Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37
1903-04-02 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1903:37, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
1
N:o 37.
Ank. till Riksd. kansli den fl april 1903, kl. 8 e. m.
Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge jämte
en i ämnet väckt motion.
Under åberopande af utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för den 13 nästlidne mars har i en till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, n:o 64, Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga
ett propositionen bilagdt förslag till förordning angående vissa
bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och
Norge.
Enligt ofvan åberopade utdrag af statsrådsprotokollet har vid
ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet
anfört följande:
»Sedan nådiga förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 efter skedd
uppsägning upphört att gälla den 12 juli 1897, hafva rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge gällt bestämmelser, som
meddelats genom nådiga förordningar af den 28 maj 1897, den 13 maj
1898, den 5 maj 1899, den 20 april 1900, den 10 maj 1901 och den
9 maj 1902. En hvar af dessa förordningar förklarades skola, där ej
annorlunda stadgades, lända till efterrättelse till och med den 15 maj
Bih till Riksd. Brot. 1903. 5 Sami, 1 A/d. 31 Höft. (N:o 37.) 1 ''
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 87.
påföljande år. Nu gällande befattning upphör således att gälla den
15 nästkommande maj.
Beträffande de i ämnet nu gällande bestämmelser hafva under
nästlidet och innevarande år ett flertal framställningar till Kungl. Maj:t
inkommit, i syfte att ändring i samma bestämmelser måtte vidtagas.
Sålunda hafva i en den 25 februari 1902 ingifven skrift Per Persson
i Långaf, Janne Jonsson i Branäs m. fl. handlande i Norra Ny, Dalby
och Finnskoga socknar af Värmlands län i underdånighet anhållit, att
de undantagsbestämmelser i föreskrifterna rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge, enligt Indika af vissa varor större partier finge tullfritt
medföras vid resor öfver gränsen i de trakter inom Värmlands län,
som vore belägna norr om Medskogens tullstation, än i gränstrakter,
belägna söder därom, måtte, enär endast trakterna vid och norr om
Långflon kunde anses hafva så dåliga kommunikationer, att dylika
undantagsbestämmelser möjligen vore nödvändiga, upphäfvas hvad anginge
trakten mellan Medskogens och Långflons tullstationer.
Sedan med anledning af denna framställning arbetaren Karl Stenström,
torparen Olof Eriksson jämte åtskilliga andra personer i Södra
Finnskoga socken i en den 12 maj 1902 ingifven skrift i underdånighet
anhållit, att berörda framställning måtte lämnas utan afseende, har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län, på grund af särskilda
nådiga remisser, den 31 december 1902 afgifvit underdånigt utlåtande
i ärendet; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande däri anfört hufvudsakligen
följande.
Medgifvandet att vid resa landvägen från Norge till Sverige, i det
fall att resan skedde öfver den del af gränsen, som vore belägen mellan
tullstationen i Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken i Härjedalen,
få tullfritt medföra eu större myckenhet af vissa varor, än vid resor
öfver andra delar af gränsen, torde hafva sin grund i dessa gränsorters
på den svenska sidan aflägsna belägenhet från järnväg eller från stad
eller annan mera betydande handelsplats inom riket. För sin införsel
af de viktigaste lifsförnödenheterna vore befolkniugen i dessa trakter
i vidsträckt mån hänvisad till Norge, där den ock hade att söka den
hufvudsakligaste afsättningsorten för sina produkter. Enligt Kung].
Maj:ts befallningshafvandes mening förelåge, hvad Värmlands län beträffade,
fortfarande enahanda förhållanden, som en gång betingat förevarande
undantagsbestämmelser. Inom Öfre Ålfdalan odlades högst
obetydligt med brödsäd och befolkningen därstädes vore därför hänvisad
att från andra orter hämta den hufvudsakligaste delen af sina
behof af spannmål och mjöl. Det vore hufvudsakligen för den väster
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37. 3
om Klarälfven boende delen af öfre Ålfdalens befolkning, som den
tullfria gränsinförseln från Norge vore af betydelse. Ett upphäfvande
eller eu inskränkning af denna införsel skulle för dessa trakters befolkning
blifva så mycket olägligare, som denna införsel grundade sig på
sedan längre tid tillbaka bestående förhållanden och medfört ett ömsesidigt
varuutbyte mellan gränsorternas befolkning, som icke med samma
fördel kunde vändas åt andra håll. Att den tullfria införsel, hvarom
här vore fråga, för en del af traktens köpmän kunnat medföra olägenheter
kunde vara sannolikt, men, enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mening, hade den för ortens befolkning i sin helhet varit öfvervägande
gagnelig. Då på grund af hvad sålunda anförts medgifvandet att vid
resor öfver den del af gränsen mot Norge, som inom Värmland sträckte
sig från tullstationen i Medskogen norrut, medföra vissa störe kvantiteter
af vissa varor, än vid resor öfver andra delar af länsgränsen mot
Norge, fortfarande finge anses vara påkalladt, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hemställt, att förenämnda af Per Persson i Långaf m. fl.
gjorda ansökning icke måtte vinna nådigt afseende.
På grund af nådig remiss har generaltullstyrelsen den 19 sistlidno
januari afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid yttrat:
I de bestämmelser, hvilka efter mellanrikslagens upphäfvande ansågos
erforderliga rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge, inskränktes
i allmänhet kvantiteten af de varor, hvilka, då de icke i
handelsafsikt infördes, enligt mellanrikslagen fått, ehuru tullpliktiga,
vid resor öfver gränsen tullfritt medföras. I fråga om gränstrakterna
inom nordligaste delen af Värmland, inom Dalarna och Härjedalen samt
inom nordligaste delen af Jämtland och vidare norrut ansågs dock vid
dessa bestämmelsers antagande, att en sänkning af de till tullfri införsel
medgifna varukvantiteterna skulle för befolkningen komma att medföra
kännbara olägenheter, då dessa trakter vore så aflägset belägna från
stad eller annan handelsplats inom riket, att de för sin tillförsel af
allehanda förnödenheter vore företrädesvis hänvisade till Norge, där de
ock måste söka afsättningsorten för sina produkter. På denna grund
och då besvärligheten af kommunikationerna på den svenska sidan i
dessa gränstrakter syntes utgöra tillräcklig garanti mot missbruk i
handelsändamål af eu något rymligare tilltagen införselrätt, blefvo de i
§ 4 af mellanrikslagen för tullfri införsel stadgade varukvantiteterna bibehållna
såsom undantagsvis gällande i fråga om resor öfver den del
af gränsen, som vore belägen mellan Djeknelidens tullstation, nu benämnd
tullstationen i Medskogen, i Värmland och Ljusnebäcken i Härjedalen
samt öfver gränsen mot Frost vikens socken i Jämtland och norr om
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37,
denna belägna orter. Af hvad Kung!. Maj:ts befallningshafvande i
ärendet upplyst syntes framgå, att samma skäl, som sålunda föranledt
ifrågavarande undantagsbestämmelser, fortfarande vore gällande. Vid
sådant förhållande och då tillämpningen af dessa bestämmelser icke,
såvidt styrelsen hade sig bekant, föranledt, missbruk, som kunde anses
böra föranleda deras upphäfvande, saknade styrelsen anledning att till
bifall förorda ifrågavarande framställning.
Vidare har i underdånig skrifvelse den 13 nästlidne november
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län — med åberopande
af åtskilliga vid skrifvelsen fogade framställningar och protokollsutdrag
från östmarks och Lekvattnets inom Frykdals Öfre tingslag af nämnda
län belägna socknars kommunalstämmor — i underdånighet hemställt,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, till lindrande
al befolkningens i de norra och nordvästra delarne af länet
bekymmersamma ställning, sådan ändring af § 2 i förenämnda författning
kunde komma till stånd, att den rätt att vid resa landvägen från
Norge till Sverige öfver gränsen tullfritt införa 150 kilogram omalen
och 100 kilogram malen spannmål, som nu förefunnes, bland annat, i
fall att resan skedde öfver den del af gränsen, som vore belägen
mellan tullstationen i Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken i
Herjedalen, jämväl komme att omfatta gränsen mot Norge söder om
Medskogens tullstation till och med Hvitkärns tullstation i Lekvattnets
socken, hvarjämte Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillika uttalat
önskvärdheten däraf, att i den förordning rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge, som för tiden efter den 15 maj 1903 kunde blifva
gällande, medgifvande måtte för tiden till den 1 september 1903 lämnas
till enahanda tullfria varuinförsel mellan Medskogen och Hvitkärn. Till
stöd för berörda framställning har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hufvudsakligen anfört, att, enligt hvad af verkställd utredning framginge,
på grund af nästlidet års till missväxt gräusande skördeförhållanden
inom Östmarks och Lekvattnets socknar brist på brödsäd
lörefunnes i sådan omfattning, att befolkningen allenast med yttersta
svårighet kunde bära omsorgen om nödens afhållande från församlingarna;
att nämnda socknar, hvilka vore betungade med synnerligen
höga kommunalskatter, äfven under goda år vore hänvisade att köpa
afsevärda myckenheter spannmål, enär sädesproduktionen därstädes
aldrig på långt när motsvarade ortens behof; att, då möjligheten att
från öfriga delar af länet och landet tillfredsställa behofvet af spannmål
vore i. följd af de dåliga kommunikationerna väsentligen inskränkt,
särskildt vintertiden, befolkningen i nämnda socknar vore hänvisad att
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37. 5
taga sina lifsförnödenheter från Norge; att, då under nästlidet år befolkningen
i synnerligen stor utsträckning måste köpa brödsäd, genom
det ifrågasatta medgifvandet en väsentlig lindring skulle beredas särskild!
de närmast gränsen belägna trakterna, hvilka ock i allmänhet
vore fattigast och svårast drabbats af årets skördeförhållanden; samt
att i följd häraf, på sätt omförmälda framställningar och protokollsutdrag
utvisade, ett dylikt medgifvande framhållits såsom synnerligen
önskvärd!, helst en väsentlig prisskillnad å spannmål rådde å ömse
sidor om gränsen.
På grund af nådig remiss har generaltullstyrelsen den 1 december
1902 afgifvit underdånigt utlåtande öfver ifrågavarande framställning
och därvid anfört, att, enär af Kungl, Maj:ts befallningshafvandes nyssberörda
skrifvelse syntes framgå, att ifrågavarande delar af Värmlands
län vore i synnerligt behof af all. den hjälp, som kunde dem beredas,
generaltullstyrelsen funne den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
gjorda framställning högeligen behjärtansvärd. Då sagda framställning
icke heller afsåge annat, än att åt invånarne i en viss del af Värmlands
län skulle för en kortare tid medgifvas utsträckt rätt till tullfri
införsel af spannmål för hushållsbehof, hvarigenom de skulle blifva
likställda med invånarne i närmast norrut belägna del af sagda län,
samt. med hänsyn till hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande upplyst
i fråga om kommunikationsförhållandena mellan Östmarks och Lekvattnets
socknar samt andra delar af länet, det icke syntes vara att
befara, att ett dylikt medgifvande skulle kunna missbrukas till förmån
för befolkningen i orter, hvilka icke kunde anses vara i behof af ifrågavarande
rättighet, funne generaltullstyrelsen icke något att erinra mot
eu bestämmelse, gällande för den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ifrågasatta tid, att vid resa landvägen från Norge jämväl öfver den
del af gränsen, som vore belägen mellan tullstationen i Hvitkärn och
tullstationen i Medskogen, finge, under iakttagande af de i § 2 mom. 1
af omförmälda nådiga förordning stadgade föreskrifter, tullfritt medföras
150 kilogram omalen och 100 kilogram malen spannmål.
Därjämte har i underdånig skrifvelse den 8 nästlidne januari Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län hos Kungl. Maj:t anmält
särskilda af Bogens, Östervallskogs, Gunnarsskog,. Karlanda, Gräsmarks
och Töcksmarks kommuner gjorda ansökningar i enahanda syfte som
af setts med förberörda, af Östmarks och Lekvattnets kommuner gjorda
framställningar; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande för egen del
anfört hufvudsakligen följande.
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
Då ett tillmötesgående af nyssberörda framställningar skulle till
undvikande af orättvisor och olägenheter påkalla, att i sammanhang
därmed ett allmänt medgifvande, om ock endast tillfälligt, lämnades
att öfver hela länets gräns mot Norge vid resa landvägen därifrån till
Sverige tullfritt medföra större myckenheter spannmål, än hvad nu för
trakten söder om Medskogens tullstation vore tillåtet, måste en dylik
utsträckt tullfri införsel vara ägnad att väcka allvarliga betänkligheter.
Från vissa af gränstrakterna funnes skäligen bekväma kommunikationer
med andra delar af länet och jämväl med landet i öfrigt, hvadan faran
för missbruk af en dylik tullfri införsel finge anses rätt afsevärd. Då
vidare svårigheter och förluster häraf kunde uppkomma för ortens handlande,
som redan kunde antagas hafva försett sig med spannmål till
afsalu till inom Sverige gällande högre pris, funne sig Kungl. Maj:ts
befallningshafvande böra afstyrka bifall till nu iörevarande framställningar,
hvarvid Kungl. Maj:t,s befallningshafvande emellertid ville framhålla,
att någon olägenhet näppeligen syntes vara att befara, om, därest
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ofvanberörda framställning af den
13 november 1902 föranledde nådigt afseende, i sammanhang därmed
den ifrågasatta utsträckningen af den tullfria gränsinförseln jämväl
konnne att omfatta den del af gränsen mot Norge, som läge mellan
Hvitkärns och Mitandersfors tullstationer, för hvilket fall den lilla och
aflägset belägna Bogens kommun äfvensom vissa delar af Gräsmarks
socken skulle beredas en fördel, hvaraf befolkningen i dessa orter väl
vore i behof.
Jämväl generaltullstyrelsen, som den 16 nästlidne februari afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande öfver berörda framställningar, har hemställt,
att samma framställningar icke måtte af Kungl. Maj:t bifallas.
Vidkommande den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande omförmälda
utsträckning, utöfver hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ofvan
berörda underdåniga skrifvelse den 13 november 1902 föreslagit, af den
tullfria gränsinförseln, har generaltullstyrelsen, under förutsättning att
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i sistnämnda underdåniga skrifvelse
gjorda framställning vunne nådigt afseende, icke något att erinra mot
en bestämmelse, gällande för den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ifrågasatta tid, att vid resa landvägen från Norge jämväl öfver den del
af gränsen, som vore belägen mellan tullstationen i Mitandersfors och
tullstationen i Hvitkärn, finge, under iakttagande af de i § 2 mom. 1
af omförmälda nådiga förordning stadgade föreskrifter, tullfritt medföras
150 kilogram omalen och 100 kilogram malen spannmål.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 87. 7
Med underdåniga skrivelser af den 9 och 12 sistlidne januari
har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län ytterligare insändt
två af Västra Fogelviks och Blomskogs kommuner gjorda underdåniga
ansökningar i enahanda syfte som afsetts med de af förenämnda
kommuner gjorda framställningar; och har Kungl. Maj:ts befallningsningshafvande
såsom eget utlåtande beträffande dessa ansökningar åberopat
hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i förenämnda underdåniga
skrifvelse af den 8 januari innevarande år anfört.
Slutligen hafva i en till Kungl. Maj:t den 8 nästlidne januari inkommen
skrift handlandena W. T. Lundgren och J. H. Sylvander i
Strömstad med flera i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj:t måtte
föranstalta om upphäfvande, hvad anginge Bohuslän, af gällande särskilda
bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och
Norge, till stöd för hvilken anhållan i hufvudsak anförts, att den bland
berörda bestämmelser förekommande undantagsföreskriften, att vid resor
landvägen från Norge till Sverige vissa kvantiteter af åtskilliga eljest
tullpliktiga husbehofsartiklar finge tullfritt medföras, hvilken föreskrift
vid dess första tillkomst å en tid, då inga kommunikationer af nutida
slag vore att tillgå, haft till ändamål att för befolkningen på ömse
sidor om gränsen bereda lättnader för varuutbytet, numera, hvad Bohuslän
anginge, saknade de betingelser, som föranledt densamma, enär under
senare åren kommunikationerna väsentligen förbättrats och betydande
stenhuggerier anlagts utefter Idefjorden och å andra platser i närheten
samt landthandlare där etablerat sig till icke ringa antal; att emellertid
ett högst menligt inflytande på dessa handlandes varuomsättning förorsakades
däraf, att gränsbefolkningen på grund af nyssberörda författningsföreskrift
i stor skala inköpte sina förnödenheter från Norge, hvilket
i sin ordning skadligt inverkade på svensk handel och industri; samt
att det bland ifrågavarande bestämmelser rörande gränstrafiken jämväl
förekommande stadgandet-, att varor, som öster om Saltbacken å svenska
sidan och Sponviks skansar å norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden
fördes från Norge till Sverige i färja, pråm eller båt under fyra
tons dräktighet, skulle, med hänsyn till tullväsendet, anses såsom vore
de landvägen införda, på grund däraf att olika skeppsmätningsregler
vore gällande i Sverige och i Norge, tillämpades så, att farkosternas
högsta tillåtna dräktighet för denna trafik icke beräknades efter eu viss
gemensam norm utan efter hvardera landets mätningsregler, i följd
hvaraf norska fartyg med betydligt större nettodräktighet, enligt i Sverige
tillämpade mätningsregler, än fyra tons tillätes trafikera nämnda far
-
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
vatten, hvarigenom den svenska sjöfarten därstädes lede en uppenbar
skada.
I häröfver den 23 sistlidne januari afgifvet infordradt underdånigt
utlåtande har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohuslän
anfört följande.
Det syntes icke kunna förnekas, att de förhållanden, som sedan
lång tid tillbaka ansetts böra påkalla undantagsbestämmelser hvad gränsorterna
mellan Sverige och Norge beträffade i fråga om tullen för varor,
som landvägen infördes från det ena landet till det andra, under
senare tider i afseende å de bohuslänska gränsorterna undergått sådana
förändringar, att det kunde ifrågasättas, huruvida ett verkligt behof
fortfarande kräfde bibehållande af samma bestämmelser i fråga om
gränstrafiken mellan Bohuslän och Norge, eller om de ens vidare kunde
anses lämpliga för denna gränstrafik. Med förbättrade kommunikationer
och med den utveckling, handel och näringar vunnit inom de bohuslänska
gräu sorterna, syntes befolkningen därstädes numera utan svårighet
kunna inom landet förskaffa sig sina förnödenhetsvaror lika fördelaktigt
som genom en resa till Norge med därmed förenade särskilda
kostnader, och de produkter, som förr ansetts kunna med fördel afsätta^
i Norge, syntes numera på grund af större efterfrågan inom det
egna landet, i många fall, om också icke alltid, kunna lika förmånligt
afyttras i Sverige. Utan en närmare utredning af hithörande ämnen,
hvilken utredning Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke vore i tillfälle
att åvägabringa på den korta tid, som stode till buds, syntes man dock
svårligen kunna på ett fullt tillförlitligt sätt väga fördelar och olägenheter
mot hvarandra. Så mycket torde dock kunna sägas, att det syntes
vara oegentligt att endast hvad Bohuslän beträffade afskaffa den
ifrågavarande svenska undantagslagstiftningen, som vore afsedd för rikets
samtliga gränsorter och för alla dessa orter tillkommit på samma grunder.
Men möjligen vore förhållandena äfven hvad öfriga svenska gränsorter
vidkomme sådana, atl ifrågasättas kunde, att undantagsbestämmelserna
jämväl hvad dem beträffade icke vidare borde förnyas. För afgörande
af detta spörsmål erfordrades ytterligare undersökningar, som
antagligen icke kunde medhinnas, innan nådig proposition i ämnet
måste aflåtas till den nu församlade Riksdagen.
Hvad särskildt beträffade det anmärkta förhållandet att vid tillämpning
af mellanriksförfattningens stadgande att varor, som infördes öfver
viss del af Svinesund eller Idefjorden i fartyg under fyra tons dräktighet,
skulle under vissa förbehåll med hänsyn till tullväsendet betraktas
såsom vore de införda landvägen, stor skada tillfogades den svenska
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37. 9
ångbåtstrafiken genom konkurrens från Norge därigenom, att olika skeppsmätningsmetoder
vore gällande i de skilda länderna, hvaraf följden
blifvit, att en svensk ångbåt af samma storlek som en norsk af icke
fullt fyra tons dräktighet enligt norsk mätning ansåges hafva större
tonnage och följaktligen icke kunde bereda sina passagerare de fördelar
vid varuinförsel, som den till dimensionerna lika stora norska ångbåten,
så förefölle det Kungl. Maj:ts befallningshafvande ganska anmärkningsvärdt,
att det åberopade stadgandet kunnat tolkas så, att det lämnat
rum för ett dylikt missförhållande. Då i en svensk författning stadgades,
att ett visst tontal skulle vara bestämmande i visst afseende, så
syntes rätteligen detta tontal för alla fartyg, för hvilka tillämpning af
stadgandet ifrågasattes, böra bestämmas i enlighet med de i Sverige
gällande föreskrifter om skeppsmätning. Ett norskt ångfartyg borde
alltså enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande icke kunna
få användas för tullfri införsel af varor från Norge öfver gränsfjordarne
mot detta land, med mindre detsamma enligt svensk mätningsregel
hade under fyra tons dräktighet. Den missuppfattning af ifrågavarande
stadgande, som syntes hafva förekommit, utvisade emellertid, att ett
förtydligande af stadgandet vore af nöden, och borde därför, enligt
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt, vid utfärdande af mellanriksförfattning
för kommande årsperiod tillses, att bestämmelserna i fråga
så affattades, att de icke kunde lämna minsta rum för någon tvekan
angående rätta meningen därmed.
På grund af hvad sålunda anförts, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hemställt, att i anledning af berörda framställning måtte tagas
1 öfvervägande, huruvida icke vid utfärdande af mellanriksförfattning
för nästa årsperiod närmare borde bestämmas, huru tonnaget skulle
beräknas för de i § 3 af nu gällande författning omförmälda fartyg, så
att någon tvekan angående den rätta beräkningsgrunden icke kunde
ifrågakomma, samt att åtgärder måtte vidtagas för ernående af fullständig
utredning, huruvida för tiden därefter giltiga grunder förefunnes
för bibehållande af mellanriksförfattningen eller om densamma icke
borde afskaffa^ eller möjligen underkastas förändringar, vare sig för
samtliga gränsorter eller för vissa bland dem, och att efter denna utredning
beslut måtte fattas i sakens hela vidd.
Härefter har stenhuggeriförmannen J. F. Roos i Krokstrand den
2 nästlidne februari med anledning af förevarande ansökning till Kungl.
Maj:t ingifvit dels en skrift, däri han, under framhållande, bland annat,
att därest något bruste i tillgodogörandet af Sveriges intressen i bestämmelserna
rörande svenska fartygs likställighet med norska, detta
Jiili. till Iiiksd. Prof. 7903. 9 Sand. 1 AJd. 31 Häjt. 2
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
borde kunna ändras oberoende af frågan om gränshandeln mellan rikena,
anhållit, att nu gällande bestämmelser rörande ifrågavarande gränshandel
måtte. allt fortfarande bibehållas, dels ock ett protokollsutdrag, utvisande,
att vid ett af 95 personer besökt möte i gränshandelsfrågan den 28
nästlidne januari i Krokstad beslutits att enhälligt instämma i den af
Roos i föreliggande fråga affattade underdåniga skrifvelse.
Sedan härefter under den 4 och 7 nästlidne februari till Kungl.
Maj:t inkommit två skrifter från representanter för befolkningen i Näsinge,
Hagdals och Lammelands socknar med anhållan att nu gällande
bestämmelser rörande gränstrafiken måtte bibehållas, har på grund af
särskilda nådiga remisser generaltullstyrelsen den 19 nästlidne februari
afgifvit underdånigt utlåtande, däri styrelsen anfört följande.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som måste förutsättas äga närmaste
kännedom om kommunikationer och öfriga förhållanden af inverkan
på frågan, huruvida beträffande Bohuslän särskilda bestämmelser
fortfarande vore af nöden, i syfte att bereda befolkningen i gränsdistrikten
lättnader i samfärdseln öfver gränsen, hade i det öfver ifrågavarande
ansökning afgifna utlåtande förklarat de förhållanden, som
sedan lång tid tillbaka ansetts böra påkalla undantagsbestämmelser hvad
gränsorterna mellan Sverige och Norge beträffade, hafva under senare
tider i afseende å de bohusländska gränsorterna undergått sådana förändringar,
att det kunde ifrågasättas, om dessa bestämmelser vidare
kunde anses lämpliga för denna gränstrafik, men hade likväl funnit
sig icke vara i tillfälle att utan en närmare utredning af hithörande
ämnen på ett fullt tillförlitligt sätt väga fördelar och olägenheter mot
hvarandra. Generaltullstyrelsen, som i ännu mindre mån än Kungl.
Maj:ts befallningshafvande vore i tillfälle att utan föregående fullständigare
utredning afgifva något bestämdt yttrande om behöfligheten af
dylika förändringar, hade fördenskull icke något att erinra mot Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes förslag, att, innan ytterligare åtgärder vidtoges,
utredning i ämnet verkställdes, och då under senaste tiden flera
framställningar blifvit gjorda om förändringar af gällande mellanriksförfattning
i olika afseenden och beträffande olika trakter, ansåge styrelsen
i likhet med Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att, därest Kungl.
Maj:t skulle finna en dylik utredning erforderlig, densamma borde omfatta
hela gränsen mellan Sverige och Norge.
Hvad särskild! anginge den i ofvan berörda § 3 af gällande förordning
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge
förekommande bestämmelse, hvilken såsom villkor för att varor, som i
färja, pråm eller båt fördes från Norge till Sverige öfver Svinesund
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37. 11
eller Idefjorden, skulle få auses såsom vore de landvägen införda, föreskrefve,
att dessa farkosters dragighet skulle vara mindre än fyra tons,
erinrade styrelsen, att denna bestämmelse — hvilken oförändrad bibehållits
från mellanrikslagen -— under den tid, då såväl i Sverige som
i Norge i fråga om skeppsmätning gällde den s. k. tyska regeln, icke
kunde vid tillämpningen gifva anledning till sådan olika tolkning, som
nu blifvit anmärkt. Sedan Norge under år 1893 antagit den s. k.
engelska regeln för beräknande af maskinafdraget å ångfartyg, under
det att Sverige bibehållit den tyska regeln,’ hade det emellertid icke
blifvit närmare bestämdt, efter hvilken grund dräktigheten skulle beräknas
för fartyg i nyss omförmälda fart å Svinesund och Idefjorden,
i följd hvaraf den möjligheten icke vore utesluten, att olikställighet i
fråga om berörda trafik kunde uppstå mellan de båda länderna, då enligt
engelska regeln ett ångfartyg af intill fyra tons nettodräktighet
kunde i verkligheten vara betydligt större än ett ångfartyg af samma
neitodräktighet enligt tyska regeln. Då sålunda ett förtydligande af
nu gällande bestämmelser i berörda hänseende visat sig vara af beliofvet
påkalladt, har styrelsen, som icke ansett sig befogad vidtaga
några åtgärder i fråga om författningens tillämpning härutinnan, hemställt,
att föreskrifter måtte blifva meddelade, som åstadkomme likställighet
uti nu ifrågavarande hänseende mellan svenska och norska fartyg.
Beträffande den mot § 3 i nu gällande förordning angående vissa
bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och
Norge framställda anmärkningen, att till följd af de olika mätningsregler,
som tillämpades i de båda rikena, berörda stadgande skulle för
norska fartyg medföra en gynnsammare ställning än för svenska, tilllåter
jag mig erinra, att, då de i förordningen angående skeppsmätning
den 12 november 1880 och nådiga brefvet till generaltullstyrelsen angående
förändrade bestämmelser i afseende å erkännande af norska
fartygs mätbref den 11 oktober 1893 meddelade föreskrifter i fråga om
skyldighet för fartyg att vara underkastadt mätning och ommätning synas
böra vinna tillämpning på norskt fartyg, som användes å ifrågavarande
fart, i fall då skäligen antagas bör, att fartygets dräktighet med tillämpning
af den i Sverige gällande mätningsregel öfverstiger fyra tons,
berörda anmärkning icke torde påkalla någon ändring i paragrafens
föreskrifter; och då de framställningar om ändringar i öfrigt i bestämmelserna
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge,
för hvilka jag förut redogjort, icke heller synas mig för närvarande
böra föranleda till någon Kung!. Maj:ts åtgärd, hemställer jag i under
-
12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
dårlighet, att Kuugl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen
att antaga ett förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande
sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge af enahanda lydelse
med nu i ämnet gällande författning, att träda i kraft den 16
nästkommande maj och, där icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse
till och med den 15 maj 1904.»
Till bevillningsutskottets behandling har vidare hänvisats en inom
Andra Kammaren af herrar C. J. Berggren och M. Matsson väckt motion,
n:o 112, uti hvilken hemställts,
»att Riksdagen ville besluta, att de bestämmelser, som äro eller
varda stadgade för gränstrafiken öfver de mest gynnade delarna af landgränsen
mot Norge, äfven måtte gälla den del af samma gräns, som
sträcker sig från tullstationen Medskogen till Mitandersfors i Värmlands
län.»
Den af motionärerna till stöd för deras förslag åberopade motivering
lyder sålunda:
»Enligt § 2 mom. 1 af kungl. förordningen angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge
af den 9 maj 1902 är till lättnad för den svenska gränsbefolkningen
medgifvet att vid resa landvägen från det senare landet till det förra
tullfritt få medföra vissa till slag och mängder angifna varor, hvarförutom
samma mom. jämväl innehåller den bestämmelsen, att då resan
sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan tullstationen i
Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken i Härjedalen eller öfver gränsen
mot Frostvikens socken i Jämtland och norr om denna belägna
orter, stadgade myckenheter i fråga om uppräknade varor ökas, på sätt
sagda förordning närmare angifver.
Liksom de nordligare delarna af vårt land hafva Värmlands nordvästra
gränstrakter förlidet år hemsökts af missväxt. Sådana missväxtår,
ehuru icke af den svåra beskaffenhet som fjolårets, inträffa emellertid
rätt ofta i dessa bygder, där säden sällan hinner till full mognad.
I följd däraf måste befolkningen i berörda gränstrakter köpa det
hufvudsakligaste till såväl brödföda som utsäde. Sämst, lottade i detta
hänseende äro Norra och Södra Finnskoga, Hvitsands, Östmarks, Lekvattnets,
Gräsmarks och Bogens kommuner. Inom dessa bor en öfver
hufvud taget mycket fattig befolkning, som till väsentlig del består af
mindre hemmansägare, torpare och arbetare. I regel är det så att
hemmansägarne8 ekonomiska ställning är föga bättre än torparnes eller
13
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
arbetarnes. Det vanliga är, att de egendomar, som af dem brukas, äro
så små, att de afkasta säd till föda blott för en del af året.
En stor lijälp vore, om innebyggarne i förenämnda kommuner —- bär afses icke Norra och Södra Finnskoga, hvilka sedan den 28 maj
1897 åtnjuta en dylik fördel — erliölle de förmåner, som äro förenade
med den mest gynnade tullgränsen mot Norge. Det måste medgifvas,
att dessa kommuner hafva fullt ut lika stort behof däraf som t. ex. de
båda nyssnämnda. Kommunikationerna äro ungefär likartade, och afståndet
till närmaste svensk stad, järnväg eller större handelsplats är
mycket stort, för flera ända till 13 mil. Själfklart är, att vid sådant
förhållande alla tyngre varor, såsom spannmål, kräfva dryga fraktomkostnader,
hvarigenom varans pris i betydlig mån förhöjes. Kommer
därtill ock det förhållandet, att tillgången, såsom nu enligt enskilda meddelanden
lär vara fallet, på de nödvändigaste varorna, spanmål och
mjöl, tager slut på närmare håll, så uppstår förökad svårighet och bekymmer,
särskild! för de fattigare, att från de aflägsnare platser, där
sådana finnas till salu, hemforsla dem.
Befolkningen i berörda kommuner, naturligtvis mest den, som bor
närmare gränsen, står i liflig förbindelse med närbelägna gränstrakter i
Norge. Denna förbindelse har sin grund dels i naturförhållandena, dels
däri, att de svenska gränsboarna i stort antal söka och erhålla arbetsförtjänst
i nämnda land, hvarest rikligare tillgång på bättre aflönadt
arbete står till buds såväl vinter som sommar, och slutligen dels däri,
att de måste, i följd af rådande kommunikationsförhållanden, hämta
större delen af sina förnödenheter från Norge, hvarest äfven finnes
bättre afsättning för vissa produkter.
Här förut nämnda kommuner hafva, inseende nödvändigheten af
att någon lättnad borde beredas den därinom boende fattigare befolkningen,
ingått till Konungens befallningshafvande i Värmlands län med
begäran, att Konungens befallningshafvande ville hos Kungl. Maj:t göra
underdånig hemställan om beviljande af vissa lättnader rörande gränstrafiken
mellan dem och Norge. Upplyst har blifvit att Konungens
befallningshafvande i sagda län äfven ingått med en dylik hemställan,
hvari lär tillstyrkas, att särskilda lättnader utöfver de allmänt stadgade
måtte medgifvas för den del af gränsen, som ligger mellan tullstationerna
Medskogen och Mitandersfors i Värmland.
Detta förhållande jämte erhållna direkta uppmaningar från en del
saken angående kommuner har gifvit oss närmaste anledning till att
framföra föreliggande motion.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
1/1 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
Slutligen hänvisa motionärerna till de skäl för särskilda lättnader
i gränstrafiken, som af Kungl. Maj:t åberopades i den till 1897 års
Riksdag i ämnet afgifna proposition, hvilka skäl motionärerna förmena
i lika hög grad hafva tillämpning på här afsedda kommuner.
På sätt chefen för finansdepartementet, enligt här ofvan intagna
utdrag af protokollet öfver finansärenden, erinrat, hafva under loppet
al nästlidet och innevarande år från åtskilliga håll gjorts framställningar
i syfte att nu gällande bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge måtte i vissa afseenden ändras. Dessa framställningar
afse dels ändringar af den nu medgifna rätten till tullfri införsel
för husbehof af vissa varor, dels ock förtydligande af bestämmelsen,
huru tonnaget skall beräknas för de i § 3 af förordningen omförmälda
fartyg.
Kungl. Maj:t, som beträffande de gjorda framställningarna inhämtat
yttrande af vederbörande myndigheter, har emellertid, enligt hvad förestående
anförande jämväl utvisar, funnit dessa framställningar icke för
närvarande böra föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd, utan föreslagit
Riksdagen att antaga det förslag till förordning i ämnet, som
finnes den kungl. propositionen bilagdt, och hvilket är af enahanda
lydelse med nu gällande författning.
I likhet med Kungl. Maj:t har utskottet ansett anmärkningen om
förtydligande af bestämmelserna huru tonnaget skall beräknas för de
i § 3 af förordningen omförmälda fartyg icke böra påkalla någon förändring
i paragrafen, enär enligt, utskottets uppfattning gällande bestämmelser
.rörande fartygs mätning jämte därtill hörande stadganden
synas vara i detta afseende tillfyllest.
Hvad därefter angår de väckta ändringsförslagen, såvidt de afse
upphäfvande eller inskränkande af den nu medgifna rätten till tullfri
varuinförsel för husbehof, ansluter sig utskottet likaledes till Kungl.
Maj:ts härutinnan uttalade uppfattning och anser således, att någon
ändring i detta afseende icke för närvarande bör äga rum.
Vidkommande däremot de gjorda framställningarna om utsträckning
af sagda rätt till tullfri varuinförsel har utskottet, med hänsyn till
hvad ej mindre Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län än
äfven förbemälde motionärer härutinnan upplyst, funnit sig böra på det
sätt förorda ifrågavarande framställningar, att tullfri införsel af de i
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
gällande förordning, § 2, omförmälda större myckenheter omalen ock
malen spannmål måtte medgifvas äfven för det fall att resan sker öfver
den del af gränsen, som är belägen mellan tullstationerna i Medskogen
och Mitandersfors i Värmland.
Denna rättighet torde likväl icke böra medgifvas för längre tid
än som må anses vara oundgängligen påkalladt af nästlidet års synnerligen
ogynnsamma skördeförhållanden uti ifrågavarande trakter, eller,
på sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet föreslagit, till den 1
september innevarande år.
För genomförande af hvad utskottet sålunda föreslagit erfordras
ändring i § 2 af Kungl. Maj:ts författningsförslag äfvensom i de vid
detta fogade öfvergångsbestämmelser.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt hemställer utskottet,
l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kungl’
Maj:ts ifrågavarande förslag till förordning angående
vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge icke blifvit i oförändradt
skick bifallet, måtte antaga samma förslag med de
tillägg, utskottets härvid fogade författningsförslag utvisar;
samt
2:o) att herrar Berggrens och Matssons förevarande
motion måtte anses besvarad genom hvad utskottet
under l:o) hemställt.
Stockholm den 2 april 1903.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
16
Bevillningsutskottets Betänkande N.o .$7.
Bevillningsutskottets
Förslag
till
förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge.
§ I
Alla
i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och
af hvad slag och dräktighet som helst, skola, ehvad de där äro byggda
eller naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta
alla därmed förenade rättigheter samt må således, utan afseende
därå om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort
eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska varor,
icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda
inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras.
Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart
med samma rätt och under enahanda villkor, som för inhemska
fartyg och båtar äro bestämda.
För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen
medgifna förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar,
som till bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.
§ 2.
Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det,
med undantag för spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift
som tull, samt brännvin och sprit jämte därmed beredda drycker
äfvensom vin, för hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att
17
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
al till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar
tullfritt medföra följande mindre partier, nämligen:
bröd 10 kg.,
fläsk 10 kg.,
garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,
kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,
malt 10 kg.,
risgryn 5 kg.,
socker 5 kg.,
spannmål, omalen, 40 kg.,
» malen 25 kg.,
tobak 1 kg.,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 25 kronor,
Öl 5 liter samt
andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;
dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen,
som är belägen mellan tullstationen i Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken
i Härjedalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland
och norr om denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i
fråga om nedannämnda varor sålunda ökas, att det skall vara den
resande tillåtet att af dem tullfritt medföra följande partier, nämligen:
bröd 20 kg.,
malt 40 kg.,
socker 10 kg.,
spannmål, omalen 150 kg.,
» malen, 100 kg.,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett
värde af 40 kronor,
Öl 10 liter,
andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta mom. särskild!
stadgats, till ett sammanräknadt värde af 30 kronor;
skolande emellertid tullfri införsel af ofvan sist omförmälda
myckenheter spannmål, omalen och malen, vara medgifven äfven för
det fall, att resan sker öfver den del af gränsen, som är belägen
mellan tullstationen i Medskogen och tullstationen i Mitandersfors i
Värmland.
För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan
stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af
varan införda kvantiteten.
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 5 Sand, 1 A/d, 31 Höft. 3
18 Bevillningsutskottets Betänkande Ko 37.
Tullfrihet, • hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som
i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt
de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.
Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,
skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under edlig
förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke
införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke
för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för
hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik försäkran,
skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.
Mom. 2. Om i gränstrakterna någon äger eller brukar egendom
på båda sidor om gränsen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras
för egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.
Mom. 3. Varor, som . af gränsbefolkningen för husbållsbehof föras
från Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,
målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för
reparation och som efter sådan förädling eller reparation återinföras,
skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder.
Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof
föras från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller
reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och därefter till Norge återutföras,
vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.
Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast
för transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej
underkastade tullafgifter.
Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3
och 4 gjorda medgifvanden äger generaltullstyrelsen eller i särskildt
fall tullmyndighet vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter,
som kunna anses erforderliga.
§ 3.
Varor, som öster om Saltbacken å svenska och Sponviks skansar
å norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden föras från Norge till
Sverige i färja, pråm eller båt under fyra tons dräktighet eller om
vintern öfver isen, skola, med hänsikt till tullväsendet, anses såsom
vore de landvägen införda, så vida de icke antingen sjövägen transporterats
till norska sidan af nämnda färjställe eller fjord och därifrån
19
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 37.
sedan öfverförts till svenska sidan eller ock blifvit till denna senare
öfverförda för att därifrån omedelbart sändas sjövägen vidare.
Denna förordning skall träda i kraft den 16 nästinstundande maj
och, där icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med
den 15 maj 1904; dock att den här ofvan medgifna rätt till tullfri införsel
af de i förordningen omförmälda större myckenheterna spannmål,
omalen och malen, äfven för det fall, att resan sker öfver den del af
gränsen, som är belägen mellan tullstationen i Medskogen och tullstationen
i Mitandersfors i Värmland, skall gälla endast för tiden intill
den 1 september 1903.
20
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
Keservationer:
af herr Cavalli, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad; samt
af herr G. Jansson, som, under åberopande af här nedan intagna
handlingar (Bil. 1 och 2), ansett, att hvad utskottet tillstyrkt rörande
utsträckning af rätten till tullfri införsel af spannmål för husbehof bort
vara gällande till och med den 15 maj 1904.
Herrar O. A. Ericsson, Almqvist och Lindblad hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit, de två förstnämnde i behandlingen och
den sistnämnde i den slutliga behandlingen af detta ärende inom
utskottet.
A/skrift.
Bilaga 1 till herr O. Janssons reservation.
Protokoll vid extra kommunalstämma
med Lekvattnets
församling den 15 mars
1903.
Lekvattnets kapellförsamling, som har en folkmängd af något
öfver 900 personer, är belägen på de så kallade Värmlands finnskogar,
med sin västra gräns mot Norge, och har i allmänhet stenbunden och
21
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
mager jordmån, som endast vid de mest gynnsamma väderleksförhållanden
kan frambringa medelmåttig och mogen skörd, hvarföre missväxtår här
ofta inträffa, ehuru ej så svåra som förra året, då både hafre och korn,
hvilka sädeslag här mest odlas, måste skördas grön och frusen utan
kärna. Detta gör, att befolkningen, som i allmänhet är synnerligen
fattig, måste köpa såväl sin brödföda som utsäde. Af församlingens
154 jordbrukare med ett samtnanlagdt jordfyrktal af 2,867, hafva 133
under 25 fyrk. Afståndet till närmaste stad är 12 mil, till närmaste
järnvägsstation 8 mil och till Torsby handelsplats och ångbåtsstation
omkring 3 mil, hvilka afstånd göra, att frakterna på mjöl, sädeskorn
och dylikt blifva mycket höga. Stundom inträffar ock, att mjöl och
spannmål taga slut på närmare håll, hvadan svårigheterna och bekymren
ökas. På grund af dessa svårigheter har ock emigrationen mer
och mer tilltagit och folkmängden under en lång följd af år varit i
stadigt nedgående; och då nu bolagen börjat tränga sig in på alla
sidor, så är här allmänna tanken den, att om ingen lättnad beredes
detta fattiga folk i dess kamp för tillvaron, är Lekvattnet en utdöende
församling. En sådan lättnad skulle den ändring i gränstrafiken, som
åsyftas med nämnda motion, vara; ty dels på grund af natur och
kommunikationsförhållanden, dels i följd af rikligare tillfällen till arbetsförtjänster
i Norge står befolkningen här i liflig förbindelse med dess
angränsande bygder, och att vid resa öfver gränsen få tullfritt medtaga
100 kg. mjöl blefve för familjefadern en lättnad, hvarigenom för''
honom sparades både tid och penningar.
In fidem
P. Joll. Kjellander,
Justeradt den 22 mars 1903. ordf. i korn. st.
Oskar Olsson, J. Jonasson.
Uppläst i Lekvattnets kyrka söndagen den 22 mars 1903 betygar
L. M. Danielsson,
kap. pred.
P. Joll. Kjellander,
korn. st. ordf.
Rätt afskrifvet betygar
22
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.
Bilaga 2 till herr G. Janssons reservation.
Redo
öfver
Östmarks sockeus folkmängd, fattigpersonal, fyrk tal,
Fyrktal
Folk-
mängd
Understödda personer
Utdebitering
Fattigvårds-
utgifterna
Fastig-
hets
Inkomst
män
kvin-
nor
barn
Sum-
ma
hela
däraf
fattig-
vården
pr
fyrk
kronor
öre
7,763
2,722
4,401
60
130
80
270
kronor
16,552
öre
50
kronor
10,485
1
50
11,877
66
Riktigheten
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 97.
23
görelse
utdebiteringar jämväl till fattigvården m. m. 1902.
Antal hemmansägare med
fastighet taxerad
Anmärkningar.
under
1,000 kr.
mellan 1
och 5,000
kr.
öfver
5,000 kr.
Häri ingå ej bolag.
330
234
29
Utöfver denna utdebitering kommer utgifterna till skol- roterna (för byggnad och underhåll af 11 skolhus samt ved- brand till skolor och lärare — förklaring af C. J. Berggren).
häraf intygar
Sörmark den 16 mars 1903.
Per Persson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1903:74 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken m a1 i texten