Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50
1903-04-30 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1903:50, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
1
N:o 50.
Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1903, kl. 4 e. m.
Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse af § 9 mom. 3 i tulltaxeunderrättelserna.
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för den 4 innevarande april har i en till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, n:o 91, Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att besluta sådan ändring i § 9 mom. 3 i de vid tulltaxan den 24
oktober 1898 fogade underrättelser om hvad vid taxans tillämpning
bör iakttagas, att sagda moment erhåller följande lydelse:
»Förutom den tullrestitution, hvarom här ofvan förmäles, medgifves
ock
A) åt idkare af kvarnrörelse vid utförsel sjöledes från tullplats
af följande vid kvarnen framställda produkter, nämligen finsiktadt mjöl
af hvete, råg eller korn samt gryn af hvete eller korn, restitution af
den tull, som af honom blifvit erlagd för en motsvarande kvantitet från
utlandet införd omalen spannmål af samma slag, hvarvid iakttages att
100 kilogram hvete anses lämna 75 kilogram mjöl, 100 kilogram råg
eller korn 66V3 kilogram mjöl och 100 kilogram hvete eller korn 662/s
kilogram gryn, samt i öfrigt under villkor:
a)-----------------
b)-----------------
c) -----------------
d) ------------------
e)-----------------
f)-----------------
s)-----------------
Bih. till Biksd. Prof. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 41 Haft. (N:o 50, 51).
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
B) åt innehafvare af riskvarn vid utförsel sjöledes från stapelstad
åt vid kvarnen framställda risgryn restitution af den tull, som blifvit,
erlagd tor till varans framställning användt, af kvarninnehafvaren direkt
nut j det 1Jjfördt eller från nederlag uttaget oskaladt ris, hvarvid
förhållandet mellan den införda råvaran och den förädlade produkten
beraknas sålunda, att 100 kilogram oskaladt ris anses lämna 70 kilogram
gryn; skolande såsom villkor i öfrigt för restitutionens erhållande
2^8/118 I
a) att afsikten att af det förtullade riset förmala gryn för export
anmäles i sammanhang med råvarans angifning till förtullning;
b) att utförseln sker vid samma tullkammare, där förtullningen
agt rum, såvida icke generaltullstyrelsen i särskild! fall annorlunda
medgifvit;
c) att minst 2,000 kilogram gryn på en gång utföras; skolande
exportinlagan vara åtföljd af tillverkarens under edlig förpliktelse afgifna
fl tVf Vlt*fen tin riktigbeten bestyrkta försäkran därom, att den
till utförsel angifna varan är exportörens egen förmalningsprodukt, samt
uppgift om tiden, då varan blifvit förtullad, och lägenheten, med hvilken
införseln skett;
d) att det oskalade ris, som till varans framställning blifvit användt
skall vara inom de näst före utförseln förflutna tolf månaderna förtulladt;
.
e) afr vederbörande tullkammare skall, efter exportvarans undersökning
och nettoviktens utrönande samt säckarnes tullplombering och
bevakning under transporten till och inlastningen i fartyget, härom
meddela attest, hvilken såsom verifikation jämte angifningsinlaga och
ofnga intyg bifogas tullkammarens utgående tulljournal;
f) att utförseln i öfrigt verificeras på sätt i denna paragraf finnes
stadgadt beträffande öfnga varor, för hvilka tullrestitution är medgif
ven;
g) att det åligger vederbörande tullkammare att föra ett afräknino-sdianum
för fortullmngarna och exporterna, till hvilket formulär af
generaltullstyrelsen fastställes; samt
h) att for utbekommande af här ifrågavarande restitution vederbörande
aga att i till generaltullstyrelsen ställd, genom vederbörande
tullkammare dit insänd ansökning därom göra hemställan; börande dylik
ansökning vara åt följd af utdrag ur tullkammarens afräkningsdiarium
och kvitterade tullräkningar å de tullafgifter, som belöpa för i afräkningsdianet
upptagna kvantiteter oskaladt ris.»
Bevillningsutskottets Betänkande Ko 50. 3
Enligt här ofvan åberopade utdrag af statsrådsprotokollet har vid
ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet
anfört följande:
»Vid riksdagen år 1900 väcktes af enskild motionär förslag därom,
att åt idkare af kvarnrörelse skulle vid utförsel af risgryn medgifvas
restitution af den tull, som af honom blifvit erlagd för en motsvarande
kvantitet från utlandet infördt oskaladt ris, eller s. k. paddy, under
iakttagande, att 100 kilogram af sistnämnda vara skulle anses lämna
60 kilogram gryn.
Med anledning af berörda motion, som afstyrktes af bevillningsutskottet,
biföll Andra Kammaren ett af reservanter i utskottet väckt
förslag, att utbytet skulle beräknas till 65 procent, hvaremot Första
Kammaren biträdde utskottets förslag, hvilket jämväl vid gemensamma
voteringen bifölls med 188 röster mot 176.
I samma ämne väcktes vid 1901 års riksdag förslag af enskild
motionär, därvid utbytet föreslogs till 65 procent. Med anledning af
framställning från ägare af i Sverige varande riskvarnar aflät Eders
Kungl. Maj:t till sistnämnda års Riksdag nådig proposition, däri Eders
Kungl. Maj:t föreslog, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i
§ 9 mom. 3 i de vid tulltaxan den 24 oktober 1898 fogade underrättelser
om hvad vid taxans tillämpning bör iakttagas att sagda moment,
i hvad det rörde ifrågavarande ämne, skulle erhålla följande lydelse:
»Förutom den tullrestitution, hvarom härofvan förmäles, medgifves
ock:
B) åt innehafvare af riskvarn vid utförsel sjöledes från stapelstad
af vid kvarnen framställda risgryn restitution af den tull, som blifvit
erlagd för en motsvarande kvantitet af kvarninnehafvaren under det
halfva kalenderår, då utförseln äger rum, direkt från utlandet infördt
eller från nederlag uttaget oskaladt ris, hvarvid förhållandet mellan
den införda råvaran och den förädlade produkten beräknas sålunda, att
af råvaran 30 procent anses lämna ett utbyte af 60 kilogram gryn på
100 kilogram ris samt återstående 70 procent ett utbyte af 88 kilogram
gryn på 100 kilogram ris, i följd hvaraf tullrestitutionen skall utgå
efter sistnämnda beräkningsgrund, i den mån exportvaran till myckenheten
öfverstiger 18 procent af inom det halfva kalenderåret införtulladt
ris; skolande såsom villkor i öfrigt för restutionens erhållande gälla:
a) att afsikten att af det förtullade riset förmala gryn för export
i sammanhang med råvarans angifning till förtullning anmäles;
b) att utförseln sker vid samma tullkammare, där införseln ägt
rum, såvida icke generaltullstyrelsen i särskildt fall annorlunda medgifvit;
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
c) att minst 2,000 kilogram gryn på en gång utföras; skolande
export-inlagan vara åtföljd af tillverkarens under edlig förpliktelse afgifna
och af två vittnen till riktigheten bestyrkta försäkran därom, att
den till utförsel angifna varan är exportörens egen förmalningsprodukt;
d) att vederbörande tullkammare skall, efter exportvarans undersökning
och nettoviktens utrönande samt säckarnes tullplombering och
bevakning under transporten till och inlastningen i fartyget, härom
meddela attest, hvilken såsom verifikation jämte angifningsinlaga och
öfriga intyg bifogas tullkammarens utgående tulljournal;
e) att utförseln i öfrigt verificeras på sätt i denna paragraf finnes
stadgadt beträffande öfriga varor, för hvilka tullrestitution är medgifven;
f) att det åligger vederbörande tullkammare att föra ett afräkningsdiarium
för förtullningarne och exporterna, hvilket efter hvarje
hälft kalenderårs utgång afslutas utan öfverföringar från ett halfår till
ett annat, och till hvilket formulär af generaltullstyrelsen fastställes; samt
g) att för utbekommande af här ifrågavarande restitution vederbörande
äga att efter hvarje hälft kalenderårs utgång i till generaltullstyrelsen
ställd, genom vederbörande tullkammare dit insänd ansökning
därom göra hemställan; börande dylik ansökning vara åtföljd af
utdrag iir tullkammarens afräkningsdiarium och kvitterade tullräkningar
å de tullafgifter, som belöpa för i afräkningsdiariet upptagna kvantiteter
oskaladt ris.»
Såväl den kungl. propositionen som ock motionen blefvo emellertid
af Riksdagen afslagna.
I en till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 20 januari
innevarande år hafva ägarne af de två riskvarnar, som för närvarande
finnas uti landet, aktiebolaget Göteborgs ris- och valskvarn samt Kalmar
ångkvarnsaktiebolag, i underdånighet anhållit, att till innevarande års
Riksdag nådig proposition måtte aflåtas därom, att vid utförsel af risgryn
tullrestitution måtte medgifvas enligt en förut fastställd utbytesprocent
af högst 70.
I berörda skrift har i hufvudsak framhållits följande.
Af den öfverläggning, som år 1901 i Riksdagen förekom med
anledning af den då föreliggande frågan om beviljande af restitution
af erlagd tull vid utförsel sjöledes af risgryn, syntes framgå, att Riksdagen
väl beaktade den betydelse, riskvarnsindustrien kunde få för vårt
land dels direkt och dels indirekt.
Denna industri skulle, om den kunde drifvas i större omfattning,
befrämja utvecklingen af den utlänska handeln med vårt land. Det
ökade tonnage, som därigenom skulle tillföras våra hamnar, skulle icke
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50. 5
endast direkt bereda, stat och kommuner stora inkomster utan äfven
indirekt vara till gagn genom att befordra afsättning af inhemska alster
å den utländska marknaden, hvarvid gifvetvis följde ett befrämjande af
den svenska sjöfarten. Vidare vore hvarje import af en last råris förknippad
med betydande utgifter, som i nationalekonomiskt afseende
spelade en viss roll, i det, förutom de med tull- och hamnförhållandena
förknippade betydande extra omkostnader, stora summor komme den
stab af arbetare till godo, som verkställde lossning och inläggning af
riset samt deltoge i tillverkningen och därmed förenade betydande
arbeten.
Därjämte erinrades om nyttan af det vid fabrikationen uppkommande
affallen det s. k. risfodermjölet, såsom utgörande ett billigt
foderämne af den mest närande och kraftiga beskaffenhet. Genom förekomsten
af risfodermjölet komme importen af andra främmande foderämnen
att i motsvarande proportion minskas.
Anledningen till att frågan vid sistnämnda Riksdag föll hade icke
heller berott på bristande insikt om vikten af frågans lösning utan
syntes böra sökas i svårigheten att finna en för alla fall fixerad utbytesprocent,
hvarefter restitutionen kunde beräknas, och hvilken å ena sidan
icke finge sättas så låg, att don obehörigen på statens bekostnad gynnade
kvarnindustrien, men å den andra sidan ej heller finge bestämmas
så hög, att all exportrörelse omöjliggjordes.
Inom Riksdagen hade någon meningsskiljaktighet icke synts råda
därom, att den anordning, enligt hvilken utbytesprocenten fastställdes
genom profmalning eller annan slags undersökning af hvarje inkommen
last råris, vore för riskvarnarne synnerligen betungande och opraktisk,
enär det omöjliggjorde för dem att kunna med någon som hälst beräkning
ordna sin exportförsäljning eller begagna sig af världsmarknadens
prisfluktuationer, i det att leveransaftal med hänsyn till dessa
fluktuationer ofta måste afslutas, innan lasten hitkommit.
Erfarenheten under den tid, som förflutit, sedan frågan sålunda
förevarit vid Riksdagen, hade enligt sökandenas förmenande än ytterligare
bekräftat nödvändigheten, att denna fråga ordnades på ett tillfredsställande
sätt, därest icke industrien helt skulle upphöra. Någon
möjlighet för kvarnarne att kunna förränta det i dem nedlagda eller
för dem använda kapitalet funnes nämligen ej, därest kvarnarne skulle
för afsättning af sina produkter vara hänvisade endast till den svenska
marknaden.
Konsumtionen af risgryn inom Sverige vore så begränsad, att,
kvarnarne kunde hållas i gång endast eu mindre del af året, och på
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
don svenska marknaden funnes afsättning så godt som uteslutande för
hela risgryn samt för hela risgryn blandade i viss proportion med de
större brutna grynen, s. k. större brack. För do vid förädlingen erhållna
mindre biutna grynen, s. k. smabruck, funnes däremot så godt som
ingen annan användning än att dels, då tillfälle därtill yppades, till
basta möjliga men alltid förlustbringande priser exportera dem, dels
blanda dem tillsammans med det dyrare ljusa och hvita risfodermjölet,
och dels afyttra dem som foderämne till priser ungefär lika med de för
nämnda risfodermjöl gällande.
Visserligen funnes i Sverige två risstärkelsefabriker, men af dem
kund6 don ena icke använda dessa smabruck till annat än priser ungefär
likställda med de för ljust och kvitt risfodermjöl gällande, eller &11
a 12 öre pr kg. Den andra fabriken torde däremot till ett för riskvarnarne
antagligt pris kunna använda dessa småbruck, men den kvantitet,
som därigenom kunde vinna afsättning, utgjorde blott en obetydlig del
af den vid de svenska kvarnarne vid tillverkningen framkommande
myckenheten.
Det under öfverläggningen i Riksdagen nämnda pris af 18,5 öre
för kilogram småbruck vore det för Sverige noterade priset och kundo
uppnås i undantagsfall och endast för en eller annan säck. För den
del, för hvilken export varit möjlig, hade under år 1902 kalkvlerats
ett pris af högst 14,5 öre för kilogram.
Utom att de svenska riskvarnarnes ställning med afseende på
möjligheten att konkurrera å den utländska marknaden med de i jämförelse
med dem så gynnade stora utländska kvarnarne vore allt annat
än fördelaktig, vore att märka, att, ehuru de svenska kvarnarnes tillverkningsförmåga
vore större än som erfordrades för att tillfredsställa
den inhemska marknaden, icke ens denna marknad under nu rådande
förhållanden vore, trots det tullskydd kvarnarne åtnjöte, fri från konkurrens
med de utländska kvarnarne. Då de finare rissorterna icke
fördes af .de svenska kvarnarne, afsåge detta just de billigare slag af
ris, som vid de svenska kvarnarne förädlades.
_ Sålunda vore de utländska kvarnarne på grund af sin stora omsättning
i stånd att nedbringa omkostnaderna till ett minimum och
dessutom till följd af sitt stora behof af råvara begagna sig af hvarje
gynnsamt prisläge, förutom att omkostnaderna såväl med hänsyn till
frakt för som tullbehandling af råvaran i jämförelse med förhållandena
i Sverige vore betydligt mindre; så t. ex.'' måste de svenska kvarnarne
alltid betala högre frakt än kvarnarne i Hamburg och Bremen, eller
vanligtvis 1 shilling 3 pence per ton mera, hvilket motsvarade för en
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50. 7
last om 4,000 tons omkring 4,000 kronor och därtill vidkännas högst
betydliga omkostnader i tullbehandlingsafseende vid varans import, dess
uppläggande å och uttagande från nederlag samt vid export, från
hvilka en importör i de utländska hamnarne till det väsentligaste vore
befriad.
Exempelvis vore för de två första lasterna råris, som importerades
till Göteborg, omkostnaderna vid import och export i och för tullbehandlingen,
såsom nederlagsafgift, ersättning till kammarskrifvare,
vägare, tullbevakning, besiktning och af tulltjänstemän utöfvad kontroll,
tillhopa 8,176 kronor 6 öre, eller omkring 4,000 kronor för hvarje last.
Ifrågavarande omkostnader hade vid senare till Göteborg importerade
laster visat sig uppgå 1 ill omkring samma belopp. I denna kostnadssumma
af omkring 4,000 kronor ingiuge icke, i motsats till hvad inom
Riksdagen under öfverläggningen framhållits, kostnaderna för varans
lossning. Dessa kostnader, bestående i hyra för pråmar, ersättning för
deras boxering och lön till det med lossning och varans inläggning i
magasin sysselsatta extra arbetsfolket m. m. uppginge i och för sig
till, förutom hamnafgift, omkring 8,000 kronor för hvarje last om
4,000 å 4,500 tons och utgjorde för den först importerade lasten, till
följd af särskilda då föreliggande omständigheter, öfver 13,000 kronor.
De af sökandena sålunda berörda omständigheter borde därför
vinna särskildt beaktande, då jämförelse med hänsyn till tullrestitution
anställdes mellan Sverige och de främmande länder, Danmark och
Tj^skland, med hvilka detsamma hade att konkurrera.
Hvad Danmark beträffade, vore läget nu förändradt, i det att
riskvarnen därstädes numera nedlagt sin rörelse.
Med afseende å Tyskland hade redan vidrörts vissa omständigheter,
som visade, under hvilka ogynnsamma förhållanden de svenska kvarnarne
arbetade i jämförelse med de tyska. Därtill lcomme, att de senare,
genom att hafva existerat sedan långa tider tillbaka, dominerade marknaden
och genom sin kolossala afverkning hela året om kunde nedbringa
driftkostnaderna betydligt. Vidare funnes för de tyska kvarnarne inom
landet full afsättning för småbrucken dels till industriellt ändamål och
dels till föda åt den fattigare befolkningen.
Sedan Tyskland boslutit höja tullsatsen för risgryn till 6 mark
för 100 kilogram, omöjliggjordes för framtiden export af risgryn från
Sverige till nämnda land. Härigenom försvårades äfven exporten af
risgryn öfver hufvud taget, enär till följd af bristande kommunikationer
någon direkt export till annat europeiskt land icke kunde ske, utan
att omlastning ägde rum i annan hamn. Förhållandena medgåfve
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
nämligen icke någon nämnvärd export till England, Holland eller
Belgien, med Indika länder Sverige hade direkta ångbåtsförbindelser.
Norge och Danmark stode visserligen öppna, men, förutom att Norge
själft hade riskvarn, vore förbrukningen i dessa länder obetydlig. Dessutom
vore konkurrensen med utlandet där densamma som öfverallt
annorstädes.
Äfven erinrades därom, att tullagstiftningen i Sverige icke medgåfve
anstånd med tullens erläggande, intill dess varan funne afsättning.
Då af den nu lämnade redogörelsen framginge, att risindustrien
i Sverige arbetade under särdeles ogynnsamma förhållanden — den i
Karlskrona befintliga riskvarnen både i följd häraf nedlagt sin rörelse —
framställde sig den frågan, huruvida det öfver hufvud taget läte tänka
sig, att de svenska riskvarnarne kunde drifva någon exportrörelse i
konkurrens med de utländska.
I det afseendet erinrades till en början, att en exportrörelse vore
en nödvändig förutsättning för tillvaron af en risindustri i Sverige dels
på grund af svårigheten att finna afsättning för den vid fabrikationen
uppkommande mängden småbruck och dels till följd däraf, att riset ofta
framkomme i skadadt tillstånd, så att kornen mer eller mindre gulnat
och sålunda vore oanvändbara i och för afsättning inom Sverige, hvars
marknad kräfde hvit, oskadad vara.
Möjligheten af en exportrörelse syntes ej heller vara utesluten,
ehuru densamma för de svenska riskvarnarne icke kunde medföra någon
vinst i annan mån, än att den beredde kvarnarne tillfälle att genom
fördelning å en större omsättning af de betydande kostnaderna nedbringa
desamma, så att afsättningen inom landet komme att lämna ett
bättre resultat, än om denna afsättning ensam skulle bära alla berörda
omkostnader.
Ett villkor för åstadkommande af en ordnad exportrörelse vore
emellertid, att den olägenhet, som för närvarande vore rådande därutinnan,
att utbytesprocenten vid tullrestitution icke kunde på förhand
beräknas, undanröjdes.
Under öfverläggningen i Riksdagen år 1901 om denna fråga
framliöllos åtskilliga betänkligheter emot fastställandet af en bestämd
utbytesprocent. Därvid erinrades särskild^ att vid förmalning af råris
utbytet af risgryn växlade betydligt. Denna omständighet vore emellertid
för en hvar med någon kännedom om ifrågavarande industri mycket
lätt förklarlig. Den berodde nämligen på rårisets mycket olika be
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50. 9
skaffenhet, i det att detsamma, för att säljbar vara skulle erhållas,
måste slipas mer eller mindre hårdt.
Riset kunde således stundom, till följd af fukt eller andra från
ogynnsamma skördeförhållanden härrörande omständigheter, hafva en
mörkare färg och måste då undergå en hårdare slipning; än vore riset
af den beskaffenhet, att det på grund af befintligheten af stor myckenhet
s. k. vattensprickor vid förmalning lätt smulades sönder, hvilket
allt medförde en låg utbytesprocent.
Af de profmalningar, som den 12 och den 13 januari 1900 af
tullverket företagits å den till Göteborg med ångfartyget »City of
Dublin» ankomna last paddy, hvarvid resultatet visade, den 12 januari
59,6 9 procent gryn, alla slag, och 13,91 procent hvitt s. k. fodermjöl
samt den 13 januari 67,9 0 procent gryn, alla slag, och 8,2 2 procent
hvitt s. k. fodermjöl, framginge, att utbytet af ris till och med från en
och samma last kunde växla högst betydligt. De profmalningar, som
sedermera af tullverket föranstaltats, hade ägt rum med råris, importeradt
till Göteborg den 20 juli 1900 och den 3 maj 1901, den senare således
efter det frågan behandlats vid 1901 års riksdag.
Då dessa profmalningar gifvit följande resultat: den förra 68,2 5
procent gryn, alla slag, och 8,8 2 procent hvitt s. k. fodermjöl samt
den senare 68,7 9 procent gryn, alla slag, och 5,7 8 procent hvitt s. k.
fodermjöl, blefve alltså medelprocenten af gryn, alla slag, som vid
nämnda fyra profmalningar erhållits, 66,16 procent. Härvid hade icke
medtagits i beräkningen det hvita s. k. fodermjölet, enär detta i verkligheten
vore vanligt risfodermjöl, ehuru af en ljus färgnyans, och
framkommit vid den för erhållande af säljbart gryn nödvändiga sista
slipningen.
De från Tyskland hämtade, af en talare i Riksdagen framhållna
utbytessiffrorna 85 procent, 88 procent och 96 procent afsåge sådana
främmande finare rissorter, som t. ex. Japan, Patna och Java, hvilka
icke importerades till Sverige.
Då i Riksdagen det påstående framställts, att bestämmelse om en
på förhand bestämd utbytesprocent af kvarnägarne skulle kunna göras
helt illusorisk därigenom, att de vid inköp af paddy kunde föreskrifva,
att denna skulle bestå af skaladt och oskaladt ris i en viss af kvarnägarne
själfve bestämd proportion, erinrades, att en dylik anordning,
om ock teoretiskt tänkbar, dock praktiskt sedt icke vore möjlig att
genomföra och i hvarje fall skulle betinga ett pris betydligt öfverstigande
gällande marknadspris och därigenom förbjuda sig själf.
Vid samma tillfälle både äfven påståtts, att det för kvarnarno voro
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 5 Sami. / Afd. 41 Höft. 2
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
möjligt att ordna tillverkningen så, att, snart sagdt, livilket utbyte som
hälst kunde ernås. Detta hade nog också sin riktighet, men därvid
finge ej förbises, att den kvalitet, som bekommes, stode i förhållande
till det vid förmalningen nedlagda arbetet, så att varan icke blefve
säljbar, därest icke förmalningen skett på ett fullt rationellt sätt.
De betänkligheter, som framhållits mot fastställandet af en viss
utbytesprocent, borde, på grund af hvad sålunda anförts, enligt sökandenas
mening icke tillmätas någon afgörande vikt.
Efter nådig remiss har generaltullstyrelsen den 9 sistlidne februari
afgifvit underdånigt utlåtande, därvid styrelsen tillika öfverlämnat ett
från styrelsens tekniska biträde, byråingeniören doktor Å. G. Ekstrand
infordradt yttrande, däri doktor Ekstrand anfört:
Sökandena hade erinrat, att vid 4 profmalningar i Göteborg erhållits
följande utbytestal för gryn, alla slag: 59,6 9, G7,9 0, 08,2 5 och 08,7 9
samt förmenat sig däraf kunna draga den slutsatsen, att medeltalet af
dessa, eller 60,16, borde ifrågasättas som ett lämpligt tal, men de hade
förbisett, att vid profmalningen i Kalmar 1901 erhållits omkring 80
procent gryn, alla slag. Och dock var råriset vid alla dessa profmalningar
af ungefär samma slag.
Sedan profmalningarne visat sig gifva så växlande resultat, infördes
1901 på hösten den nu brukliga metoden att genom utplockning
och vågning af paddj^kornen (de med hylsor försedda kornen) i mindre
försökskvantiteter bestämma det sannolika utbytet af gryn alla slag.
Enligt denna metod hade hittills 8 rispartier blifvit undersökta, af livilka
6 beräknats till 81 och 2 till 79 procent utbyte af risgryn. De båda
sistnämnda partierna voro moulmeinris, af de öfriga voro 5 rangoonoch
1 basseinris. Häraf syntes, att rangoonriset, som vanligen inkomme
såsom cargoris, nästan alltid gåfve 81 procent utbyte, och att ett fixeradt
utbyte redan nu kunde sägas vara regeln. Vid sämre råris finge
fabrikanten en fördel i fråga om restitution genom ett lägre utbytestal,
hvaremot ett högre utbytestal ytterst sällan torde ifrågakomma och då
endast vid sådana rissorter, som fabrikanten visste gifva större utbyte.
Den fråga, som nu förelåge, vore således helt enkelt den, om från
statens sida funnes tillräckliga skäl att sänka utbytessiffran från 81
till 70.''
Utbytessiffran 81 betydde såsom bekant, att vid export af risgryn
restituerades för 81 kilogram risgryn hela den för 100 kilogram råris
erlagda fallen, eller 3 kronor 70 öre. Restitutionen per kilogram risgryn
blefve därför något öfver 4 7* öre. Mot utbytessiffran 70 svarade däremot
en restitution af något öfver 5 1/4 öre. Skillnaden mellan båda
11
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
blefve således nära s/4 öre, eller, noga räknadt, 0,718 öre. För hvarje
säck å 100 kilogram blifve skillnaden 71,8 öre.
Enligt erfarenheten både från Danmark, Tyskland och Sverige
(profmalningen i Kalmar) lede det icke något tvifvel, att i en väl skott
riskvarn nr normal cargoris kunde erhållas 81 procent risgryn, alla slag,
och detta utbyte torde ansluta sig så noga till verkligheten, att hvarken
staten eller fabrikanten gjorde någon nämnvärd förlust därpå. Om nu
så vore, skulle utbytestalet 70 naturligtvis innebära en exportpremie,
hvars storlek, enligt förestående, uppginge till omkring 72 öre per säck
risgryn å 100 kilogram. För den inhemska industriens konkurrens på
utländsk marknad vore ett sådant understöd helt visst mycket välkommet
och kanske äfven behöflig!, men huruvida det kunde vara skäl
för staten att göra en dylik uppoffring vore en annan fråga.
Härtill komme det förhållandet, att småbrucken vid import alldeles
gifvet måste tullbehandlas såsom risgryn och därför ej gärna kunde betraktas
som kreatursfoder, när det gällde export. Detta vore nämligen
den förutsättning, under hvilken sökandenas begäran kunde vara fullt
berättigad.
På grund af hvad sålunda anförts och då hvarje slag af exportpremie
i anseende till dess i många afseenden oberäkneliga följder
måste ingifva betänkligheter, hölle doktor Ekstrand före, att den underdåniga
ansökan ej borde till någon åtgärd föranleda.
Efter en kort redogörelse för frågans behandling vid Riksdagarne
åren 1900 och 1901 har generaltullstyrelsen för egen del i hufvudsak
anfört följande.
Vid utförsel af risgryn medgåfves restitution på grund af de allmänna
i § 9 mom. 5 tulltaxeunderrättelserna upptagna föreskrifter. Enligt
dessa tillkomme det styrelsen att bestämma den grund, efter hvilken
restitution finge åtnjutas, men, enär det visat sig, att utbytesprocenten
kunde vara ganska växlande, både styrelsen ej kunnat bestämma någon
viss för alla fall tillämplig sådan procent utan fortfarande beräknat utbytet
särskild! för hvarje inkommet parti råris.
För att utröna lämpligaste sättet för beräknande i hvarje fall af
den utb}rtesprocent, som borde bestämmas, anställdes under de första
åren, då restitution ifrågasattes, profmalning med hvarje inkommen last,
men, då dylik profmalning, ehuru verkställd under sträng tullkontroll,
ej alltid ansåges fullt tillförlitlig, i följd af do många olika på förmalningen
inverkande faktorer, anmodade styrelsen doktor Ekstrand, som
närvarit vid samtliga profmalningar i Sverige, att vid den då ännu befintliga
riskvarnen i Köpenhamn taga närmare kännedom om förmal
-
12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
ningen af råris samt om möjligt afgifva förslag att på ett lämpligare,
för statsverket betryggande sätt bestämma den utbytesprocent, som
borde medgifvas.
Sedan doktor Ekstrand besökt nämnda riskvarn, både han i skrifvelse
af den 5 juli 1901, hvaraf styrelsen bifogade en bestyrkt afskrift,
lämnat en utförlig redogörelse häröfver, enligt hvilket utbytet lämpligast
borde bestämmas på grund af paddyhalten i råriset, så att, om
densamma läge mellan 10—20 procent, utbytet borde bestämmas till
81 kilogram risgryn ur 100 kilogram råris, om halten af paddy vore
under 10 procent, utbytet borde sättas till 84 kilogram och, om den
läge mellan 20—30 procent, till 79 kilogram. För beräknande af paddyhalten
i ett inkommet parti råris skulle ett generalprof tagas, hvars
hektolitervikt borde bestämmas.
Detta sätt att beräkna utbytesprocenten hade sedermera af s!yreisen
tillämpats, och för 8 införda partier råris, som sålunda blifvit undersökta,
hade på grund häraf utbytet beräknats för 2 till 79 procent och
för de öfriga 6 till 81 procent, hvaraf framginge, att det råris, som
på senare tider införts, i allmänhet innehållit endast omkring 20 procent
oskaladt ris.
Sökandenas framställning om fastställande af 70 procent utbyte
vid förädling af ris syntes till en del grunda sig därpå, att vid be
stämmandet
af utbytesprocentens storlek afseende borde fästas ej endast
vid det verkliga utbytet, utan äfven därvid, att de svenska kvarnarne
hade för sin industri betydligt större omkostnader än de utländska, och
att någon större användning af de s. k. småbrucken ej funnes i Sverige.
Att dessa omständigheter voro af stor betydelse för de svenska kvarnarne
syntes ingalunda kunna förnekas, men någon berättigad grund
att till följd häraf vid utförsel af risgryn beräkna utbytesprocenten
lägre än den kunde anses i verkligheten vara torde dock ej förefinnas.
Enligt Doktor Ekstrands åsikt gåfve det vanliga råriset, som inkomme
till riket, i allmänhet ett utbyte af 81 procent, och äfven om ett eller
annat infördt parti råris skulle, till följd af särskilda omständigheter,
komma att gifva ett något mindre utbyte, skulle dock den af sökandena
gjorda framställningen, därest den bifölles, ovillkorligen medföra en
ganska stor uppoffring från statens sida för att underlätta utförseln af
risgryn. Detta kunde styrelsen för sin del icke tillstyrka, hvarföre
styrelsen, med åberopande af hvad doktor Ekstrand i öfrigt anfört,
hemställt, att sökandenas framställning ej måtte till någon Eders Kungl.
Maj:ts åtgärd föranleda.
Sedan sökandena fått taga del af förenämnda utlåtanden, hafva
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50. 13
sökandena med anledning af desamma inkommit med underdåniga påminnelser.
I dessa erinras till en början därom, att, om än de af doktor Ekstrand
vid ovannämnda utbytesberäkningar tillämpade grunder teoretiskt
taget vore aldrig så riktiga, så skulle dock den af honom såsom
generell utbytesprocent angifna siffran, 81, ingalunda öfverensstämma
med det utbyte, som i medeltal faktiskt erliölles vid risgrynstillverkningen.
Vid de profmalningar af olika laster, som åren 1900 och 1901
företagits vid de svenska riskvarnarne, varierade utbylesprocenten mellan
59 och 79. Äfven vid profmalning af olika delar af en och samma
last hade resultatet visat en differens på omkring 8 procent. Redan
häraf framginge, att den af sökandena föreslagna siffran, 70 procent,
like visst kunde sägas utgöra ett skäligt medeltal, som att de af doktor
Ekstrand enligt en annan senare tillämpad metod utrönta talen betydligt
öfverstege den faktiska utbytesprocenten.
Då det gällde att finna en så rättvis grund som möjligt för
restitutionsberäkningen, så att den å eua sidan tryggade statens rätt
och å den andra beredde möjlighet för kvarnägarne att utföra risgryn,
måste man tillämpa en metod för utrönande af utbytet, som komme
det verkliga så nära som möjligt. Ur denna synpunkt hade tydligen
den ena metoden lika mycket eller lika litet värde som den andra, då
ju båda baserades på en undersökning af blott en försvinnande ringa
del af varan. För en last om exempelvis 4,500,000 kilogram och en
vara af så föga homogen beskaffenhet som råris vore sannolikheten
ytterst ringa, att man därvid träffade ett verkligt genomsnittsprof.
Rättvisan fordrade därför, att man icke genom ett ensidigt teoretiserande
äfventyrade att tillintetgöra en industri, hvars stora betydelse
för landet numera syntes vara rätt allmänt insedd. Svårigheten att
exakt bestämma den gräns, vid hvilken någon som helst uppoffring
från statens sida möjligen kunde tänkas inträda, gjorde det tydligen
ur statsfinansiell synpunkt så mycket angelägnare att med största varsamhet
bestämma denna gräns så, att man icke för undvikande af en
måhända blott imaginär uppoffring dödade hela denna industri och sålunda
ginge miste om en eljest ganska afsevärd inkomstkälla.
Vidare erinrades, bland annat, därom, att bland det oskalade riset
förekommo en stor del s. k. slöris eller skal utan kärna, som i afsevärd
mån förringade utbytet, och att det ofta hände, att riset framkomme
i mer eller mindre skadadt skick, hvarför detsamma måste betydligt
skarpare slipas och utbytet följaktligen väsentligen minskades.
14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
Genom möjlighet till export mot skälig tullrestitution kunde särskilt
i sådana fall, då varan ej ens genom den skarpaste slipning
kunde göras säljbar inom landet, förlusten för kvarnarne nedbringas,
enär ny last råris kunde för den inhemska konsumtionen anskaffas och
drifkostnaderna proportionsvis minskades vid sålunda skeende större
utverkning.
Det obilliga och ohållbara i den af doktor Ekstrand funna och af
generaltullstyrelsen tillämpade metoden, bestående i Bärplockning af
oskolade från skalade korn samt vågning af desamma, framginge dessutom
äfven däraf, att å ena sidan för utrönande af paddyhalten tillämpades
en från Danmark hämtad metod, men däremot vid bestämmande af
utbytesprocenten icke, såsom konsekvensen fordrade, följdes den danska
princijmn, att utbytet ansåges vara för den del af paddyn, som vore
oskalad, lägre än för den öfriga skalade delen. Enligt det svenska
förfaringssättet vore äfven för en aldrig så liten del af en bearbetad
last paddy utbytesprocenten vid utförseln en och densamma.
Efter att hafva redogjort för vissa förhållanden, som i betydlig
män underlättade risgrynsindustrien i Danmark och Tyskland, erinrade
sökandena till sist, att den vid målningen uppkommande betydliga
mängden risfodermjöl vore ett i högsta grad närande och billigt foderämne,
för hvilket af riskvarnarne till staten vid rårisets införsel erlades
tull, men som dock, för att inom landet kunna afyttras, måste säljas
till sådant pris, att det förhindrade och ersatte importen från utlandet
af samma myckenhet risfodermjöl, som sålunda eljest vid införseln åtnjutit
tullfrihet.
Till förtydligande och fullständigande af förenämnda skrift hafva
sökandena ytterligare meddelat följande.
Den omständigheten, att det införda råriset, för hvilket tull i
sin helhet erlades, vid förmalning lämnade en produkt, det s. k.
risfodermjölet, hvilket i Sverige eljest tullfritt infördes, hade hittills vid
restitutionsfrågans behandling, icke i minsta mån beaktats. Till frågans
rätta belysning åberopades följande siffror. Göteborgs riskvarn hade
under förra året enligt vederbörande importlistor infört inalles tre laster
råris om tillhopa i rundt tal 7,200 tons, för hvilka laster tull erlagts
med tillhopa 266,400 kronor. Beräknades utbytesprocenten till 81,
utgjordes således återstående 19 procent af risfodermjöl, och den därå
belöpande andelen i nämnda tullintrad uppginge i sådant fall till något
öfver 50,000 kronor. Beräknades åter en utbytessiffra af 70 procent,
utgjordes återstående 30 procent af risfodermjöl, hvarför motsvarande
tullbelopp uppginge till i det närmaste 80,000 kronor. Af dessa belopp
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
restituerades visserligen vid den förädlade varans utförsel en däremot
svarande mindre de], men det återstående, i statskassan kvarstannande
beloppet vore dock i hvarje fall så afsevärdt stort, att detsamma, då
utförseln icke med fördel kunde öfverstiga en viss gräns, utgjorde en
mer än tillräcklig »reservfond» till täckande af den möjliga uppoffring,
som statsverket genom fastställandet af en lägre utbytessiffra skulle
kunna få vidkännas.
Förutom den mängd indirekt förtulladt risfodermjöl, hvarmed de
svenska riskvarnarne sålunda försåge landet, ägde en betydande tullfri
import däraf rum. Så t. ex. hade under år 1902 ensamt till Göteborg,
Halland och Skåne importerats omkring 2,300 tons.
Såsom af doktor Ekstrand framhållits utgjorde, då 100 kilogram
risgryn exporterades, restitutionsbeloppet efter en utbytesräkniug af
81 procent kronor 4,5 7, men efter en utbytesräkning af 70 procent
kronor 5,2 9. Således en differens af kronor 0,7 2 per 100 kilogram
risgryn.
Om nu af hvarje importerade 100 kilogram råris t. ex. 49 kilogram
risgryn exporterades — hvarvid restitutionsbeloppet blefve efter 81
procent utbyte kronor 2,2 4, men efter 70 procent utbyte kronor 2,59
— skulle alltså en differens af kronor 0,3 5 uppstå.
Då ofvannämnda 49 kilogram efter 70 procent utbyte motsvarade
70 kilogram af importerade 100 kilogram råris, återstode fördenskull
såsom icke exporterad vara 30 kilogram råris. Dessa 30 kilogram råris
lämnade efter samma utbytesberäkning 21 kilogram gryn och 9 kilogram
risfodermjöl, för hvilka 9 kilogram tull efter kronor 3,7 0 per 100
kilogram vid införseln erlagts med kronor 0,3 3.
''Om nu, med hänsyn däri ill att risfodermjöl et såsom hänförligt
till »kreatursfoder, ej specificeradt» enligt tulltaxans bestämmelser finge
tullfritt till riket införas, omnämnda 9 kilogram risfodermjöl rätteligen
bort vara från tull befriade, så skulle alltså sistnämnda belopp kronolog
3 utgöra ett för mycket erlagdt belopp, som i det allra närmaste
uppvägde ofvannämnda skillnad i restitutionsbeloppen efter den ena
eller den andra beräkningsgrunden, eller kronor 0,3 5.
Härvid vore ock att märka, att den verkliga fodermjölskvautiteten
i hvarje fall icke obetydligt öfverstege den sålunda beräknade kvantiteten,
ity att de vid fabrikationen uppkommande minsta grynen, hvilka
inginge i den för risgrynen beräknade utbytessiffran, dels kvarstanuade
i fodermjölet vid förmalningen, dels senare däri inblandades och i allt
fall vid försäljningen icke betingade högre pris än såsom risfodermjöl.
Doktor Ekstrands af generaltullstyrelsen numera tillämpade metod
att bestämma paddyhalten vore hämtad närmast från Danmark, där
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
emellertid utbytesprocenten beräknades sålunda, att af 100 kilogram
råris ansåges 30 kilogram lämna ett utbyte af 60 procent och resterande
70 kilogram ett utbyte af 88 procent gryn (eller noga räknadt 88,5
procent). Först om hela den förädlade varan exporterades, hade alltså
utbytet beräknats efter 79,6 procent, då däremot i Sverige för aldrig
så liten del, som exporterades, utbytet skulle beräknas efter 81 procent.
Så t. ex., om Danmark exporterade:
30 kilogram risgryn, vore detta enligt nämda grunder lika med
kilogram råris å 60 % utbyte = 18 kilogram risgryn,
ii ii ii ii ii ii 12 ,, ,,
ii ii ?? 68,G 5,, ,, ,, 30 ,, ,,
risgryn, vore detta enligt samma grunder lika med
kilogram råris å 60 % utbyte — 18 kilogram risgryn,
88 ,, ,, ,, 17
30
13,7
eller i medeltal 43,7
35 kilogram
'' 30
ii ii ii .....,
eller i medeltal 49,3 2 „ „ „ 71 „ „ „ 35 „ „
40 kilogram risgryn, vore detta enligt samma grunder lika med
30 kilogram råris å 60 % utbyte = 18 kilogram risgryn,
25
eller i medeltal 55
„ 88
„ 72,7
22
40
aliså resp. 68,6 5 procent, 71 procent och 72,7 procent utbyte.
Hvad Tyskland beträffade, vore detta land i exporthänseende på
allt sätt än mera gynnadt. Därvarande rikskvarnar dominerade marknaden
i Europa och funne full afsättning för småbrucken; tullbehandlingen
skedde där på enklast möjliga sätt och förorsakade kvarnarne
nästan inga extra utgifter; tullbeloppet debiterades på nedan angifna
sätt, men utbetalades endast för den del af det färdiga riset, som funnit
afsättning inom landet mellan hvarje kvartalsrevision, hvarigenom betydande
räntor inbesparades. Utbytet beräknades till 82 procent, men
kunde nedsättas till 77 procent, och den beräknade kvantiteten risfodermjöl,
respektive 18 och 23 procent, vore tullfri. Det oaktadt kunde
sålunda den beräknade utbytessitfran med ända till 5 procent öfverstiga
den i verkligheten bekomna.
Om sålunda utbytesprocenten för ett till Tyskland inkommet parti
råris om 100,000 kilogram beräknades efter 82 procent, blefve afräkningen
med tullverket helt enkelt följande:
införda 100,000 kilogram å 82 procent uppfördes med 82,000 kilogram,
hvaraf exporterats (t. ex.)...................................................... 50,000 „
rest...........................................................................................
häraf i lager, då revision skedde..................................
hvarefter för återstående .................................................
som afyttrats inom landet, betalades tull.
32.000 kilogram,
20.000 „
12,000 kilogram,
17
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 60.
Om detta sätt lades till grund för tullbehandlingen i Sverige och
utbytessiffran i enlighet med doktor Ekstrands metod beräknades efter
81 procent, skulle
a) vid export af t. ex. 45 kilogram risgryn af hvarje införda 100
kilogram råris afräkning^ med tullverket gestalta sig sålunda:
restitution för 45 kilogram å kronor 3,70 .............................. kronor 1,6 7
ersättning för 19 kilogram risfodermjöl.................................... „ 0,7 0
kronor 2,3 7
(motsvarande slutsiffra för export af 45 kilogram efter 70 procent utbyte
utan afdrag för risfodermjöl: kronor 2,38)
b) vid export af t. ex. 49 kilogram risgryn af hvarje införda 100
kilogram råris skulle afräkningen med tullverket gestalta sig sålunda:
restitution för 49 kilogram å 3,7 0............................................. kronor 1,81
ersättning för 19 kilogram risfodermjöl.................................... „ 0,7 o
kronor 2,51
(motsvarande slutsiffra för export af 49 kilogram efter 70 procent utbyte
utan afdrag för risfodermjöl: kronor 2,5 9).
Af ofvanstående exempel framginge ovedersägligen, att, om den af
sökandena ifrågasatta utbytessiffran 70 procent genom lag fastställdes, så
komme, när tillbörlig hänsyn toges till risfodermj ölets tullfria beskaffenhet
samt nödvändigheten för riskvarnarne att hålla exporten inom vissa
af omständigheterna betingade gränser, denna utbytessiffra i verkligheten
att så nära som möjligt motsvara ej mindre deu af doktor Ekstrand i hans
till generalstyrelsen afgifna yttrande såsom skälig ansedda beräkningsgrunden,
81 procent, så snart man nämligen beaktade det rättvisa däri,
att icke ifrågavarande industri, på bekostnad af sin egen existens,
nödgades till staten erlägga tull för en i och för sig tullfri vara, än
äfven de i Tyskland gällande restitutionsbestämmelserna, livilka genom
uttryckligt medgifvande af afdrag för den å det tullfria risfodermj ölet
belöpande tullen låtit denna synpunkt komma till sin fulla rätt.
Af hvad sökandena anfört synes obestridligen framgå, att riskonsumtionen
i Sverige icke är tillräckligt stor för att hålla riskvarnarna
i gång under hela året. Då riskvarnarnas verksamhet sålunda
måste begränsas till endast kortare tid af året, blifva förvaltnings- och
driftkostnader alltför stora. Härtill kommer, att vid afbrott i driften
arbetarne måste afskedas och nya antagas, då arbetet åter kan upptagas,
hvilket har till följd, att arbetarne ej uppnå erforderlig grad af yrkesBih.
till Riksd. Prof. 1900. 6 Sund. I Afd. 41 ljuft. 3
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
skicklighet. En annan följd af den korta tid, hvarunder kvarnarna
kunna arbeta, är, att kvarnägarne understundom ej kunna på en gångimportera
eu hel skeppslast, paddy, hvilket i sin mån också fördyrar
tillverkningen.
Nyss nämnda omständigheter i förening med hvad sökandena i
öfrigt anfört gifva vid handen, att den svenska riskvarnindustrien ej
kan fortbestå, därest den ej sättes i tillfälle att mot skälig tullrestitution
exportera risgryn. De villkor, hvarpå en sådan export hittills varit
medgifven, hafva nämligen utgjort ett nästan oöfverstigligt hinder därför.
Det enda sätt, hvarpå detta hinder torde kunna undanröjas, synes
vara att fastställa en fix ut bytessiffra, som tillåter kvarnägarne att exportera
utan förlust, men också utan att bereda dem vinst på statens
bekostnad. Att finna en utbytessiffra, som under alla förhållanden uppfyller
detta villkor, torde emellertid icke vara möjligt, alldenstund det
verkliga utbytet är synnerligen växlande, beroende som det är på paddyns
beskaffenhet. Ju bättre kvaliteten hos paddyn är, dess mindre
behöfver riset slipas, desto mindre fodermjöl och desto mera gryn
erhålles, och omvändt.
De profmalningar, som för några år sedan verkställdes under
tullverkets kontroll, gåfvo ett utbyte af högst 80 procent och lägst
59 procent gryn, under det att den metod, som af tullverket användts
för att utröna utbytet hos de laster, som införts under de senare åren,
lämnat ett beräknadt utbyte af 79 å 81 procent.
Med fästadt afseende vid de faktiska resultaten af nyss omförmälda
profmalningar S}Tnes med säkerhet kunna antagas, att en till 81 procent
fixerad utbytessiffra skulle vara tillräcklig att skydda statens intresse
under alla förhållanden, således äfven i det fall, att en importerad last
paddy är af allra bästa beskaffenhet och att hela lasten i förädlad form
— fodermjölet undantaget — åter utföres.
Under förutsättning således alt 81 procent är den siffra, hvartill
utbytesprocenteu borde fixeras, för att staten icke genom tullrestitutionen
skulle tillskyndas förlust, och under antagande att utbytet i verkligheten
uppginge till nämnda procent, skulle en lägre utbytessiffra, bestämd
såsom grund för tullrestitutionen, faktiskt komma att verka som en
exportpremie. Sättes denna lägre utbytessiffra till 70 procent, skulle
den förtäckta exportpremien uppgå till cirka 72 öre pr 100 kilogram
risgryn.
I verkligheten torde förhållandet emellertid icke komma att gestalta
sig så. På grund af tullskyddet för risgryn måste det anses ligga i
kvarnägarnes eget intresse att afsätta så stor del af tillverkningen som
19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
möjligt inom landet. Vinsten på det risgryn, kvarnägarne exportera,
måste också under alla förhållanden blifva ytterst ringa, enär deras
konkurrenter på den utländska marknaden, enligt hvad ådagalagdt blifvit,
arbeta under i alla hänseenden gynnsammare förhållanden.
Jag anser mig kunna antaga, att under vanliga förhållanden de
svenska riskvarnarne skulle komma att exportera högst 70 procent åt
den förädlade varan. Under denna förutsättning och med antagande
att paddyn lämnar ett utbyte i rysgryn af 70 procent, skulle för 100
kilogram importerad paddy komma att exporteras högst 49 kilogram
risgryn. Sökandena hafva nu anhållit, att utbytessiffran måtte fixeras
till högst 70 procent. Denna deras begäran synes mig vara befogad.
Äfven om paddyn i verkligheten skulle lämna ett så högt utbyte af
risgryn som 81 procent, skulle i allt fall, enär i regel endast 7/io af eu
last torde komma att exporteras, en fixerad utbytessiffra af 70 procent
icke innebära någon nämnvärd, om ens någon premiering, därest man
tager fodermjölet med i beräkningen, hvilket jag anser vara fullt berättigadt,
och detta enligt följande beräkningssätt:
Vid export af 49 kilogram risgryn restitueras
efter ett utbyte af 70 procent ................................................. kronor 2: 5 9
» o » » 81 » ................................................... )> 2: 2 4
eventuell premie kronor 0: 3 5.
Denna »premie» motsvaras emellertid i det allra närmaste af den
del af paddytullen, som kan sägas falla på fodermjölet, nämligen det
fodermjöl, som svarar mot den inom landet konsumerade mängden risgryn
(vid export af risgryn restitueras tullen äfven för motsvarande
mängd fodermjöl), ty under antagande att 7/io af en last går till export,
stanna 3/j0 inom landet, livilka senare, med ett beräknadt utbyte af 70
procent risgryn — 30 procent fodermjöl, lämna
21 kilogram risgryn med eu tull af .................................... kronor 0: 7 8
9 » fodermjöl » » » » .................................... » 0: 3 3''/a
-
Den mi beräknade tullen för fodermjöl synes böra komma kvarnägarne
till godo, alldenstund fodermjöl eljest är tullfritt.
Om man således uppställer beräkningen så, att man å ena. sidan
får fram eu exportpremie på 35 öre, bör man också å andra sidan därifrån
draga berörda 33 Vs öre.
Såsom redan framhållits, är det icke möjligt att utfinna en för
alla förhållanden fullt riktig siffra till underlag för tullrestitutionen,
men äfven om det skulle komma att inträffa, att en till 70 procent
fixerad utbytessitfra någon gång ur synpunkten af statens intresse befunnes
vara för lag, inträffar det helt visst å andra sidan — och detta
20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
torde, att döma af profan alningarne, blifva det vanligaste — att den
visar sig vara högre än hvad kvarnindnstrien haft rätt att fordra.
Med afseende härå och då riskvarnindnstrien utan all fråga belinner
sig i ett betryckt läge och denna industri liksom all industri är
för landet gagnelig, sjmes mig betänklighet icke böra möta mot att
utbytessiffran fastställes till 70 procent.»
På sätt i ofvan intagna statsrådsprotokoll omförmäles, har frågan
om en bestämd utbytesprocent för tullrestitutionen vid utförsel af risgryn,
tillverkade af från utlandet infördt råris eller paddy, förevarit
vid två föregående riksdagar; men de i sådant afseende väckta förslagen
hafva icke tillvunnit sig Riksdagens bifall. I följd häraf tilllämpas
vid utförsel af risgryn de i § 9 mom. 5 tulltaxeunderrättelserna
förekommande allmänna bestämmelser angående tullrestitution vid xitförsel
af varor, som framställts af utländska råmaterialier; och utbytet
bestämmes numera, på sätt jämväl i statsrådsprotokollet omförmäles,
genom undersökning af ett ur hvarje inkommen last råris taget generalprof
samt bestämmande af det däri förekommande procenttalet med
skal försedda korn. På grund af detta förfaringssätt utfaller naturligen
utbytesprocenten olika för olika laster råris, allt efter rårisets kvalitet,
Då frågan om en för alla fall fixerad utbytesprocent nu ånyo bragts å
bane och denna gång, på framställning af inom landet befintliga riskvarnar,
i en af Kung!. Maj:t framlagd proposition, torde få antagas,
att denna fråga för riskvarnindnstrien i vårt land är af stor vikt,
Det vill också synas klart, att det för nämnda industri måste vara af
betydelse att på förhand hafva kunskap om, huru vid export af dess
tillverkningar tullrestitutionen kommer att beräknas. De riskvarnar,
som finnas inom vårt land, äro nämligen till stor del hänvisade till
export af sina fabrikat, då konsumtionen inom landet icke förmår upptaga
hela deras tillverkning af risgryn. Svårigheten vid bestämmandet
af en fixerad utbytesprocent består emellertid i att finna en siffra, som
å ena sidan icke för kvarnarna medför en fördel på statens bekostnad,
men å andra sidan icke är så hög, att möjligheten att utan förlust
exportera risgryn uteslutes. Med hänsyn till de resultat, som vunnits
vid undersökningar af under senare tid inkommet råris, har generaltullstyrelsen,
i enlighet med den af styrelsens tekniska biträde uttalade
åsikt, ansett sig icke kunna tillstyrka, att utbytet beräknades efter 70
procent, enär detta enligt styrelsens mening skulle innebära en ganska
stor uppoffring från statens sida för att underlätta utförseln af risgryn;
och har styrelsens bemälda tekniska biträde för sin del uttalat, att, då
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50. 21
det icke lede något tvifvel, att i en väl skött riskvarn kunde ur normalt
cargoris erhållas 81 procent risgryn, alla slag, utbytestalet 70 innebure
en exportpremie. Kungl. Maj:t har emellertid föreslagit eu utbytesberäkning
efter 70 procent; och har till stöd härför, på sätt statsrådsprotokollet,
utvisar, chefen för finansdepartementet anfört, att, äfven
om det verkliga utbytet antoges vara så högt som 81 procent, en utbytesberäkning
efter 70 procent icke skulle innebära någon utförselpremie,
under förutsättning att hänsyn toges dels till nödvändigheten
att begränsa utförseln till viss del af tillverkningen och dels därtill,
att vid införsel af råris tull erlades äfven för det risfodermjöl, som
svarade mot den inom landet konsumerade mängden risgryn, under det
att eljest risfodermjöl vore tullfritt. I förstnämnda hänseende har chefen
för finansdepartementet anfört, att det kunde antagas, att under vanliga
förhållanden de svenska riskvarnarne skulle komma att exportera
högst 70 procent af den förädlade varan. Detta antagande anser sig
utskottet kunna biträda, då det utan tvifvel är för kvarnarne förmånligare
att inom landet afsätta sin tillverkning än att exportera densamma
till utlandet, i följd hvaraf exporten säkerligen kommer att inskränkas
till minsta möjliga belopp. Hvad därefter beträffar den andra
förutsättningen för att ett efter 70 procent beräknadt utbyte icke skall
anses medföra en utförselpremie, eller att risfodermjölet bör tagas med
i beräkningen, torde, på grund af hvad generaltullstyrelsen och dess
tekniska biträde anfört samt vid det förhållande, att kvarnägarne genom
skillnaden i tullen å råris och tullen å gryn, utgörande för 100 kilogram
2 kronor 80 öre, redan erhållit full godtgörelse för rismjölet
i fråga, tvifvel om denna förutsättnings berättigande kunna råda;
och utskottet kan därför icke undgå att finna betänkligheter mot
att utbytet bestämmes så lågt som till 70 procent. Å andra sidan
synes det vara ådagalagdt, att, om utbytet för alla fall bestämmes till
81 procent — livilket skulle innebära till och med någon skärpning af
nu gällande förfaringssätt, enär utbytet stundom blifvit beräknadt efter
79 procent — den i vårt land befintliga riskvarnsindustrien svårligen
skall kunna äga bestånd. I)å det emellertid torde få anses önskvärdt,
att denna industri inom vårt land upprätthålles, har utskottet ansett,
att utbytet borde bestämmas något lägre än till 81 procent, ehuru
icke så lågt, som Kungl. Maj:t föreslagit; och har utskottet därvid
funnit sig höra föreslå, att förhållandet mellan den införda råvaran och
deri förädlade produkten måtte beräknas sålunda, att 100 kilogram
oskaladt ris anses lämna 75 kilogram gryn. Med hänsyn till vunnen
erfarenhet om det verkliga utbytets storlek torde det kunna antagas,
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
att ett utbyte, beräknadt efter 75 procent, icke skall, i stort sedt,
kunna för kvarnarne medföra någon alltför stor fördel på statens bekostnad,
och att, å andra sidan, en sådan utbytesberäkning skall bereda
ifrågavarande industri möjlighet att utan förlust utföra öfverskottet
af sin tillverkning.
\ idkommande tiden för den här ifrågasatta förändringens trädande
i kraft . har något särskild! förslag härom icke blifvit i den kung!
propositionen framställdt; och skulle således, med hänsyn till den allmänt
gällande regeln, att förändringar i tullagstiftningen skola träda i
kraft från och med ingången af året näst efter det, under hvilket de
beslutits, den nu föreslagna ändringen träda i kraft den 1 januari 1904.
Utskottet har emellertid ansett beslutet böra vinna tillämpning så snart
som möjligt under innevarande år och tillåter sig för den skull föreslå,
att ifrågavarande förändring förklaras skola träda i kraft den 1 nästkommande
juli.
I sammanhang härmed har utskottet velat erinra, att, då enligt
nu tillämpad! förfaringssätt utbytesprocenten för råris, som redan
inkommit eller inkommer till riket före sistnämnda dag, kan vara en
annan siffra än den bär ofvan föreslagna, tvekan kan uppstå, huruvida
vid. utförsel efter berörda den 1 juli af risgryn, tillverkade af dylikt
råris, skall tillämpas den redan förut bestämda utbytesprocenten eller
den, som bär ofvan blifvit föreslagen; och har vid "sådant förhållande
utskottet funnit sig böra föreslå, att särskild föreskrift meddelas därom,
att den nya bestämmelsen skall tillämpas endast vid utförsel af risgryn,
tillverkade af råris, som till riket införts efter ingången af juli
månad innevarande år.
På grund af det anförda hemställer utskottet:
l:o) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
angående tullrestitution vid utförsel af risgryn måtte
af Riksdagen bifallas, dock med den ändring, att förhållandet
mellan den införda råvaran och den förädlade
produkten beräknas sålunda, att 100 kilogram
oskaladt ris anses lämna 75 kilogram gryn; och
2:o) att, vid bifall till hvad utskottet under l:o)
hemställt, Riksdagen tillika måtte besluta, att de förändrade
bestämmelserna angående tullrestitution vid
utförsel af risgryn skola träda i kraft den 1 juli
23
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 50.
innevarande år, dock att samma bestämmelser skola
äga tillämpning endast vid utförsel af risgryn, tillverkade
af råris, som till riket införts efter den tid,
bestämmelserna trädt i kraft.
Stockholm den 30 april 1903.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALL!.
Reservationer:
af lierr Cavalli, som anfört:
»Då denna fråga vid 1901 års riksdag senast förelåg till behandling,
yrkade jag af skäl, som finnas anförda i min i detta ämne då afglida,
vid sagda års riksdag6 bevillningsutskotts betänkande n:o 28
fogade reservation, att vid utförsel af risgryn måtte medgifvas restitution
af tull, därvid förhållandet mellan den införda råvaran och den
förädlade produkten skulle beräknas sålunda, att 100 kilogram oskaladt
ris ansåges lämna 70 kilogram gryn; och har jag, som icke funnit skäl
att frångå min då uttalade uppfattning, därför inom utskottet framställt
enahanda yrkande som år 1901, livilket yrkande nu sammanfaller med
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet vid innevarande riksdag»;
af herrar Nisse)- och O. A. Ericsson, hvilka ansett, att tullrestitutionen
vid utförsel af risgryn bort beräknas efter ett utbyte af 80
procent; samt
af herrar Bergendahl och G. Jansson.
Herr Lindblad har begärdt få antecknadt, att han icke närvarit
vid denna frågas afgörande inom utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1903:83 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl Maj.ts proposition angående ändrad lydelse af § 9 mom. 3 i tulltaxeunderrättelser na. s. 1 i texten