggningar

i vårt land, som sålunda komme att tillförsäkras yrkesinspektörerne,

skulle måhända innebära en väl långt drifven utsträckning af yrkesinspektionens

uppgift.

Mot motionärens uttalande derom, att maskiner böra redan vid

tillverkningen förses med vederbörliga skyddsanordningar, torde kunna

erinras, att det bör vara fabriksegaren obetaget att, derest han så hellre

vill, sjelf ombesörja anbringandet af dylika anordningar. Mången gång

torde detta kunna lämpligare och för mindre kostnad verkställas å den

plats, der maskinen skall användas och de lokala förhållanden, under

hvilka användandet skall ske, alltså äro kända, än å tillverkningsorten.

Att stadga förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga

skyddsanordningar lärer i allt fall icke kunna förordas.

Lika litet kan lagutskottet finna lämpligt att, åtminstone för det

närvarande, förbjuda hållande till salu af utdömda ångpannor. Att en

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 5 Hälft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagulslcottets Utlåtande N:o 6.

ångpanna blifvit utdömd, torde nemligen, så sväfvande som detta begrepp

nu är, icke behöfva innebära annat, än att den ansetts olämplig lör

det ändamål eller den plats, der densamma förut varit under användning,

men deremot ligger i samma begrepp intet, som hindrar, att ångpannan

utan fara kan åter komma till begagnande under andra förhållanden.

Först i samband med den väntade författningen om besigtning å ångpannor

lärer bot kunna rådas för det mycket beklagliga missförhållande,

att underhaltiga sådana stundom äro i bruk.

Att fabriksegare vid öfverlåtelse af industriel anläggning jemväl

bör till nye egaren öfverlemna de handlingar, härledande sig från

yrkesinspektör eller annan, livilka lemna upplysning rörande de särskilda

förhållanden, som vid anläggningens drift kunna vara att iakttaga,

synes ligga i sakens natur och lärer väl äfven i allmänhet tillämpas.

Meddelande af föreskrift i ämnet torde möta hinder redan i svårigheten

att afgöra, hvilka handlingar densamma skulle afse, då fabriksegaren

knappast kan beröfvas rätten att sjelf bedöma, huruvida en handling är

förtjent att bevaras för en längre tid eller icke. Till och med om,

hvilket synes föga antagligt, någon straffpåföljd för öfverträdande af

en sådan bestämmelse skulle kunna stadgas, komme dessutom samma

bestämmelse i allt fall säkerligen att blifva af ringa eller ingen verkan,

då efterlefnaden deraf svårligen skulle kunna öfvervakas.

Motionärens framställning, i hvad densamma går ut på förebyggande

af de olycksfall, som förorsakas genom transmissioner och maskiner,

hvilka medföra fara för arbetarne, synes hufvudsakligen ås}7fta, att lör

de arbetare, som med dylika inrättningar närmast hafva befattning,

borde föreskrifvas en normaldrägt. Ett sådant lagstadgande skulle i

utskottets tanke innebära ett alltför långt drifvet statsförmynderskap.

Genom råd och upplysningar i förening med tillhandahållande af lämpliga

modeller böra deremot yrkesinspektörerna kunna på frivillighetens väg

uträtta mycket för att få arbetarnes klädedrägt bättre afpassad efter

yrkets faror.

Hvad motionären anfört angående förbud mot användande af qvinnor

till skötsel af ångpannor och smörjning eller rengöring af i gång varande

maskiner eller transmissioner torde få antagas jemväl hafva sin grund

deri, att qvinnornas drägt skulle göra dem särskildt utsatta lör att vid

dylik sysselsättning träffas af olycksfall. Då emellertid något hinder

icke lärer möta att anordna äfven den qvinliga drägten med skälig

hänsyn till ett yrkes farlighet, synes ett förbud för qvinnor att vinna

anställning vid sådant arbete icke vara beliöfligt eller lämpligt.

Motionären har vidare framhållit, att bestämmelserna angående de

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

åtgärder, som kunna vidtagas för att framtvinga efterlefnad af lagen,

tarfva förändring i syfte, att lagens tillämpning må blifva kraftigare

och snabbare. De i motionen meddelade utdragen af yrkesinspektörernes

berättelser gifva ock vid handen, att tillämpningen af lagen ofta försvåras

och fördröjes genom yrkesidkarnes tredska. Att söka råda bot

härför genom att gifva yrkesinspektörerne befogenhet att meddela förelägganden

vid äfventyr af straffpåföljd skulle emellertid i utskottets

tanke vara att tillägga dem en alltför stor och med deras ställning icke

förenlig myndighet, och så länge någon annan utväg till afhjelpande

af det öfverklagade missförhållandet icke blifvit påvisad, torde det i

rättssäkerhetens intresse vara nödvändigt att bibehålla det nuvarande

förfarandet, enligt hvilket yrkesinspektör först genom hänvändande till

Konungens befallningshafvande kan få åtgärder vidtagna mot en försumlig

eller ovillig yrkesidkare. Motionären har dessutom icke omförmält

något fall, då detta förfarande icke ledt till vederbörlig påföljd,

och någon synnerlig tidsutdrägt torde detsamma i allmänhet icke behöfva

medföra.

Då utskottet alltså icke kunnat finna någon bland de särskilda

anmärkningar mot ifrågavarande lag, hvilka i motionen innehållas, böra

föranleda till nya eller ändrade lagbestämmelser, följer häraf helt naturligt,

att utskottet icke kan finna behöfligheten af att lagen underkastas

revision vara genom motionärens framställning ådagalagd. Ej heller

har den kännedom om förhållandena, som i öfrigt stått utskottet till

buds, gifvit utskottet anledning antaga, att en sådan åtgärd skulle vara

erforderlig. Det vill tvärtom synas utskottet, som om goda grunder

funnes till den förhoppning, att utan omarbetning af lagen syftemålet

med densamma skall kunna framdeles bättre än hittills ernås. Den

under senare tider företagna ökningen af yrkesinspektörernas antal bör

sålunda komma att väsentligt bidraga till förhöjande af lagens effektivitet,

och jemväl den af motionären åberopade lagen angående ersättning

för skada till följd af olycksfall i arbete är så till vida åt stort

intresse i afseende å lagen om skydd mot yrkesfara, som de förpligtelser,

hvilka genom den förra lagen pålagts, arbetsgivare i förhållande till

arbetare, hvilken skadats till följd af olycksfall i arbetet, kunna antagas

utgöra en kraftig maning för arbetsgivare att genom skyddsåtgärder,

så långt sig göra låter, förebygga möjligheten af olycksfalls inträffande.

Motionärens yrkande om revision af de författningar och bestämmelser,

som stå i samband med lagen angående skydd mot yrkesfara,

torde vara framstäldt endast under förutsättning, att revision af nämnda

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

lag komme till stånd, och alltså icke böra föranleda till något särskildt

yttrande.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 13 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herr Zetterstrand, som ansett en del af de utaf motionären

påpekade förhållanden vara af beskaffenhet att påkalla ändring i lagen

angående skydd mot yrkesfara samt för den skull hemstält om aflåtande

af skrifvelse i motionens syfte; samt

af herr TViklund, hvilken ansett, att utskottet i anledning af

motionen bort tillstyrka skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att

Kongl. Maj.t täcktes" låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslagtill

ändring af förevarande lag i syfte, dels att bestämmelserna angående

omfånget för lagens tillämpning måtte närmare preciseras, och dels att

skärpta föreskrifter måtte meddelas, ledande dertill, att lagen kunde

kraftigare och utan onödig tidsutdrägt tillämpäs.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han på grund af

åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i frågans behandling

inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.