Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af rätt till bearbetande af mar mor fyndigheter å kronojord.

1902-04-18 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1902:51, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af rätt till bearbetande af mar mor fyndigheter å kronojord.

Dokumentets text

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

23

iV:« i» i.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1902, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse

af rätt till bearbetande af mar mor fyndigheter å

kronojord.

(I. A.)

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver

jordbruksärenden för den 7 mars 1902 har Kongl. Maj:t uti en till

Riksdagen samma dag aflåten proposition (n:o 72) föreslagit Riksdagen

att för tiden intill den 15 maj 1903 medgifva, att Kongl. Majrt finge

dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld

och under de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t bestämde, å kronojord inom

visst å marken utstakadt område under en tid för hvarje gång af högst

tio år med andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra

anträffade marmorfyndigheter, med rätt för koncessionsinnehafvaren

att, derest Kongl. Maj:t efter upplåtelsetidens utgång pröfvade ny upplåtelse

af området böra ske, ega företrädesrätt till öfverenskommelse om

fortsatt arbete med fyndighetens tillgodogörande på de vilkor, Kongl.

Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter kunde finna godt

bestämma,

dels ock åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder

koncessionen beviljats, upplåta erforderlig mark för vägar samt för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

anläggning af verkstäder och arbetarebostäder, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren

att för sålunda åt honom upplåtna förmåner gälda

visst årligt arrende, som bestämdes genom särskild uppskattning före

upplåtelsens medgifvande.

Af förenämnda statsrådsprotokoll inhemtas, hurusom uti en till

Kongl. Maj:t ingifven skrift löjtnanten vid Norrbottens regemente

Eugen Ekenman, musikdirektören vid samma regemente A. W. Sundgrén

och folkskolläraren A. Forsen i Luleå anhållit om beviljande af koncession

för sökandena och de svenske män, hvilka förenade sig med

dem, att under en tid af tio år, med andras uteslutande, på de vilkor

Kongl. Maj:t täcktes bestämma, bearbeta och tillgodogöra sig två till

läge närmare beskrifna, å en ansökningen bifogad karta utmärkta

marmorfyndigheter, belägna å odisponerad kronomark i Juckasjärvi

socken af Norrbottens län ofvan odlings- och skogsgränsen, den ena

omkring 12 kilometer och den andra omkring 2 kilometer från den

under anläggning varande statsbanan Gellivare—Riksgränsen.

Efter remiss hade kammarkollegium i detta ärende hört bergmästaren

i norra distriktet samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Norrbottens län. Bergmästaren hade dervid tillstyrkt bifall till ansökningen

under vissa antydningsvis föreslagna vilkor, och Kongl. Maj:ts

befallningshafvande hade i hufvudsak anfört följande: Då bearbetandet

af fyndigheter ''af ifrågavarande art icke lämpligen kunde ske af staten,

utan måste anses böra öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten

samt den sökta koncessionen icke afsåge längre tid än tio år, hade

Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke principielt något att erinra emot

bifall till ansökningen. Såvida förbud stadgades för dem, som uppehölle

sig vid marmorbrotten, att innehafva hundar, syntes bearbetandet

af marmorfyndigheterna icke komma att medföra skada eller intrång

för de nomadlappar, som med sina renar kunde färdas der förbi. Under

pågående jern vägsarbete inom Gellivare och Juckasjärvi socknar hade

nemligen visat sig, att de hundar, som jernvägsarbetarne haft hos sig,

förföljt och skingrat lapparnes renhjordar, hvarför lapparne nödgats såvidt,

möjligt undvika att komma i närheten af jernvägslinien. Såsom

vilkor för koncessionens erhållande syntes böra bestämmas, dels att

koncessionen icke finge öfverlåtas åt andra än svenske män, dels att

sökandena skulle styrka, det de förfogade öfver ett tillräckligt kapital

för marmorfyndigheternas bearbetande, angående hvilket kapitals storlek

Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock i ärendets nu befintliga

skick icke vore i tillfälle att framställa något förslag, dels ock att

sökandena i arbetskostnader årligen skulle nedlägga ett visst belopp,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o Si.

25

som skäligen syntes kunna fastställas till 1,000 kronor för hvarje fyndighet.

Sökandena syntes vidare böra förpligtas att till staten erlägga

viss afgift för tillgodogörandet af marmorn. Denna afgift borde rättvisligen

bestämmas efter den nettoinkomst, som kunde vid bearbetandet

erhållas. Med hänsyn dock till svårigheten att erhålla fullständig

och säker kännedom om nettoinkomsten syntes afgiften böra bestämmas

efter annan grund. Till följd af obekantskap med ifrågakomna marmorarts

egenskaper och beskaffenhet äfvensom för hvilka ändamål den

kunde användas, vore Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke i tillfälle

att härutinnan afgifva något förslag. Då emellertid, derest marmorn

icke kunde användas annat än till förfärdigande af bordsskifvor ocli

mindre prydnadsföremål, någon vinst å brytningen sannolikt icke komme

att uppstå samt koncession icke begärts för längre tid än tio år, syntes

det kunna ifrågasättas, huruvida icke det skulle vara tillräckligt för

staten att bestämma en viss afgift för marmorblock af större kubikmassa,

hvilken afgift borde utgå i stegrad proportion allt efter som

blocken inneliölle större kubikmassa.

För egen del hade kammarkollegium i utlåtande den 10 december

1901 anfört: Då, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhållit,

bearbetandet af fyndigheter af nu ifrågavarande beskaffenhet

icke lämpligen syntes kunna ske af staten, utan höra öfverlemnas åt den

enskilda företagsamheten, förestälde kollegium sig, att någon mera allvarlig

betänklighet icke borde möta för upplåtelse åt enskilde af rätten

till ifrågavarande fyndigheters tillgodogörande under en tidrymd af icke

större omfattning än den i ansökningen ifrågastälda, under förutsättning

att för upplåtelsen stadgades, bland andra, sådana vilkor, att kronan tillförsäkrades

skälig ersättning. Kollegium hade härvid icke förbisett, att

kännedom saknades rörande såväl omfånget och beskaffenheten som

värdet och betydelsen af marmorfyndigheter inom de i ansökningen afsedda

och kringliggande trakter, men ansåge kollegium denna brist ej

utgöra tillräckligt skäl för afslag å framställningen. Beträffande de

vilkor, som kunde böra för upplåtelsen stadgas, vore kollegium, med

hänsyn till ärendets outredda skick, icke i tillfälle att nu framlägga

bestämdt förslag i de afseenden, hvari det tillkomme kollegium att i

detta ärende iakttaga kronans rätt. Enahanda skulle antagligen förhållandet

blifva med de sakkunniga myndigheter, hvilkas yttranden i

ärendet kunde finnas erforderliga. Kollegium hade emellertid ansett

sig i detta sammanhang hafva anledning erinra, dels att den afgift, som

Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit skola erläggas för tillgodogörandet

af marmorn, syntes böra beräknas på sådant sätt, att deri inBih.

till IliJcsd. Prot. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 34 Häjt. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

ginge äfven ersättning för nyttj anderätten till sjelfva marken, dels ock

att, då behof antagligen skulle uppstå af nödiga vägar till fyndorterna

från station å den under anläggning varande jernvägen, bland vilkoren

syntes böra intagas bestämmelse angående rätten att anlägga och begagna

sådana vägar.

Ett detaljeradt förslag till upplåtelsevilkor ansåge kollegium icke

kunna åstadkommas utan att underhandlingar med sökandena föregått,

men syntes sådana underhandlingar icke lämpligen böra igångsättas

förr än frågan, huruvida bearbetandet af marmorfyndigheter uti ifrågavarande

trakter skulle upplåtas till enskilde, blifvit i princip löst. Riksdagens

samtycke till upplåtelsen syntes emellertid böra inhemtas, och

detta samtycke syntes — i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad

som skett i fråga om upplåtelse af rätt att bearbeta apatitfyndigheter

inom Norrbottens län — kunna lemnas på det sätt, att Kongl. Maj:t

erhölle Riksdagens för viss tid gällande medgifvande att för någon bestämd

tidrymd, vare sig denna borde inskränkas till den i ansökningen

föreslagna af tio år eller kunde anses böra utsträckas, samt på de vilkor

i öfrig!, Kongl. Maj:t kunde finna skäligt föreskrifva, bevilja koncession

till marmorfyndigheters bearbetande. Med anledning åt förevarande

framställning hade kollegium derför hemstält, det täcktes Kongl. Maj:t

dels i proposition föreslå Riksdagen att för den tid, som kunde finnas

lämplig, medgifva Kongl. Maj:t rätt att åt svenske män bevilja tillstånd

att under viss tid bearbeta och sig tillgodogöra marmorfyndigheter å

kronomark inom Norrbottens län emot årlig afgäld och de vilkor i

öfrigt, som Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma, dels ock, derest

sådant medgifvande erhölles, uppdraga åt kammar- och kommerskollegierna

att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de vilkor,

som rörande nu ifrågavarande upplåtelse kunde anses skäliga, hvilket

förslag derefter skulle af Kongl. Maj:t pröfvas.

Uti en annan, jemväl till Kongl. Maj:t ingifven ansökning hade

vidare grufegarne A. A. Wedin i Luleå och j. A. Falk i Boden, fabrikören

N. J. Larsson i Luleå och handelsagenten H. Leufstedt i Gellivare anhållit

om tillstånd att under en tid af åtta år från och med den 23

oktober 1901 få för försäljning inom riket eller export bryta, för byggnads-

och bildhuggeriändamål användbar marmor inom en af Falk upptäckt,

å oafvittrad kronomark å berget Arasvare å norra stranden af

sjön Vastenjaure i Qvickjocks kapellförsamling af Norrbottens län belägen

och å en ansökningen bifogad karta närmare angifven fyndighet

af kornig kalksten.

Kammarkollegium, som anbefalts att efter vederbörandes hörande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

27

afgifva yttrande i detta ärende, hade med utlåtande den 31 december

1901 öfverlemnat inhemtade yttranden ej mindre af bergmästaren i norra

distriktet, hvilken tillstyrkt bifall till ansökningen under enahanda vilkor,

som af honom i afseende å den af E. Ekenman m. fl. gjorda ansökningen

föreslagits, än äfven af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län, hvilken myndighet, då ifrågakomma trakt, som vore belägen

ofvan odlings- och skogsgränsen, icke berördes af nomadlapparnes flyttningsvägar

och ansökningen icke afsåge rätt att med andras uteslutande

tillgodogöra sig ifrågavarande fyndighet, som icke lämpligen kunde

göras till föremål för behandling omedelbart af kronan, förklarat sig

icke hafva något att erinra emot, att ansökningen vunne afseende, dervid

Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare anfört, bland annat, att,

äfven om bredden af det område, som å kartan utmärkts såsom utgörande

föremål för ansökningen, vore väsentligt mindre än dess längd,

hvilken utgjorde omkring 14 kilometer, området syntes vara allt för

stort tilltaget; att det syntes nödvändigt, att sökandena närmare angåfve

gränserna för det område, de önskade bearbeta; att sökandena syntes

böra såväl förebringa någon utredning angående kostnaderna för fyndigheternas

bearbetande som ock styrka, det de förfogade öfver nödigt

kapital för dessa kostnaders bestridande; samt att såsom vilkor för

koncessionens erhållande borde bestämmas, dels att koncessionen icke

finge öfverlåtas på andra än svenske män, dels att koncessionen skulle

förfalla, derest fyndigheterna icke inom viss tid från upplåtelsen gjorts

till föremål för verklig bearbetning, dels att koncessionshafvarne vid

koncessionens förlust skulle inom viss tid efter hvarje års utgång behörigen

styrka, att de under nästföregående år å fyndigheternas bearbetning

nedlagt visst belopp, dels ock att koncessionshafvarne skulle

vara skyldige att vid enahanda äfventyr inom viss tid i årlig afgäld till

Kongl. Maj:t och kronan såsom jordegare erlägga vissa procent af nettoinkomsten,

dock minst 100 kronor.

För egen del hade kammarkollegium i tillämpliga delar åberopat

hvad kollegium angående den af E. Ekenman m. fl. gjorda ansökningen

i sitt ofvanberörda utlåtande anfört och hemstält.

Öfver båda de nu ifrågavarande framställningarna hade kommerskollegium

den 4 nästlidne februari afgifvit utlåtande och dervid anfört,

att kollegium icke hade någon närmare kännedom om de ifrågavarande

marin orfyndigheternas omfattning och beskaffenhet, men att det ville

synas kollegium, att åt den enskilda företagsamheten lämpligen borde

kunna öfverlåtas fyndigheternas tillgodogörande mot viss afgäld till

kronan och på de vilkor i öfrig!, som funnes böra föreskrifvas, och an
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

StafsutsJcotteh'' Utlåtande N:o 51.

gående hvilka kammar- ock kommerskollegierna borde, sedan Riksdagens

tillstånd till sådana upplåtelser, hvarom nu vore fråga, utverkats, erhålla

uppdrag att afgifva bestämdt förslag.

I likhet med de i förevarande ärenden hörda myndigheter funne

departementschefen det icke böra ifrågasättas att för kronans räkning

bearbeta ifrågavarande marmorfyndigheter. Då deras tillgodogörande

emellertid icke kunde anses annat än önskvärd, syntes honom ändamålsenligt,

att desamma i den utsträckning, som vid närmare pröfning

kunde finnas lämplig, upplätes åt enskilde mot bestämd afgäld till kronan

och under de vilkor i öfrig!, Kongl. Maj:t efter vederbörandes hörande

kunde finna skäligt föreskrifva. Härtill borde emellertid Riksdagens

medgifvande inhemtas. Då det icke syntes osannolikt, att flera ansökningar

i liknande syfte som de nu gjorda komme att framställas, borde

detta medgifvande icke inskränkas endast till nu ifrågavarande marmorfyndigheter,

utan gälla sådana å kronojord belägna fyndigheter i allmänhet,

på sätt vid 1893 års riksdag medgifvits i fråga om upplåtelse

af rätt till bearbetande af apatitförekomster. I hufvudsak borde dervid

samma allmänna vilkor uppställas, som i afseende å berörda rätt till

apatitbrytning stadgats, dock med de skiljaktigheter, att dels koncessionstiden,

som vid apatitbrytning vore satt till 30 år, syntes beträffande

marmorfyndigheters bearbetande böra bestämmas till tio år, och dels

att upplåtelse af kronan tillhöriga vattenfall jemte mark för kraftledning

icke syntes vid nu ifrågavarande industri behöfva ifrågakomma. Deremot

borde åt Kongl. Maj:t förbehållas rätt att medgifva upplåtelse jemväl

af mark till vägar samt till nödiga verkstadsbyggnader och arbetarebostäder.

På Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall borde, såsom

departementschefen redan antydt, bero att efter sig företeende omständigheter

bestämma afgäldens belopp samt föreskrifva de särskilda vilkor,

som kunde finnas erforderliga. Beträffande den tid, för hvilken Riksdagens

medgifvande borde inhemtas, ansåge departementschefen åtminstone

nu icke böra ifrågasättas, att densamma skulle omfatta mera

än ett år eller samma tid, som af Riksdagen 1893 bestämdes i afseende

å apatitkoncessioner och som nu gälde i fråga om upplåtelse af kronans

jordegareandel i grufva. I likhet med hvad beträffande sistnämnda slag

af upplåtelser redan hos innevarande års Riksdag begärts, borde emellertid

tidpunkten för utgången af nu ifrågavarande medgifvande bestämmas

till den 15 maj 1903.

Då, på sätt under ärendets behandling framhållits, bearbetande af

marmorfyndigheter icke lämpligen kan ske för kronans räkning, utan

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 51.

29

torde böra öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten och då de för

upplåtelse af rätt till bearbetande af sådana fyndigheter nu föreslagna

vilkor öfverensstämmer med dem, som vid 1893 års riksdag uppstäldes

för rätt till apatitbrytning, finner sig utskottet böra tillstyrka Kongl.

Maj:ts ifrågavarande framställning och hemställer alltså,

att Riksdagen må för tiden intill den 15 maj 1903

medgifva, att Kongl. Maj:t må ega

dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den

årliga afgäld och under de vilkor i öfrigt, Kongl.

Maj:t bestämmer, å kronojord inom visst å marken

utstakadt område under en tid för hvarje gång af

högst tio år med andras uteslutande med arbete belägga

och sig tillgodogöra anträffade marmorfyndigheter,

med rätt för koncessionsinnehafvaren att, derest

Kongl. Maj:t efter upplåtelsetidens utgång pröfvar

ny upplåtelse af området böra ske, ega företrädesrätt

till öfverenskommelse om fortsatt arbete med

fyndighetens tillgodogörande på de vilkor, Kongl.

Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter

kan finna godt bestämma,

dels ock åt sådan koncessionsinnehafvare för den

tid, hvarunder koncessionen beviljats, upplåta erforderlig

mark för vägar samt för anläggning af verkstäder

och arbetarebostäder, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren

att för sålunda åt honom upplåtna

förmåner gälda visst årligt arrende, som bestämmes

genom särskild uppskattning före upplåtelsens

medgifvande.

Stockholm den 18 april 1902.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1902:72 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af rätt till bearbetande af marniorfyndigheter å kronojord. s. 10 i texten