Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37

1903-04-02 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1903:37, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

1

N:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den fl april 1903, kl. 8 e. m.

Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition medförslag

till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten

och gränstrafiken mellan Sverige och Norge jämte

en i ämnet väckt motion.

Under åberopande af utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden

för den 13 nästlidne mars har i en till bevillningsutskottet

hänvisad proposition, n:o 64, Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga

ett propositionen bilagdt förslag till förordning angående vissa

bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och

Norge.

Enligt ofvan åberopade utdrag af statsrådsprotokollet har vid

ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet

anfört följande:

»Sedan nådiga förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 efter skedd

uppsägning upphört att gälla den 12 juli 1897, hafva rörande sjöfarten

och gränstrafiken mellan Sverige och Norge gällt bestämmelser, som

meddelats genom nådiga förordningar af den 28 maj 1897, den 13 maj

1898, den 5 maj 1899, den 20 april 1900, den 10 maj 1901 och den

9 maj 1902. En hvar af dessa förordningar förklarades skola, där ej

annorlunda stadgades, lända till efterrättelse till och med den 15 maj

Bih till Riksd. Brot. 1903. 5 Sami, 1 A/d. 31 Höft. (N:o 37.) 1 ''

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 87.

påföljande år. Nu gällande befattning upphör således att gälla den

15 nästkommande maj.

Beträffande de i ämnet nu gällande bestämmelser hafva under

nästlidet och innevarande år ett flertal framställningar till Kungl. Maj:t

inkommit, i syfte att ändring i samma bestämmelser måtte vidtagas.

Sålunda hafva i en den 25 februari 1902 ingifven skrift Per Persson

i Långaf, Janne Jonsson i Branäs m. fl. handlande i Norra Ny, Dalby

och Finnskoga socknar af Värmlands län i underdånighet anhållit, att

de undantagsbestämmelser i föreskrifterna rörande gränstrafiken mellan

Sverige och Norge, enligt Indika af vissa varor större partier finge tullfritt

medföras vid resor öfver gränsen i de trakter inom Värmlands län,

som vore belägna norr om Medskogens tullstation, än i gränstrakter,

belägna söder därom, måtte, enär endast trakterna vid och norr om

Långflon kunde anses hafva så dåliga kommunikationer, att dylika

undantagsbestämmelser möjligen vore nödvändiga, upphäfvas hvad anginge

trakten mellan Medskogens och Långflons tullstationer.

Sedan med anledning af denna framställning arbetaren Karl Stenström,

torparen Olof Eriksson jämte åtskilliga andra personer i Södra

Finnskoga socken i en den 12 maj 1902 ingifven skrift i underdånighet

anhållit, att berörda framställning måtte lämnas utan afseende, har Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län, på grund af särskilda

nådiga remisser, den 31 december 1902 afgifvit underdånigt utlåtande

i ärendet; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande däri anfört hufvudsakligen

följande.

Medgifvandet att vid resa landvägen från Norge till Sverige, i det

fall att resan skedde öfver den del af gränsen, som vore belägen mellan

tullstationen i Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken i Härjedalen,

få tullfritt medföra eu större myckenhet af vissa varor, än vid resor

öfver andra delar af gränsen, torde hafva sin grund i dessa gränsorters

på den svenska sidan aflägsna belägenhet från järnväg eller från stad

eller annan mera betydande handelsplats inom riket. För sin införsel

af de viktigaste lifsförnödenheterna vore befolkniugen i dessa trakter

i vidsträckt mån hänvisad till Norge, där den ock hade att söka den

hufvudsakligaste afsättningsorten för sina produkter. Enligt Kung].

Maj:ts befallningshafvandes mening förelåge, hvad Värmlands län beträffade,

fortfarande enahanda förhållanden, som en gång betingat förevarande

undantagsbestämmelser. Inom Öfre Ålfdalan odlades högst

obetydligt med brödsäd och befolkningen därstädes vore därför hänvisad

att från andra orter hämta den hufvudsakligaste delen af sina

behof af spannmål och mjöl. Det vore hufvudsakligen för den väster

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37. 3

om Klarälfven boende delen af öfre Ålfdalens befolkning, som den

tullfria gränsinförseln från Norge vore af betydelse. Ett upphäfvande

eller eu inskränkning af denna införsel skulle för dessa trakters befolkning

blifva så mycket olägligare, som denna införsel grundade sig på

sedan längre tid tillbaka bestående förhållanden och medfört ett ömsesidigt

varuutbyte mellan gränsorternas befolkning, som icke med samma

fördel kunde vändas åt andra håll. Att den tullfria införsel, hvarom

här vore fråga, för en del af traktens köpmän kunnat medföra olägenheter

kunde vara sannolikt, men, enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

mening, hade den för ortens befolkning i sin helhet varit öfvervägande

gagnelig. Då på grund af hvad sålunda anförts medgifvandet att vid

resor öfver den del af gränsen mot Norge, som inom Värmland sträckte

sig från tullstationen i Medskogen norrut, medföra vissa störe kvantiteter

af vissa varor, än vid resor öfver andra delar af länsgränsen mot

Norge, fortfarande finge anses vara påkalladt, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hemställt, att förenämnda af Per Persson i Långaf m. fl.

gjorda ansökning icke måtte vinna nådigt afseende.

På grund af nådig remiss har generaltullstyrelsen den 19 sistlidno

januari afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid yttrat:

I de bestämmelser, hvilka efter mellanrikslagens upphäfvande ansågos

erforderliga rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge, inskränktes

i allmänhet kvantiteten af de varor, hvilka, då de icke i

handelsafsikt infördes, enligt mellanrikslagen fått, ehuru tullpliktiga,

vid resor öfver gränsen tullfritt medföras. I fråga om gränstrakterna

inom nordligaste delen af Värmland, inom Dalarna och Härjedalen samt

inom nordligaste delen af Jämtland och vidare norrut ansågs dock vid

dessa bestämmelsers antagande, att en sänkning af de till tullfri införsel

medgifna varukvantiteterna skulle för befolkningen komma att medföra

kännbara olägenheter, då dessa trakter vore så aflägset belägna från

stad eller annan handelsplats inom riket, att de för sin tillförsel af

allehanda förnödenheter vore företrädesvis hänvisade till Norge, där de

ock måste söka afsättningsorten för sina produkter. På denna grund

och då besvärligheten af kommunikationerna på den svenska sidan i

dessa gränstrakter syntes utgöra tillräcklig garanti mot missbruk i

handelsändamål af eu något rymligare tilltagen införselrätt, blefvo de i

§ 4 af mellanrikslagen för tullfri införsel stadgade varukvantiteterna bibehållna

såsom undantagsvis gällande i fråga om resor öfver den del

af gränsen, som vore belägen mellan Djeknelidens tullstation, nu benämnd

tullstationen i Medskogen, i Värmland och Ljusnebäcken i Härjedalen

samt öfver gränsen mot Frost vikens socken i Jämtland och norr om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37,

denna belägna orter. Af hvad Kung!. Maj:ts befallningshafvande i

ärendet upplyst syntes framgå, att samma skäl, som sålunda föranledt

ifrågavarande undantagsbestämmelser, fortfarande vore gällande. Vid

sådant förhållande och då tillämpningen af dessa bestämmelser icke,

såvidt styrelsen hade sig bekant, föranledt, missbruk, som kunde anses

böra föranleda deras upphäfvande, saknade styrelsen anledning att till

bifall förorda ifrågavarande framställning.

Vidare har i underdånig skrifvelse den 13 nästlidne november

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län — med åberopande

af åtskilliga vid skrifvelsen fogade framställningar och protokollsutdrag

från östmarks och Lekvattnets inom Frykdals Öfre tingslag af nämnda

län belägna socknars kommunalstämmor — i underdånighet hemställt,

att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke, till lindrande

al befolkningens i de norra och nordvästra delarne af länet

bekymmersamma ställning, sådan ändring af § 2 i förenämnda författning

kunde komma till stånd, att den rätt att vid resa landvägen från

Norge till Sverige öfver gränsen tullfritt införa 150 kilogram omalen

och 100 kilogram malen spannmål, som nu förefunnes, bland annat, i

fall att resan skedde öfver den del af gränsen, som vore belägen

mellan tullstationen i Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken i

Herjedalen, jämväl komme att omfatta gränsen mot Norge söder om

Medskogens tullstation till och med Hvitkärns tullstation i Lekvattnets

socken, hvarjämte Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillika uttalat

önskvärdheten däraf, att i den förordning rörande gränstrafiken mellan

Sverige och Norge, som för tiden efter den 15 maj 1903 kunde blifva

gällande, medgifvande måtte för tiden till den 1 september 1903 lämnas

till enahanda tullfria varuinförsel mellan Medskogen och Hvitkärn. Till

stöd för berörda framställning har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hufvudsakligen anfört, att, enligt hvad af verkställd utredning framginge,

på grund af nästlidet års till missväxt gräusande skördeförhållanden

inom Östmarks och Lekvattnets socknar brist på brödsäd

lörefunnes i sådan omfattning, att befolkningen allenast med yttersta

svårighet kunde bära omsorgen om nödens afhållande från församlingarna;

att nämnda socknar, hvilka vore betungade med synnerligen

höga kommunalskatter, äfven under goda år vore hänvisade att köpa

afsevärda myckenheter spannmål, enär sädesproduktionen därstädes

aldrig på långt när motsvarade ortens behof; att, då möjligheten att

från öfriga delar af länet och landet tillfredsställa behofvet af spannmål

vore i. följd af de dåliga kommunikationerna väsentligen inskränkt,

särskildt vintertiden, befolkningen i nämnda socknar vore hänvisad att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37. 5

taga sina lifsförnödenheter från Norge; att, då under nästlidet år befolkningen

i synnerligen stor utsträckning måste köpa brödsäd, genom

det ifrågasatta medgifvandet en väsentlig lindring skulle beredas särskild!

de närmast gränsen belägna trakterna, hvilka ock i allmänhet

vore fattigast och svårast drabbats af årets skördeförhållanden; samt

att i följd häraf, på sätt omförmälda framställningar och protokollsutdrag

utvisade, ett dylikt medgifvande framhållits såsom synnerligen

önskvärd!, helst en väsentlig prisskillnad å spannmål rådde å ömse

sidor om gränsen.

På grund af nådig remiss har generaltullstyrelsen den 1 december

1902 afgifvit underdånigt utlåtande öfver ifrågavarande framställning

och därvid anfört, att, enär af Kungl, Maj:ts befallningshafvandes nyssberörda

skrifvelse syntes framgå, att ifrågavarande delar af Värmlands

län vore i synnerligt behof af all. den hjälp, som kunde dem beredas,

generaltullstyrelsen funne den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

gjorda framställning högeligen behjärtansvärd. Då sagda framställning

icke heller afsåge annat, än att åt invånarne i en viss del af Värmlands

län skulle för en kortare tid medgifvas utsträckt rätt till tullfri

införsel af spannmål för hushållsbehof, hvarigenom de skulle blifva

likställda med invånarne i närmast norrut belägna del af sagda län,

samt. med hänsyn till hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande upplyst

i fråga om kommunikationsförhållandena mellan Östmarks och Lekvattnets

socknar samt andra delar af länet, det icke syntes vara att

befara, att ett dylikt medgifvande skulle kunna missbrukas till förmån

för befolkningen i orter, hvilka icke kunde anses vara i behof af ifrågavarande

rättighet, funne generaltullstyrelsen icke något att erinra mot

eu bestämmelse, gällande för den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ifrågasatta tid, att vid resa landvägen från Norge jämväl öfver den

del af gränsen, som vore belägen mellan tullstationen i Hvitkärn och

tullstationen i Medskogen, finge, under iakttagande af de i § 2 mom. 1

af omförmälda nådiga förordning stadgade föreskrifter, tullfritt medföras

150 kilogram omalen och 100 kilogram malen spannmål.

Därjämte har i underdånig skrifvelse den 8 nästlidne januari Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län hos Kungl. Maj:t anmält

särskilda af Bogens, Östervallskogs, Gunnarsskog,. Karlanda, Gräsmarks

och Töcksmarks kommuner gjorda ansökningar i enahanda syfte som

af setts med förberörda, af Östmarks och Lekvattnets kommuner gjorda

framställningar; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande för egen del

anfört hufvudsakligen följande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

Då ett tillmötesgående af nyssberörda framställningar skulle till

undvikande af orättvisor och olägenheter påkalla, att i sammanhang

därmed ett allmänt medgifvande, om ock endast tillfälligt, lämnades

att öfver hela länets gräns mot Norge vid resa landvägen därifrån till

Sverige tullfritt medföra större myckenheter spannmål, än hvad nu för

trakten söder om Medskogens tullstation vore tillåtet, måste en dylik

utsträckt tullfri införsel vara ägnad att väcka allvarliga betänkligheter.

Från vissa af gränstrakterna funnes skäligen bekväma kommunikationer

med andra delar af länet och jämväl med landet i öfrigt, hvadan faran

för missbruk af en dylik tullfri införsel finge anses rätt afsevärd. Då

vidare svårigheter och förluster häraf kunde uppkomma för ortens handlande,

som redan kunde antagas hafva försett sig med spannmål till

afsalu till inom Sverige gällande högre pris, funne sig Kungl. Maj:ts

befallningshafvande böra afstyrka bifall till nu iörevarande framställningar,

hvarvid Kungl. Maj:t,s befallningshafvande emellertid ville framhålla,

att någon olägenhet näppeligen syntes vara att befara, om, därest

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ofvanberörda framställning af den

13 november 1902 föranledde nådigt afseende, i sammanhang därmed

den ifrågasatta utsträckningen af den tullfria gränsinförseln jämväl

konnne att omfatta den del af gränsen mot Norge, som läge mellan

Hvitkärns och Mitandersfors tullstationer, för hvilket fall den lilla och

aflägset belägna Bogens kommun äfvensom vissa delar af Gräsmarks

socken skulle beredas en fördel, hvaraf befolkningen i dessa orter väl

vore i behof.

Jämväl generaltullstyrelsen, som den 16 nästlidne februari afgifvit

infordradt underdånigt utlåtande öfver berörda framställningar, har hemställt,

att samma framställningar icke måtte af Kungl. Maj:t bifallas.

Vidkommande den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande omförmälda

utsträckning, utöfver hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i ofvan

berörda underdåniga skrifvelse den 13 november 1902 föreslagit, af den

tullfria gränsinförseln, har generaltullstyrelsen, under förutsättning att

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i sistnämnda underdåniga skrifvelse

gjorda framställning vunne nådigt afseende, icke något att erinra mot

en bestämmelse, gällande för den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ifrågasatta tid, att vid resa landvägen från Norge jämväl öfver den del

af gränsen, som vore belägen mellan tullstationen i Mitandersfors och

tullstationen i Hvitkärn, finge, under iakttagande af de i § 2 mom. 1

af omförmälda nådiga förordning stadgade föreskrifter, tullfritt medföras

150 kilogram omalen och 100 kilogram malen spannmål.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 87. 7

Med underdåniga skrivelser af den 9 och 12 sistlidne januari

har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län ytterligare insändt

två af Västra Fogelviks och Blomskogs kommuner gjorda underdåniga

ansökningar i enahanda syfte som afsetts med de af förenämnda

kommuner gjorda framställningar; och har Kungl. Maj:ts befallningsningshafvande

såsom eget utlåtande beträffande dessa ansökningar åberopat

hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i förenämnda underdåniga

skrifvelse af den 8 januari innevarande år anfört.

Slutligen hafva i en till Kungl. Maj:t den 8 nästlidne januari inkommen

skrift handlandena W. T. Lundgren och J. H. Sylvander i

Strömstad med flera i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj:t måtte

föranstalta om upphäfvande, hvad anginge Bohuslän, af gällande särskilda

bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och

Norge, till stöd för hvilken anhållan i hufvudsak anförts, att den bland

berörda bestämmelser förekommande undantagsföreskriften, att vid resor

landvägen från Norge till Sverige vissa kvantiteter af åtskilliga eljest

tullpliktiga husbehofsartiklar finge tullfritt medföras, hvilken föreskrift

vid dess första tillkomst å en tid, då inga kommunikationer af nutida

slag vore att tillgå, haft till ändamål att för befolkningen på ömse

sidor om gränsen bereda lättnader för varuutbytet, numera, hvad Bohuslän

anginge, saknade de betingelser, som föranledt densamma, enär under

senare åren kommunikationerna väsentligen förbättrats och betydande

stenhuggerier anlagts utefter Idefjorden och å andra platser i närheten

samt landthandlare där etablerat sig till icke ringa antal; att emellertid

ett högst menligt inflytande på dessa handlandes varuomsättning förorsakades

däraf, att gränsbefolkningen på grund af nyssberörda författningsföreskrift

i stor skala inköpte sina förnödenheter från Norge, hvilket

i sin ordning skadligt inverkade på svensk handel och industri; samt

att det bland ifrågavarande bestämmelser rörande gränstrafiken jämväl

förekommande stadgandet-, att varor, som öster om Saltbacken å svenska

sidan och Sponviks skansar å norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden

fördes från Norge till Sverige i färja, pråm eller båt under fyra

tons dräktighet, skulle, med hänsyn till tullväsendet, anses såsom vore

de landvägen införda, på grund däraf att olika skeppsmätningsregler

vore gällande i Sverige och i Norge, tillämpades så, att farkosternas

högsta tillåtna dräktighet för denna trafik icke beräknades efter eu viss

gemensam norm utan efter hvardera landets mätningsregler, i följd

hvaraf norska fartyg med betydligt större nettodräktighet, enligt i Sverige

tillämpade mätningsregler, än fyra tons tillätes trafikera nämnda far
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

vatten, hvarigenom den svenska sjöfarten därstädes lede en uppenbar

skada.

I häröfver den 23 sistlidne januari afgifvet infordradt underdånigt

utlåtande har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohuslän

anfört följande.

Det syntes icke kunna förnekas, att de förhållanden, som sedan

lång tid tillbaka ansetts böra påkalla undantagsbestämmelser hvad gränsorterna

mellan Sverige och Norge beträffade i fråga om tullen för varor,

som landvägen infördes från det ena landet till det andra, under

senare tider i afseende å de bohuslänska gränsorterna undergått sådana

förändringar, att det kunde ifrågasättas, huruvida ett verkligt behof

fortfarande kräfde bibehållande af samma bestämmelser i fråga om

gränstrafiken mellan Bohuslän och Norge, eller om de ens vidare kunde

anses lämpliga för denna gränstrafik. Med förbättrade kommunikationer

och med den utveckling, handel och näringar vunnit inom de bohuslänska

gräu sorterna, syntes befolkningen därstädes numera utan svårighet

kunna inom landet förskaffa sig sina förnödenhetsvaror lika fördelaktigt

som genom en resa till Norge med därmed förenade särskilda

kostnader, och de produkter, som förr ansetts kunna med fördel afsätta^

i Norge, syntes numera på grund af större efterfrågan inom det

egna landet, i många fall, om också icke alltid, kunna lika förmånligt

afyttras i Sverige. Utan en närmare utredning af hithörande ämnen,

hvilken utredning Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke vore i tillfälle

att åvägabringa på den korta tid, som stode till buds, syntes man dock

svårligen kunna på ett fullt tillförlitligt sätt väga fördelar och olägenheter

mot hvarandra. Så mycket torde dock kunna sägas, att det syntes

vara oegentligt att endast hvad Bohuslän beträffade afskaffa den

ifrågavarande svenska undantagslagstiftningen, som vore afsedd för rikets

samtliga gränsorter och för alla dessa orter tillkommit på samma grunder.

Men möjligen vore förhållandena äfven hvad öfriga svenska gränsorter

vidkomme sådana, atl ifrågasättas kunde, att undantagsbestämmelserna

jämväl hvad dem beträffade icke vidare borde förnyas. För afgörande

af detta spörsmål erfordrades ytterligare undersökningar, som

antagligen icke kunde medhinnas, innan nådig proposition i ämnet

måste aflåtas till den nu församlade Riksdagen.

Hvad särskildt beträffade det anmärkta förhållandet att vid tillämpning

af mellanriksförfattningens stadgande att varor, som infördes öfver

viss del af Svinesund eller Idefjorden i fartyg under fyra tons dräktighet,

skulle under vissa förbehåll med hänsyn till tullväsendet betraktas

såsom vore de införda landvägen, stor skada tillfogades den svenska

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37. 9

ångbåtstrafiken genom konkurrens från Norge därigenom, att olika skeppsmätningsmetoder

vore gällande i de skilda länderna, hvaraf följden

blifvit, att en svensk ångbåt af samma storlek som en norsk af icke

fullt fyra tons dräktighet enligt norsk mätning ansåges hafva större

tonnage och följaktligen icke kunde bereda sina passagerare de fördelar

vid varuinförsel, som den till dimensionerna lika stora norska ångbåten,

så förefölle det Kungl. Maj:ts befallningshafvande ganska anmärkningsvärdt,

att det åberopade stadgandet kunnat tolkas så, att det lämnat

rum för ett dylikt missförhållande. Då i en svensk författning stadgades,

att ett visst tontal skulle vara bestämmande i visst afseende, så

syntes rätteligen detta tontal för alla fartyg, för hvilka tillämpning af

stadgandet ifrågasattes, böra bestämmas i enlighet med de i Sverige

gällande föreskrifter om skeppsmätning. Ett norskt ångfartyg borde

alltså enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande icke kunna

få användas för tullfri införsel af varor från Norge öfver gränsfjordarne

mot detta land, med mindre detsamma enligt svensk mätningsregel

hade under fyra tons dräktighet. Den missuppfattning af ifrågavarande

stadgande, som syntes hafva förekommit, utvisade emellertid, att ett

förtydligande af stadgandet vore af nöden, och borde därför, enligt

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt, vid utfärdande af mellanriksförfattning

för kommande årsperiod tillses, att bestämmelserna i fråga

så affattades, att de icke kunde lämna minsta rum för någon tvekan

angående rätta meningen därmed.

På grund af hvad sålunda anförts, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hemställt, att i anledning af berörda framställning måtte tagas

1 öfvervägande, huruvida icke vid utfärdande af mellanriksförfattning

för nästa årsperiod närmare borde bestämmas, huru tonnaget skulle

beräknas för de i § 3 af nu gällande författning omförmälda fartyg, så

att någon tvekan angående den rätta beräkningsgrunden icke kunde

ifrågakomma, samt att åtgärder måtte vidtagas för ernående af fullständig

utredning, huruvida för tiden därefter giltiga grunder förefunnes

för bibehållande af mellanriksförfattningen eller om densamma icke

borde afskaffa^ eller möjligen underkastas förändringar, vare sig för

samtliga gränsorter eller för vissa bland dem, och att efter denna utredning

beslut måtte fattas i sakens hela vidd.

Härefter har stenhuggeriförmannen J. F. Roos i Krokstrand den

2 nästlidne februari med anledning af förevarande ansökning till Kungl.

Maj:t ingifvit dels en skrift, däri han, under framhållande, bland annat,

att därest något bruste i tillgodogörandet af Sveriges intressen i bestämmelserna

rörande svenska fartygs likställighet med norska, detta

Jiili. till Iiiksd. Prof. 7903. 9 Sand. 1 AJd. 31 Häjt. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

borde kunna ändras oberoende af frågan om gränshandeln mellan rikena,

anhållit, att nu gällande bestämmelser rörande ifrågavarande gränshandel

måtte. allt fortfarande bibehållas, dels ock ett protokollsutdrag, utvisande,

att vid ett af 95 personer besökt möte i gränshandelsfrågan den 28

nästlidne januari i Krokstad beslutits att enhälligt instämma i den af

Roos i föreliggande fråga affattade underdåniga skrifvelse.

Sedan härefter under den 4 och 7 nästlidne februari till Kungl.

Maj:t inkommit två skrifter från representanter för befolkningen i Näsinge,

Hagdals och Lammelands socknar med anhållan att nu gällande

bestämmelser rörande gränstrafiken måtte bibehållas, har på grund af

särskilda nådiga remisser generaltullstyrelsen den 19 nästlidne februari

afgifvit underdånigt utlåtande, däri styrelsen anfört följande.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som måste förutsättas äga närmaste

kännedom om kommunikationer och öfriga förhållanden af inverkan

på frågan, huruvida beträffande Bohuslän särskilda bestämmelser

fortfarande vore af nöden, i syfte att bereda befolkningen i gränsdistrikten

lättnader i samfärdseln öfver gränsen, hade i det öfver ifrågavarande

ansökning afgifna utlåtande förklarat de förhållanden, som

sedan lång tid tillbaka ansetts böra påkalla undantagsbestämmelser hvad

gränsorterna mellan Sverige och Norge beträffade, hafva under senare

tider i afseende å de bohusländska gränsorterna undergått sådana förändringar,

att det kunde ifrågasättas, om dessa bestämmelser vidare

kunde anses lämpliga för denna gränstrafik, men hade likväl funnit

sig icke vara i tillfälle att utan en närmare utredning af hithörande

ämnen på ett fullt tillförlitligt sätt väga fördelar och olägenheter mot

hvarandra. Generaltullstyrelsen, som i ännu mindre mån än Kungl.

Maj:ts befallningshafvande vore i tillfälle att utan föregående fullständigare

utredning afgifva något bestämdt yttrande om behöfligheten af

dylika förändringar, hade fördenskull icke något att erinra mot Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes förslag, att, innan ytterligare åtgärder vidtoges,

utredning i ämnet verkställdes, och då under senaste tiden flera

framställningar blifvit gjorda om förändringar af gällande mellanriksförfattning

i olika afseenden och beträffande olika trakter, ansåge styrelsen

i likhet med Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att, därest Kungl.

Maj:t skulle finna en dylik utredning erforderlig, densamma borde omfatta

hela gränsen mellan Sverige och Norge.

Hvad särskild! anginge den i ofvan berörda § 3 af gällande förordning

rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge

förekommande bestämmelse, hvilken såsom villkor för att varor, som i

färja, pråm eller båt fördes från Norge till Sverige öfver Svinesund

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37. 11

eller Idefjorden, skulle få auses såsom vore de landvägen införda, föreskrefve,

att dessa farkosters dragighet skulle vara mindre än fyra tons,

erinrade styrelsen, att denna bestämmelse — hvilken oförändrad bibehållits

från mellanrikslagen -— under den tid, då såväl i Sverige som

i Norge i fråga om skeppsmätning gällde den s. k. tyska regeln, icke

kunde vid tillämpningen gifva anledning till sådan olika tolkning, som

nu blifvit anmärkt. Sedan Norge under år 1893 antagit den s. k.

engelska regeln för beräknande af maskinafdraget å ångfartyg, under

det att Sverige bibehållit den tyska regeln,’ hade det emellertid icke

blifvit närmare bestämdt, efter hvilken grund dräktigheten skulle beräknas

för fartyg i nyss omförmälda fart å Svinesund och Idefjorden,

i följd hvaraf den möjligheten icke vore utesluten, att olikställighet i

fråga om berörda trafik kunde uppstå mellan de båda länderna, då enligt

engelska regeln ett ångfartyg af intill fyra tons nettodräktighet

kunde i verkligheten vara betydligt större än ett ångfartyg af samma

neitodräktighet enligt tyska regeln. Då sålunda ett förtydligande af

nu gällande bestämmelser i berörda hänseende visat sig vara af beliofvet

påkalladt, har styrelsen, som icke ansett sig befogad vidtaga

några åtgärder i fråga om författningens tillämpning härutinnan, hemställt,

att föreskrifter måtte blifva meddelade, som åstadkomme likställighet

uti nu ifrågavarande hänseende mellan svenska och norska fartyg.

Beträffande den mot § 3 i nu gällande förordning angående vissa

bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och

Norge framställda anmärkningen, att till följd af de olika mätningsregler,

som tillämpades i de båda rikena, berörda stadgande skulle för

norska fartyg medföra en gynnsammare ställning än för svenska, tilllåter

jag mig erinra, att, då de i förordningen angående skeppsmätning

den 12 november 1880 och nådiga brefvet till generaltullstyrelsen angående

förändrade bestämmelser i afseende å erkännande af norska

fartygs mätbref den 11 oktober 1893 meddelade föreskrifter i fråga om

skyldighet för fartyg att vara underkastadt mätning och ommätning synas

böra vinna tillämpning på norskt fartyg, som användes å ifrågavarande

fart, i fall då skäligen antagas bör, att fartygets dräktighet med tillämpning

af den i Sverige gällande mätningsregel öfverstiger fyra tons,

berörda anmärkning icke torde påkalla någon ändring i paragrafens

föreskrifter; och då de framställningar om ändringar i öfrigt i bestämmelserna

rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge,

för hvilka jag förut redogjort, icke heller synas mig för närvarande

böra föranleda till någon Kung!. Maj:ts åtgärd, hemställer jag i under
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

dårlighet, att Kuugl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen

att antaga ett förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande

sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge af enahanda lydelse

med nu i ämnet gällande författning, att träda i kraft den 16

nästkommande maj och, där icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse

till och med den 15 maj 1904.»

Till bevillningsutskottets behandling har vidare hänvisats en inom

Andra Kammaren af herrar C. J. Berggren och M. Matsson väckt motion,

n:o 112, uti hvilken hemställts,

»att Riksdagen ville besluta, att de bestämmelser, som äro eller

varda stadgade för gränstrafiken öfver de mest gynnade delarna af landgränsen

mot Norge, äfven måtte gälla den del af samma gräns, som

sträcker sig från tullstationen Medskogen till Mitandersfors i Värmlands

län.»

Den af motionärerna till stöd för deras förslag åberopade motivering

lyder sålunda:

»Enligt § 2 mom. 1 af kungl. förordningen angående vissa bestämmelser

rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge

af den 9 maj 1902 är till lättnad för den svenska gränsbefolkningen

medgifvet att vid resa landvägen från det senare landet till det förra

tullfritt få medföra vissa till slag och mängder angifna varor, hvarförutom

samma mom. jämväl innehåller den bestämmelsen, att då resan

sker öfver den del af gränsen, som är belägen mellan tullstationen i

Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken i Härjedalen eller öfver gränsen

mot Frostvikens socken i Jämtland och norr om denna belägna

orter, stadgade myckenheter i fråga om uppräknade varor ökas, på sätt

sagda förordning närmare angifver.

Liksom de nordligare delarna af vårt land hafva Värmlands nordvästra

gränstrakter förlidet år hemsökts af missväxt. Sådana missväxtår,

ehuru icke af den svåra beskaffenhet som fjolårets, inträffa emellertid

rätt ofta i dessa bygder, där säden sällan hinner till full mognad.

I följd däraf måste befolkningen i berörda gränstrakter köpa det

hufvudsakligaste till såväl brödföda som utsäde. Sämst, lottade i detta

hänseende äro Norra och Södra Finnskoga, Hvitsands, Östmarks, Lekvattnets,

Gräsmarks och Bogens kommuner. Inom dessa bor en öfver

hufvud taget mycket fattig befolkning, som till väsentlig del består af

mindre hemmansägare, torpare och arbetare. I regel är det så att

hemmansägarne8 ekonomiska ställning är föga bättre än torparnes eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

arbetarnes. Det vanliga är, att de egendomar, som af dem brukas, äro

så små, att de afkasta säd till föda blott för en del af året.

En stor lijälp vore, om innebyggarne i förenämnda kommuner —- bär afses icke Norra och Södra Finnskoga, hvilka sedan den 28 maj

1897 åtnjuta en dylik fördel — erliölle de förmåner, som äro förenade

med den mest gynnade tullgränsen mot Norge. Det måste medgifvas,

att dessa kommuner hafva fullt ut lika stort behof däraf som t. ex. de

båda nyssnämnda. Kommunikationerna äro ungefär likartade, och afståndet

till närmaste svensk stad, järnväg eller större handelsplats är

mycket stort, för flera ända till 13 mil. Själfklart är, att vid sådant

förhållande alla tyngre varor, såsom spannmål, kräfva dryga fraktomkostnader,

hvarigenom varans pris i betydlig mån förhöjes. Kommer

därtill ock det förhållandet, att tillgången, såsom nu enligt enskilda meddelanden

lär vara fallet, på de nödvändigaste varorna, spanmål och

mjöl, tager slut på närmare håll, så uppstår förökad svårighet och bekymmer,

särskild! för de fattigare, att från de aflägsnare platser, där

sådana finnas till salu, hemforsla dem.

Befolkningen i berörda kommuner, naturligtvis mest den, som bor

närmare gränsen, står i liflig förbindelse med närbelägna gränstrakter i

Norge. Denna förbindelse har sin grund dels i naturförhållandena, dels

däri, att de svenska gränsboarna i stort antal söka och erhålla arbetsförtjänst

i nämnda land, hvarest rikligare tillgång på bättre aflönadt

arbete står till buds såväl vinter som sommar, och slutligen dels däri,

att de måste, i följd af rådande kommunikationsförhållanden, hämta

större delen af sina förnödenheter från Norge, hvarest äfven finnes

bättre afsättning för vissa produkter.

Här förut nämnda kommuner hafva, inseende nödvändigheten af

att någon lättnad borde beredas den därinom boende fattigare befolkningen,

ingått till Konungens befallningshafvande i Värmlands län med

begäran, att Konungens befallningshafvande ville hos Kungl. Maj:t göra

underdånig hemställan om beviljande af vissa lättnader rörande gränstrafiken

mellan dem och Norge. Upplyst har blifvit att Konungens

befallningshafvande i sagda län äfven ingått med en dylik hemställan,

hvari lär tillstyrkas, att särskilda lättnader utöfver de allmänt stadgade

måtte medgifvas för den del af gränsen, som ligger mellan tullstationerna

Medskogen och Mitandersfors i Värmland.

Detta förhållande jämte erhållna direkta uppmaningar från en del

saken angående kommuner har gifvit oss närmaste anledning till att

framföra föreliggande motion.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

1/1 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

Slutligen hänvisa motionärerna till de skäl för särskilda lättnader

i gränstrafiken, som af Kungl. Maj:t åberopades i den till 1897 års

Riksdag i ämnet afgifna proposition, hvilka skäl motionärerna förmena

i lika hög grad hafva tillämpning på här afsedda kommuner.

På sätt chefen för finansdepartementet, enligt här ofvan intagna

utdrag af protokollet öfver finansärenden, erinrat, hafva under loppet

al nästlidet och innevarande år från åtskilliga håll gjorts framställningar

i syfte att nu gällande bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken

mellan Sverige och Norge måtte i vissa afseenden ändras. Dessa framställningar

afse dels ändringar af den nu medgifna rätten till tullfri införsel

för husbehof af vissa varor, dels ock förtydligande af bestämmelsen,

huru tonnaget skall beräknas för de i § 3 af förordningen omförmälda

fartyg.

Kungl. Maj:t, som beträffande de gjorda framställningarna inhämtat

yttrande af vederbörande myndigheter, har emellertid, enligt hvad förestående

anförande jämväl utvisar, funnit dessa framställningar icke för

närvarande böra föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd, utan föreslagit

Riksdagen att antaga det förslag till förordning i ämnet, som

finnes den kungl. propositionen bilagdt, och hvilket är af enahanda

lydelse med nu gällande författning.

I likhet med Kungl. Maj:t har utskottet ansett anmärkningen om

förtydligande af bestämmelserna huru tonnaget skall beräknas för de

i § 3 af förordningen omförmälda fartyg icke böra påkalla någon förändring

i paragrafen, enär enligt, utskottets uppfattning gällande bestämmelser

.rörande fartygs mätning jämte därtill hörande stadganden

synas vara i detta afseende tillfyllest.

Hvad därefter angår de väckta ändringsförslagen, såvidt de afse

upphäfvande eller inskränkande af den nu medgifna rätten till tullfri

varuinförsel för husbehof, ansluter sig utskottet likaledes till Kungl.

Maj:ts härutinnan uttalade uppfattning och anser således, att någon

ändring i detta afseende icke för närvarande bör äga rum.

Vidkommande däremot de gjorda framställningarna om utsträckning

af sagda rätt till tullfri varuinförsel har utskottet, med hänsyn till

hvad ej mindre Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län än

äfven förbemälde motionärer härutinnan upplyst, funnit sig böra på det

sätt förorda ifrågavarande framställningar, att tullfri införsel af de i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

gällande förordning, § 2, omförmälda större myckenheter omalen ock

malen spannmål måtte medgifvas äfven för det fall att resan sker öfver

den del af gränsen, som är belägen mellan tullstationerna i Medskogen

och Mitandersfors i Värmland.

Denna rättighet torde likväl icke böra medgifvas för längre tid

än som må anses vara oundgängligen påkalladt af nästlidet års synnerligen

ogynnsamma skördeförhållanden uti ifrågavarande trakter, eller,

på sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet föreslagit, till den 1

september innevarande år.

För genomförande af hvad utskottet sålunda föreslagit erfordras

ändring i § 2 af Kungl. Maj:ts författningsförslag äfvensom i de vid

detta fogade öfvergångsbestämmelser.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kungl’

Maj:ts ifrågavarande förslag till förordning angående

vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken

mellan Sverige och Norge icke blifvit i oförändradt

skick bifallet, måtte antaga samma förslag med de

tillägg, utskottets härvid fogade författningsförslag utvisar;

samt

2:o) att herrar Berggrens och Matssons förevarande

motion måtte anses besvarad genom hvad utskottet

under l:o) hemställt.

Stockholm den 2 april 1903.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande N.o .$7.

Bevillningsutskottets

Förslag

till

förordning

angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan

Sverige och Norge.

§ I
Alla

i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och

af hvad slag och dräktighet som helst, skola, ehvad de där äro byggda

eller naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta

alla därmed förenade rättigheter samt må således, utan afseende

därå om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort

eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska varor,

icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda

inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras.

Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart

med samma rätt och under enahanda villkor, som för inhemska

fartyg och båtar äro bestämda.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen

medgifna förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar,

som till bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.

§ 2.

Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det,

med undantag för spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift

som tull, samt brännvin och sprit jämte därmed beredda drycker

äfvensom vin, för hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

al till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar

tullfritt medföra följande mindre partier, nämligen:

bröd 10 kg.,

fläsk 10 kg.,

garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,

kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,

malt 10 kg.,

risgryn 5 kg.,

socker 5 kg.,

spannmål, omalen, 40 kg.,

» malen 25 kg.,

tobak 1 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett

sammanlagdt värde af 25 kronor,

Öl 5 liter samt

andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;

dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen,

som är belägen mellan tullstationen i Medskogen i Värmland och Ljusnebäcken

i Härjedalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland

och norr om denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i

fråga om nedannämnda varor sålunda ökas, att det skall vara den

resande tillåtet att af dem tullfritt medföra följande partier, nämligen:

bröd 20 kg.,

malt 40 kg.,

socker 10 kg.,

spannmål, omalen 150 kg.,

» malen, 100 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett

värde af 40 kronor,

Öl 10 liter,

andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta mom. särskild!

stadgats, till ett sammanräknadt värde af 30 kronor;

skolande emellertid tullfri införsel af ofvan sist omförmälda

myckenheter spannmål, omalen och malen, vara medgifven äfven för

det fall, att resan sker öfver den del af gränsen, som är belägen

mellan tullstationen i Medskogen och tullstationen i Mitandersfors i

Värmland.

För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan

stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af

varan införda kvantiteten.

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 5 Sand, 1 A/d, 31 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets Betänkande Ko 37.

Tullfrihet, • hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som

i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller

för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete, ej heller för

varor, som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt

de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant fordrar,

skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna en under edlig

förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke

införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke

för resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för

hvilkens räkning de införas. Underlåter någon aflämna dylik försäkran,

skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.

Mom. 2. Om i gränstrakterna någon äger eller brukar egendom

på båda sidor om gränsen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras

för egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.

Mom. 3. Varor, som . af gränsbefolkningen för husbållsbehof föras

från Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,

målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för

reparation och som efter sådan förädling eller reparation återinföras,

skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder.

Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof

föras från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller

reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och därefter till Norge återutföras,

vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.

Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast

för transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej

underkastade tullafgifter.

Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3

och 4 gjorda medgifvanden äger generaltullstyrelsen eller i särskildt

fall tullmyndighet vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter,

som kunna anses erforderliga.

§ 3.

Varor, som öster om Saltbacken å svenska och Sponviks skansar

å norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden föras från Norge till

Sverige i färja, pråm eller båt under fyra tons dräktighet eller om

vintern öfver isen, skola, med hänsikt till tullväsendet, anses såsom

vore de landvägen införda, så vida de icke antingen sjövägen transporterats

till norska sidan af nämnda färjställe eller fjord och därifrån

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 37.

sedan öfverförts till svenska sidan eller ock blifvit till denna senare

öfverförda för att därifrån omedelbart sändas sjövägen vidare.

Denna förordning skall träda i kraft den 16 nästinstundande maj

och, där icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med

den 15 maj 1904; dock att den här ofvan medgifna rätt till tullfri införsel

af de i förordningen omförmälda större myckenheterna spannmål,

omalen och malen, äfven för det fall, att resan sker öfver den del af

gränsen, som är belägen mellan tullstationen i Medskogen och tullstationen

i Mitandersfors i Värmland, skall gälla endast för tiden intill

den 1 september 1903.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

Keservationer:

af herr Cavalli, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts proposition

oförändrad; samt

af herr G. Jansson, som, under åberopande af här nedan intagna

handlingar (Bil. 1 och 2), ansett, att hvad utskottet tillstyrkt rörande

utsträckning af rätten till tullfri införsel af spannmål för husbehof bort

vara gällande till och med den 15 maj 1904.

Herrar O. A. Ericsson, Almqvist och Lindblad hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit, de två förstnämnde i behandlingen och

den sistnämnde i den slutliga behandlingen af detta ärende inom

utskottet.

A/skrift.

Bilaga 1 till herr O. Janssons reservation.

Protokoll vid extra kommunalstämma

med Lekvattnets

församling den 15 mars

1903.

Lekvattnets kapellförsamling, som har en folkmängd af något

öfver 900 personer, är belägen på de så kallade Värmlands finnskogar,

med sin västra gräns mot Norge, och har i allmänhet stenbunden och

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

mager jordmån, som endast vid de mest gynnsamma väderleksförhållanden

kan frambringa medelmåttig och mogen skörd, hvarföre missväxtår här

ofta inträffa, ehuru ej så svåra som förra året, då både hafre och korn,

hvilka sädeslag här mest odlas, måste skördas grön och frusen utan

kärna. Detta gör, att befolkningen, som i allmänhet är synnerligen

fattig, måste köpa såväl sin brödföda som utsäde. Af församlingens

154 jordbrukare med ett samtnanlagdt jordfyrktal af 2,867, hafva 133

under 25 fyrk. Afståndet till närmaste stad är 12 mil, till närmaste

järnvägsstation 8 mil och till Torsby handelsplats och ångbåtsstation

omkring 3 mil, hvilka afstånd göra, att frakterna på mjöl, sädeskorn

och dylikt blifva mycket höga. Stundom inträffar ock, att mjöl och

spannmål taga slut på närmare håll, hvadan svårigheterna och bekymren

ökas. På grund af dessa svårigheter har ock emigrationen mer

och mer tilltagit och folkmängden under en lång följd af år varit i

stadigt nedgående; och då nu bolagen börjat tränga sig in på alla

sidor, så är här allmänna tanken den, att om ingen lättnad beredes

detta fattiga folk i dess kamp för tillvaron, är Lekvattnet en utdöende

församling. En sådan lättnad skulle den ändring i gränstrafiken, som

åsyftas med nämnda motion, vara; ty dels på grund af natur och

kommunikationsförhållanden, dels i följd af rikligare tillfällen till arbetsförtjänster

i Norge står befolkningen här i liflig förbindelse med dess

angränsande bygder, och att vid resa öfver gränsen få tullfritt medtaga

100 kg. mjöl blefve för familjefadern en lättnad, hvarigenom för''

honom sparades både tid och penningar.

In fidem

P. Joll. Kjellander,

Justeradt den 22 mars 1903. ordf. i korn. st.

Oskar Olsson, J. Jonasson.

Uppläst i Lekvattnets kyrka söndagen den 22 mars 1903 betygar

L. M. Danielsson,

kap. pred.

P. Joll. Kjellander,

korn. st. ordf.

Rätt afskrifvet betygar

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 37.

Bilaga 2 till herr G. Janssons reservation.

Redo
öfver

Östmarks sockeus folkmängd, fattigpersonal, fyrk tal,

Fyrktal

Folk-

mängd

Understödda personer

Utdebitering

Fattigvårds-

utgifterna

Fastig-

hets

Inkomst

män

kvin-

nor

barn

Sum-

ma

hela

däraf

fattig-

vården

pr

fyrk

kronor

öre

7,763

2,722

4,401

60

130

80

270

kronor

16,552

öre

50

kronor

10,485

1

50

11,877

66

Riktigheten

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 97.

23

görelse

utdebiteringar jämväl till fattigvården m. m. 1902.

Antal hemmansägare med

fastighet taxerad

Anmärkningar.

under

1,000 kr.

mellan 1

och 5,000

kr.

öfver

5,000 kr.

Häri ingå ej bolag.

330

234

29

Utöfver denna utdebitering kommer utgifterna till skol- roterna (för byggnad och underhåll af 11 skolhus samt ved- brand till skolor och lärare — förklaring af C. J. Berggren).

häraf intygar

Sörmark den 16 mars 1903.

Per Persson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:74 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken m a1 i texten