Skrifvelse till Kongl. Maj:t angående statens öfvertagande af byggandet af de allmänna vägarna inom riket.
1902-05-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SLU 1902:6, Skrifvelse till Kongl. Maj:t angående statens öfvertagande af byggandet af de allmänna vägarna inom riket.
Dokumentets text
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o. 6.
1
N:o 6.
Ånk. till Rik sd. kansli den 9 maj 1902, kl. 11 f. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
statens öfvertagande af byggandet af de allmänna vägarna
inom riket.
Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion, n:o 112,
kar kerr G. A. E. Kronlund, med kvilken i afseende å motionens syfte
åtskilliga af Kammarens ledamöter förenat sig, yrkat, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t ankålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, kuruvida ock under kvilka vilkor staten sjelf måtte öfvertaga
kyggandet af de allmänna vägarne inom riket, samt derefter för Riksdagen
framlägga förslag i detta känseende ock jemväl till de ändringar
i gällande väglag ock andra författningar, kvartill en sådan utredning
kunde gifva anledning.
Motionären kar till stöd för det sålunda gjorda yrkandet anfört
följande:
»Uti en vid 1899 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion
påpekade jag, kurusom kyggandet liksom underkållet af allmänna
vägarne, kvilka ju äro ett af de vigtigaste ock ursprungligaste medlen
för spridande af odlingen ock kulturen, okestridligt torde få anses utgöra
ett statsändamål, till kvars fyllande alla statsborgare, kvar ock eu
efter sin förmåga, borde bidraga.
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sand. 2 Afd. 5 Höft.
1
2
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 6.
Som emellertid både byggandet af allmänna vägar och underhållsskyldigheten
i det närmaste blifvit en kommunal angelägenhet,
medför detta, att bördan i ytterst olika grad drabbar olika delar. af
vårt land hvilket med hänsyn till landetshätora utsträckning, dess olika
folkmäno-dstäthet samt naturförhållanden i öfrigt är helt naturligt;
och det&är just på grund af dessa förhållanden, skyldigheten att bygga
och underhålla allmänna vägarne drabbar^ojemförligt tyngre de nordliga
länen, då dessa till arealen äro så mycket större än sådana i
mellersta och södra Sverige^samt hafva- eu jemförelsevis ringa folkmängd
och proportionsvis större vägnät.
Ju snabbare utvecklingen, samfärdseln och rörelsen utvecklar sig
i de förstnämnda delarne af vårt land, desto större och mer trängande
blir behofvet af nya och åter nya vägar.
Den officiella statistiken visar oss, att under åren 1841—1899
inom de 5 norrländska länen byggts allmänna vägar till en längd af
658 mil, under det att i hela öfriga riket byggts vägar till en längd
af allenast 587 mil. Af dessa inom norrländska länen under en tidrymd
af 59 år byggda 658 mil hafva 203 mil byggts under den korta
tidrymden af det sista årtiondet 1891—1900.
För jemförelsens skull torde böra nämnas, att vägar inom Kristianstads
län '' under samma tid färdigbyggts eller omlagts till en längd
af 7,5 mil.
Den beräknade kostnaden för de vägar, som under sista årtiondet
af enskilda med statsbidrag byggts inom norrländska länen, uppgår
till 5,046,676 kronor, hvaraf de vägbyggnadsskyldige uppburit i statsbidrag
3,672,087 kronor 07 öre eller således ungefär 2/3 af beräknade
kostnaden.
Enligt de uppgifter, jag hemtat från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
öfverstiger den verkliga kostnaden för de under ifrågavarande
10 åren färdigbyggda vägarne i högst betydlig grad den beräknade
vägbyggnadskostnaden, i Norrbotten med 286,400 kronor, i
Vesterbotten med 206,100 kronor, i Jemtland med 257,700 kronor och
i Vesternorrlands län med 133,600 kronor, och i följd deraf utgör statsbidraget,
som beräknats skola utgå med 2/3 af kostnaden, i sjelfva verket
allenast ungefär hälften, i Norrbottens och Jemtlands län ej ens detta,
af den verkliga kostnaden.
I bifogade tabell, som är uppgjord med ledning af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens diarier, äro upptagna den verkliga byggnadskostnaden
för vägar, fullbordade under tio-årsperioden 1891—1900.
Man torde sålunda utan öfverdrift kunna säga, att för de med
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 6. 3
statsanslag understödda vägföretagen i de norrländska länen, hvarför
anslag under åren 1891—1900 beviljats, de väghållningsskyldige sjelfve
inom de norrländska länen få vidkännas en lika stor utgift, som statsbidraget
eller öfver tre och en half millioner kronor, och detta på en
folkmängd, som år 1899 uppgick, oberäknad! städerna, till omkring:
750,000 invånare.
Huru i hög grad tryckande en dylik utdebitering under en jern-:
förelsevis kort tidrymd skall vara för de vägbyggnadsskyldige inom de
glesast befolkade delarne af vårt land, torde ligga i öppen dag; också
torde skuldbördan för vägbyggnader inom olika delar af Norrland för
månget distrikt öfverstiga dess bärkraft. Det är dervid att märka, att
i de trakter, der invånarne hafva minsta bärkraften, råder alltid största
behofvet af vägar, såsom inom länens lappmarks- och fjellsocknar.
Beskattningsföremålen äro der ringa, jordbruket ligger der på
många ställen ännu i linda, bondens eget arbete förslår ej till de ständigt
ökade bördorna, som i dessa socknar hvila nästan uteslutande på
jorden, och följden deraf blir, att hemmanen jemte dess bästa värde,
skogen, öfvergår i trävaruindustriens händer och att sålunda den sjelfegande
befolkningen allt mer och mer drifves från torfvan.
Bland de många skrivelser, jag fått såsom svar på min förfrågan
hos de olika norrlandskommunerna rörande beskatfhingsförhållanden
samt vägbyggnadsskyldighetens tunga, tillåter jag mig såsom bilaga
till motionen bifoga några, som synas gifva en ganska talande bild af
förhållandena inom åtskilliga norrländska kommuner.
Kommunalstämmorna, till hvilka jag äfven vändt mig, hafva
nästan undantagslöst i sina svar framhållit, huru ytterst vigtig de ansågo
en reform härutinnan vara.
Såsom exempel på, huru i hög grad de skattskyldiges förmåga
tages i anspråk i och för de allmänna vägarne, vill jag nämna några
af de i detta afseende högst beskattade kommuner i de norrländska
länen,
Inom Hotagens socken i Jemtland uppgår vägskatten för icke-inn
atur a-underhåll sskyldige till 2 kronor 15 öre pr fyrk, inom Hammerdals
och Ströms socknar år 1899 1 krona 74 öre för icke-in-naturaunderhållsskyldige,
och 89 öre eller 8 kronor 90 öre pr bevillningskrona
för in-natura-underhållsskyldige, inom Föllinge socken 2 kronor
pr fyrk, inom Kårgärde socken 1 krona 60 öre pr fyrk för icke-in-natura
underhållsskyldige samt 62 öre pr fyrk för in-natura-underhållsskyldige,
inom Allsens socken 1 krona 39 öre, inom Mattmar socken 1 krona 37
öre, allt pr fyrk, inom Bergs och Rätans socknar 1 krona 28 pr fyrk
4
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande No 6.
för icke-in-natura-underhållsskyldige, inom Arjeploug i Norrbottens län
1 krona 54 öre pr fyrk för andra fyrkar samt 55 öre för natura-nnderhållsskyldige,
inom Tärendö 1 krona 48 öre pr fyrk för icke-in-naturaunderkållsskyldige,
inom Råneå 82 öre pr fyrk för icke-in-natura-underhållsskyldige
samt 55 öre för in-natura-underhållsskyldige, inom Sorsele
97 öre, inom Lycksele socken 81 öre, inom Wilhelmina socken 52 öre,
allt pr fyrk, inom Norsjö socken 50 öre pr fyrk för icke-in-naturaunderhållsskyldige
och 35 öre för in-natura-underhållsskyldige.
För jemförelsens skull må nämnas, ait inom Svedala socken i
Skåne utgör vägskatten 1 öre pr fyrk, inom Annelöfs socken 2 öre pr
fyrk, inom Trelleborgs kommun 8 öre pr fyrk, inom Skabersjö socken
13 öre pr fyrk, inom Helsingborgs landtförsamling 15 öre pr fyrk, inom
Stehags socken 20 öre pr fyrk för säteri och ej i mantal satt jord samt
2 öre pr fyrk för i mantal satt jord samt i Marby socken med 37 öre
pr fyrk för icke-in-natura-underhållsskyldige och 12 öre för in-naturaunderhållsskyldige.
Det synes mig vid ofvan anmärkta förhållanden vara en tvingande
nödvändighet för staten att söka minska och jemn are fördela de åt
vägbyggnadsskyldigheten föranledda kostnader, der dessa hårdast trycka
kommunerna.
Orsaken till att den verkliga kostnaden så ofta och så betydligt
öfverstiger det uppgjorda kostnadsförslaget torde förnämligast vara att
söka uti ledningen af vägbyggnadsarbetena. Vägbyggnadsdirektionerna
på landet bestå oftast af personer, som ej hafva vare sig teoretiska
eller praktiska förkunskaper i vägbyggnadsarbete och som ofta sakna
tid att uteslutande egna sig åt vägbyggnadsarbetet. Då statens kontroll
öfver arbetet blott består i att efterse, att de allmänna tekniska fordringarna
beträffande arbetet blifva uppfylda, blir följden, att vägarbetet
blir dyrt, men tillika icke af den solida beskaffenhet, som det skulle
kunnat ega, om vägen byggts under skicklig teknisk ledning och stark,
oaflåten kontroll. En mindre solidt byggd väg orsakar naturligtvis alltid
mycket dyrare vägunderhåll och minskar äfven det ekonomiska utbytet af
vägen.
Enda sättet att åstadkomma rättelse häri synes mig vara, att staten
sjelf öfvertager byggandet af allmänna vägarne inom landet eller åtminstone
sådana, som ej äro hänförliga till bygdevägar, mot ett visst
tillskott af de vägbyggnadsskyldige.
Hvad kostnaden för en dylik anordning beträffar, torde den utgift,
som nu upptages i hvarje kostnadsförslag för arbetsledning och tillsyn
m. m. och som uppgår till 10 å 15 proc. af byggnadskostnaden och
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 6. 5
således beträffande endast statens andel i vägbyggnadsutgifterna torde
årligen uppgå till 100,000 kronor och derutöfver, mer än väl förslå
till aflöning åt tekniskt kunnige, under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lydande vägbyggnadsingeniörer.
Under dylik sakkunnig ledning och oaflåtlig tillsyn blefv.e våra
allmänna vägar från första början noggrant utstakade och solidt byggda.
Detta skulle, såsom jag redan nämnt, med säkerhet medföra för
de vägunderhållsskyldige minskade kostnader i afseende på vägarnes
underhåll; samt dessutom medföra en betydande ekonomisk vinst för
de enskilde i den ökade transportförmåga vägarne uppnådde.
Erfarenheten från andra länder visar, att med lika starka dragare
kunna på goda vägar transporteras ända till tre gånger så tunga lass
som på dåligt byggda vägar, en besparing af tid och arbetskraft för de
enskilda af största nationalekonomiska betydelse, särskild! inom vårt
vidsträckta land med dess i brist på tillräckliga jern vägsnät starkt anlitade
landsvägar.
Det kan sålunda enligt mitt förmenande endast vara af allra
största gagn för såväl det allmänna som för de enskilde, att staten
öfvertager byggandet af de allmänna vägarne, synnerligast som detta
skulle möjliggöra en mera. verksam och effektiv kontroll öfver användningen
af statsanslagen, än hvad nu är fallet.
Inom vårt grannland Norge har ett dylikt förfarande egt rum
under flera decennier med de bästa resultat.
Hvad slutligen beträffar det bidrag, som de väghållningsskyldige
i sådant fall böra lemna staten för erforderliga vägbyggnadsarbeten,
torde först böra erinras, att staten nu bidrager med 2/3 delar af den
beräknade kostnaden, och synes mig, att denna proportion borde bibehållas
så till vida, att de väghållningsskyldiges bidrag till vägbyggnadsföretag
inom respektive distrikt aldrig må öfverskrida eu tredjedel af
kostnaden, men väl ankomma på särskild pröfning af Kong! Maj:t,
huruvida lindring i detta bidrag må, om det befinnes för tryckande för
vederbörande distrikt, kunna medgifvas.
I fråga om det bidrag, som de väghållningsskyldige sålunda skulle
utgöra till staten för erforderliga vägbyggnadsarbeten, synes mig, att
vederbörande landsting borde lemna eu del af detta bidrag såsom
understöd åt respektive väghållningsdistrikt, t. ex. af hälften, och sålunda
deltaga med en sjettedel af kostnaden för vägbyggnadsföretagen
inom länen; derigenom blefve väghållningsbesväret i någon mån jemnare
fördeladt.
Yesternorrlands län lemnar redan, enligt hvad mig meddelats, ett
6 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 6.
dylikt understöd. Frågorna om byggnads- och underhållsskyldigheten
beträffande allmänna vägarne sammanhänger på det allra närmaste med
hvarandra.
Revision af väglagen ligger för närvarande under Ivongl. Maj:ts
pröfning och torde väl i väsentlig grad komma att afse åstadkommandet
af en lättnad i och jemnare fördelning af vägunderhållstungan; hvarje
grundlig revision af väglagen i detta afseende och gynsamt resultat
deraf hvital* emellertid enligt mitt förmenande hufvudsakligen på ordnandet
af frågan om byggandet af de allmänna vägarne inom riket.
Derför är det af synnerlig vigt, att Kongl. Maj:t vid den förestående
revisionen af väglagen egnar denna sistnämnda fråga en sorgfällig
pröfning.))
I afseende å de tabeller och öfriga bilagor, som motionären åberopat,
tillåter sig utskottet att hänvisa till sjelfva motionen.
Utskottet finner det visserligen vara obestridligt, att kostnaderna
ör vägbyggnadsarbeten på ett ganska ojemnt sätt drabba de vägbyggnadsskyldige
inom skilda delar af vårt land och att de somligstädes
utgöra en ganska tryckande börda. Dock kan utskottet icke
finna den utväg vara lämplig* eller tillrådlig, som motionären ifrågasatt
för vinnande af ändring i det anmärkta förhållandet. Derest staten
öfvertoge byggandet af de allmänna vägarna inom riket, skulle nemligen
enligt utskottets mening, som stål* i öfverensstämmelse med hvad
statsutskottet uti sitt utlåtande n:o 19 vid denna riksdag med anledning
af eu annan motion uttalat, vägbyggnadsföretagen otvifvelaktigt
komma att ställa sig ej oväsentligt dyrare, än om de verkställas af
enskilde. Det torde äfven kunna dragas i tvifvelsmål, huruvida sjelfva
vägbyggnadsarbetet skulle genom statens försorg blifva bättre och omsorgsfullare
utfördt än enligt det nuvarande systemet. Derjemte bör
beaktas, att frågan om det lämpligaste ordnandet af vägbyggnadsskyldigheten
står i ganska nära samband med och är i viss mån beroende
af det sätt, hvarpå vägunderhållsskyldigheten anordnas och
regleras. I sistnämnda afseende anhöll Riksdagen år 1900 i skrifvelse
till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t täcktes föranstalta om revision af
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891, dervid emellertid Riksdagen uttryckligen framhöll, att
lagens hufvudgrunder borde i allt väsentligt orubbade bibehållas. Med
hänsyn härtill och då frågan om revision af väglagen ännu är beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning, anser sig utskottet ännu mindre eg a skäl
7
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 6.
att tillstyrka någon sådan åtgärd, som motionärens ifrågavarande förslag
innefattar.
Utskottet får, på grund af hvad sålunda anförts, hemställa,
att herr Kronlunds nu ifrågavarande motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 maj 1902.
På det sammansatta utskottets vägnar:
G. RUDEBECK.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.