Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förenkling i sättet för markegångsprisens bestämmande.

7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1903:2, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förenkling i sättet för markegångsprisens bestämmande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1903, kl. 2 e. nl.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande

n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående förenkling i sättet för markegångsprisens

bestämmande.

I en inom Törsta Kammaren väckt, till kammarens andra tillfälliga

utskott hänvisad motion, n:o 12, har friherre C. J. Beck-Friis hemställt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t

täcktes vidtaga ändringar i kungl. kungörelsen af den 11 maj 1855 så,

att sättet för markegångsprisens bestämmande förenklades.

Enligt bestämmelserna om grunderna och sättet för markegångsprisens

bestämmande — hvilka bestämmelser återfinnas i nyssnämnda kungl. kungörelse

med däri under senare tider vidtagna mindre väsentliga ändringar

— skola de i 75 § regeringsformen omförmälda årliga markegångstaxor

upprättas länsvis af särskilda, inom länet bosatta, af vederbörande landsting

utsedde deputerade, för hvilket ändamål desse deputerade hafva att bestämma

dels det årspris, som, upptaget under litt. B i markegångstaxan,

skall ingå i beräkningen af det medelpris för de senaste tio åren, hvilket

återfinnes under litt. C i sagda taxa, dels ock den särskilda markegången

för det löpande året, hvilken förekommer under litt. A i markegångstaxan,

Jlih. till Riksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. (N:o 2). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

hvarförutom deputerade hafva att utsätta värdet å vissa persedlar och

tjänstbarheter, som enligt särskilda stadganden skola i markegångstaxan intagas

och hvilka där uppföras såsom underafdelningar under litt. A.

Till ledning för deputerade vid markegångssättningen skola priskuranter

å fullgoda och afradsgilla varor af de persedelslag, som upptagas i

taxan, upprättas såväl för städerna som för landet. Hvad beträffar priskuranterna,

afsedda för de under litt. B och C upptagna års- och medelmarkegångspris,

skola dessa upprättas, i städerna af magistraten månadsvis

under månaderna oktober—mars, i öfverensstämmelse med torgprisen på

platsen, samt på landet fögderivis af särskilda nämnder, bestående af dels

sockneombud till antal af minst fyra, högst åtta, valde för året bland ortens

räntegifvare, skiftesvis af det antal socknar och efter den ordning dem

emellan, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmer, dels ock ett

motsvarande antal ledamöter, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande, likaledes

för året, förordnat bland andre inom fögderiet bosatte, för sakkunskap

och oväld kände män, helst räntetagare. Priskuranterna för den under

litt. A i taxan upptagna särskilda markegången för det löpande året upprättas

fögderivis vid sammanträde inför vederbörande kronofogde af fullmäktige,

en för hvarje socken, utsedde å kommunalstämma, hvarjämte i och

för denna markegångs bestämmande uppgifter från vederbörande magistrater

å de i länets städer gångbara pris tillhandahållas.

I fråga om sättet, hvarpå förbemälda särskilda nämnder och sockenfullmäktige

hafva att fullgöra sitt uppdrag, gäller vidare, att de skola sammanträda

med kronofogden å af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämdt,

för ändamålet lämpligast befunnet och, så vidt möjligt är, i midten af fögderiet

beläget ställe. Nämndernas sammanträden äga rum två gånger hvarje

skatteår, nämligen i början af januari, då priskuranter uppgöras för de tre

sista månaderna af det förflutna året, samt i slutet af mars, då priskuranter

för det löpande kalenderårets tre första månader upprättas. Sockenfullmäktiges

sammanträde, hvilket hålles endast en gång om året, äger rum

i medlet af oktober månad.

Efter att hafva erinrat om de bestämmelser, för hvilka nu redogjorts,

samt tillika fäst uppmärksamheten därå, att de priskuranter, hvilka de fögderivis

valda nämnderna hade att upprätta, upptoge i åtta af rikets län

allenast tre räntepersedlar, nämligen råg, korn och smör, samt i de öfriga

länen förutom samma tre persedlar i allmänhet blott en eller två af räntepersedlarne

hafre, hvete, ärter, hö, kött, fläsk och tackjärn, har motionären

— som med afseende därå, att kungl. kungörelsen den 11 maj 1855 gällde

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

för hela riket samt att hvad som kunde vara lämpligt i ett län kanske ej

vore så i ett annat, funnit sig icke böra framlägga något förslag till ändring

i sagda författning, utan inskränkt sin framställning till ofvan omförmälda

hemställan om aflåtande af skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t till

stöd härför anfört följande:

»Till följd af den stora utveckling, kommunikationsväsendet tagit under

de år, som gått sedan nämnda kungl. kungörelse utfärdades, och den lätthet,

landtmännen därigenom erhållit att kunna afsätta sina produkter pa

längre bort belägna orter, såvida prisen där äro fördelaktigare, torde numera

prisen på de i markegångstaxan upptagna persedlar olika orter emellan inom

samma län hafva utjämnats rätt mycket och i allmänhet bestämmas efter

de pris, som äro gällande på de större afsättningsorterna, i synnerhet som

landtmännen numera genom tidningarna lätt erhålla kännedom om dessa

pris. Med skäl torde därför kunna ifrågasättas, om icke de nu gällande

bestämmelserna angående markegångssättningen kunde förenklas. Så t. ex.

torde väl i allmänhet de af landstingen valde deputerade, hvilka hafva att

uppgöra taxan, äga tillräcklig kännedom om det gångbara priset på de i

taxan förekommande persedlarna för att kunna bestämma detta utan ledning

af priskuranter från de förut omtalade nämnderna, fullmäktige och

magistrater eller ock endast med ledning af de från städerna inkomna uppgifterna.

Skulle åter nämndernas uppgifter anses behöfliga, torde, på sätt

en motionär i .Riksdagens Andra Kammare åren 1888 och 1889 föreslog,

nämndens ledamöter kunna få skriftligen insända sina uppgifter till kronofogden,

som därefter hade att uträkna medelpriset enligt de inkomna uppgifterna.

Ofta hör man nu nämndens ledamöter, som kunna hafva långa

vägar att fara och därför äfven kunna få offra en hel dag för att bevista

ett sammanträde, klaga öfver detta, då det vid sammanträdet endast gäller

att uppgifva prisen på några få varor.»

Med den betydelse markegångsinrättningen fordom ägde, först och främst

inom vårt skatteväsende, där markegången utgjorde den norm, efter hvilken de i

grundskatterna ingående persedlars och prestationers lösningsvärde beräknades,

samt vidare därigenom, att markegångspriset var bestämmande jämväl förandra

statsverkets inkomster äfvensom för rättsförhållanden enskilde emellan eller

mellan enskilde och allmänna inrättningar, måste gifvetvis markegångssätt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ningen uppfattas såsom en samhällsangelägenhet af den största vikt; och

naturligt är, att man sökte reglera denna angelägenhet med hufvudsaklig

hänsyn till åstadkommande af garantier för de olika intressen, hvilka vore

af markegången beroende. Markegångsinstitutionen, sådan den slutligen

ordnades genom 1855 års förordning, lärer ock hafva tillfredsställt alla

berättigade anspråk i detta hänseende samt torde väl med afseende å den

tidens förhållanden icke heller hafva kunnat i enklare former inpassas.

Sedan dess hafva emellertid i vissa hänseenden förhållandena så förändrats,

att det är lätt förklarligt, om man, i likhet med motionären, ifrågasätter,

huruvida icke det nuvarande sättet för markegångsprisens bestämmande

skulle utan olägenhet kunna förenklas.

Motionären hänvisar i sådant afseende på det inflytande, kommunikationsväsendets

utveckling haft till varuprisens utjämnande. Otvifvelaktigt

innebär ock detta uttalande en sanning, hvad betydande delar af vårt land

angår. Utskottet befarar dock, att förhållandena i detta hänseende mångenstädes

ännu icke äro sådana, att de allena kunna anses innefatta fullgiltigt

skäl för den ifrågasatta åtgärden. Annorlunda skulle emellertid, enligt

utskottets uppfattning, frågan ställa sig, därest i följd af inträdda förändrade

förhållanden markegången nu kunde anses sakna mera väsentlig betydelse

för det allmänna.

Hvad statsverket beträffar, förekommer i sistberörda afseende till en

början, att redan före grundskatteafskrifningen markegången förlorat sin

betydelse för såväl ränta som kronotionde, sedan dessa genom kungl.

förordningen den 23 juli 1869 blifvit omsatta och fixerade i penningar;

och jämväl de af markegång beroende vakansafgifter kunna i detta sammanhang

lämnas utan afseende, då vakansafgifterna, i den män sådana efter

1904 års ingång kunna komma att fortfarande tills vidare utgå, utgöra så

obetydliga belopp, att de enligt den innevarande Riksdag förelagda statsverkspropositionen

icke ens skulle såsom särskilda inkomsttitlar kvarstå.

I afseende å arrendemedlen gäller vidare, att, sedan efter år 1871 arrendebeloppen

för statens utarrenderade egendomar bestämmas i penningar,

markegången äfven för denna inkomsttitel förlorat sin forna betydelse.

Då därtill kommer, att en stor del af de statsanslag, hvilka utbetalas såsom

ersättning för indragen ränta och tionde, äfvenledes äro bestämda i penningar,

har visserligen markegångens betydelse för statsverket omedelbart blifvit

sedan år 1855 högst väsentligt reducerad. Densamma torde för närvarande

inskränka sig därtill, att på grund af äldre kontrakt arrendeafgifterna för

en del af statsverkets utarrenderade egendomar ännu tills vidare utgöras

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

efter medelmarkegångspris; att likaledes en del ersättningar för indragen

grundskatt äro af markegångssättningen beroende; samt att årsmarkegångspriset

kan blifva bestämmande för ersättningar, hvilka skola utgå för ännu

oinlösta skattefrälseräntor; hvarförutom skulle kunna erinras därom, att

jämlikt lagen den 24 maj 1895 markegångstaxan kan få betydelse såsom

norm för ersättning vid rekvisitioner för krigsmaktens behof.

Däremot har markegången numera stor betydelse på ett område, som

tillkommit efter utfärdandet af 1855 års förordning. Prästerskapets löner,

hvilka jämlikt kungl. förordningen den 11 juli 1862 reglerats så, att de

beräknats i persedlar och endast till en mindre del i penningar, utgå nämligen,

hvad persedlarne angår, i regeln efter medelmarkegångspris, hvarjämte

arrendeafgifterna af de i författningsenlig ordning utarrenderade ecklesiastika

hemman och lägenheter äfven i allmänhet lära vara beroende af medelmarkegången;

och så länge någon ändring därutinnan icke kommit till stånd,

lärer man, oafsedt den omständighet, att frälseräntor och åtskilliga andra

likvider enskilde emellan bero på markegång, icke kunna förneka, att enahanda

förhållanden som de, hvilka föranledde tillkomsten af gällande bestämmelser

angående markegångssättningen, fortfarande förefinnas, ity att

i ganska stor omfattning ett räntegifvare- och ett räntetagareintresse stå

emot hvarandra.

För utjämnande af dessa inbördes stridiga intressen var det, som Rikets

Ständer år 1851 uttalade sig för den ändring i då af Kungl. Maj:t framlagdt

förslag angående markegångsprisens bestämmande, att de till ledning

för årspriset afsedda priskurant^- skulle, hvad landsbygden angick, upprättas

icke, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, genom samverkan af sockenstämmorna

och kronofogdarne, utan af nämnder, hvilka, sammansatta af ett

lika antal målsmän för de skiljaktiga intressena, skulle personligen sammanträda

för att efter gemensam öfverläggning bestämma det pris, hvilket i

ortens priskurant borde såsom årspris upptagas. Vid 1888 och 1889 årens

riksdagar, då motioner i förevarande fråga förekommo, gjorde sig ock den

uppfattning gällande, att dessa personliga sammanträden, hvilkas behöflighet

motionären nu ifrågasätter, vore fortfarande erforderliga.

I sådant afseende gjordes år 1888 af Första Kammarens tredje tillfälliga

utskott ett ganska bestämdt uttalande, då utskottet i fråga om de

med nämndernas sammanträden förenade olägenheter anförde följande:

»Utskottet vill visserligen icke förneka, att skyldigheten för kommunernas

ombud att infinna sig vid sammanträden för upprättande af priskuranter

kan förorsaka kostnader och besvär, men dessa sammanträden äro

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

efter utskottets uppfattning oundgängliga för att på ett tillfredsställande

sätt kunna upprätta priskuranter, och genom det år 1871 lämnade medgifvaudet,

att dessa sammanträden må hållas å ställe, som för ändamålet

är lämpligast, och hvilket bör, om möjligt, anvisas i midten af fögderiet,

torde icke så ringa lättnad hafva beredts dem, som erhålla förtroendeuppdraget

att deltaga i nämnderna, om ock därigenom alla olägenheter

icke kunnat undanröjas.»

Och vid 1889 års riksdag yttrade vid behandling af motion i ämnet

Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott:

»Om det alltså på något ställe skulle så tillgå, som motionären uppgifver,

att nämndens ledamöter hvar för sig uppgifva sitt pris och att medeltalet

af de uppgifna prisen blifver det årspris, som i priskuranten utföres,

är ett sådant förfaringssätt enligt utskottets uppfattning alldeles stridande

mot författningens andemening, som är att bereda nämndens ledamöter

tillfälle att öfverenskomma om priset och att åt, så till sägandes,

slumpen lämna afgörandet endast om meningarna icke kunna sammanjämkas.

Med denna uppfattning finner utskottet personligt sammanträde med

nämndens ledamöter vara oundgängligen nödvändigt, och kan utskottet alltså

icke tillstyrka förslaget om skriftliga voteringssedlars insändande, hvarigenom

priskuranternas upprättande skulle blifva en rent mekanisk räkneoperation.»

Under den tid, som förflutit efter det nu återgifna uttalanden fälldes,

lära de förhållanden, som inverka på denna frågas bedömande, icke kunna

anses hafva väsentligen förändrats. I hufvudsak äger markegången fortfarande

samma betydelse för det allmänna, som då frågan senast till behandling

inom Riksdagen förekom, och lika litet nu som då torde man i

fråga om rikets samtliga län kunna göra gällande, att icke varuprisen kunna

växla inom olika delar af ett och samma län. Vid sådant förhållande kan

näppeligen tiden ännu anses vara inne för den ifrågasatta förenklingen i

sättet för markegångsprisens bestämmande. Att emellertid en sådan förenkling

bör kunna komma till stånd inom en icke aflägsen framtid, håller

utskottet visserligen för sannolikt. Frågan om ändrade grunder för prästerskapets

aflöning är ju för närvarande föremål för särskilda af Kungl. Maj:t

förordnade kommitterades behandling; och antagligt torde väl vara, att, i

den mån de jämlikt kungl. förordningen den 11 juli 1862 för prästerskapet

fastställda löneregleringar upphöra att gälla, prästernas aflöningsförhållanden

komma att ordnas på sådant sätt, att för dem markegången icke

vidare får samma betydelse som nu. Och skulle markegåugens betydelse

i detta afseende försvinna, komme därmed ock de intressen, hvilka ifråga
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

varande institution har att tillgodose, uppenbarligen att sedermera blifva

af så ringa omfattning, att de knappast torde kunna uppbära en så pass

invecklad inrättning som markegångssättningen, sådan den nu är ordnad.

Då alltså utskottet, som i den omständighet, att förevarande fråga,

sedan densamma vid 1889 års riksdag fallit, icke förr än nu återupptagits,

tillika trott sig finna en antydan om att de med den nuvarande anordningen

förenade olägenheter icke mera allmänt gjort sig i högre grad kännbara,

hyser den uppfattning, att, förrän några åtgärder i det af motionären

angifna syfte vidtagas, frågan om i hvad mån grunderna för prästerskapets

aflöning skola undergå förändring lämpligen bör afgöras, föranlåtes

utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd

föranleda.

På utskottets vägnar:

GUSTAF BJÖRLIN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.