Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af åtskilliga kronoegendomar med mera.

1901-04-18 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1902:53, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af åtskilliga kronoegendomar med mera.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

1

N:o 53.

Ank. till Eiksd. kansli den 18 april 1902, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning

af åtskilliga kronoegendomar med mera.

(I. A.)

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver

jordbruksärenden den 21 februari innevarande år har Kongl. Maj:t i en

samma dag aflåten, till statsutskottets förberedande behandling remitterad

proposition (n:o 53) föreslagit Riksdagen,

ej mindre att medgifva

att dels vid inträffande arrendeledighet af sådan under förvaltning

af domänstyrelsen stäld och för statsverkets räkning utarrenderad egendom,

hvilken i arrende lemnade mer än 500 kronor, men icke utöfver 700

kronor, dels i fråga om sådan kronoegendom, som ej varit för statsverkets

räkning utarrenderad, men som uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning

funnes vara af sådan beskaffenhet, att för densamma icke

kunde påräknas högre arrende än 700 kronor, dels ock beträffande till

inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötsel

ansåges kunna afyttras, det finge bero af Kongl. Maj:t att, efter

omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida egendomen eller området

borde för kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas;

att, der Kongl. Magt pröfvade försäljning af egendom, tillhörande

någotdera af förstnämnda två slag böra ega rum, densamma finge ske i

enahanda ordning och på enahanda vilkor, som i afseende å försäljning

af egendom af samma slag nu vore enligt af Kongl. Maj:t och Riksdagen

fattade beslut gällande;

Bill. till Riksd. Prat. 1902. 4 Smil. 1 Afd. 35 Raft. (N:o 53.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

att, der Kongl. Maj:t funne försäljning af område från inköpt skogsegendom

böra ega ruin, det finge på Kong]. Maj:t ankomma att för hvarje

fall bestämma, huruvida kongl. brefvet den 29 maj 1874, angående försäljning

af vissa hemman och lägenheter eller kongl. brefvet den 25 september

1896, angående bestämmelser att tjena till efterrättelse i fråga om

lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner, skulle i afseende

å sättet och vilkoren för försäljningen tillämpas; samt

att vid hvarje försäljning derjemte finge iakttagas de särskilda bestämmelser,

Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt att, i allmänhet eller i vissa

fall, för försäljningen meddela;

dock under vilkor att de genom försäljning inflytande medel skulle

användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, och

under iakttagande att medlen borde inlevereras till riksgäldskontoret och

der bokföras på sätt nu vore stadgadt angående köpeskillingarna för de

kronoegendomar, som såldes enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874;

än äfven att, under förutsättning af bifall till hvad Kongl. Maj:t här

ofvan föreslagit, medgifva, att köpeskillingarna för de kronoegendomar af

ofvan angifna slag samt till inköpta skogsegendomar hörande områden,

rörande hvilkas försäljning beslut fattades under tiden till och med utgången

af år 1903, finge för inköp af skogbärande eller till skogsbörd

tjenlig mark af Kongl. Maj:t disponeras och följaktligen på Kongl. Maj:ts

reqvisition från riksgäldskontoret utbetalas.

Af ofvannämnda statsrådsprotokoll i nh emfas, hurusom departementschefen,

vid föredragning inför Kongl. Magt utaf det af den utaf Kongl.

Maj:t den 16 oktober 1896 förordnade komité för utredning angående

lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen den

9 september 1899 afgifna förslag angående försäljning af vissa kronans

jordbruksfastigheter äfvensom inegojord, hörande till för statsverkets räkning

inköpta skogsegendomar, anfört följande:

Uti sitt förslag hade 1896 års skogskomité hemstält, bland annat,

att för ökande af statsskogarne inköp af skogsmark fortfarande måtte

ega rum i så stor utsträckning, som vore förenlig med försigtig statshushållning,

samt att för beredande af medel härtill

dels sådana kronans jordbruksfastigheter, för hvilkas bibehållande ej

särskilda skäl talade, måtte försäljas, oberoende af deras storlek, och

dels åt domänstyrelsen måtte uppdragas att, sedan hushållningsplaner

blifvit faststälda för inköpta skogsegendomar, till Kongl. Maj:t göra framställning

om försäljning af till dessa egendomar hörande inegojord.

Till framställande af detta förslag hade komitén föranledts af öfvertygelsen,

att det vore synnerligen önskvärdt, att staten i sin hand samlade

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

3

större del af landets skogsmark, än hvad nu vore fallet. I afseende härpå

och i fråga om nyssberörda förslag till anskaffande af medel för nämnda

ändamåls uppnående yttrade sig komitén på följande sätt:

I besittning hos den enskilde egaren, som i allmänhet kunde sträcka

sina beräkningar öfver en jemförelsevis kort tidrymd, löpte skogen fara

att anlitas i högre grad, än med uthållig hushållning och markens bibehållande

vid full produktionskraft läte sig förenas. Staten åter, hvilken

vore afsedd att fortlefva i årtusenden och hade till en af sina vigtigaste

uppgifter att tillse, att den lefvande generationen så utförde det kulturarbete,

som vore den förelagdt, att kommande slägtens lifsvilkor ej derigenom

försvårades, vore enligt alla länders erfarenhet den ypperste skogsegaren.

Det förhållande, hvari skogsmarken inom Europas skogbärande länder

vore fördelad skilda besittningsgrupper emellan, framginge af nedanstående

tabell:

Tyska riket ................................

Staten,

procent.

.......... 32,7

Stiftelser.

procent.

1,3

Kommuner.

procent.

17,4

Privata.

procent.

48,3

Österrikes tyska kronländer ...

.......... 6,4 s

2,45

90,87

» ungerska »

.......... 16,14

6,74

45,01

32,11

Ryssland ......................................

.......... 60,3

—

29,7

Finland..........................................

.......... 44,5

—

—

55,5

Sverige .........................................

.......... 19,5

0,18

2,n

78,21

Norge............................................

.......... 11,64

0,88

2,66

84,82

Frankrike.......................................

......... 10,70

—

22,5

66,45

Schweiz..........................................

......... 4,19

—

66,45

29,36

Italien.............................................

......... 3,8

......... 80

—

43

53,8

Grekland......................................

—

—

20

Spanien..........................................

.......... 82,2

—

—

17,8

De besittningskategorier,

som befunnits egnade

att gifva tf}’

gghet för

en uthållig skogshushållning, omfattade alltså en jemförelsevis ringa del

af Sveriges skogar. Af dem vore det blott statsskogarne, som hos oss

vore af den omfattning, att de vore af afsevärd betydelse för landets

skogshushållning i dess helhet. Dervid vore emellertid att märka, att de

vore synnerligen ojemnt fördelade mellan landets olika trakter. Så utgjorde

enligt de nyaste, för komitén tillgängliga uppgifter (komiténs tabeller,

tab. A) inom de olika länen statsskogarnes ytvidd i förhållande

till hela skogsarealen:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

Norrbottens

län ........................................

..... 47,3 procent

Vesterbottens

»

..... 36,6

»

Jemtlands

» (om renbetesfjellen

ej

medräknades) .......

..... 5,4

»

Vesternorrlands

»

..... 8,6

»

Gefleborgs

»

..... 5,3

y>

Kopparbergs

..... 18

Vermlands

»

..... 3,5

»

Örebro

»

..... 4,7

»

Yestmanlands

» ........................................

..... 8,1

»

Upsala

»

..... 14,6

»

Stockholms

» ........................................

..... 5,1

Södermanlands

» .......................................

..... 10,9

»

Östergötlands

» ........................................

..... 7,8

Gotlands

» ........................................

..... 4,1

»

Skaraborgs

»

..... 13,5

»

Elfsborgs

»

..... 5,9

»

Göteborgs och Bohus

»

..... 8,7

»

Kalmar

»

..... 6,8

Jönköpings

..... 7,8

»

Kronobergs

»

..... 7,5

»

Hallands

»

..... 5

»

Blekinge

»

..... 2,5

Kristianstads

»

..... 5,7

»

Malmöhus

3>

..... 3,3

»

Om det nu än, fortsatte komitén, vore att skatta såsom ett synnerligen

lyckligt förhållande, att statsskogarne intoge en så betydande ytvidd

i de två nordligaste länen, hvarest ojemförligt största delen af marken

icke egnade sig för annan produktion än skogsbörd och der tillika de

klimatiska förhållandena försenade skogens återväxt, så vore det å andra

sidan beklagligt, att öfriga delar af landet i så ringa grad vore i åtnjutande

af det skydd mot farorna af en underhaltig hushållning med de

privata skogarne, som statsskogarne erbjöde. Att särskildt i dessa delar

af landet bringa allt mera skogsmark i statens hand blefve derför det

verksammaste medel, som kunde påvisas, till bibehållande och utvecklande

af den nationalrikedom, som af naturen vore oss gifven i våra skogar.

Medelbart genom exemplets makt verkade statsskogarne äfven till höjande

af den privata skogshushållningen, likasom de, väl skötta, för framtiden

tillförsäkrade staten eu säker och alltjemt stigande inkomst. Af mera

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

5

lokal betydelse men dock beaktansvärdt vore, att i trakter, utsatta för

fjell- och hafsvindar, statens skogshushållning, sotn ville och kunde taga

hänsyn till ofödda slägtens intressen, ensam kunde bereda trygghet mot

de vådor, ett öfverdrifvet anlitande af skogen skulle medföra för det närmare

eller fjermare grannskapet. Likaså af stor vigt för omnejden vore

den trygghet mot tryckande skogsbrist, som statsskogarne beredde skogfattiga

orters innebyggare.

Statsmakterna hade ock under senare tider i afsevärd grad egnat sin

uppmärksamhet åt kronoskogarnes ökande. Sålunda hade till inköp af

kronoparker disponerats medel från ett af Riksdagen för skogsväsendet

anvisadt reservationsanslag, i den mån detsamma dertill lemnat tillgång.

Under åren 1876—1880 hade härtill användts af detta anslag tillhopa

458,221 kronor 25 öre. Efter sistnämnda år hade emellertid endast smärre

belopp, tillsammans ej fullt 70,000 kronor, af ifrågavarande anslag tagits

i anspråk för detta ändamål. Deremot hade under de sista tjugufem åren

vida mera betydande resultat vunnits genom att, efter försäljning af en

del af kronans smärre jordbruksfastigheter, använda de derför influtna

köpeskillingar ne till ökande af statsskogarne. Denna utväg hade anvisats

först vid 1874 års riksdag. Kong]. Maj:t hade nemligen då bemyndigats

att försälja sådana kronan tillhöriga, under kammarkollegii förvaltning

stälda, för statsverkets räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för

hvilka årliga arrendeafgiften icke öfverstege 200 kronor och hvilkas bibehållande

åt kronan icke påkallades af befintlig skogstillgång eller annan

särskild orsak, under vilkor att de medel, som genom försäljningen Lomme

att inflyta, skulle ställas till Riksdagens förfogande för att användas till

inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark. Genom kong!,

bref den 29 maj 1874 hade detta Riksdagens beslut meddelats till vederbörandes

efterrättelse. Sedermera hade Riksdagen i skrifvelse den 24 maj

1877 förklarat, att ifrågavarande medel finge, i den mån tillfällen yppade

sig dertill, användas till sådana inköp af skogbärande eller till skogsodling

tjenlig mark, hvilka af Kong! Maj:t pröfvades vara fördelaktiga och hvartill

medel icke kunde beredas från det till skogsväsendet anvisade reservationsanslag.

Dessa föreskrifter hade derefter med Riksdagens medgifvande

vunnit utsträckt tillämpning, enligt kongl. bref den 6 juni 1879 å egendomar

med arrendeinkomst af högst 200 kronor, hvilka efter den 29 maj 1874

kommit under kammarkollegii eller numera domänstyrelsens förvaltning,

och enligt kongl. bref den 29 maj 1885 å jordbruksfastigheter, hvilka ej varit

utarrenderade, men som uppenbarligen vore eller vid verkstäld arrendeuppskattning

funnes vara af sådan beskaffenhet, att för desamma icke

kunde påräknas högre årligt arrende än 200 kronor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

Genom beslut, anmäldt i skrifvelse den 14 juni 1887 och kungjordt

genom kongl. bref den 27 i samma månad, hade Riksdagen utsträckt bemyndigandet

att försälja de smärre jordbruksdomänerna till att gälla, med

få undantag, samtliga i de norrländska länen belägna utarrenderade jordegendomar,

hvilkas arrende väl öfverstege 200 kronor men ej 500 kronor

och hvilkas bibehållande i sin helhet eller delvis åt kronan icke påkallades

af befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning. Enahanda tillstånd

hade vid 1888 års riksdag lemnats beträffande sådana söder om

Norrland belägna, under förvaltning af domän styrelsen stälda och för

statsverkets räkning utarrenderade egendomar, Indika i arrende lemnade

mera än 200 kronor men icke utöfver 400 kronor, och hade detta Riksdagens

beslut blifvit kungjordt genom kongl. bref den 18 maj 1888. Slutligen

hade 1891 års Riksdag genom beslut, kungjordt genom kongl. bref

den 29 inaj sistnämnda år, medgifvit Kongl. Maj:t att vid inträffande

arrendeledighet af sådana söder om Norrland belägna, under förvaltning

af domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning utarrenderade egendomar,

hvilka lemnade mera än 400 kronor men icke utöfver 500 kronor

i arrende, efter omständigheterna i hvarje fall förordna, huruvida egendomen

fortfarande borde för kronan bibehållas eller till större eller

mindre del försäljas, under vilkor att de genom försäljningen inflytande

medlen skulle användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd

tjenlig mark.

I fråga om köpeskillingar, som inflöte genom försäljning af sådana

kronoegendomar, som afsåges i kongl. brefven den 18 maj 1888 och den

29 maj 1891, vore Kongl. Maj:ts dispositionsrätt så till vida inskränkt, att

de finge användas för angifvet ändamål endast under en tid af tre år i

sänder efter särskilda af Riksdagen derom fattade beslut.

Med tillämpning af dessa beslut hade ett betydande antal smärre

kronoegendomar blifvit försålda. Enligt hvad chefen för finansdepartementet

uti anförandet i statsrådet den 31 januari 1891 upplyst, hade

köpeskillingarna för de intill slutet af år 1890 försålda kronoegendomarna

uppgått till sammanlagdt 2,922,017 kronor 34 öre. Sedermera hade intill

slutet af år 1898 afyttrats dylika fastigheter för 7,558,264 kronor 43 öre.

Hela försäljningssumman hade alltså intill dess utgjort 10,480,281 kronor

77 öre. Under tiden hade verkstälts eller af kongl. Maj:t beslutits skogsköp

för tillhopa 8,201,044 kronor 23 öre. Under år 1899 hade intill tiden

för författandet af komiténs betänkande beslutits inköp af skogar för ytterligare

2,610,375 kronor. Den erfarenhet, som härvid vunnits, gåfve enligt

komiténs uppfattning vid handen, att tillfällen äfven framgent icke komme

att saknas att inköpa till kronoparker lämplig mark på sådana vilkor, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

7

staten deråt kunde inom en icke allt för aflägsen framtid påräkna skälig

afkastning.

Fortsatt inköp af skogsmark i så stor utsträckning, som vore förenlig

med försigtig statshushållning, vore fördenskull i främsta rummet hvad

som från det allmännas sida borde göras för främjande af landets skogshushållning.

Osökt uppstode då den frågan, huru medel härtill lämpligen

borde beredas utöfver ännu obetalda köpeskillingsandelar för ofvannämnda

försålda jordbruksfastigheter. I sådant afseende erbjöde sig i första hand

utvägen att utsträcka försäljningen af kronoegendomar till sådana, som

gåfve högre arrendeinkomst än 500 kronor. Till utredning angående den

ekonomiska innebörden deraf hade komitén låtit upprätta tabeller öfver

samtliga kronan bibehållna jordegendomar, upptagande tiden, då angående

dem slutna arrendeaftal löpte till ända, egendomarnas taxeringsvärde och

utgående arrendebelopp. Af dessa tabeller, som återfunnes i bihang till

komiténs betänkande, inhemtades, att kronan tillhöriga fastigheter af den

beskaffenhet och storlek, att de inbegrepes under ofvan angifna beslut,

då ännu funnes oförsålda till ett antal af 612 och med ett sammanlagdt

taxeringsvärde af 5,579,260 kronor. Resultatet af de redan verkställa

försäljningarna gåfve vid handen, att för dessa fastigheter skulle kunna

påräknas köpeskillingar, som med omkring 50 procent öfverstege taxeringsvärdena.

Det syntes emellertid vara otvifvelaktigt, att åtskilliga af fastigheterna

af en eller annan anledning borde bibehållas åt kronan. Större

kronoegendomar förefunnes enligt nämnda tabeller till ett antal af 1,605

med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 51,506,200 kronor och gifvande i

arrende tillhopa 2,146,426 kronor. Af dessa gåfve icke mindre än 505

egendomar, hvilkas sammanlagda taxeringsvärde uppginge till 7,811,200

kronor, årligt arrende af allenast 500—700 kronor. Ätt särskild! af dessa

ett icke ringa antal skulle val lämpa sig till försäljning och kunna beräknas

dervid lemna köpeskillingar, icke oväsentligt öfverstigande taxeringsvärdena,

ansåge komitén icke kunna betviflas. Synnerligen goda skäl syntes

tala för, att det Kongl. Maj:t lemnade bemyndigande att försälja smärre

kronoegendomar utsträcktes jemväl till dem, som tillhörde omförmälda

grupp. Då de angående dem gällande arrendekontrakt endast efter hand

under en tidrymd af tjugu år förfölle, ansåge komitén, att någon berättigad

farhåga för, att deras försäljningspris skulle nedtryckas derigenom,

att de i allt för stort antal utbjödes, icke kunna åberopas såsom skäl mot

eu sådan åtgärd.

Men äfven bland de större jordbruksdomänerna funnes enligt komiténs

åsigt säkerligen flera, som, icke minst på grund af förestående kostsamma

nybyggnader, med fördel kunde afyttras. Komitén ansåge det emellertid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

icke böra ifrågasättas, att Kongl. Maj:t skulle erhålla generelt bemyndigande

att försälja dessa, Lämpligare syntes det komitén vara, att efter hand, i

den mån gällande arrendekontrakt löpte till ända, framställningar gjordes

till Riksdagen om försäljning af särskild! angifna kronoegendomar, under

förutsättning att antagliga köpeskillingar kunde erhållas.

Komitén hade derjemte påvisat en annan utväg för anskaffande af

medel till inköp af skogsmark för kronans räkning, hvilken visserligen

vore af vida mindre räckvidd än den nyss nämnda, men dock förtjent af

en viss uppmärksamhet. Vid de inköp af skogsegendomar, som staten

under de senare åren verkstält, hade i köpet inbegripits ofta rätt afsevärda

inegorymder, som ej vore egnade att ingå i kronoparker. Samma förhållande

skulle väl ock komma att upprepas vid framtida köp af ifrågavarande

slag. I många fall vore det lämpligt, att sådana lägenheter åter afyttrades

af kronan, vare sig för bildande af smärre sjelfständiga jordbruk eller för

att sammanläggas med angränsande hemman eller lägenheter. Att urskilja

den inegojord, som sålunda ej borde bibehållas, vore en åtgärd, som lämpligast

kunde företagas i sammanhang med den ifrågavarande skogens indelning

till ordnad hushållning. Komitén ansåge derför, att det borde

uppdragas åt domänstyrelsen att, sedan sådana hushållningsplaner blifvit

faststälda, hos Kongl. Magt göra hemställan om försäljning af dylika inegolotter.

Och borde, enligt komiténs mening, Kongl. Maj:t erhålla enahanda

bemyndigande beträffande deras afyttrande och de derigenom inflytande

medels användning som i fråga om de smärre kronoegendomarna.

Genom remiss den 20 oktober 1899 hade Kongl. Maj:t anbefalt domänstyrelsen

att afgifva utlåtande öfver skogskomiténs nu förevarande förslag

i fråga om försäljning af vissa kronans jordbruksfastigheter äfvensom inegojord,

hörande till för statsverkets räkning inköpta skogsegendomar. Öfver

förslaget i förstnämnda del hade domänstyrelsen infordrat utlåtande från

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets län, med undantag af Vesternorrlands

och Norrbottens län, hvarest några för statsverkets räkning utarrenderade

kronoegendomar ej funnes. Af dessa utlåtanden inhemtades,

bland annat, följande:

Kongl. Maj:ts befallninghafvande i Stockholms län hade obetingadt

förordat bifall till förslaget, att det Kongl. Maj:t nu lemnade bemyndigande

att under vissa förbehåll låta försälja för kronans omedelbara räkning utarrenderade

fastigheter, Indika lemnade en arrendeafgift ej öfverstigande

500 kronor, måtte utsträckas att gälla äfven fastigheter, som lemnade högst

700 kronor i årligt arrende.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län hade hemstält, att hvad

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

9

komiterade i ifrågavarande hänseende föreslagit, icke för närvarande måtte

till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda, och såsom skäl derför anfört:

att med fog kunde ifrågasättas, huruvida det vore med en klok och

försigtig statshushållning öfverensstämmande, att statsverket, utöfver hvad

i sådant hänseende redan blifvit beslutadt, utbytte de säkra inkomster det

hade att påräkna i arrendeafgifter af sina domäner och det räntebärande

kapital, dessa domäner representerade, emot egendom, som först efter lång

tid, 50 år och derutöfver, lemnade någon afkastning på det deri nedlagda,

under hela denna tid räntelösa kapital;

att ett ytterligare forceradt inköp af skogsegendomar från statens sida,

som skulle möjliggöras genom en utsträckt försäljning af domäner, syntes

egnadt att uppmuntra till eu mindre sund spekulation från egendomshandlares

sida, bestående i inköp af skogsegendomar och deras hembjudande

åt statsverket till höga pris, sedan all växande skog derå afverkats; hvarjemte

befaras kunde, att vid en rikligt flödande tillgång på medel till inköp

af skogsegendomar förvärfvandet af dylika blefve statsverket allt för

dyrt;

att, hvad särskild! förhållandena inom länet anginge, dessa åtminstone

för det närvarande icke gåfve anledning tillstyrka komitéförslaget i denna

del, då det dels i flere fall visat sig förenad! med svårigheter och i några

fall omöjligt att vid arrendetidernas utgång försälja redan de mindre egendomar,

hvilka enligt gällande bestämmelser skolat utbjudas till salu, hvaraf

följden blifvit, att flera sådana måst till förlust för statsverket upplåtas

till brukning under kortare tider mot låga afgifter, dels, till följd af att

spekulationen på jordbruksegendomar blifvit betydligt inskränkt, det komme

att visa sig ganska svårt att, derest icke jordbruksförhållandena blefve

gynsammare än under de närmast föregående åren, försälja de inom länet

under åren 1903—1908 arrendelediga 28 krono egendomarna med arrenden,

hvart för sig ej öfverstigande 500 kronor; och kunde med visshet förutsägas,

att i händelse äfven sådana kronoegendomar, hvilkas arrenden öfverstege

500 kronor men ej 700 kronor, skulle till försäljning utbjudas, hvarigenom

antalet egendomar till försäljning under nämnda tidrymd komme

att ökas med 11, utbjudandet af en dylik mängd egendomar skulle lemna

dåligt resultat; samt

att, beträffande egendomar med högre arrendeafgifter, i hvarje fall,

då försäljning af sådan egendom möjligen kunde ifrågasättas, Kongl. Maj:ts

befallningshafvande komme att beredas tillfälle att deröfver afgifva yttrande,

hvadan Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnnit komitébetänkandet

i denna del icke föranleda till vidare utlåtande utöfver hvad i fråga om

försäljning af mindre kronoegendomar sagts.

Bih. till Riksd. Prat. 1902. i Sand. 1 Afä. 1V> lliift.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län hade förklarat

sig icke hafva något emot förslaget att erinra.

Kong! Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län hade anfört, att

genom den föreslagna försäljningen af kronoegendomar med arrenden öfver

500 kronor men ej utöfver 700 kronor antalet kronoegendomar komma

att ånyo underkastas en afsevärd minskning, hvarigenom för personer med

ringa kapitaltillgång försvårades möjligheten att förskaffa sig arrenden på

lämpligen afpassade vilkor; men då å andra sidan det ändamål, för hvilket

de inflytande köpeskillingarna skulle användas, hade den allra största betydelse

såväl för hvarje ort, inom hvilken kronopark koinme att bildas,

som ock för landet i dess helhet, samt en utsträckning af domänföryttringen

icke kunde verka nedtryckande på försäljningsprisen, hade Kong!.

Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt förslaget om försäljning af dessa egendomar.

Hvad beträffade komiterades förslag, att äfven af de större jordbruksdomänerna

skulle efter pröfning i hvarje särskild! fall kunna föryttras

sådana, som tarfvade kostsamma nybyggnader, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förklarat sig finna detta vara af den beskaffenhet, att det

åtminstone för närvarande icke borde till någon åtgärd föranleda.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län hade framhållit:

att äfven de mindre kronoegendomarna, som utarrenderades på 20 år

med optionsrätt, hade sin stora betydelse för den talrika klass af dugliga

jordbrukare, som i följd af bristande tillgångar ej kunde förvärfva egna

jordbruk men såsom arrendatorer af kronoegendomar genom arbete och

sparsamhet kunde komma i tillfälle att försörja sig och sina familjer samt

någon gång vinna ekonomiskt oberoende för ålderns dagar;

att de försäljningar af kronoegendomar, som redan egt ruin, åtminstone

inom Jönköpings län, utöfvat ett visst tryck på prisen för de enskilda

egendomar, som samtidigt utbjudits eller funnits till salu; att, om denna

ofördelaktiga inverkan på prisen å enskilde tillhöriga gårdar redan nu

vore förnimbar, olägenheterna skulle i betydlig grad ökas, derest, på sätt

komiterade föreslagit, försäljningarna komme att utsträckas äfven till öfriga

kronan tillhöriga, medelstora och större egendomar;

att frågan, huruvida det kunde vara lämpligt eller ur det allmännas

synpunkt önskvärd!, att kronan afhände sig de flesta eller åtminstone

större delen af sina jordbruksfastigheter, vore så vigtig, att densamma

borde underkastas en mera allsidig och ingående pröfning, än den komiterade

kunnat egna densamma, då deras syfte varit att på det sätt, som

försäljningen af kronoegendomarna innefattade, vinna medel till fortsatt

inköp af skogsmark;

att, derest vid denna allsidiga pröfning det skulle befinnas lämpligt,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets inlåtande N:o 53.

11

att kronan afhände sig sina jordbruksfastigheter, sådant borde ske och

medlen kunna anslås till inköp af till skogsbörd tjenlig mark, men att

frågan om egendomarnas försäljning vore hufvudsaken och försäljningsmedlens

användande bisaken, fastän komiterade syntes hafva omkastat detta

förhållande;

att Ivongl. Maj:ts befallningshafvande visserligen på det lifligaste behjertade

önskvärdheten och nödvändigheten af statsskogarnes utvidgning,

men stälde sig tveksam i fråga om det sätt, komiterade i främsta rummet

föreslagit för anskaffande af medel till de fortsatta skogsmarksinköpen;

samt

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke ville ställa sig fullt afvisande

mot försaget att eventuelt försälja egendomar med ett arrende af intill

700 kronor, enär derå af dessa troligen kunde utan afsevärda olägenheter

afyttras, men att Kongl. Maj:ts befallningshafvande deremot ansåge sig

böra på det kraftigaste afstyrka, att egendomar, som lemnade högre arrendeafgift

än 700 kronor och sålunda kunde räknas till större kronoegendomar,

afyttrades utan att en fullständig och ingående utredning rörande hvarje

dylik egendom särskild! verkstäldes samt denna utredning för samtliga

egendomarna funnes tillgänglig, innan frågan om försäljningarnas utsträckning

äfven till egendomar med arrenden öfverstigande 700 kronor toges

under ompröfning.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län hade förklarat sig

anse komiterades båda ifrågavarande förslag vara förtjenta af uppmärksamhet

och tillstyrkt, att bestämmelser utfärdades i det syfte, komiterade

föreslagit.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län hade icke funnit annat

att erinra mot komiterades förslag, än att den ifrågasatta försäljningen af

kronans jordbruksfastigheter borde begränsas till sådana egendomar, för

livilka arrendet icke öfverstege 700 kronor.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län och i Blekinge län

hade förklarat sig icke hafva något att erinra mot komiterades förslag.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län hade erinrat, att

då Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 5 februari 1894 afgifvit utlåtande

öfver väckt fråga om försäljning af sådana för statsverkets räkning utarrenderade

egendomar, hvilka i arrende lemnade mera än 500 kronor

men icke utöfver 700 kronor, Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarat

sig väl finna det följdrigtigt, att kronoegendomar af berörda slag komme

att föryttras, men att, då enligt gällande föreskrifter 49 inom länet belägna

kronoegendomar, hvilka ej gåfve mera än 500 kronor i årligt arrende,

komme att försäljas, deraf under det närmaste årtiondet 30, Kongl. Maj:ts

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

befallningshafvande, särskild! med afseende på de jemförelsevis låga priser,

som jordbruksegendomar då betingade, ansåge för statsverket förmånligast

att uppskjuta försäljningen af det ifrågavarande slaget domäner åtminstone

under de närmaste 10 åren, och som erfarenheten visat, att skäl ej funnes

att frångå denna uppfattning, då det redan vid nu pågående försäljningar

visat sig svårt att finna antagligt köpeanbud, hade Kongl. Maj ds befallningshafvande

ansett välbetänkt att icke utsträcka försäljningen af kronoegendomarna

till andra än dem, som gåfve ett årligt arrende af 500—700

kronor, och att icke företaga ytterligare försäljningar förr än nu pågående

hunnit afslutas.

Kongl, Majds befallningshafvande i Malmöhus län hade förklarat sig

visserligen instämma i komiterades åsigt, att fortsatt inköp af skogsmark

i så stor utsträckning, som vore förenlig med försigtig statshushållning, i

första rummet vore hvad som från det allmännas sida borde göras för

främjande af landets skogshushållning, men deremot afstyrkt komiterades

förslag att för beredande af medel dertill ytterligare utsträcka försäljning

af kronoegendomar utöfver hvad nu vore medgifvet, och såsom skäl härför

hufvudsakligen anfört:

att den rätta vägen för medels beredande vore, att statsmedel dertill

anvisades, synnerligast de år, då statsinkomsterna lemnade öfverskott;

att, derest, såsom vid två riksdagar skett, 1V2 million kronor årligen

dertill ansloges, medel, synnerligast med inberäkning af blifvande köpeskillingar

för de mindre kronoegendomar, hvilka ännu ej blifvit försålda

men skulle afyttras, ej skulle komma att saknas för inköp åt kronan af

skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, helst inköp af mark ej borde

ske i den omfattning, att priset derå uppjagades;

att det vore önskvärd!, att de kronoegendomar, hvilka lemnade högre

arrende än 500 kronor, icke afyttrades, da vid olika tider och under olika

förhållanden staten kunde vara i behof af sådana, såsom exempelvis för

militära behof för mötesplatser eller remontdepotcr, för hvarjehanda sjukvårdsanstalter,

för undervisningsanstalter, för straffanstalter med mera;

att det för landtbruket måste anses förmånligt, att några af dess

kikare kunde på de vilkor, staten erbjöde, få arrendera jord och således

beredas tillfälle att använda sina tillgångar för en duglig uppsättning af

kreatur och redskap samt till driftkapital i stället för att tvingas till skuldsättning

för inköp af en egendom och än mer för anskaffande af kreatur,

redskap och förlag;

att, då de egendomar, om hvilkas försäljning nu vore fråga, lemnade

i årligt arrende mera än 4 procent af deras taxeringsvärden, detta för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

13

staten, som lånade penningar till något öfver 3,procent, icke kunde anses

såsom en dålig kapitalplacering; samt

att förvaltningskostnaden, som i förhållande till de mindre egendomarnas

arrenden kunnat vara afsevärd, icke torde uppgå till något i förhållande

till de större eller medelstora egendomarnas arrenden betydande

belopp.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län hade uttalat den

åsigt, att försäljning af odlad jord för inköp i dess ställe af skogbärande

mark icke vore med den jemförelsevis svaga afkastning, som skogarna

ännu lemnade, ur finansiel synpunkt att förorda, äfvensom att icke med

säkerhet kunde förutses, hvilka förändringar uppfattningen om gagnet af

statens eganderätt till dylik jord kunde komma att undergå och det sätt,

hvarpå denna eganderätt bäst kunde tillgodogöras vare sig för tillgodoseende

af framtida behof för statens egen räkning eller för andra allmännyttiga

åtgärder, för hvilka de under vexlande tidsförhållanden kunde

behöfva tagas i anspråk; och hade Kongl. Majits befallningshafvande hemstält,

huruvida det ej vore med klok statshushållning öfverensstämmande att för

närvarande icke utsträcka försäljningen till annan sådan kronojord än den,

som efter pröfning i hvarje fall funnes på grund af särskilda förhållanden

böra kronan afhändas.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län hade

biträdt komiterades förslag, att medel för ökande af statsskogarnes antal

— utöfver hvad för ändamålet kunde komma att särskild! anvisas — borde

lämpligen beredas genom utsträckt försäljning af de för statsverkets omedelbara

räkning utarrenderade jordbruksfastigheter, men ansett sig icke kunna

förorda en dylik försäljning af kronoegendomarna inom länet, då till flertalet

af dessa, öfver hela länet spridda egendomar funnes större eller

mindre utmarkslotter, som visserligen beträffande flertalet nu saknade skog,

men dels redan vore skogsodlade och dels efter hand gjordes skogbärande,

och fördelen för det till största delen skoglösa länet att hafva dessa visserligen

små men efter rationella grunder skötta skogar vore obestridlig och

afsevärd jemväl derigenom, att deras planmessiga skötsel måste anses såsom

exempel utöfva ett godt inflytande på den enskilda skogshushållningen.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län hade icke haft något

att erinra mot komiterades förslag.

Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län hade öfverlemnat

afskrifter af sina den 15 juni 1881 och den 29 april 1887 afgifna utlåtanden

i då förevarande frågor om försäljning af kronans utarrenderade

egendomar samt förklarat sig fortfarande vidhålla de deri uttalade åsigter

om behofvet och lämpligheten deraf, att staten bibehölle sina jordbruks
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

fastigheter för utarrendering, enär staten derigenom kunde bereda tillfälle

till gagnande verksamhet för dugliga jordbrukare, hvilka icke egde tillräckligt

kapital till förvärfvande af egen, för deras verksamhetsfönnåga

passande jordbruksfastighet, och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ansett sig icke kunna förorda bifall till förslaget att, för beredande af

medel till inköp af skogsmark, sådana kronans jordbruksfastigheter, för

livilkas bibehållande ej särskilda skäl talade, skulle försäljas, oberoende af

deras storlek.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Yermlands län hade förklarat sig

icke hafva något att erinra mot komiterades förslag att uti ett ökadt afyttrande

af utaiTenderade kronoegendomar finna ett medel för främjande

af landets skogshushållning samt biträdt komiterades mening derom, att

jemväl en och annan af de större domänerna borde försäljas efter derom

hos Riksdagen i hvarje särskildt fall efter förutgången utredning gjord

framställning.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län hade biträdt komiterades

förslag om försäljning af kronoegendomar, som i arrenden lemnade

mellan 500 till och med 700 kronor, och detta jemväl från den synpunkten,

att det måste anses för staten ekonomiskt fördelaktigt att afhända sig

dylika smärre jordbruksegendomar, hvilka, enligt hvad erfarenheten gifvit

vid handen, vid försäljning i allmänhet betingade köpeskillingar, som

väsentligt öfverstege arrendevärdet, men hvilkas förvaltning för staten ofta

vållade kostnader, som icke stode i lämpligt förhållande till arrendeafkomsten,

hvarjemte genom egendomarnas styckning och försäljning i

mindre lotter, der sådant lämpligen kunde ske, staten skulle oftare än

hittills kunna bereda mindre bemedlade tillfälle att bilda egna jordbruk,

och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarat sig icke hafva något

i hufvudsak att erinra mot den föreslagna försäljningen af större egendomar,

men ansett sig böra framhålla, att försäljning å auktion af större

jordbruksdomäner antagligen icke komine att utfalla lika förmånligt, som

försäljningarna af de mindre hitintills i de flesta fall gjort.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län hade ansett

statens planmessiga föryttring af sina jordbruksfastigheter, åtminstone när

de ej lemnade högre arrende än 700 kronor, samt penningarnes användning

till förvärf af skog eller till skogsbörd tjenlig mark vara öfverensstämmande

med en synnerligen välgörande finanspolitik samt förordat komiterades

förslag i denna del.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län hade ansett goda

skäl vara för handen att förorda, det försäljningen af kronans jordbruksfastigheter

blefve utsträckt till jemväl sådana, hvilka gåfve högre arrende

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

15

än 500 kronor inen ej öfver 700 kronor, under förutsättning att deras

bibehållande i sin helhet eller delvis åt kronan icke påkallades af befintlig

skogstillgång eller annan särskild anledning.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län hade meddelat, att

förslaget om försäljning af kronoegendomar med arrende från 500 till 700

kronor saknade betydelse för länet, då någon dylik egendom inom länet

icke funnes, men hade icke haft något att erinra vid att det finge ankomma

på särskild undersökning samt Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i hvarje

särskildt fall, huruvida det befunnes förenligt med kronans fördel, att 3

inom länet varande egendomar med arrenden öfver 700 kronor vid nuvarande

arrendenas utgång afyttrades.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län hade icke haft något

att invända mot förslaget, i hvad det berörde länet, helst som den föreslagna

användningen af köpeskillingen syntes vara särdeles lämplig.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län hade anfört, att

förhållandena inom länet icke föranledde till någon erinran mot komiterades

förslag.

Domänstyrelsen hade för egen del den 31 maj 1901 afgifvit utlåtande

i frågan och dervid anfört följande.

Hvad först anginge förslaget om utsträckt försäljning af utarrenderade

kronoegendomar, erinrade styrelsen, att styrelsen den 27 maj 1887 afgifvit

utlåtande öfver då föreliggande förslag om försäljning af utarrenderade

kronoegendomar med arrenden, som öfverstege 200 kronor men icke 500

kronor, för beredande af medel för samma ändamål, som nu vore ifrågasatt,

och hade styrelsen då anfört: att vid bedömande af frågan, huruvida

en dylik försäljning kunde anses fördelaktig och lämplig, väl å ena sidan

ej finge förbises fördelen för staten af en årligen för dessa domäner ingående

och i framtiden möjligen stegrad arrendeinkomst liksom icke heller

betydelsen af det förhållandet, att ett ej ringa antal samhällsmedlemmar

såsom arrendatorer af smärre statsegendomar sattes i tillfälle vinna sin

utkomst, men att å andra sidan ej kunde förnekas, att de mindre statsegendomarna

kräfde så dryga kostnader för förvaltningen, såsom för

arrendeuppskattningar, besigtningar, kronoombuds inställelse vid syner och

för skogsskötseln, der skog funnes, med mera, att dessa inkomster i de

bestå fall icke stode i ett skäligt förhållande till arrendeafkomsten och

alltid måste blifva mer betungande än för de större egendomarna; att

redan af detta förhållande, som icke kunde ändras, så länge staten innehade

dessa mindre jordbruksfastigheter, fördelen af deras öfvergående i

enskildes händer framträdde, hvartill komme, att om än styrelsen sökt

genom skärpt kontroll i möjligaste män minska de missförhållanden vid

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

skogsskötsel å de mindre jordbruksdomänerna, hvilka förefumrits och ofta

framhållits, det likväl icke vore möjligt att förekomma olägenheter, som

alltid blefve en följd af skogarnas fördelning å spridda trakter i en mängd

skiften af ringa areal och som framträdde i dryga utgifter ej mindre för

sjelfva skogsvården än äfven för kontrollen, på samma gång hinder för

skogsskötsel]]s rationella bedrifvande mötte i jordbrukets fordringar på bete

och husbehofsvirke, beqvämlighet vid detta virkes uttagande, med mera.

•Styrelsen hade i berörda utlåtande ytterligare anfört, att landets jordbruk

efter all sannolikhet äfven i framtiden liksom förut skulle blifva föremål

för den enskilda företagsamheten, oberoende af huruvida staten egde

större eller mindre del af den odlade jorden, och då i öfrigt en omflyttning

af statens vid åkerbruket fastade kapital till skogsbruket icke innebure

någon indragning af kapital till skada för landtmannanäringen, tagen

i allmän bemärkelse, och den med få afbrott är från år inträdda stegring

af inkomsten af statsskogarne jemte det allmänt erkända förhållandet, att

värdet å isynnerhet de gröfre virkesslagen ökades i högre grad än andra

produkter, gåfve vid handen, att staten borde af sin stadsegendom få en

säker, ständigt växande inkomst, hade styrelsen uttalat den öfvertygelse]),

att försäljning af de mindre jordbruksegendomarna, under förutsättning

att köpeskillingarna användes till inköp af skogsegendomar, vore både fördelaktig

och lämplig.

Sedermera hade styrelsen genom chefens för finansdepartementet skrifvelse

den 23 januari 1894 erhållit anmodan att inkomma med utlåtande,

huruvida icke den då pågående föryttringen af kronoegendomar med arrenden,

som icke öfverstege 500 kronor, lämpligen borde utsträckas derhän,

att den komme att omfatta äfven sådana, hvilka i arrende lemnade mer

än 500 men icke utöfver 700 kronor; och hade styrelsen i sitt med anledning

häraf den 6 mars 1894 afgifva utlåtande uttalat såsom sin åsigt,

att de i förenämnda utlåtande af den 27 maj 1887 anförda skäl för försäljning

af de mindre kronoegendomar, hvarom då varit fråga, egde sin

tillämplighet äfven på egendomar, som i arrende lemnade mer än 500 men

icke utöfver 700 kronor, hvarför styrelsen hade förklarat sig ur principiel

synpunkt icke hafva något att erinra mot dessa sistnämndas försäljning,

men hade styrelsen ansett sig, hufvudsakligen på den grund, att af de

kronoegendomar, som jemlikt förut meddelade bestämmelser skulle försäljas,

ett ganska stort antal, uppgående till 1,042 stycken, då ännu återstått

att afyttra i följd deraf att dittills försäljningsåtgärder i enlighet med kong!,

brefven den 18 maj 1888 och den 29 maj 1891 endast i ringa man hunnit

verkställas, och vid sådant förhållande en ytterligare utsträckt realisation

af kronans jordbruksdomäner kunde komma att menligt inverka på

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

17

försäljningsprisen, då icke böra tillstyrka afyttring af kronans domäner i

större omfattning än som redan blifvit bestämd.

Efter erinran om dessa förhållanden hade styrelsen i sitt nu ifrågavarande

utlåtande uttalat, att styrelsen fortfarande vidhölle den åsigt, som

styrelsen sålunda redan förut uttalat i afseende å försäljning vid lämplig

tidpunkt af egendomar med arrenden, som icke öfverstege 700 kronor, och

att enär, efter det styrelsens utlåtande år 1894 afgifvits, en tid af mer än

sju år förflutit, derunder icke icke mindre än 489 egendomar afyttrats,

samt under senaste åren företagna försäljningar af kronoegendomar i allmänhet

lemnat ett tillfredsställande resultat, styrelsen nu icke hade någonting

att erinra mot komiterades förslag om försäljning af egendomar, hvilkas

arrenden icke öfverstege 700 kronor.

I sammanhang härmed hade styrelsen förordat, att bestämmelsen i det

uti komitébetänkandet åberopade kongl. brefvet till domänstyrelsen den

29 maj 1885, angående försäljning af en del smärre kronolägenheter, måtte

erhålla en efter nämnda förslag lämpad utsträckning. I detta kongl. bref

hade Kongl. Maj:t meddelat, att Riksdagen inedgifvit, att, då fråga uppstode

om försäljning af kronolägenhet, hvilken ej varit för statsverkets

räkning utarrenderad, men som uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning

funnes vara af sådan beskaffenhet, att för densamma ej kunde

påräknas högre årligt arrende än 200 kronor, det finge ankomma på Kongl.

Maj:t att bestämma om lägenhetens försäljning under de i kongl. brefvet

den 29 maj 1874 stadgade vilkor. De egendomar, hvarpå detta kongl.

bref hade tillämpning, utgjordes hufvudsakligast numera af de åt justitieoch

landsstaten anslagna boställen, som af en eller annan anledning till

statsverket indroges; och som flere bland dessa, synnerligast de af kronolänsmännen

afträdda boställena, visat sig vara af den beskaffenhet, att

statsverket ej genom deras utarrendering beredts någon förmån, då de

såväl till hus som jord varit i dåligt skick, hade styrelsen ansett sig böra

hemställa, att, om med anledning af komiterades förslag proposition aflätes

till Riksdagen om försäljning af utarrenderade kronoegendomar med arrenden,

som öfverstege 500 men icke 700 kronor, denna proposition jemväl

måtte omfatta sådana kronoegendomar, hvilka ej varit för statsverkets räkning

utarrenderade, men som uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning

funnes vara af sådan beskaffenhet, att för desamma icke kunde

påräknas högre arrende än 700 kronor, allt detta under förutsättning, att

desamma icke befunnes vara för något statsverkets eller skogsväsendet^

behof erforderliga.

Hvad anginge förslaget om försäljning af kronoegendomar, som i arrende

lemnade utöfver 700 kronor, kunde domänstyrelsen icke underlåta

Bih. till Riksd. Prat. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

att, i likhet med hvad en del af länsstyrelserna antydt, framhålla önskvärdheten

deraf, att komiterade på ett utförligare sätt motiverat detta sitt

förslag och särskild! anfört de skäl, som komiterade ansett böra läggas

till grund för bedömande, huruvida dylik egendom borde bibehållas i kronans

ego eller försäljas. Det enda skäl, som komiterade anfört för en

sådan försäljning, vore att kostsamma nybyggnader förestode. Härvid vore

emellertid att märka, att det läge i arrendatorns eget intresse att hafva

tillräckliga och ändamålsenliga byggnader å den af honom arrenderade

egendomen, och att vid hvarje utarrendering genom arrendekontraktet bestämdes

ett visst belopp, som arrendatorn vore skyldig att genom om- eller

nybyggnad redovisa; och kunde arrendatorn dessutom för byggnad, hvartill

detta belopp ej lemnade tillgång, erhålla understöd genom afdrag å

arrendet. Såsom exempel på, i hvilken utsträckning nybyggnad under

senare tiden skett å kronans domäner, ville styrelsen meddela, att under

styrelsens embetsverksamhet till slutet af år 1900 å för statsverkets räkning

utarrenderade kronoegendomar hade uppförts nybyggnader till den

omfattning, att arrendatorska i form af dels afskrifning å den kontraktsenliga

nybyggnadsskyldigheten, dels afkortning å förfallande arrendeafgifter,

derför erhållit godtgörelse med nära 3,500,000 kronor. Då genom besigtningar

af vederbörande domänintendent vakades deröfver, att byggnaderna

å utarrenderad kronoegendom icke finge förfalla utan behörigen underhölles

eller vid förefallande behof, der så ske kunde, ersattes med nya,

kunde det ej ej förutsättas, att vid arrendetidens slut ett större antal hus

eller alla husen å en dylik egendom skulle vara i behof af nybyggnad.

1 fråga om tillvägagåendet vid dessa försäljningar hade komiterade

ansett sig ej böra ifrågasätta, att Kongl. Maj:t skulle erhålla generelt bemyndigande

att försälja egendomarna, utan funnit lämpligare att efter hand,

i den mån gällande arrendekontrakt löpte till ända, framställningar gjordes

till Riksdagen om försäljning af särskild! angifna kronoegendomar

under förutsättning att antagliga köpeskillingar kunde erhållas. För såvidt

härmed afsåges, hvilket dock icke af ordalagen med full tydlighet framginge,

att, innan utarrendering af egendom med arrende öfver 700 kronor

skedde, styrelsen skulle till Kongl. Maj:t ingå med utlåtande, huruvida

egendomen borde fortfarande utarrenderas eller försäljas, tilläte sig styrelsen

fästa uppmärksamheten på det mångskrifveri, som häraf skulle föranledas,

då antalet egendomar med arrenden öfver 700 kronor enligt komiterades

förslag bilagda tabeller uppginge till 1,100. Styrelsen hade hittills

icke underlåtit att, när anledning dertill förekommit, till Kongl. Maj:t

vid olika tillfällen ingå med framställningar om försäljning af egendomar,

hvilka enligt då gällande stadganden icke bort afyttras.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

19

Såsom af länsstyrelsernas yttranden i frågan inheintades, hade flera

af dessa anfört beaktansvärda skäl mot försäljning af utarrenderade kronoegendomar

med arrenden öfver 700 kronor, och då det finge anses såsom

ett domänstyrelsens åliggande att jemväl för framtiden hos Kongl. Maj:t

göra anmälan, om skäl syntes förekomma att afyttra någon af dessa egendomar,

hade styrelsen funnit sig icke heller kunna bittida komiterades

förslag om generel stadgande för försäljning af ifrågavarande egendomar.

Härifrån ansåge domänstyrelsen dock att undantag borde göras för

dylika egendomar i de norrländska länen, för såvidt de ej befunnes vara

för något allmänt behof erforderliga. I utlåtande den 30 januari 1885

hade styrelsen föreslagit dessa egendomars försäljning och såsom skäl derför

anfört deras spridda läge och derigenom uppkommande dyra förvaltningskostnader.

Vid dessa egendomars förnyade utarrenderingar hade ock

uppstått svårigheter af flerahanda slag; och ansåge styrelsen sig hafva så

mycket mera skäl vidhålla sin förra mening om egendomarnes försäljning,

som enligt de tabeller, som funnes bilagda komiterades förslag, arrendeinkomsten

af dessa egendomar betydligt understege procenttalet af deras

taxeringsvärden i jemförelse med egendomar i andra delar af riket.

Hvad beträffade komiterades hemställan, att åt domänstyrelsen måtte

uppdragas att, sedan hushållningsplaner blifvit faststälda för inköpta skogsegendoinar,

till Kongl. Maj:t göra framställning om försäljning af till dessa

egendomar hörande inegojord, hade styrelsen, med öfverlemnande af öfver

denna hemställan infordrade yttranden från öfver]ägmästarne i de distrikt,

hvarest inköpta skogsegendomar med inegojord funnes, för egen del anfört,

att styrelsen emot den i denna hemställan uttalade princip, att för skogsbörd

olämplig mark skulle försäljas, icke hade något att erinra, men ansåge

sig styrelsen mot komiterades hemställan, sådan den vore affattad, böra

anmärka, att föreskriften om att styrelsen skulle först sedan hushållningsplan

blifvit faststäld göra framställning om försäljning af inegojorden dels

vore obehöflig, af skäl att man derförutan utan svårighet kunde bedöma,

hvilken inegojord, som icke erfordrades för kronoparken, dels, hvad beträffade

de större kronoparkerna, allt för länge skulle fördröja inegojordens

försäljning, då indelning af större skogar droge en rund tid samt det i

vissa '' fall kunde vara till fördel att låta anstå med skogsindelningen åtskilliga

år, nemligen hvad beträffade sådana skogar, som genom en planlös

öfverdrifven afverkning blifvit illa medfarna, till dess bestånden genom

rensningshuggning hunnit något regleras, och, hvad anginge mindre skogar,

tills dessa genom inköp af intill liggande skogar eller genom sammanslående

med skog till närbelägna utarrenderade kronoegendomar kunnat

förstoras. Enligt styrelsens uppfattning borde komiterades hemställan jern
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

väl hafva afsett försäljning af inom inegoområdet befintliga beteshagar,

som det ej vore till fördel att bibehålla, äfvensom, då inegoområde, som

skulle försäljas, hade oregelbundna gränser, intilliggande delar af skogsoch

betesmark för vinnande af räta skiljelinier. Med stöd af hvad sålunda

anförts hade styrelsen hemstält, att i den proposition till Riksdagen, som

möjligen komma att i denna del af ärendet aflåtas, måtte föreslås, att åt

domänstyrelsen finge uppdragas att till Kongl. Maj:t göra framställning om

försäljning af till inköpta skogsegendomar hörande områden, hvilka utan

olägenhet för skogsskötseln kunde afyttras.

I sammanhang härmed hade styrelsen ansett sig jemväl böra erinra

om behofvet af tydliga föreskrifter, under hvilka vilkor försäljningen af

dessa områden borde ega rum. I kongl. brefvet till kammarkollegium den

29 maj 1874, angående försäljning af åtskilliga mindre kronolägenheter,

vore nemligen förordnadt, att köpare, som sådant åstundade, skulle ega att,

efter derom vid auktionen gjord anmälan, inbetala köpeskillingen under

loppet af 6 år med en sjettedel årligen, såvida han för fullgörandet deraf

vid auktionstillfället ställe säkerhet, då deremot i kongl. brefvet till domänstyrelsen

den 25 september 1896 angående bestämmelser att tjena till efterrättelse

i fråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner

vore föreskrifvet, att köpare af lägenhet, som enligt de i kongl. brefvet

intagna bestämmelserna försåldes, skulle, derest han sådant åstundade, ega

inbetala köpeskillingen under loppet af 10 år med en tiondedel årligen,

såvida han stälde godkänd säkerhet, der lägenheten vore bebyggd, för köpeskillingens

inbetalning på nämnda sätt, och der lägenheten vore obebyggd,

för fullgörande åt de afbetalningar, som erfordrades för halfva köpeskillingens

erläggande, samt med det ytterligare vilkor i fråga om obebyggd

lägenhet, att, om lägenheten ej före utgången af det femte aret blifvit med

bostad och, der så erfordrades, med för lägenhetens skötsel i öfrigt nödiga

byggnader försedd, ogulden köpeskilling då skulle anses till betalning

genast förfallen.

Då nu vid en sådan försäljning af mark från kronoparkerna, som

föreslagits, marken till en del komme att bestå af mindre områden, jeinförliga

med afsöndringar, och till köpare af sådana områden icke i allmänhet

kunde påräknas andra än mindre bemedlade, ansåge styrelsen, att

de i sistnämnda kongl. bref intagna vilkor borde blifva gällande vid dylika

försäljningar, liksom att de i samma kongl. bref intagna stadganden i öfrigt

borde vid försäljningarna lända till efterrättelse. Emellertid kunde jemväl

större områden komma i fråga till försäljning; och borde i afseende å

dessa de i kongl. brefvet den 29 maj 1874 stadgade grunder iakttagas.

Med anledning af hvad sålunda anförts både styrelsen hemstält, att i den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

21

proposition, som i fråga om dessa försäljningar kunde till Riksdagen komma

att aflåtas, Kong!. Maj:t måtte föreslå att, när fråga förekomme om försäljning

af mark från kronopark, det finge på Kongl. Maj:t ankomma att

för hvarje fall bestämma, om det ena eller andra af nyssnämnda kongl.

bref skulle i afseende å sättet och vilkoren för försäljningen tillämpas.

Genom särskilda remisser hade härefter landtbruksstyrelsen anbefalts

att afgifva utlåtande i detta ärende samt att dessförinnan lemna hushållningssällskapens

under november månad 1901 sammanträdande ombud

tillfälle att yttra sig i detsamma.

I sitt den 9 november 1901 dagtecknade yttrande hade hushållningssällskapens

ombud anfört hufvudsakligen följande.

Beträffande det ändamål, för hvilket de nu ifrågasatta åtgärderna

skulle vidtagas, eller fortsatta inköp för statens räkning af skogsmark,

funne ombuden detta ändamål vara ytterst vigtigt och ville derför uttala

den mening, att sådana inköp syntes böra fortfarande ega rum i så stor

utsträckning, som vore förenlig med en försigtig statshushållning.

I afseende å de kronans utarrenderade jordbruksfastigheter, hvilkas

försäljning nu ifrågasatts, syntes åtskilnad böra göras mellan dem, hvilka

i årligt arrende lemnade 500—700 kronor, samt dem, för hvilka arrendet

stege till högre belopp. Mot försäljande af egendomar af förstnämnda

slag, hvilka, om ock gränsen, 700 kronor, vore endast godtycklig, ju endast

i ganska obetydlig mån vore större än de egendomar, hvilkas afyttrande

redan nu vore medgifvet, hade de i ärendet hörda myndigheterna i

allmänhet haft blott föga att invända. Betänkligheter hade visserligen

yppats att nu på en gång besluta försäljning af ett så stort antal jordbruksfastigheter,

som nu vore i fråga, hvilkas taxeringsvärde uppginge till

inemot 8 millioner kronor, och det på grund af det i framtiden möjligen

inträdande behofvet för kronan att för ett eller annat ändamål hafva tillgång

till dessa fastigheter. Ombuden hade likväl icke ansett dessa betänkligheter

afgörande, dervid ombuden emellertid dels ansett att de i

Norrland och Dalarne befintliga kronoegendomar af detta slag borde undantagas,

dels ock velat framhålla önskvärdheten af att, till förekommande

af menlig inverkan å försäljningsvärdet af jordegendom, såväl kronans

som enskildes, dessa kronans försäljningar icke måtte inom samma ort ega

rum till allt för stort antal ungefär samtidigt, äfvensom att bemyndigandet

icke måtte innebära, att dylika fastigheter nödvändigt skulle försäljas,

så snart detta befunnes kunna ske till pris, som syntes antagligt. Fasthellre

borde, enligt ombudens mening, så noggrant förhållandena medgåfve,

i hvarje särskildt fall tillses, huruvida icke den då ifrågavarande

fastigheten lämpligen borde i sin helhet eller delvis i kronans ego bibe
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

hållas, vare sig på grund af till densamma hörande skogsmark eller vattenrätt

eller annan dylik förmån, eller ock för att tjena något särskildt

statsändamål eller till äfventyrs för att vara att tillgå vid blifvande åtgärder

för underlättande åt mindre bemedlade att skaffa sig egna hem

eller för befrämjande af andra dylika i socialt hänseende vigtiga ändamål,

hvilka staten under kommande tider kunde få sig förelagdt att tillgodose.

Enligt hvad de vid skogskomiténs betänkande fogade tabeller utvisade,

funnes krono egen domar, som i arrende gåfve 500—700 kronor, till ett antal

af 505 med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 7,811,200 kronor, deraf

i Dalarne och Norrland 5 egendomar med ett taxeringsvärde af tillhopa

93,700 kronor. Om ock ej mer än en del af de i södra och mellersta

Sverige belägna egendomar af detta slag ansåges böra föryttras, borde

dock det för dem inflytande och till inköp af skogsmark disponibla försälj

ningsbeloppet blifva mycket betydande, helst säkerligen ofta försäljningspriset

komme att icke obetydligt öfverstiga taxeringsvärdet.

Hvad beträffade de i Norrland och Dalarne belägna kronoegendomarne

af nu ifrågavarande slag, syntes, ehuruväl deras antal vore helt

ringa, det kunna ifrågasättas, huruvida det under närvarande tid, då en

stark klagan förspordes öfver åtskilliga i dessa landsdelar rådande missförhållanden

och Kong! Maj:t på Riksdagens begäran, behagat tillsätta en

komité för att taga under öfvervägande, hvilka åtgärder borde vidtagas

för bevarande derstädes af ett sjelfegande bondestånd, kunde vara lämpligt

att kronan, innan denna komités utredning och förslag afgifvits, aflande

sig en egendom, som kunde tänkas egnad att, om ock i ringare

mån, bidraga till en lycklig lösning af sistberörda vigtiga fråga. Då derjemte

någon afsevärd olägenhet icke syntes vara att befara af uppskof

härutinnan, ansåge ombuden derför, att försäljning af utarrenderade kronoegendomar

i Norrland och Dalarne tillsvidare icke borde ske i vidsträcktare

omfattning, än Riksdagen redan medgifvit.

Vidare ville ombuden, med anledning af domänstyrelsens i ämnet

gjorda hemställan, uttala, att den generella försäljningsrätt, som angående

nyssberörda fastigheter således syntes böra lemnas Kongl. Maj:t, lämpligen

borde omfatta jemväl de söder om Norrland och Dalarne belägna kronoegendomar,

som icke varit för statsverkets räkning utarrenderade, men

som uppenbarligen vore eller funnes vara af sådan beskaffenhet, att för

desamma icke kunde påräknas högre arrende än 700 kronor, dock under

de förutsättningar, som af ombuden blifvit uttalade i fråga om försäljning

af öfriga fastigheter.

Hvad derefter vidkomme kronans jordbruksfastigheter med högre arrende

än 700 kronor, hade komitén i sin motivering förklarat sig anse det

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

23

lämpligast, att efter hand, i den mån gällande arrendekontrakt löpte till

ända, framställningar gjordes till Riksdagen om försäljning af särskildt angifna

kronoegendomar af sådant slag. Detta förslag hade från myndigheternas

sida rönt starkare gensagor än det förra. I likhet med domänstyrelsen

ansåge omhuden något sådant allmänt stadgande icke heller vara

önskligt. . Jordbruksfastigheter af ifrågavarande storlek syntes böra, åminstone

tillsvidare, i kronans ego bibehållas. Derest i något särskildt fall

försäljning af dylik egendom kunde befinnas önskvärd, hölle ombuden före,

att domänstyrelsen icke skulle underlåta att, liksom hittills understundom,

enligt hvad nämnda styrelse i sitt utlåtande meddelat, skett, derom göra

framställning till Kongl. Maj:t.

I öfverensstämmelse med hvad ombuden förut yttrat, kunde ombuden

deremot icke biträda domänstyrelsens såsom undantag från sistnämnda

regel framstälda förslag, att i Norrland äfven större kronoegendomar skulle

försäljas, för så vidt de ej befunnes vara för något allmänt behof erforderliga.

I afseende på försäljande af den till inköpta skogsegendomar hörande

inegojord instämde ombuden fullständigt i det af komitén afgifna förslag

med de jeinkningar i detsamma, som domänstyrelsen i sitt utlåtande förordat.

Mot hvad domänstyrelsen hemstält i afseende å föreskrifter rörande

sättet och vilkoren för försäljning af sistnämnda inegoområden m. m. hade

ombuden intet att erinra.

Landtbruksstyrelsen hade i utlåtande den 5 sistlidne februari framhållit,

att styrelsen ansåge ändamålet med de af komiterade ifrågasatta

försäljningar af jordbruksfastigheter, eller fortsatta inköp för statens räkning

af skogsmark, synnerligen behjertansvärdt och att åtgärder för vinnande

af detsamma borde från statens sida vidtagas.

Bland de i sådant afseende föreslagna åtgärder syntes den största uppmärksamheten

böra fästas vid utvägen att utsträcka försäljningen af kronoegendomar

till sådana, som gåfve högre arrendeinkomst än 500 kronor

men ej mera än 700 kronor. Det skäl, som mot denna åtgärd anförts,

eller att densamma skulle väsentligen minska tillfällena för skickliga och

dugliga jordbrukare att erhålla förmånliga arrenden på lång tid, ansåge

landtbruksstyrelsen icke böra tillmätas någon större betydelse, enär dels

antalet af de jordbruksfastigheter, som, om förslaget genomfördes, kunde

komma i fråga att föräsljas, eller omkring 500, icke kunde anses utöfva

något betydande inflytande i förevarande afseende, helst försäljningarna

antagligen komme att ske efter hand, i den mån gällande arrendekontrakt

komme att förfalla, dels erfarenheten visat, att arrendatorer af mindre

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

kronoegendomar i allmänhet icke framför andra jordbrukare utvecklat en

sådan duglighet och skicklighet i landtbruksafseende, att med hänsyn härtill

förslagets antagande skulle blifva till skada för landtbruksnäringen,

dels ock de personer, som komme att inköpa ifrågavarande jordbruksfastigheter,

sannolikt till icke ringa del skulle komma att utgöras af förutvarande

arrendatorer.

Af dessa och på de af domänstyrelsen anförda skäl ansåge sig landtbruksstyrelsen

kunna ansluta sig till komiterades förevarande förslag, på

sätt det blifvit af domänstyrelsen modifieradt.

I enlighet med hvad hushållningssällskapens ombud anfört, ansåge

dock landtbruksstyrelsen att, hvad beträffade de i Norrland och Dalarne

belägna kronoegendomar af nu ifrågavarande slag, några dylika för närvarande

och tillsvidare icke borde försäljas, enär frågan om åtgärder för

bevarande af ett sjelfegande bondestånd i dessa trakter vore under utredning

af en komité samt det icke kunde vara lämpligt att, förrän sagda

fråga blifvit fullständigt utredd, inom dessa landsdelar åtgärder vidtoges

i antydt syfte.

Vidkommande försäljningen af större kronoegendomar än dem, som

lemnade till och med 700 kronors årligt arrende, äfvensom frågan om

försäljning af inegojord till af staten inköpta skogsegendomar instämde

landtbruksstyrelsen till alla delar med hvad domänstyrelsen i dessa afseenden

andragit.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hade landtbruksstyrelsen

hemstält att, för den händelse Kong!. Maj:t skulle finna åtgärder behöfva

vidtagas för fortsatt inköp af skogsmark, på sätt förbemälde komiterade

ansett, samt medel dertill funnes böra delvis uppbringas genom försäljning

af kronoegendomar, Kongl. Magt måtte vidtaga de af komiterade i sådant

afseende föreslagna åtgärder, dock med iakttagande af de utaf landtbruksstyrelsen

i det föregående förordade afvikelser från komiténs förslag.

Vid ärendets föredragning har departementschefen till en början med

några siffror från de senaste åren fullständigat de uti komiténs betänkande

lemnade uppgifter angående köpeskillingar för försålda kronoegendomar

och för inköpta skogsfastigheter. Försäljningssumman för nämnda kronoegendomar

hade vid slutet af år 1898 uppgått till sammanlagdt 10,480,281

kronor 77 öre. Derefter hade dylika egendomar försålts under år 1899

för 722,503 kronor 89 öre, under år 1900 för 515,825 kronor 28 öre och

under år 1901 för 273,452 kronor 18 öre, eller under dessa tre år tillhopa

för 1,511,781 kronor 35 öre, hvilken summa, sammanlagd med försäljningssumman

vid 1898 års slut, gåfve ett försäljningsbelopp af tillhopa 11,992,063

kronor 12 öre.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

25

Inköp af mark för bildande af kronoparker både af Kong! Maj:t besk!

lits under år 1899 för 3,773,197 kronor 88 öre, under år 1900 för

1,912,499 kronor 40 öre och under år 1901 för 1,150,311 kronor 10 öre,

eller under dessa tre år tillhopa för 6,836,008 kronor 38 öre. Lades härtill

inköpssumman vid 1898 års utgång, 8,201,044 kronor 23 öre, visade

sig, att för kronoparkers bildande af Kongl. Maj:t beslutits inköp af mark

för ett sainmanlagdt belopp af 15,037,052 kronor 61 öre. I denna summa

inginge visserligen köpeskillingarna för några af Kongl. Maj:t beslutade

inköp, hvilka sedermera till följd af inträffade binder från säljarnes sida

icke kommit till stånd, men dessa inköpssummor vore alla endast af mindre

betydenhet. Att inköp af mark under de tre senaste åren kunnat ega

rum i så stor utsträckning, som ofvan anförda siffror utvisade, berodde

derpå, att Riksdagen dels medgifvit att af 1899 års skogsmedel finge till

inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark användas ett belopp

af 1,500,000 kronor, dels ock för hvartdera af åren 1900 och 1901

å extra stat anvisat för enahanda ändamål ett anslag af 1,500,000 kronor.

I likhet med såväl 1896 års skogskomité som de öfver komiténs förslag

i förevarande ämne hörda myndigheter funne departementschefen

synnerligen önskvärdt, att staten fortvarande sökte förvärfva skogbärande

eller (ill skogsbörd tjenlig mark. Helst skulle departementschefen, öfvertygad

som han vore om statsskogarnes stora framtida betydelse för landet,

hafva sett att inköpen af skogsmark för statens räkning kunnat, åtminstone

en tid framåt, .fortgå i samma skala som under de senast gångna åren, så

att ej alltför lång tid behöft förflyta innan man inom landet i dess helhet

kunde uppnått mera tillfredsställande proportioner mellan statsskogar och

enskilda skogar än de inom flertalet i mellersta och södra delarne af riket

förut rådande, af komitén i dess betänkande närmare angifna; och hade

det derför äfven varit ytterst motvilligt, som departementschefen, med

hänsyn till de stora kraf, som för andra ändamål för närvarande stäldes

pa statskassan, sett sig nödsakad afstå från tanken på utverkande af särskilda

anslag för innevarande och nästkommande år för skogshump. Ännu

svårare skulle detta emellertid förefallit, om han icke haft den åsigt, att

genom fortgående försäljningar af kronan tillhöriga jordbruksfastigheter

ytterligare medel skulle kunna för sådana inköp lämpligen beredas.

Ur finanspolitisk synpunkt hade det emellertid synts departementschefen

särdeles klokt att staten, i den mån omständigheterna dertill föranledde,

afyttrade jordbruksfastigheter och i stället förvärfvade skogsmark,

och de skäl, hvilka mot sådana försäljningar af en del länsstyrelser blifvit

anförda, hade icke förmått rubba denna hans uppfattning. Visserligen

ansåge han — lika med domänstyrelsen — att några allmänna bestäm
Bih.

till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afcl. 35 Höft. i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

meker för försäljning af utarrenderade kronoegendomar med arrenden öfver

700 kronor icke lämpligen borde meddelas, då det icke syntes önskvärd!,

att sådana jemförelsevis ringa förvaltningskostnader föranledande och i allmänhet

med goda åbyggnader försedda egendomar i någon större utsträckning

kronan frånbändes samt det ju alltid stode domänstyrelsen fritt att,

såsom redan hittills i ett flertal fall skett, i händelse sådan egendom af en

eller annan särskild anledning funnes lämpligen böra afyttras, derom göra

framställning hos Kongl. Maj:t, men deremot funne departementschefen sig

obetingadt böra förorda, att den Kongl. Maj:t nu medgifna rätt att besluta

om försäljning af utarrenderade kronoegendomar utsträcktes att omfatta

jemväl sådana med arrende öfverstigande 500 kronor men icke 700 kronor.

De vigtigaste bland de skäl, som häremot blifvit anförda, hade varit,

att dessa egendomars bibehållande i kronans ego skulle vara för jordbruksnäringen

i landet och dess idkare af betydelse såsom beredande tillgångför

kapitalfattiga personer till arrenden på lämpliga vilkor, samt att svårigheter

antagligen skulle yppas för staten att vid afyttrande af ett så stort

antal egendomar, hvarom här skulle blifva fråga, uppnå gynsamma försäljningsresultat.

Hvarken det ena eller andra af dessa skäl ansåge departementschefen

sig kunna tillerkänna giltighet.

Hvad först jordbruksnäringen anginge, vore det uppenbarligen till

fördel för denna näring att så stort antal som möjligt af dess idkare vore

sjelfegande. Erfarenheten från föregående försäljningar hade ådagalagt, att

genom desamma tillfälle beredts en mängd kronoarrendatorer att förvärfva

de af dem arrenderade fastigheterna och då, enligt hvad departementschefen

inhemtat, någon svårighet för kronan att utfå köpeskillingarna icke visat

sig, syntes detta häntyda på att dessa försäljningar varit såväl till gagn

för jordbruksnäringen som till fördel för köparne. Någon grundad anledning

till antagande att förhållandena genom en sådan utsträckning af försäljningarna,

som departementschefen nyss förordat, skulle blifva annorlunda,

hade icke heller blifvit påvisad.

Huru en ytterligare realisation af kronoegendomar kunde komma att

ställa sig för kronan vore naturligtvis omöjligt att bestämdt förutsäga.

Äfven härutinnan syntes emellertid, såsom af hvad komitén i detta afseende

uppgifvit jemväl framginge, erfarenheten från föregåegde försäljningar

egnade att ingifva goda förhoppningar. Hela antalet kronoegendomar,

lemnande mellan 500 och 700 kronor i årligt arrende, uppginge till omkring

500. Af dessa komine emellertid en stor del att af en eller annan anledning

böra i kronans ego bibehållas och de återstående skulle försäljas först

i den mån de blefve arrendelediga, hvarigenom försäljningstiden komme

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

27

att omfatta minst 20 år. Äfven antaget att samtliga dessa 500 egendomar

äfvensom alla ännu osålda kronoegendomar med arrenden icke öfverstigande

500 kronor, uppgående till ett antal likaledes af omkring 500, blefve under

de närmaste 20 åren försålda, skulle inom landet i dess helhet i medeltal

för år endast omkring 50 försäljningar kunna ifrågakomma.

För jemförelses skull ville departementschefen här erinra, att under

tioårsperioden 1892—1901 af Kongl. Maj:t antagits köpeanbud å tillhopa

683 till försäljning utbjudna utarrenderade kronoegendomar, hvilka med

ett taxeringsvärde af tillsammans 5,090,808 kronor betingat i köpeskilling

7,973,927 kronor 84 öre. Att det i afseende å vissa enskilda egendomar

och till och med beträffande en eller annan trakt af landet kunnat uppstå

svårigheter att erhålla antagliga anbud vore ju helt naturligt, men

måste i betraktande af det gynsamma resultatet i dess helhet anses alldeles

betydelselöst.

Då härtill komme, att fortfarande, såsom hittills, naturligen icke någon

försäljning skulle komma till stånd utan att köpeanbudet blifvit af Kongl.

Maj:t pröfvadt och godkändt, kunde någon anledning att befara en för

kronan ofördelaktig realisation af ifrågavarande fastigheter icke anses

förefinnas.

Att, på sätt hushållningssällskapens ombud och landtbruksstyrelsen

ifrågasatt, undantaga de i Norrland och Dalarne belägna kronoegendomar

syntes departementschefen icke allenast med afseende å dessa egendomars

obetydliga antal skäligen betydelselöst utan dertill jemväl obehöflig!.

Redan förut hade i fall, då inom dessa landsdelar belägen, till försäljning

afsedd egendom varit försedd med skogsmark till större omfattning, än

husbehofvet funnits kräfva, den nämnda behof Överskjutande skogsmarksarealen

plägat i kronans ego bibehållas och afyttringen omfattat endast

inegor jemte nödig utmark. Ett liknande tillvägagående, hvilket jemväl

för framtiden komme att nogsamt iakttagas, finge väl anses främja och

icke motarbeta bevarandet inom dessa delar af landet af en sjelfegande

jordbrukareklass.

Emot förslaget att jemväl sådana förut icke utarrenderade kronoegendomar,

som ansåges icke kunna lemna högre årligt arrende än 700 kronor,

måtte kunna försäljas, hade departementschefen icke något att erinra

utan biträdde han härutinnan domänstyrelsens förslag. Äfven i fråga om

försäljningar af mark, tillhörande inköpta skogsegendomar, funne han sig

böra instämma uti hvad domänstyrelsen anfört samt ansåge förty, att åt

domänstyrelsen borde uppdragas att, oberoende af såväl skogshushållningsplanernas

upprättande som markens beskaffenhet, hos Kongl. Maj:t göra

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

framställning om försäljning af till inköpta skogsegendomar hörande områden,

hvilka utan olägenhet för skogsskötsel kunde afyttras.

I fråga om sättet och vilkoren för försäljningarna hade departementschefen

emot hvad domänstyrelsen föreslagit beträffande de områden, som

skulle komma att afyttras från inköpta skogsegendomar, icke någonting

att erinra. Beträffande öfriga till försäljning föreslagna fastigheter borde,

såsom äfven domänstyrelsen, som härutinnan icke särskildt yttrat sig, afsett,

vid försäljningarna enahanda grunder följas, som i afseende å fastigheter

af samma slag nu tillämpades och fastigheterna sålunda böra afyttras

i enlighet med bestämmelserna i kong!, brefvet den 29 maj 1874 utom

hvad anginge sådan del af utarrenderad kronoegendom, som funnes böra

efter styckning eller afsöndring försäljas enligt bestämmelserna i kongl.

brefvet den 25 september 1896.

Slutligen ansåge departementschefen Kongl. Maj:t böra af Riksdagen

äska bemyndigande, att till inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig

mark använda inflytande köpeskillingsliqvider för de fastigheter af nu

ifrågavarande slag, rörande hvilkas försäljning beslut korame att under

en viss tidrymd fattas; och tillstyrkte han, att denna tid bestämdes till

utgången af år 1903, intill hvilken tid det Kongl. Maj:t vid 1900 års

riksdag gifna enahanda bemyndigande beträffande hittills försäljningsbara

fastigheter vore gällande.

I likhet med alla dem, som, på sätt i statsrådsprotokollet omförmäles,

i detta ärende yttrat sig, anser utskottet önskvärdt, att medel beredes för

fortsatt inköp för statens räkning af skogsmark; och finner utskottet välbetänkt,

att för sådant ändamål en utsträckt försäljning af mindre kronoegendomar

må ega rum. Men att gifva denna försäljning en sådan omfattning,

som Kongl. Maj:ts föreliggande förslag innebär, synes utskottet icke

tillrådligt. Redan den omständighet, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i flera län, och, bland dem, län, inom hvilka ett jemförelsevis synnerligen

stort antal af ifrågavarande lägenheter äro belägna, afstyrkt den ifrågasatta

utsträckta försäljningen, torde mana till varsamhet.

Eldigt de vid skogskomiténs den 9 september 1899 afgifna betänkande

fogade tabeller utgjorde antalet egendomar, om hvilkas försäljning beslut

redan fattats, men hvilka ännu icke vore försålda, 612 med ett taxeringsvärde

af 5,579,260 kronor. I statsrådsprotokollet meddelas, att sedermera

afyttrats sådana lägenheter för tillhopa 1,511,781 kronor 35 öre; och då, efter

hvad erfarenheten gifvit vid handen, försäljningspriset för dessa egendomar

med omkring 50 procent öfverstiger taxeringsvärdet, kan antagas, att ännu

förefinnas egendomar med taxeringsvärde af omkring fyra och en half million

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

29

kronor, hvilkas försäljning skall på grund af Riksdagens redan fattade beslut

ega rum under den närmaste tiden. Vid bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande

förslag, eller försäljning af egendomar med arrenden från 500 till

700 kronor, skulle enligt nämnda tabeller ytterligare 505 egendomar med

taxeringsvärde af 7,811,200 kronor komma att falla inom kategorien af

egendomar, som skola afyttras. Af hvad departementschefen till statsrådsprotokollet

meddelat, har utskottet icke funnit sig öfvertygadt om lämpligheten

af så omfattande försäljning. Utskottet anser derför, att den nu

ifrågasatta försäljningen bör för närvarande inskränkas till de egendomar,

hvilka i arrende lemna mer än 500 kronor, men icke utöfver 600 kronor.

Dessa egendomars antal utgör enligt samma tabeller 266 med ett taxeringsvärde

af 3,797,800 kronor.

Härvid är att märka, att ett ytterligare antal kronoegendomar och lägenheter

blifva till salu utbjudna, derest Riksdagen, på sätt utskottet är sinnad!

att tillstyrka, medgifver försäljning af kronoegendomar, som ej varit

för statsverkets räkning utarrenderade, men som uppenbarligen äro eller

vid arrendeuppskattning finnas vara af sådan beskaffenhet, att för dem icke

kan påräknas högre arrende än 600 kronor, äfvensom af vissa å inköpta

skogsegendomar befintliga områden, hvilka icke anses böra för kronan bibehållas.

I afseende å försäljning af de nu af utskottet omförmälde egendomarne

har utskottet velat framhålla vigten deraf, att innan beslut fattas om dessa

egendomars afyttring bör, då förhållandena sådant påkalla, tillses, huruvida

de icke på grund af befintlig skogstillgång eller rätt till vattenkraft

må böra i kronans ego bibehållas.

Hvad beträffar till inköpt skogsegendom hörande område, hvars försäljning

nu ifrågasättes, föreställer sig utskottet, att i afseende å hvar och

en sådan sjelfständig bruknings- eller hemmansdels försäljning bör gälla

hvad som angående den öfriga egendomsförsäljningen nu föreslås, eller att

dess arrendevärde ej bör öfverstiga 600 kronor. I afseende å sådant område

har utskottet vidare velat uttala den mening, att före dess afskiljande

från skogsmark och försäljning domänstyrelsens jordbruksafdelning bör,

på det att vederbörlig hänsyn må tagas till dess lämpliga anordnande såsom

jordbruk slägenhet, i ärendet afgifva yttrande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då utskottet i öfrigt

icke haft något att mot Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning erinra,

får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må på

det sätt bifallas, att Riksdagen må

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

ej mindre medgifva

att dels vid inträffande arrendeledighet af sådan

under förvaltning af domänstyrelsen stäld och för statsverkets

räkning utarrenderad egendom, hvilken i arrende

lemnar mer än 500 kronor, men icke utöfver

600 kronor, dels i fråga om sådan kronoegendom, som

ej varit för statsverkets räkning utarrenderad, men som

uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning finnes

vara af sådan beskaffenhet, att för densamma icke kan

påräknas högre arrende än 600 kronor, dels ock beträffande

till inköpt skogsegendom hörande område, som

utan olägenhet för skogsskötseln anses kunna afyttras

och uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning finnes

vara sådant, att för detsamma icke kan påräknas högre

arrende än 600 kronor, det må bero af Kongl. Maj:t

att, efter omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida

egendomen eller området bör för kronan bibehållas

eller till större eller mindre del försäljas;

att, der Kongl. Maj:t pröfvar försäljning af egendom,

tillhörande någotdera af förstnämnda två slag böra

ega rum, densamma må ske i enahanda ordning och på

enahanda vilkor, som i afseende å försäljning af egendom

af samma slag nu är enligt af Kongl. Maj:t och

Riksdagen fattade beslut gällande;

att, der Kongl. Maj:t finner försäljning af område

från inköpt skogsegendom böra ega rum, det må på

Kongl. Maj:t ankomma att för hvarje fall bestämma,

huruvida kongl. brefvet den 29 maj 1874, angående

försäljning af vissa hemman och lägenheter eller kongl.

brefvet den 25 september 1896, angående bestämmelser

att tjena till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande

från kronans jordbruksdomaner, skall i afseende

å sättet och vilkoren för försäljningen tillämpas; samt

att vid hvarje försäljning derjemte må iakttagas de

särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt

att, i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela;
dock

under vilkor att de genom försäljningen inflytande

medel skola användas för inköp af skogbärande

eller till skogsbörd tjenlig mark, och under iakttagande

♦

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

31

att medlen böra inlevereras till riksgäldskontoret och

der bokföras på sätt nu är stadgadt angående köpeskillingarna

för de kronoegendomar, som säljas enligt

kongl. brefvet den 29 maj 1874;

än äfven, under förutsättning af bifall till hvad

här ofvan föreslagits, medgifva, att köpeskillingarna för

de kronoegendomar af ofvan angifna slag samt till inköpta

skogsegendomar hörande områden, rörande hvilkas

försäljning beslut fattas under tiden till och med utgången

af år 1903, må för inköp af skogbärande eller

till skogsbörd tjenlig mark af Kongl. Maj:t disponeras

och följaktligen på Kongl. Maj:ts reqvisition från riksgäldskontoret

utbetalas.

Stockholm den 18 april 1901.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservationer:

af herrar P. Pehrson, C. Persson och A. Petersson, hvilka yrkat, att

utskottet måtte hemställa,

att Kongl. Maj:ts proposition må på det sätt bifallas,

att Riksdagen må

ej mindre medgifva,

att dels i fråga om sådan kronoegendom, som ej varit

för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen

är eller vid arrendeuppskattning finnes vara af

sådan beskaffenhet, att för densamma icke kan påräknas

högre arrende än 500 kronor, dels ock beträffande till

inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet

för skogsskötsel!! anses kunna afyttras och uppenbarligen

är eller vid arrendeuppskattning finnes vara

sådant, att för detsamma icke kan påräknas högre arrende

än 500 kronor, det må bero af Kongl. Maj:t att, efter

omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida egendomen

eller området bör för kronan bibehållas eller till

större eller mindre del försäljas;

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

att, der Kongl. Maj:t pröfvar försäljning af egendom,

tillhörande någotdera af förstnämnda två slag, böra ega

rum, densamma må ske i enahanda ordning och på enahanda

vilkor, som i afseende å försäljning af egendom

af samma slag nu är enligt af Kong!. Maj:t och Riksdagen

fattade beslut gällande;

att, der Kongl. Maj:t finner försäljning af område

från inköpt skogsegendom böra ega rum, det må på

Kongl. Maj:t ankomma att för hvarje fall bestämma,

huruvida kongl. brefvet den 29 maj 1874, angående

försäljning af vissa hemman och lägenheter, eller kongl.

brefvet den 25 september 1896, angående bestämmelser

att tjena till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande

från kronans jordbruksdomäner, skall i afseende

å sättet och vilkoren för försäljningen tillämpas; samt

att vid hvarje försäljning derjemte må iakttagas de

särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt

att, i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela;
dock

under vilkor, att de genom försäljningen inflytande

medel skola användas för inköp af skogbärande

eller till skogsbörd tjenlig mark, och under iakttagande,

att medlen böra inlevereras till riksgäldskontoret och

der bokföras på sätt nu är stadgadt angående köpeskillingarna

för de kronoegendomar, som säljas enligt

kongl. brefvet den 29 maj 1874;

än äfven, under förutsättning af bifall till hvad

här ofvan föreslagits, medgifva, att köpeskillingarna för

de kronoegendomar af ofvan angifna slag samt till inköpta

skogsegendomar hörande områden, rörande hvilkas

försäljning beslut fattas under tiden till och med utgången

af år 1903, må för inköp af skogbärande eller

till skogsbörd tjenlig mark af Kongl. Maj:t disponeras

och följaktligen på Kongl. Maj:ts reqvisition från riksgäldskontoret

utbetalas.

af herr O. Larsson, som ansett utskottet hafva bort hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1902.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.