Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13

1903-04-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1903:13, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1903, kl. 12 midd.

Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 1 utlåtande n:o 5, i anledning

af Andra Kammarens beslut i fråga om tillvaratagande

af de inhemska häststammar ne.

I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 53, har herr

O. H. Svensson hemställt, »att Riksdagen måtte besluta i underdånig skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana

åtgärder, som kunna vara erforderliga för att våra inhemska häststammar

måtte på bästa sätt tillvaratagas», och till stöd för sin hemställan anfört

följande:

»Vid upprättandet af det nya premieringsreglementet blef det i

ett fall tillåtet för våra hästar med inhemskt ursprung att komma i åtnjutande

af premieringsreglementets förmåner. Föremål för premiering

äro nämligen sådana afvelsdjur af svenskt ursprung, som äro kallblodiga

som ock hänförliga till ''Hlen norska eller nordsvenska typen», såsom det

heter i reglementets 7 § mom. 2 c.

Detta reglementes bestämmelser innebära således, dels att dessa

våra landthästar, för att kunna blifva premieringsgiltiga, måste till sin

karaktär först och främst vara hänförliga till de kallblodiga raserna och

dessutom vara typiska med de norska.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Käft. (N:is 13 och It). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga. Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

Att den kommitté, som Kungl. Maj:t tillsatte för utarbetande af

det nu gällande premieringsreglementet, stannade vid att gifva våra

egna hästar en så inskränkt plats, berodde otvifvelaktigt därpå, att

under en längre tidsföljd intresset och uppmärksamheten uteslutande

vant fästade på de främmande kulturraserna, utan att någon minsta

uppmärksamhet lämnades åt det inhemska afvelsmaterialet. Våra hippologer

hafva nämligen hittills uppställt den teorien, att våra landthästar,

som ännu finnas kvar här och hvar i bygderna, äro ett uttryck för den

import, som under de närmast föregående generationerna pågått till

vårt land.

De norrländska åter, som i premieringsreglementet finge benämning

af »nordsvenska», skulle ej heller varit af inhemskt ursprung, utan

härstamma från Norge.

Liksom Kung!. Maj:t således i viss grad redan vidtagit åtgärder

föi tillvaratagandet af vårt befintliga, inhemska hästmaterial, så hade

äfven vid allmänna landtbruksmötet i Gäfle bestyrelsen ägnat ej ringa

uppmärksamhet just åt denna del af hästafvel^ Det visade sig äfven,

att de hästuppfödare från olika delar af landet, som samlats vid landtbruksmötet

i Gäfle, på det mest oförtydbara sätt uttalade sig för eu

vidare utveckling af sådan afvelsriktning, som var uteslutande byggd på

inhemskt afvelsmaterial.

Vid diskussionssammanträdet om den nordsvenska hästafvel kunde

ock inledaren af föredraget upplysa om, att de nordsvenska hästarne,

historiskt sedt, ingalunda ägde sitt ursprung från Norge, utan fått sin

utveckling inom landets egna gränser. Vidare att våra olika typer af

landtrasen med den ädla hästens raskaraktär, ej undantagandes de från

mellersta och Södra Sverige, icke heller voro ett uttryck för en importvara,

utan att äfven dessa tillhörde en egenartad kultur inom landet

ända från forntiden.

Vi äga sålunda inom våra egna landtraser, teoretiskt sedt, så

olika grundformer som varm- och kallblodiga, hvilka i vissa trakter

helt och hållet uppvisa den ädla hästens raskaraktär eller kanske oftare

ett mellanting mellan varm- och kallblodiga. Som ett uttryck för hästar

af liknande karaktär använda tyska kippologer benämningen ljumblodiga.

Det är tydligt, att den vidgade uppfattning, vi sålunda fått om

våra inhemska hästars ursprung och karaktär, måste leda till en förändring

af reglementets bestämmelser angående den inhemska hästen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

Genom reglementets ensidiga formulering, att sådana svenska

hästar, som hafva varmblodig karaktär, ej kunna premieras, kan det

inträffa, hvilket äfven varit fallet, att det hästmaterial, som just är ett

uttryck för en urgammal kultur på en viss trakt och som i praktiken

äfven visat sig där vara det värdefullaste, blifvit vid premieringen tillbakasatt

för hästar med utländsk härstamning, oaktadt de senare äro af

underordnadt värde för ortens behof. Vidare har det visat sig, att vissa

häststammar, representerande en hos oss urgammal ras och närmande

sig den kallblodiga raskaraktären, men i typ ej fullt öfverensstämmande

med den vanligast förekommande norska, blifvit på grund af denna

olikhet uteslutna från prisbedömning.

Det är förunderligt, att vi vid bedömandet af våra egna hästar

ställt oss så, att vi vid uppfattningen om hvad som är hänförligt till

svensk ras eller ej måste underordna oss de norska hippologernas uppfattning.

Det är således uppenbart, att reglementet i sin nuvarande form

är både vilseledande och rent af kan skada idéen, för hvilken det tillkommit,

nämligen tillgodogörandet af vårt inhemska hästafvelsmaterial.

Iiungl. Maj:t har för öfrigt redan beviljat undantag från reglementets

bestämmelser, för att den lilla skogsrussen på Gottland skulle kunna

komma i åtnjutande af premieringens skydd, hvaraf framgår ett erkännande

af reglementets ofullständiga formulering.

Den naturligaste och enklaste rättelsen i reglementet torde kunna

ske på så sätt, att de svenska och norska hästarne tilldelas en särskild klass,

oberörd af den Ararm- eller kallblodiga benämningen, samt att uttrycket

»norsk eller nordsvensk typ» utbytes mot »svensk och norsk ras eller typ».

Vid en närmare granskning af våra gamla häststammar framgår,

att det finnes icke så få rester kvar från våra urgamla raser, spridda å

vissa orter så godt som öfver hela landet. Dessa stammar, som vanligen

ägas af mindre jordbrukare, befinna sig särskild! i mellersta och södra

Sverige i ett ganska underhaltigt skick, men efter någon kulturell vård

hafva dessa djur visat sig äga förvånansvärdt stora utvecklingsmöjligheter.

Och att dessa våra landthästar genom sin billiga uppfödnings- och

underhållskostnad i förening med sin kända mångsidiga användbarhet

och stora uthållighet vida öfverträffa afkomman efter de importerade

kulturraserna, torde numera vara allmänt erkändt. Men det är uppenbart,

att ägarne till dessa hästar, som under årens lopp äro vana vid att

betjäna sig af den tillfälliga vinsten, som ernås genom korsning med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N-.o 1) Utlåtande N:o 13.

kulturraserna, nu med ens ej skulle vilja öfvergå till denna nya afvelsprincip.

. Och som det visat sig, att det beköfs ett par hästgenerationer,

innan djuren kunna komma upp i ett fullgodt skick, fingo dessa hästuppfödare

under mellantiden vara beredda på ringa valuta af sin hästafvel.

Ett ingripande från allmänhetens sida torde sålunda vara nödvändigt

att åt landets hästkultur kunna rädda dessa våra landthästar. Och

som vi hafva förhoppning att under den närmaste framtiden från den i

Jämtland under bildning varande hingstuppfödningsanstalten kunna få

mottaga hingstar äfven nere i landet, så fordras, för att realisera idéen

om egen svensk hästras, att vi då äfven hafva en fullgod stostam med

inhemsk raskaraktär.

Af det anförda framgår ytterligare det stora behofvet, att staten

träder emellan för att underlätta tillvaratagandet af våra olika landthästtyper.

Mest effektiva medlet därför torde vara att tilldela de hästuppfödare,

som på ett rationellt sätt fullfölja idéen att kultivera våra egna

svenska hästtyper, ett understöd i form af penningpremier.»

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17 har

nedanstående lydelse:

»Då den inhemska hästafveln vid början af 1870-talet på grund af

sitt allmänna tillstånd började ingifva landets hästuppfödare allvarliga

farhågor för en tillbakagång och försämring, inslog man på den redan

förut, ehuru i ringa utsträckning, anlitade utvägen att importera afvclsdjur

af främmande kulturraser för att därmed upphjälpa och förbättra

den då befintliga häststammen. Det torde vara nogsamt bekant, i hvilken

omfattning denna import sedermera under årens lopp fortgått, och ehuru

icke kan nekas, att dess verkan i mångt och mycket varit fördelaktig

för vårt inhemska hästafvelsmaterial, hafva de goda ekonomiska resultat,

som ofta uppnåddes af de uppfödare, hvilka använde det importerade

korsningsmaterialet, emellertid ledt därhän, att intresset för och insikten

om värdet af de inhemska häststammarne förminskats äfven på de

trakter, där behofvet af förstärkningsafvel alldeles icke kunde sägas

vara för handen, och att efter tjugu års oafbrutna importer man i regel

endast använde importerade hästar af antingen främmande kulturraser

eller af norsk ras. Äfven om detta förhållande inom vissa delar af

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

landet visat sig vara till obestridlig nytta, bar dock importen icke

allestädes varit till fördel för hästafveln, utan den uppfattningen på

månget håll allt mer stadgats, att man icke vunnit det göda resultat,

man genom den utländska importen sökt ernå. Med anledning däraf

hafva också flerstädes bildats föreningar för att tillvarataga och utveckla

de kvarvarande resterna af de inhemska stammarne. Sedan jämväl

personer, varmt nitälskande för detta mål, framlagt på noggranna forskningar

grundade bevis, att inom landet funnes ett dugligt och utvecklingsmöjligt

afvelsmaterial, har så småningom allt bestämdare den åsikt

stadgats, att det icke allenast vore möjligt, utan likaledes ekonomiskt

fördelaktigt att vid hästafveln minska användningen af de främmande

kulturraserna. Den af motionären omförmälda kommitté, som Kungl.

Maj:t år 1896 tillsatte för att upprätta förslag till förnyadt reglemente

för den med statsmedel understödda hästpremieringen, har tydligen

varit påverkad af denna mening, då den bland de raser, som kunna

blifva föremål för premiering, äfven intagit den så kallade nordsvenska

typen; men den omständighet, att denna typ i kommitténs förslag sammanställts

med den norska rasen, synes tillika tyda på, att kommittén

haft den uppfattning, att samtliga landets inhemska hästar uppkommit

på grundvalen af den norska rasen. Det af Kungl. Maj:t den 23 november

1900 utfärdade premieringsreglementet synes äfven stödja sig på samma

uppfattning, då 7 § i samma reglemente stadgar, att »Föremål för premiering

kunna endast blifva afvelsdjur:

l:o af ädelt, varmblodigt slag, såväl fullblod som lialfblod;

2:o af följande kallblodiga slag:

c) den norska eller nordsvenska typen.»

Senare årens undersökningar, för hvilka redogörelse redan vid senaste

allmänna svenska landtbruksmötet i Gäfle blifvit framlagd och af

hvilkas fortsatta bearbetning utskottet har tagit del, synas emellertid

gifva vid handen, att vår hästkultur långt ifrån att leda sitt ursprung

från Norge snarare själf gifvit upphof åt detta lands hos oss mest

värderade häststam. Det lärer till och med kunna sägas, att medan i

Norge endast ett par af de ursprungliga typerna kunna spåras i nutidens

hästar, finnas i vårt land, om än i endast sparsamt förekommande fall,

Nordens samtliga ursprungstyper representerade, såväl varm- som kallblodiga.

Därför torde det icke vara riktigt att vilja sammanställa samt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

liga våra inhemska stammar med den norska rasen och därmed inrangera

dem under den kallblodiga gruppen, äfven om en stor del af dem

på senare tider blifvit med den förstnämnda rasen uppblandad.

Lnder sådana förhållanden, och da den nordsvenska typen i det

allmänna föreställningssättet blifvit identisk med endast de delar af

vår häststock, som äro nära besläktade med den norska rasen, anser

utskottet i likhet med motionären, att de nuvarande bestämmelserna

i reglementet kunna blifva vilseledande och i månget fall hinderliga för

ett rätt tillvaratagande af det värdefulla material, som våra inhemska

häststammar erbjuda, och att det på grund däraf torde vara nödvändigt,

att ett tillägg göres i reglementet, hvarigenom äfven sådana inhemska

hästar, hvilka icke äro identiska med de norska, må blifva

föremål för premiering.

„^en ^a.r °^an fr*™hållna, under de närmast förflutna trettio åren

försiggångna import af främmande kulturraser och däraf uppkomna

åsidosättande och undanträngande af våra egna ursprungliga hästtyper

har jämväl väsentligen försvårat ett ekonomiskt fruktbringande arbete

föi tillvaratagande af de inhemska häststammarne, äfven om, såsom numera.

är fallet, detta arbete af staten kraftigt understödjes genom

premiering.

Som emellertid ett framgångsrikt arbete i denna riktning onekligen

bör vara till fördel för hela vårt land, har det synts utskottet

kunna ifrågasättas, huruvida icke staten äfven på annat sätt än genom

premieringen borde underlätta detta arbete, därvid för jämförelsens

skull torde böra framhållas, att inom nötkreatursafveln staten lämnar

understöd icke allenast genom premiering, utan äfven genom särskildt

anslag för att uppmuntra till bildande af så kallade afvelscentra, hvarifiån

till landets olika delar framstående afvelsdjur kunna spridas.

Tillika har det synts utskottet, som om sådana företag som den

af motionären omförmälda hingstuppfödningsanstalten i Jämtland, tillkommen

på initiativ af och genom bidrag från fyra norrländska hushållningssällskap,

vore värda understöd från statens sida, förutsatt, att

verksamheten vid en dylik anstalt på så sätt ordnas, att landet mera

allmänt däraf kan draga nytta vid sträfvandet för den inhemska hästafvel^

förbättrande.

Fiågan om lämpliga åtgärder uti nu ifrågavarande afseenden torde

emellertid tarfva en uttömmande utredning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 7

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning

vidtaga de åtgärder, som från statens sida må anses

erforderliga för befrämjandet af vår inhemska hästafvel.

Enligt till utskottet öfverlämnadt protokollsutdrag har Andra Kammaren

bifallit sitt tredje tillfälliga utskotts hemställan, och Första Kammarens

utskott får med anledning af hvad sålunda förekommit anföra

följande:

Då det icke kan förnekas, att premierings-reglementets nuvarande

formulering kan lägga hinder i vägen för tilldelande af belöning åt i

Sverige möjligen kvarvarande nordiska, konstanta typer äfven af varmblodiga

stammar, och då uppgifter lämnats därom, att flera sådana verkligen

ännu finnas, om ock sparsamt, finner utskottet alla skäl tala för,

att dessa inhemska hästar af varmblodig typ tillvaratagas, innan de alldeles

försvinna, och medlet för vinnande af detta mål torde vara, att

dylika djur, där sådana kunna framvisas, måtte kunna blifva delaktiga

af den uppmuntran, som ligger uti erhållande af statspris.

I nådig proposition, n:o 85, har Kungl. Maj:t redan beredt Riksdagen

tillfälle att uttala sig angående den senare delen af Andra Kammarens

utskottsbetänkande rörande understöd åt kingstuppfödningsanstaltcn

i Jämtland, hvadan något uttalande därom i detta sammanhang icke lärer

erfordras.

Utskottet hemställer sålunda,

att Första Kammaren behagade biträda Andra

Kammarens i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 20 april 1903.

På utskottets vägnar:

GUST. TAMM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.