Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49
1903-04-27 · 37 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 30 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1903:49, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
i
N:o 49.
Ant. till Riksd. kansli den 28 april 1903, kl. 12 midd.
Betänkande, angående en inkomstskatt för år 1904.
Under åberopande af bilagdt utdrag af protokollet öfver finansärenden
för den 30 sistlidne januari har i en till utskottet hänvisad
proposition, n:o 42, Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen
dels att för år 1904 till upptagande i riksstaten för samma år
åtaga sig en särskild bevillning af 11,000,000 kronor under namn af
inkomstskatt, att på enahanda sätt som bevillningen af fast egendom
samt af inkomst vid de år 1905 infallande uppbördsstämmor uppbäras
och i behörig ordning redovisas,
dels ock att besluta, att nämnda inkomstskatt skall utgå i enlighet
med den, jämlikt 1902 års Riksdags beslut, den 21 juni samma år utfärdade,
för innevarande år gällande förordning om inkomstskatt, dock
att 10 § i förordningen samt de särskilda anvisningarna för ledning vid
inkomstskattetaxeringen jämte det vid förordningen fogade formulär till
taxeringslängd skola erhålla den förändrade lydelse, som af ett vid
propositionen fogadt förslag utvisas.
Enligt detta förslag skulle nuvarande punkt 6:o i de särskilda
anvisningarna betecknas med 7:o och i punkt 6:o däremot lämnas
Bih. till Riksd. Prof 1903. 5 Sami. 1 Afd. 40 Höft. (N:o 49.) 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
vissa, till den föreslagna ändringen i 10 § närmast hänförliga förklaringar
rörande skattskyldigheten; och hafva nämnda § samt punkterna
l:o och 6:o i anvisningarna erhållit följande — i afseende å de föreslagna
nya bestämmelserna med kursiv stil utmärkta — ändrade lydelse:
10 §.
Skyldighet att erlägga inkomstskatt äger icke rum, när den skattskyldiges
sammanräknade inkomst, däri inbegripen äfven hustruns,
understiger 1,000 kronor.
Uppgår denna inkomst till 1,000 kronor, men icke till 2,000
kronor, äro 800 kronor, uppgår den till 2,000 kronor, men icke till
3.000 kronor, äro 600 kronor, ©ch uppgår den till 3,000 kronor, men
icke till 4,000 kronor, äro 400 kronor fria från skatt.
Hav i fall, hvarom, nu är sagdt, skattskyldig inkomst af fast egendom,
uppgående enligt de i 2 § stadgade beräkningsgrunder till 300 kronor
eller därutöfver, och utgör den skattskyldiges sammanräknade inkomst minst
nämnda belopp, skall skatt likväl erläggas för hela den beräknade inkomsten
af fast egendom, dock icke för mera än beloppet af den skattskyldiges
sammanräknade inkomst.
Uppgår inkomsten till 4,000 kronor, men öfverstiger den icke
6.000 kronor, erlägges skatt efter inkomstens hela belopp,
öfverstiger inkomsten 6,000 kronor, skola för bestämmande af
det belopp, efter hvilket skatt beräknas, 6,000 kronor af inkomsten
upptagas till oförändrat belopp, hvaremot
den del af inkomsten,
som
öfverstiger 6,000 kr,
men
icke
10,000 kr.,
ökas med 50 %.
*
»
»
»
10,000 kr.
T>
15,000 kr.,
» » 100
»
»
»
»
*
»
15,000 kr.
»
20,000 kr.,
» » 150 %,
»
»
»
»
>
20.000 kr.
»
30,000 kr.,
» » 200 %,
»
D
»
»
30,000 kr.
»
50,000 kr.,
» » 250 %,
»
»
»
50,000 kr.
»
80,000 kr.,
» » 300 %,
»
»
»
»
80,000 kr.
ökas med ...............
...........m%.
dock att det belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må i något
fall beräknas högre än fyra gånger hela det uppskattade inkomstbeloppet,
allt på sätt den vid denna förordning fogade tabell närmare
utvisar.
Hvad i denna § är stadgadt om frihet från skatt gäller allenast
svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven, och oskiftadt sterbhus
efter sådan svensk medborgare.
Vid bestämmande enligt denna § af det belopp, efter hvilket skatt
3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
beräknas, iakttages, att detsamma utföres i fulla hundratal kronor, så
att Överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal, bortfaller.
Särskilda anvisningar för ledning vid inkomstskattetaxeringen.
l:o
Inkomst af fast egendom.
Inkomst af fast egendom fastställes, oafsedt om behållningen af
fastigheten vant större eller mindre eller fastigheten icke alls lämnat
någon afkastning, enligt bestämmelserna i 2 § i visst förhållande
till taxeringsvärdet sålunda, att inkomst beräknas af jordbruksfastighet
till sex kronor för hvarje fulla etthundra kronor af taxeringsvärdet
samt af annan fastighet och frälseränta till fem kronor för hvarje fulla
etthundra kronor af taxeringsvärdet eller, då bevillning icke utgöres för
hela värdet, af den del däraf, för hvilken bevillning erlägges. Taxeringen
sker efter nästföregående års taxeringsvärde, men, då sådant
värde berörda år icke varit fastighet åsatt, efter löpande årets taxeringsvärde.
_
Skattskyldig, som utom fastighet har annan inkomstkälla, skall
följaktligen i sin uppgift till taxeringsmyndigheterna angifva dels
sin inkomst med frånräknande af däri möjligen ingående afkastning
af fast egendom och dels på ofvannämnda sätt beräknad inkomst af
den fasta egendomen. Den, som åtnjuter tillhopa 3,000 kronors inkomst,
däraf 700 kronor härflyta af en till 10,000 kronor taxerad
bostadsfastighet, skall således uppgifva 500 kronors inkomst af fast
egendom och 2,300 kronors inkomst i öfrigt. Har han därjämte en till
6,000 kronor taxerad obebyggd tomt, skall han, äfven om han icke
har någon afkastning af tomten, anses däraf åtnjuta en inkomst af
300 kronor.
Den, som i sin fabriksrörelse använder egen fabriksfastighet, skall
såsom inkomst af fast egendom särskild! upptaga fem procent af
fastighetens taxeringsvärde, men äger enligt 7 § a) vid beräkningen
af sin inkomst af rörelsen göra motsvarande afdrag.
Om den, hvilken är skattskyldig för inkomst af rörelse, tillika i
rörelsen förädlar skogs-, jordbruks- eller andra produkter från egen
jordbruksfastighet, äger lian, som skall såsom inkomst af fast egendom
uppgifva sex procent af fastighetens taxeringsvärde, vid beräk
-
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
ningen af inkomsten af förädlingsrörelsen göra afdrag för värdet af
omförmälda produkter i oförädladt skick.
Har skattskyldig, som eljest helt och hållet eller delvis skulle åtnjuta
frihet från skatt, en till 300 kronor eller därutöfver beräknad inkomst af
fast egendom, erlägges skatt för denna inkomst, i den mån den icke öfverstiger
skattskyldigs sammanräknade behållna inkomst.
6;o.
Inkomst, som är från skatt fritagen.
Frihet från skatt för hela eller en del af skattskyldigs inkomst enligt
de i 10 § meddelade bestämmelser är medgifven allenast svensk medborgare,
som är i riket mantalsskrifven, och oskiftadt sterbhus efter sådan. Den
gäller således icke t. ex. aktiebolag, utan erlägges skatt af sådant bolag
efter taxerade inkomstens hela belopp, så snart detta uppgår till minst 100
kronor, äfven om det understiger 4,000 kronor.
Vidare är att iakttaga, att, om skattskyldig, som eljest skulle äga
åtnjuta skattef rihet för hela eller en viss del af sin inkomst, har inkomst af
fast egendom, beräknad enligt de i 2 § stadgade grunder, till belopp af
300 kronor eller därutöfver, skatt utgår för hela denna senare inkomst, såvida
icke den beräknade inkomsten af fast egendom öfverstiger den skattskyldiges
sammanräknade behållna inkomst, i hvilket fall skatt icke erlägges
för det belopp, hvarmed inkomsten af fast egendom öfverskjuter hela behållna
inkomsten.
Har således skattskyldig, som här afses, en till 10,000 kronor taxerad
jordbruksfastighet, och af går från den till 600 kronor beräknade inkomsten
häraf ränta å gäld med 200 kronor, erlägges skatt för 400 kronor. Ägor
skattskyldig en till 40,000 kronor taxerad bostadsfastighet, däraf inkomsten
således beräknas till 2,000 kronor, och har han dessutom inkomst af arbete
till belopp af 1,000 kronor eller följaktligen sammanlagd''t 3,000 kronor,
hvarifrån afgå för ränta å gäld 1,200 kronor, så att behållna inkomsten utgör
1,800 kronor, åtnjuter han icke någon skattefrihet, för denna inkomst,
utan skall erlägga skatt för sin inkomst af fast egendom, i den mån
denna inkomst icke öfverskjuter den behållna inkomsten, eller således för
1,800 kronor. Skattskyldig, som har 900 kronors behållen inkomst, däraf
480 kronor utgöra beräknad inkomst af fast egendom, skall betala skatt
för 400 kronor.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49. 5
Till stöd för hvad sålunda föreslagits bär statsrådet och chefen
för finansdepartementet enligt här ofvan åberopade protokoll öfver
finansärenden anfört följande:
»I Riksdagens den 14 maj 1902 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse,
däri Riksdagen anmälde sina i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
den 11 januari samma år med förslag till förordning om inkomstskatt
fattade beslut, har Riksdagen erinrat, att den anmärkning kunde riktas
mot den föreslagna och af Riksdagen godkända förordningen, att densamma
icke toge sådan hänsyn till den verkliga skatteförmågan, som
vore önsklig.
I främsta rummet framhöll Riksdagen, att detta gällde i fråga
om bestämmandet af fastighetsinkomsten. Beräknandet af denna, på
sätt som bestämts, till sex procent af jordbruksfastighets taxeringsvärde
och till fem procent af taxeringsvärdet å annan fastighet, medförde icke
skattens fördelning efter de skattdragandes verkligen utrönta skatteförmåga,
och den däraf föranledda ojämnheten i beskattningen skärptes
ytterligare genom inkomstskattens progressiva anordning. Särskildt
framginge af tillgänglig statistisk utredning, att en högst betydande
del af landets till bevillning taxerade fasta egendom komme att undgå
inkomstskatten; och ansåge sig Riksdagen böra ifrågasätta, huruvida
icke anmärkta ojämnheter i skattetungan borde undanröjas medelst
en skatt å förmögenhet.
Vidare erinrade Riksdagen, att genom den antagna inkomstskatteförordningen
ingen åtskillnad vid beskattningen gjordes mellan å ena
sidan inkomst af fast egendom och kapital samt å andra sidan inkomst
af arbete och att en rättelse i detta förhållande kunde vinnas därigenom,
att skatteplikten bestämdes att inträda tidigare för inkomst af fast egendom
och kapital än för inkomst af arbete.
Då jämväl för 1904 års statsreglering inkomstskatten bör upptagas
bland statsverkets inkomster, har efter de uttalanden, som sålunda
och i öfrigt vid behandlingen af den nya inkomstskatteförordningen
gjorts, det varit angeläget att tillse, huruvida någon förändring i nu
gällande grunder för skattens utgörande lämpligen borde och kunde
vidtagas. Några mera genomgripande förändringar torde emellertid så
mycket mindre böra ifrågasättas, som ännu all erfarenhet saknas om
verkningarna af den nya skattens tillämpning. 1 afvaktan på en sådan
erfarenhet lärer det således böra anstå, bland annat, med att till pröfning
och afgörande upptaga de flerahanda anmärkningar, som framställts
mot beskattningen af aktiebolags inkomst och mot andra af den nya
inkomstskattens grunder, som sammanhänga med dess progressiva an
-
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
ordning. Likaså torde, då inkomstskatteförordningen fortfarande bibehåller
sin provisoriska karaktär, de erinringar, som gjorts mot formen
för den hithörande lagstiftningen, eller att densamma i sin helhet kan
komma att i sista hand bestämmas genom gemensam votering Riksdagens
kamrar emellan, icke heller nu böra komma under ompröfning.
Det är därför blott i det afseende, där den nya inkomstskatten
påtagligast är att anse såsom otillfredsställande och där en förändring
redan nu kan utan någon större rubbning af inkomstskatteförordningens
bestämmelser genomföras, eller beträffande skattskyldigheten för inkomst
af fast egendom, som jag ansett mig böra föreslå någon jämkning i
förordningens stadganden.
I sin ofvannämnda skrifvelse hänvisar Riksdagen på två utvägar
till utjämnande af inkomstskattens ojämna tryck på olika slags inkomst
och särskild! på inkomst af fastighet, å ena, samt inkomst af arbete, å
andra sidan. Den ena vore införandet af en förmögenhetsskatt och den
andra att låta skattskyldighet för inkomst af fast egendom inträda
tidigare än för annan inkomst.
Hvad en förmögenhetsskatt angår förutsätter denna, såsom flere
gånger framhållits, tillvaron af en allmän och ren inkomstskatt, hvilket
den nuvarande inkomstskatten icke är, och dess införande bör icke
komma i fråga annat än i sammanhang med eu mera genomgripande
skattereform. Förarbetena till eu sådan reform, hvilka begynt genom
kommunalskattekommitténs den 18 maj 1900 afgifna underdåniga betänkande,
äro emellertid ännu icke afsilande.
Det återstår sålunda allenast att välja den andra af de båda utvägar,
som här närmast kunna komma i fråga och som äfven af Riksdagen
antydts, eller att låta skatteplikt för inkomst af fast egendom
inträda tidigare än för annan inkomst. Redan från början, då inom
Riksdagen önskvärdheten af en progressiv inkomstskatt uttalades, torde
ock allmänna meningen hafva varit, att skattefrihet icke skulle medgifvas
vid fastighetsinkomst i samma utsträckning som vid annan inkomst.
Såsom nämnts, upptages enligt inkomstskatteförordningen inkomst
af fast egendom icke till sitt verkliga belopp, utan beräknas till sex
procent af jordbruksfastighets och fem procent af annan fastighets
taxeringsvärde. Från den sålunda beräknade inkomsten får afdragas
ränta å skuld. Då för närvarande skyldigheten att utgöra inkomstskatt
inträder för enskild skattskyldig först vid 1,000 kronors inkomst, innebär
detta, att skuldfri ägare till jordbruksfastighet, i taxeringsvärde understigande
16,700 kronor, och till annan fastighet med lägre taxeringsvärde
än 20,000 kronor kan helt och hållet undgå inkomstskatt, och
7
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
att, om fastighetsägaren är skuldsatt, skattskyldighetens inträdande i
mån af skuldräntans storlek än mera uppskjutes.
Enligt gjorda statistiska beräkningar skulle ock, äfven om man ej
alls tager någon hänsyn till den betydande lindring i skattskyldighet,
som följer af det medgifna afdraget för ränta å skuld, af fastighetsägarne
å landsbygden ända till 94,5# med en beräknad inkomst motsvarande
sammanlagdt 47,8 # af landsbygdens fastighetsinkomst undgå all inkomstskatt.
I städerna utgöra motsvarande tal 71,5# för fastighetsägare
och 11,4# för fastighetsinkomst. Det är vidare beräknadt, att
ej mer än ungefär hälften af det belopp, som motsvarar nuvarande
tilläggsbevillningen för fastighet, skulle komma att inflyta i inkomstskatt
för den fasta egendomen i riket.
Då en rättelse i dessa förhållanden påtagligen bör ske och denna
för närvarande icke lämpligen torde kunna vinnas på annat sätt än
genom att bestämma skattskyldighetens tidigare inträde vid inkomst af
fast egendom än vid annan inkomst, där den fortfarande skulle i regel
taga sin början vid en inkomst af 1,000 kronor, återstår frågan, hvilket
skattefritt minimum bör för inkomst af fast egendom stadgas.
Af hela antalet jordbruksfastigheter, som enligt 1900 års bevillningstaxering
utgjorde 470,451, voro 446,405 hvar för sig taxerade till
mindre än 16,700 kronors värde, och medeltaxeringsvärdet för dessa
smärre jordbruksfastigheter utgjorde 3,431 kronor. Medeltaxeringsvärdet
för annan fastighet utgjorde samma år å landsbygden 4,307 och i
städerna 27,786 kronor. Den efter sex procent beräknade inkomsten å
nyssnämnda medeltaxeringsvärde af jordbruksfastighet utgör i rundt tal
206 kronor. Man kunde med afseende härå ifrågasätta att låta skattskyldighet
för inkomst af jordbruksfastighet inträda vid ett behållet
inkomstbelopp af 200 kronor, hvilket förutsätter ett taxeringsvärde af
minst 3,400 kronor. Emellertid torde gränsen lämpligen böra bestämmas
något högre, likasom den bör sättas lika för jordbruksfastighet och för
annan fastighet samt så afpassas, att den kan utgöra ett fullt hundratal
af respektive taxeringsvärden, enär inkomstskatt utgår allenast för fulla
hundratal af inkomst. Med hänsyn härtill synes det, som om gränsen
lämpligen skulle kunna sättas så, att skattskyldighet inträder, så snart
den beräknade inkomsten af fast egendom uppgår till 300 kronor eller
således för en skuldfri ägare af jordbruksfastighet till 5,000 kronors
taxeringsvärde och för skuldfri ägare till annan fastighet af 6,000
kronors värde. Det är själftallot, att skattskyldighet icke bör inträda,
därest den skattskyldiges behållna inkomst i dess helhet, d. v. s. efter
afdrag för ränta å skuld och annat, som är i inkomstskatteförordniugen
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
medgifvet, understiger nyssnämnda belopp af 300 kronor. Det är således
till tvänne förutsättningar skattskyldigheten i förevarande afseende bör
knytas, den ena, att skattskyldigs beräknade inkomst af fast egendom
utgör minst 300 kronor, och den andra, att hans hela behållna inkomst
jämväl stiger till 300 kronor eller därutöfver. I så fall synes han böra
erlägga skatt för hela inkomsten af fast egendom eller således skuldfri
ägare af jordbruksfastighet till 5,000 kronors taxeringsvärde med 3
kronor. Häraf följer ock att, beträffande inkomst af fast egendom,
eljest medgifna skattefria afdrag för inkomst, understigande 4,000 kronor,
icke kunna komma i fråga, hvilket i öfrigt skulle föranleda, utom den
betydande ojämnheten i beskattningen, ganska stora praktiska svårigheter
i tillämpningen.
Jag har därför ansett mig nu böra föreslå sådan förändring i
inkomstskatteförordningens bestämmelser, att eljest medgifven frihet
från skatt för inkomst, som understiger 1,000 kronor, samt lindring i
skatt för inkomst, som uppgår till 1,000 kronor, men icke till 4,000
kronor, icke skulle äga rum för den beräknade inkomsten af fast egendom,
utan skatt för hela denna inkomst utgöras, så snart inkomsten
uppgår till 300 kronor eller mera, ehuru icke till 4,000 kronor, och
skattskyldigs hela behållna inkomst likaledes utgör 300 kronor eller
därutöfver, ehuru icke 4,000 kronor.
Äfven om det sålunda uppgjorda förslaget skärper den i nu
gällande inkomstskatteförordning stadgade skatteplikten för inkomst af
fast egendom, innebär det dock, i jämförelse med den år 1903 utgående
tilläggsbevillningen för fastighet, den betydande lindringen, att först
och främst skatten icke alls drabbar den, som icke har annan inkomst
än af jordbruksfastighet med lägre taxeringsvärde än 5,000 kronor eller
af annan fastighet med lägre värde än 0,000 kronor, samt vidare att
afdrag medgifves för ränta å gäld, så att skatt utgår allenast, där behållen
inkomst anses finnas, och icke för högre belopp än denna utgör.
Den invändning har gjorts mot en anordning, hvarigenom, på
sätt här föreslagits, skatteplikten för inkomst af fastighet skulle inträda
vid ett lägre inkomsthelopp än för annan inkomst, att på detta sätt
skulle inkomst af fastighet i de fall, då inkomsten utgjorde mindre
belopp, beskattas tyngre än annat slags inkomst af samma storlek,
samtidigt med att, där inkomst af fastighet stege till större belopp,
denna ej betungades mer än annan inkomst. Denna invändning må
hafva sitt berättigande, men kan dock icke tillmätas afgörande betydelse,
om man besinnar, att inkomstskatten i hithörande fall erlägges icke för
den verkligen utrönta inkomsten, utan för en efter taxeringsvärdet be
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49. 9
räknad inkomst, och att denna beräkning, hvad särskildt jordbruksfastighet
angår, säkerligen i flertalet fall är för hög i fråga om de
större jordbruksfastigheterna i vårt land och alldeles för låg beträffande
den mindre jordbruksegendomen. Den inkomst, denna senare lämnar,
inbegripet de förmåner jordägaren för sitt och sin familjs uppehälle hämtar
af egendomen, är i regel vida större, än som motsvarar sex procent
af fastighetens taxeringsvärde, hvilket förhållande är så mycket naturligare,
som för den mindre jordbruksfastighetens afkastning, utom de
döda och lefvande inventarierna, ägarens och hans familjs eget arbete
i allmänhet spela en afgörande roll. Men genom en efter eu fix medelprocent
af taxeringsvärdet utgående skatt kan i regel ingen hänsyn
tagas till afkastningen af det kapital och arbete, som är nedlagdt i
själfva jordbruksrörelsen; och att afhjälpa detta därigenom, att man
bestämmer att inkomsten skall beräknas efter olika procent för olika
fastighet, högre, där taxeringsvärdena äro lägre, och lägre, där taxeringsvärdena
äro högre, låter sig icke göra, då oöfvervinneliga svårigheter
möta att rättvist fastställa de särskilda procenttal, hvarefter fastighetsinkomsten
i olika fall skall bestämmas.
Hvad som anmärkts i fråga om sättet för beräkning af inkomst
af jordbruksfastighet gäller visserligen icke i samma grad beträffande
inkomsten af annan fastighet, men följdriktigheten torde kräfva, att
jämväl vid en förändring samma regler, likasom för närvarande, få
gälla för inkomst af annan fastighet som för inkomst af jordbruksfastighet,
hvilket dessutom torde vara oundgängligt för att bereda
nödig lättnad vid den praktiska tillämpningen. Om all fastighetsinkomst
kan i öfrig!, sägas, att den är af säkrare art än annan inkomst och
således bör göras till föremål för beskattning äfven i fall, där man
underlåter att beskatta annan inkomst. Slutligen är att i detta afseende
erinra, att den föreslagna nya anordningen i stort sedt har
långt mindre betydelse för och inverkan på inkomst af fastighet, som
ej är jordbruksfastighet, än på denna senare, hvilket framgår däraf,
att, under det att genom den föreslagna förändringen en ökad skatt
på inkomst af jordbruksfastighet kan beräknas uppstå till belopp af
omkring 400,000 kronor, den ökade skatten af annan fastighet kan
anslås endast till 100,000 kronor.
Den förändring i grunderna för inkomstskatt af fast egendom,
jag sålunda föreslagit, påkallar allenast eu i vissa delar förändrad
lydelse af 10 § i nu gällande förordning om inkomstskatt, med hvilken
förändring böra följa tillägg till de vid förordningen fogade särskilda
Bill. till lliksd. Prof. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
anvisningar för ledning vid inkomstskattetaxeringen och en mindre
ändring i inkomsttaxeringslängden. I öfrigt torde den för år 1903
utfärdade förordning om inkomstskatt kunna oförändrad gälla för
år 1904.»
Bevillningsutskottet, som jämlikt 40 § Riksdagsordningen skall
afgifva betänkande öfver ofvan omförmälda kungl. proposition, har i
sammanhang därmed till behandling förehaft två i anledning af samma
proposition inom Riksdagens kamrar väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen, inom Första Kammaren motionen n:o 5 af herr friherre
W. G. von Schwerin och inom Andra Kammaren motionen n:o 182
af herr E. A. Lindblad.
Af motionärerna har friherre von Schwerin hemställt, att, därest
Riksdagen, med ledning af den för år 1903 gällande förordning om
inkomstskatt, för år 1904 åtoge sig en dylik skatt, Riksdagen måtte,
jämte vidtagande af de utaf motionärens förslag i ämnet påkallade
uteslutningar och ändringar i de särskilda anvisningarna för ledningvid
inkomstskattetaxeringen och i deklarationsformuläret, besluta, att
2, 4, 5, 6, 7, 8, 12 och 21 §§ af förordningen skulle erhålla följande
förändrade lydelse, nämligen:
2 §•
Till inkomst af fast egendom räknas:
arrende, hyra samt förmån af egen bostad för enskild skattskyldig
och hans familj, såvida dylik förmån icke är att hänföra till inkomst
af tjänst eller pension, så ock frälseränta samt all den afkastning, som
härflyter af jordbruksnäring.
Under jordbruksnäring inbegripas i denna förordning skogsafverkning
å mark, som af afverkaren äges eller annorledes än på grund
af upplåten rätt till afverkning innehafves, äfvensom ladugårds- och
trädgårdsskötsel samt mejerihandtering, potatismjölfabriker ocli andra
binäringar till jordbruket, i den mån de afse tillgodogörande af eget
jordbruks produkter.
Till inkomst af fast egendom räknas jämväl värdet af de jordbruks-
och skogsalster från egendomen, som jordbrukare tillgodogör
sig för eget behof, så ock hvad som förvärfvas genom upplåtelse af
afverkningsrätt till skog.
Ingår till fastighet afgäld eller ersättning i penningar eller i
natura, skall äfven sådant såsom inkomst af fast egendom räknas.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
11
4 §•
Till inkomst af arbete räknas
a) inkomst af rörelse eller yrke, såsom:
lto) inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jämte därtill hörande
verk, inrättningar och näringar; kvarnar och sågverk, fabriker,
mekaniska verkstäder, brännvinsbrännerier och andra för varors tillverkning
eller förädling anlagda inrättningar; skogsafverkning på grund
af upplåten afverkningsrätt, mejerihandtering, potatismjölfabriker och
andra binäringar till jordbruket, i den mån skogsafverkning och nämnda
näringar icke enligt 2 § skola till jordbruksnäring hänföras; penningrörelse
— —--
c) pension, årligt understöd (gratifikation), lifränta, undantagsförmån
samt annan förmån, som innefattar rätt att gång efter annan erhålla
visst belopp i penningar eller varor eller att åtnjuta vissa tjänstbarheter,
såvida dylik förmån ej är att hänföra till inkomst af fast egendom;
d) all annan i denna § samt 2 och 3 §§ ej omförmäld inkomst
5 §•
1 mom. — — — —---— — — — — — ;
2 mom: a) Inkomst af fast egendom och kapital och annan inkomst
af arbete än — — — — — — — — — — — —
d) Drifver någon, jämte jordbruksnäring, tillika rörelse eller yrke
för förädling af de i jordbruksnäringen vunna produkter, skall värdet
af själfva råvaran taxeras såsom inkomst af fast egendom, hvaremot
förädlingsvinsten taxeras såsom inkomst af arbete.
c) Värdet af råvara, hvarom i d) sägs, beräknas efter i orten
gällande medelpris. Enahanda gälle beträffande uppskattning af bostadsoch
andra naturaförmåner, hvilka skola vid taxering af inkomst af
fäst egendom tagas i beräkning. Däremot skall lön och annan inkomst,
som utgår i spannmål eller persedlar och ej är att till inkomst
af fast egendom hänföra, upptagas med det kontanta belopp, den efter
senast för orten gällande markegångspris utgör.
6 §•
Vid taxering af inkomst må afdrag icke ske
a) för — — — — — — — — — — — ■
utgifter
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
b) för ränta å den skattskyldiges eget — — — — — kapital;
c) för hvad---------------skuld;
7 §•
Däremot må afdrag ske
l:o) vid taxering af inkomst af fast egendom
a) för underhåll af fastighet samt maskiner, redskap och öfriga
inventarier, som i jordbruksnäring användas;
b) för arrendeafgift, värdet af utgående undantagsförmåner, aflöningar
i penningar eller i natura samt öfriga omkostnader för egendomens
skötsel och inkomstens förvärfvande;
2:o) Vid taxering af inkomst af arbete
a) för omkostnader för bedrifvande af rörelse eller yrke, såsom
arrende eller hyresafgift;
underhåll — — — — utgifter
b) för kostnader----handaslöjd;
c) för hvad som anvisats — — — — bosatt;
d) för följande — — — — anvisad.
8 §•
1 mom. -— — — — — —
2 mom. Vid taxeringen---förlust.
Utvisar vid beräkning enligt 7 § 2:o) a) och b) af skattskyldigs
inkomst — — — — — utlämning.
12 §.
Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger med nedan angifna
undantag och inskränkningar
a) svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven:
för all inkomst, han åtnjuter vare sig här eller från utrikes ort;
b) svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskrifven:
för all inkomst, han härifrån åtnjuter;
c) utlänning, som är i riket bosatt eller här sig uppehåller såsom
resande vare sig fortfarande under ett år eller under större delen af
tre på hvarandra följande år eller som härifrån åtnjuter inkomst af fast
egendom eller uppbär lön eller pension eller här idkar näring:
för den inkomst, han härifrån åtnjuter af fast egendom, samt för
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
den inkomst af kapital och arbete som af honom här förvärfvas eller,
härifrån åtnjutes, eller ock, utifrån införd, här användes;
d) af utlänning, som icke afses i 3:o) här ofvan, men som härifrån
åtnjuter inkomst af fast egendom eller uppbär inkomst, som i 3 § c)
omförmäles:
för inkomster af dessa slag.
21 §.
Uppgift, som i 20 § skall i enlighet med fastställdt formulär
skriftligen afgifvas och utvisa
dels beloppet af skattskyldigs inkomst nästföregående år,
dels ock de afdrag — — återförsäkringspremier.
Till stöd för hvad sålunda föreslagits har motionären anfört
följande:
»Enligt Kungl. Maj:ts proposition till innevarande års Riksdag
angående statsverkets tillstånd och behof har i förslaget till rikstat för
år 1904 jämväl upptagits en inkomstskatt om 11,000,000 kronor. Denna
skatt synes vara afsedd att utgå efter enahanda grunder, som angifvas
i den, i enlighet med 1902 års Riksdags beslut, den 21 juni samma
år utfärdade förordning om inkomstskatt, allenast med viss ändring rörande
skattskyldigheten för fast egendom. Därigenom göres dock ingen
förändring i sättet för taxeringen af inkomst från dylik egendom. Denna
inkomst skulle således fortfarande beräknas till viss procent af taxeringsvärdet,
eller 6 procent för jordbruksfastighet och 5 procent för annan
fastighet. De anmärkningar, som framställts mot en dylik anordning,
torde vara tillräckligt såväl kända som erkända för att icke här behöfva
upprepas.
Om Riksdagen nästföregående år — för att genom direkta skatter
kunna vinna medel till genomförande af den nya härorganisationen — i
ärendets dåvarande skick ansett nödigt att, trots de berättigade anmärkningar
mot sättet för beräkningen af fastighetsinkomsten, som då
gjordes, godkänna det då framlagda förslaget till förordning om inkomstskatt
jämväl i berörda del, torde dock detta års Riksdag icke böra för
ännu ett år åtaga sig en skatt efter grunder, som, hvad beträlfar fastighetsägare,
icke kunna sägas öfverensstämma med billighet och rättvisa.
Då inkomstskatten, för att kunna på de skattskyldige jämnt fördelas,
måste uttagas efter den verkliga skatteförmågan, fordra nämligen
billigheten och rättvisan, att fastighetsägarne liksom öfriga inkomsttagare
beskattas efter de verkligen åtnjutna inkomsterna. Dessa kunna
14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
i ena som andra fallet icke utrönas annat än genom själfdeklaration.
Det kan visserligen icke förnekas, att vissa svårigheter torde, särskildt
för de mindre jordbrukare, möta för deklaration af inkomster från
den fasta egendomen. Genom bibehållandet af de i nu gällande förordning
om inkomstskatt införda bestämmelser om uppgiftsskyldigheten,
eller att uppgiftsskyldigheten vid inkomst af fast egendom och kapital
skall, inträda först när inkomsten uppgår till 1,000 kronor, synes mig
dock som skulle till en icke oväsentlig del nyssnämnda svårigheter
undvikas. Och i allt fall håller jag före, att, äfven om svårigheter
i nämnda afseende under alla förhållanden måste anses föreligga i
högre grad för vissa fastighetsägare än för t. ex. skattskyldige för inkomst
af rörelse eller yrke, den omständigheten dock icke bör lägga
hinder i vägen för tillgodoseende af öfrige fastighetsägares kraf därpå,
att de vid den progressiva beskattningen likställas med skattskyldige
för inkomst af kapital och arbete.
I nära anslutning till kommunalskattekommitténs förslag i nu
ifrågavarande delar har jag därför uppgjort förslag till sådan förändrad
lydelse af den för innevarande år antagna inkomstskatteförordningen,
som betingas däraf, att skyldigheten att deklarera åtnjutna inkomster
utsträckes äfven till fastighetsägarne. Därvid har jag naturligen så vidt
möjligt till inkomst af fast egendom hänfört all den inkomst, som skall
anses vara genom fastighetsbevillningen beskattad.»
I sin förenämnda motion har herr Lindblad föreslagit,
att Riksdagen, vid åtagande af en inkomstskatt för år 1904,
måtte antaga följande ändrade lydelse af 12 § i den ifrågasatta förordningen
i ämnet:
«l:o) Skatt enligt denna förordning . . . fastighetsbevillning för egendomen
; dock att, med tillämpning .... erlägges af del ägarne;
och att, när jordbruksfastighet efter denna förordnings trädande i
kraft utarrenderas, arrendatorn, så framt ej parterne annorlunda öfverenskomma,
skall anses åtnjuta Vs af den från den fasta egendomen
beräknade inkomsten och därför erlägga inkomstskatt.
2:6) För inkomst af kapital och arbete--för sistnämnda slags
inkomst.»
Motionären har till stöd för sitt förslag anfört följande.
»En sydsvensk granskare af rang säger i fråga om den nya inkomstskatten
bland annat:--»Man har icke gifvit sig tid, eller kanske
icke ens haft tid, att fullt i detalj utarbeta denna lag, som, om än icke
synnerligen inånga sidor tjock, är ett vidlyftigt arbete nog, eftersom
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49. 15
hvarje ord däri kraft omsorgsfull pröfning. För att hinna till ett resultat,
har man där, hvarest de många nya principerna mötte för stora svårigheter,
antingen låtit det gamla stå kvar, huru mycket detta än stod
i strid med det nya, eller ock »låtit udda vara jämnt» och tillyxat, men
ej utmejslat bestämmelserna. Det är detta, som vid en omarbetning
återstår att göra.»
Då Riksdagen nu går att förlänga det provisorium, som i fjor
infördes och som kan blifva långvarigt nog, synes man dock böra, så
långt som möjligt är, råda bot för ett missförhållande, som redan i
fjor påpekades och som, om tiden då räckt till, nog blifvit behjärtadt.
Det gäller nämligen beskattningen på vissa händer af absolut obefintliga
inkomster; hvarje år man utkräfver en sådan skatt, är man inne
på ett oriktigt skattesystem, och gör man dessutom beräkningen också
bär progressiv, så blir felet än mera påtagligt.
Den danska jordbeskattningslagen om »Ejendomsskyld», som antogs
den 11 mars 1902 och från den 1 juli i år träder i kraft, stadgar
i sin 7 § — — »Er en Ej endom ved nserveerende Lovs Ikrafttrasden
överdragen en anden till Brug som Fleste, i Forpagtning, Leje eller paa
anden Maade, og det paahviler Brugeren helt eller delvis åt udrede de
i § 1 naävnte Skatter, skal han fremtidig, saafremt Parterne ikke tragffe
anden Overenskomst, i Stedet derför udrede eu tilsvarende Del af Ejendomsskylden.
Naar en Jordejendom efter Lovens Ikrafttrseden bortforpagtes,
skal Forpagteren, saafremt Parterne ikke bestemme andet, udrede */b af
Ej endomsskylden.»
Liknande bestämmelser äro tydligen af nöden älven i Sverige.
Det påvisades redan i fjor, att då det gäller utarrenderad jordbruksfastighet,
finnes ingen rimlig grund att beskatta jordägaren, som i bästa
fall åtnjuter måhända 4 % inkomst å taxeringsvärdet, äfvenledes för
ränteafkastningen af det kapital, arrendatorn lägger ned i inventarier
och förlag vid egendomen, eller för den arbetsvinst arrendatorn måste
skörda af arrendet dels in natura, dels i penningar, med andra ord
lika mycket vare sig ägaren själf brukar och bebor sin egendom, eller
han bär arrendator därå, som också åtnjuter bostad och sin del al'' afkastningen.
Det föreslogs därvid, att man skulle belasta arrendatorn
med Vs af den efter taxeringsvärdet beräknade inkomsten, således att
jordägarens vinst skulle räknas till 4 % af taxeringsvärdet och arrendator^
till 2 %. Att dessa värden å afkastningen måste blifva approximativa,
såsom grundade på medeltalsberäkningar för vissa år och för
alla liknande jordbruksfastigheter, ligger i öppen dag. Då emellertid
16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
danskarne funnit rättvist pålägga arrendatorn 2/5 af denna skatt, synes
man i vårt land träffa det rätta, så nära som möjligt, om man stannar
vid 2/e.
Bevillningsutskottet yttrade i fjor härom bland annat: »Den uppdelning
af inkomst af fast egendom, som för bestämmande af skattskyldigheten
ifrågasatts skola ske vid utarrenderad jordbruksfastighet
mellan jordägaren och arrendatorn, finner utskottet icke annat än billig
och rättvis, men dock allenast under den förutsättning, att inkomsten
och dess fördelning mellan vederbörande, så vidt ske kan, verkligen
utrönes.» Vid debatten i Andra Kammaren uttalades jämväl sympatier
därför.
Att nu »verkligen utröna» den absoluta inkomsten af jordbruksfastigheten
för hvarje år — såsom i motion inom Första Kammaren
vid denna riksdag föreslagits — måste den med förhållandena förtrogne
finna vara, om också teoretiskt berättigadt, dock i praktiken förenadt
med sådant besvär och dessutom så stridande mot svenskt föreställningssätt
äfvensom vår allmoges kompetens i bokföring, att man svårligen
iuom en öfverskådlig framtid kan tänkas få ett generelt stadgande härom
antaget eller utförbart.
Och då man vid arrendeafgifternas betalning frångått det gamla,
opraktiska beräkningssättet med hälftenbruk, tredjedels bruk o. s. v.,
så synes det för beskattningens uttagande vara likaså riktigt att stanna
vid medeltalssiffror för 5 år, då det både är mycket svårt att få exakta
inkomstsiffror, och dessa i hvarje fall skulle blifva synnerligen ojämna
och växlande.»
Bevillningsutskottet, som anser sig böra tillst3u-ka, att Riksdagen
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag jämväl för år 1904 åtager sig en
särskild direkt skatt under namn af inkomstskatt, håller emellertid före,
att nu gällande bestämmelser i fråga om den för innevarande år utgående
inkomstskatten äfven böra oförändrade under år 1904 vinna tilllämpning.
Om utskottet således af skäl, som nedan angifvas, icke kunnat
biträda de af Kung]. Maj:t och enskilda motionärer framställda förslag
till vissa från nu gällande förordning i ämnet afvikande bestämmelser
för skattens anordnande, har dock utskottet icke därigenom velat
förneka behofvet eller lämpligheten af vissa förändringar. Såsom 1902
års Riksdag i den skrifvelse, hvari Riksdagen hos Kungl. Maj:t an
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49. 17
mälde sitt beslut om en inkomstskatt för år 1903, framhållit, vidlåda
nämligen otvifvelaktigt åtskilliga brister den al Riksdagen då i ämnet
antagna förordning. En af de mest framträdande bristerna, hvilken såväl
inom som utom Riksdagen med särskild styrka påpekats, är de i författningen
lämnade bestämmelser om skattskyldigheten lör inkomst af
fast egendom. Samtliga de förslag till ändringar i författningen,_ hvilka
vid nu förevarande riksdag af Kungl. Maj:t och af enskilde motionärer
framställts, afse jämväl medelbart eller omedelbart en rättelse i nämnda
hänseende. Medan motionärerna hufvudsakligen söka vinna sådan
ändring i nu gällande bestämmelser, att inkomstskatten för inkomst
af fast egendom må närmare, än nu är fallet, träffa den verkliga inkomsten
och de verkliga inkomsttagarne, afser Kungl. Maj:ts förslag att,
utan ändring i dessa delar, utsträcka skatteplikten för dylik inkomst.
Enligt det vid förevarande kungl. proposition fogade utdrag af
statsrådsprotokollet har chefen för finansdepartementet vid uppgörandet
af däri omförmälda förslag utgått från två af 1902 års riksdag framställda
anmärkningar i ämnet. Sålunda har chefen för finansdepartementet
påpekat, hurusom nämnda års riksdag, särskilt med hänsyn
till sättet för beskattningen af faetighetsinkomsten, framhållit, att den
af Riksdagen antagna förordningen om inkomstskatt icke kunde sägas
taga den hänsyn till den verkliga skatteförmågan, som ömkligt vore,
och att Riksdagen i sammanhang härmed ifrågasatt, huruvida icke
vissa anmärkta ojämnheter i skattetungan borde undanrödjas medelst
en skatt å förmögenhet. Såsom en afvikelse från grundsatsen att
skatten borde bestämmas efter den verkliga skatteförmågan hade Riksdagen
vidare framhållit, att vid beskattningen ingen åtskillnad gjordes
mellan å ena sidan inkomst af arbete samt å andra sidan inkomst af
fast egendom och kapital. Rättelse härutinnan hade Riksdagen ansett
kunna vinnas därigenom, att skatteplikten bestämdes att inträda tidigare
för fonderad än för ofonderad inkomst.
Af de utaf Riksdagen för undanrödjande af vissa anmärkningar
sålunda antydda utvägar, hvilka chefen för finansdepartementet ansett
skola alternativt användas, har denne funnit förslaget om införande åt en
förmögenhetsskatt icke kunna under skattefrågornas i vårt land nuvarande
läge realiseras. För eu dylik skatt, som Riksdagen ansett påkallad
af den för inkomstskatten bestämda anordning, utgjorde just
denna anordning ett hinder. Förarbetena för eu allmän och ren inkomstskatt,
som måste förutsättas för genomförande åt förmögenhetsBih.
till lliksd. Prof. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 40 Raft . 3
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49-
beskattning, påginge, men vore ännu icke afslutade. I anledning häraf
hade Kungl. Maj:ts förslag uppgjorts i syfte att genomföra sådan skillnad
i skattskyldigheten mellan olika slag af inkomst, att den art af
fonderad inkomst, som härflyter af fast egendom, skulle träda tidigare
i skatt än annan inkomst.
Utskottet tillåter sig redan i detta sammanhang påpeka, att, äfven
om Kungl. Maj:ts förslag inneburit den af Riksdagen antydda skillnad
i skattskyldigheten mellan fonderad och ofonderad inkomst, frågan om
införandet af förmögenhetsskatt därmed icke förfallit. Riksdagen lärer
nämligen med omförmälda förslag, hvilka i allt fall vore afsedda att
jämsides genomföras, hafva afsett dels att med skatt träffa förmögenhet
i allmänhet, vare sig inkomst däraf härflöte eller ej, dels ock att
därjämte göra inkomstskatten mindre betungande för inkomst af arbete
än för annan inkomst.
Såsom grund för dylik skillnad i skattskyldigheten anförde 1902
års riksdag, att skatteförmågan, särskild! i de lägre inkomstgraderna,
i allmänhet vore större hos jordägaren och kapitalisten än hos den,
hvilken för sin utkomst vore hänvisad allenast till sin inkomst af arbete.
Att utsträcka denna skattskyldighet för fonderad inkomst ända till inkomstbelopp,
som icke väsentligen läge öfver hvad man kan anse såsom
existensminimum, torde emellertid icke öfverensstämma med de principer
för inkomstbeskattningen, som man velat med inkomstskatteförordningen
införa i vårt statsbeskattningssy stena. Men detta blefve
dock otvifvelaktigt följden, därest Kungl. Maj:ts förslag vunne Riksdagens
bifall. Ty äfven om, såsom chefen för finansdepartementet
påpekat, en del mindre jordbruksfastigheter kunna anses lämna i inkomst,
däri inbegripet jordägarnes egna förmåner af egendomen, mer
än nu beräknade sex procent, får man dock icke förbise, att detta
långt ifrån alltid är fallet med sådana egendomar. Innebure ett bifall
till det föreliggande förslaget således ett i många fall obilligt betungande
af de mindre jordbrukare, torde man kunna säga, att detta
i ännu högre grad skulle gälla ägare af s. k. annan fastighet. Den
för dylik fastighet fastställda afkomstprocenten torde nämligen öfver
hufvud taget icke i afsevärd mån skilja sig från den verkliga inkomsten.
Att under de förhållanden, som här ofvan blifvit angifna, och innan någon
erfarenhet om inkomstskattens verkningar ännu ens kunnat vinnas, utsträcka
skattskyldigheten för inkomst af fast egendom på sätt i kungl. propositionen
föreslagits, anser bevillningsutskottet därför icke tillrådligt. För
denna utskottets mening tala dessutom andra skäl. Ty utom det att Riksdagens
uttalande i s}Tte att bereda inkomst af arbete en gynnad
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49. 19
särställning i beskattningsafseende gjorts under förutsättning, att all
fonderad inkomst vare sig af fast egendom eller af kapital skalle
likställas, synes det äfven bevillningsutskottet olämpligt att, såsom
följden blefve, därest Kungl. Maj:ts förslag antoges, de mindre inkomsttagare,
hvilkas inkomster härflöte af fastighet, komme i skatt
förr eller blefve tyngre beskattade än de mindre kapitalister, hvilka
icke använde sina penningar till inköp af fast egendom. Enligt nämnda
förslag skulle således den, hvilken innehade en förmögenhet af 5,000
kronor och använde den till inköp af jordbruksfastighet med motsvarande
taxeringsvärde, i inkomstskatt erlägga tre kronor, medan den, som ägde
flerdubbelt större kapital, ginge fri från skatt, blott inkomsten icke uppginge
till 1,000 kronor. Härtill kommer, att, medan den, hvilken hade
skattepliktig inkomst af kapital, finge åtnjuta skattefritt afdrag vid
inkomst ända intill 4,000 kronor, måste fastighetsägaren betala skatt
efter hela sin beskattningsbara inkomst. Den, hvilken hade 1,400
kronors inkomst af kapital, skulle skatta för allenast 600 kronor och
således erlägga 6 kronor i skatt, men fastighetsägaren, som hade en
till 1,400 kronor beräknad inkomst af fastigheten, skulle skatta för
hela inkomsten eller 14 kronor.
Slutligen tillåter sig utskottet påpeka, att, om också det af Kungl.
Maj:t framlagda förslaget kunde betraktas såsom ett steg åt det håll,
Riksdagen afsett, eller en genomförd skillnad i beskattningsafseende
mellan smärre inkomster af arbete och inkomster af andra slag, förslaget
dock skulle medföra mera en skenbar än verklig skillnad i berörda
afseende. Skillnaden, som dock bör göra sig märkbar vid jämförelse
mellan beskattningsbara inkomster af samma storlek, skulle
nämligen enligt Kungl. Maj:ts förslag, redan så snart den samlade beskattningsbara
inkomsten uppginge till det för inkomst af arbete beskattningsbara
minimum eller till 1,000 kronor, försvinna, så framt
icke inkomsten af den fasta egendomen öfverstege det skattefria afdrag,
som enligt nuvarande bestämmelser under alla förhållanden är
medgifvet.
Därest, såsom ofvan anförts, en ändring i grunderna för skattskyldigheten
bör föregås af eu på erfarenheten fotad kännedom om
verkningarna af de i sådant afseende gällande bestämmelser, torde af
samma anledning någon utsträckning af deklarationsskyldigheten, på
sätt friherre von Sclnverin i sin motion föreslagit, icke nu böra, under
första året det nya taxeringsförfarandet äger rum och innan taxeringen
ens verkställts, vidtagas. Utskottet, som således redan af denna anledning
anser sig böra afstyrka bifall till motionen, finner i allt fäll det
20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
af motionären anmärkta förhållandet, att den inkomst, jordbruksfastighet
i verkligheten lämnar, ofta understiger den i nu gällande förordning
om inkomstskatt fastställda inkomstprocenten, icke ensamt för sig böra
föranleda en allmän skyldighet för fastighetsägare att, på samma sätt
som öfriga inkomsttagare, deklarera de verkliga inkomsterna. Ty äfven
om en rättelse i anmärkta hänseendet icke fullt skulle kunna vinnas
genom en noggrannare fastighetstaxering, får man dock icke förbise
att, såsom upprepade gånger inom Riksdagen framhållits, svårigheterna
för jordbrukare att uppgifva inkomsten af jordbruket, därunder inbegripet
för eget behof använda jordbruksprodukter, för närvarande äro
allt för stora, för att dylik skyldighet skall kunna med tillfredsställande
resultat dem åläggas.
Den fördelning i skattskyldigheten för inkomst af fast egendom,
som vid utarrenderad egendom blefve följden, därest friherre von
Scliwerins motion bifölles, har herr Lindblad sökt vinna på annan väg.
Utskottet, som ej heller ansett sig kunna biträda sistnämnda förslag, får
i afseende å detsamma åberopa, hvad utskottet vid 1902 års Riksdaganförde
i anledning af ett af herr Lindblad vid samma Riksdag i
liknande syfte väckt förslag. Utskottet anmärkte nämligen då, att
förslaget att fastställa inkomst af jordbruksrörelse vid bevillningstaxerade
egendomar till viss procent af taxeringsvärdet synts utskottet
innebära en godtycklighet vid bestämmandet af skattskyldigs inkomst,
som förefölle så mycket betänkligare, som därigenom, utom jordägare,
en ny klass inkomsttagare skulle komma att beskattas efter
annan grund än deras verkligen utrönta skatteförmåga. Härtill vill
bevillningsutskottet nu tillägga, ej blott att afgörande hinder för en
dylik fördelning skulle, såsom utskottet redan vid föregående Riksdag
amtydt, möta i fråga om torp och andra brukningsdelar, b vilka icke
pläga åsättas särskilda taxeringsvärden, än äfven att ett fastslående af
den af herr Lindblad förordade principen i själfva verket ofta nog
skulle medföra en orättvisa mot egendomens brukare, som icke kan
anses rättfärdigad genom jordägarnes befrielse från en del af skatten.
Man får nämligen icke förglömma, att i taxeringsvärde skall ingå ej
blott jord utan äfven skog, torfmosse och andra fastighetens tillhörigheter,
däraf jordägaren i regel ensam njuter fördel och arrendatorn
således icke har någon som helst inkomst.
Bevillningsutskottet har alltså icke kunnat tillstyrka, att den för år
1904 afsedda förordning om inkomstskatt göres någon afvikelse från
nu gällande författning i ämnet. Emellertid får utskottet på grund af
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49. 21
den erfarenhet rörande deklarationsskyldighetens fullgörande, soin redau
detta år vunnits, föreslå vissa formella ändringar i det i förordningen
fastställda uppgiftsformulär.
Bland de anvisningar till uppgiftspliktige, som lämnas å formulärets
första sida, äro för närvarande jämväl upptagna vissa från 5 § i förordningen
hämtade, närmast för taxeringsmyndigheterna lämnade bestämmelser.
Dessa bestämmelser, som bland annat angifva i hvad mån
nästföregående eller löpande års inkomstsiffra skall läggas till grund
för skattskyldigs taxering, hafva hos skattskyldige vållat villrådighet
rörande den tid, uppgiften skolat afse. Till undvikande häraf och då
nämnde bestämmelser icke hafva någon direkt betydelse för uppgiftsskyldige,
föreslår därför utskottet, att sagde bestämmelser få ur formuläret
utgå. Af formulärets ordalydelse i fråga om uppgift rörande inkomst
af tjänst eller pension samt af rörelse eller yrke har jämväl den
missuppfattning gjort sig gällande, att uppgiftspliktig skulle angifva sina
tjänster och verksamhetsgrenar för det löpande året men inkomsten
under omförmälda rubriker för nästföregående år. Då afsigten emellertid
allt från början varit, att uppgifterna i bägge dessa afseenden skulle
lämnas för nästföregående år, har formuläret vid nu nämnda rubriker
erhållit en mindre omformulering. Som vidare behofvet af uttrycklig
bestämmelse i formuläret om det år, hvartill vid afdrag för ränta å gäld
och för förlust skattskyldig bör i deklarationen hänföra sig, gjort sig
gällande, har formuläret jämväl i dessa delar erhållit en något förändrad
lydelse.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet, som först framdeles,
sedan Riksdagen fattat beslut i förevarande ämne, kommer att
utlåta sig angående det belopp, hvilket bör såsom inkomstskatt af Riksdagen
för år 1904 anslås, hemställa,
l:o) att Riksdagen ville besluta, att den vid 1902
års riksdag för innevarande år antagna, den 21 juni
1902 utfärdade förordning om inkomstskatt skall fortfarande
under år 1904 gälla med den förändrade
lydelse af det vid förordningen fogade uppgiftsformulär,
som af bilagda förslag utvisas, samt
2:o) att, vid bifall till utskottets under l:o gjorda
hemställan,
a) Kungl. Maj:ts proposition n:o 42,
22
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
äfvensom de i detta betänkande behandlade
motioner af
b) herr friherre von Schwerin och
c) herr E. A. Lindblad
måtte anses besvarade.
Enligt hvad utskottet ofvan angifvit, kommer utskottet att framdeles^
afgifva utlåtande öfver hvad Kungl. Maj:t i ifi’ågavarande proposition
föreslagit beträffande inkomstskattesummans storlek; hvilket
utskottet får för Riksdagen
3:o) anmäla.
Stockholm den 27 april 1903.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
opaginerad Kontrollera mot PDF
23
Skyldige att utan särskild anmaning afgifva uppgifter angående sin inkomst äro:
a) verk eller bolag, som är med Kungl. Majrts oktroj försedt eller blifvit såsom
aktiebolag registreradt eller står under offentlig kontroll, samt
b) annan skattskyldig, som nästföregående år taxerats för eller åtnjutit minst
2,000 kronors inkomst eller minst 1,000 kronors inkomst af fast egendom eller kapital,
därunder inbegripen utdelning å aktier och banklotter.
I skattskyldigs uppgift om inkomst skall innefattas äfven hustruns inkomst.
Bostads- och andra förmåner böra till sitt värde i penningar uppgifvas.
Uppgift skall afgifvas före den 1 april. Möter hinder att inom bestämd tid
aflämna uppgift, må anstånd åtnjutas intill maj månads utgång, om skriftlig anmälan
därom göres hos ordföranden i bevillningsberedningen.
Uppgift aflämnas eller insändes i betaldt bref med allmänna posten antingen
till ordföranden i bevillningsberedningen eller ock i Stockholm till öfverståthållareämbetet
och i öfriga orter till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, magistraten
i den stad eller kronofogden i det fögderi, där taxeringen anses skola äga rum eller
den skattskyldige är bosatt (mantalsskrifningsorten).
Verk eller bolag, hvarom ofvan sägs, skall vid uppgift om sin inkomst foga
föreskrifna räkenskapshandlingar.
Den, som underlåter att inom stadgad tid aflämna uppgift, förlorar rätten att
fullfölja talan i fråga om beloppet af den inkomst, som uppgiften skolat afse.
År uppgiften ofullständig, äger enahanda påföljd rum i fråga om beloppet af
utelämnad inkomst.
Uppgiftspliktig, som i aflämnad uppgift mot bättre vetande lämnar oriktigt
meddelande och därigenom föranleder, att inkomst icke eller endast till någon del
taxeras, bötar från och med fyra till och med tio gånger det inkomstskattebelopp, som
genom det svikliga förfarandet undandragits, dock minst tjugufem kronor.
En hvar, som önskar upplysning rörande beskaffenheten af honom åliggande
uppgiftsskyldighet eller sättet för dess fullgörande, äger att för sådant ändamål hänvända
sig till vederbörande bevillningsberedningsordförande.
Lön och annan inkomst, som utgår i spannmål eller persedlar, upptages med
det kontanta belopp, den efter senast för orten fastställdt markegångspris utgör.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
JU a ntalssk rifn ing sort: ........................................................ .......... .......... stad socken.
(för bolag: styrelsens säte)
härad.
län.
TJ ppgift
till ledning vid underteeknads taxering år 19
A. Inkomst af fast egendom.
Såsom inkomst af fast egendom anses den inkomst, som är genom fastighetsbevillning beskattad.
Denna inkomst beräknas efter det fastigheten för nästföregående år åsätta taxeringsvärde
och anses utgöra a) af jordbruksfastighet sex kronor för hvarje fulla etthundra kronor af
taxeringsvärdet samt bj af annan fastighet och frälseränta fem kronor för hvarje fulla etthundra
kronor af taxeringsvärdet.
Delägare i vanligt handelsbolag skall lämna uppgift beträffande den på honom belöpande
andel af bolaget tillhörig fastighet.
c?Wii: i t Ii-'' •• ■ ; Hr.jl* l-iirtpÄtri
Undertecknad äger följande fastighet
Likstäld med ägare är sådan innehafvare af fast egendom, som därför enligt bevillningsförordningen
erlägger bevillning.
l:o) jordbruksfastighet:
socken; tax.-värde
kr.
Summa
kr.; 6 % därå
2:o) annan fastighet och frälseränta:
frälseränta af
socken
stad
; tax.-värde kr.
» ________________ » ,
_______ » —... ... »_
Summa .............. kr.; 5 % därå
Summa inkomst af fast egendom
B. Inkomst af arbete.
l:o) Inkomst af tjänst eller pension.
Härunder uppgifvas aflöning, arfvode, traktamente, sportler, bostad, därest densamma icke
är såsom löntagarens inkomst af fast egendom beräknad, samt annan med allmän eller enskild
tjänst förenad förmån; inkomst och förmån af särskildt uppdrag; pension, årligt understöd, lifränta
och i undantagsförmån. Afdrag må ske endast för dels hvad som anvisats till bestridande
af de med erhållen tjänst förenade särskilda kostnader (se 7 § d) inkomstskatteförordningen),
dels de med ämbete och tjänst förenade utgifter, som omförmälas i 7 § e) samma förordning.
uppdrag:
Undertecknad har under nästföregående år åtnjutit inkomst af följande tjänst...........och
uppburit pension från ......................-........................................................................
Underteeknads inkomst af tjänst eller pension nästföregående år har icke öfverstigit
2:o) Inkomst af rörelse eller yrke.
Vid inkomstens uppgifvande må afdrag icke äga rum för utskylder eller lefnadskostnader,
för ränta å den skattskyldiges eget kapital eller för hvad som användes till fast egendoms förbättring,
tillökning af inventarier eller kapitalafbetalning å skuld. Däremot må afdrag ske för
Transport
Summa
Anm
Skattskyldig, som är delägare i kommanditbolag, bör i en summa utan sammanblandning med skattskyldigs inkomst i öfngt angifva
den honom tillkommande andel af bolagets inkomst nästföregående år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
25
Transport
det hyresvärdet motsvarande belopp af 5 % af taxeringsvärdet å egen fastighet, som användes till
utöfvande af rörelsen eller yrket, samt för omkostnader för bedrifvande däraf (se 7 § a), 6) och c)
inkomstskatteförordningen), så ock för ränta å lånt rörelsekapital äfvensom för förlust, som
icke är att hänföra till kapitalförlust. Drifver skattskyldig flera rörelser, som äro att betrakta
såsom i förhållande till hvarandra själfständiga, må dock vid beräkningen af den under denna
punkt upptagna inkomst ränta å lånt rörelsekapital och förlust icke ske från inkomst af
annan rörelse än den, hvari rörelsekapitalet användes eller förlusten inträffat. Angående afdrag
i öfrigt se här nedan.
Undertecknad har under nästföregående år idkat följande särskilda slag af rörelse eller
yrkesverksamhet:
(Härunder angifves äfven rörelse, som idkas i vanligt handelsbolag, enkelt bolag eller rederi.)
Undertecknads inkomst af rörelse eller yrke nästföregående år har icke öfverstigit
3:o) Annan inkomst af arbete.
Härunder uppgifvas skattepliktiga intäkter, som ej böra under annan rubrik upptagas, såsom
inkomst af arrende af kronoegendom, vinst å spekulationsaffärer, som ej drifvas såsom yrke,
inkomst af fastighet i utlandet, utdelning å aktier i utländska aktiebolag m. m..
Undertecknads inkomst af ifrågavarande slag nästföregående år har icke öfverstigit
Summa inkomst af arbete
Summa
C. Inkomst af kapital.
Härunder uppgifvas:
l:o) ränta af utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller hos
penningförvaltande verk eller enskilde insatta penningar samt kronooch
kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutes af patronus ecclesise.
Från uppburen dylik inkomst må afdrag ske endast för ränta å upplånadt kapital, i den
mån afdrag därför ej under B 2:o) skett såsom för ränta å lånt rörelsekapital. För förvaltningskostnad
får sålunda afdrag ej äga rum.
Undertecknads inkomst af ifrågavarande slag nästföregående år har icke öfverstigit
2:o) utdelning å aktier i inländska aktiebolag samt lotter i inländska bankbolag.
Undertecknads inkomst af ifrågavarande slag nästföregående år har icke öfverstigit
Summa inkomst af kapital
Summa inkomster
Från det uppgifna inkomstbeloppet yrkas afdrag:
a) för ränta å gäld under nästföregående år, därför afdrag förut ej ägt rum ............
b) för den förlust å rörelse eller yrke under nästföregående år, som icke under B 2:o) afdragits
(Obs. Sådan förlust får ej afdragas, därest icke den skattskyldige meddelar upplysning,
å hvilken rörelse förlusten uppstått.)
c) (enskli^bånlfbolag) utdelningen i den mån densamma icke öfverstigit sex procent
å bolagets inbetalta aktie- eller lottkapital; och som utdelningen utgjort ............
kronor eller ........... procent å inbetalta kapitalet, utgörande..................... kronor, uppgår
berörda afdrag till ________________________________________________________________________________
(Hvad såsom inbetaldt kapital skall anses stadgas i 9 § inkomstskatteförordningen.)
Summa afdrag
Summa återstående inkomst
Hela beloppet af den undertecknad åliggande ränta å gäld, därför afdrag här ofvan gjorts, uppgår till kr. .....................
Att inkomsten nästföregående år icke öfverstigit hvad här ofvan uppgifvits, betygas på heder
och samv ete.
den
19
Namn: ___________________
Titel eller yrke:
Adress: ...............
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Här nedan må skattskyldig afgifva de upplysningar i öfrigt, som lian vill till
ledning för sin taxering meddela.
För undvikande af förfrågningar från taxeringsmyndigheterna ligger det i skattskyldigs
eget intresse att här lämna så fullständiga upplysningar som möjligt.
Undertecknads omförmälda............................................rörelse har bedrifvits på nedan
nämnda
olika beskattningsorter, och anser undertecknad, att den beskattningsbara inkomsten
däraf, utgörande .................. kronor, bör emellan de särskilda orterna fördelas
sålunda:
i ______________________________________________________________________________ kr. .........................................
i ............................................................................... » ...................... .. ..............
L...............................................................................- » ....................................
Summa kr.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
27
Reservationer:
af herr Cavalli, som anfört:
»Gifvetvis måste vid anordnande af en progressiv inkomstskatt,
såvidt möjligt är, den verkliga skatteförmågan läggas till grund för
beskattningen. I den mån så icke sker kommer en olikställighet i
beskattningsafseende att göra sig gällande, ity att vissa skattskyldige
blifva af inkomstskatten mer betungade än andra skattskyldige med
samma skatteförmåga. För att vinna full likställighet påkallas först
och främst skattskyldiges egen medverkan vid taxeringen. Först därigenom
kan tillförlitlig kännedom erhållas om den förnämste mätaren
af skatteförmågan eller inkomstens belopp. De deklarationer, som de
skattskyldige till ledning vid taxeringen skola aflämna, böra alltså angifva
de verkliga inkomster, skattskyldig åtnjutit. Om en afvikelse
från denna fordran äger rum och helst när denna afvikelse afser allenast
visst slag af inkomsttagare, har i själfva verket en väsentlig inskränkning
i tillämpningen af förenämnda grundsats ägt rum.
Till denna, i ett progressivt inkomstskattesystem så betänkliga
afvikelse från en inkomstskatts förutsättningar gör emellertid gällande
förordning om inkomstskatt sig skyldig. Medan enligt förordningen
inkomster af kapital och arbete skola uppgifvas till sina verkliga belopp,
stadgas nämligen, att inkomst af fast egendom skall beräknas till viss
procent af taxeringsvärdet.
Vid behandlingen af ärendet rörande en inkomstskatt hade 1902
års Riksdag, med hänsyn till då föreliggande förslag, svårligen annan
utväg för skattens antagande än att godkänna förslaget äfven i fråga
om sättet för fastigbetsinkomstens bestämmande. Om således frågan
den gången, oaktadt anmärkningar i nämnda afseende icke uteblefvo,
fick eu lösning, som mera bestämdes af förhållandena än af skattebänsyn,
finnes ingen anledning att längre än omständigheterna kräfva i skattesystemet
bibehålla nämnda oegentlighet. Tiden synes därför vara inne
att ånyo upptaga till granskning den förr dryftade frågan om själfdeklaration
för fastighetsägare.
Såsom ofvan angifvits måste inkomstens belopp betraktas såsom
eu afgörande faktor vid bestämmandet af skatteförmågan. För utrönande
28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
däraf* blir dock naturligen icke tillräckligt att för inkomsttagare af
samma kategori fastställa någon viss medelprocent, såsom nu är föreskrifvet
i fråga om inkomst af fast egendom. En dylik föreskrift leder
ovillkorligen till ojämnheter i skattebördorna. I fall, då den verkliga
inkomsten öfverstiger den fastslagna procenten, går staten miste om
ett skattebelopp, och i fall, då motsatsen äger rum, blir den skattskyldige
lidande, utan att tillfälle beredes honom att vinna rättelse. I
bäggedera fallen har, till följd af bestämmelserna rörande beräkningen
af fastighet sinkomsten, uppstått ett för stat eller skattskyldig mindre
gynnsamt resultat.
I anförandet till statsrådsprotokollet har chefen för finansdepartementet
angifvit, att en del mindre fastigheter, särskild t jordbruksfastigheter,
i verkligheten lämna mer än 6 procent af taxeringsvärdet
i årlig inkomst. Denna omständighet kan emellertid icke upphjälpa
ett annat, för skattskyldige af långt större betydelse varande förhållande,
nämligen att medelstora och större fastigheter icke sällan för att ej
säga oftast lämna mindre än 6 procent i inkomst. För skattskyldige,
som innehafva dylika egendomar, blir skatten en pålaga,
som, så snart den beräknade inkomsten öfverstiger 6,000 kronor,
utgår efter annan och högre progressionsskala än den för andra skattskyldige
gällande, ja, icke ens begränsas af progressionens maximum.
Att ett sådant förhållande skall alstra berättigadt missnöje och bekymmer
hos dem, hvilka se sig i skattehänseende försatta i ett annat och sämre
läge än öfriga inkomsttagare, är själffallet.
I likhet med friherre von Schwerin anser jag, att enda sättet till
aflijälpande af missförhållandena är att söka i själfdeklaration rörande
den verkliga fastighetsinkomsten. Hvarje gång denna fråga varit före i
Riksdagen har mot denna anordning särskildt anmärkts svårigheten för
de mindre jordbrukarne att fullgöra dylik skyldighet. Att svårighet i
detta afseende verkligen för närvarande förefinnes, vill jag visserligen
icke bestrida, men får dock erinra, att genom införandet af nu gällande
deklarationsbestämmelser deklarationsplikten rörande de verkliga inkomsterna
utsträckts till en mängd inkomsttagare, som lika med jordbrukarne
icke äro skyldige att föra böcker. För åtskilliga af dessa,
särskildt mindre yrkesidkare, torde svårigheten att deklarera vara af
nära nog enahanda art som för jordbrukarne. Om emellertid deklarationsskyldigheten
för dessa senare likasom för inkomsttagare af arbete
bestämmes att inträda först vid en inkomst af 2,000 kronor, torde de
flesta mindre jordbrukare blifva befriade från sagda skyldighet och således
det starkast framhållna hindret för samma skyldighets utsträckande
till inkomst af fäst egendom vara undauröjdt.
29
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
Men äfven om svårigheter detta oaktadt skulle möta vid deklarationsskyldighetens
fullgörande, anser jag likväl, att förevarande fråga
icke kan af sådan anledning afvisas. Ty förbises får icke, att samma
fråga efter införandet af inkomstskatten kommit i ett helt annat läge
än den haft vid de föregående tillfällen, den tagits under ompröfning.
Frågan om deklaration af fastighetsinkomst bör nämligen icke vidare
betraktas endast såsom en pliktfråga. Deklaration betyder numera äfven
en rättighet, som icke kan utan fortsatt åsidosättande af likställighetsprincipen
i beskattningsafseende fastighetsägare förhållas, en omständighet,
som enligt mitt förmenande bör vid bedömandet af förevarande
fråga särskildt uppmärksammas.
Såsom jag ofvan framhållit, har den nuvarande anordningen för
fastighetsinkomstens beräknande den påföljden, att jordbrukare under
normala förhållanden i många fall påföres i skatt belopp, som öfverstiger
hvad andra inkomsttagare med motsvarande inkomster åläggas.
Under dåliga skördeår eller då till följd af andra ogynnsamma omständigheter
inkomsten å jordbruket sjunker under det normala, blir
skillnaden i beskattningshänseende mellan jordbrukare och andra skattskyldige
ännu märkbarare. För skattens rättvisa fördelning måste
emellertid hänsyn tagas till dessa och andra omständigheter, som inverka
på den verkliga skatteförmågan; d. v. s. fastighetsägarens verkliga
inkomster böra läggas till grund för hans inkomsttaxering. Det
nödiga underlaget för taxering blir i detta fall liksom i fråga om alla
andra inkomstarter den skattskyldiges egen deklaration.
På grund af hvad sålunda anförts har jag inom utskottet yrkat,
att 2, 4, 5, 6, 7, 8, 12, 20 och 21 §§ i den af Kungl. Maj:t till antagande
för år 1904 föreslagna förordning om inkomstskatt skulle erhålla
nedan angifna, från förslaget i vissa delar afvikande lydelse, hvarjämte
jag framhållit, att, därest detta förslag godkänts, vissa punkter i de
särskilda anvisningarna till ledning vid inkomstskattetaxeringen äfvensom
deklarationsformuläret borde undergå någon omarbetning.
2 §•
Till inkomst af fast egendom räknas den inkomst, som enligt gällande
bevillningsförordning är genom fästighetsbevillniug beskattad, såsom
arrende, hyra samt förmån af egen bostad för enskild skattskyldig
och hans familj, såvida dylik förmån icke är att hänföra till inkomst
af tjänst eller pension,
Bih. till Biksd. Prof. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 40 Höft.
4
opaginerad Kontrollera mot PDF
BO
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
all den afkastning, som härfiyter af jordbruksnäring, därunder
jämväl inbegripet hvad som förvärfvas genom upplåtelse af afverkningsrätt
till skog eller genom skogsafverkning å mark, som af afverkaren
äges eller annorledes än på grund af upplåten rätt till utverkning
innehafves,
inkomst af mejerihandtering, potatismjölfabriker och andra binäringar
till jordbruket, i den mån de afse tillgodogörande af eget jordbruks
produkter,
afgäld eller ersättning i penningar eller i natura, som ingår till
fastighet;
frälseränta.
4 §•
Till inkomst af arbete räknas
a) inkomst af rörelse eller yrke, såsom:
l:o) inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jämte därtill hörande
verk, inrättningar och näringar, kvarnar och sågverk, fabriker, mekaniska
verkstäder, brännvinsbrännerier och andra för varors tillverkning eller
förädling anlagda inrättningar; skogsafverkning på grund af upplåten
afverkningsrätt, mejerihandtering, potatismjölfabriker och andra binäringar
till jordbruket, i den mån inkomsten icke enligt 2 § skall till inkomst
af fast egendom hänföras; penningrörelse, — — — — — — —
a) all annan, i denna § samt 2 och 3 §§ ej omförmäld inkomst,
som enligt gällande bevillningsförordning är att hänföra till inkomst
af arbete.
5 §■
1 mom. — — — — — — — — — — — — — — —--
2 mom. a) Inkomst, af fast egendom och kapital och annan inkomst
af arbete än lön eller pension upptages med det belopp, hvartill
inkomsten under nästföregående år uppgått.
d) Bostads- och andra naturaförmåner, hvilka skola vid taxering
af inkomst af fast egendom tagas i beräkning, uppskattas efter i orten
gällande medelpris. Däremot skall lön och annan inkomst, som utgår
i spannmål eller persedlar och ej är att till inkomst af fast egendom
hänföra, upptagas med det kontanta belopp, den efter senast för oi*ten
gällande markegångspris utgör.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
31
6 §■
Vid taxering af inkomst må afdrag icke ske
a) för — — — — — — — — — — — —---utgifter;
b) för ränta å den skattskyldiges eget, i lians fasta egendom
eller jordbruksnäring, rörelse eller yrke nedlagda kapital;
c) för livad — — — — — — — — — — — — — — skuld.
7 §•
Däremot må afdrag ske
l:o) vid taxering af inkomst af fast egendom
a) för underhåll af fastighet samt maskiner, redskap och öfriga
inventarier, som i jordbruksnäring användas;
b) för ärrendeafgift, värdet af utgående undantagsförmåncr, aflöningar
i penningar eller i natura samt i öfrigt omkostnader för egendomens
skötsel och inkomstens förvärfvande samt, om frälseränta ut når
från fastigheten, räntans belopp;
2:o) vid taxering af inkomst af arbete
a) för omkostnader för bedrifvande af rörelse eller yrke, såsom
arrende eller hyresafgift;
underhåll----—--— —---—--utgifter;
b) för kostnader —----------handaslöjd;
c) för hvad som anvisats — — — — — —-----bosatt;
d) för följande — —------—---— anvisad.
8 §•
1 mom. — — — — — — — — — — — — — -- — —
2 mom. Vid taxering — — — — — — — — —------
Utvisar vid beräkning enligt 7 § 2:o) a) och b) af skattskyldigs
inkomst — — — — — — — — — — — — — — — utlänning.
12 §•
Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger med nedan angifna
undantag och inskränkningar
a) svensk medborgare, som är i rikot mantalsskrifven:
för all inkomst han åtnjuter vare sig här eller från utrikes ort;
32 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
b) svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskrifven:
för all inkomst, han härifrån åtnjuter;
c) utlänning, som är i riket bosatt eller här sig uppehåller såsom
resande vare sig fortfarande under ett år eller under större delen af
tre på hvarandra följande år eller som härifrån åtnjuter inkomst af fast
egendom eller uppbär lön eller pension eller här idkar näring:
för den inkomst af fast egendom, han härifrån åtnjuter, samt för
den inkomst af kapital och arbete, som af honom här förvärfvas eller
härifrån åtnjutes, eller ock, utifrån införd, här användes;
d) af utlänning, som icke afses i c) här ofvan, men som härifrån
åtnjuter inkomst, som i 3 § c) omförmäles:
för sistnämnda slags inkomst.
20 §.
1 mom. Skyldige att utan särskild anmaning på heder och samvete
årligen afgifva uppgifter till ledning vid taxeringen äro:
a)----------------------
. b) annan skattskyldig, som nästföregående år enligt gällande bevillningsförordning
eller denna förordning taxerats för minst 2,000
kronors inkomst eller samma år åtnjutit inkomst till enahanda belopp
af beskaffenhet, att den bör enligt sistnämnda förordning till inkomstskatt
taxeras; dock att uppgiftsplikt jämväl åligger skattskyldig, hvilkens
nästföregående år taxerade eller åtnjutna inkomst af nämnda beskaffenhet
icke uppgått till 2,000 kronor, så framt inkomsten utgjorts af eller
däri ingått minst 1,000 kronors sådan inkomst, som enligt denna förordning
är att hänföra till inkomst af'' kapital.
2 mom. — — — —- — — — — — _ _ _ __ _ ___
21 §.
Uppgift, som i 20 § omförmäles, skall i enlighet med fastställdt
formulär skriftligen afgifvas och utvisa
dels beloppet af skattskyldigs inkomst nästföregående år,
dels ock de afdrag — — — — — — — räkenskapsår.
Uppgift för utländsk försäkringsanstalt skall angifva den inkomst
af fast egendom, som kan hafva under nästföregående år åtnjutits
samt antalet försäkringar och premiebeloppet för samma år äfvensom
beloppet af under berörda tid utbetalade återförsäkringspremier.
33
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
Såsom motivering, utöfver hvad jag ofvan andragit, får jag
särskildt med afseende å friherre von Schwerins förslag till lydelse
af vissa §§ i förordningen vid nedan nämnda §§ ytterligare anföra
följande.
§ 2.
Deklarationsskyldighetens utsträckande till inkomst af fast egendom
bör icke föranleda någon förändring i begreppet inkomst af fast
egendom. Den inkomst, som skall uppgifvas, bör alltså utgöras af
just den inkomst, som i gällande förordning om inkomstskatt beräknas
till vissa procent af taxeringsvärdet, eller, såsom samma förordning angifver,
den inkomst, som är genom fastighetsbevillning beskattad. Vid
undersökning i hvad män fastighets afkastning beskattas genom fastighetsbevillning
bör först erinras, att i bevillningsförordningen göres i
fråga om taxeringen skillnad mellan två slag af fastighet, nämligen
jordbruksfastighet och annan fastighet, därunder jämväl inbegripes
frälseränta. Hvad först angår frälseränta, kommer naturligen den beskattningsbara
inkomsten däraf att utgöra räntans i författningsenlig
ordning i penningar förvandlade belopp. Den inkomst, öfrig såsom
annan fastighet betecknad fast egendom kan anses lämna, torde i
allmänhet komma att motsvara fastighetens hyresvärde. Utom detta
värde jämte andra förmåner, brukningen medför, kommer i fråga
om jordbruksfastighet därjämte att tagas i beräkning den vinst, som
uppstår af själfva jordbruksnäringen och vissa jordbrukets binäringar.
Af det sagda och tillämpliga bestämmelser i bevillningsförordningen
framgår att till inkomst af fast egendom räknas arrende, hyra och jordbrukares
förmån af egen bostad jämte de jordbruks- och skogsalster,
jordbrukare tillgodogör sig, samt i öfrigt all inkomst af själfva jordbruksnäringen
äfvensom inkomst, som jordbrukare kan åtnjuta genom
upplåtande af rätt till vattenfall å fastigheten, genom försäljning af
torf, lera och andra jordens beståndsdelar, som icke äro inmutningsbara,
genom jakt och fiske, äfvensom förmån, som ingår till fastigheten,
såsom afgäld från afsöndrad lägenhet eller afgift för upplåten servitutsrätt
m. in. Inkomst å mejerihandtering, potatismjölfabriker och andra
binäringar till jordbruket räknas till inkomst af fast egendom allenast
under den förutsättning, att de afse tillgodogörande af eget jordbruks
produkter. I fall, då i näringen förädlas produkter från annan än af
verksamhetens utöfvare brukad fastighet, blir inkomsten att hänföra till
inkomst af arbete.
34 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
Enligt hvad förut nämnts räknas till inkomst af fast egendom
skogsalster, som jordbrukare för eget behof tillgodogör sig. I fråga
om skogsavverkning gäller för öfrigt enligt bevillningsförordning och
praxis, att, då ägare själf verkställer afverkning, den inkomst, som
genom alverkningen uppkommer, anses vara genom fastighetsbevillniugen
beskattad och alltså är från inkomstbevillning fri. Upplåter ägare
däremot till annan rätt att afverka skog, synes förordningens bestämmelser
tolkas så, att den vinst, som därvid uppkommer för afverkaren,
efter afdrag för köpeskilling och omkostnaderna vid afverkningen, blir
i hans hand beskattningsbar. Till inkomst af arbete hänföres vid skogsavverkning
sålunda ej blott den vinst, sågverksägare kan hafva genom
afverkning af å annans mark afverkadt timmer samt förädling af detta
och från egna skogar hämtadt timmer, utan äfven den vinst,'' som kan
uppstå för den, hvilken bedrifver afverkning å annans mark utan att
förädling af det atverkade timret af honom verkställes.
Såsom inkomst af fast egendom bör alltså ingen annan vinst af
skogsavverkning uppgifvas än den, jordens ägare själf åtnjuter. Någon
särskild bestämmelse rörande beskattning af skogsavverkning af annan
än jordens ägare skulle strängt taget visserligen icke erfordras; men
då, vid bifall till förenänmda förslag, 2 § kommer att bestämma, att
inkomst af skogsafverkning i vissa fall skulle beskattas såsom inkomst
af fast egendom, synes lämpligt, att genom en omredigering af 4 § a)
l:o) i det af motionären afsedda syfte uttryckligt stadgande meddelas,
huru inkomst af skogm(Verkning i öfriga fall skall taxeras.
När inkomst åt fast egendom i beskattningsafseende utgör hvad
genom fastighetsbevillningen beskattas, uppstår i nämnda afseende på
annat område en oegentlighet. Bevillning och inkomstskatt för fast
egendom påföras som bekant enligt gällande författningar i regel ägaren
för all den afkastning eller inkomst, fastighet kan anses lämna. Deklarationsskyldigheten
skulle naturligen föranleda därtill, att inkomst af
fast egendom liksom af andra inkomstkällor uppgifvas af den, som verkligen
åtnjutit inkomsten. Arrendator af fast egendom skall alltså skatta
för den inkomst, han kan hafva af arrendet, och fastighetsägaren för
arrendeafgiften och annan inkomst, han kan åtnjuta af den fasta egendomen.
Enligt gällande bestämmelser skatta redan nu ett visst slag af
arrendatorerna af fast egendom för inkomst å arrende, nämligen arrendatorer
af kronodomäner. Denna inkomst, som således är beskattningsbar
enligt bevillningsförordningen, hänföres till s. k. annan inkomst af
arbete. Af förr angifven anledning skall emellertid till inkomst af fäst
egendom hänföras allenast hvad som anses genom fastighetsbevillnin
-
35
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49-
geu beskattadt. Däraf blir följden, att inkomst af arrende i vissa fall
fortfarande skulle komma att taxeras såsom inkomst af arbete. Detta
förhållande torde visserligen teoretiskt vara att anmärka, men i praktiken
icke komma att medföra någon svårighet.
4 §•
Jämte den ändring i 4 § a) l:o), hvarom ofvan under 2 § förmärs,
har motionären tillika föreslagit ett tillägg till c) i förstnämnda paragraf.
Utom det att hvarje ändring, som icke ovillkorligen betingas af deklarationsskjddighetens
utsträckande till inkomst af fast egendom, i detta
sammanhang icke bör vidtagas, torde de förmåner, som enligt tillägget
skulle göras beskattningsbara, redan nu taxeras såsom inkomst af arbete
på grund af gällande bestämmelser i ifrågavarande moment.
Mom. d) i 4 § bör bibehållas vid sin nu gällande lydelse. Motionärens
förslag i denna del torde så mycket mindre kunna godkännas,
som förslaget skulle kunna tolkas därhän, att äfven annan än enligt
bevillningsförorda ingen beskattningsbar inkomst af arbete skulle taxeras,
en utsträckning af skattskyldigheten, som motionären helt visst ej
heller afsett.
5 §•
Motionären har i 5 § velat införa bestämmelser i fråga om taxeringen
af sådan rörelse, däri verksamhetens utöfvare förädlar sina i
egen jordbruksnäring vunna produkter. De bestämmelser, motionären
i sådant jafscende föreslår, tillämpas emellertid redan nu i praxis. Och
äfven om praxis i detta fall skulle behöfva i författningen fastslås, torde
sådant kunna lämpligast ske i de särskilda anvisningarna för ledning
vid taxeringen.
6, 7 §§•
Utsträckes deklarationsskyldigheten till inkomst af fast egendom,
förfaller naturligen den skattskyldig nu tillkommande rätt att vid taxering
af inkomst af rörelse göra afdrag för hyresvärdet af egen i rörelsen
använd^fastighet. Af denna anledning blir jämväl den nu i 6 § under
b) meddelade bestämmelsen om förbud att vid tratikrörolso göra afdrag
för hyresvärdet af icke taxerad fastighet obehöflig.
Då vid deklarationsskyldighetens utsträckande till inkomst af fast
36 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
egendom en uppdelning i vissa fall såsom vid arrenden måste ske mellan
inkomst åt fast egendom och inkomst af jordbruksnäriug, liar jag sökt
att genom ändring i 6 § i sådant fall förekomma hvarje missförstånd
rörande förbudet att göra afdrag för ränta å eget kapital.
I fråga om afdrag, som vid taxering af inkomst af fast egendom
bör få åtnjutas, bör till motionärens förslag läggas, att, där frälseränta
skall från fastighet utgå, afdrag må äga rum jämväl för frälseräntans
belopp.»
af herrar friherre Trolla och Bergendahl, hvilka instämt med herr
Caval li;
af herrar Almström och Nisser, mot vissa delar af motiveringen
i hvad den afser Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, n:o 42, äfvensom
mot utskottets beslut rörande herr friherre von Schwerins motion;
åt herrar Östberg och Höjer, mot motiveringen i hvad den afser
nyssnämnda motion; samt
af herr Lindblad, som anfört:
»Då jag — äfven som motionär — haft en från utskottet i vissa
delar afvikande mening, har jag velat anteckna detta.
Jag har därjämte inom utskottet yrkat, att utskottet bort kraftigare,
än som skett, motivera sitt afslagsyrkande å Kungl. Majrts förslag
om utsträckning af skatteplikten för inkomst af fast egendom och i
dylikt afseende hänvisa till eu af utskottets kansli verkställd uträkningom
den för närvarande utgående statsbeskattningen af jordbruksfastighet
i jämförelse med sådan beskattning af inkomst af kapital och arbete.
Såsom synes af vidstående tabell, är statsbeskattningen för all jordbruksegendom
högre än motsvarande af kapital och arbete ända upp till
1,800 kronors beräknad inkomst. De mindre jordbruken äro således
enligt mitt förmenande allaredan tillräckligt högt beskattade, så länge
vår nuvarande bevillningsförordning gäller, hvars fel ofta nog framhållits
äfven från regeringshåll — att den ej medgifver något skattefritt
afdrag för de mindre och minsta fastigheterna samt att beskattningen
är lika, vare sig det gäller en skuldbelastad eller skuldfri fastighet.
— Äfven i vägskatt och afgifter till prästerskapet är jordbrukstastighet
hårdare beskattad än en del andra skatteobjekt.»
37
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 49.
Bilaga till herr Lindblads reservation.
Jämförande tablå
i skatteafseende mellan inkomster af kapital och arbete, å ena,
samt jordbruksfastighet, å andra sidan.
För inkomstbelopp
erlägges i bevillning och inkomstskatt
af
som vid jordbruks- fastighet närmast
anses motsvara ett
taxeringsvärde af
om inkomsten är att hänföra
till inkomst af kapital eller
arbete
om inkomsten härflyter från
jordbruksfastighet
bevillning
inkomst-
skatt
Summa
bevillning
inkomst-
skatt
Summa
; 500: —
8,300: —
4: 9 8
_
—
4: 9 8
600: —
10,000: —
—
—
- -
6: —
—
—
6: —
700: —
11,700: —
0: 5 0
—
0: so
7: 02
—
—
7: 02
800: —
13,300: —
1: 50
—
1: so
7: 98
—
—
7: 98
900: —
15,000: —
2: so
—
—
2: so
9: —
—
_ j
9: —
|1,000: —
16,700: —
3: so
2
—
5: so
10: 02
2
—
12: 02
11,1001 —
18,300: —
4: 50
3
—
7: so
10: 98
3
|
13: 98
!l,200: —
20,000: —
7: —
4
—
11: —
12: —
4
16: —
il,300: —
21.700: —
8: —
5
—
13: —
13: 02
5
18: 02
1,400: —
23,300: —
9: —
6
—
15: —
13: 9 8
6
19: 98
1,500: —
25,000: —
10:-
7
—
17: —
15: —
7
22: —
1,600: —
26,700: —
11: —
8
—
19:-
16: 02
8
24: 02
1,700: —
28,300: —
12: —
9
—
21: —
16: 9 8
9
_
25: 9 8
1,800: —
30,000: —
18: —
10
—
28: —
18: —
10
—
28: —
1,900: —
31,700: —
19:-
11
—
30:-
19: 02
11
—
30: 02 |
2,000: —
33,300: —
20: —
12
—
32: —
19: 9 8
12
—
31: 98
2,100: —
35,000: —
21: —
15
—
36: —
21: —
15
—
36: —
2,200: —
36,700: —
22: —
16
—
38: —
22: 02
16
—
38: 02
2,300: —
38,300: —
23: —
17
—
40: —
22: 9 8
17
—
39: 98
2,400: —
40,000: —
24: —
18
—
42: —
24: —
18
—
42:— !
2.500: —
41,700: —
25: —
19
—
44: —
25: 02
19
—
44: 02
2,600: —
43,300: —
26:-
20
—
46: —
25: 9 8
20
—
45: 9 8
2,700: —
45,000: —
27: —
21
—
48: —
27: —
21
—
48: —
12,800: —
46.700: —
28: —
22
—
50: —
28: 02
22
—
50: 02
12,900: —
48,300: —
29: —
23
—
52: —
28: 9 8
23
—
51: 98
''3,000: —
50,000: —
30: —
26
—
56: —
30: —
26
—
56: —
13,100: —
51,700: —
31: —
27
—
58: —
31: 02
27
—
58: 02
3,200: —
53,300: —
32: —
28
—
60: —
31: 98
28
—
59: 98
13,300: —
55,000: —
33: —
29
—
62: —
33: —
29
—
62: —
3,400: —
56,700: —
34: —
30
—
64: —
34: 02
30
—
64: 02
3,500: —
58,300: —
35: —
31
—
66: —
34: 9 8
31
—
65: 9 8
3,600: —
60,000: —
36: —
32
—
68: —
36: —
32
—
68: —
3,700: —
61,700: —
37: —
33
—
70: —
37: 02
33
—
70: 02
3,800: —
63,300: —
38: —
34
—
72: —
37: 98
34
—
71: 98
3,900: —
65,000: —
39: —
35
—
74: —
39: —
35
—
74: —
4,000: —
| 66,700: —
40: —
! 40
—
| 80: —
40: 02
40
80: 02
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 40 Höft.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1903:106 Skrifvelse till Konungen angående en inkomstskatt för år 1904. s. 3 i texten