Sök i Ratio Lex

Utlåtande med anledning af väckt motion angående förnyad utredning af kommunalskattefrågan.

1903-04-28 · 41 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevLU 1903:2, Utlåtande med anledning af väckt motion angående förnyad utredning af kommunalskattefrågan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnmgs- ock Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1903, kl. 1 e. m.

Sammansätta bevillnings- och lagutskottets utlåtande med anledning

af väckt motion angående förnyad utredning

af kommunalskattefrågan.

I motion n:o 2 i Första Kammaren har herr G. F. Östberg föreslagit,

det Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla

om förnyad utredning af kommunalskattefrågan, särskildt i syfte att

få utrönt, huruvida icke kommunernas finanser till en del borde byggas på

samma grund som statens direkta beskattning, men till den andra delen

på själfständiga kommunala objektskatter, såsom fastighets- och näringsskatter,

samt på afgifter och bidrag af vederlags natur.

Till stöd för detta förslag bar motionären i hufvudsak anfört följande.

»Krafvet på eu modern utbildning af den direkta statsbeskattningen

i Sverige bar under det senaste årtiondet gjort sig gällande med alltjämt

växande styrka. Samtidigt bar det allt klarare visat sig, bur väsentligt

en sådan reform förhindras och försvåras därigenom, att den kommunala

beskattningen i vårt land i en nästan enastående omfattning är byggd

på tillägg till de direkta statsskatterna. Det var därför en fullkomligt

riktig tanke, som låg till grund för den skrifvelse, som Riksdagen den

5 maj 1897 aflat, och där utredning begärdes angående möjligheten af

Bill. till Riksd. Prot. 1003. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (N:o 2.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

en upplösning af detta samband mellan kommunal- och statsskatterna.

Med anledning af denna skrifvelse tillsattes den s. k. kommunalskattekommittén,

hvars väsentliga uppgift var att ge förslag till nya och själfständiga

kommunala skattekällor. Denna uppgift har kommittén, enligt

samstämmigt vittnesbörd af sakkunnige och af myndigheter, som haft att

yttra sig i frågan, icke löst. I formellt afseende har kommunalskattekommittén

visserligen skilt den kommunala beskattningen från statens

inkomstskatt. Men i verkligheten kvarstår det gamla sammanhanget och

är lika hinderlig! som någonsin för en rationell utbildning af den direkta

statsskatten i riktning af en ren inkomstskatt. Kommittén har nämligen

icke alls byggt sin kommunala beskattning på någon ny eller själfständig

grund, utan denna beskattning är alltjämt baserad på inkomsten, alltså i

hufvudsak på samma grund som statsskatten. Detta är det väsentliga

felet i kommunalskattekommitténs betänkande. Inkomstskatten är en god,

ja, oumbärlig skatteform, då det gäller att träffa den enskilde medborgarens

skatte förmåga. Men för det första kan ingen skatt afpassas så, att

den, betraktad ensamt för sig, med säkerhet träffar den enskilde i proportion

till hans förmåga att betala. Äfven inkomstskatten lider i detta

afseende af ojämnheter, och man kan därför icke göra inkomsten till den

allena bestämmande måttstocken för en beskattning, som vill lämpa sig

efter förmågan. En alltför hög belastning af inkomstskatten är dessutom

förbunden med en alldeles särskild fara, i ty att denna skatt, då den utbildas

i sin rena form, måste byggas på själfdeklarationens princip. Så

länge det gäller de måttliga skattesatser, som staten för sitt behof kan

komma att utkräfva, torde man nog i stort sedt kunna lita på de skattdragandes

redlighet; men tillåtas kommunerna att belasta statens inkomstskatt

med ofta mångdubbelt högre tillägg, så är det fara värdt att, såsom

den preussiske finansministern von Miquel på sin tid uttryckte saken, hela

inkomstskatten demoraliseras.

För det andra är det alls icke sagdt, att alla skatter utan hänsyn till

de ändamål, för hvilka de upptagas, skola utgå efter förmåga. Enligt

den fordom tämligen allmänt gällande åsikten borde skatt betalas på grund

af den enskildes intresse i det offentligas verksamhet. Den långa striden

mellan dessa motsatta principer har slutat med att man erkänt, att båda

principerna äro berättigade, hvar och en inom sitt område. Skatt efter

förmåga är på sin plats, då det gäller intressen af rent samhällelig natur,

såsom t. ex. landets försvar. Å andra sidan är det riktigt att afväga

skatten efter den enskildes intresse, så snart detta endast är tillräckligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets L flätande N:o 2. 3

framträdande, för att kunna utgöra en måttstock för beskattningen. Med

den lust för en snart sagdt schablonmässig likformighet, som så ofta får

göra sig gällande i vårt politiska lif, ha vi utan beaktande af denna väsentliga

åtskillnad låtit beskattning efter förmåga bli den alltmer allenahärskande

principen, för så vidt det rör den direkta beskattningen. Det är denna

ensidighet, som fört oss till den nuvarande ohållbara positionen i kommunalskattefrågan,

och med denna ensidighet måste vi principiellt bryta, om vi

öfver hufvud någonsin vilja se vår kommunala beskattning ordnad på ett

tillfredsställande sätt.

De rent samhälleliga. intressena företrädas förnämligast af staten; de

samhällsändamål, där den enskildes nytta är mera markerad, falla mestadels

inom kommunernas verksamhetssfär. Man har därför sagt, att statsskatterna

borde utgå efter förmåga, men att intresseprincipen borde göras gällande

på den kommunala beskattningens område. Kommunalskattekommittén

har också erkänt riktigheten af denna sats utan att dock däraf härleda

de riktiga konsekvenserna. En direkt beskattning efter förmåga leder

nämligen till personliga skatter, sådana som inkomst- och förmögenhetsskatt,

där den enskildes personliga ekonomiska förhållanden bilda det afgörande

momentet. Intresseprincipen åter leder med oundviklig nödvändighet

till objekts skatter. Tänker man på de rent personliga fördelar och

behag, som exempelvis ett stadssamhälle bereder sina medborgare, så kan

man ju säga, att någon så betydande skillnad icke förefinnes, att den kunde

motivera en särskild belastning af någon särskild grupp af medborgare.

Men den, som äger och hyr ut ett stort hus, har vid sidan af dessa personliga

fördelar eu rent ekonomisk, i det att värdet af hans egendom

väsentligen är en frukt af kommunens verksamhet; han har ett mycket

skarpt markeradt intresse af att denna verksamhet uppehälles, ty i motsatt

fall skulle egendomens värde säkerligen sjunka till en obetydlighet. På

grund häraf måste man fordra, att den fasta egendomen alldeles särskild!

bidrar till kommunens utgifter. Då vidare det ekonomiska intresse, som

knyter sig till den fasta egendomen, står i direkt proportion till egendomens

värde, måste också skatten till kommunen utgå i förhållande till detta

värde; och det kan med skäl sägas, att denna skatt hvilar på fastigheten.

Skatten måste därför också bli densamma, oberoende af hur stor del af

huset den nominelle ägaren i sjålfva verket rar om. Pa samma sätt och

på samma grunder kan och bör man beskatta näringar, som drifvas inom

kommunen och som iiro lokalt buudna vid densamma. Inom en stadskommun

bedrifven fabriksrörelse eller där idkadt handtverk har af de kom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

munala inrättningarna särskilda fördelar, som böra beskattas i förhållande

till rörelsens omfattning, oberoende af den nettovinst, som uppstår för

ägaren, hvarvid bland annat antalet i rörelse använda arbetare bör tagas

i betraktande. Under nuvarande förhållanden bar inträffat, att betydande

industriella verk gatt fria från all kommunal beskattning för sin rörelse

under år, då affären gatt utan vinst. Ur intressebeskattningens synpunkt

bör likaså skatt erläggas för handelsrörelse, för värdshus- och källarrörelse

m. m. Häri ligger ingen orättvisa eller hårdhet; liksom kommunen utkräfver

ersättning för gas och vatten utan hänsyn till konsumentens personliga

ekonomiska ställning, så bör också kommunen erhålla bidrag till andra

utgifter från dem, som däraf hafva särskild fördel. Intresseprincipen leder

alltså till införande af särskilda fastighets- och näring sskatter.

Dylika objektskatter träffa ett bestämdt föremål på grund af det intressesammanhang,

som består mellan detta och den kommunala verksamheten,

eller på grund af de särskilda utgifter, som fastigheten eller näringen

förorsaka kommunen. Objektskatter ha i mycket karaktären af vederlag.

försummar man att i det kommunala skattesystemet tillbörligen utbilda

dem, så betyder det, att man till förmån för några efterskänker vederlag,

som man hade rätt att fordra, och i stället fördelar kostnaderna på alla

efter skatteförmåea.

En ombildning af det kommunala beskattningsväsendet i den riktning,

som här angifvits, innebär naturligtvis i och för sig ingen förhöjning af

det skattebelopp, som af de skattskyldige uppbäres, men den innebär, att

den nu gällande principen, att kommunalskatten i sin helhet utgör tillägg

till den allmänna bevillningen, utbytes emot skattens uppbärande under

ett flertal olika skattetitlar, och den innebär en annan fördelning af bördorna

mellan kommunens medlemmar. I samma mån kommunen upptager

särskilda objektskatter, i samma mån kommer det belopp, som behöfver

uttaxeras efter de skattskyldiges behållna inkomst, att nedgå.

Genom den allmänna bevillningen har i vårt land en viss, om också

mycket begränsad plats inrymts åt eu objekts beskattning af fastighet. Så

länge den kommunala beskattningen är byggd på denna allmänna bevill
fördelas

alltså kommunens skattebördor i någon mån efter objektsbeskattningens

princip. Men om man företager sig att omskapa den allmänna

bevillningen till en ren inkomstskatt, så försvinner objektsbeskattningen

alldeles ur det kommunala skattesystemet. Orimligheten häraf är

så i ögonen fallande, att den från alla sidor erkännes. Däraf fordran på

ett åtskiljande af statens och kommunens direkta beskattning. Denna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillning- och Lagutskottds Utlåtande N:ö 2. 5

fordran är innerst och djupast en fordran, att objektsbeskattningens princip

skall upprätthållas på den kommunala beskattningens område, medan

man anser sig kunna lämna den å sido i fråga om statens beskattning.

Den nuvarande kommunala fastighetsskatten är såsom objektskatt föga

tillfredsställande. Dels är den alldeles för litet utvecklad, hvilket gör, att

åtminstone stadsfastigheterna slippa ifrån för mycket för billigt pris, och

faktiskt hos oss bidraga relativt mindre till de kommunala utgifterna än

kanske i något annat land. Dels — och detta är den svåraste anmärkningen

— är den icke en själfständig, fristående objektskatt. Sedan alla

objektskatter betalts, och sålunda alla särskilda fördelar utjämnats genom

vederlag, äro naturligtvis alla medborgare att betrakta som fullt likställda.

Om då skatt efter förmåga behöfver upptagas, så skall den fördelas på

alla utan hänsyn till hvad den ene eller andre förut kan ha betalt i form

af objektskatt. Detta sker, som bekant, icke i Sverige. En person, som

äger ett hus ograveradt, men saknar annan inkomst, behöfver hos oss alldeles

ingenting betala på grund af personlig skatteförmåga; eller också

kan man säga, att han betalar på grund af personlig skatteförmåga, men

då går hans hus alldeles fritt från objektskatt.

På grund af dessa förhållanden är det icke på något sätt önskvärdt,

att fastighetsbevillningen bibehålies såsom grund för kommunernas objektbeskattning.

Fastmer fordrar kommunernas eget intresse, att en själfständig

kommunal fastighetsskatt införes. Men om en dylik skatt, som sedan

gamla tider i alla länder varit tyngdpunkten i skatteväsendet, måste anses

såsom den viktigaste objektskatten, så hafva, i den mån industri och handel

utvecklats, näringsskatter blifvit ett lika nödvändigt led i ett rationellt

skattesystem.

Därjämte finnes en hel mängd andra skattekällor, som kommunerna

borde äga rätt att anlita, med hufvudsaklig tillämpning inom stadssamhällena.

Dit hör hundskatten. Lika berättigad som denna vore en afgift

för hästar såsom bidrag till gatläggning och renhållning. Man kan ifrågasätta

en afgift för lös egendom såsom bidrag till brandväsendet. En synnerligen

lämplig skatteform är skatt å gas och elektrisk kraft, hvilken, då

kommunerna skälfva tillhandahålla desamma, med lätthet uttages genom

någon förhöjning i priset. Till detta slag af skatter hör ock beskattning

af vinst vid fastighetsförsäljning, hvilken med större skäl bör upptagas af

kommunen än af staten, då värdestegringen ju hufvudsakligen uppstår

genom kommunens verksamhet; en sådan skatt spelar en ganska viktig

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

roll i de tyska städernas budget. Vidare bör utredas, huruvida icke städernas

ofta synnerligen betungande utgifter för gatureglering och nya

gator kunde, såsom nästan alltid sker i andra länder, i någon mån läggas

på de närmast intresserade jordägarne. Slutligen må påpekas rättvisan

däraf, att personer, som under längre tid af året uppehålla sig i en kommun

och där anskaffa fast bostad, utan att därstädes vara mantalsskrifna,

blifva skyldiga att erlägga någon skatt såsom ersättning för de fördelar, de

åtnjuta i likhet med kommunens egna medlemmar; en sådan skatt kan ju

utgå efter hyresvärdet af deras bostäder. Möjligheterna att skapa nya kommunala

intäktskällor i form af bidrag och gebyr på intresseprincipens grund

äro så många, att det torde vara tillräckligt att hafva pekat på några

exempel.

Emellertid får icke fördelningen af de kommunala skattebördorna

uteslutande göras ur intresseprincipens synpunkt. Staten har ju åt kommunerna

uppdragit en mängd funktioner af allmänt samhällelig betydelse,

såsom folkundervisning, fattigvård o. s. v. Kostnaderna för fyllandet af

dessa uppgifter måste utan tvifvel åtminstone till en del täckas genom

skatter, som utgå efter förmåga, alltså efter samma grunder som statens

direkta skatter. Därför måste alltid en del af kommunernas budget hvila

på inkomstskatt och därmed analoga skatter. Men då synes det också

naturligast och enklast, att endast en taxering af inkomst eller förmögenhet

göres, och att denna taxering får läggas till grund för kommunens

såväl som för statens beskattning. Någon fullständig skilsmässa mellan

kommunens och statens direkta beskattning bör följaktligen aldrig eftersträfvas.

Den egendomligt sammansatta karaktären af kommunens funktioner

leder alltså med logisk nödvändighet till upptagande i den kommunala

budgeten af två alldeles skilda typer af skatter, nämligen dels personliga

skatter, såsom inkomst- och förmögenhetsskatter, dels objektskatter, såsom

fastighets- och näringsskatter. Den mångsidiga och rika utbildning af det

kommunala skatteväsendet, som på denna väg kan uppnås, möjliggör en

jämnhet och en rättvisa i beskattningen, som är långt mera verklig än den

yttre s. k. likställighet, hvilken man i vårt land tyvärr vant sig att betrakta

som idealet af rättvisa.

Denna fördelning af de kommunala bördorna efter tvenne olika hufmtdgrunder,

nämligen dels efter den personliga skatteförmågan, dels efter

de vid de kommunala skatteobjekten bundna ekonomiska intressena, synes

mig vara själfva kärnan af det kommunala skatteproblemet. Att proble
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

met verkligen också kan lösas på den vägen, visar erfarenheten från

Preussen. Det är sant, att man icke utan vidare får taga upp utländska

lagar och söka omplanta dem i svensk jord. Men om vi här hemma af

omständigheternas makt drifvas till en reform, som tidigare genomförts i

ett annat land, så ha vi utan tvifvel skäl att söka lära så mycket som

möjligt af de erfarenheter, som det främmande landet därvid inhöstat.

Så ligger saken i förevarande fall. Tanken att grunda statens direkta

beskattning på en ren inkomstskatt ha vi hämtat från Preussen. Men

i detta land förstod man, att inkomstskattelagen af 1891 icke kunde betraktas

som ett afslutadt verk, utan måste ses som ett led i en storartadt

tänkt skattereform, som också genomfördes genom några lagar af 1893.

Grundtanken i denna reform var just, att kommunerna icke i sådan omfattning

som förut skulle få fota sina budgeter på tillägg till statens direkta

skatter, utan att de skulle tvingas att anlita själfständiga kommunala

objektskatter i den utsträckning, som på grund af naturen af hvarje

kommuns utgifter kunde anses lämplig. För öfrigt sökte man inrymma

kommunernas största möjliga frihet i valet af sådana skatter, gebyr och

bidrag, som vore ägnade att låta intresse- eller vederlagsprincipen komma

till sin rätt.

Sedan kommunalskattekommittén afgaf sitt betänkande, har krafvet

på en ny och själfständig grundval för den kommunala beskattningen

endast blifvit än mer aktuellt. Det första steget har tagits till utbildande

för statens räkning af eu ren inkomstskatt i modern mening. På grund

af sammanhanget mellan den kommunala beskattningen och den allmänna

bevillningen har man emellertid sett sig nödsakad att bibehålla den senare

såsom direkt statsskatt vid sidan af den nya inkomstskatten. Denna anordning

kan ju endast vara provisorisk och måste tydligen med det allra

snaraste ersättas med en enhetlig statsinkomstskatt. För att detta skall

kunna ske, måste den kommunala beskattningen underkastas en genomgripande

reform; och som jag ofvan visat och redan år 1896 i Eiksdagens

Andra Kammare påpekade, får denna reform ingalunda inskränka sig till

frågans formella sida, utan måste bli en verklig och saklig omdaning,

som göres lika mycket med hänsyn till de speciella egendomligheterna hos

den kommunala beskattningen som med hänsyn till statens intresse.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Bevillnings- qgJi Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Innan utskottet går att yttra sig öfver motionen, vill utskottet ge eu

kort öfversikt af frågans föregående behandling. Den 27 november 1892

aflat Riksdagen en skrifvelse till Konungen, hvari Riksdagen uttalade såsom

sin åsikt, att det starkare anlitande af den direkta beskattningen för statsbehofvens

täckande, som enligt den af Kung! Maj:t för 1892 års urtima

Riksdag framlagda finansplan skulle komma att äga rum, oeftergifligt förutsatte

en revision af beviflningsförordningens bestämmelser, i syfte såväl

att i allmänhet öka deras effektivitet som ock att, på sätt af chefen för

kung!'', finansdepartementet antydts, åvägabringa en mera likformig tillämpning

af förordningen samt särskild! med beskattning på ett verksammare

sätt, än för närvarande ägde rum, träffa vissa inkomstarter.

Såväl vid nämnda som vid åtskilliga föregående riksdagar hade till

behandling förelegat ett antal frågor om vidtagande af ändringar i bevillningslagstiftningen,

hvilka alla haft till gemensamt syfte att i större mån,

än som för närvarande ansetts äga rum, lämpa skattebeloppet efter skatteförmågan.

Sålunda hade bland annat jrrkats införande af progressiv beskattning,

högre beskattning af fonderad än af ofonderad inkomst, utsträckning

af skattelindringen för smärre inkomstbelopp, fastighetsafkomstens och

särskild! skogsafkastningens beskattande genom inkomstbevillning, beskattning

å utdelning i aktiebolag och enskilda sedelutgifvande banker samt

obligatorisk själfdeklaration, allt principer, som i större eller mindre utsträckning

vunnit insteg i flertalet nyare inkomstskattelagar i andra länder.

Samtidigt hade åtskilliga stater på Europas kontinent företagit genomgripande

förändringar i sitt direkta beskattningsväsen, syftande till att i

allt större omfattning bygga detta system på den rena inkomstskatten.

Särskild! hade Preussen genom sin inkomstskattelag af 1891 på ett lyckligt

sätt realiserat de viktigaste fordringar man ställde på en direkt skatt

till staten, och detta med ett i finansiellt hänseende utomordentligt gynnsamt

resultat.

Under sådana förhållanden uppdrog chefen för finansdepartementet,

jämlikt nådigt bemyndigande, åt särskilda kommitterade att företaga en

revision af förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Dessa kommitterade afgåfvo sitt förslag den 2 november 1894;

och hördes öfver detta förslag såväl länsstyrelserna som kammarrätten;

hvarefter ock eu särskild kommitté af 1895 fick i uppdrag att med anledning

af de gjorda anmärkningarne revidera det tidigare förslaget.

Kommittébetänkandet af 1894 uttalar, att man nu är »allmänt ense

därom, att den direkta skatten till staten måste, så vida den skall mot
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och, Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 9

svara fordringarne på rättvisa och billighet, anordnas på grundval af den

personliga skatteförmågan, hvilken väsentligast bestämmes af den skatt,

skyldiges behållna inkomst och hans på denna inkomst hänvisade behof.

Då dessa faktorer endast vid en allmän inkomstskatt kunna vinna vederbörligt

beaktande, är det denna skatteform, som måste uppställas såsom

det slutliga målet för reformerandet af den direkta skatten till staten.»

Emellertid har »sambandet mellan bevillningen och den kommunala

beskattningen, såsom naturligt är, vållat en mängd svårigheter vid kommitterades

försök till ombildning af allmänna bevillningen i riktning mot en

allmän inkomstskatt.»

Dessa svårigheter förmådde till och med kommitterade att på en punkt

— i fråga om beskattning af fast egendom — bryta det ifrågavarande sambandet.

En åtminstone partiell upplösning af detta samband måste enligt

kommitterades åsikt ske icke blott med hänsyn till statens direkta beskattning,

utan lika mycket med hänsyn till den egendomliga naturen af kommunernas

skatteväsen. Härom yttrade kommitterade:

»Vid ordnandet af grunderna för den kommunala beskattningen bör

skatteförmågan ingalunda vara i lika hög grad bestämmande som i fråga

om den direkta skatten till staten. Detta förhållande har sin förklaringsgrund

i statens och kommunernas i det stora hela olika uppgifter. Visserligen

hafva äfven kommunerna, likasom staten, att tillgodose behof af

mera allmän omfattning, men den kommunala hushållningen riktar sig dock

till en väsentlig del på uppgifter, Indika mer eller mindre hufvudsakligen

hänföra sig till de inom kommunen befintliga förmögenhetsobjekt; och

denna omständighet klöfver, att vid den kommunala skattebördans fördelning

afseende fästes äfven å de olika fördelar, som genom kommunens

utgifter tillskyndas de skattskyldige. I berörda hänseende är det företrädesvis

skattskyldigheten för den inom kommunens område belägna fasta

egendom, som påkallar uppmärksamhet. Fastigheterna föranleda en mängd

kommunala utgifter och tillgodogöra sig dem äfven på ett mera varaktigt

och följaktligen fullständigare sätt än andra beskattningsföremål, hvarförutom

kommunens utgifter icke sällan genom diiraf framkallad stegring i fastighetsvärdet

bereda fastigheterna en särskild fördel. Billighet och rättvisa

fordra därför, att den fasta egendomen mer än andra beskattningsföremål

drabbas af den kommunala skattebördan.»

Mot de förslag till reformer af vår allmänna bevillning i enlighet med

den rena inkomstskattens principer, som innehållas i 1894 års kommittébetänkande,

hade såväl kammarrätten som 1895 års kommitté gjort åtIV,

h. till Tliksd, Vrot. 1902. r, Sami. 2 Afd. 2 Höft. 9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

skilliga invändningar. Men dessa kafva — såsom ock chefen för finansdepartementet

i sitt uttalande till statsrådsprotokollet af den 26 februari

1897 uttryckligen framhöll — icke utgått från ett underkännande af de

nya beskattningsgrundsatserna i och för sig betraktade. Tvärtom hafva

invändningarne berott därpå, att man funnit tillämpningen af flertalet utaf

de föreslagna nya principerna oförenlig med själfva hufvudgrunderna af den

gestaltning, som gifvits åt den nuvarande bevillningen af fast egendom

samt af inkomst.

I anslutning till denna uppfattning uttalade chefen för finansdepartementet

till nämnda statsrådsprotokoll den öfvertygelsen, »att vår af en fastighetsskatt

och en inkomstskatt sammansatta och med en tyngande öfverbyggnad

af ofta mångdubbelt drygare kommunalskatter försedda samt fölen

och samma skattskyldige ofta på ett stort antal kommuner söndersplittrade

bevillning icke är mäktig att i sig upptaga skatteprinciper, som med

största lätthet och smidighet kunnat infogas i andra länders enhetliga, från

vidhäftadt bihang af kommunalskatter fria allmänna inkomstskatter.»

I samma uttalande till statsrådsprotokollet utvecklades sedan i detalj,

hurusom det nämnda sambandet mellan den allmänna bevillningen och den

kommunala beskattningen står i vägen för sådana reformkraf som högre

beskattning af den fonderade inkomsten, progressiv skatteskala och beskattning

af utdelning å aktier.

Slutligen framkastade chefen för finansdepartementet, att »det vid öfvervägande

af hvad sålunda anförts i fråga om de svårigheter för en vidare

utveckling af lagstiftningen om bevillningen, hvilka bero af dennas ovillkorliga

samband med kommunalbeskattningen och dess fördelning i en

fastighetsskatt och en partiell inkomstskatt, kunde ifrågasättas, huruvida

icke åtgärder borde vidtagas till undanröjande af dessa svårigheter genom

bevillningens förvandling till en från berörda samband fri allmän inkomstskatt»;

men ansåg han sig, »åtminstone icke för närvarande» kunna tillstyrka

detta.

Vid 1897 års riksdag påpekades af en enskild motionär behofvet af

en särskild, på förordningen om allmänna bevillningen icke hvilande kommunalskattelag;

och framhölls därvid särskild^ att man, genom att bibehålla

den äldre anordningen att grunda den kommunala beskattningen på

den till staten utgående allmänna bevillningen, äfven bibehållit ett mycket

betydande hinder emot önskvärda reformer i beskattningsväsendet. Då

kommunalskatten vore den i regeln långt större, mer tryckande och för

folket viktigare direkta skatten, vore det helt visst äfven lämpligt, att den

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 11

finge hvila på egen, efter de kommunala förhållandena afpassad grund i

stället för på en med annat syfte och med hänsyn till helt andra förhållanden

upptagen statsskatt sådan som den allmänna bevillningen. Denna

senare åter borde anordnas sa, att den komme att utgöra en alldeles fristående

skatt för sig, och sålunda kunde fastställas med hänsyn blott till

statens egna, mer allmänna kraf och utan någon som helst hänsyn till

den kommunala beskattningen.

Med anledning af denna motion aflät Riksdagen den 5 maj 1897 en

skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari påpekades, att olikheten mellan statens

och kommunens uppgifter gifver stöd åt den asikten, att de grunder, efter

Indika å ena sidan staten och å den andra kommunerna hafva att af sina

medlemmar upptaga de för sin verksamhet erforderliga afgifter, icke böra

vara alldeles enahanda, samt att ett upphäfvande af berörda samband kunde

väntas underlätta tidsenliga reformer på bevillningslagstiftningens område.

Riksdagen erinrade också därom, att de dittills gjorda försöken till en

reform af bevillningslagstiftningen nogsamt gåfve vid handen, att det i vår

skattelagstiftning rådande sambandet mellan bevillningen till staten

och den kommunala skattskyldigheten förorsakar stora svårigheter och

i många fall reser oöfverstigliga hinder i vägen för bevillningslagstiftningens

reformerande i önskvärd riktning.

Då jämväl exemplet från andra länder, där man sökt lämpa komraunalbeskattningeu

efter särskilda, af den direkta statsbeskattningen i stol re

eller mindre mån oberoende beskattningsgrunder, kommit Riksdagen att

inse behofvet och värdet af en allsidig undersökning, om ej äfven hos oss

en dylik anordning skulle befinnas lämplig och om ej därigenom skulle

kunna aflägsnas en del af de i vårt beskattningssystem nu rådande och

med skäl öfverklagade missförhållanden, anhöll Riksdagen om en utredning,

huruvida icke den kommunala beskattningen skulle kunna byggas på annan

grund än den allmänna bevillningen, samt eventuellt om framläggande af

en särskild kommunalskattelag.

Vid anmälan i statsrådet den 15 oktober 1897 af Riksdagens ifrågavarande

skrifvelse anförde vederbörande departementschef, bland annat, att

den uppgift, hvars lösning sålunda blifvit af Riksdagen ifrågasatt, kunde

fattas allenast såsom eu åtgärd af hufvudsakligen formell art, så vida man

nämligen ej eftersträfvade annat än att frigöra bevillningen från den öfverbyggnad

af ofta till mångdubbelt större belopp uppgående kommunalskatter,

hvarmed den för närvarande vore försedd, och att sålunda erhålla fria

händer att med bevillningen företaga de förändringar, denna i sin egen
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

skap af statsskatt ansågs böra undergå. Helt visst blefve emellertid en

sådan uteslutande i syfte att möjliggöra en reform af bevillningen företagen

omgestaltning af kommunalbeskattningen till sin omfattning allt för

inskränkt, och äfven Riksdagen syntes hafva tänkt sig en större räckvidd

för densamma. En revision af den lagstiftning, enligt hvilken kommunerna

bereddes de för täckandet af deras utgifter erforderliga skattemedel, vore

nämligen ur synpunkten af kommunernas egen hushållning, och ej minst

ur denna, af behof påkallad. Många af de institutioner, som utgjorde

föremål för kommunernas verksamhet hade under senare tider nått en synnerligen

kraftig utveckling och därigenom för kommunerna orsakat uppkomsten

af en kostnadsbörda, om hvilken man icke ägt någon föreställning

vid den tid, då kommunallagarue stiftades. De skattetil lgångar, till livilka

kommunerna för bestridande af sina dryga utgifter vore hänvisade, utgjordes

till väsentligaste delen — på landsbygden nästan uteslutande — af

de under namn af kommunalutskylder utgående tilläggen till bevillningen.

I fråga om beskattning i allmänhet gällde, att för minskande af skattebördans

tryck det erforderliga skattebeloppet borde af de skattskyldige

utkräfvas under ett flertal former, och denna sats ägde, efter det kommunalbudgeterna

vuxit till sin nuvarande storlek, sin fulla tillämpning äfven

på kommunalbeskattningens område.

Sedan departementschefen härefter erinrat, huruledes den starka stegring

i kommunernas utgifter, som kännetecknat den nyare tiden, i ett flertal

länder framkallat en kommunal skattefråga, hvilken mångenstädes vunnit

sin lösning, fäste han uppmärksamheten därpå, att frågan gällde ej endast

att tillse, att de för bestridande af kommunernas utgifter erforderliga skattemedel

tillfördes dessa på sådant sätt, att ej de skattskyldige öfver höfvan

betungades, utan äfven att vid bestämmandet af grunderna för den kommunala

beskattningen toges tillbörlig hänsyn till den i flera afseendeu

olikartade karaktären af statens och kommunens funktioner. På sätt Riksdagen

framhållit, syntes ock genom upplösandet af sambandet mellan bevilluingen

och kommunalbeskattningen tillfälle beredas att underkasta kommunalbeskattningen

de modifikationer, som med afseende på denna beskattnings

särskilda ändamål kunde finnas erforderliga.

Samtidigt tillsattes den s. k. kommunalskattekommittéu, hvars instruktion

afsåg, »dels att genom upplösning af det bestående sambandet mellan

bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten utväg må

beredas till vidtagande af sådana förändringar i bevillningslagstiftningen,

hvilka ur statsbeskattningens synpunkt anses önskvärda, men för hvilka

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 13

den af nämnda samband beroende hänsynen till kommunernas skatteintresse

för närvarande lägger binder i vägen, dels att de för fyllandet af kommunernas

behof erforderliga skattemedel måtte kommunerna beredas i den för

de skattskyldige minst betungande och efter kommunernas egna förhållanden

i möjligaste mån afpassade ordning.»

I sitt den 18 maj 1900 afgifna betänkande intager kommunalskattekommittén

i själfva liufvudfrågan — stats- och kommuualbeskattningens

inbördes ställning — följande principiella ståndpunkt:

»Såväl i den moderna skattepolitiska litteraturen som under praktiska

förhandlingar i ämnet har i förevarande afseende, väl icke enstämmigt, men

dock under betydande tillslutning uttalats den uppfattning, att en principiell

åtskillnad förefinnes mellan de grunder, efter Indika direkt skatt till

stat och kommun bör utkräfvas, samt att denna åtskillnad äfven låter sig

praktiskt genomföras. Enligt denna uppfattning skall staten af sina medborgare

utkräfva skatt hufvudsakligen med hänsyn till deras olika skatteförmåga,

hvaremot den kommunala beskattningen i viss grad bör gifvas

formen af en intresseheskattning, enligt hvilken bidragsskyldigheten mätes

icke endast efter skatteförmågan, utan äfven efter, å ena sidan, de fördelar,

kommunen genom sina anstalter eller sin verksamhet för något visst

ändamål bereder sina medlemmar eller vissa grupper bland dem, samt, å

andra sidan, de olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin

verksamhet förorsakar kommunen. Riktigheten af denna åskådning, för

hvilken, såvidt angår vårt lands kommunala beskattning, redan allmänna

besvärs- och ekonomiutskottet vid 1840—41 års riksdag gjorde sig till

målsman, synes kommittén svårligen kunna jäfvas, om man tillbörligt beaktar

den olika arten af statens och kommunens verksamhet och organisation

i det hela samt individens däraf betingade olika ställning till stat

och kommun.

Medan sålunda statens verksamhet och de utgifter, som af densamma

betingas, hafva till syfte främjandet af allmänt väl och måste anses komma

statens medlemmar i lika grad till godo, är kommunen redan i följd af sin

territoriella begränsning hänvisad ej blott till en mindre krets af skattdragande,

utan äfven till uppgifter af öfvervägande lokalt ekonomisk eller

administrativ natur. Äfven om nu en del af de skatter, kommunen nödgas

upptaga för behörigt fullgörande af dessa uppgifter, kan i följd af

deras beskaffenhet anses komma samtliga kommunens medlemmar i lika

grad till godo, användes dock alltid en del för syften, hvilkas främjande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

i regel kan anses för somliga af kommunens medlemmar medföra större

fördelär än för andra.»

Kommittén erinrar sedan därom, att i vårt land åtskilliga försök gjorts

att utbilda den allmänna bevillningen till en ren inkomstskatt, afsedd att

så nära som möjligt lämpa skattebördan till staten efter den personliga

skatte förmågan. Hvad angår den kommunala beskattningens ordnande på

intresseprincipens grund, skulle härigenom icke heller någon främmande

grundsats införas i skattelagstiftningen. Fasthellre har den kommunala

beskattningen redan i sin upprinnelse präglats af en tydlig sträfvan att

afväga de kommunala skattebördorna efter måttet af den nytta, som ansetts

genom kommunens verksamhet beredas dess medlemmar, samt graden af

det intresse i kommunens utveckling, som hos dem antagits vara för handen.

Det har alltså »för kommittén stått klart, att en reform af den kommunala

beskattningen bör anläggas, väl icke uteslutande, men dock i afsevärd grad efter

grunder, som äro bestämmande för en intressebeskattning» samt att »den direkta

beskattningen till staten lika ©vilkorligt synes böra grundas å skatte förmågan».

Hvad statsbeskattuingen angår har kommittén på grund häraf ansett, att

den allmänna bevillningen borde omdanas till en allmän och ren inkomstskatt;

och har kommittén i sådant syfte föreslagit dels fastighetsbevillningens

utbytande mot en skatt, afsedd att träffa den genom uppskattning utrönta

verkliga inkomsten af fast egendom och jordbruksnäring, dels rätt till afdrag

för alla slags skuldräntor och förluster. Af öfriga fordringar, som

pläga ställas på eu direkt statsskatt, hvilken afser att träffa den personliga

skatteförmågan, har kommittén tillgodosett den om obligatorisk själfdeklaration

samt den, att utdelning å aktier skall inräknas i den personliga

inkomsten, hvarvid kommittén föreslagit att därjämte beskatta aktiebolags vinst

med afdrag af fyra procent å inbetaldt kapital. Däremot har kommittén i

sitt förslag hvarken upptagit den progressiva skatteprincipen, ej heller

någon form af högre beskattning af fonderad inkomst.

Sin egentliga hufvuduppgift att upplösa det bestående sambandet

mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten och

att skapa ett sjelfständigt, efter kommunernas egna förhållanden afpassadt

kommunalt skattesystem har kommittén sökt lösa genom att föreslå en särskild

»Lag angående kommunal taxering och skatteskyldighet». Denna lag är

emellertid till stor del ordagrant öfverensstämmande med den af kommittén

föreslagna »Förordning angående bevillning af inkomst». Den väsentligaste

skillnaden är, att inkomst af fast egendom vid den kommunala taxeringen

icke får beräknas lägre än till fem procent af egendomens taxeringsvärde,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 15

hvaremot i fråga om bevillningen alltid den verkliga inkomsten skall taxeras.

För den kommunala beskattningen har kammittén alltså sett sig nödsakad att

i viss mån bibehålla objektsbeskattningens princip. Men i öfrigt är den

kommunala beskattningen enligt kommitténs förslag fotad på i hufvudsak

samma grund som den direkta statsskatten, nämligen på den personliga

skatteförmågan, sådan denna framträder i subjektets samlade nettoinkomst,

uppskattad med ledning af en obligatorisk själfdeklaration.

Om man bortser från kommitténs förslag att i stor skala utdela brännvinsmedel

till kommunerna, finner man i dess betänkande ingen annan anvisning

på nya och själfständiga kommunala skattekällor än några finansiellt tämligen

obetydliga »särskilda afgifter» jämte skatt på velocipeder etc., hvartill kommer

förslaget att påföra hvarje inom kommunen mantalsskrifven person öfver

21 år ett opersonligt fyrktal», 2 för man och 1 för kvinna.

Det torde häraf framgå, att kommunalskattekommitténs förslag icke innebär

någon egentlig lösning af den stora uppgiften att fota den kommunala

beskattningen på själfständig grund för att dymedelst möjliggöra dels eu

sund utveckling af det kommunala finansväsendet själft, dels en rationell

utbildning af statens direkta beskattning. l)enna uppfattning uttalas också

af flere af de myndigheter och korporatiner, som haft att yttra sig öfver

kommitténs betänkande.

Sålunda yttra Stockholms stadsfullmäktige:

»Kommunalskattekommittén har såsom ledande princip fastslagit, att

staten bör af sina medborgare utkräfva skatt hufvudsakligen med hänsyn

till deras olika skatteförrnåga, hvaremot åt den kommunala beskattningen i

viss grad bör gifvas formen af en intressebeskattning, enligt hvilken bidragsskyldigheten

mätes icke endast efter skatteförmågan, utan äfven efter, å ena

sidan, de fördelar, kommunen genom sina anstalter eller sin verksamhet för

något visst ändamål bereder sina medlemmar eller vissa grupper bland dem,

samt, å andra sidan, de olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde

genom sin verksamhet förorsakar kommunen.

Den sålunda antagna principiella åtskillnaden i de grunder, efter Indika

skatt till stat och kommun bör utkräfvas, synes emellertid endast undantagsvis

hafva vunnit beaktande vid utarbetande af de föreliggande förslagen

till »förordning angående bevillning af inkomst» och olag om kommunal

laxering och skattskyldighet», ty båda förslagen äro i hufvudsak lika».

Ofverståthällarcämbetet i Stockholm anför bland annat, att det torde

få anses ådagalagdt, att de former för den direkta beskattningen, som passa

för staten, i allmänhet icke lämpa sig för kommunen och omvändt. Där
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

för hade kommittén först och främst bort söka åvägabringa utredning i

fråga om de egendomligheter hos den kommunala beskattningen, som göra

nödvändigt att för densamma anlita andra former än för statens beskattning;

kommittén borde också hafva sökt att åtskilja och skarpt begränsa de olika

hufvudtyperna för den direkta beskattningen samt att gifva en möjligast

noggrann bild af det för hvarje sådan typ karakteristiska, så att man undgår

faran att konstruera skatter, som äro något af det ena och något af

det andra slaget.

»En sådan utredning har kommittén likväl ej åstadkommit och icke

ens i sina förslag fullföljt de åsikter, som i motiven framhållas såsom riktiga

och ändamålsenliga, hvaraf följden blifvit — såsom af stadsfullmäktige jämväl

framhållits — att, ehuru kommittén fastslagit en pricipiell åtskillnad i

de grunder, efter hvilka skatt till stat och kommun bör utkräfvas, denna

åtskillnad endast undantagsvis vunnit beaktande vid utarbetande af de föreliggande

förslagen till »förordning angående bevillning af inkomst» och

»lag om kommunal taxering och skattskyldighet», hvilka båda förslag —

såsom kommittéledamoten kammarrättsrådet Östberg i sin reservation påvisat

— upptaga i det stora hela samma föreskrifter, något, som vore »olämpligt

och äfven inveckladt samt fördenskull vid tillämpningen lätt vilseledande».

Däraf också den vacklande hållning, kommittén intagit jämväl i åtskilliga

andra viktiga frågor, såsom då kommittén, hvars uppgift varit att frigöra

den allmänna bevillningen från sambandet med de kommunala skatterna

och dymedelst undanröja hindren för partiella reformer af statens inkomstskatt,

själfmant erkänner, att ett annat angifvet förfaringssätt i fråga om

skattefria afdrag än det af kommittén föreslagna skulle ur skatteteoretisk

synpunkt ägt företräde, men likväl — af hänsyn till den kommunala beskattningen

— ansett sig böra afslå på de fordringar, som ur bevillningstaxeringens

synpunkt kunna uppställas på ett rationellt förslag i förevarande

ämne. Kommittén har ej i någon afsevärd grad afhjälpt en af de mest

öfverklagade olägenheterna hos det nuvarande kommunalskattesystemet, eller

den ojämnhet, hvarmed det trycker inom olika kommuner. Ej heller har

kommittén sökt i afsevärd mån tillämpa principen att lämna kommunerna

den själfbeskattningsrätt, som må kunna vara förenlig med hänsynen till

statens finansinella intresse och en rättvis skattefördelnings betryggande,

utan fastmera sökt uppehålla den hos oss redan allt för långt drifna uniforma

regleringen af kommunens skatteväsen, i afseende hvarå åberopas hvad

stadsfullmäktige anfört ej mindre beträffande de stora betänkligheter, som

möta vid hufvudstadens inordnande under en för hela landet gemensam

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 17

kommunalskattelag af föreliggande typ, än äfven i fråga om önskvärdheten

af det kommunala skatteväsendets i Stockholm ordnande geuom särskilda,

efter härstädes förefintliga, för hufvudstaden egendomliga betingelser lämpade

bestämmelser.

Med stöd af hvad öfverståthållareämbetet sålunda andragit anser sig

ämbetet icke kunna i underdånighet tillstyrka godkännande af kommunalskattekommitténs

förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet,

såsom ej innefattande någon lösning af frågan om den genomgripande

skatteform, hvars genomförande förslaget skulle förbereda.»

Det här åberopade uttalandet af stadsfullmäktige rörande särskild kommunalskattelag

för Stockholm var i hufvudsak af följande innehåll:

Den verkställda granskningen af kommunalskattekommitténs förslag

och deras tillämpande speciellt å hufvudstaden har visat, »att förhållandena

härstädes i mångt och mycket skilja sig från dem å andra orter, framför

allt å landsbygden, samt att det icke utan allvarsamma olägenheter och

rubbningar låter sig göra att inordna hufvudstaden under eu för hela landet

gemensam kommunal skattelag af den typ, som nu föreligger. De

ekonomiska förhållandena äro alltför olika i stora och små städer samt å

landsbygden, för att samma kommunala taxerings- och skattelag skall kunna

lämpa sig för alla. Genom att oafsedt denna grundolikhet framtvinga och

fasthålla en gemensam skattelag afstängas de särskilda kommunerna från

möjligheten att reformera och utveckla sitt skatteväsen i enlighet med de

anvisningar, som finnas gifna i de lokala förhållandena. Särskildt för hufvudstaden

torde detta missförhållande blifva till men. Omständigheterna

hafva redan förut ansetts påkalla särskild lagstiftning beträffande snart sagdt

alla grenar af hufvudstadens förvaltning och det lärer redan däraf framgå,

att eu skattelagstiftning, som icke tillbörligt beaktar de här för handen

varande särskilda förhållandena, icke kan anses motsvara de önskemål, som

i sådant hänseende böra uppställas.

Om däremot det kommunala skatteväsendet i hufvudstaden blir regleradt

genom särskilda bestämmelser, lämpade efter de härstädes rådande

särskilda betingelserna, öppnas möjlighet för tidsenliga reformer och en

ändamålsenlig utveckling af stadens kommunala skattesystem.»

Konungens befallningshafvande i Jönköpings län yttrar:

»Kommitterades hufvuduppgift har varit att söka upplösa sambandet

mellan allmänna bevillningen och kommunalbeskattningen. För detta ändamål

hafva de två första förslagen tillkommit, nämligen förordning angående

bevillning af inkomst och lag angående kommunal taxering och skattBih.

till lliksd. Vrot. 1003. r, Sand. 2 Afd. 2 Höft. ö

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

skyldighet. Dessa båda förordningar äro i hufvudsak lika lydande, för det

mesta ordagrant, och skilja sig egentligen endast från hvarandra i tre

punkter, nämligen: med afseende därå att fastighetstaxeringen bibehållits i

kommunalskattelagen, men uteslutits i bevillningsförordningen; att skattskyldigheten

till staten utgöres för all inkomst i mantalskrifningsorten, men

till kommunen för fast egendom samt för näring eller annan förvärfsverksamhet

inom den kommun, där egendomen är belägen eller förvärfvet hufvudsakligen

äger rum och endast för inkomst af kapital samt af tjänst eller

pension i mantalsskrifningsorten; samt att inkomst af aktier eller banklotter

starkare beskattats för kommunen än för staten. Genom att sålunda skilja

skattskyldighet till stat och kommun i tvenne författningar, ungefär lika

lydande, har, såvidt länsstyrelsen kunnat finna, sambandet mellan bevillning

och kommunalskatt endast formellt blifvit upplöst, men i materiellt

hänseende är nog sammanhanget lika fast som någonsin. Det kan då icke

sägas, att kommitterade lyckats lösa sin hufvuduppgift. Kommitterades

förslag om två författningars utfärdande om egentligen samma sak kommer

dessutom att medföra ett odrägligt mångskrifveri, i det dubbla taxeringslängder

måste upprättas, en för taxeringen till staten och en för taxeringen

till kommunen, och dessutom, såsom hittills, särskilda fastighetstaxeringslängder

och särskilda kommunala fyrktalslängder.»

Konungens befallningshafvande i Västerbottens län yttrar:

»Angående åter kommitterades förslag i hvad det afser att bygga den

direkta beskattningen till kommunerna på annan grund än den, som skulle

gälla för beskattningen till staten, synas de anmärkningar och erinringar,

som innefattas i vissa kommitterades afgifna reservationer, vara särdeles

befogade. Särskildt torde i detta afseende böra beaktas, hvad i herr Östbergs

reservation framhållits, eller hurusom den af kommitterade i fråga

om den kommunala beskattningen häfdade intresseprincipen icke annat än

i vissa undantagsfall kommit till tillämpning vid affattandet af förslaget

till kommunalskattelag, hvilket i allmänhet innehåller samma bestämmelser

som det framlagda förslaget till bevillningsförordning, att det af kommitterade

förordade sättet för beskattning af fast egendom, oafsedt svårigheterna

vid dess tillämpning, jämväl, såsom med tydliga exempel ådagalagts,

kommer att medföra en högst ojämn och äfven obillig fördelning af skattebördan,

hvilken därigenom i själfva verket kommer att tyngst drabba de i ekonomiskt

hänseende mindre lyckligt lottade fastighetsägarne, att till följd häraf,

och då beskattning för inkomst äfven till kommun bör i främsta rummet

ske efter skatteförmågan, en allmän inkomstskatt till kommunen bör införas

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

efter enahanda grunder, sona gälla för beskattningen till staten, samt att

därutöfver lämpligen lärer kunna anordnas en särskild fastighetsskatt att

utgå med viss procent af fastighetens taxeringsvärde.»

Konungens befallningshafvande i Värmlands län yttrar:

»Den af Riksdagen ifrågasatta principiella förändring af den kommunala

skattegrunden hafva kommitterade sökt åstadkomma på det sätt, att i

kommunallagarna allt fortfarande bibehållits formen och beräkningsgrunden

för kommunalskattens uttagande, medan i en särskild lag upptagits bestämmelserna

»om kommunal taxering och skattskyldighet».

Med framläggande af denna lag torde dock icke kommitterade kunna

anses hafva löst sin hufvuduppgift att i den af Riksdagen åsyftade mening

lösgöra den kommunala skattskyldigheten från sambandet med den allmänna

bevillningen.

Nämnda skyldighet har nämligen af kommitterade satts i visst förhållande

till taxeringsvärdet och inkomstens uppskattade belopp, ehuruväl

med den utveckling, att fyrktalet i regel gjoi''ts till förmedlande faktor vid

skattens uträknande. Och vid detta förhållande äro ju ej undanröjda de

hinder, som från kommunalbeskattningens samband med allmänna bevillningen

ansetts föreligga vid de i föregående kommittéförslag gjorda försök

till reformer i syfte att uppnå större effektivitet i bevillningen, såsom en

skärpt beskattning af kapitalet m. fl. under senare tider uttalade önskemål.

Då de kommunala bidragen allt fortfarande ställts i proportion till

statsbeskattningen och efter grunder, som i sak torde sammanfalla med nu

bestående, synes med förslaget icke kunna uppnås det syftemålet, att den

kommunala skattebördan, som förmenats hafva sin orsak i det ofta anmärkta

sambandet med bevillningen, blefve på något sätt utjämnad eller

lindrad.»

Konungens befallningshafvande i Gottlands län yttrar:

»Såsom allmänt omdöme om förslagen torde därför kunna sägas, att

kommittén väl löst den förra af de förelagda uppgifterna, eller särskiljandet

af bevillningen till staten från den kommunala beskattningen, men på ett

sätt, soro näppeligen kan anses tillfredsställande, hvaremot den senare uppgiften,

eller beredande af erforderliga skattemedel åt kommunerna i den

för de skattskyldige minst betungande och efter kommunernas förhållanden

lämpligast afpassade form, förblifvit så godt som olöst.»

Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län yttrar:

»Kommittén liar väl föreburit, att beskattningen till kommunen borde

gifvas formen af eu intressebeskattning, men förslaget har dock i själfva

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande JS:o 2.

verket icke rönt något egentligt inflytande af det vidlyftiga ordandet

härom. Visserligen har kommittén föregifvit, att den egendomligt anlagda

skatten på fast egendom skulle vara grundad på intresseteorien, men, såsom

förut nogsamt visats, är denna skatt ingalunda något uttryck af denna

teori, utan utgör endast ett godtyckligt tillgripet medel för att afhjälpa

det af kommittén hyllade systemets oförmåga att uppbringa de för fyllande

af kommunens behof nödiga intäkterna. Den fullständiga brist på

konsekvens, som i följd häraf är kännetecknande för kommitténs förslag

rörande den kommunala beskattningen, omöjliggör också hvarje utredning

om fastighetsskattens ställning till den skatt, som skulle utgå för de öfriga

beskattningsföremålen. Under det kommitténs förslag sålunda i ingen måtto

hvilar på någon själfständig grundval för de kommunala utlagorna, söker

man likaledes förgäfves däri några efter kommunens egna behof och förhållanden

afpassade nya former för utlagornas uttagande, såvida icke kommitténs

förslag om kommunala licenser för musikantens och akrobatens

yrken jämte annat sådant får betraktas innefatta dylika, för de flesta kommuner

dock tämligen värdelösa former.»

I sitt den 30 december 1902 afgifna utlåtande öfver kommunalskattekommitténs

förslag yttrar kammarrätten inledningsvis bland annat, att ett

»förhållande, som vid en granskning af förslagens hufvudgrunder faller i

ögonen och som enligt kammarrättens åsikt icke varit till gagn för kommitténs

arbete, är, att kommittén, som dock haft till uppgift att söka

genomföra icke endast ett formellt, utan äfven ett reellt särskiljande af statens

och kommunernas skatteväsen, med öfvergifvande af den antagna utgångspunkten,

i flera betydelsefulla afseenden låtit förslaget till bevillningslagstiftning

affattas med hänsyn till den kommunala beskattningens kraf

på motsvarande områden, ett förfaringssätt, som kommit berörda förslag att

i flera delar brista i följdriktighet.»

I fråga särskildt om kommitténs förslag till kommunalskattelag anför

kammarrätten bland annat följande:

»Om kommitténs uppdrag beträffande den kommunala beskattningen

afsett allenast en åtgärd af hufvudsakligen formell art, nämligen att frigöra

allmänna bevillningen från den tyngande öfverbyggnaden af kommunalskatter

och således bereda möjlighet att med bevillningen företaga de

förändringar, denna i sin egenskap af statsskatt ansåges böra undergå, hade

det gjort till fyllest, om kommittén i likhet med skatteregleringskommittén

inskränkt sig till att föreslå, att den kommunala beskattningen, i stället

för att grundas direkt på bevillningen — fyrk och bevillningskrona —

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Sevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 21

ställts i relation till de dock närmast för statsbeskattningens syften gjorda

uppskattningarne af inkomst och fastighetsvärden. Så var emellertid icke

förhållandet, utan kommittéuppdraget afsåg på samma gång åvägabringandet

af en verklig, för kommunernas egen skull genomförd omdaning af

den kommunala beskattningen.»

»Vid en granskning af kommitténs förslag till lag angående kommunal

taxering och skattskyldighet faller genast i ögonen, att kommittén äfven

för den kommunala beskattningen ifrågasatt endast eu skatteform, nämligen

den allmänna och rena inkomstskattens, modifierad med hänsyn till den

interkommunala beskattningen och, hvad fast egendom angår, iklädd formen

af en kombinerad fastighets- och inkomstskatt. Sistberörda anordning,

hvilken bildar kärnpunkten i förslaget, utgår från den uppfattning, att ägare

af fastighet bör i förhållande till kommunen gå i god för en viss afkastning,

hvilken kommunen äger att under alla förhållanden beskatta.»

»Om nu redan den omständighet, att kommittén sålunda sett sig föranlåten

att i det hela uppgifva försöket att för den kommunala beskattningen

vinna ett flertal skatteformer, hvilket dock anvisats kommittén såsom

en af utgångspunkterna för dess arbeten, måste vara ägnad att alstra

tvekan, huruvida det föreliggande hufvudförslaget kan anses innefatta en

tillfredsställande lösning af den uppgift, som på förevarande område varit

kommittén förelagd, ökas denna tveksamhet vid ett närmare skärskådande

af förslagets hufvudprinciper. Äfven om det nämligen skulle kunna anses

antagligt, att en tillämpning af dessa principer skulle visa sig ägnad att

förebygga hvarje mera nämnvärd förskjutning af det hittillsvarande skattetrycket

i allmänhet, synes''å andra sidan oförnekligt, att förslaget, långt

ifrån att skipa rättvisa fastighetsägarne sinsemellan, skulle komma att snarare

skärpa än mildra den nu med rätta öfverklagade ojämnheten i skattetrycket

emellan dem inbördes. Såsom ej mindre en reservant inom kommittén

än äfven åtskilliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande erinrat,

skulle nämligen den ifrågaställda anordningen få till följd, att den skattegaranti,

som ansetts önsklig, i själfva verket komme att tynga de ekonomiskt

sämre ställda fastighetsägarne. Ägare af fastighet, hvilkens behållna

inkomst öfverstiger fem procent af fastighetens värde, utgör nämligen skatt

allenast för sin verkliga inkomst, ja, i följd af den medgifna rätten till

lindring icke ens alltid för hela detta belopp, ehuruväl skatten framträder

delad i en fastighets- och en inkomstskatt, hvaremot den, hvars fastighets
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

inkomst icke uppgår till fem procent af taxeringsvärdet, har att skatta

icke blott för sin verkliga inkomst, utan äfven därutöfver för fastigheten.

Den af kommittén förordade principen af en intressebeskattning sträcker

således sina verkningar icke längre än till en viss gräns, men verkar å

andra sidan innanför denna gräns med fullständigt åsidosättande af skatteförmagan,

hvilken dock äfven den skulle enligt den antagna reformplanen

ses till godo vid den kommunala beskattningen.

Såväl inom kommittén som hos Eders Kung], Maj:ts befallningshafvande

har också kommittemajoritetens ifrågavarande förslag rönt mycken

gensaga, och flere Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ha bestämdt

uttalat sig mot att förslaget lägges till grund för en blifvande lagstiftning

i ämnet.»

Efter att hafva redogjort för de olika hufvudmeningar, som i fråga

om den kommunala fastighetsbeskattningen gjort sig gällande såväl inom

kommittén som bland Konungens befallningshafvande, ansluter sig kammarrätten

i princip till den uppfattning, »att, om man vill göra allvar af

talet om en intressebeskattning för kommunens räkning och tillika i tillbörlig

grad se skatteförmågan till godo, det synes oundgängligt att införa

en verkligt fristående fastighetsskatt, uttagen efter en viss lägre skattefri,

och jämsides med, men oberoende af denna, en skatt på den behållna inkomsten

af fast egendom likasom på all annan behållen inkomst».

Denna mening, som utförligt utvecklats i den af kommittéledamoten

Johan Östberg afgifna reservationen, hade biträdts af Konungens befallningshafvande

i Västernorrlands, Västerbottens, Norrbottens, Västmanlands,

Blekinge och Värmlands län, hvarjämte Konungens befallningshafvande i

Hallands län uttalat sig i liknande riktning. Kammarrätten föreställer sig

»att ett på grundvalen af denna mening byggdt förslag jämväl i afseende å

lättillämplighet samt de erforderliga bestämmelsernas enkelhet och reda

skulle vara att föredraga framför kommitténs förslag, hvilket i dessa afseenden

framter åtskilliga brister förnämligast på grund af den sammankoppling,

som där ägt rum af kommunal fastighets- och inkomstskatt».

Kommittén hade till stöd för sitt förslag framhållit vikten af att den

oundvikliga förskjutningen af det rådande skattetrycket inom kommunen

göres så lindrig som möjligt. Kammarrätten erkänner betydelsen af denna

synpunkt, men framhåller, att utvägar torde kunna finnas, att äfven vid

systemet med en fristående fastighetsskatt och en allmän inkomstskatt

förekomma allt för stora förskjutningar af skattebördan, och att det således

icke vore nödvändigt att tillspillogifva de fördelar, som det nämnda syste
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 23

met tydligtvis ur andra synpunkter erbjuder. En sådan utväg vore att

låta fastighetsskatten utgöra ett visst procenttal af det för kommunen erforderliga

skattebeloppet, därvid för procenttalet borde bestämmas en viss

latitud för att därmedelst möjliggöra en af förhållandena inom hvarje särskild

kommun påkallad höjning eller sänkning af bidragsprocenten för

fastigheterna.

»Då emellertid utsikterna för möjligheten att genomföra dylika anordningar

icke låta sig säkert bedömas annat än i samband med en saklig

utredning, men en sådan för närvarande icke föreligger, anser sig kammarrätten

förhindrad att göra något bestämdt uttalande till förmån för den

ena eller andra anordningen. Saknaden af en mera ingående utredning

gör ock, att kammarrätten, som icke kan tillstyrka, att kommittéförslaget

i nu afsedda delar lägges till grund för en blifvande lagstiftning i ämnet,

å andra sidan icke heller tilltror sig att göra ett bindande uttalande till

förmån för det af kommittéledamoten Östberg förordade systemet, hvilket

kammarrätten eljest skulle af ofvan anförda skäl varit benägen att skänka

företrädet».

Sedan kommunalskattekomrnittén afgaf sitt betänkande, har frågans

sakliga läge så till vida ändrats, att en särskild inkomstskatt till staten

blifvit införd genom förordning af den 21 juni 1902. Härmed hafva

några af de fordringar, som sedan en längre tid tillbaka ställts på statens

direkta beskattning, blifvit tillgodosedda, i det särskildt principerna om

obligatorisk själ/deklaration och progressiv skatteskala vunnit tillämpning.

Den nya inkomstskatten har emellertid icke ersatt, utan trädt vid

sidan af den gamla bevillningen till staten, hvilken på grund af dess sammanhang

med den kommunala beskattningen ansetts icke kunna afskaffas,

förrän kommunalskattefrågan erhållit en lösning. Vi hafva på grund häraf

i närvarande stund två inkomstskatter till staten med delvis olika grundsatser

för taxeringen och därjämte såsom tillägg till den ena af dem en

kommunal inkomstskatt. Att ett sådant system icke tillfredsställer de fordringar

på reda och öfverskådlighet, som få en så särskildt stor vikt, då

man begär själfdeklaration af allmänheten, är uppenbart; och systemet

torde också från alla håll betraktas såsom endast provisoriskt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Men äfven från real skattepolitisk synpunkt måste den nuvarande

ordningen betecknas såsom mindre tillfredsställande. Det torde nämligen

knappast vara lämpligt att af en enda skattekälla utkräfva en så stor skattebörda

som den allmänna bevillningen plus den nya progressiva inkomstskatten

plus de många olika kommunala och kyrkliga tilläggen; isynnerhet

då man förutsätter de skattdragandes personliga medverkan vid deras taxering

för denna beskattning. Därest skattebeloppen bli mycket betungande,

måste man nämligen befara, att frestelsen till falsk deklaration på många

håll blir alltför stark. Erfarenheten från Preussen visar, att man i det

stora hela kan vänta en tillfredsställande själfdeklaration för en statsskatt,

som rör sig mellan 1 och 4 procent, äfvensom om till denna skatt fogas

en kommunalskatt af liknande storlek; men det vill synas, som om försiktigheten

bjöde att icke ställa fordringarne mycket högre.

Frågan, om icke den kommunala budgeten till någon del skulle kunna

byggas på annan grund än inkomstskatten, denna fråga, som så länge stått

på dagordningen i vårt land, har alltså genom förordningen af den 21 juni

1902 kommit i ett nytt läge, där angelägenheten af dess lösning utan

tvifvel framträder ännu mer än förut.

Emellertid har det för utskottet stått klart, att en mycket stor del af

kommunens utgifter äro af samma allmänna natur som statens och följaktligen

böra bäras af alla kommunens medlemmar i direkt proportion till

deras skatteförmåga. Det följer häraf, att en väsentlig del af den kommunala

budgeten alltid måste komma att hvila på samma grunder som statens

direkta skatter, och att således någon fullständig upplösning af sambandet

mellan stats- och kommunalbeskattning icke bör ifrågasättas.

A andra sidan har det såväl i den skattepolitiska litteraturen som af

åtskilliga af dem, som haft att yttra sig i föreliggande fråga, framhållits,

att kommunens verksamhet till en del är af den specifikt ekonomiska karaktär,

att kostnaderna för densamma rätteligen borde uppbringas genom

bidrag af vederlags natur eller skatter på intresseprincipens grund. Det

synes alltså, som om hela den föreliggande frågan skulle kunna reduceras

till den uppgiften att utfinna lämpliga former för sådana bidrag och intresseskatter,

hvarigenom dels den kommunala beskattningen skulle kunna ordnas

på ett efter kommunernas speciella uppgifter i möjligaste mån afpassadt

sätt, dels äfven en alltför hög belastning af inkomstskatten skulle

kunna undvikas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

I betraktande af den stora betydelsen af denna uppgift har utskottet

sökt skaffa sig en föreställning om på hvad sätt och i hvilken omfattning

bidrag och intresseskatter kommit till användning i det kommunala finansväsendet

i Preussen. Att utskottet just valt detta land beror ingalunda

på någon särskild lust att efterbilda dess lagstiftning, utan därpå, att då

vi närmast hämtat mönstret till vår statsinkomstskatt från Preussen, det

uppenbarligen för oss borde vara af vikt att se till, hvilka konsekvenser

för den kommunala beskattningen man i detta land ansett sig böra draga

af genomförandet af en modern inkomstskatt till staten. Utskottet har i

sådant hänseende inhämtat följande upplysningar:

Den preussiska kommunalskattelagen af den 14 juli 1893 måste för

att rätt förstås ses som ett led i den stora, organiskt sammanhängande

reform af landets hela skatteväsen, som genomfördes under 1890-talets

första hälft.

Den preussiska statens direkta skatter hade tidigare, liksom fallet varit

i de flesta andra länder, utgjorts af objektskatter, sådana som grund-,

byggnads- och näringsskatter. Man hade sökt komplettera dessa med vissa

inkomstskatter i afsikt att på den vägen komma fram till ett fullständigt

system af direkta skatter och därmed till en jämn och rättvis belastning

af de skilda samhällsklasserna. Men det hade visat sig, att målet icke på

den vägen kunde uppnås.

Objektskatter kunua aldrig uppfylla den fordran man numera ställer

på en direkt skatt till staten, nämligen att den skall träffa alla medborgare

i proportion till deras förmåga att bära skatten. Ty en objektskatt utgår,

som redan namnet antyder, af ett objekt och kan därför icke ta någon

hänsyn till subjektets, ägarens, personliga ekonomiska ställning. En objektskatt

på fastigheter rättar sig sålunda efter fastighetens afkastning eller

andra omständigheter, som häfta vid fastigheten såsom sådan; men gör

ingen skillnad mellan en skuldsatt eller en skuldfri ägare. Icke heller

vinner man någonsin vid ett system af objektskatter en öfverblick af den

enskildes samlade skatteförmåga, hvilket bland annat medför, att man icke

kan tillämpa den progressiva beskattningsprincipen. Slutligen måste ett

system af objektskatter nödvändigtvis trycka mycket olika i landsändar

med olika hufvudnäringar, olika på land och stad i o. s. v.

Utgående från dylika synpunkter beslöt nu den preussiska regeringen

att införa en ren inkomstskatt. Principerna för denna skatt, som fastställdes

genom lag af den 24 juni 1891, torde vara ganska allmänt kända, då

de sedermera lagts till grund för försöken att reformera den direkta beskattBih.

till Bi/csd. Prof. 1903. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

ningen i vårt land. Det torde därför vara nog att erinra därom, att den

preussiska inkomstskatten söker träffa hvarje skattskyldigs samlade nettoinkomst,

att storleken af denna inkomst utrönes genom obligatorisk själfdeklaration,

och att skatten uttages enligt en progressiv skala.

Inkomstskattelagens § 82 bestämde, att om skattens afkastning första

året (1892/93) öfverstege 80 miljoner mark, och för hvarje följande år

eu 4 yQ högre summa, skulle öfverskottet användas till att utmönstra

vissa objektskatter ur statens skattesystem. Vid taxeringen för skatteåret

1892/93 visade sig, att inkomstskatten skulle uppgå till 125 miljoner

mark. Detta oväntadt gynnsamma resultat, som förnämligast berodde på

en stegring af den taxerade inkomsten af närmare en och eu half miljard

mark, gjorde det nu möjligt för statsmakterna att på allvar gripa sig an

med skattereformen i dess helhet.

Grundtanken i denna reform var, att de gamla objektskatterna, såsom

olämpliga för statens ändamål, skulle upphöra att utgå såsom statsskatter.

I stället skulle de öfverlämnas till kommunerna.

De skatter, som staten sålunda afstod från, voro: grundskatten, byggnadsskatten,

näringsskatten och bergverksafgiften. Af dessa var den sistnämnda

af mindre betydelse och afskaffades vid reformen helt och hållet.

Preussen hade i likhet med de flesta andra länder ägt ett flertal olika

grundskatter, som blifvit föråldrade och som tryckte mycket ojämnt. Dessa

afskaffades och ersattes år 1861 med en allmän grundskatt, för hvilket

ändamål eu ny och synnerligen detaljerad uppskattning af jorden utfördes.

Den nya skatten var en repartitionsskatt, bestämd att ge en årlig afkastning

af 30 miljoner mark; fördelningen af skatten skedde med hänsyn

till den beräknade nettoafkastningen af hvarje särskild! jordstycke. Men

äfven denna grundskatt hade på 1890-talet hunnit blifva föråldrad, hvari

regeringen också såg ett skäl att afskrifva den från statsbudgeten.

I nära sammanhang med grundskatten stod byggnadsskatten, som

utgick med 4 procent af afkastningen eller årliga hyresvärdet för boningshus

och 2 procent för hus, som användes för näringsdrift. Kär en tomt

bebyggdes, upphörde grundskatten att utgå och ersattes med byggnadsskatten.

Ny uppskattning af byggnadernas afkastning skulle ske hvart

15:de år; men nya byggnader och förändringar af gamla skulle omedelbart

införas i skatteregistret.

Den preussiska näringsbeskattningen undergick en grundlig ombildning

genom lag af den 24 juni 1891. I äldre tider nöjde man sig i

allmänhet med att som måttstock för näringsskatterna använda yttre kän
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 27

netecken, såsom näringens art, ortens invånarantal, affärslokalernas storlek

eller hyresvärde, personalens antal, mängden af förbrukade materialer el. d.

Den nya preussiska lagen gör af kastningen till den förnämsta måttstocken;

dock tas också hänsyn till det i företaget nedlagda kapitalet. Afkastningen

är nämligen icke ensam för sig ett tillförlitligt kännemärke på ett

företags omfattning och betydelse som skatteobjekt. En stor affär kan

tillfälligtvis under dåliga konjunkturer något år ge en ringa eller alldeles

ingen utdelning; ja den kan afsiktligt bringa ned sin afkastning till nästan

ingenting, om det gäller att undertrycka konkurrenter genom låga pris.

För en objektskatt, som vill träffa en sådan näring, är det lämpligt att

begagna anläggnings- och driftkapitalet som subsidiär måttstock.

Den preussiska näringsskattelagen upptar fyra olika skatteklasser. De

skattskyldiga, som ha en afkastning af 50,000 mark eller mer eller ett

kapital af 1,000,000 mark eller mer, tillhöra första klassen. De, som

utan att tillhöra första klassen ha en afkastning af 20,000 mark eller

mer eller ett kapital af 150,000 mark eller mer, tillhöra andra klassen.

De, som utan att nå upp till andra klassen ha en afkastning af 4,000

mark eller mer eller ett kapital af 30,000 mark eller mer, tillhöra tredje

klassen. De, som utan att nå upp till tredje klassen ha en afkastning af

1,500 mark eller mer eller ett kapital af 3,000 mark eller mer, föras till

fjärde klassen. Mindre näringsidkare äro fria. I första klassen utgår

skatten med 1 procent af den årliga af kastningen, dock så att den aldrig

är mindre än 300 mark. För andra, tredje och fjärde klasserna gäller, att

alla näringsidkare inom en klass och ett taxeringsdistrikt bilda ett »skattesällskap»,

som svarar för en total skattesumma lika med produkten af antalet

medlemmar och medelskattesatsen för hvarje klass. Dessa medelsatser

äro i andra klassen 300 mark, i tredje klassen 80 mark, i fjärde klassen

16 mark. Medlemmarne af hvarje sådant »skattesällskap» välja ombud,

som under ordförandeskap af en regeringskommissarie fördela sällskapets

totala skattesumma på medlemmarne, hvarvid hänsyn endast får tagas till

de respektive företagens afkastning. För hvarje klass äro bestämda gränser

för denna fördelning gifna. I andra klassen är den lägsta skatten 156

mark, den högsta 480 mark; i tredje klassen äro motsvarande siffror 32

och 192 mark och i fjärde klassen 4 och 36 mark.

Näringsskatten träffar i allmänhet alla näringar med undantag af jordbruket

och dess binäringar. Med afkastning förstås affärens nettobehållning,

alltså med afdrag för affärsomkostnader, underhåll o. s. v.; men utan

afdrag för skuldräntor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Enligt den preussiska regeringens reformplan skulle de nu nämnda

objektskatterna öfverföras till kommunerna, hvarjämte bergverksafgiften

borde alldeles upphöra. Detta skulle med hänsyn till erfarenheten från

skatteåret 1892/93 betyda en årlig förlust för statskassan af c:a 102 miljoner

mark; nämligen

Grundskatt......................... 40 miljoner mark

Byggnadsskatt-................................. 35 » »

Näringsskatt.......................... 20 » »

Bergverksafgift ................... 7 » »

Summa 102 miljoner mark.

För att täcka denna förlust hade man först och främst merinkomsten

af inkomstskatten, som regeringen anslog till 40 miljoner mark. Vidare

föreslog regeringen, att den s. k. lex Huene, som berättigat »kretsande»,

ett slags kommunala bildningar af högre ordning, till viss andel af statens

inkomst af tull på spannmål och boskap, skulle afskaffas. Detta skulle

för staten medföra en besparing, som anslogs till 24 miljoner mark.

Härtill kommo några mindre besparingar, så att det deficit, som återstod

att täcka, reducerades till 35 miljoner mark. Denna summa föreslog regeringen,

att man skulle täcka med en förmögenhetsskatt.

En förmögenhetsskatt är ett nödvändigt komplement till en ren inkomstskatt.

Den inkomst, som härflyter af förmögenhet, den s. k. fonderade

inkomsten, har alltid och med rätta ansetts som mera skattekraftig

än en lika stor inkomst af arbete. Man kan beskatta sådan inkomst högre

genom att för den fastställa en högre skattesats än för annan inkomst;

men man når samma mål säkrare och bättre genom att till inkomstskatten

foga en särskild förmögenhetsskatt. Därigenom vinner man också,

att förmögenhet, som af en eller annan orsak ej ger inkomst, men ändå

representerar en skatte förmåga, blir belastad i förhållande till denna förmåga.

Bland förmögenheter af detta slag må särskildt nämnas obebyggda

tomter, som hållas på spekulation, eller aktier i bolag, som reservera

sin vinst. Äfven kan framhållas, att en person med stor förmögenhet

icke är alldeles utan skatteförmåga, äfven om han till följd af dåliga konjunkturer

något år blir utan inkomst i sträng skatteteknisk mening.

Till dessa allmänna skäl trädde i förevarande fall den omständigheten,

att den fasta förmögenheten genom upphäfvandet af objektskatterna till

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 29

staten kommit i åtnjutande af stora lättnader, för hvilka åtminstone någon

kompensation borde fordras i form af förmögenhetsskatt.

På dessa förutsättningar hvilar den förmögenhetsskatt, som fastställdes

genom lag af den 14 juli 1893 (»Ergänzungsteuergesetz») och som

utgår med en half pro mille af den samlade nettoförmögenheten.

Ett hufvudändamål för den preussiske finansministerns hela reformplan

var att på ett tillfredsställande sätt ordna statens och kommunens

förhållande till hvarandra på det finansiella gebitet. Före reformen hade

staten på grund af den nyss nämnda »Lex Huene» i stor utsträckning

lämnat direkta understöd till kretsarne. Till förklaring af denna anordning

må nämnas följande. En del af de indirekta skatter, särskildt lifsmedelstullar,

som upptas af det tyska riket, fördelas på grund af den s. k.

clausula Frankenstein (1879) mellan de särskilda staterna i förhållande till

folkmängden. På grund af »lex Huene» (af den 27 juli 1885) fördelades

vidare Preussens andel af det tyska rikets spannmåls- och boskapstullar,

för så vidt denna andel öfversteg 15 miljoner mark mellan kretsarne.

Denna statssubvention måste på grund af sin natur bli mycket växlande.

Den var äfven i andra afseenden olämplig: kretsarne hade olika

uppgifter och olika finansiella behof; statsbidragen kunde därför icke alltid

motsvara det verkliga behofvet, och det visade sig också, att de icke alltid

användes med tillräcklig ekonomisk omtänksamhet. Så snart man saknar

den kontroll, som ligger i att den beviljande också själf skall uppbringa

medlen och således får underkasta sig ett offer, förledes man lätt till företag,

hvilkas värde icke står i någon riktig proportion till den kostnad de

förorsaka.

I allmänhet kan ett anvisande af statsmedel till kommunerna vara

berättigadt och verka välgörande, endast om medlen ställas till kommunernas

förfogande för fyllandet af bestämda uppgifter af nationell betydelse.

Såsom grundval för kommunernas skattesystem och själfförvaltning

duger icke ett dotationssystem, sådant som det hittills på grund af »lex

Huene» använda. Ett sådant system är öfver hufvud oförenligt med kommunal

själfstyrelse.

I stället bör man söka skapa själfständiga kommunala slcattekällor,

som kommunerna kunna förfoga öfver efter egna behof och på eget ansvar.

Därvid kan naturligtvis icke undvikas, att dessa skattekällor bli mer gifvande

i don ena kommunen än i den andra. Men, säger regeringen, för

det första kan en sådan ojämnhet icke heller undgås vid anvisning af be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

stämda penningbidrag till kommunerna och har icke hittills undgåtts. För

det andra är det omöjligt att genom skattefördelning åstadkomma en utjämning

mellan rikare och fattigare kommuner. Staten fyller sin uppgift

med hänsyn till en rättvis skattefördelning, när han fördelar sina egna

skatter efter skatteförmågan och ställer till kommunernas förfogande de

skattekällor, som tillkomma dem. Samhällets plikt att komma nödställda

lemmar till hjälp måste fyllas på annan väg, särskildt genom ändamålsenlig

organisation af kommunerna; genom förbättring af kommunikationerna

eller af jorden o. s. v.; eller genom direkt hjälp af statsmedel till

alldeles öfverbelastade kommuner.

Det var på grund af sådana skäl som den preussiska regeringen beslöt

sig för att alldeles frångå det gamla dotationssystemet. I stället skulle

nya skattekällor ställas till kommunernas förfogande, genom att staten till

förmån för dem afstod från sina grund-, byggnads- och näringsskatter.

Redan förut hade kommunerna varit berättigade att upptaga procentuella

tillägg till dessa statens objektskatter likasåväl som till statens inkomstskatt.

Nu, då staten afstod från att själf upptaga objektskatter, skulle dock den

gamla formen bibehållas, så att kommunerna hade att upptaga procentuella

tillägg till statens nominella objektskatter. Emellertid betraktades detta

endast som eu öfvergångsform. Målet var, att kommunerna skulle —

naturligtvis under en viss kontroll af statsmyndigheterna — utbilda sjanständig

a, efter deras behof afpassade objektskatter. Denna sträfvan att

inrymma kommunen största möjliga själfbestämningsrätt är öfver hufvud ett

utmärkande drag för deu preussiska kommunalskattereformen. Genom att

på detta sätt taga de kommunala organen till hjälp kan staten för sig

väsentligen förenkla uppgiften att ordna det kommunala skatteväsendet och

därmed jämna vägen för en lycklig lösning af denna uppgift.

Den nämnda öfverflyttningen af statens objektskatter till kommunerna

är kärnan i den stora preussiska skattereformen. Därigenom skulle kommunernas

skattebehof mer än förut komma att tagas ut i form af objektskatter;

samtidigt skulle det bli möjligt för staten att efter sina behof

utbilda den rena inkomstskatten.

Från statens synpunkt är det af stor vikt, att kommunerna icke belasta

inkomstskatten med alltför höga kommunala tillägg. När allmänheten

klagar öfver inkomstskattens höjd, så beror detta mindre på den egentliga

inkomstskatten till staten än på de dryga kommunala tilläggen. Inkomstskatten

hvilar emellertid ytterst på själfdeklarationen, och en för hög

belastning af denna skatt kan lätt leda till dess fullständiga demoralisation.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 31

»Om under trycket af omåttliga kommunala tillägg en allmän motvilja

mot statens inkomstskatt utbildas, så är en inkomsttaxering, som motsvarar

lagens ande, i hög grad försvårad och hotad.» Af dessa skäl måste det

anses som ett viktigt statsintresse, att kommunerna, särskildt städerna, utbilda

andra och själfständiga skatteformer.

Men å andra sidan ligger en sådan skattepolitik också i kommunernas

eget intresse. De kommunala bördorna måste i ganska stor omfattning

fördelas efter intresseprincipen; det är principiellt oriktigt att söka fördela

dem endast med hänsyn till skatte förmågan. Kommunen är väsentligen

en ekonomisk organisation, som framför allt har att sörja för goda betingelser

för den lokala ekonomiska samlefnaden och förvärfsverksamheten.

Eu del af kommunens utgifter äro visserligen, mer eller mindre likformigt,

till allas fördel; men en annan del kommer helt eller öfvervägande

de med kommunen oupplösligt förbundna objekten —- jord och husegendom

och näringsdrift — till godo och höjer dessas värde. En fast

gräns mellan dessa olika slag af utgifter kan icke dragas. Så t. ex.

äro kostnaderna för skolväsen och fattigvård samt anstalter för offentlig

säkerhet att betrakta som utgifter för allmänna ändamål, som måste bäras

lika af alla invånare. Likväl finnas inom denna kategori af utgifter sådana,

som företrädesvis förorsakas af stora industriella företag och som därför

böra täckas genom särskilda afgifter af dessa företag. Detsamma gäller

om kostnaderna för sådana kommunala föranstaltningar, som afse ett höjande

och förfinande af lifvet. De äro i regeln till allas fördel; men därjämte

bidraga de till en ökad inflyttning, hvarmed följer en ökning af jordoch

husvärdena och af afkastningen af de näringar, som äro hänvisade till

den lokala afsättningen.

A andra sidan komma utgifterna för anläggning och underhåll af

gator, för byggnad af vägar och vattenleder o. s. v. i främsta rummet

fastighetsägare och näringsidkare omedelbart till godo och måste därför

också företrädesvis bäras af dem.

Häraf följer, att om man försöker täcka det kommunala skattebehofvet

uteslutande eller öfvervägande med inkomstskatt, oberoende af alla

hänsyn till de speciella utgifternas ändamål, kommer man i strid med fordringarne

på en rättvis skattefördelning. Inom kommunen kan skatteförmågan

icke bilda den uteslutande måttstocken för beskattningen. Den

måste fullständigas med vederlag sprincip en, grundsatsen om tjänst och

gentjänst. Vid sidan af de personliga skatter, som rätta sig efter skatteförmågan

och som därför lämpligast hafva form af tillägg till statens in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32 • Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

komstskatt, måste alltså i budgeten regelbundet upptagas objektskatter, afpassade

efter de utgifter, som göras till förmån för de materiella inkomstkällorna.

Det ligger också i kommunernas eget finansintresse att vid fördelningen

af sitt skattebehof lägga en viss del i form af objektskatter på sådana

inkomstkällor, som äro oupplösligt bundna vid dem och därför också bilda

den säkraste och mest stabila grundvalen för den kommunala hushållningen.

På dessa allmänna, af regeringen i motiven till lagförslagen uttalade

grundsatser hvilar den preussiska »kommunalafgiftslag en» af den 14 juli

1893. De ledande synpunkterna för denna lag kunna sammanfattas i följande

fyra punkter.

l:o) Den direkta kommunala beskattningen skall öfver hufvud så vidt

möjligt inskränkas. I första rummet bör kommunen söka täcka sina utgifter

med »gebyr» och »bidrag», vidare genom indirekta skatter, särskilt

lyxs katter och omsättningsskatter på fastighet.

2:o) De direkta skatter, som ändock bli nödvändiga, böra mera än förut

upptas i form af objektskatter, men anlitandet af inkomstskatten bör väsentligen

inskränkas.

3:o) Endast ett af objekt- och personalskatter blandadt skattesystem

motsvarar kommunens natur och uppgift. Objektskatterna böra i enlighet

med principen för tjänst och gentjänst taga den fasta egendomen och näringarne

i anspråk för täckande af de utgifter, som företrädesvis komma

dem till godo eller föranledas af dem. Däremot skola utgifter för allmänna

offentliga ändamål falla alla invånare till last och af dem bäras i

förhållande till deras personliga skatteförmåga, det vill säga täckas med

inkomstskatt.

4:o) Kommunerna böra åtnjuta största möjliga autonomi med hänsyn

till utbildandet af själfständiga objektskatter.

Dessutom söker kommunalafgiftslagen att ge staten någon garanti för

att de nya skattekällor, som staten öfverlåter till kommunerna, också bli

använda i tillbörlig utsträckning, så att målet, en ringare belastning af

inkomstskatten, verkligen nås. För detta ändamål ges i lagen åtskilliga

bestämmelser, afseende att tvinga kommunerna att använda objektskatter

intill en viss utsträckning, innan någon starkare belastning af inkomstskatten

företages. Hufvudregeln är, att objektskatterna måste upptagas

minst till samma procent och högst till en och en half gång så hög procent

som inkomstskatten.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

33

För öfrigt ställes också kommunernas beskattningsrätt i ganska stor

utsträckning under statsmjmdigheternas kontroll.

För tydlighetens skull bör kanske ytterligare betonas, att de kommunala

objektskatterna äro fullkomligt fristående, och att inkomstskatten utgår

oberoende af dem. Om till exempel eu fastighetsägare är så skuldsatt, att

han alls ingen inkomst har af sin fastighet, så betalar han objektskatt för

hela fastigheten, men ingen inkomstskatt; har han samma fastighet fullkomligt

skuldfri, så betalar han objektskatt på samma sätt som i förra

fallet, men dessutom inkomstskatt för sin personliga inkomst af fastigheten.

Objektskatterna betraktas alltså som vederlag för kommunens speciella tjänster

mot fastighetsägare eller näringsidkare. Först sedan dessa speciella

tjänster betalats, kunna förhållandena anses så utjämnade, att man kan

anse alla kommunens medlemmar likställda i beskattningshänseende och

således tillämpa den rena inkomstskattens principer.

Följande exempelvis valda statistiska siffror från slutet af 1890-talet

visa hur det nya kommunala skattesystemet verkar i de större städerna.

Fastighetsskatten utgår i somliga kommuner som tillägg till statens nominella

fastighetsskatt; andra kommuner ha utbildat egna fastighetsskatter.

I den förra gruppen må nämnas Diisseldorf, Hannover, Magdeburg, Stettin

och Essen med tillägg till statens grund- och byggnadsskatter af respektive

166 I. 2/s, 115, 139, 171 och 200 procent. Fastighetsskatten utgör i dessa

städer 21,9, 24,9, 24,9, 29,4 och 17,i procent af hela skattebördan. Till

den andra gruppen höra Altona, Berlin, Breslau och Frankfurt a. M.; och

täcker fastighetsskatten i dessa städer 56,9, 31,7, 20,6 och 17,6 procent af

hela skattebehofvet. I Altona betalas för hus, som användes till industriella

ändamål, 12 procent och för boningshus 16 procent af afkastningen.

I Berlin betalas 5,8 procent af afkastningen; i Breslau 2,8 pro mille af

fastighetens värde. I Frankfui''t a. M. erlägges för obebyggda tomter en

skatt af en pro mille af tomtens verkliga värde; för hus betalas 4 procent

af bruttoafkastningen.

Näring sskatt utgår i följande städer med följande procenttal af statens

nominella näringsskatt (I) och täcker följande procentuella delar af hela

skattebehofvet (II):

Berlin

Breslau

I. II.

150 14,5

140 9,7

Bih. till Likså. Prof. 1893. 5 Samt. 2 Afd. 2 Häft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

I. II.

Köln ............................................................... ISO 15,7

Frankfurt a. M........................................... 100 8,6

Hannover ....................................................... 115 10,3

Magdeburg ................................................... 139 12,o

Diisseldorf...................................................... 190*) 10,7

Den totala afkastningen af näringsskatten är t. ex. i Köln (349 000

inv.) 1460 000 mark, i Hannover (233 000 inv.) 504 000 mark.

»Bidrag» erläggas i åtskilliga städer af fastigheterna till brandväsendet.

Sådant bidrag utgår i Altona med x/l6 procent af försäkringsvärdet

och ger inalles 136 000 mark. Särskild! utbildade äro fastigheternas bidrag

till kloakväsendet. Som bidrag till kloakernas anläggning betalas i Berlin

och Charlottenburg 50 mark per löpande frontmeter, i Köln och Dusseldorf

40 mark; i Frankfurt a. M. 30 mark per löpande frontmeter plus 1

procent af byggnads kostnaden vid ny- och ombyggnader. För nyttjandet

af kloakerna betalas i Berlin 1 1g> procent af afkastningen af angränsande

egendomar, i Potsdam och Hannover 1 x/ä procent, i Liibeck och Aachen

Va procent af det genom byggnadsskatten taxerade hyresvärdet; i Charlottenburg

2 mark per frontmeter plus 1,3 procent af hyresvärdet; i Köln

4 mark per frontmeter för bebyggd och 1 mark för obebyggd tomt, hvarvid

dock fabriker erlägga särskild högre afgift.

I Breslau ha fastighetsägarne att betala hälften af alla utgifter för

kloakväsendet; denna totalsumma fördelas efter taxeringsvärde.

Charlottenburgs inkomster på kloakväsendets konto äro:

För anläggning .............................. 289 000 mark

» underhåll ................................. 559 000 »

» anslutning................................. 30 000 »

Slutligen må anföras några exempel på skatt på fast egendoms öfvergång

i andra händer.

*) Näringsskatten är något lägre i fjärde klassen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Sammansatta llevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

35

Stad

Tusen

invånare

Skattens afkastning

i 1000 mark

i procent af

samtl. skatter.

Charlottenburg........................

172

438

9,o

Diisseldorf ..............................

197

526

9,4

Frankfurt a. M......................

251

1005

9,i

Hannover.................................

233

650

13,2

Köln .......................................

349

830

9,o

Schöneberg*)...........................

SO

415

22,4

Stettin ....................................

157

405

10,5

Till följd af denna rikare utbildning af olika afgifter och objektskatter

kunna inkomstskatterna hållas relativt låga. Genom inkomst- och analoga

skatter täcktes i Altona 33,5 procent, i Berlin 48 procent, i Diisseldorf

53 procent, i Frankfurt a. M. 61,7 procent, i Hannover 45,8 procent, i

Köln 45 procent, i Magdeburg 53,3 procent, i Schöneberg 37,4 procent,

i Stettin 44,4 procent af samtliga skatte behof. Öfver hufvud torde det

kunna anses normalt, att i de preussiska städerna ungefär hälften af alla

skatter utgöras i form af inkomstskatt. I regeln utgör den kommunala

inkomstskatten mellan 100 och 150 procent af statens inkomstskatt, men

stiger i några städer ända till 200 procent. I Berlin t. ex. utgår den

kommunala inkomstskatten med 100 procent, d. v. s. med samma belopp

som statens inkomstskatt. Hetta skulle närmast motsvara, att eu svensk

kommun uttaxerade 1 krona per bevillningskrona; men då den preussiska

inkomstskatten är progressiv, kan ingen direkt jämförelse göras.

Det framgår häraf, att de kommunala objektskatterna i Preussen medföra

en högst betydande inskränkning af de kommunala tilläggen till statens

inkomstskatt. Utan sådana objektskatter skulle kommunerna flerstädes

nödgas upptaga inkomstskatt till mer än dubbla beloppet. Det framgår

också, att dessa objektskatter på intet sätt kunna anses innebära ett öfver
-

*) Schöneberg1 är en förstad till Berlin med hastigt stigande tomtvärden.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

flyttande af skattebördan på de mindre bärkraftiga befolkningslagren. Tvärtom

syftar den preussiska kommunalskattepolitiken alldeles otvetydigt till att

lätta bördorna för inkomst af personligt arbete genom att i möjligaste mån

förskaffa kommunerna ersättning för de direkta ekonomiska fördelar de genom

^sin verksamhet bereda besutenbeten, eller för de utgifter den stora

affärsdriften förorsakar dem. Det öfverensstämmer med denna politik, att

en betydande del af objektskatterna lagts på den fasta egendomen, som,

åtminstone hvad städerna beträffar, har ett så bestämdt och omedelbart

ekonomiskt intresse af kommunens utveckling. Det är ett uttryck för

samma politik, att näringsskatten genom 1891 års lag i så öfvervägande

grad lagts på de stora företagen, och att näringsdrift med en afkastning

under 1500 mark befriats från denna skatt, hvarjämte skattebeloppet för

de minsta beskattade näringarne satts så lågt som till 4 mark.

Att kommunerna täcka en betydande del af sina finansbehof genom

objektskatter, är för öfrigt ingalunda en egendomlighet för Preussen. Tvärtom

måste detta sägas vara regeln, och de kommunala objektskatterna spela

i många länder en ändå större roll än i Preussen. I Österrike utgå kommunalskatterna

till största delen i form af tillägg till statens konsumtionsafgifter

och direkta skatter. Då emellertid de direkta statsskatterna i Österrike

till öfvervägande delen ha karaktären af objektskatter, så följer att

objektskatter, särskildt grund-, byggnads- och näringsskatter, bli mycket

'' iktiga intäktskällor för de österrikiska kommunerna. Analogt är förhållandet

i Frankrike. I de större städerna, särskildt Paris, spela konsumtionsskatterna,

»oktrojerna», en betydande roll. Men i öfrigt täckas kommunernas

utgifter så godt som uteslutande genom tillägg till de direkta statsskatterna

(»centimes additionelles»). Dessa statsskatter äro: fastighetsskatt,

»person- och mobiliarskatt», »dörr- och fönsterskatt» samt näringsskatt. Af

dessa är person- och mobiliarskatten dels en personlig afgift, dels en hyresskatt;

de öfriga ha helt och hållet karaktären af objektskatter. Kommunernas

direkta skatter äro alltså i alldeles öfvervägande grad objektskatter.

Särskildt är fastigheten ett viktigt kommunalt skatteobjekt.

I England uttaxeras kommunala afgifter sedan gammalt i form af

tillägg till fattigskatten (»the poor rate»). Denna hvilar på »lokal, synbar

och produktiv» egendom. Hvad som skall förstås härmed har länge varit

omstridt; dock har man alltid varit ense om att fattigskatten icke kan

läggas på personlig inkomst, såsom löner, arfvoden o. s. v., ej heller på lös

förmögenhet i allmänhet; striden har egentligen endast rört sig om huruvida

materiell egendom i form af varulager eller dylikt skulle påläggas

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

fattigskatt. Efter 1840 är frågan afgjord därhän, att »rates» endast kunna

läggas på afkastningen, »det årliga värdet» af fast egendom. På grund

häraf hvila de kommunala skattebördorna i England så godt som uteslutande

på fastigheterna. För att i någon mån afhjälpa detta missförhållande

anvisades 1888 och senare vissa statsskatter till kommunerna. Dessa skatter

voro dels »licenser» för rätt att sälja'' alkoholhaltiga drycker samt tobak;

licenser för vissa lyxutgifter; och andel af statens arfsskatter samt skatter

på Öl och spirituösa. Emellertid hvilade ännu året 1899—1900 nära 83

procent af alla kommunala utgifter (med undantag för skolväsendet) på den

fasta egendomen. Den stora engelska kommunalskattekommitten, som afgaf

sitt betänkande 1901, menar, att skatt efter förmåga måste inrymmas någon

plats i det kommunala skattesystemet vid sidan af den härskande beskattningen

efter intresse. Dock anser kommittén det vara klart, »att en kommunal

inkomstskatt mer och mer tenderar att bli oförenlig med moderna

sociala och politiska förhållanden». Kommittén föreslår därför att öfverföra

ytterligare statsskatter till kommunerna, särskild! en arfsskatt på lösöre.

Att fastigheterna i alla fall måste bära hufvudparten af de kommunala

bördorna, är klart; och man synes heller icke från något håll bestrida, att

så bör vara.

Det engelska kommunalskattesystemet återfinnes i allmännhet i de

engelska kolonierna, särskild! i de australiska och i Canada.

Gå vi till våra grannländer Norge och Danmark, finna vi äfven där

själfständiga kommunala fastighetsskatter. Vid sidan af dem upptagas inkomstskatter

(i Norge äfven förmögenhetsskatt) i den mån behofvet krafvel-.

Köpenhamn har tre fastighetsskatter, nämligen »arealskatten», »grundskatten»

och »broläggningsafgiften»; därtill komma vattenskatten och bidrag till

brandväsendet. Käkenskaperna för år 1899 utvisa, att kommunen af dessa

skatter haft en inkomst af omkring 4,400,000 kr.; samtidigt gaf den kommunala

inkomstskatten 3,470,000 kr.

I Sverige hafva kommunalskatterna tidigare, liksom i andra länder,

varit objektskatter, hufvudsakligen fastighetsskatter. Från och med införandet

af vår nuvarande kommunalförfattning har emellertid utvecklingen alltmera

gått i riktning af att, med bortseende från de olika skatteobjektens

säregna ställning till kommunerna, likformigt fördela alla skattebördor i

form af tillägg till den allmänna bevillningen. Därvid har bland annat

afskaffats större delen af de särskilda onera, som sedan gammalt ålegat

städernas fastighetsägare.

Emellertid har det icke varit möjligt att helt frigöra sig från objekt
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Sammansatta BeviUnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

beskattningens princip. Man har funnit, att den kommunala fastighetsskatten

icke kan utbytas mot eu skatt på inkomst af fastighet, att med

andra ord dess karaktär af objektskatt måste lämnas orubbad.

Den kommunala fastighetsskatten är emellertid icke i Sverige, såsom

den plägar vara i andra länder, en själfständig, i förhållande till inkomstskatten

fristående objektskatt, utan den betraktas på eu gång som skatt

för inkomst af fastighet. Detta medför åtskilliga olägenheter, hvilka framträda

på olika sätt på landet och i staden.

I en ren jordbrukskommun blir så godt som hela skattebördan uttagen

i form af objektskatt, hvilket innebär en farlig öfverdrift af intresseprincipen

och medför en oskäligt hög belastning af den skuldsatte fastighetsägaren

i förhållande till den skuldfrie. Det ofvan skildrade preussiska

systemet med en fristående fastighetsskatt vid sidan af den rena inkomstskatten

skulle i en sådan kommun öppna en medelväg mellan det nuvarande,

ofta som orättvist kända tillståndet och den andra ytterlighet, som består

i att lägga alla kommunens utgifter på en ren inkomstskatt.

I eu större stad åter med betydande industri och handel, och där inkomst

af kapital och arbete uppgår till stora belopp, komma fastigheterna

att bidraga med betydligt mindre andel af skattebeloppet än på landsbygden

och i många fall med långt mindre belopp, än som motsvarar de fördelar,

som tillskyndas fastigheterna genom de kommunala inrättningarne,

särskildt om man tager i betraktande den väsentliga stegring af fastighetsvärdet,

som uppkommer genom kommunernas utveckling, utan ägarens åtgärder.

Äfven här gäller, att skatteskyldigheten icke är rättvist afvägd

mellan skuldfria och skuldsatta fastighetsägare. Den skuldfrie kan icke

sägas lämna något särskildt bidrag till kommunens utgifter, ja han blir

på grund af det fastställda beräkningssättet stundom icke oväsentligt lägre

beskattad än den, som skattar för inkomst af arbete. Äfven här synes det

nödvändigt, för så vidt man vill inrymma intressebeskattningen plats i det

kommunala skattesystemet, att anordna fastighetsskatten som en fristående

objektskatt, utgående vid sidan af en inkomstskatt, som drabbar all inkomst,

vare sig fastighet eller andra inkomstkällor.

Under förutsättning att man accepterar objektbeskattning af fastighet,

torde inga principiella skäl kunna anföras mot att också utsträcka denna

objektsbeskattning till sådana näringar, som äro lokalt bundna vid kommunen,

och hvilkas intressen alltså i väsentliga punkter kunna anses sammanfalla

med kommunens. I sådant afseende må särskildt anföras, att, då

jordbruksnäringen i vårt land genom den nuvarande kommunala fastighets
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Sammansatta Sevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

skatten redan i viss mån träffas af en objektskatt, det vill synas naturligt,

att kommunerna också finge rätt att upptaga särskilda näringsskatter af

industriella och andra liknande företag. Väl är det sant, att sådana alltid

måste skatta för sin fastighet; men i många fall torde en dylik fastighetsskatt

icke tillräckligt motsvara näringens omfattning och betydelse. Om

ett stort industriellt företag förorsakar en fattig landskommun betydande

utgifter för skola, polisväsen, fattigvård o. s. v., så synes rättvisan bjuda,

att företaget under ett år, då det tilläfventyrs icke lämnat någon nettovinst,

dock i någon mån bidrar till kommunens omkostnader för detsamma; den

kommunala inkomstskatten bortfaller naturligtvis under ett sådant år; men

en ringare näringsskatt torde kommunen under alla omständigheter böra ha

rätt att påräkna. Det torde särskildt böra tagas under ompröfning, huruvida

icke den svåra frågan om en rättvis kommunal beskattning af skogsafverkningen

skulle kunna vinna en tillfredsställande lösning genom upptagande

af näringsskatter i vårt kommunala finans väsen.

Nödvändigheten att bereda kommunerna någon säker ersättning för

de utgifter, som stora affärsföretag kunna ådraga dem, eller för de uppoffringar,

kommunerna eljes göra till fördel för affärslifvet, framträder lika

starkt, om än under delvis andra former, i städerna. I främsta rummet

torde man med en kommunal näringsskatt böra söka träffa de näringsdrifter,

som sysselsätta ett stort antal arbetare; ty för dessa arbetare och

deras familjer har kommunen utgifter, hvilka ofta nog torde öfverstiga de

jämförelsevis små skattebidrag, som af arbetarne kunna utkräfvas. Det

vill vidare synas ganska rimligt, att städerna skulle ha rätt till särskilda

bidrag af de stora butikägarne, restauranterna och nöjeslokalerna, hvilkas

affärer till så väsentlig grad äro beroende af kommunens utveckling, och

för hvilka kommunerna för öfrigt icke så sällan få vidkännas extra utgifter.

Naturligt är, att genomförandet af en sådan nyhet som en kommunal

näringsskatt måste föregås af en grundlig utredning; gifvetvis måste också

stor varsamhet iakttagas, så att endast den stora och bärkraftiga näringsdriften

träffas af den nya skatten, liksom ock själfva skattesatserna torde

böra hållas inom mycket måttliga gränser. Detta torde icke hindra, att

reformen i alla fall kan bli af verklig betydelse för en mängd kommuner.

En förändring af det kommunala skatteväsendet i den riktning motionären

åsyftat måste uppenbarligen få mycket olika betydelse för lands- och

stadskommuner och torde därför icke böra företagas utan noggrant aktgifvande

på de särskilda förhållandena i olika slag af kommuner. Det synes

alltså vara af vikt, att man vid behandlingen af kommunalskattefrågan icke

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

fasthåller vid den fordran, att beskattningen ovillkorligen skall ske under

alldeles lika former i alla kommuner, i landskommunen, i municipalsamhället,

i småstaden, i storstaden. Fastmera bör det tagas i öfvervägande,

huruvida icke, i likhet med hvad fallet är i åtskilliga främmande länder,

särskilda skatteordningar för olika slag af kommuner kunde fastställas, och

huruvida icke på den vägen ett mera fruktbringande arbete på den kommunala

skattelagstiftningens område skulle kunna inledas. I alla händelser

torde vara nödvändigt, att man företager en noggrann och detaljerad undersökning

af de faktiska förhållanden inom de särskilda kommunerna, bvilka

kunna tjäna till ledning för ett allsidigt bedömande af den så viktiga och

svårlösta kommunalskattefrågan.

Hvad angår motionärens framställning rörande rättighet för kommunerna

att upptaga afgifter och bidrag af vederlags natur, hafva några förslag

i denna riktning framställts redan af kommunalskattekommittén. Motionären

har gifvit anvisning på åtskilliga nya sådana afgifter (se ofvan

sid. 5 och 6); och vill utskottet i detta sammanhang hänvisa till de exempel

från Preussen, utskottet ofvan anfört (sid. 34 och 35). Kungl. Maj:t lärer ej

underlåta att taga under ompröfning, i hvilken omfattning denna beskattningsform

kan anses lämplig för våra förhållanden. Om densamma gäller

i hög grad hvad som nyss yttrats rörande olika bestämmelser för olika slag

af kommuner.

Det vill alltså synas, som om det icke skulle vara omöjligt att äfven

i vårt land till en del hygga den kommunala budgeten på objektskatter

samt på afgifter och bidrag af vederlags natur. Men vill utskottet vid

erkännande häraf återigen erinra om hvad utskottet ofvan anfört (sid. 24),

och hvad också motionären i sitt yrkande synes velat framhäfva, nämligen

att en väsentlig del af de kommunala skatterna under alla omständigheter

torde böra utgå i form af tillägg till de direkta statsskatterna.

Af hvad utskottet sålunda anfört torde framgå, att motionären icke

saknat anledning för sin framställning. Emellertid anser sig utskottet icke

kunna tillstyrka en skrifvelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte. Det

är enligt utskottets mening icke möjligt att i frågans nuvarande outredda

skick bedöma, i hvilken utsträckning och under hvilka former objektbeskattning

bör vinna tillämpning i vår kommunala skattelagstiftning utöfver

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Sammansatta Sevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

hvad för närvarande är fallet. Riksdagen torde redan af detta skäl icke

böra göra något bestämdt uttalande i frågau. Då utskottet dessutom är

öfvertygadt, att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet vid pröfning af kommunalskattekommitténs

förslag är fästad vid frågan i hela dess vidd, hemställer

utskottet,

att herr Östbergs motion angående förnyad utredning

af kommunalskattefrågau icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1903.

På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:

Ii. CAVALLI.

Reservation

af herr G. Jansson mot vissa delar af motiveringen.

Bill. till lliksd. Prof. 1902.

r, Samt. 2 Afd. 2 Höft,

(J

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.