Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om nedsättning af priset å apoteksvaror.

1903-05-04 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1903:39, Skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om nedsättning af priset å apoteksvaror.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39

1

M:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1903, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, i

anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kungl.

Maj:t i fråga om nedsättning af priset å apoteksvaror.

I en af herr A. A. JK. Reuterskiöld inom Andra Kammaren väckt

motion, n:o 188, som till utskottet öfverlämnats, hemställer motionären,

Datt Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t verkställa utredning, huruvida icke apoteksvarornas nuvarande

pris böra nedsättas, äfvensom vidtaga de åtgärder, hvartill eu

sådan utredning kan gifva anledning».

Till stöd för denna framställning anför motionären, att en betydande

förändring i apoteksvarornas pris åstadkommits från och med

ingången af år 1902 genom de af Kungl. Maj:t fastställda nya grunderna

för dessa varors taxering af den 20 december 1901, hvilken förändring

i många fall varit liktydig med en prisstegring. Den handelsvinst

af 100 procent, som tillerkändes apotekarne, öfverskredes ofta,

enligt motionärens förmenande, hvarpå han anför en del exempel. Men

dessutom hade den s. k. pro labore- eller extemporetaxan genomfört

ingripande förändringar i försäljningsprisen till förmån för yrkesmannen.

Blandning af en dekokt eller infusion med fasta ämnen betalades nu

med 20 öre, då däremot förut ingen ersättning utgick härför. PillerBih.

till Riksd. Prot. 1903. S Sami. 2 Afd. 2 Band. 39 Höft. (N:o 39.) I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande No 39.

beredningen ersattes också bättre än förut, likaså pulverblandningar

samt tillredningen af sublimat- och klorzinklösningar o. s. v.

»Såsom ett allmänt drag», säger motionären, »kan man i den nya taxan

spåra det, att samma slags arbete betalas lika högt oafsedt mängderna,

med andra ord att exempelvis blandningen af 1,000 gram kostar detsamma

som blandning af 50. Prisen ökas därför på de små kvantiteter, som dagligen

förbrukas i den enskilda sjukvården.» Enligt gjorda beräkningar

skulle också den nya taxeringsmetoden gifva apoteksinnehafvaren en

ökad inkomst af mellan 15 och 20 procent eller i rundt tal 17 procent.

Såsom skäl för detta ökade pris på apoteksvarorna hade anförts,

dels att så många små apotek funnes, hvilka lefde under trånga villkor,

dels att farmaceuterna kräfde bättre löneförmåner nu än förr. Motionären

synes dock betvifla, att den höjda taxan komme att medföra någon

förbättring i småapotekens ställning, eller att farmaceuterna erhållit

någon löneförhöjning. Han hänvisar slutligen till andra utvägar, ägnade

att höja biträdenas villkor, såsom åstadkommandet af flere apotek i

landet, inrättandet af själfständiga apotek i stället för medikamentsförråd,

inskränkning i arrenderätten m. m., och uttalar en önskan, att

apoteken icke blott måtte betraktas såsom affärer, utan äfven som inrättningar,

afsedda till den lidande allmänhetens gagn under villkor,

som gjorde dem i verklig mening allmännyttiga.

Då utskottet nu går att afgifva yttrande öfver den — trots sina

uppenbara öfverdrifter — i mycket behjärtansvärda motionen, har

utskottet ansett lämpligt att låta detta yttrande föregås af en kort utredning

rörande de s. k. apoteksprivilegiernas tillkomst samt en framställning

angående medicinaltaxans ändamål och nytta.

Apoteksrörelsen utgör, såsom kändt torde vara, ett näringsfång,

som i många afseenden hvilar på enahanda grunder som handel

öfver hufvud. Icke förty skiljer den sig dock i väsentliga delar från

öfrig handelsrörelse. De utvägar, som för en vanlig köpman erbjuda

sig, att fritt välja de artiklar som äro mest vinstgifvande,

att begagna gynnsamma konjunkturer, att snabbt och förmånligt omsätta

rörelsekapitalet m. m., stå sällan eller aldrig öppna för idkaren

af apoteksrörelse, vid hvilken för öfrigt förbindelse är fästad att ständigt

vara försedd med en mängd artiklar, som lätt fördärfvas och

endast under vissa förhållanden finna afsättning. I följd af sin natur har

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra Kammar ena Tillfälliga Uts/cotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.

också detta näringsfång i alla länder med orduadt medicinalväsende

befunnits vara af sådan vikt för samhället, att särskilda villkor blifvit

stadgade för dess utöfvande.

Bland dessa vilkor är intyg om att hafva förvärfvat erforderliga

kunskaper och skicklighet för yrkets utöfvande naturligtvis det förnämsta.

Men därjämte hafva äfven andra förpliktelser blifvit förknippade

med apoteksrörelsen, afseende exempelvis ständigt tillhandahållande

af eu viss mängd läkemedel samt sättet för deras förvaring till bibehållande

af deras godhet eller till skydd mot deras missbrukande, metoder förberedande

på lämpligaste sätt af en del läkemedel, apoteksvarornas

försäljning efter ett viss stadgadt pris m. in. samt slutligen statens

rättighet att genom visitationer eller på annat sätt kontrollera, att alla

dessa föreskrifter behörigen iakttagas.

Ehuru dessa inskränkningar i medikamentshandelu förefinnas,

mer eller mindre likartade, nästan öfverallt, har dock apoteksväsendets

organisation utveoklat sig på väsentligt olika sätt i skilda länder. Under

det att somligstädes staten lämnat utöfvandet af apotekareyrket så

till vida fritt, att hvar och en, som aflagt föreskrifna kunskapsprof för

yrkets utöfning, kan efter godtfinnande hvar som helst öppna och

drifva apotek, är inom andra länder rättigheten att hålla apotek vida

mera inskränkt, så att endast den, som af regeringen erhållit särskilt

tillstånd eller s. k. privilegium, äger befogenhet att själfständigt utöfva

apoteksyrket. I England, Holland, Belgien, Frankrike, Spanien och

Italien in. fl. länder är detta yrke sålunda i nyssnämnda bemärkelse

fritt, i Tyskland och Österrike samt i de skandinaviska länderna har

man däremot ansett sig böra lämpa apotekens antal efter behofvet samt

därför förbehållit regeringen rättighet att genom förlänande af privilegium

bestämma, när och hvar ett apotek fick anläggas. Då under sistnämnda

förhållanden apotekens antal alltid måste blifva begränsadt och

mången farmaceut, som aflagt sina examina, alltså icke kunde komma i

tillfälle att själfständigt utöfva det yrke, hvaråt han ägnat sig, annat än

genom öfverenskommelse med någon innehafvare af redan befintligt

apotek om öfvertagande af hans rättighet, eller genom något nytt

apoteks anläggande efter vederbörandes medgifvande, blef häraf snart

en följd, att utom apotekets varor och inventarier äfven det beviljade

tillståndet till apotekshållning började få ett visst värde och vid köps

afsilande särskild! betalas.

Den beviljade rättigheten att hålla apotek blef sålunda, ehuru

visserligen till eu början utan någon tillåtelse därtill, efter band och

genom omständigheternas makt föremål för handelsspekulation, så att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra Kammarem Tillfälliga Ulskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.

apoteksprivilegier af innehafvare däraf eller deras arfvingar såldes, bortarrenderades

o. s. v., med ett ord: behandlades såsom annan materiell

egendom.

De första apoteken i Sverige upprättades under 1500- och 1600- talen af utländingar, hvilka genom dem tid efter annan beviljade förmåner

uppmuntrades till sådana anläggningar. Jämte den egentliga

apoteksrörelsen idkade de äldre apotekarne merendels tillika handel

med kryddor, viner och likörer m. m., hvarförutom de ock utöfvade

läkareyrket. I den mån medicinalverket ordnades, blef rättigheten att

anlägga apotek, på sätt ofvan nämnts, beroende af Kungl. Maj:ts särskilda

tillåtelse, och allteftersom tillgång yppades på inhemska farmaceuter,

erhöllo dessa i allmänhet utan svårighet tillståndsresolution att anlägga

apotek i de orter, där sådant befanns behöfligt eller kunde bära sig.

Denna tillåtelse till apoteks anläggning innefattade understundom

äfven uttryckliga bestämmelser om de förmåner, som apotekaren ägde

åtnjuta, och hvilka förmåner bestodo dels i skattefrihet och tullfrihet

för de varor han behöfde införskrifva, dels i uteslutande rättighet att

inom en viss ort eller ett helt län ensam bedrifva apoteksrörelse. Till

de ursprungligen endast i rikets större städer anlagda apoteken kommo

på detta sätt tid efter annan, i mån af folkmängdens tillväxt och allteftersom

läkare nedsatte sig i landsorten, nya apoteksanläggningar

jämväl i de mindre städerna samt i köpingar och vid marknadsplatser

å landsbygden.

Med hänsyn till tiden hafva de nuvarande sjäfständiga apoteken,

såvidt upplysningar därom kunnat vinnas, erhållit''privilegier i följande

ordning:

Intill första hälften af 1600-talet 7

från 1651—1700 .................. 20

» 1701—1750 ................. 18

» 1751—1775 .................... 29

)■- 1776—1800 ............... 21

» 1801—1810 ................. 4

» 1811—1820 ................. 5

» 1821—1830 14

från 1831—1840 ....... 10

i> 1841—1850 ................. 13

» 1851—1860 ............ 24

» 1861—1870 .............. 38

» 1871—1880 ..................... 9

» 1881—1890 .................. 17

» 1891—1900 ....... 54

» 1901—1902 .................... 7

Genom kung], brefvet den 10 april 1675, förnyadt den 28 juni

1683 genom Kungl. Maj:ts »privilegium för apotekaresocieteten i Sverige

och dess underliggande provinser emot de af kvacksalfvare och slike

inrotade missbruk», meddelades en allmän stadfästelse å apotekares rättighet

att uteslutande handla med »medicinaliska och andra farliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfällig a Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 39.

saker», som därefter i detalj uppräknas. Senare kungl. beslut medgåfvo

därefter apotekarne andra, delvis numera upphäfda förmåner, bland

annat frihet från konsumtionsskatt, enligt kungl. brefvet den 9 april

1752, samt rättighet att under vissa förhållanden och i enlighet med

särskilda föreskrifter i apotekarereglementet af den 12 februari 1799

och den 11 augusti 1819 försälja innehafvande apotek m. in. Genom

kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864,

§ 8 mom. f) är ock apoteksrörelse eller handel med apoteksvaror fortfarande

undantagen från den allmänna rättighet att idka handel eller

annat näringsyrke, som med vissa inskränkningar annars tillerkänts

hvarje svensk man eller kvinna.

Beträffande å andra sidan de skyldigheter, som den sålunda

genom särskilda privilegier omhuldade apotekshandteringen medfört, så

stadgades genom kungl. medicinalordningarna den 30 oktober 1688,

att ingen skulle i riket få hålla apotek, som icke hos collegium medieum

undergått examen och, sedan han efter collegii bepröfvande erhållit

Kungl. Maj:ts kallelse, aflagt ed såsom apotekare; att apotekare alltid

skulle hafva goda varor, enligt farmakopéns föreskrifter, årligen ägde

att anskaffa färska växter och dem väl förvara samt icke finge från utlandet

införskrifva »några förlegade eller illa konditionerade varor, till

hvilken ända apotekare skulle ankomna varor noga examinera till utrönande

af deras riktiga beskaffenhet». Vidare ålades apotekarne att

alltid bereda medikamenterna efter den af collegium medieum utgifna

farmakopéu och försälja dem efter bestämd taxa; att vid gifters förvarande

och försäljning iakttaga vissa försiktighetsmått; att utan dröjsmål

expediera recepter o. s. v. Dessa medicinalordningar äro ännu i

hufvudsak gällande, ehuru naturligtvis med vissa modifikationer, betingade

af ändrade förhållanden och nyare åsikter rörande medikamentshandeln.

I ett afseende har likväl vårt apoteksväsende på senare tiden undergått

eu genomgripande förändring, som gifvit Sverige ett afgjordt försteg

framför de flesta andra länder i fråga om hithörande angelägenheter.

Såsom förut nämnts, hafva apoteken jämte tillhörande privilegier

i långliga tider gått i köp. Denna privilegiehandel gaf hos oss likasåväl

som i utlandet småningom anledning till en afsevärd stegring i

apoteksinrättningarnas samt hand i hand därmed äfven apoteksvarornas

pris, en stegring, som uppenbarligen berodde mindre på ökadt värde

af de vid försäljningarna å apoteken befintliga och till rörelsens bedrifvande

erforderliga inventarier och varulager m. m., än på det åsätta

högre värdet å privilegierna eller själfva rättigheten att idka apoteks
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts \N:o 2) Utlåtande N:o 89.

rörelsen. I anledning häraf och då erfarenheten tillika ådagalade, att

ett sådant förhållande, under hvilket staten blifvit beröfvad tillfället

att till apoteks bedrifvande företrädesvis använda den större skickligheten

för att i stället nödgas öfverlåta dispositionsrätten öfver apoteksprivilegiet

åt enskild mans af enskildt intresse beroende val, i själfva

verket utöfvade ett menligt inflytande på apoteksyrket öfver hufvud, så

uppstod efter hand hos oss fråga om inskränkning i det häfdvunna

missbruket genom upphäfvande af privilegiernas säljbarhet. Till eu

början vidtogs därföre den förändring vid utdelande af rättighet till

nytt apoteks anläggande, att vid denna rättighet fästes ett inskränkande

villkor, enligt hvilket privilegiet icke kunde på någon annan person

öfverlåtas, vid hvilket förhållande privilegiet alltså vid innehafvarens

död återföll till staten. Härigenom uppstod eu alldeles särskild klass

af apotek, de s. k. personella apoteken med endast personell besittningsrätt

för innehafvaren.

Men härmed voro dock icke de gamla olägenheterna afhulpna;

handeln med de förutvarande privilegierna fortfor alltjämt. Efter mångåriga

utredningar och flerfaldiga förslag, huru denna handel lämpligast

skulle kunna afskaffas, kom omsider 1873 en af apoteksinnehafvarne

själfva bildad amorteringsfond till stånd, afsedd för inlösen af alla säljbara

apoteksprivilegier, för hvilken fond Kungl. Maj:t den 9 september

samma år fastställde stadgar. Genom upplåning mot räntebärande obligationer

och under villkor, att de upplånta medlen jämte ränta

till fullo återgäldades före utgången af år 1920, auskaffades den för privilegiernas

inlösen erforderliga summan, som därefter småningom genom

amortering återbetalas medelst afgifter från de inlösta apoteken, uppgående

till högst 7 procent årligen å det belopp, för hvilket privilegiet blifvit

inlöst, eller för närvarande sammanlagdt omkring 400,000 kronor. 1

samband med fastställande af ofvannämnda stadgar för amorteringsfonden

föreskref dessutom Kungl. Maj:t »att all handel med eller öfverlåtelse

enskilde emellan af apoteksprivilegier skulle med utgången af år 1920

upphöra att vidare tillerkännas gällande kraft, så att därefter rättigheten

till apoteksrörelses idkande kommer att under alla förhållanden

vara beroende allenast af de föreskrifter, som i fråga om sådan näring

i allmänhet meddelas».

Genom apoteksinnehafvarnes frivilliga anslutning till donna amorteringsfond

hafva numera alla säljbara apoteksprivilegier, så när som på 12,

blifvit på ofvannämnda sätt inlösta; sålunda af fonden inköpt apoteksprivilegium

får icke »af innehafvaren försäljas eller annorledes till annan person

öfverlåtas, utan skall, då apoteket varder ledigt, ny apotekare till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tilljålliga Utskotls (N:o 3) Utlåtande N:o 39. 7

sättas i den ordning, som i afseende på apotek med personliga privilegier

finnes stadgad». Före något annat land har Sverige på detta

sätt blifvit i det närmaste fullständigt fritt från den fördärfliga handeln

med apoteksprivilegier, och utan något det ringaste tillskott af penningmedel

från statsmakternas sida kommer staten efter 1920 års utgång i

oinskränkt besittning af alla apoteksprivilegier.

Genom frivilligt anbud af apotekarekåren har ock för några år

sedan ställts i utsikt, att en allmän pensionering af apoteksinnehafvarne

vid viss ålder skall kunna inträda efter utgången af nyssnämnd år.

Apotekaresocietetens direktion har nämligen i skrifvelse till Konungen

den 20 juni 1899 gjort det erbjudande, att, sedan amorteringen af

apoteksprivilegierna bragts till slut, apotekarne skulle till bestridande

af erforderliga pensioner fortsätta med att betala de nu utgående årliga

afgifterna till amorteringsfonderna, hvarigenom årligen cirka 400,000

kronor skulle för ändamålet ställas till förfogande, hvilken summa jämte

de inflytande afgifterna från vissa apotek till apotekarekårens lifränteoch

pensionskassas understödsfond skulle blifva mer än tillräcklig till

den ifrågasatta pensioneringen. På medicinalstyrelsens tillstyrkan förordnade

också Kung!. Maj:t den 27 oktober 1899 med anledning häraf,

att den, som efter nämnda dag erhöll privilegium å apotek, skulle efter

utgången af år 1920 vara skyldig dels att mot pension vid viss ålder

afstå privilegiet och beträffande pensioneringen underkasta sig hvad

Kung!. Maj:t kunde komma att därom bestämma, dels ock att för

apoteksinnehafvares eventuella pensionering årligen erlägga den afgift,

Kungl. Maj:t kunde pröfva lämpligt för detta ändamål fastställa.

Bland de skyldigheter, som pålagts apoteksinnehafvarne, ingår

äfven, såsom ofvan framhållits, att försälja de i gällande farmakopé

upptagna apoteksvaror efter en af medicinalstyrelsen efter af Kungl.

Maj:t fastställda grunder bestämd taxa, den s. k. medicinaltaxan. Medicinaltaxans

ändamål är att så bestämma priserna å medicinalier, att

allmänheten icke måtte nödgas betala dessa nödvändighetsvaror till

högre pris än skäligt är. Till att skydda apotekaren för förlust behöfves

den egentligen icke, emedan han, om taxan icke funnes, nog skulle,

såsom köpman, veta ändå, hvad hans varor voro värda, och icke underlåta

att hålla sig skadeslös. Taxan bör emellertid lämna apotekaren

en sådan inkomst, att den tillförsäkrar honom en mot hans kunskaper

och yrkets vikt afpassad lefnadsställning, samt vara så beräknad, att

den godtgör dels räntan å det för rörelsens drifvande erforderliga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.

kapital och öfriga därmed förknippade, i jämförelse med annan motsvarande

handel betydliga omkostnader, dels apotekarens möda och

ansvar.

Att uppgöra grunder till en medicinaltaxa, billig för allmänheten

och rättvis mot apotekaren samt byggd på sådana grundsatser, att den

passar lika väl för alla landsdelar, tider och förhållanden, är ett arbete,

som aldrig hittills blifvit utfördt och svårligen heller lärer i framtiden

kunna utföras. Mycket är skrifvet öfver detta ämne, många utredningar

äro i olika länder anställda och resultaten däraf meddelade, utan att

kunna allmänt godkännas. Därför finner man också i alla länder, där

apoteksvaror säljas efter i lag bestämdt pris, att grunderna för beräkningen

af detta pris, varit underkastade täta förändringar.

Af lätt begripliga skäl kommer naturligtvis en medicinaltaxa

alltid att blifva något mera gynnsam för de större och centralt belägna

apoteken än för de små och mera aflägset liggande, alldeles som förhållandet

är med alla andra handelsföretag. För att fylla de kraf, som

ofvan angifvits tillkomma hvarje medicinaltaxa, måste emellertid densamma

i främsta rummet lämpas efter de mindre landsortsapotekens

ställning, hvilkas försäljningssumma är mycket obetydlig, och hvilkas

redan därigenom ringa inkomst än ytterligare förminskas af att de sällan

äro i tillfälle att införskrifva sina varor direkt, utan måste taga dem

ur andra eller tredje hand, transportera dem långa vägar och sålunda

vidkännas ökade kostnader och betydlig risk, men likafullt sälja dem

efter enahanda taxa som apotekarne i de större städerna.

Den äldsta allmänna föreskrift om läkemedels försäljning efter

visst pris återfinnes i 1688 års medicinalordningar, hvari stadgades,

bland annat, att en taxa för apoteken skulle upprättas, hvilken i mån

af materialiernas stigande eller fallande pris skulle af collegium medicum

jämkas. Denna föreskrift upptogs jämväl uti de sedermera för

collegium medicum och sundhetskollegium utfärdade förnyade instruktionerna;

i § 15 af medicinalstyrelsens nuvarande instruktion stadgas

äfvenledes, att styrelsen skall, enligt af Kungl. Maj:t fastställda grunder

utfärda medicinaltaxa, årligen öfverse densamma äfvensom bestämma

och låta kungöra de ändringar däri, hvilka blifva en följd af de i handeln

förekommande läkemedels pris.

Den första medicinaltaxan, tryckt år 1699, reviderades och förnyades

sedermera efter långa mellantider, såsom åren 1739, 1754, 1777

o. s. v., i anledning af medicinaliernas stigande och fallande, intill dess

uti 1819 års medicinaltaxa den föreskrift meddelades, att taxan skulle

årligen af sundhetskollegium öfverses »och däri nödiga ansedda ändringar

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfällig a UtsTcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39. 9

hos Kungl. Maj:t föreslås». Numera bestämmer medicinalstyrelsen själf,

såsom ofvan nämnts, de ändringar, som årligen befinnas erforderliga i

taxans priser. Närmare föreskrifter huru vid taxans öfverseende skall

förfaras äfvensom grunderna för apoteksvarors taxering finnas angifna

dels uti kungl. brefven den 20 juli 1820, den 1 september 1837, den

13 juni 1839, den 10 juni 1846, den 16 oktober 1855, den 10 september

1869 och den 18 oktober 1878, dels i kungl. brefven af den 15

november 1884 och den 20 december 1901. Dessa föreskrifter hvila

sedan länge på den grund, att apotekaren för att kunna upprätthålla

den »handel i smått», som är utmärkande för apoteksrörelsen, bör tillgodonjuta

en handelsvinst af 100 procent vid minutförsäljning, efter det

kostnaderna för frakt, tull, assurans m. m. tillagts varornas inköpspris.

Inköpspriset beräknas efter senaste priskuranter från de förnämsta drogaffärerna

och för preparat och droger af allra bästa kvalitet, fullt motsvarande

gällande farmakopés fordringar. Vid taxering af medikamentsblandningar

eller tillredningar enligt särskilda recept måste naturligtvis

därefter till ingrediensernas pris läggas arbetskostnad, förlustprocent,

kostnad för bränsle, instrumentslitning m. m., hvilka tillägg beräknas

enligt därför uppgjord laborations- och recepturtaxa.

Motionären finner nu de nya grunder för dessa prisberäkningar,

som af Kungl. Maj:t fastställts den 20 december 1901, otillfredsställande,

såsom beredande apotekarne en alltför stor vinst af deras verksamhet.

Han anför flere exempel, hvilka, enligt hans uppfattning, skulle ådagalägga,

att apotekarnes handelsvinst »icke alltid och kanske icke ens i

flertalet fall stannar vid den blygsamma siffran af 100 procent», och

inlåter sig äfven på en kritik af den s. k. pro-laboretaxan, hvilken han

anser hafva genomfört ingripande förändringar i försäljningspriserna

»naturligtvis till förmån för yrkesmannen». Hans anmärkningar rikta

sig alltså icke mot apotekarne själfva, utan mot Kungl. Maj:t, som för

något mer än ett år sedan bestämt de grunder, enligt hvilka apoteksvarorna

nu skola taxeras, samt mot den myndighet, som tillstyrkt Kungl.

Maj:t att godkänna dessa grunder. Utskottet tillåter sig därför att

här i korthet meddela, huru och af hvad anledning de nya grunderna

för apoteksvarors taxering tillkommit.

Emedan såväl apotekarnes personliga omkostnader som ock omkostnaderna

för apoteksrörelsen stigit till en höjd, hvarom man icke

kunde hafva någon föreställning, då 1884 års grunder för apoteksvarors

taxering fastställdes, samt dessa omkostnader, särskilt kostnaderna för

personalen och för apotekslokalerna, alltjämt visade sig vara i stigande

Bill. till Itiksd. Vret. 1903. 3 Sand. 2 Afä. 2 Band. 39 ljuft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.

iugick apotekaresocietetens direktion den 12 juli 1901 med en skrifvelse

till medicinalstyrelsen, hvari hemställdes, att styrelsen måtte hos Kung!.

Maj:t göra framställning om godkännande af nya grunder för apoteksvarornas

taxering i enlighet med ett af särskilde kommitterade uppgjordt

förslag. Utom biträdenas anspråk på såväl minskad arbetstid som fördelaktigare

löneförmåner bidrogo, enligt societetens erfarenhet, äfven

den nya farmakopéns kraf på vidlyftiga vetenskapliga undersökningar

af apoteksvarorna, hvilka undersökningar förutsatte anskaffandet af

dyrbara instrument och nya anordningar i laboratorierna, äfvensom en

del andra bestämmelser i denna farmakopé, till att försvära de mindre

apotekens ställning och existensmöjligheter. Direktionen framhöll

dessutom, hurusom det låg i medikamentshandelns natur, »att. avancen

på försäljningen måste sättas tämligen hög, då omsättningen i det hela

är mycket liten i förhållande till den använda arbetskraften, de dyrbara

lokalerna och förvaringskärlen samt behöfliga apparater».

I anledning af denna skrifvelse företog medicinalstyrelsen, med

tillhjälp af särskildt tillkallade sakkunnige personer, en grundlig och

tidsödande granskning af det inlämnade förslaget, hvarvid icke oväsentliga

reduktioner vidtogos, synnerligast med afseende å den beräknade

handelsvinsten å de större apoteken. Därefter ingick medicinalstyrelsen

den 27 november 1901 med det sålunda omarbetade förslaget till Kung].

Maj:t, hvarvid bifogades följande skrifvelse, som utskottet tillåter sig

fullständigt återgifva, då motionären icke i sin motion antydt motiven

för utfärdandet af de nya taxegrunderna:

»I skrifvelse till medicinalstyrelsen den 12 juli 1901 har apotekaresocietetens

direktion, med öfverlämnande af ett utaf utsedde kommitterade

upprättadt, af direktionen för dess del godkändt förslag till nya

grunder för apoteksvarors taxering, anhållit, att styrelsen måtte hos

Eders Kungl. Maj:t göra underdånig framställning om berörda förslags

fastställande till tillämpning samtidigt därmed att den nya farmakopén

trädde i kraft; hvarjämte direktionen med skrifvelse den 27 sistlidne

september till medicinalstyrelsen i styrkt afskrift öfverlämnat en af fyra

apoteksinnehafvare till direktionen ingifven skrift, däruti de på anförda

skäl förklarat sig anse kommitterades ofvannämnda förslag icke vara

tillfredsställande samt, i afsikt att erhålla större taxeförhöjning än den

föreslagna, hemställt om åtskilliga ändringar och tillägg i samma förslag.

»Efter granskning af kommitterades ofvanberörda förslag samt

delvis omarbetning af detsamma anser sig medicinalstyrelsen, som finner

hvad ofvannämnda fyra apotekare anfört icke förtjäna afseende, böra i

underdånighet tillstyrka, att ändrade bestämmelser i nu gällande, af

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.

Eders Kung!. Maj:t den 28 november 1884 fastställda grunder för apoteksvarors

taxering utfärdas i öfverensstämmelse med härhos bilagda

förslag.

»Behofvet af dessa ändrade bestämmelser har framträdt dels såsom

följd däraf att vissa nya principer införts i den af Eders Kong],

Maj:t den 12 sistlidne augusti gillade åttonde editionen af svenska farmakopén,

hvarigenom bland annat apotekens inkomst å »praeparanda»

kominer att minskas, på samma gång som ökade fordringar ställas på

biträdenas yrkesskicklighet, dels på grund däraf, att man funnit eu förenkling

af nu gällande föreskrifter rörande särskildt recepturtaxan önskvärd,

dels slutligen emedan en viss prisförhöjning befunnits erforderlig

å apoteksvarorna i följd af apotekens under senare åren ökade omkostnader

för hyror m. m. samt de stegrade fordringarna i afseende å

apotekspersonalens löner, hvilken senare omständighet särskildt varit

af ekonomisk betydelse för de mindre apoteken.

»Denna prisförhöjning skulle, enligt det framlagda förslaget, åstadkommas

å ena sidan genom medgifvande af en något högre beräkningsgrund

för varupriset än den nu tillämpade, å andra sidan genom förhöjning

af ersättningen för arbetet i laboratoriet och vid recepturen.

Det förra har man sökt vinna genom minutprisets bestämmande, enligt

tyskt mönster, till åttondelen af partipriset, i stället för att enligt nu

gällande dolningsgrund minutpriset erhålles genom tiodelning af grundpriset,

kvarjämte, äfvenledes i öfverensstämmelse med en del utländska

medicinaltaxor, föreslagits, att lägsta pris för en ingrediens hädanefter

skulle sättas till 5 öre i stället för att nu do lägsta prisen på eu del

varor utgå med 2, 3 och 4 öre. Genom dessa ändringar skulle, enligt

gjord beräkning, uppstå eu höjning af läkemedlens minutpris med 10

å 12 procent i förhållande till nuvarande priser. Men denna höjning

korurne dock att i någon mån motvägas däraf, att samtidigt prisen på

större varukvantiteter skulle i afsevärd män sänkas genom bestämmande

af s. k. rabattpris för kvantiteter på 500 å 1,000 gram och däröfver,

hvilken sänkning hufvudsakligen skulle komma allmänna inrättningar

och förbrukare af veterinärmedicin till godo. Då dessutom en

del varor, hvilka förr skulle beredas å apoteken (prmparanda), nu gjorts

i den nya farmakopé!! till köpvaror, hvarigenom priset å dessa varor

väsentligt minskats, tordo höjningen i läkemedlens minutpris faktiskt

blifva långt mindre än den beräknade och olägenheterna för allmänheten

af denna prisförhöjning knappast märkbara.

»Mera torde då den föreslagna höjningen af ersättningen för arbetet

i laboratoriet och vid recepturen, eller det s. k. »pro labore»,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra Kammarens Till] ätlig a Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.

komma att inverka på läkemedlens pris. En sådan höjning skulle i

hufvudsak blott kunna motiveras af väsentligt ökade omkostnader för

läkemedlens beredning. Onekligen hafva också i detta hänseende mycket

ändrade förhållanden inträdt på senare tiden. Särskildt äro numera

apotekspersonalens lönevillkor helt andra än på den tid, då de nuvarande

grunderna för apoteksvarors taxering uppgjordes. En examinerad

apotekare aflönades då, därest kost och bostad evalveras i penningar,

med 1,500 å 1,700 kronor; för närvarande torde medellönen vara 2,500

kronor. Och en farmacie studiosus erhöll förr i arfvode 1,100 å 1,300

kronor; numera är hans lön i regel 1,800 kronor. I denna utgiftspost

för apoteken har alltså inträdt eu stegring med 50 procent. Motsvarande

höjning i ersättningen »pro labore» skulle följaktligen erfordras, därest

denna ersättning skall förslå för att betäcka nämnda stegrade kostnader.

Under denna förutsättning torde ingalunda de föreslagna ändringarna

i laborations- och recepturtaxan få anses omotiverade, ej heller de därigenom

förorsakade prishöjningarna å läkemedlen för höga. En granskning

af förslaget i denna del visar nämligen, att de äskade höjningarne

icke kunna på långt när motsvara ofvannämnda stegring i kostnaderna

för apoteksrörelsen och att apotekarne alltså icke därigenom kunna anses

komma i oberättigadt åtnjutande af en för flertalet bland dem väl

behöflig ökning af deras inkomst af arbete.

»Enär de föreslagna nya grunderna för taxering af apoteksvaror

innebära en erkännansvärd förenkling af nu gällande bestämmelser

samt de prishöjningar, som därigenom åstadkommas, icke synas medicinalstyrelsen

större än förhållandena kräfva, får styrelsen alltså i underdånighet

hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse

med apotekare-societetens af styrelsen omarbetade förslag, till efterrättelse

från början af år 1902 fastställa nya grunder för apoteksvarors

taxering med föreskrift att, med tillämpning af dessa grunder, ny medicinaltaxa

redan under innevarande år skall af medicinalstyrelsen uträknas

för att gälla från och med år 1902.»

Beträffande de såsom »smakprof» åt motionären anförda exemplen

på den oskäliga vinst af flere hundra procent, som apotekarne skulle

tillskansa sig med hjälp af den nya taxan, har utskottet varit i tillfälle

att närmare granska dessa exempel och blifvit öfvertygadt om att i

vissa fall de meddelade uppgifterna äro felaktiga, i andra åter betydligt

öfverdrifna. Utskottet anser sig visserligen icke böra i sitt betänkande

inlåta sig på en detalj kritik af alla de olika punkterna i motionen,

men vill dock framhålla några af de mest i ögonen fallande felaktigheterna.

En icke ringa del af de misstag, motionären begått, synes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlutande N:o 39.

hufvudsakligen vara beroende på att han förbisett bestämmelserna om

att apotekarne äro under sträng kontroll ålagda att vid inköp af sina

varor endast införskrifva sådana af den bästa kvalitet, som kan erhållas

i handeln, samt att vid beredning af varor å eget apotek (prteparanda)

noggrant följa farmakopéns föreskrifter. Likasom nämligen

utsädesspannmål kan betinga ett pris, som med hundratals procent

höjer sig öfver foderspannmålens pris, på samma sätt måste också

de i farmakopén upptagna kemiska preparaten m. in., hvilka skola uppfylla

farmakopéns ''mycket stränga fordringar på renhet, betinga betydligt

högre inköps- och försäljningspris än de sämre kvaliteter åt samma

varuslag för tekniskt bruk, som i allmänhet tillhandahållas och hvilkas

pris motionären synes fått för sig uppgifna. Lysol t. ex. angifves

af motionären kunna inköpas i eu drogaffär för 60 å 75 öre per kilogram,

medan »medicinaltaxan håller ett pris af 2.io kronor». Denna

uppgift är i flere afseenden felaktig. Preparatet, som icke finnes uppfaget

i medicinaltaxan, betingar hos tyska drogfirmor ett pris, som växlar

mellan 1,90 och 2 mark; att döma af motionärens prisuppgifter har

han förblandat »ren lysol» med ett för desinfektionsändamål i vår nya

farmakopé infördt mindre rent lysolpreparat, som kallas »kresolsåpa»,

hvilken såpa hos svensk fabrikant säljes under det vilseledande namnet

»lysolum crudum» (rå lysol) för 60 öre per kilogram, under det att

medicinaltaxans pris på kresolsåpa är, såsom motionären angifver, 2.io

kronor. Härvid är emellertid att märka, något som motionären förbisett,

att kresolsåpa är ett s. k. hempreparat, d. v. s. måste tillverkas

hemma å apoteket, och att det, enligt gällande föreskrift, alltså ej får

inköpas från fabrik annat än under »tvingande omständigheter». Att

emellertid priserna å medicinalier, hvilka, på grund af behofvet att

erhålla ett jämnt och öfverallt lika sammansatt preparat, föreskrifvits

skola beredas å apoteken, blifva betydligt högre än fabriksprisen

å liknande vara, ligger väl i sakens natur, då eu fabrikation en gros

naturligtvis alltid måste ställa sig billigare än tillverkning i minut.

En annan oriktighet, hvartill motionären gjort sig skyldig, är, att

han för sammansatta preparat endast beräknat ingrediensernas inköpsvärde

i parti utan något tillägg hvarken för varans utminutering i vanligen

mycket små kvantiteter eller för transport, arbetskostnad, risk, viktförluster

in. m. Sålunda uppgifver lian, att »ingredienserna till veterinärfarmakopéns

(någon veterinärfarmakopé finnes ej) karlsbadersalt kostapotekaren

15.6 öre per kilogram och försäljningsvärdet är 1.40 för samma

kvantitet, sålunda ungefär 800 procent handelsvinst». Härvid är först att

bemärka, att motionären beräknat ingrediensernas pris efter eu kompo
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra Kammarens TiUJälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.

sition på kristalliserade salter, som hvarken får, ej heller på långliga

tider har användts vid beredning af karlsbadersalt. För att blifva användbart

måste preparatet, framställas af vattenfria salter, hvilka tillsammans

kosta i Tyskland 0.4 5 mark, hvartill sedan komma emballage, frakt,

omsiktning, viktförlust, pulverisering, arbetskostnad för blandning och

handelsvinst. Äfven karlsbadersaltot är nämligen hempreparat och får

följaktligen ej köpas färdigberedt. Under sådana förhållanden torde

handelsvinsten på ett så billigt preparat, på grund af de i förhållande

till varans värde synnerligen dryga fraktkostnaderna, komma att å aflägsna

orter, såsom exempelvis i Haparanda, blifva så godt som ingen. Hvad

som här sagts om karlsbadersaltet, kan i det stora hela äfven tillämpas

på motionärens nästa exempel, glaubersalt.

Utskottet vill härefter vända sig till motionärens i mångt och

mycket egendomliga uppgifter angående den s. k. pro laboretaxan.

Motionären anmärker mot att en ersättning af 20 öro tillerkänts

apotekaren för blandning af en dekokt eller infusion med andra, fasta

ämnen, och tillägger, att denna ersättning strukits ur äldre taxor, »kanhända

på grund däraf, att till och med apotekaren under en period

funnit den oskälig». Detta påstående är endast delvis riktigt. Enligt

»äldre taxor» fick visserligen apotekaren ingen ersättning för tillblandning

af andra ämnen till dekokter eller infusioner, men i stället fick

han så mycket större ersättning för själfva dekokt- eller infusionsberedningen,

hvilken ersättning lätt gick upp till dubbelt så mycket

som den nu medgifna. Dessutom ägde apotekaren då rätt att taga särskildt

betaldt för krossning af salter eller för pulverisering, hvarigenom

arbetsersättningen blef än drygare. Jämför man priset på dekokter

eller infusioner förr och nu, skall man lätt finna, att detsamma i vissa

fall är billigare, i andra åter något dyrare nu mot förut, men att skillnaden

i hvarje fall är ytterst obetydlig.

Ganska anmärkningsvärd är motionärens beräkning af priset på

sublimat- och klorzinklösningar. Ingen förståndig människa torde väl

köpa dessa lösningar i sådana små kvantiteter, som motionären uppgifver,

eller 50 gram; den vanliga föreskriften är 1000—5000 gram. Ätt

för beräkningen använda dessa senare mängder skulle emellertid ej

varit fördelaktigt för motionärens bevisföring, ty därvid skulle genast

trädt i dagen, att eu sublimatlösning på 1000 gram, som förr kostade

64 öre, nu endast betingar ett pris af 60 öre eller, med andra ord, att

priset på de i praktiken förekommande sublimatlösningarna genom nya

taxan sjunkit. Samma är förhållandet med klorzinklösningar.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra Kammarens Tilljälliga U/sJcotts (N:o 2) Utlåtande Ko 30.

Utskottet skulle kunna fortsätta med Hera exempel, men anser det angifva

vara tillräckligt såsom bevis för att motionärens uppgifter rörande

medicinaltaxan äro i allmänhet synnerligen ovederhäftiga. Här må dock

yttermera tilläggas, att äfven motionärens ordande om att samma slags

arbete betalas lika högt oafsedt mängderna, är ytterst haltande och oriktigt,

och skulle snarare blifva rätt, om det omkastades. Det är nämligen

högst få rubriker i arbetstaxan, där smärre förhöjningar ägt rum

för små kvantiteter, hvaremot alla förut befintliga stegringar i pris för

växande kvantiteter borttagits. Förhållandet är således, tvärtemot motionärens

antydan, att arbetspriset för småkvantiteterna bibehållits oförändradt,

som det under långa tider varit, under det att arbetspriset för större

kvantiteter sänkts. Hvad slutligen den af motionären omnämnda beräkningen

angår, enligt hvilken den nya taxeringsmetoden skulle gifva

apoteksinnehafvaren en ökad inkomst af 15—20 procent, har det i

praktiken, om det kan anses tillåtet att draga några slutsatser af

endast ett års erfarenhet, visat sig, att prisstegringen stannat, enligt

hvad utskottet haft tillfälle inhämta, vid 10, högst 12 procent.

Att emellertid apoteksvarornas pris i och för sig måste anses

för högt, är utskottet så mycket mera villigt att erkänna, som

utskottet redan vid ett föregående tillfälle, i anledning af motionen

n:o 134 angående förändrande af medikamentsförråden och

filialapoteken till själfständiga apotek, uttalat samma omdöme, men

därifrån och till påståendet, att priset är för högt i förhållande till

varornas och rörelsens säregna beskaffenhet, de jämförelsevis dryga

omkostnaderna och de uppdrifna fordringarna på medikamentshandeln,

är steget mycket långt. En del apotekare i städerna och å större knutpunkter

på landsbygden hafva visserligen inkomster, som väl skulle tåla vid en

afprutning, men samma är förhållandet för visso med många andra affärsmän;

de, som drifva affärer i stor skala, kunna med omtanke och god

skötsel af affären förtjäna afsevärda förmögenheter, de små affärsmännen

däremot liksom de, som ej förstå rätt sköta sin ekonomi, få nöja sig

med en knapp bärgning. Och i fråga om apoteksrörelsen äro de affärer

mycket talrika, hvilka äro så små, att en rubbning i vinstberäkningarna,

som för de stora apoteken skulle vara föga kännbar, med säkerhet

blefve för dem detsamma som fullständig ruin. Vid omräkningen

år 1901 af de svenska apotekens omsättningssummor i och för

deras påläggande af utgifter till apotekaresocietetens kassa, befunnos

nämligen icke mindre än (17 apotek, hufvudsakligen belägna på

landsbygden, hafva eu omsättning, icke öfverstigande 9,000 kronor.

Då enligt den gängse beräkningsgrunden af handelskostnaderna för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (JV:o 2) Utlåtande Ko 39.

en apoteksrörelse aflöningarna uppgå till 25 procent af omsättningen

hyra, amortering, bränsle, lyse in. m. till 15 procent och varuinköpen

till 35 it 45 procent, mindre på de små, mera på de stora

apoteken, så inses lätt att, om omsättningen å ofvannämnda 67 apotek

genom taxenedsättning minskades med exempelvis 20 å 25 procent,

utan att omkostnaderna därför kunde i någon mån samtidigt nedbringas,

nettoinkomsten å apoteksrörelsen där skulle blifva så obetydlig, att

ganska många apoteksinnehafvare utan tvifvel föredroge att afsåga sig

privilegierna för att taga anställning såsom biträden hos de bättre lottade

apotekarne. En icke ringa del af apoteken på landsbygden skulle alltså

vid sådant förfarande komma att indragas, men i valet mellan att hafva

fullgod medicin tillgänglig på nära håll, om ock för ett pris, som kan

anses vara högre, än det under andra omständigheter behöfde vara,

eller att nödgas hämta medikamenterna på långa afstånd, ehuru måhända

till något billigare pris, torde den stora allmänheten helt säkert

icke stå tveksam.

Kunde en lämplig utväg angifvas, genom hvilken en afsevärd prisnedsättning

i apoteksvarorna åstadkommes, utan att därför de många små

apoteken behöfde indragas, skulle utskottet emellertid med största beredvillighet

tillstyrka denna. Såsom en sådan utväg har inom utskottet

varit, på tal, att staten på ett eller annat sätt skulle lämna bidrag till

de apotek, där omsättningen vore så ringa, att en försvarlig inkomst

icke kunde beredas apotekaren, därest den nuvarande taxan nedsattes.

Oafsedt att stora ekonomiska och principiella hinder torde möta förverkligandet

af ett sådant förslag, har utskottet i allt fall icke kunnat närmare

ingå på denna fråga, då motionen icke därtill gifver någon anledning.

Efter år 1920, då staten kommit i besittning af apoteksprivilegierna,

kan emellertid frågan lämpligen återupptagas och då med större utsikt

att vinna det i motionen åsyftade resultatet, eftersom det då ligger i

statsmakternas händer att efter godtfinnande lagstifta i ämnet.

Däremot anser sig utskottet icke kunna här med tystnad förbigå

några omständigheter, som tvifvelsutan i väsentlig grad medverkat till

uppkomsten af de af motionären omordade klagomålen från allmänhetens

sida öfver apoteksvarornas dyrhet. I forna tider, medan ännu medicinen

för fattige sjuke på landsbygden ersattes af medicinalfonden, fanns en

föreskrift för läkarne att vid alla rekvisitioner och föreskrifter af läkemedel

för do mindre bemedlade skulle »all den hushållning iakttagas,

som med ändamålets vinnande kunde förenas, särskilt i afseende på

medikamenternas form och förvarande». Denna förståndiga grundsats,

som icke i någon mån behöfde föranleda eu mindre effekt af de före
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utsleotts {No 2) Tjärnande N:o 39. 17

ekrifna läkemedlen, Lar nu småningom råkat så godt som i glömska

hos läkarne, oaktadt fortfarande anvisningar finnas i tryck tillgängliga,

utgifna med särskild hänsyn till läkemedlens prisbillighet. I stället

tyckes en del läkare nu för tiden täfla i att föreskrifva så dyrbara

medikamentsformer som möjligt, ett förfarande, som väl kan vara ursäktligt,

när det gäller de mera burgna samhällsklasserna, men. som

är gifvet förkastligt, när medicin föreskrifves för en fattig eller mindre

bemedlad patient. I detta afseende skulle med visshet besparingar kunna

göras, därest läkarne blott finge blicken öppen för denna angelägenhet.

Såsom en annan omständighet, hvilken äfvenledes torde vara värd

att i detta sammanhang beakta, vill utskottet vidare påpeka den bland

allmänheten flerstädes ännu rådande föreställningen, att medicinen

måste vara dyr för att göra någon verkan. Dessutom vänder sig allmänheten

alltför ofta till apoteken för anskaffande af varor, hvilka

icke skulle behöfva där inköpas, och som på annat håll kunde erhållas

till betydligt billigare pris, då de icke nödvändigt skola vara åt

bästa kvalitet. Genom allmänhetens bättre insikt om dessa förhållanden

skulle emellertid eu ändring nog kunna ske häri, hvilken snart skulle

göra sig tydligt märkbar i minskade utgifter för medicin och dylika

varor.

Hvad slutligen beträffar motionärens uttalanden angående _ utvägarna

att förbättra farmaceuternas lönevillkor, torde desamma icke

här behöfva vidare än som skett beröras, då kammaren redan genom

ett föregående beslut uttalat sig rörande dessa frågor.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herr Reuterskiölds ifrågavarande motion icke

må till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 maj 1903.

På utskottets vägnar:

K. H. GEZ. von SCHÉELE.

Bill. till Riksd. Prot 1903. 8 Sami. 2 Ajd. 2 Band. 39 Käft. 39.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.