Sök i Ratio Lex

Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13

1903-03-17 · 41 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1903:13, Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1903, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i

anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

angående inrättande af ett nationalekonomiskt råd m. m.

1. Motionärens framställning,

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad

motion, n:o 68, hemställer herr Lyckholm,

att Riksdagen måtte för sin del uttala sig för inrättande snarast

möjligt af ett nationalekonomiskt råd och i underdånig skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t, täcktes för främjande af näringslifvet tillsätta ett

permanent råd, benämndt nationalekonomiska rådet, bestående af 10

personer, hvilka bland sig äga erfarna och kunniga män inom näringslifvets

olika grenar, nämligen handel, sjöfart, industri och handtverk,

bergsbruk, jordbruk, skogsväsendet och fiskerinäringen. Nationalekonomiska

rådets uppgift skall vara:

att i största möjliga omfattning ägna omsorg åt näringslifvet i

landet;

att noga aktgifva på vårt lands ekonomiska intressen;

att söka verka för en planmässig och väl ordnad nationalekonomi;

att verka för införande af enkla former och snabb expedition af

frågor, som beröra näringslifvet, samt före början af riksdagen hvarje år

framlägga för regeringen utredningar och förslag att steg för steg höja

och främja näringarna, hvilka utredningar och förslag skola delgifvas

Bill. till Riksd. Prot. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft. (N:o 13). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Riksdagen, antingen de föranledt till framläggande af regeringspropositioner

eller icke. Främst skall rådet utreda de frågor, som Kungl.

Maj:t behagar anbefalla, men i öfrigt äga fritt val.

Till stöd för detta förslag åberopar motionären de skäl, herr

P. Em. Lithander anfört i sin inom Riksdagens Första Kammare väckta

motion n:o 1, hvilken utmynnar i enahanda hemställan som herr Lyckliolms

förevarande motion.

Motionären i Första Kammaren, som utgår från den uppfattning,

att ett lands framgångsrika utveckling såväl på det andliga som på det

materiella området, liksom ett folks sjelfständighet vore i högsta grad

beroende på ett blomstrande näringslif och ett sorgfälligt tillvaratagande

af landets naturtillgångar, säger sig hafva kommit till den bestämda

åsikt, att en af statsmakternas allra förnämsta och viktigaste uppgifter

vore näringslifvets omhuldande. Det vore ett beklagansvärdt faktum,

att många omständigheter i vårt land varit ägnade att hindersamt inverka

på näringslifvets utveckling och tillgodoseendet af våra ekonomiska

intressen. I detta afseende torde bland annat böra erinras därom, att

organisationen af vår högsta administrativa myndighet, regeringen, vore

sådan, att den svårligen medgåfve själfständiga initiativ från regeringsmedlemmars

sida och ett kraftigt genomförande af desamma, i det att

ett omättligt stort arbete med andra regeringsärenden vore lagdt på

regeringens ledamöter, så att tid och omtanke föga räckte till för särskild!

näringslifvets angelägenheter. Besvärsmålens handläggande och

den mängd utredningar, som Riksdagen begär af regeringen, utgjorde

tillsammans ett gigantiskt arbete; och då därtill lades författningars

utfärdande samt det myckna oändliga skrifvande! till underordnade

verk och styrelser, så kunde icke gärna från regeringens sida förväntas

den uppmärksamhet åt näringslifvets intressen, som vore af nöden. Man

kunde ej häller annat än undantagsvis tänka sig en regering, sammansatt

af män med praktisk erfarenhet och därpå grundad kännedom om

näringslifvet och dess kraf, ty de måste ju i främsta rummet utses med

hänsyn till ämbetsmannaförtjänster.

Den andra statsmakten, eller Riksdagen, vore ju däremot oförhindrad

att taga initiativ till förmån för vårt näringslif, men det vore

ett lika bekant som beklagansvärdt förhållande, att med undantag af

jordbruket vore näringarne så godt som icke representerade i vår Riksdag.

De, som representerade handel, sjöfart, industri, bergsbruk och

fiskerinäringarne, vore i bägge Riksdagens kamrar en försvinnande

minoritet, som intet förmådde gent emot den likgiltighet, med hvilken

näringslifvets intressen utom jordbrukets vanligen betraktades.

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Motionären i Första Kammaren, som emellertid icke anser, att de

nu påvisade orsakerna till näringslifvets efterblifvenhet inom flera viktiga

grenar vore de enda, ulan att anledning till det öfverklagade missförhållandet

äfven kunde sökas uti bristande enskild företagsamhet och

ringa kapitaltillgång, öfvergår härefter till en skildring af åtskilliga

enligt hans förmenande befintliga missförhållanden i landets näringslif.

Jordbruket hade fått betala alltför höga räntor i förhållande till afkastningen.

»Hypotekslånen hafva till sina verkningar icke varit enbart nyttiga,

enär de från början voro för dyrköpta och lämnades på en gång i

stället för successivt, i den mån de voro behöfliga för jordbrukets

höjande. De blefvo därför blott delvis använda till jordens förbättring

och hafva sedan i de flesta fall varit en 40-årig börda på vår modernäring,

enär räntor och amortering endast med stor svårighet kunnat

betalas.

Jordbruket, som skulle vara vår modernäring, kunde helt visst

gifva utkomst åt mångdubbelt det antal människor, som nu lefver däraf,

ifall det bedrefves på ett intensivare och mera tidsenligt sätt. Vi

behöfva ej gå längre än till vårt grannland Danmark för att finna, att

landtbruk kan vara en verklig modernäring, ifall allting är väl beställd!.

Vi sakna ej hjälpmedel, om de blifva begagnade. Exempelvis hafva

vi våra rika tillgångar på kalk, hvilket gödningsämne väl borde användas

i stället för att importera andra länders mer eller mindre underhaltiga

gödningsämnen. Då det lilla Danmarks jordbruk förmår exportera smör

för 128 millioner kronor, så inskränker sig det stora Sveriges export

af samma vara till den anspråkslösa summan af 36 millioner kronor.

Vi ligga alltså under med 92 millioner endast på denna artikel.

Vår landtbefolkning emigrerar, och däraf uppkommer en oroväckande

afmattning. Vårt land har redan förlorat minst 6 å 700

millioner på att uppfostra emigranter. Det är den direkta förlusten,

men hvilken oerhörd förlust ligger icke däruti, att armar kunna komma

att saknas för odlande af vår jord?

Jordbruket står i Sverige i stort sedt lågt, såsom framgår utom

af det föregående jämväl af följande:

Arealen odlad jord och äng uppgick i Sverige 1896—1900 till

4,972,000 hektar eller på folkmängden (ungefär 5 millioner) nära 1

hektar per individ.

Af Västeuropas folk är det endast Danmark, som har större sådan

areal per hufvud, Finland och Spanien ungefär lika mycket, alla andra

länder mindre och mestadels ej mer än Va hektar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Det svenska jordbruket förmår likväl ej täcka vårt folks behof

af spannmål och produkter där af:

Importöfverskottet häraf utgjorde............... 1891—95. 1896—1900,

i tusental kronor årligen ........................ 19,083. 35,675;

medan

Exportöfverskottet af matvaror af

djur, däruti inbegripet fisk och fiskvaror,

utgjorde årligen i tusental kronor............ 43,259. 27,811.

Sedan 1898 balansera utförsel och införsel af lefvande djur nästan

fullständigt.

Åkerbruket, ehuru utgörande Sveriges största näring och sysselsättande

ungefär hälften af dess befolkning, förmår sålunda ej göra oss

oberoende af utlandet eller nämnvärdt bidraga till handelsbalansens

utjämnande.

En utaf orsakerna till det svenska jordbrukets efterblifvenhet är

otvifvelaktigt den ringa utveckling, som ekonomisk organisation och

kooperation nått bland landtmännen.

Med undantag för mejerihandteringen är nästan intet åtgjordt i

denna sak — trots hushållningssällskap, landtbruksstyrelse o. s. v.

Af det ofvan sagda torde framgå, att vi illa tillgodogöra oss

hvad som kunde hämtas på den vidsträckta arealen af vår svenska

jords yta, men månne vi på ett förståndigare sätt hushålla med hvad

som finnes i dess innandömen? Hur tillvarataga och använda vi vår

omätliga tillgång på järnmalm och andra fyndigheter, som innehållas i

våra norrländska berg? Ja, därom vittna fjolårets för vår nation föga

smickrande händelser. Vi låta dessa våra rika tillgångar helt lugnt

komma, lindrigast sagdt, i hvilkens händer som helst för att sedan

öfver Ofoten på vår egen dyra järnväg på bekvämaste sätt föras ut,

till stort gagn för andra länder, men ringa för oss själfva, i det att

föga mer än brytningskostnaden stannat i vårt land. Det är allt, hvad

vi få, sedan vi till bekvämliggörandet af denna export tillsläppt tvenne

järnvägar, som kostat mellan 40 och 50 millioner kronor. Det är det

färskaste profvet på äkta svensk nationalekonomi, och det är icke utan

skäl man spörjer, huruvida detta vittnat om vaksamhet och klok omtanke

från vederbörandes sida. Det skall vara ett bra rikt land, som

så slösar bort sina millioner eller kanske i längden milliarder.

Fastän Sverige är ett järnland med rika och bästa malmtillgångar,

vittnar statistiken otvetydigt om den jämförelsevis ringa utveckling,

som vår järn-, stål- och metallindustri uppnått, hvilket framgår dels af

den alltjämt stora importen af maskiner och redskap (1896—1900 i årligt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

medeltal 23,5 millioner kronor), dels af den ringa tillverkningen af tackjärn,

föga öfver Va million ton, och af götjärn (stål) vid pass 275,000 ton.

Totala tillverkningen i världen utgjorde samtidigt af tackjärn vid

pass 37 millioner ton och af götjärn i medeltal 23 millioner ton.

Ett annat bedröfligt kapitel uti Sveriges ekonomi är misshushållningen

med landets skogar. Man hugger ner skog för vedbrand till

ett ofantligt värde. Samtidigt importera vi engelska stenkol och kokes

till ett belopp af 70 å 80 millioner kronor per år. Bägge delarne

kunde i mycket väsentlig grad undvikas, ty landet äger tillgång på ett

lätt åtkomligt bränsle af utmärktaste beskaffenhet och för en oberäkneligt

lång framtid. Misshushållningen är emellertid så. stor och så

oförsvarlig i vårt land, att vi hellre underkasta oss en i längden ruinerande

utgift till utlandet och sköfla våra skogar, än vi taga upp det

torfbränsle, som ligger utan användning för våra fötter, representerande

enorma tillgångar. Ingen utväg att återställa vår handelsbalans till

jämvikt kunde vara naturligare och lättare än att undandraga sig

den ofantliga utgiften till England för stenkol. På denna nära till

hands liggande besparing skulle landet förtjäna mera än hvad hela vårt

härväsende kostar i underhåll, och hvad mer är, vi skulle göra oss

oberoende af utlandet för drifvande af vår industri, våra ångbåtar, våra

järnvägar; och jämväl i nödens stund skulle man icke kunna förlama

vårt sjöförsvar genom att neka oss sina stenkol. Det synes mig, att

denna fråga är så stor, att den ensam borde räcka till för att väcka

oss upp ur vår likgiltighet. Endast i Norrbottens län finnes oöfverträffligt

god och fullkomligt humifierad torf för hela Sveriges behof

under 200 år. I samma län och tätt intill ligga våra malmberg, sannolikt

de största i världen. Månne det är en slump eller blott en lek al

försynen, att dessa omätliga tillgångar på järn och bränsle parats sida

vid sida, och månne vi hafva anledning att klaga öfver fattigdom, så

länge vi underlåta att på ett förståndigt sätt tillgodogöra oss hvad en

mild försyn sålunda har skänkt oss?

Det är berättigadt att ställa denna fråga till de styrande.

Jag läste nyligen i en offentlig skrift om oss svenskar följande

nedslående omdöme: ’De oerhörda tillgångar, som Sveriges skogar

representera, förslösas genom dåraktig misshushållning, och enligt åtskilliga

utländska fackmäns omdöme äro våra skogar de sämst skötta i

hela världen’.

Det är ett hårdt omdöme detta, men tyvärr är det icke att anse

som orättvist, och det är väl ej heller första gången som det blifvit

uttaladt. Det anses nämligen ännu icke i Sverige för eu skamlig affär

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

att utan tanke på det allmänna bästa ruinera hela landsändar på skog

och lämna ödemark efter sig, där man farit fram; ej heller har lagstiftningen

satt en gräns för sådan framfart, oaktadt att följderna däraf

äro i ögonen fallande vådliga för vårt land både i klimatiskt och ekonomiskt

afseende. Man må emellertid hoppas, att ändring till det bättre

i detta förhållande snart måtte komma att ske.

Hvad som här ofvan blifvit sagdt borde redan vara tillräckligt

för att visa, att Sverige icke saknar naturtillgångar, blott man vill taga

dem till vara; men jag vill icke underlåta att påpeka ännu en betydande

kraftkälla, som, äfven den, hittills blifvit i beklagligt hög grad förbisedd,

nämligen våra vattenfall. De äro dock eller kunna vara en mäktig

häfstång för industriell utveckling och för drifvande af järnvägar

m. m.; blott icke hinder lägges i vägen därför af staten, hvilket hittills

icke varit ovanligt. Såsom exempel kan anföras, att ingeniör De Laval

måst flytta sin verksamhet öfver till Norge.

1 de flesta fall rinna våra vattenfall bort obegagnade, och detta

hör sannerligen icke till de minst talande bevisen på misshushållning

med landets kraftkällor.

I afseende på sjöfarten, som för Sveriges kringflutna land väl

borde vara en naturlig näring, länder det oss icke till heder, att såväl

Norge som Danmark står långt framom oss. Det borde ligga stor

förödmjukelse däri, att icke allenast våra egna trader delvis eröfrats af

danskar och norrmän, utan utskeppningen från våra hamnar af egna

exportartiklar verkställes i hufvudsak med andra länders fartyg. Engelska

rederier hafva äfven länge kimnat räkna det som en god inkomstkälla

att föra emigranterna från vårt land öfver till engelsk hamn. Vår

norrbottensmalm skall nu af norska fartyg emottagas i norsk hamn för

att sedan gå vidare till de länder, som besörja malmens förädling, och

således taga den egentliga vinsten på den rikedom, som vi lättsinnigt

afhända oss. Kan man tänka sig en mera bakvänd nationalekonomi?

Det borde dock för hvar och en vara tydligt, att om vi besörja fraktfarten

från och till våra egna hamnar med svenska fartyg, så spara vi

åt vårt land de fraktbelopp, som vi nu måste utbetala till andra länder,

och om vi uppdrefve vår sjöfart, så att vi på främmande trader, hvar

som hälst i världen, kunde med våra fartyg inhösta fraktinkomster, då

är allt hvad som däraf kommer till vårt land guldkassa, hämtad i andra

länder. Hvarje öre, som på sådant sätt tillföres vårt land, vore en

ökning af vår nationalförmögenhet. Lika klart är det, att ifall den

järnmalm, som vi nu så lättsinnigt skänka bort till obetydligt högre

pris än hvad utbrytningen kostar, vore förädlad, åtminstone till tack
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 7

järn, så skulle landet åtminstone tå arbetskostnaden härför i behåll, helt

visst också handelsvinst. Utskeppningen skulle då ock, om vederbörande

så ville ordna det, kunna ske från svensk hamn med svenska fartyg.

1 hvarje fall borde man sträfva åt detta håll och icke åt det motsatta

— man frigjorde då ock vår vara från den orättfärdiga norska exporttull,

som nu lär skola upptagas under fingeradt namn. Betrakta vi

något närmare den utrikes sjöfarten och den handelsflotta, som betjänar

den, så blir resultatet äfven ganska nedslående. t

Den förra gäller numera nästan uteslutande Östersjön och Nordsjön.

Handelsflottans tontal är visserligen såväl absolut som relativt,

d. v. s. per invånare, ej så ringa. Men dess underlägsenhet i afseende

på fartygens storlek framgår af följande:

Medeltal ton per fartyg (ång- och segel-) år 1897.

Sverige ...................... 252

Norge ............................................................................ 429

Danmark ......................................... 325

Finland ......................................................................... 222

Tyska riket......................................................... 681

Nederländerna ............................................................. 485

England ........................................................................... 700

Frankrike ...................................................................... 404

Den svenska handelsflottans underlägsenhet framstår vidare mycket

tydligt genom att beakta dess ringa koncentration.

Den »sjögående)> ångbåtsflottan, hvarmed förstås fartyg om 100

ton och därutöfver, som trafikera Östersjön och aflägsnare vatten, utgjordes

1899—1900 af 444 ångare om tillsammans 250,210 ton.

Af dessa innehades 366 om 217,382 ton utaf 174 bolag.

Dessa 174 bolag fördelade sig efter innehafda ton sålunda:

Antal bolag ägande hvart och ett Ton

G5 .................................................................. 100— 500

41 501— 1,000

43 .................................................................. 1,001— 2,000

8 .................................................................. 2,001— 3,000

5 .................................................................. 3,001— 4,000

3 .................................................................. 4,001— 5,000

3 .................................................................. 5,001— 6,000

2 .................................................................. 6,001— 7,000

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Antal bolag ägande hvart och ett

Ton

7.001— 8,000

8.001— 9,000

9.001— 10,000

1

2

1

Vid sidan häraf kan anföras följande rörande rederiernas storlek

i främmande länder:

Rederier med minst 30,000 ton i pro mille af hela handelsflottans

tontal utgjorde år 1901:

Uti denna förteckning, som kunde utfyllas med åtskilliga andra

länder, såsom Japan, Turkiet, Brasilien o. s. v., saknas Sverige fullständigt.

Vi äga icke ett enda rederi med detta höga tontal.

uppryckning, det är ett kändt förhållande både i afseende på vår utrikes

handel och de inrikes handelsförhållandena med sin i allt väsentligt

efterblifna lagstiftning. I en motion inom Riksdagens Första Kammare

i januari 1897 har jag sökt att påvisa de missförhållanden, som råda

beträffande den inre handeln och därvid kunnat åberopa en mer än

femtioårig erfarenhet som köpman. På samma gång jag hänvisar till

denna motion vill jag här blott uttala den önskan, att våra inrikes

handelsförhållanden måtte komma i åtnjutande af en tidsenlig lagstiftning,

som står i öfverensstämmelse med den utveckling, som ägt rum sedan

1734 års lag skrefs. Kommunikationer och alla andra förhållanden, som

omdanat affärslifvet, samt icke minst den enormt mycket större omfattning,

som detsamma nu äger, påkalla naturligtvis, att handelslagsstiftningen

icke förblifver stående på en primitiv ståndpunk.

Utrikeshandeln synes visserligen icke vara liten i Sverige, då

man räknar handelsomsättningen pr hufvud, ty då ställer sig jämförelsen

med andra länder på följande sätt:

Norge ....

Danmark

Tyskland

F rankrike................

England....................

Österrike—U ngern

Ryssland ................

Italien ......................

Nederländerna .......

Belgien ....................

Förenta staterna .

Att den svenska handeln erbjuder ett rikt fält för reformer och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts ‘ (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

för åren 1893—1897 utgjorde den per individ

Sverige ............................................................... 188 kronor

Norge ..............................................................

Danmark ............................................................ 233

Finland ............................................................... 87

Ryssland ............................................................ 23

Tyska riket ...................................................... 129

Storbritannien och Irland.............................. 276

Belgien ............................................................... 350

Frankrike ............................................................ 134

Spanien ...........................................................

Italien .............................................................

Förenta staterna...........................................

188

kronor

172

11

233

11

87

11

23

11

129

11

276

11

350

11

134

11

62

11

51

V

87

11

Men beskaffenheten af Sveriges export är ogynnsam. Den utgöres

öfvervägande af halfabrikat.

Så belöpte sig t. ex. af 1898 års export efter värdet räknadt på

lifsmedel ....................................................................................................... 17 %

råämnen (trä oarbetadt, malmer, sten, hår och hudar) ................ 12 %

halffabrikat .................. 57 %

och färdiga industriartiklar endast......................................................... 14 %.

Och ungefär liknande är det för alla år. Vår export består till

öfvervägande grad af halffabrikat. Hvad importhandeln beträffar kan

åter anmärkas, att den nästan helt och hållet består af kommissionsaffärer

utan större själfständighet och utan förbindelser utöfver de

närmast liggande europeiska storstäderna.

Endast på industrins område kunna verkligen glädjande framsteg

påvisas under senaste mansålder, men i synnerhet efter införande af

det nu rådande skyddssystemet. Dock gäller det äfven här, att mycket

återstår att göra. Särskildt borde Sverige kunna i industriellt afseende

göra sig fullständigt oberoende af utlandet. Dock hotas industrien just

nu af stora faror, ty icke nog med den vid sistlidne riksdag pålagda

inkomstskatten, som mest går ut öfver handel och industri med sin

progressiva dubbelbeskattning, utan det dåraktiga fackföreningstyranniet

måste ock komma att hämmande inverka på all industriell företagsamhet,

liksom det dömer arbetarne till sysslolöshet och nöd under ständigt

återkommande strejker. Kunna icke dessa faror afvärjas, hvilket borde

vara en klok regerings allvarliga bemödande, så händer det, att vår

industri lika hastigt tager ett stort steg tillbaka, som den under den

senaste tiden gått framåt.

Bill. till Itiksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Att vårt land är fattigt hör man ofta sägas, och det kan icke

bestridas, att våra ekonomiska förhållanden äro relativt små. Detta

bevisas bäst af den enorma skuld, som hvilar på den svenska jorden

och annan fast egendom, landets ogynnsamma handelsbalans, konsumtionskreditens

enorma omfattning och den brist på kapital, som hindrar

oss att med egna medel bedrifva så väl ett intensivt jordbruk som öfriga

näringar. Ej minst betecknande för vår kapitalfattigdom är, att statens

lånebehof uteslutande är hänvisadt till den utländska lånemarknaden,

äfvensom . att kommunernas upplåning, då den är af betydenhet, äfven

måste anlita utländsk kredit.»

Efter denna skildring af missförhållanden i landets näringslif fortsätter

motionären: »Men lika säkert är, att Sverige kan, om det själft

vill, icke allenast komma i en god ekonomisk ställning, utan, hvad ännu

mer är, blifva ett rikt land. Därtill fordras blott, att dess rikedoms

källor blifva tillvaratagna och oss tillgodogjorda på ett tillfredsställande

sätt, samt att en rätt omsorg ägnas åt dess näringslif. Tiden bör nu

vara inne att sörja för ökning af landets inkomster, då statens utgifter

kräfva den oerhörda summan af 180 millioner kronor.

Men för att detta må kunna ske fordras: skarpare aktgifvande på

vårt lands ekonomiska intressen; planmässig, bättre ledd nationalekonomi;

sakkunniga och intresserade mäns utredning och förslag till hvarje års

Riksdag om bästa sättet att steg för steg främja näringslifvet; enklare

former och snabbare behandling af frågor, som beröra näringslifvet, så

att de ej dödas genom årslånga skrifverier eller orimlig formalism.

Att emellertid lägga dessa omsorger och uppgifter på regeringens

skuldror skulle knappast leda till något resultat. Af skäl, som ofvan

anförts, är föga initiativ från dess sida att förvänta eller ens att begära.

Jag vill alltså betona och på det bestämdaste framhålla, att mitt

påpekande af vårt näringslifs efterblifvenhet och vanskötseln af våra

nationalekonomiska intressen ingalunda är ämnadt att utgöra klander

mot regeringen vare sig nu eller under tidigare skeden, ty äfven med

bästa vilja skulle icke dess krafter räcka till för ett så drygt arbete

vid sidan af alla dess öfriga åligganden. Att från regeringen sällan

framkommer initiativ till att främja vårt näringslif torde alltså vara

lätt förklarligt.

Men när så är fallet, torde man böra se sig om efter andra medel

och utvägar att nå målet. Ett sådant synes mig vara inrättandet af

ett på lämpligt sätt sammansatt nationalekonomiskt råd.

En institution af detta slag föreligger redan uti det så kallade

järnvägsrådet. Dock torde det af mig föreslagna nationalekonomiska

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

rådet, i betraktande af de större och långt mera omfattande uppgifter,

som borde föreligga det, böra annorlunda sammansättas och arbeta.

Jag tänker mig sålunda, att det nationalekonomiska rådet, som

det lämpligen borde heta, tillsättes af Kungl. Maj:t, helst efter inhämtande

af förslag från för afgifvande af sådana lämpliga offentliga eller

enskilda institutioner eller korporationer, samt utrustas med instruktion

att i första rummet behandla de frågor, tillhörande näringslifvet, som

Kungl. Maj:t befaller, men ock med rättighet och skyldighet att på

eget initiativ upptaga hvarje spörsmål, som gäller utvecklingen af vårt

näringslif och ett sorgfälligt tillvaratagande af landets inkomstkällor.

Nationalekonomiska rådet skall utses på tre år på sådant sätt, att

kontinuiteten i dess sammansättning bibehålies. Dess ledamöter åtnjuta

lämplig ersättning samt dagtraktamente af 10 kronor per dag, då rådet

är samladt, äfvensom fria resor i första klass till och från sammanträdena.

Rådet sammanträder in pleno minst en gång hvar tredje månad.»

Den 20 januari 1898 väckte herr Litliander i Första Kammaren

eu motion, n:o 3, angående skrifvelse till Konungen i fråga om inrättande

af ett statsdepartement för jordbruk, industri och handel, hvars

innehåll af herr Lithander åberopats äfven såsom motiv till den nu framlagda

motionen om inrättande af ett nationalekonomiskt råd. I 1898

års motion anför herr Lithander bland annat, att de fristående ämbetsverken

vore till för löpande göromål, utredningar och utlåtanden, hvaremot

initiativ och reformer föga inginge i deras uppgift; att af chefen

för det föreslagna nya departementet, näringarnas målsman inom regeringen

och deras representant inför Riksdagen, initiativ och reformer

just vore hvad som skulle begäras; att tanken på de civila besvärsmålens

läggande under en administrativ öfverdomstol eller öfverförvaltningsrätt

allt mera tycktes vinna beaktande; att det vore en många gånger

framhållen sanning, huru intimt näringarna sinsemellan vore förenade

sålunda att jordbruket vore för afsättningen af sina produkter inom

landet beroende af den jämna och förökade konsumtionsförmåga, som

framkallades genom industrin, och industrin i sin ordning för sina alsters

afsättning erfordrade handel och sjöfart; samt att från statens sida en

särskild uppmärksamhet å näringslifvets utveckling vore påkallad ej

mindre på grund af statens eget intresse, då statskassan ökades eller

minskades allt efter välståndet, än äfven af statens uppgift att underlätta

och reglera genom ändamålsenliga lagar samt att taga initiativ,

där dess mellankomst vore behöflig. Herr Lithander har såsom motivering

till sin nu ingifna motion äfven hänvisat till sitt vid föredrag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

1819 ärs

kommitté.

1828 ärs särskilda

utskott.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

ningen den 22 januari 1902 i Första Kammaren af Kungl. Maj:ts proposition

angående statsverkets tillstånd och förvaltning hållna anförande,

däri herr Lithander erinrade om nödvändigheten att i högre grad än

hittills främja näringslifvets utveckling för att göra landet bärkraftigt

för ökade statsutgifter och växande skatter.

2. Historik.

Sedan mer än 200 år tillbaka har vårt land i kommerskollegium

en centralmyndighet för handel och sjöfart samt de näringar, som

bruka sammanfattas under namnet stadsmannanäringar, men däremot sakna

vi ännu några kring detta ämbetsverk grupperade representativa myndigheter.

Förslag om inrättande af sådana hafva dock ingalunda fattats.

Redan i början af förra århundradet väcktes ett sådant förslag

af den år 1819 tillsatta kommittén för reglering af rikets ämbeten

och tjänster. I det betänkande, som denna kommitté 1822 afgaf, föreslogs,

i sammanhang med hemställan om indragning af bergs- och

kommerskollegium och inrättande af ett bergskontor och ett manufakturoch

kommerskontor under inseende af statssekreteraren för handelsoch

finansärenden, »att statssekreteraren till vinnande af de underrättelser

och upplysningar, som han funne nödiga för beredande af de

förslag och vidtagande af de åtgärder, hvilka till handelns och slöjdernas

lifvande kunde bidraga, må äga att utse en konselj af erfarne handlande

och slöjdidkare samt andra kunnige män, med skyldighet likväl att

underställa valen Konungens höga pröfning»; och var syftet med denna

konselj, »att styrelsen, så vidt som möjligt, må utan kostnad för

staten erhålla den öfversikt af handeln och därmed i sammanhang

stående näringar, som af ämbetsmän utan egen handläggning därvid

troligen aldrig fullkomligt kan vinnas».

Emellertid föll förslaget och någon verkställighet följde ej heller

å det förslag, som uti ifrågavarande hänseende afgafs af det särskilda

utskott, hvilket 1823 års Riksdag tillsatte för behandling af kommitterades

af Kungl. Maj:t till Riksdagens yttrande hänskjutna betänkande.

Utskottet hemställde, att då fråga förekomma om någon allmän

författning eller någon af styrelsen beroende viktig anstalt, som

på näringarna kunde äga inflytelse, ärendet, innan det hos Kungl.

Maj:t till afgörande föredroges, borde öfverlämnas till en beredning,

sammansatt af cheferna för tullstyrelsen och de af kommittén föreslagna

bergskontoret samt manufaktur- och kommerskontoret jämte general
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

landtmäterikontoret tillika med föreståndaren för det statistiska kontor,

som under inrikesförvaltningen föreslagits, hvilken senare vore i tillfälle

att med upplysningar tillhandagå, och att öfver näringarnas tillstånd

lämna en allmän öfversikt; och borde dessa chefer samt nämnda kontors

föreståndare jämte den eller de, Konungen för särskilda mål kunde

tillförordna, sammanträda och öfver ärendet afgifva gemensamt utlåtande,

därvid sekreteraren eller kamreraren från det verk, dit ärendet

efter sin natur egentligen hörde, borde vara föredragande; och yttrade

utskottet, att genom inrättande af en sådan beredning, som icke medförde

någon ökad kostnad för staten och som icke kunde komma i

tillfälle att tillvälla sig något förmynderskap öfver näringarna, den af

kommitterade föreslagna konselj för beredandet af författningar rörande

handel och slöjder blefve öfverflödig.

Den tanke, om växelverkan mellan statens myndigheter och

näringsidkare, som låg till grund för nyss bemälde kommitterades

uppfattning, men som icke vann gehör hos särskilda utskottet vid 1823

års riksdag, upptogs sedermera af den kommitté, som på Riksdagens

begäran år 1874 tillsattes med uppdrag att afgifva utlåtande i frågan

om kommerskollegii indragning eller förändrade organisation. Denna

kommitté yttrar i sitt år 1875 afgifna betänkande: En anmärkning,

som under debatterna om kommerskollegii indragning eller förändrade

organisation mer än en gång upprepats, är, att bergsrörelsen, handeln

och industrin hafva behof af mera praktiska målsmän än dem, som

uppfostrats för handläggning af ärenden efter kollegiala former. Utan

att nu uttala sig om giltigheten af denna anmärkning i hela dess omfattning

kunde kommitterade — som förut antydt, att kommerskollegium

hade en allt för afskild ställning i förhållande till näringsidkarne —

likväl ej underlåta att framhålla vikten däraf, att den myndighet, som

skulle hafva till uppgift att tillgodose näringarnas intresse, sattes i

växelverkan med utöfvarne af dessa näringar. För att bereda en sådan

växelverkan borde vid sidan af den i kommerskollegii ställe föreslagna

kungl. styrelsen för handeln och näringarna ställas en korporation,

bestående af insiktsfulla och erfarna ombud för näringarna och yrkesbildningen.

Af dessa ombud, hvilkas antal lämpligen kunde bestämmas

till 14, ansågo kommitterade, att två borde utses af styrelsen lör

Teknologiska institutet bland institutets lärare och två af brukssocieteten

bland idkare af bergshandteringen samt öfriga 10 väljas af Stockholm

och Göteborg jämte rikets tre städer af första klassen, nämligen

Malmö, Norrköping och Gäflo, på det sätt, att hvarje stads fullmäktige

1874 års

kommitté.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Fjärde skandinaviska

nationalekonomiska

mötet 1881.

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

bland industriidkare i riket utsåge ett ombud för handels- och sjöfartsnäringarna

samt ett ombud för handels- och handtverksnäringarna.

Ombuden borde en gång om året kallas till allmänt sammanträde

i Stockholm för att under ordförandeskap af nyssnämnda styrelses

chef dels, till ledning för styrelsens förslag, afgifva utlåtanden rörande

ansökningar om reseunderstöd och förlagslån, dels yttra sig i andra,

näringarna i allmänhet rörande frågor, öfver hvilka Kungl. Maj:t eller

styrelsen kunde vilja höra ombuden, dels och rådpläga om förslag, som

åt ombuden kunde väckas om åtgärder till näringarnas befrämjande.

Om flertalet af ombud, med anledning af sådant förslag, förenade sig

om underdånig framställning i ämnet, borde styrelsen hafva till åliggande

att framställningen jämte eget underdånigt utlåtande till Kungl. Maj:t

insända; och när styrelsen mellan de årliga ombudssammanträdena för

någon viktigare frågas utredning komrne i behof af någon speciell

sakkunskap, borde styrelsen hafva rättighet inkalla ett eller flera ombud

att öfvervara ärendets föredragning och deltaga i rådplägningen. Ombud,

som sålunda öfvervarit föredragningen, skulle hafva rättighet och

skyldighet att, där det af generaldirektören fattade beslut afveke från

den af ombudet yttrade mening, låta densamma i styrelsens protokoll

anteckna. Den tid, under hvilken ombud skulle fungera, kunde bestämmas

till tre år, dock att ombud, som afmätt, kunde återväljas.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t af kommitténs betänkande

hemställde statsrådet och chefen för civildepartementet, att Kungl. Maj:t

måtte principiellt godkänna kommitterades förslag i förevarande hänseende

såsom utgånget från en riktig tanke och ledande till en sund

utveckling af näringslifvet i vårt land, och att Kungl. Maj:t måtte

förklara sig vilja framdeles, efter det styrelsen blifvit i ärendet hörd,

bestämma den ordning, hvari ombud för näringarna och yrkesbildningen

skulle träda i förbindelse med styrelsen och deltaga i dess ämbetsverksamhet.

Denna hemställan bifölls af Kungl. Maj:t, men genom

Riksdagens afslag å Kungl. Maj:ts proposition rörande indragning af

kommerskollegium och inrättande i dess ställe af en styrelse för handel

och näringar föll frågan äfven denna gång.

Den hade emellertid å flera håll omfattats med intresse och

gjordes vid fjärde skandinaviska nationalekonomiska mötet i Malmö

år 1881 till föremål för diskussion. En talare vid detta möte framhöll

vikten af handels- och industrikammarens inrättande och ansåg, att

en centralmyndighet för dessa under en eller annan form vore alldeles

nödvändig. Denna myndighet skulle dels föra handelns och industrins

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

talan inför regeringen, blifva dessas högste målsman hos regeringen,

dels skulle den också å andra sidan vara så att säga eu regeringens

utpost, som skulle hålla henne »au courant» med handelns och industrins

ställning, d. v. s. den skulle vara eu myndighet, till hvilken regeringen

kunde vända sig för att få den noggrannaste kännedom om handelns

och industrins ställning inom landet. Därför borde också handläggningen

af den industriella och kommersiella statistiken ingå som

en synnerligen viktig uppgift i denna myndighets åtgöranden. Mötets

uttalande i ämnet innefattades i en resolution af följande lydelse:

Mötet uttalar sig för önskvärdheten af inrättande af representativa

myndigheter för bevakande af handelns och näringarnas intressen samt

för anordnande af samverkan mellan dessa myndigheter inom de tre

skandinaviska länderna.

Den 2 november 1883 tillsattes en ny kommitté med uppdrag

bland annat att afgifva förslag rörande ombildning af kommerskollegium.

Äfven denna kommitté föreslog indragning af kommerskollegium

och inrättande i dess ställe af en Kungl. styrelse för handel och näringar.

Liksom 1874 års ägnade äfven 1883 års kommitté sin uppmärksamhet

åt åstadkommande af behörig växelverkan emellan det

nya ämbetsverket och idkarne af de näringar, hvilkas intressen nämnda

verk komme att företräda.

Härvid hade kommitterade ingalunda förbisett, att äfven med

redan gällande bestämmelser någon viktigare åtgärd inom den ekonomiska

lagstiftningens område icke torde vidtagas, Titan att representanter

för de yrken, som däraf närmast berördes, sattes i tillfälle att på förhand

gifva sina åsikter tillkänna, samt att ej heller i öfrigt möjlighet

saknades för näringarnas idkare att, vare sig genom begagnande af

den allmänna petitionsrätten eller på annat sätt, göra sina önskningar

hörda. Men äfven med skyldigt erkännande häraf ansågo kommitterade

det ej kunna förnekas, att kommerskollegiet, jämfördt med motsvarande

institutioner i utlandet, intoge en allt för afskild ställning i förhållande

till näringarnas idkare äfvensom att en mera ordnad samverkan emellan

administrationen och det praktiska näringslifvets målsmän vore af behofvet

påkalladt, därest dessa sistnämnde skulle känna sig tryggade,

att deras önskningar med tillbörlig bestämdhet framhölles samt deras

intressen i öfrigt behörigen iakttoges.

Kommitterade, livilka funno, att 1874 års kommitté utgått från

en riktig princip, då den föreslagit att låta den påtänkta korporationen

uppväxa ur redan bestående institutioner, kunde likviil icke

1888 ars

kommitté.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

obetingadt ansluta sig till bemälda kommittés förslag. Oafsedt att

det syntes mindre ändamåsenligt att åt en sådan korporation som den

ifrågasatta öfverlämna bestyret med så grannlaga och rent administrativa

ärenden som pröfningar af förlagslån och reseunderstöd, hade

kommitterade trott att, därest institutionen skulle motsvara sitt ändamål,

densamma borde framför allt bereda Kungl. Maj:t och det nya ämbetsverket

tillfälle till en så vidt möjligt allsidig kännedom om näringarnas

behof och dess idkares önskningar, i hvilket afseende städernas fullmäktige

icke uteslutande syntes vara de mest lämpliga valkorporationer.

För ernående af det mål som sålunda uppställdes hade bland kommitterade

olika utvägar kommit under öfverläggning i det vid frågans

första behandling trenne särskilda förslag blifvit framställda.

Två af dessa förslag öfverensstämde sins emellan bland annat

däruti, att de i likhet med det af 1874 års kommitté framlagda, afsåge

upprättandet af en särskild, rådgifvande korporation af sakkunnige

för iakttagande af näringarnas intressen. Korporationens uppgift

bestämdes närmare sålunda, att korporationen borde, i fråga om

åtgärder som berörde näringarnas intressen, tillhandagå ämbetsverket

med erforderliga upplysningar och till detsamma eller till Konungen

afgifva utlåtanden i dylika frågor, hvarjämte korporationen skulle

berättigas att själf framställa förslag i hithörande ämnen. För att

näringarna och yrkesbildningen måtte i mera omfattande mån kunna

företrädas inom korporationen föreslogs antalet af dess ledamöter till

32. Af dessa skulle sex representera handels- och sjöfartsnäringarna,

sex handtverksindustrin, två bergshandteringen, två sågverksindustrin

samt elfva den öfriga fabriksindustrin fördelade i vissa grupper, hvilka

i förslagen benämnts textilindustrin, metallindustrin, träförädlingsindustrin,

pappers- och pappersmasseindustrin, tändsticksindustrin, glas-, lervaruoch

stenindustrin, fabrikationen af närings- och njutningsmedel samt

den kemisktekniska industrin och af hvilka textilindustrin, metallindustrin

och fabrikationen af närings- och njutningsmedel skulle erhålla hvar

sina representanter och hvarje bland de öfriga grupperna 1 representant.

Därjämte skulle åt Konungen öfverlämnas att utan inskränkning

till visst j^rke utse 5 ledamöter. Enär det i flera hänseenden

syntes mindre lämpligt, att korporationen sammanträdde utan verkligt

behof, under det att å andra sidan periodiska sammanträden dock ansåges

böra förekomma, hade bland annat den bestämmelse blifvit föreslagen,

att korporationen skulle sammanträda till allmän rådplägning,

så ofta Konungen bestämde, dock minst hvart tredje år, samt i sammanhang

därmed att ledamöterna skulle utses för en tid af sex år. Med

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

afseende i öfrig! å sättet för ledamöternas utseende skulle enligt båda

förslagen bergshandteringens och sågverksindustrins målsmän väljas af

brukssocieteten samt sågverks- och trävaruexportföreningen.

De öfriga ledamöterna skulle enligt det ena förslaget (I) utses af

Konungen, handels- och sjöfartsnäringarnas representanter på förslag

af handels- och sjöfartsnämnderna i nio af rikets mera betydande städer,

handtverksindustrins representanter på förslag af handtverksföreningarna

i rikets städer med minst 8,000 invånare samt fabriksindustrins representanter

utan förslag. Dock skulle, därest inom någon af de grupper,

i hvilka sistnämnda industri ansetts böra uppdelas, för att alla olikartade

intressen behörigen måtte tillgodoses, bildade sig yrkesförening omfattande

hela riket, dylik förening, därest den erhållit Konungens fastställelse

å sina stadgar, själf äga utse representant för den eller de

yrken, som föreningen företrädde.

Enligt det andra förslaget (II) åter skulle representanterna för

handeln och sjöfarten samt handtverkerierna omedelbart väljas af ofvannämnda

valkorporationer, samt målsmännen för fabriksindustrin likaledes

genom direkta val utses af de näringsidkare inom hvarje särskild grupp,

hvilka för år angifvit visst tillverkningsvärde, som förslagsvis upptagits

till 100,000, 75,000 eller 50,000 kronor. Till dessa sistnämnda näringsidkare

skulle röstsedlar utsändas från det af kommittén i stället för

kommerskollegium föreslagna ämbetsverk, som äfven sedermera skulle

sammanräkna rösterna för såväl dessa som ofvanberörda val samt, där

lika röster uppstode, genom lottdragning skilja mellan de valde.

Hvad slutligen det tredje förslaget (III) anginge, skulle enligt

detta icke någon särskild korporation upprättas och ej heller näringsidkarne

eljest beredas tillfälle att framställa förslag, utan skulle endast

stadgas, att i frågor af den beskaffenhet, att för deras afgörande särskild

teknisk eller annan fackkunskap vore erforderlig, det kommersiella

ämbetsverket vore pliktigt att inhämta upplysningar och råd af industriidkare

eller andra sakkunniga personer. För sådant ändamål stadie

ämbetsverket hafva att hos en eller flera, helst hela riket omfattande

handels-, industri- eller andra föreningar eller myndigheter, och med

hänsyn till sådan förenings eller myndighets uppgift, skriftligen och

med tillkännagifvande af föreliggande ärendes beskaffenhet äska, att

föreningen eller myndigheten ville utse ett eller flera ombud för att i

ämnet med ämbetsverket rådpläga. Funnes icke för ändamålet lämpligförening

eller myndighet, eller kräfde frågans afgörande synnerlig

skyndsarrdiet, ägde ämbetsverket omedelbart anmoda en eller liera

lämpliga personer att med ämbetsverket i ämnet öfverlägga. Därest

Bih. till Piksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Håft. 5

s. 18 Kontrollera mot PDF

Yttranden

iifver 1888 års

kommittéförslag.

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

slutligen någon fråga vore så omfattande, att för densammas utredande

erfordrades biträde af flera sakkunniga, än som lämpligen kunde till

rådplägning inkallas, ägde ämbetsverket begära skriftliga yttranden af

de föreningar, myndigheter eller enskilda personer, som pröfvades skäligt,

ämbetsverket dock obetaget att äfven vid sådan frågas afgörande tillkalla

sakkunniga personer.

För att ernå upplysning ej mindre i hvad mån föreliggande fråga

mera allmänt omfattades med det intresse, som kommitterade ansett

densamma förtjäna, än ock huruvida något af ofvanberörda förslag med

eller utan väsentligare jämkningar hade utsikt att tillvinna sig allmännare

förtroende, upprättade kommitterade en promemoria, upptagande såväl

de tre inom kommittén framställda förslagen som ock hvad 1874 års

kommitté i frågan anfört, hvilken promemoria tillställdes ett större antal

näringsidkare inom olika delar af riket äfvensom andra personer och

korporationer, hvilka kunde antagas vara för frågans lösning intresserade;

och hade med anledning däraf sextio dels muntliga dels skriftliga

utlåtanden i ämnet afgifvits.

Nästan enstämmigt uttalades därvid den åsikt, att vidtagandet af

åtgärder i det af kommitterade angifna syfte vore såväl ur statsförvaltningens

som näringsidkarnes synpunkt synnerligen önskvärd! och af

behofvet påkalladt. Från ett och annat håll framställdes dock tvifvelsmål

om giltigheten af de förutsättningar, från hvilka kommitterade

utgått, hvilka tvifvelsmål för öfrigt grundats på mycket olika skäl.

Under det nämligen i ett till kommitterade ingifvet skriftligt yttrande

utan närmare motivering yrkats, att statsförvaltningens organer måtte

så kvalificeras, att de kunde själfva »alltjämt följa med industrins utveckling

och behof af medverkan från statsmakternas sida», hvilket åter,

enligt hvad jämväl uppgifvits, endast skulle kunna ernås därigenom,

att ett särskild! statsdepartement för näringarna inrättades samt att

detta departements ämbets- och tjänstemän ålades att genom fortsatta

resor inom och utom riket inhämta grundlig kännedom om alla olika

näringsgrenars teknik samt deras idkares särskilda önskningar och behof,

blef från andra håll ifrågasatt, huruvida någon okunnighet om näringarnas

tillstånd och behof äfven under nuvarande förhållanden vore

hos statsförvaltningens organer möjlig, i sammanhang hvarmed påpekats,

att sådana korporationer, som den ofvan ifrågasatta, till följd af en

naturlig önskan att motsvara uppdragets förtroende, lätt nog kunde

förledas att framlägga omogna eller eljest olämpliga förslag. I motsats

härtill framhölls emellertid i flera af de omförmälda yttrandena, att,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

om också numera många tillfällen funnes att utan sådana åtgärder, som

de af kommitterade ifrågasatta, komma till insikt om näringslifvets kraf,

detta dock ingalunda uteslöte behofvet af en särskild institution för

iakttagande af näringsidkarnes intressen, att detta behof endast kunde

tillgodoses genom att vid sidan af den egentliga administrationen bilda

en korporation af sakkunniga med rätt till initiativ i frågor rörande

näringarna, samt att man därvid minst beliöfde frukta för omogna

förslag, enär sådana, därest de framställdes, otvifvelaktigt såväl inom

korporationen själf som af allmänheten blefve behandlade efter förtjänst,

hvarjämte såsom opraktiskt betecknats hvarje försök att anförtro administrativa

bestyr åt personer, som endast ägde näringstekniska insikter.

I ofvanberörda 60 till kommittén afgifna utlåtanden hade 2 personer

framför något af kommitterades 3 olika förslag föredragit det af

1874 års kommitté framställda, hvarvid de hufvudsakligen åberopat

svårigheten att genom korporationens sammansättning gifva ett adekvat

uttryck åt alla särskilda näringsgrenars olika intressen, hvilket för öfrigt

ej heller synts dem vara af behofvet påkalladt, 9 personer uttalat sig

för kommitterades förslag I, 41 för kommitterades förslag II och 8 för

kommittera,des förslag III, hvarvid hufvudsakligen anförts, att nämnda

förslag vore lättast och minst kostsamt att genomföra, samt att detsamma

icke lämnade rum för omogna och onödiga förslag. Å andra sidan

framhölls, att detta förslag icke innebure säkerhet, utan endast möjlighet

för behörig växelverkan mellan styrelsen och vederbörande näringsidkare.

Mot förslaget II anfördes, att detsamma icke innebure någon

verklig garanti för att i korporationen insattes de mest sakkunniga,

enär såväl landets utsträckning som valsättet uteslöte möjligheten af

samverkan mellan de väljande, hvarförutom ortsintresset säkerligen skulle

verka därhän, att hvar och en röstade på personer inom sin hemort

med den påföljd, att, om också lottning ej behöfde användas, röstöfvervikten

dock alltid blefve beroende af eu slump. Vidare befarades, att

en dylik korporation, sammansatt nästan uteslutande af valde representanter

för vissa yrken, skulle gifva uttryck endast åt ensidiga och på

grund häraf äfven i de flesta fall oberättigade anspråk till förmån för

vissa speciella yrkesintressen. Dessa olägenheter hade ansetts skola

afhjälpas därigenom, att i öfverensstämmelse med det första förslaget

valet af representanter öfverlämnades åt Konungen, som utan tvifvel

bland de föreslagna skulle utse de mest lämpliga.

Till förmån för förslaget II anfördes å andra sidan, att näringsidkarne

själfva utan tvifvel bäst kunde bedöma, hvilka personer vore

lämpliga att bevaka deras intressen, att utan en dylik anordning den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

föreslagna institutionen icke skulle tillvinna sig behörigt förtroende hus

den stora allmänheten samt att det i flera hänseenden och särskildt

med afseende å bedömandet af vidtagna lagstiftningsåtgärder skulle

verka välgörande, därest näringsidkarne själfva finge bära ansvaret för

att deras intressen behörigen iakttoges. Med hänsyn till den befarade

röstsplittringen åter framhölls, att önskan att i representationen insätta

just sådana personer, som bäst kunde iakttaga valmännens bästa, samt

känslan af det härmed förknippade ansvaret säkerligen skulle bidraga

till samverkan vid valen åtminstone i sådan mån, att man ej behöfde

befara, att några för uppdraget alldeles olämpliga utsåges, hvarjemte

föreslogs, att en viss röstpluralitet för de utsedda skulle fastställas, samt,

därest denna ej uppnåddes, valrätten öfverlämnas åt Konungen.

Med afseende å de särskilda bestämmelserna i förslagen I och II

påyrkades åtskilliga modifikationer, af hvilka de här nedan omnämnda

torde vara de väsentligaste.

Med hänsyn till det önskvärda i att på allt sätt befrämja uppkomsten

af yrkesföreningar yrkades äfven bland dem, som i öfrigt gillat

förslaget II, att väljandet af representanter för fabriksindustrin måtte

eventuellt öfverlåtas åt dylika allmänna föreningar, som erhållit Konungens

fastställelse å sina stadgar.

Allmänt yrkades, att korporationen måtte sammanträda hvarje

eller åtminstone hvart annat år och att valperioden i sammanhang

härmed måtte inskränkas till tre eller fyra år. Till stöd härför anfördes

bland annat, att under näringslifvets nuvarande hastiga utveckling sex

år voro en för lång valperiod för att man alltid skulle hafva säkerhet

att i representationen finna de bästa krafterna, äfvensom att ofta återkommande

sammanträden vore af nöden, därest ej intresset för institutionen

skulle slappas.

Mot förslaget att brukssocieteten skulle utse bergshandteringens

och järnindimtriens representanter anmärktes, att flera af de nyare mera

betydande järnverken ej vore delägare i järnkontoret samt antagligen

ej heller konnne att där inträda i följd af den betydliga kostnad, som

därmed vore förknippad, att det inom brukssocieteten rådande valsättet,

efter tillverkning, vore icke blott i och för sig olämpligt vid sådana

val, hvarom nu vore fråga, utan ock särskildt förkastligt på den grund,

att delägarnes rösträtt bestämdes icke efter deras verkliga tillverkning,

utan efter deras en gång för alla vunna delaktighet i kontoret, samt

att järnkontoret för öfrigt ej representerade graf brytning och af järnindustrin

endast stångjärns- och ämnessmidet; och yrkades med anledning

däraf, att järnindustrins representanter måtte utses antingen på samma

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

sätt som den öfriga fabriksindustrins, eller ock att en särskild ledamot

måtte i korporationen insättas såsom målsman för de i järnkontoret ej

introducerade bruken.

Å andra sidan påpekades, att valet kunde öfverlämnas åt järnkontorets

fullmäktige, hos livilka alla omröstningar verkställdes efter

hufvudtalet, att järnkontoret otvifvelaktigt inom sig inneslöte krafter,

som erbjöde garanti för att endast lämpliga personer blefve utsedda,

samt att brukssocieteten städse intresserat sig för äfven andra grenar

af järnindustrin än smidet.

Ur en annan synpunkt yrkades i afseende å bergshandteringen,

att grufdriften, tackjärnsblåsningen och smidet måtte erhålla hvar sin

särskilda representant, hvilken fördelning dock från alla håll betecknats

såsom öfverflödig och olämplig.

Med afseende å handels- och sjöfartsnäringens representanter

yrkades, att rättigheten att i valen deltaga måtte utsträckas till alla

stapelstäder med minst 8,000 invånare. Enligt ett annat förslag skulle

valrätten i förevarande fall lämnas antingen åt alla städer, där beslutanderätt

i kommunala frågor utöfvades af stadsfullmäktige, eller ock åt

städer med minst 5,000 invånare. I sammanhang härmed yrkades

jämväl, att det måtte bestämmas, att af handels- och sjöfartsnäringens

representanter två skulle vara handlande, två skeppsredare och två

sjökaptener eller eljest navigationskunniga personer. Två målsmän för

handtverksindustrin ansågo, att de befintliga handtverksföreningarna

icke omfattades med det intresse från näringsidkarnes sida, att de vore

lämpliga såsom valkorporationer, hvarför de föreslogo, att handtverksindustrins

representanter måtte väljas inför magistraterna.

Beträffande repretentanterna för fabriksindustrin ansåg en af de

personer, som inför kommittén afgifvit utlåtande, att valrätten icke borde

bindas vid visst tillverkningsvärde eller på annat sätt inskränkas, utan

att alla fabriksidkare, som det önskade, borde få deltaga i valen, livilka

borde verkställas inför Konungens befallningshafvande i hvarje län. 1

allmänhet ansågs dock nödvändigt för ernående af en åtskillnad mellan

fabriksindustrin och handtverkerierna, att valrätten inskränktes till industriella

inrättningar af den omfattning, att de kunde anses såsom

fabriker, och omfattade man kommitterades förslag att i detta hänseende

utgå från det för år angifna tillverkningsvärdet såsom det lämpligaste.

Med afseende å detta värdes belopp gjorde sig dock olika åsikter gällande.

En del näringsidkare ansågo betänkligt att sätta detsamma lägre

än 100,000 kronor. Eu föreslog 75,000 kronor. Det öfvervägande

s. 22 Kontrollera mot PDF

1888 års kommittés

utlåtande.

22 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

flertalet uttalade dock den mening, att 50,000 kronors tillverkningsvärde

vore ett lämpligt, men ock det lägsta minimum, till stöd hvarför

anfördes, dels att det vore af vikt att ej endast de större fabriksidkarne

deltoge i valen, enär dessa härigenom kunde erhålla en ensidig karaktär,

dels ock att tillverkningens storlek ofta växlade betydligt år från år.

Med afseende å lämpligheten af den gruppering af fabriksindustrins

olika grenar, som förslagen I och TI upptagit, afgåfvos i allmänhet ej

några yttranden. I ett och annat fordrades dock, att vissa industrier

måtte erhålla flera eller särskilda representanter. Djdika yrkanden framställdes

med afseende å sågverksindustrin, läderindustrin, de mekaniska

verkstäderna och skeppsbyggerierna, stenkolsindustrin och glasindustrin.

Däremot ansågs träförädlingsindustrin kunna sammanföras med sågverksindustrin

och tändsticksinduskrin med den kemisk-tekniska fabriksindustrin.

Af en näringsidkare framställdes ett särskildt förslag, som dock

öfverensstämde med förslaget II så till vida, att korporationens ledamöter

med undantag af 5, som äfven enligt detta förslag borde utses

af Konungen, skulle väljas af näringsidkare själfva. Däremot skilde

det sig från berörda förslag bland annat däruti, att korporationen skulle

bestå af icke mindre än 100 ledamöter, bland hvilka skulle finnas

representanter för landtbruksnäringen, enskilda järnvägar och kroppsarbetet,

hvarjämte för valbarhet skulle erfordras samma kvalifikationer

som för inträde i Riksdagens Andra Kammare.

Äfven i andra yttranden framhölls, att för att korporationen skulle

kunna anses vara ett verkligt uttryck för landets näringslif, borde i

densamma upptagas jämväl representanter för landtbruksnäringen, äfvensom

att antalet ledamöter borde betydligt ökas.

Såsom den lämpligaste tiden för korporationens sammanträden

betecknades allmänt hösten.

I hvad sålunda förekommit trodde sig kommitterades flertal finna

ett väsentligt stöd för den mening, att därest den ifrågasatta institutionen

skulle vinna erforderligt förtroende och därigenom fullt motsvara

sitt ändamål, måste däråt gifvas formen af en särskild rådgifvande

församling eller, såsom den lämpligen torde kunna kallas, nämnd

af sakkunniga representanter för de näringsintressen, ämbetsverket hade

att bevaka; vidare att det borde åt näringsidkare själfva öfverlämnas

att utse ledamöter i nämnden, att nämnden borde hafva sammanträden

hvart eller hvartannat år, i sammanhang hvarmed torde böra bestämmas,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 23

att nämndens ledamöter skulle väljas för en tid af högst tre eller fyra

år; samt slutligen att antalet ledamöter i nämnden borde något ökas.

Skäl funno kommitterade jämväl vara för handen att utbyta bestämmelsen

därom, att ett visst antal ledamöter skulle utses af Konungen,

mot ett stadgande att vissa personer på grund af ämbetsställning borde

hafva säte, men icke stämma i nämnden, så att de kunde öfvervara

förhandlingarna och såväl meddela som inhämta upplysningar i frågor,

Indika berörde deras förvaltningsgrenar.

Beträffande valkorporationernas sammansättning hade däremot icke

fullt bestämda åsikter hos kommitterade gjort sig gällande. Olika lösningar

erbjöde sig, Indika hvar för sig innebure vissa fördelar, men

och företedde olägenheter, som likväl möjligen vid en ytterligare bearbetning

kunde häfvas eller åtminstone mildras.

Vid sådant förhållande trodde kommitterade sig böra hos Kungl.

Maj:t anhålla om uppskof med afgifvande af ett utarbetadt förslagrörande

förevarande fråga, helst frågan om det föreslagna nya ämbetsverkets

organisation vore fullständigt oberoende af de olika valrättskategorier

och valsätt, som för nämndens åstadkommande kunde blifva

bestämda. Till svar härå förklarade Kungl. Maj:t, att kommitterade

finge aflämna den del af deras betänkande, som anginge organisation

af ämbetsverket, utan hinder däraf, att förslaget om nämndens sammansättning

ej samtidigt kunde afgifvas.

Vid 1888 års riksdag framlade Kungl. Magt för Riksdagen förslag

om inrättande, i sammanhang med indragning af kommerskollegium och

vissa andra ändringar i administrationen, af ett landtbruks-, industrioch

handelsdepartement. I det statsrådsprotokoll, som i denna del åtföljde

den kungl. propositionen, förekom ett uttalande af dåvarande

statsrådet och chefen för civildepartementet rörande behandlingen af

»frågor, för hvilkas pröfning en högre grad af ämbetsmannabildning

i förening med grundliga insikter i de allmänna villkoren för näringarnas

utveckling icke gör till fyllest, utan där dessutom fordras erfarenhet,

som icke kan vinnas annorledes än på rent praktisk väg af personer,

hvilka ägnat sig åt utöfvande af handel och näringar». Härom yttrade

statsrådet: »I dylika frågor måste det komma att fordras en samverkan

mellan näringsidkare och administrationen, hvilken lättare torde kunna

åstadkommas genom ett statsdepartement än genom ett af strängare

reglementerade former beroende administrativt ämbetsverk. Det föreligger

ock ett af L883 års kommitté utarbetadt förslag till eu dylik

samverkan, och jag håller före, att det skulle blifva en af det nya

1888 års statsverkspropo

sition.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Handels■ och

sjäfartskommittén.

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

departementets första omsorger att söka realisera det önskemål, som

ligger till grund för samma förslag. Det är till en del med hänsyn

till dessa förhållanden som jag anser, att ett afgjordt företräde bör tillmätas

inrättandet af ett statsdepartement för handel och näringar framför

kommerskollegiets bibehållande, vare sig såsom hufvudsakligen

kollegialt ämbetsverk eller såsom en styrelse med byråorganisation».

Frågan om representation af näringsidkare upptogs sedermera af

den kommitté Kungl. Maj:t den 1 juli 1898 tillsatte för behandling af

vissa sjöfartsnäringen och den utrikes handeln rörande frågor eller den

s. k. handels- och sjöfartskommittén. Det hade länge erkänts, yttrade

kommittén i sitt den 12 december 1900 afgifna betänkande VII, rörande

vissa åtgärder till främjande af Sveriges direkta handel, särskildt på

aflägsna länder, att på lagstiftnings- och förvaltningsområden med den

rent praktiska prägel, som de, hvilka berörde näringarnas intressen, ägde,

det framför allt vore viktigt, att näringarnas idkare själfva lämnades tillfälle

att på ett lagbestämdt sätt genom representativa organ bringa sina

meningar till myndigheternas kännedom. Kommittén hade emellertid

icke trott sig böra närmare ingå på frågan om ordnande af lokala

representativa organ för näringsidkarnes intressen. Inom kommittén

hade visserligen ofta uttalats den mening, att handels- och sjöfartsnämnderna

i detta afseende icke fvllde behofvet — de vore kommunala

organ, som icke ägde någon skyldighet att hos statsmyndigheterna

själfmant framhålla sagda intressen, och endast på grund af särskilda

remisser inhämtades deras uttalanden i lagstiftnings- eller andra frågor

— men kommittén hade dock lämnat å sido frågan om en eventuell

omorganisation af dessa nämnder eller nybildning af andra dylika organ

för näringarna. Däremot hade kommittén trott sig kunna i korthet till

behandling upptaga frågan om ett centralorgan för handeln och sjöfarten

och framhöll såsom ett önskemål anordnandet af en »handelsoch

sjöfartsriksdag», en representation för handeln och sjöfarten under

lagbestämda former. Andra yrkesområden hade representativa centralorgan,

hvilka visat sig vara till mycket gagn för tillvaratagandet af

där representerade intressen. Särskildt nämner kommittén den af hushållningssällskapens

ombud bestående s. k. »landtbruksriksdagen». Då

emellertid kommittén icke framlade förslag till en motsvarande representation

för handeln och sjöfarten, berodde detta icke därpå, att kommittén

underskattat betydelsen af en sådan representation, som i andra

länder varit till gagn. Dess inrättande här vore så mycket angelägnare,

som de ifrågavarande näringarna hade mycket få målsmän med fack
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 25

insikter och saknade en särskild representant inom regeringen. Hkälet,

hvarför kommittén likväl trott sig höra afstå från att afgifva ett detaljeradt

förslag i ämnet, vore — frånsedt eu viss obenägenhet att bygga

på de lokala organ, om hvilka ofvan nämnts — förnämligast det, att

en organisation af denna särskilda representation måste, för att helt

fylla sin uppgift att gifva ett rätt afvägdt uttryck för näringarnas intressen,

kräfva så pass omfattande förarbeten och en så vidlyftig valapparat,

att dess förverkligande säkerligen skulle framskjutas till en

ganska aflägsen tid. De föregående förslag, som i detta afseende varit

afgifna, hade också mötts af mycket stridiga åsikter. Det hade då

synts kommittén lämpligare att inskränka sig till att för det dåvarande

söka fylla det snart framträdande behofvet och tillsvidare uppställa

formen för den nya organisationen så enkel, att man kunde hoppas på

dess förverkligande inom en snar framtid. Närmast afsåge härmed

kommittén ett organ, som, då till kommerskollegiets utredning eller

utlåtande öfverlämnades lagstiftnings- eller andra viktigare frågor på

handelns och sjöfartens områden, skulle kunna såsom sakkunnig nämnd

hos verket framhålla yrkesidkarnes meningar och ställa till verkets förfogande

dessas sakkunskap, på det att de ifrågavarande ärendena måtte

blifva äfven från praktisk synpunkt belysta. Lätteligen kunde också

denna nämnd anlitas för att biträda med ledningen af ett i komittébetänkandet

föreslaget kommersiellt upplysningskontor. Kommittén ansåg,

att nämndens medlemmar borde för två år i sänder utses af Kungl.

Maj:t till ett antal af 5, hvaraf 3 borde tillhöra handels- och industriidkarnes

och 2 sjöfartsidkarnes yrkesgrupper. Det syntes kommittén

önskligt, att medlem af nämnden icke finge tillhöra densamma längre

än sex år i följd; dock borde icke hela nämnden samtidigt förnyas, utan

borde tillses, att den nödvändiga kontinuiteten inom nämnden blefve

bibehållen. Nämnden, hvaraf en medlem borde af Kungl. Maj:t utses

till ordförande, syntes böra sammanträda på kallelse af kommerskollegiet

eller af ordföranden i nämnden eller då minst tre af nämndens

ledamöter därom hos ordföranden gjorde hemställan. Nämndens medlemmar

borde, då de samråddo med kollegiet, erhålla ställning såsom

sakkunniga adjungerade ledamöter af verket, men därjämte borde nämnden

såsom sådan äga sjelfständigt initiativ. Vid samråd med kollegiet

borde nämnden och hvarje dess medlem äga rättighet och skyldighet

att, i förekommande fall, låta till protokollet anteckna sin afvikande

mening, och borde utdrag af protokollet åtfölja kollegiets utlåtande.

Med uppdraget att vara ordförande eller ledamot af nämnden borde

Eib. till Piksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Yttranden

till handelsoch

sjöfartskommittén.

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

icke vara förenad annan ersättning, än som kunde utgå i öfverensstämmelse

med stadgandena i gällande resereglemente. Kommittén

hemställde alltså, att Kungl. Maj:t måtte utse en nämnd af fem personer,

hvaraf tre bland handels- och industridkare och två bland sjöfartsidkare,

med uppdrag att dels med kommerskollegium öfverlägga om de lagstiftnings-

eller andra viktigare frågor på handelns, industrins och sjöfartens

områden, som blefve föremål för kollegiets handläggning, dels

ock biträda med ledningen af ofvannämnda kommersiella upplysningskontor.

Vid afgifvande af detta förslag meddelade kommittén, att af de

handels- och sjöfartsnämnder, som till kommittén inkommit med yttranden,

nämnden i Gäfle tagit till orda för en vid statsmyndigheternas

sida ställd central representation för handel och näringar, äfvensom att

kommitténs sekreterare i den berättelse han afgifvit öfver en på offentlig

bekostnad företagen resa för inhämtande af kännedom om i vissa andra

länder vidtagna anstalter för utrikes handelns främjande, uttalat det

önskemålet, att näringsidkarnes inflytande på administrationen och lagstiftningen

i afseende å näringarna må tryggas genom lagbestämda representativa

organ med centralrepresentation, hvaraf tills vidare i vårt land

behofvet torde till väsentlig del kunna fyllas därigenom, att ett visst

antal, ej allt för många, erfarna män på exportindustrins, handelns och

sjöfartens områden utsåges med uppdrag att, då lagstiftnings- eller

andra viktigare frågor på dessa områden förelåge till behandling, samråda

eller adjungeras med den ämbetsmyndighet, som hade att i ärendet

utlåta sig eller besluta (handelsråd). Medlemmarne borde för hvar af

sagda tre grupper utses till hälften af Konungen och till hälften, tills

vidare och intill dess genom handels- och sjö fartsnämndernas ombildning

eller på annat sätt särskilda representativa lokalorgan komme till

stånd, af sagda nämnder jämte vissa föreningar. Rådet borde samlas

minst en gång om året till allmänt möte för behandling af inom rådet

väckta motioner eller rådet förelagda förslag samt dessutom då särskildt

ärende påfordrade dess sammankallande. Inom de särskilda grupperna

skulle af rådet själft utses delegerade, hvilka hade att på kallelse samråda

med vederbörande angående ärenden, hvilka ej påkallade rådets

hörande in pleno. Åt handelsrådet borde ock gifvas initiativ. Däremot

skulle handelsrådet icke, såsom kommittén beträffande den af kommittén

föreslagna nämnden ifrågasatt, öfvervaka det kommersiella upplysningskontoret,

utan borde enligt sekreterarens åsikt detta anförtros åt eu

särskild nämnd.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13

27

3. Utländsk lagstiftning.

Redan i början af 1600-talet inrättades i Frankrike ett handelsråd,

och alltsedan denna tid har man där sökt att vid regeringens sida

ställa en korporation af sakkunniga, hvilken, om den ock under tidernas

lopp varit på olika sätt inrättad, städse haft till sin hufvudsakliga uppgift

att tillhandagå med råd och upplysningar i ekonomiska frågor.

Först under det andra kejsardömet blef dock denna institution fastare

organiserad. Tredje artikeln i senatsbeslutet den 23 december 1852

hade inrymt den kejserliga regeringen rätt att genom afsilande

af internationella handelstraktater själfständigt utan representationens

hörande ändra tulltaxan. För att gifva nödig auktoritet åt de beslut,

som blefvo följden af denna rätts utöfvande, upprättades genom kejserligt

dekret den 2 februari 1853 det högre rådet för handel, jordbruk

och industri (conseil supérieur du commerce, de Fagriculture et de

Findustrie). I motiverna till detta dekret heter det: »Alldenstund —

— — vi i de ämnen, som beröra jordbrukets, industrins och handelns

lifsintressen böra handla med den yttersta försiktighet; — enär säkerhet

och stadga äro af största betydelse för dessa intressen och de

ekonomiska frågorna därför måste pröfvas med full sakkunskap och

mogen omdömesförmåga; — i den afsikt att tillgodogöra oss de mäns

insikt och erfarenhet, hvilka hafva egnat sitt lif åt studiet af dessa

frågor eller åt utöfvandet af jordbruks-, industri- eller handelsverksamhet,

förordna vi, att ett högre råd för handel, jordbruk och industri

skall upprättas.» Då år 1881 jordbruksdepartementet inrättades, blef

detta råd i sin dåvarande form upplöst, och i dess ställe har man inrättat

dels ett högre råd för jordbruket (conseil supérieur de Fagriculture)

och dels, enligt dekret den 13 oktober 1882, ett högre råd för

handel och industri (conseil supérieur du commerce et de Findustrie).

Sistnämnda korporation, i hvilken handelsministern är president

ocli som består, förutom af två vicepresidenter, af 48 ledamöter, är

delad i två sektioner, en för handel och eu för industri, med 24 ledamöter

i hvardera sektionen. Ledamöterna utses af republikens president,

efter förslag af handelsministern, bland senatorer, deputerade, presidenterna

i de förnämsta handelskamrarne samt personer, hvilka eljes

gjort sig kända för synnerliga insikter i handels-, närings- och finansfrågor.

Därjämte äro på grund af sin ämbetsställning medlemmar af

rådet, med rätt att deltaga i öfverläggningarna men ej i besluten:

direktören för utrikes handeln, direktören för inrikes handeln, general
-

Frankrike.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Belgien.

28 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande Ko 13.

tulldirektören, generaldirektören för de indirekta skatterna, direktören

för handelsärenden i utrikesdepartementet samt kolonialdirektören. Samtliga

ministrarna kafva äfven tillträde till rådels förhandlingar och kunna

för särskilda frågor i sitt ställe förordna kommissarier att deltaga i

öfverläggningarna.

Rådet, som sammanträder på kallelse af handelsministern, har i

allmänhet att afgifva betänkande i alla de frågor, rörande hvilka

regeringen finner skäligt höra detsamma. Särskilt bar det att yttra

sig öfver lagförslag rörande tulltariffen, äfvensom frågor rörande tilllämpningen

af denna tariff, förslag 1 ill handels- och sjöfartstraktater,

handelslagstiftningen i kolonierna och Algeriet, frågor angående hafsfiske^

och sjöfartens befrämjande samt rörande kolonisation och utvandring.

Om så anses nödigt, kan rådet inför sig kalla utanför detsamma

stående personer för att höras angående någon viss fråga och

kan äfven i förekommande fall med ministerns tillåtelse föranstalta om

särskilda undersökningar.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande institutioner

i Frankrike bildades eller reorganiserades år 1859 i Belgien dels ett

högre råd för jordbruk (conseil supérieur de 1’agriculture), af hvars

medlemmar regeringen utser högst en tredjedel och hushållningssällskapen

(commissions provinciales d’agriculture) de öfrige, och dels ett högre

råd för handel och industri (conseil supérieur du commerce et de

1’industrie). Då medlemmarne häri till större delen valdes af handelskamrarne,

upphörde rådets verksamhet, då de officiella handelskamrarne

år 1875 upplöstes. Röster höjdes emellertid snart för ett återupplifvande

af detta råd, hvars betydelse för landets näringslif allmänt erkändes,

och år 1890 upprättades en institution med samma namn och syfte.

Efter en år 1896 företagen omorganisation består det nu af 66 medlemmar,

44 för industri och 22 för handel. Af dessa utnämner konungen

18 (12 för industrin och 6 för handeln); de öfriga 48 väljas åt

480 »klassdelegerade» (délégués de classe), hvilka åter äro valda af

1) handlande och industriidkare, som i handelsafgift betala minst

20 francs, och

2) direktörer för aktiebolag, samt chefer för grufföretag och

stenbrott.

Valen af delegerade och medlemmar af rådet föregår efter en

indelning i 10 grupper och 41 klasser. T hvarje provins väljes ett

bestämdt antal (vanligen 1, 2 eller 3) delegerade för hvar klass i förhållande

till den större eller mindre betydelse, som vederbörande industri

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 13.

har inom provinsen; sedan välja samtliga delegerade för de klasser,

som bilda en grupp, gruppens medlemmar i rådet.

Nedanstående tabell utvisar gruppernas sammansättning jämte

antalet medlemmar af rådet och delegerade inom hvarje grupp:

p

Grupper

Medlemmar

af rådet

Dele-

gerade

1. Industrier för uttagande af råämnen.....................

5

50

2. Maskin- och metallindustri.......................................

5

50

3. Textilindustri..................................................................

4

40

4. Industrier för näringsmedel m. in.........................

5

50

5. Beklädnadsindustrier ..................................................

4

40

6. Byggnads- och möbelindustrier ..............................

4

40

7. Diverse industrier.........................................................

5

50

8. Import och export, bank- och växelrörelse, för- säkring, transport och spedition........................

7

70

9. Grosshandel....................................................................

4

40

10. Minuthandel .............................................................

5

50

Summa

48

480

Denna klass- och gruppindelning anses utgöra en säkerhet för en

rättvis representation af de olika intressena. I samma indelning och

det indirekta valsättet anses äfven ligga en trygghet, att rådet kommer

att bestå af män, hvilka genom sina kunskaper och sitt anseende skola

gifva nödig auktoritet åt rådets uttalanden.

Rådets medlemmar åtnjuta resekostnadsersättning, men ingen aflöning.

De väljas, liksom äfven delegerade, för en tid af 4 år.

Utom ofvannämnda rätt att utse 18 medlemmar af rådet har

Konungen äfven rätt att uppdraga åt ämbetsmän att deltaga i rådets

förhandlingar, dock utan rösträtt.

Högre rådet för industri och handel har att på anmodan af regeringen

afgifva utlåtanden och upprätta förslag till lagar och annat.

Rådet sammankallas af handelsministern så ofta det finnes nödigt, dock

minst en gång om året. En tredjedel af rådets medlemmar har rätt att

påyrka dess sammankallande för öfverläggning i visst, bestämdt ämne.

På begäran af rådet kan regeringen sammankalla delegerade till

öfverläggning om vissa, af rådet till delegerades yttrande hänskjuta

ärenden.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Italien.

/Spanien.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Äfven Italien har ett jordbruksråd (consiglio dell’ agricoltnra) och

ett handels- och industriråd (consiglio del commercio e dell’ industria),

efter franskt mönster inrättade, det förra år 1868 och det senare år

1869. Nya bestämmelser angående det senare rådets sammansättning

meddelades 1878. Rådet består för närvarande af 18 bland handelsoch

industrikamrarnas presidenter, 6 presidenter i de för handelns och

näringarnas främjande bildade associationer (handelsföreningar), hvilka

stå inskrifna å ett härför inom ministeriet fördt register, bägge dessa

kategorier utsedda för hvarje år af ministern för jordbruk, handel och

industri, samt 12 medlemmar, hvilka årligen genom kungl. dekret

nämnas bland personer, erfarna i nationalekonomi samt handelns och

industrins praktiska utöfning, livarjämte följande ämbetsmän äro själfskrifna

ledamöter: generalsekreteraren i jordbruks-, industri- och handelsministeriet,

de fyra generaldirektörerna för tullväsendet, för konsulaten,

för handelsflottan och för järnvägarne, de tvenne generalinspektörerna

för tullväsendet, direktören för statistiken, direktören för handel och

industri i nämnda ministerium, centralkommissarien för de sedelutgifvande

bankerna samt de två inspektörerna för industrin och den tekniska

undervisningen, eller sammanlagdt 48 personer, hvarförutom sekreteraren

hos rådet har rådgifvande röst. President och vice president nämnas

af Konungen bland rådets medlemmar. De medlemmar, som ej bo i

Rom, erhålla reseersättning och dagtraktamente.

Rådet sammanträder till ordinarie sammankomst hvarje år i medlet

af februari månad och till extra ordinarie, när ministern anser sådant

nödigt. Då ärenden förekomma, hvilka röra andra ministerier, kunna

dessa, på inbjudning af handelsministeriet, förordna särskilda delegerade

att i öfverläggningarna taga del.

Rådet bär att afgifva utlåtanden rörande handels- och näringslagstiftningen,

handels- och sjöfartsfördrag, järnvägstaxor samt i allmänhet

alla angelägenheter, hvilka af ministeriet blifva detsamma förelagda,

hvar]ände det äger föreslå åtgärder, hvilka det anser tjänliga till

främjande af den nationella industrin och handeln. Rådets handlingar

offentliggöras genom ministeriets försorg i dess årsskrift (annali dell’

industria e del commercio).

Den i Spanien befintliga centralrepresentation för de ekonomiska

intressena fick sin nuvarande organisation genom ett dekret af den 13

november 1874, som förvandlade ett några år förut bildadt högsta jordbruksråd

till ett högsta råd för jordbruk, industri och handel.

Denna rådsförsamling har att dels till regeringen afgifva berät
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

telser och utlåtanden rörande landthushållnings- och närings angelägenheter,

kreatursafveln, yrkesundervisningen, väg- och vattenbyggnader,

import- och exporttariffer, statistiska förhållanden, åtgärder i allmänhet,

som kunna tjäna till befolkningens nytta och dess höjande i ekonomiskt

hänseende m. m., dels ock till regeringen framställa förslag till

reformer i lagstiftningen angående nämnda angelägenheter.

Rådsförsamlingen består af 1) 64 i Madrid bosatta män, Indika

utses till hälften bland industriidkare och köpmän, som äro framstående

i sina yrken, och till hälften bland _ personer, hvilka förvärfvat sig

synnerliga förtjänster om handeln och industrin, 2) 36 själfskrifna

högre ämbetsmän, en lärare i handels-, industri- eller landtbruksskolorna

samt en röstberättigad medlem af den permanenta kommisssionen för

mått och vikt, och 3) provinsialkommissarierna för åkerbruket samt

provinsialråden. Högsta rådet, som är deladt i sex sektioner, nämligen

en för jordbruket, eu för kreatursafveln, eu för skogsväsendet, en för

industrin, en för handeln och en för allmänna angelägenheter, sammanträder

till generalförsamling i Madrid den 15 februari hvarje år.

1 Wiirtemberg inrättades redan 1819 Die Centralstelle fur Gewerbe

lind Handel, en cehtralmyndighet för handel och industri med

organisation och uppgift delvis i likhet med förberörda ekonomiska

rådsförsamlingar. Denna institution upphörde emellertid 1824, men återupprättades

i ny form 1848 och fick till uppgift att i vissa hänseenden

utöfva funktioner, som vanligen tillhöra ett statens ämbetsverk, men

äfven att utgöra ett centralorgan för näringsföreningarna.

Die Centralstelle består af en president samt af dels ständiga såväl

tekniska som administrativa ledamöter, dels lärare i tekniska undervisningsanstalter,

dels ock biträdande råd eller bisittare, hvilka bland

näringsidkare väljas af handels- och idustrikamrarne. De ständiga ledamöterna

nämnas af Konungen. Regeringen äger härjämte att förordna

särskilda sakkunniga personer att deltaga i öfverläggningarna. Vid

verket kan anställas en ständig kommissarie för inrikesdepartementet.

De valda ledamöterna skola vara minst 12 och i hvarje fall dubbelt

så många som de ständiga ledamöterna. Vid val till biträdande råd

skall afseende fästas därpå, att handeln, fabrikerna och handtverkerierna

blifva i möjligaste mån lika representerade och landets viktigaste industrigrenar

tillgodosedda.

Institutionens verksamhetsområde är ganska omfattande. Såsom

rådgifvande myndighet har den att afgifva utlåtanden öfver förslag

till lagar och författningar, som röra industri, handel och sjöfart samt

Wiirtemberg.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Preussen.

32 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

tullväsendet. Det äger göra framställningar om ändring eller upphäfvande

af inrättningar, som verka hämmande på handelns och industrins

fria utveckling, äfvensom föreslå åtgärder till dessa näringars

främjande. Verket har vidare att vårda sig om den tekniska undervisningen,

att gifva akt på arbetarnes ekonomiska och sedliga tillstånd

och i detta afseende väcka förslag, att meddela vederbörande

myndigheter de önskningar, som af de handels- och näringsidkande

klasserna uttalas angående förhållanden, som beröra deras intressen,

samt att verka för upprättande .af anstalter, som kunna befordra handel

och industri. Hit höra marknader, försäkringsanstalter, kreditinrättningar,

understöds- och sparkassor, mått- och viktsystemets förbättrande

m. m. Institutionen har vidare näringsstatistiken om hand samt

utöfvar en vidsträckt publicistisk verksamhet. För utbredande af tekniska

och merkantila kunskaper har den att verka genom undervisning,

utgifvande af skrifter, anordnande af mönstersamlingar, reseunderstöd

åt lärlingar, kringsändande af tekniskt bildade personer för att tillhandagå

näringsidkare med upplysningar och råd, anskaffande af nya

verktyg och maskiner m. m. dylikt. Densamma tillkommer vidare

att verka för afsättningen af wiirtembergska industrialster, bland annat

genom anordnande af industriutställningar. Slutligen har den att förmedla

förbindelsen mellan handels- och industrikamrarne samt inrikesministeriet.

Initiativet till inrättande af det nationalekonomiska rådet (der Volkwirtschaftsrat)

i Preussen togs ursprungligen af den tyska handelsdagen

(der deutsche Handelstag), hvars förvaltningsutskott år 1878, »enär

solidariteten af handelns, industrins och jordbruksnäringens intressen

fordrade en förbindelse mellan dessa hittills åtskilda grupper», föreslog

bildande af en nationalekonomisk senat (volkwirtschaftlicher Senat), som

skulle bestå af delegerade från den tyska handelsdagen, från de tyska

industriidkarnes centralförbund (Centralverband deutscher Industriellen)

och från det tyska jordbruksrådet (Landwirtschaftsrat). De tyska industriidkarnes

centralförbund föreslog inrättande af ett kollegium, bestående

af representanter för handeln, näringarna och kommunikationsväsendet,

hvilket skulle fungera såsom en af regeringen erkänd rådgifvande myndighet

(Beirat) i alla ekonomiska frågor. 1 samma riktning uttalade sig

ock år 1878 en församling af ombud för de tyska industrikamrarne

(Delegier t entag der deutschen Gewerbekammer) och år 1879 en institution,

hvilken i visst hänseende motsvarar vår landtbruksriksdag, nämligen

»der Kongress deutscher Landwirte».

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Med anledning'' af dessa framställningar upprättades genom en

förordning af den 17 november 1880 ett nationalekonomiskt råd (Volkwirtschaftsrat)

för Preussen med uppgift att afgifva utlåtanden rörande

förslag till lagar och förordningar, hvilka angå handelns, industrins

samt landt- och skogshushållningens viktigare ekonomiska intressen;

äfven skall rådets yttrande inhämtas med afseende på Preussens i förbundsrådet

framställda förslag och afgifna vota rörande utfärdande af

lagar och författningar, fallande inom berörda områden. Vid rådets

första session uttalade sig rikskansleren rörande den nya institutionens

ändamål och betydelse, hvilka han förnämligast såg däri, att densamma

innebure en garanti för att de medborgare, på hvilka den ekonomiska

lagstiftningen vore i första rummet bestämd att verka, komme att höras

öfver nödvändigheten och ändamålsenligheten af de lagar, man hade

för afsikt afl stifta. Medlemmarne i rådsförsamlingen skulle från det

praktiska lifvet bringa regeringen den erforderliga sakkunskapen.

Rådet består af 75 ledamöter, hvilka utses för en period af fem

år. Härvid tillgår på följande sätt: handelskamrarne uppsätta genom

val 60 personer på förslag samt landtbruksföreningarna på samma sätt

30, tillhopa 90 personer. Af dessa 90 föreslagna skola ministrarne för

handel och industri, för allmänna arbeten och för jordbruk till utnämning

af Konungen föreslå 45, bland hvilka 15 skola företräda industrin,

15 handeln och 15 landt- och skogshushållningen. Jämte dessa 45

föreslå vederbörande ministrar efter eget val ytterligare 30, af hvilka ,

minst 15 skola tillhöra handtverks- och arbetsklassen. Dessa 75 personer

kallas sedan af Konungen att vara rådsförsamlingens medlemmar.

Rådet är fördeladt i tre sektioner, en för handeln, en för industrin

och en för landt- och skogshushållningen. Några lagbestämda

terminer för rådets sammanträden finnas ej, titan rådet, sektioner och

utskott af detsamma sammanträda, när statsministeriet så beslutar.

Hvarje statsminister äger närvara vid sessionerna i rådsförsamlingen,

dess sektioner och utskott eller förordna kommissarier att i öfverläggningarna

taga del.

De ledamöter af rådet, som efter föregånget val blifvit utsedda,

erhålla livarken resekostnadsersättning eller dagtraktamente.

Ett af regeringen väckt förslag om det preussiska rådets ombildning

till ett allmänt tyskt råd strandade på riksdagens vägran att bevilja

härtill nödiga medel.

Utom i nu uppräknade länder uppgitves ett n a ti o n a le k < > n o m i s k tn/n <,ft under

råd äfven vara inrättadt i Rumänien, men däremot finnas sådana icke i

Bih. till Eiksd. Prof. 1903. 8 Sami. 3 Afl. 2 Band. 13 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 4) Utlåtande Ko 13.

Osterrike-Ungarn, Skandinaviska länderna, Nederländerna eller England.

»Board of trade» i sistnämnda land är numera hufvudsakligen ett å fem

departement (handels-, järnvägs-, marin-, hamn- och finansdepartementen)

med därunder lydande byråer och tjänstemän fördeladt ämbetsverk.

4. Utskottets yttrande och förslag.

Under de senare åren har inom vårt land vuxit upp ett starkt

medvetande därom, att i många hänseenden mycket är att göra för att

landets naturliga tillgångar må bättre än nu sker tillgodogöras. Samtidigt

därmed hafva röster äfven höjts med yrkande, att intressen af så

genomgripande betydelse för samhället som näringslifvets icke längre

böra sakna tillfälle att på ordnadt och lagbestämdt sätt göra sina åsikter

och kraf gällande.

Glifvetvis kan Riksdagen ensam härvidlag icke vara till fyllest

såsom representant för näringarna. Den sammansättes alltmera med

hänsyn till rent politiska förhållanden; icke så, att de olika näringarna

äro säkra på att däri blifva företrädda. Såsom i motionen påpekats,

åro äfven, med undantag för jordbruket, näringarna ytterst obetydligt

representerade i vår Riksdag.

Icke heller inom regeringen kunna de olika näringarna påräkna

att ständigt äga sakkunniga representanter. Ty äfven om dess ledamöter

numera icke i samma omfattning som tillförne utses inom ämbetsmannaklassen,

är det dock tydligt, att äfven de regeringsledamöter,

hvilka förut ägnat sig åt praktiska värf, ej kunna hafva förskaffat

sig en allsidig öfverblick öfver hela det ekonomiska området.

Nu skulle det visserligen, såsom motionären ock antyder, vara till båtnad

för behandlingen inom regeringen af näringslifvets intressen, särskildt

med hänsyn till initiativ härutinnan, om Konungens råd blefve befriadt från

en del detsamma nu åliggande göromål, exempelvis från vissa besvärsmål,

hvilkas handläggning, till följd af dessa måls växande antal, förr eller

senare torde komma att öfverlämnas till en högsta administrativ domstol,

en regeringsrätt. I förevarande hänseende skulle det ock vara

af stor betydelse, om inom civildepartementet, som ju bland annat är ett

kommunikationsdepartement, och om i finansdepartementet, som bland

sina uppgifter ju äfven har den att vara ett handels- och näringsdepartement,

i större utsträckning än hittills skett upptoges tekniskt bildade

personer. Men äfven om de ofvannämnda åtgärderna vidtoges, skulle

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

de ej göra ett ekonomiskt råd, ungefär sådant som motionären tänkt

sig det, på något sätt öfverflödigt. Tv det kan ju ej förnekas, att

det endast är det fortsatta, praktiska utöfvandet af dithörande verksamhet,

som förlänar den säkra, själfständiga, på erfarenhet byggda

inblick i ekonomiska förhållanden, utan hvilka näringarnas kraf ej kunna

på ett mot olika förhållanden och tidsomständigheter svarande sätt i längden

tillgodoses.

Utskottet anser därför, lika med motionären, att inrättande af ett

råd eller en nämnd af sakkunniga inom olika grenar af näringslifvet

hör vara ägnadt att, till näringarnas fromma, åstadkomma eu behöflig

och förut saknad växelverkan mellan dessas kikare och statens myndigheter,

en växelverkan som vid behandling af ekonomiska frågor komme

att medföra ökad insikt och ökad förmåga till nyttiga initiativ. Från

flera af de länder, där dylika råd blifvit inrättade, särskildt från Belgien

och Wiirtemberg, föreligga uttalanden om den påtagliga nytta dessa

institutioner därstädes medfört.

Om utskottet alltså i hufvudsak delar motionärens åsikt om nyttan

af den föreslagna institutionen, har det dock ansett sig böra betona, att

det ej kan gilla den tanke, som i motionen (se ofvan sidan 10), framskymtar,

den nämligen att, efter inrättande af ett dylikt råd, regeringen icke

vidare skulle anses hafva till uppgift att taga initiativ i viktigare, vårt

ekonomiska lif berörande frågor. Den ökade förmåga i detta hänseende,

hvilken man är berättigad att vänta, om ett dylikt råd inrättades och

däri blefve inrymdt ett urval af våra bästa ekonomiska krafter,

skulle bero på och spira upp ur den direkta samverkan, som komme

till stånd mellan regeringen och näringsidkarne. Det är således fråga

om underlättande af möjligheten till fruktbringande initiativ och icke

om något öfverflyttande af detsamma eller om någon minskning af

regeringens betydelsefulla och viktiga ställning såsom högste ledare

äfven inom detta område.

Emellertid hafva bland dem som omfatta tanken om lämpligheten

af ett dylikt råds inrättande, olika meningar gjort sig gällande, huruvida

endast handel, sjöfart och industri däri böra vara representerade,

eller huruvida rådet bör omfatta hela näringslifvet, alla dess olika grenar,

således äfven jordbruk, skogshandtering m. m. Utskottet anser det

senare alternativet vara att föredraga. De ekonomiska spörsmålen

af större vikt, såsom frågor om tillgodogörande af kraft och reglerande

af villkoren för dess användning, om järnvägs- och andra

frakter m. m., äro af genomgripande betydelse för alla näringslifvets

Och institutionens största betydelse skulle enligt utskottets

grenar.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

förmenande icke ligga i ett tillvaratagande af de särskilda näringarnas

speciella intressen, utan i ett betryggande — utom af kontinuiteten i

den ekonomiska lagstiftningen — äfven och framför allt däraf, att de

olika ekonomiska intressenas solidaritet icke förloras ur sikte. I tyska

bandelsdagen 1878 yttrades äfven, och enligt utskottets mening med

rätta, sedan vikten betonats af att erhålla en af sakkunniga bestående,

af de politiska vindkasten oberoende institution, som skulle kunna

fylla klyftan mellan lagstiftningen och de af densamma reglerade faktiska

förhållandena: det fordras för att gifva lagstiftningen dess rätta innehåll

en stadigvarande institution, som kan vara en tillfyllestgörande

representant för nationens alla ekonomiska intressen.

Råda sålunda olika åsikter angående omfattningen af den verksamhetskrets,

som borde afses med den nya institutionen, torde meningarna

vara ännu mera delade om antalet af rådets medlemmar och om lämpligaste

sättet att utse detsamma.

Motionären föreslår ett medlemsantal af tio.

Såsom af historiken framgår, har, då fråga förut varit å bane

att i Sverige inrätta en liknande institution, ifrågasatts dels 5, dels 14,

dels 32, dels ett högre antal än 32 och dels ända till 100 medlemmar.

I de främmande länder, där dylikt råd finnes inrättadt, består det vanligen

af ett ganska stort antal medlemmar, för att de olika näringarna

må så fullständigt som möjligt vara däri representerade.

Utskottet finner goda skäl kunna anföras för den åsikten, att antalet

ledamöter i rådet icke bör vara för litet. Vårt land är vidsträckt,

och betingelserna för dess näringslif äro ganska olika på olika orter.

Utskottet har likväl enat sig om den mening, att rådet åtminstone

till en början bör bestå af ett inskränkt antal medlemmar. Det torde

vara ojämförligt lättare för en ny organisation att komma till ett fruktbringande

samarbete, om dess medlemsantal ej är för stort, hvartill

kommer, att kostnaderna för detsamma då blifva mindre. Dock bör

antalet vara så stort, att möjlighet icke saknas att i detta råd få

inrymda sakkunniga målsmän för Sveriges hufvudnäringar.

Mest betryggande för att rådet komme att motsvara sitt ändamål

vore nog, om det kunde väljas af lämpliga primärkorporationer. Men

då sådana i Sverige, i fråga om industrin ej finnas till tillräcklig mängd

och omfattning, torde det vara lämpligt att, till dess å den fria sammanslutningens

väg valkorporationer framvuxit, åt hvilka valet af industrins

målsmän kunde anförtros, Kungl. Maj:t utsåge rådets medlemmar.

Beträffande öfriga näringar synas för flertalet af dessa finnas passande

valkorporationer, såsom den s. k. landtbruksriksdagen för jord
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 37

bruket, brukssocieteten eller järnkontoret för bergsbruket, Sveriges

allmänna handelsförening för handeln, den nybildade Sveriges allmänna

sjöfartsförening för sjöfarten o. s. v.

Emellertid torde det, då valkorporationer icke finnas för alla rådets

medlemmar, vara ändamålsenligt att låta äfven sistnämnda näringars

målsmän tills vidare utses af Kung!. Maj:t, dock att en sådan anordningbeträffande

ledamöternas tillsättning icke bör bibehållas längre, än till

dess lämpliga valkorporationer må anses föreiinnas.

Inom utskottet har framställts ett förslag med afseende på rådets

organisation, som utskottet anser sig böra omnämna, utan att om

denna tankes lämplighet eller utförbarhet vilja uttala något bestämdt

omdöme.

Vi hafva redan nu i järnvägsrådet ett ekonomiskt råd, ehuru dess

verksamhetsområde är mindre än det, som skulle tillmätas det af motionären

åsyftade. Sedan 1893 års järn vägskommitté upptagit och med

vissa ändringar framlagt ett tidigare väckt och af 1887 års järnvägstaxekommitté

behandladt förslag om inrättande af ett järnvägsråd, bestående

af representanter för de statsfinansiella intressena, landets

hufvudnäringar och de enskilda järnvägarne, med hufvudsaklig uppgift

att i frågor af ekonomisk eller annan för näringslifvet viktig innebörd

utgöra ett stöd för statsbaneförvaltningen och tillhandagå densamma

med upplysningar och råd, har Ivungl. Maj:t, — som ansett lämpligt,

att vid en så ekonomiskt omfattande och på näringslifvets skilda grenar

inverkande förvaltning, som kungl. järnvägsstyrelsens, tillfälle lämnades

denna styrelse att inhämta yttranden af sakkunniga inom skilda områden,

men funnit nödigt att någon tids erfarenhet vunnes, innan

fastare anordningar i sådant hänseende vidtoges — genom kungl. bref

den 5 december 1901 föreskrifvit, att under åren 1902—1904 skulle

försöksvis inrättas ett järnvägsråd med uppgift att lämna upplysningar

och råd i ärenden, som anginge förhållandet mellan statens järnvägar

och trafikanterna å dessa eller i samtrafik med dem stående järnvägar,

och i sådant afseende

a) afgifva yttranden i alla af Kungl. Maj:t till järnvägsrådet hänskjutna

frågor,

b) granska och yttra sig öfver förslag till ändrade bestämmelser

rörande taxa, trafikreglemente och hufvudsakliga grunder för tåg-anordningen

eller om andra dylika ämnen, då sådana förslag till järnvägsrådet

från järnvägsstyrelsen öfverlämnas, samt

c) i förekommande fall själft framställa förslag till åtgärder uti

de i monn b) omförmälda hänseenden.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Järn v ägsrå det utgöres af generaldirektören och chefen för statens

järnvägar såsom ordförande samt sju af Kung'']. Maj it för nämnda

tre år utsedda ledamöter, företrädande hufvudsakligen, en de statsfinansiella

intressena, en jordbruket, en bergs- och skogshandteringen,

två industrin, en handeln och sjöfarten samt en de enskilda järnvägarna.

hör en hvar bland ledamöterna utser Kungl. Maj:t en

suppleant, ägande suppleanterna vid vissa tillfällen att deltaga i rådets

beslut. Rådet sammanträder minst en gång- årligen.

Detta råd synes i sin sammansättning innehafva betingelser för

att utbildas till en institution med mera vidtomfattande uppgift än den,

som genom förberörda kungl. bref blifvit densamma tilldelad. De intressen,

hvilkas tillvaratagande med hänsyn till järnvägsdriften åligger

rådet, skulle säkerligen vinna därpå, att de beträffande andra ekonomiska

spörsmål bevakades af samma personer, som i järnvägsrådet blifvit

sätta till malsmän för dessa intressen, och den enhetlighet och följdriktigjiet,

som framför allt böra framträda i den ekonomiska lagstiftningen,

skulle säkerligen blifva lidande därpå, att olika synpunkter

gjorde sig gällande i ett råd för j ärn vägs väsen det och ett råd

för andra ekonomiska frågor.

Gifvetvis borde i sådant fall järn vägsrådets ledamotsantal förstärkas.

Ordförande borde då ej heller vara generaldirektören och

chefen för kungl. järnvägsstyrelsen, utan vederbörande statsråd eller,

om sådant ej ansåges lämpligt, särskild af Kungl. Maj:t utsedd

person, hvarjämte säte i rådet men icke stämma kunde innehafvas

åt cheferna för järnvägsstyrelsen, landtbruksstyrelsen, kommerskollegium,

statistiska centralbyrån och riksförsäkringsanstalten m. fl.

\erk, hvilkas ämbetsutöfning på ett eller annat sätt träder i beröring

med näringslifvet.

Utskottet nöjer sig med ofvanstående antydningar. En verkligutredning

om bär förslagsvis framställda tankar angående det ifrågasatta

nya rådets medlemsantal och organisation i öfrigt kan icke vinnas

utan med anlitande af de hjälpmedel, som ej stå någon annan än

Kungl. Maj:t till buds. Men så mycket torde dock, enligt utskottets

mening,. få anses som säkert, att det för vårt lands ekonomiska utveckling,

hvilken ej synes hafva drifvits så långt som borde och kunde hafva

skeft, skulle vara lyckligt och lämpligt, om en lifligare växelverkan än

hittills inträdde mellan statsmyndigheten och näringarnas målsmän. För

det ändamålet behöfves ju en representation för dessa näringar. Men då

en sådan pa anförda skäl ej ännu synes kunna i sin helhet komma

till stånd och saken dock är af brådskande natur, torde ett af Konungen

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra Kammaren» Tillfälliga Utskotts (1V/o i) Utlåtande N:o 13.

utsedt råd, hvars medlemmar utgått från näringarna, få anses som ett

lämpligt medel att tills vidare åstadkomma ofvan nämnda växelverkan.

Utskottet hemställer sålunda med anledning af herr Lyckholms

motion:

att Andra Kammaren för sin del måtte besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

om och i hvad mån saknaden af särskild representation

för landets näringar, utgången från dessa näringar

själfva, kunde afhjälpas genom tillsättande så snart

ske kan af ett råd, hvars uteslutande uppgift vore

att främja landets näringslif och sålunda äfven bereda

en mot de växande skatterna svarande bärkraft.

Stockholm den 17 mars 1903.

På utskottets vägnar:

JULIUS CENTERWALL.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra Kammarem Tillfälliga Utskott (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Reservationer:

Af herr Hj. Branting: Då jag icke kunnat dela utskottets mening,

att herr Lyckholms ifrågavarande motion bör föranleda en skrifvelse från

Riksdagen med hemställan till Kung!. Maj:t att tillsätta ett ekonomiskt

råd, anhåller jag att häremot få afgifva min reservation.

I den motivering af herr Lithander, som motionären åberopar, är

en hufvudsaklig vikt lagd på att från regeringen af åtskilliga skäl icke

kan väntas kraftiga initiativ till näringslifvets främjande. Utskottet

framhåller emellertid själf, att genom inrättande af en så kallad regeringsrätt

åtskilligt torde kunna vinnas för att gifva vederbörande departementschefer

mera ledig tid att ägna åt sina för utvecklingen viktigaste

uppgifter. Då, efter hvad kändt är, förslag i sådant syfte lärer vara

att förvänta från konstitutionsutskottet, synes därmed en väsentlig del

af hvad som kan vara befogad! i motionärens önskningar på annan

väg blifva beaktadt.

Utskottet vill nu lägga tyngdpunkten i sin framställning på

det ändock kvarstående behofvet af en växelverkan mellan näringarnas

idkare och statens myndigheter. För min del kan jag så mycket mindre

ha något att invända mot denna tankegång, som den kan sägas utgöra

ett nytt erkännande åt grundsatsen, att den moderna staten bör alltmera

direkt och positivt ingripa till den nationella produktionens planmässiga

ordnande till allas bästa. Men jag har icke kunnat bli öfvertygad

om att, den väg utskottet anvisar verkligen skulle leda i sådan

riktning.

Utskottet önskar se som rådgifvande vid regeringens sida en sakkunnig

representation för nationens alla ekonomiska intressen. Detta

är nog en vacker och riktig framtidstanke, himmelsvidt skild från de

bizarra föreställningar, hvilka motionären i Första Kammaren uttryckt i

veklagan öfver den progressiva inkomstskatten och öfver hvad lian behagar

kalla »faekföreningstyranniet».

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

*

Men skall man närma sig det mål utskottet sålunda uppställt, synes

det mig vara ett oafVisligt kraf, att såväl arbetsgivare som arbetare

inom de olika hufvu dgrenarna af det nationella arbetet också må själfva

få välja sina förtroendemän. Utskottet erkänner också, att detta vore

»mest betryggande». Men då utskottet förmenar, att ännu icke lämpliga

valkorporationer förefinnas, särskildt inom industrin, bör detta val tills

vidare öfverlämnas åt Kungl. Maj:t själf.

En sådan anordning skulle dock efter min mening icke på minsta

sätt betrygga rådets karaktär af allsidig representation för näringslifvet.

Det skulle tillskapas en kategori af oansvariga rådgifvare med i viss

mån af Riksdagen auktoriserad ställning. Man kan ha skäl att befara,

att detta i praktiken blott skulle leda till att ytterligare stärka vissa enskilda

intressens redan förut stora inflytande gent emot de växlande

regeringarna. Och Riksdagen torde också böra iakttaga varsamhet,

innan den uppmanar Kungl. Maj:t att tillskapa ett af utskottet själf som

nödfallsutväg betecknadt provisorium, utan någon kännedom om hur

långvarigt detta skulle kunna blifva.

Vid föregående tillfällen, då en näringslifvet s representation varit

i vårt land föreslagen, har man också, som historiken visar, i regel tänkt

sig densamma vald i en eller annan form af yrkesutöfvarne själfva,

liksom också i allmänhet fallet synes vara med de motsvarande utländska

institutionerna. I hvad mån utskottet har rätt i sin mening, att

härför lämpliga valkorporationer i vårt land ännu icke finnas, vågar jag

icke bestämdt uttala mig om. Men om så är, synes mig i hvart fall den

riktiga vägen att främja utskottets syftemål vara att verka för sådana

valkorporationers snara inrättande, i stället för att uppmana Kungl. Maj:t

att skynda att utse en gemensam centralrepresentation för ännu icke

vederbörligt organiserade yrkesgrenar.

På grund af det anförda får jag sålunda hemställa,

att herr Lyckholms förevarande motion icke

måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Af herr Alilstrand mot vissa delar af motiveringen.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.