Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Konungen om vidtagande af kraftiga åtgärder för det unionella försvarsväsendets ordnande m. m.

1903-03-30 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1903:8, Skrifvelse till Konungen om vidtagande af kraftiga åtgärder för det unionella försvarsväsendets ordnande m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (JV:o 2) Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1903, kl. 2 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, med

anledning af herr Ljungbergs motion, n:o 24, angående

skrifvelse till Konungen om vidtagande af kraftiga åtgärder

för det unionella försvarsväsendets ordnande m. m.

I motion i Första Kammaren, n:o 24, liar herr Ljungberg hemställt:

»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, dels

att kraftiga åtgärder måtte ofördröjligen vidtagas för åstadkommande, utan

inblandning af andra frågor, af nya, bestämda föreskrifter, ledande till ett

fullständigt och tidsenligt ordnande af det unionella försvaret, så att de

förenade rikena med tillförsikt må kunna möta hotande faror, dels ock att,

till dess sådant ordnande ägt rum, alla åtgärder för andra förändringar å

unionsväsendets område må lämnas å sido.»

Som motiv härför anför motionären:

»Misstag i inre politiska eller ekonomiska frågor kunna vanligen

med lätthet rättas och äro sällan af den ingripande natur, att de äfventyra

statens lif och välfärd. Annat är förhållandet med yttre politiska

frågor. Ilar man i sådana en gång begått större misstag, kan hela

staten häraf se sin ära fläckad och sitt väl rubbadt. Det är därför jag

Bill. till Riksd. Prot. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Haft. (N:o 8). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 8.

ansett det för mig vara en plikt att fästa Riksdagens uppmärksamhet

på nödvändigheten att bringa en fråga till definitiv lösning, som alltför

länge ingifvit hvarje tänkande svensk den största oro och nu kommit

till den punkt, att ett än vidare fullföljande af den väg utföre, på

hvilken man ledt oss, skall snart med nödvändighet föra oss till undergångens

brant.

»Felet må vara hvems som helst; men man behöfver endast vara

svensk för att med smärta se, hvilken förundransvärd eftergifvenhet för

alla, äfven de mest orimliga norska anspråk, som alltsedan unionens

början och i stigande skala uppenbarat sig.

»Få eller ingen skulle hafva mycket beklagat sig häröfver, om

den frid, endräkt och styrka, som nationen lofvat sig af denna dyrköpta

förening, genom nämnda undfallenhet vunnits. Men, såsom hvar och eu

vet, har just motsatsen inträffat. Den särskilda representation, som vår

dåvarande kronprins, i början af förra århundradet, med ett penndrag

förskaffade Norge, har, i förening med en allt återhåll och måtta saknande

press i samma land, oupphörligt oroat vår nation med nya kraf

och, hvad pressen angår, till och med hotelser att i farans stund svika

oss. Norrmännen ha så föga betänkt innebörden af ett statsförbund och

faran af dess försvagande, att de alltjämt sökt utvidga den klyfta emellan

de båda folken, som den bedröfliga unionsförfattningen öppnat; och de

hafva därtill funnit ett alltför villigt understöd i våra unionsstyrelser,

den ena efter den andra, ehuru'' det vill synas som dessa, väl vetande,

huru besviken svenska nationen måste känna sig vid åsynen af den

bittra och eländiga skörd alla dess uppoffringar lämnat, bort hafva sig

synnerligen angeläget att afhjälpa bristerna i unionsfördragen och att

sålunda i någon mån försona Sverige med dess förluster.

»Att man gått helt annorlunda till väga och åsidosatt alla de

mångfaldiga tillfällen, som i dessa hänseenden erbjudit sig, är icke

obekant, men för att förklara, huru vi kunnat komma till den punkt,

där vi nu befinna oss, och för att motivera det yrkande, som jag måste

framställa, ber jag att få i största korthet beröra några fakta ur eftergifternas

sorgliga historia.

»Redan år 1814, kort efter det första föreningsfördragets afsilande,

erbjöd sig ett tillfälle, då en sammanslutning till betecknande

af rikenas enhet emot utlandet kunnat ske, i det att stortinget begärde,

att norska fartyg, som då buro endast dansk flagg (med ett norskt

lejon i öfra hörnet), skulle på aflägsnare farvatten få begagna svenska

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

flaggan. Man lät nu norrmännen med åtnjutande af sistnämnda flaggas

skydd, där fara var, i sju år bära dansk flagga på andra farvatten.

»Sedan, när Norge begärde delaktighet i utrikes ärendena och förändring

af den dittills gemensamma örlogsflaggan m. m., beviljades detta

1835 och 1844. TJnionskonungen fick snart anledning att ångra denna

utan villkor af unionens reform visade eftergifvenhet, den hade skett i

förlitande på en tacksamhet och högsinthet, som helt och hållet saknades,

där man sökte dem; men det oaktadt lämnades ett tredje tillfälle till

unionens förbättrande obegagnadt, då norskarne med ifver begärde riksståthållareämbetets

upphäfvande, och medgifvandet häraf, 1873, gaf dessutom

ett dåligt prejudikat, emedan det lärde norrmännen att efter behag

handskas med de stadganden af unionen natur, som intagits i norska

grundlagen, men hvilka man ej ansett behöfligt upprepa i riksakten.

»Med förbigående af de flera efterföljande drag, som kunde anföras

på en oförklarlig svaghet för obehöriga norska fordringar, må här

blott tilläggas den upprörande eftergifvenheten för Norges beslut af 1898,

att de svenska färgerna skulle utrifvas ur norska handelsflaggan, ett beslut,

som alldeles onödigtvis promulgerades för utlandet, samt vidare den

kungl. sanktionen å det norska stortingets beslut år 1901 om befästningar

mot Sverige, tillsättandet af en kommitté år 1902 för afveckling (!) af

det gemensamma konsulatväsendet, hvars upplösning svenska representationen

aldrig medgifvit, och den kungliga propositionen af samma år till

stortinget om exporttull på svensk malm, trots de försäkringar malmbolaget

förut erhållit, att en sådan tull ej skulle ifrågakomma. Därtill har ytterligare

i dessa dagar kommit upprättandet i Kristiania af ett departement

för utrikesärenden, en chikan för Sverige, som åtminstone bort besparas oss.

»En hufvudorsak till det bekymmer, den nuvarande ställningen

inom unionen förorsakar hvarje tänkande svensk, är slutligen det oordnade

och särskildt för Sverige synnerligen farliga tillståndet inom unionsförsvarets

område.

»Vid trenne kommittéförhandlingar — 1839—44, 1856 samt

1865—67 — har det blifvit konstateradt, huru nödvändig en ordnad

samverkan emellan de båda rikenas stridskrafter skulle vara vid fientligt

öfverfall på något af rikena, och bestämda regler hafva i detta hänseende

blifvit vid alla dessa förhandlingar öfverenskomna; men ehuru de svenska

kommitterade därvid, för att komma till något resultat, gått mycket långt

i eftergifter både i politiskt och militäriskt afseende, synes unionsregeringen

icke, i anseende till förväntadt motstånd från norrmännens sida,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

hafva tilltrott sig att för nationalförsamlingarna framlägga hvarken förslaget

af 1844 eller det af 1856, och det af 1867 blef år 1871 förkastadt

af stortinget och därefter äfven afslaget af Riksdagen.

»Denna motvilja i Norge mot gemensamhet i försvaret har sedermera

ingalunda förminskats, utan tvärtom, när man sett huru unionsregeringen

och svenskarne tåla allt, alltmera öppet framträda såsom man

kan finna däraf, att när en ny unionskommitté i slutet af år 1895 nedsattes,

så blef dess uppdrag af stortinget inskränkt till ordnande af konsulatväsendet

och utrikesstyrelsen, under det att Riksdagen ansåg det vara ''eu

bjudande nödvändighet, att de anledningar till split och missämja, som

läge i de unionella bestämmelsernas ofullständighet, skyndsamt aflägsnades

medelst en fullständig revision af densamma’; och man fick därefter det

egendomliga skådespelet af en unionskommitté, hvars norska hälft (både

majoritet och minoritet) lämnade alla Sveriges fordringar om ett ordnadt

unionsförsvar m. m. alldeles å sido, under det att till och med de svenska

ledamöternas majoritet, med en förunderlig själfförnekelse, inledde sitt

utlåtande med att ''i främsta rummet'' sätta den från norsk sida väckta

frågan om nytt ordnande af utrikesstyrelsen’; och först i andra eller

tredje rummet (ty den af norrmännen åtrådda konsulära skilsmässan behandlades

äfven med mycken omsorg) kom försvarsfrågan. Något gemensamt

utlåtande kunde, som bekant är, icke åstadkommas. Kort förut

hade ju också ett folk, som icke förut på 30 år förskaffat sig ett enda

sjödugligt krigsfartyg, i hast, när det gällde att imponera på Sverige, i

utlandet beställt 2 (och snart därefter ytterligare 2) pansarfartyg och i

öfrigt företagit betydliga rustningar, riktade mot förbundsbrodern.

»Men det är icke nog, att den unionella försvarsfrågan icke under

den mer än 80-åriga tidsperiod, som hittills sedan föreningens stiftelse

tilländalupit, gått ett steg framåt, utan snarare gått tillbaka, samt att

svenska regeringen aldrig kan förmås att göra ett ordnande af denna

fråga till villkor för någon af sina oupphörliga eftergifter. Det bör icke

fördöljas, att opinionen i Norge är så förblindad i afseende på faran för

detta land själft, att denne märkvärdige förbundsbroder tydligen aldrig

godvilligt skall åtaga sig en delaktighet i unionens försvar, som äger

rum i hvarje annan unionsstat. Så t, ex. yttrade Joh. Sverdrup vid ett

tillfälle: ''Det norska försvarets tyngdpunkt kan aldrig ligga i en unions
kontingent.

Det vore betänkligt att ställa norska trupper till en främmande

(!) makts rådighet.’ Yid ett annat tillfälle förklarade samme

man det vara ’den största dårskap, om vi någonsin bunde vår armé
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande iV:o 8. 5

organisation i ett eller annat hänseende till en öfverenskommelse med

Sverige.’

»En annan norrman förklarade, att ’det finnes ej tecken till att

Norge skulle ha med Sverige att gorå’. Han ville ej veta af revision,

utan bör hvardera nationen låta sina intressen bekämpa den andras. (Det

bör således vara en permanent strid?).

»Till och med på en fest i Stockholm för några stortingsdeputerade

yttrade en norsk professor (Schweigaard), att Norge ej ville höra talas

om någon revision, att man icke skulle få en enda norrman att ingå

därpå samt att man med Sverige endast vill hafva en ''fielles konge .

»Något senare yttrade en annan norrman: ’Vårt försvars mål

och viktigaste uppgift är att möta möjliga angrepp från Sverige’; och

norska konstitutionskommittén af 1896 yttade: ''Norska grundlagen bör

frigöras från allt det, som rör det med Sverige ingångna försvarsförbundet’

(ett yrkande, som bifölls, dock med otillräcklig majoritet, nämligen 53

röster mot 51). — För bedömande af den offentliga moralen i Norge bör

måhända äfven omnämnas ett yttrande år 1891 af en bland Norges

ledande män (Berner): ''Hvad vi kräfva, det är’, sade han, rätt till att

obundna af något som helst kontrakt (!), kunna när som helst häfda vår

fulla rätt (?) som själfständig stat på det här omhandlade området (utrikesärendena)

i den utsträckning, som vi under för handen varande omständigheter

kunna känna oss manade att gorå’.

»När man härtill lägger den ovilja, de norska tidningarna uttala

och äfven militära myndigheter ådagalägga icke blott emot alla gemensamma

krigsöfningar, som icke lära ha ägt rum på öfver 50 år, utan

äfven mot att låta svenska officerare bevista norska fältöfningar eller

bese norska fästningar ens utifrån (hvilket allt i Sverige tillätes norska

officerare); och om man vidare ihågkommer, att det landtvärn, som vid

unionens stiftelse utgjorde blott Vs af hela norska armén, nu blifvit förökadt

till 2/3 däraf, samt att af de linjetrupper, som skulle få bistå

Sverige, numera endast 18,000 man få, utan stortingets särskilda tillstånd,

gå öfver gränsen, så lärer väl ingen kunna förneka, att det bistånd, vi

i farans stund skulle kunna förvänta från Norge, icke synes blifva hvarken

villigt eller betydande. Man har också i våra högre militära kretsar

börjat lämna det ur räkningen. (Undan för mer än 20 år sedan yrkade

Björnson (på Stiklestad, 1882) unionens upplösning). Men när sålunda

do separatistiska sträfvandena i Norge allt mera skjuta fart, och de

styrande här i landet visa sig mer och mer benägna att understödja

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

dessa sträfvanden, som redan tydligen gå därpå ut att af hela unionen få

behålla endast konungen, genom hvilken de hoppas kunna, utan minsta

ansvarighet och gengäld, erhålla försvar, ledning af Sveriges öden och

stora ekonomiska fördelar, hvarför skulle vi då behålla denna olyckliga

förening; ty såsom en aktad ledamot af denna kammare en gång (i skriften

Unionskommitténs resultat) skref: ''Unionen är icke sitt eget mål, den

är blott ett medel till de folks välfärd, som den förenar, och den har

närmast blifvit skapad för att vara ett medel till Sveriges välfärd. Och

om det så är, att den icke kan fylla sin uppgift att vara ett sådant

medel, utan i stället förvandlas till ett medel för vårt lands ofärd — då

hai unionen förlorat sitt raison d étre. Då kan icke såsom grund för

unionens bevarande åberopas, att Sveriges heder bjuder det att icke låta

sig beröfvas hvad det en gång tillkämpat sig, ty ingen har heder af att

för skenet af ära bevara hvad som i verkligheten bringar honom skada

och nesa. Och lika litet betyder i sadant fall det påståendet, att unionen

är för Sverige en garanti för yttre fred, ty äfven freden kan köpas för

dyrt, och den är för dyrt köpt, om priset är förlusten af vår själfständigket’.

Hvad som nödvändiggör och påskyndar en (numera af vår egen

regering understödd) upplösning eller åtminstone en genomgripande ombildning

af unionen är den sannolikhet vi, genom mångfaldiga ojäfviga

bevis äga, att den skandinaviska halfön innan kort kan vara utsatt för

öfverfall af eu stormakt, samt att vi då nödgas splittra våra svaga krafter

för att, jämte vårt eget vidsträckta land, försvara äfven ett Norge, från

hvilket vi själfva icke kunna påräkna det minsta verkningsfulla bistånd,

men väl allehanda trakasserier och etikettstrider.

»Inom vår dynasti saknas icke konungaämnen för den norska

tronen, om man icke i grannlandet föredrager republiken, hvilket jag

betviflar; och Sverige finge för sig allena behålla sin konung, som kunde

ägna sin håg och sina krafter åt vårt land allena och hade blott dess

väl till mål och rättesnöre.

»Så som förhållandet nu är, kan det icke utan Sveriges förnedring

och slutliga undergång fortgå; ty, låtom oss i korthet se, huru

ställningen är:

•»Den gemensamme konungens makt är i det ena riket nära nog

enväldig,

medan lian i det andra riket visserligen icke till namnet är utan

makt, men i verkligheten numera underkastad eller underkastar sig några

vänsterledares nycker och ensidiga sträfvanden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 2) Utlåtande N:o 8.

t Genom detta för en stat med urgammal frihet och sjelfständighet

ohållbara tillstånd får Sverige gång efter annan vidkännas stora både politiska

och ekonomiska uppoffringar; och det skulle icke kunna förundra, om Sverige

för utlandet framstode såsom ett svagt, kraftlöst land, som icke förstår eller

förmår gorå sig respekteradt;

^den af vederbörande alltför svagt bekämpade åtrå, som norskarne

allt ifrån unionens början visat att undandraga sig de för förbundsstatens

bestånd nödvändiga uppoffringar och förpliktelser, under det att de icke skytt

något medel att vinna nya rättigheter och fördelar, omöjliggör all endräktig

samverkan både i krig och fred;

i då de norska anspråken år o i oaflåtligt stigande och tydligen icke

hafva någon gräns, i det man efter hvarje svensk eftergift ropar: ’Nästa

steg!’ och sålunda t. ex. nu, sedan unionstecknet fått borttagas, fordrar upplösning

af den konsulära gemenskapen, hvarpå krafvel därnäst gäller egen

utrikesstyrelse och diplomati, allt utan att Norge skulle åtaga sig den minsta

själfständiga ansvarighet för de förvecklingar, som därigenom kunde föranledas,

hvilken ansvarighet däremot fortfarande sktdle tillhöra eller åtminstone

i hufvudsaklig män delas af det frånskilda Sverige-, så kan ingen tänkande

människa hysa något hopp om frid och lugn på lialfön, så långe denna

union fortvarar.

»Skulle det lyckas Norge att få en norrman på utrikesministerplatsen,

att icke tala om förvärf vet af den ’egna’ utrikesministern, skulle Sverige aldrig

mera kunna föra en själf ständig politik, men likväl bära hela tungan af den,

som dikterades af den norska enkammaren, med dess oberäkneliga vänstermajoritet;

och det skulle från den stunden vara omöjligt att utkräfva en rättvis

ömsesidighet i unionsförsvaret.

»Man börjar i Norge äfven fordra, att unionskonung en skall med

hof och diplomati halfva året hafva sitt residens i Kristiania, för att än

mera än hittills behärskas af de norska intressena. —- Unionen är norska

vänsterns bindemedel, och nya mot Sverige riktade ’kraf skola därför aldrig

saknas.

»En genomgripande förändring i våra styrandes politik, ett kraftigt

och bestämdt nej till alla splittringsförsök, med ett ord: en svensk

politik i stället för en norsk, skulle ännu kunna rädda unionen; men

hvem skulle våga hoppas något sådant?

»Det lyckligaste för oss vore därför att blifva detta Norge helt

och hållet kvitt; men denna möjlighet är oss af geografiska skäl betagen;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Förslå Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S.

och man kan därför knappast yrka upplösning af unionen utan att hafva

något annat i stället att föreslå.

»Intet tyckes därvid vara naturligare att antaga än ett försvarsförbund;

och utan tvifvel skulle ett sådant vara för Sverige mera betryggande

än det nuvarande lösliga unionsbandet, då Norge väl icke då

längre skulle kunna undkomma de bestämda förpliktelser, som det nu så

envist undandrager sig.

»Det kan dock icke nekas, att den framfarna tiden icke innebär

synnerligen goda garantier för ett sådant förbunds fasthet och för norsk

pliktkänsla. Det finnes knappt någon paragraf af unionen innebörd,

hvarken i det första unionsfördraget eller i det andra, hvilken icke af

norrmännen redan brutits, eluderats eller sökt brytas — jag påminner

blott om riksståthållareskapet, om vice konungadömet, om de unionella ärendena

i sammansatta statsrådet, hvilka de sökt draga till norskt statsråd;

om rikenas enhet mot utlandet, om utrikesstyrelsens enhet och svenska

karaktär m. m.

»Jag tillåter mig slutligen anföra hvad Moltke 1868 yttrade i en

ämbetsskrifvelse till Nordtyska förbundet: ''Ett försvars- och anfallsförbund

är städse eu mycket ofullkomlig form för ömsesidigt understöd’.

»Men om således hvarken unionen, sådan den nu är, eller ett

försvarsförbund kan bereda vårt fädernesland den fred och trygghet, som

föreningen afsåg att skänka, så återstår dock måhända ett annat sätt att

nå detta mål.

»I en af de ledande norska tidningarne har någon gång blifvit

sagdt, att då de båda nationerna, långt ifrån att älska hvarandra, ''blott

ligga på lur för att håna och draga nytta af hvarandras fel’ (en karaktäristik,

som dock i verkligheten blott gäller Norge) borde eu union,

som ingendera vill bibehålla, upplösas och de båda folken endast ''bolde

fred med hinanden.’ Denna idé, som förut syntes vara blott ett tomt

tankefoster, kan, efter den senare tidens för Sverige så bittra erfarenheter,

och då någon enighet i krig är otänkbar för dem, som i fred lefva

i ständigt kif, icke anses så alldeles förkastlig.

»Hvad Sverige i första rummet afsåg med sina offer och sträfvanden

för Norges befrielse från Danmark och dess förvärfvande var en

tryggare gräns i väster, och om nu, sedan vi, genom det bedröfliga sätt,

hvarpå unionsfrågan blifvit skött, gått miste om alla andra fördelar af

denna förbindelse, vi åtminstone kunde hafva någon trygghet mot öfverfall

från västra sidan, då vi hade att försvara oss på den östra, vore

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 9

ju ändock något vunnet, helst till detta aftal, att ''hålla fred med hvarandra»,

äfven borde läggas det, att hvardera af rikena förbunde sig att

icke tillåta någon främmande makt att, i fientlig afsikt mot det andra riket,

med en här öfvergå det enas område.

»Sverige har i forna tider, långt mindre rustadt än nu, kunnat

värna sitt land, och under en nationell konung och befriadt från skyldigheten

att bortsända kanske sina bästa trupper till ett främmande

lands försvar, vore segern för oss långt mera hoppfull och säker, än när

vi med delade krafter skola upptaga striden med en mäktig fiende.

»Det är, som man ser, alldeles icke omöjligt att ersätta den nuvarande

unionen med något bättre; men om jag, det oaktadt, icke nu

yrkar föreningens upplösning, har detta sin grund i min öfvertygelse, att

Riksdagens medlemmar ännu icke gjort sig så förtrogna med denna viktiga

fråga, att ett om sådan upplösning väckt förslag skulle kunna vinna

nödig majoritet.

»“Visserligen har icke tid till en sådan mognad i omdömet saknats;

tv snart efter unionens ingående voro mera klart skådande svenskar

(bl. a. H. Järta) ense därom, att ''den ofullkomliga’ förening, som därvid

bildades, icke i längden kunde äga bestånd; den innebure alltför många

frön till sin upplösning; och 42 år därefter förklarade konung Oscar I, att

''föreningen vore olycksalig och icke kunde för framtiden innebära något

godt.’ I senare åren har äfven mångfaldiga gånger blifvit af fosterländskt

sinnade män offentligen uttalad!, att unionen är vårt fördärf och,

med den eftergifvenhet för Norges oförsynta anspråk, som nu råder,

kommer att tillintetgöra Sveriges sj anständighet. Men den i sammanhang

härmed på allt sätt gynnade slapphet och kortsynthet, som nu

råder till och med bland dem, som skulle vara folkets män och värn,

tillåter mig icke hoppas någon framgång åt ett nu framställdt yrkande

om unionens upplösning.

»Jag är likväl fast öfvertygad att, i detta fall, likasom i flera

andra, mina åsikter, först tillbakavisade, skola snart vinna erkännande,

och jag hyser det hopp, att andra skola draga nytta af de upplysningar

och erinringar, som jag ur eu ganska rikhaltig erfarenhet och ett fcmtioårigt

aktgifvande på unionsförhållandenas utveckling nu kunnat lämna.

»Den obenägenhet, som norrmännen hittills visat mot allt ordnande

af unionsförsvaret, måste, så framt föreningen skall bestå, besegras;

ty vi äro nödsakade att först och främst tänka på vår säkerhet och den

farliga förpliktelse, som nu ensidigt betungar oss och kan göra vår olycka,

Bill. till Biksd. Prot. 19U3. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

då vi icke äro ett folk, som ständigt talar om sin hederskänsla, för att

i handling förneka den.

»I stället för att begära en allmän revision, som är norrmännen

så motbjudande, och att i underhandlingarne inblanda oviktiga och för

oss endast skadliga förändringar i konsulatväsende och utrikesstyrelse,

måste nya förhandlingar upptagas endast beträffande försvarsväsendet och

därvid unionsregeringen med kraft och allvar påyrka gemensamma omsorger

och ansträngningar för att betrygga de båda rikenas frihet och

själfständighet.

»Det gäller härvid icke blott borttagandet af det oförsvarliga

hinder för en ärlig och genomförd samverkan emellan de båda rikenas

militära krafter, som norrmänneu upprest i den under helt andra förhållanden

tillkomna och sedermera till sin omfattning så ofantligt utvidgade

25 § i deras grundlag. Det erfordras äfven, om det stora målet

skall vinnas, andra högst viktiga bestämmelser, hvilka jag tror mig här

böra påpeka, då Norges skyddsvakt här i landet stundom låtsat sig icke

förstå, hvilka skyldigheter Norge skulle ikläda sig för ett ordnadt unionsförsvar.

»1. Till en början bör, efter min tanke, aftal träffas därom, att

krig och förnärmelse)- mot ena riket i lika mån gälla det andra (detta härvid

ett tillfälle, å norska sidan, förnekats).

2. Att rustningar för neutralitetens bevarande eller för mötande

af befaradt fientligt angrepp ske samtidigt och med all den energi förhållandena

påkalla, i hvilket afseende proportionellt lika kreditiver böra,

på förhand, vara ställda till onionskonungens förfogande.

»3. Att i en militär konvention bestämmes dels, huru stor del af

folkmängden hvardera rikets krigshär bör minst utgöra, dels ock huru

stor styrka hvardera riket skall underhålla i sjökrigsmakt.

»4. Att rikena skola, hvar för sig, städse underhålla en krigshär,

så organiserad, utrustad och öfvad, att den, när krig utbryter, kan ofördröjligen

rycka i fält; och bör likaledes den bestämda minimisjömakten

städse hållas i fullt tjänsthart stånd.

»5. Att den kontingent, som för unionsförsvaret bör lämnas,

skall omfatta alla truppslag utom landstormen; att de båda i Norge, i

senare tider, från linjen afsöndrade åldersklasserna återföras därtill, samt

att landstormen icke får förstoras på öfriga truppslags bekostnad.

»6. Att den inskränkning i hjälpsändningens styrka, som skett i

norska värnpliktslagen af 1885, borttages, samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 11

»7. att en för hela halfön gemensam för sv arsplan, beträffande såväl

landt- som sjöförsvaret, utarbetas.

»Med dessa bestämmelser, som dock innefatta blott det oundgängligaste

af villkoren för eu tillfredsställande militärisk samverkan

emellan rikena, skulle det vara en möjlighet, som för närvarande icke

finnes, att med kopp om framgång tillbakaslå en eventuell fiende.

»Tyvärr måste man dock fråga sig, om vederbörande inom representationen

och regeringen skola bemanna sig till eu sådan kraftyttring,

och huruvida sedermera, om det otroliga skedde, norska representationen

skulle frångå sitt häfdvunna motstånd.

»Måhända vore dock det senare lättare att öfvervinna än den

svenska passiviteten; emedan det norska motståndet, grundadt hufvudsakligen

på kännedomen om våra vederbörandes svaghet och liknöjdhet,

otvifvelaktigt skulle nödgas vika för en manlig hållning å svenska sidan

och en bestämd förklaring, att Sverige icke på annat villkor kommer att

i ringaste mån tillmötesgå norrmännens åtrå efter nya ensidiga ändringar

å unionsväsendets område, ändringar, hvilka, om också beslutade af

Norge, aldrig utan Sveriges samtycke och bistånd skulle kunna genomföras.

Ultima ratio — unionens upplösning — ligger dessutom nära

för handen.

»Hvad åter beträffar den sorglöshet och klenmodighet hos våra

vederbörande, som i så väsentlig mån gjort unionen så outhärdlig och

hopplös för svenska nationen; så borde väl farans närhet jämte kännedomen

om den innerliga och i alla delar ordnade samverkan inom

krigsväsendet, som i alla andra unionsstater äger rum, tillräckligt mana

unionsregeringen att med större kraft än hittills taga sig denna utomordentligt

viktiga angelägenhet an. Säkert är att, om icke detta sker,

det för hvarje redlig svensk blir en samvetsplikt att i tal och skrift

verka för skyndsam upplösning af en union, som med hvarje dag mer och

mer banar vägen för Sveriges förnedring och undergång.»

I likhet med motionären finner utskottet det vara af trängande

behof påkalladt, att en plan för de förenade rikenas försvarsväsende blifver

upprättad. En så kostsam anstalt som försvarsverket måste alltid,

till följd af sin natur, kännas tryckande för ett lands finanser, hvarigenom

förmågan att befordra åtskilliga andra inrättningar och företag

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

försvagas. Det bör därför göras klart för en hvar inom de förenade

rikena, att de betydliga utgifter, som knifvas af försvarsväsendet, ej blott

böra betunga de begge rikena på lika sätt, utan därjämte vara beräknade

efter en enhetlig plan, som med klokhet och omtanke framkallar en så

stor unionen försvarskraft, som oundgängligt beköfves för tryggandet af

de båda folkens sjanständighet och som kan för de anvisade medlen

rimligen begäras. Härmed komme det oenighetens frö att aflägsnas,

som eljest lätt kan spira upp genom talet att det ena riket hade någon

fördel i fråga om försvaret på det andras bekostnad.

Men utom denna stora fördel skall en försvarsplan, grundad

på lagbestämd likhet de förenade rikena emellan, gifvetvis skänka en

större trygghet i allvarets stund, då fienden hotar med sitt anfall. Ej

blott befälsförhållandena, så ytterligt svåra och grannlaga ämnen att i en

kritisk tid afhandla, kunna därigenom på förhand till hufvudsaklig del

vara bestämda. Äfven truppernas mobilisering och koncentrering kunna

därigenom vinna högst väsentliga fördelar, så att de olika troppförbanden

med lätthet kunna vara tillgängliga och användbara på de af fienden

hotade punkterna, vare sig nu dessa ligga i det ena eller andra landet,

allt fördelar i en vaksam och kraftig styrelses hand, hvilka ej närmelsevis

kunna ernås, om förhandlingarna rörande fälttågets ledning och härarnes

och flottornas användande, först då kriget står för dörren, skola börjas.

Dessa åsikter uttalades också i hufvudsak redan för nära femtio

år sedan af den unionella kommission, som då var nedsatt för att uppgöra

grunder för ordnandet af Sveriges och Horges stridskrafter till de

förenade rikenas betryggande*). Ingenting har heller sedan den tiden

förefallit, som gör behofvet af dessa grunder, antagna såsom lag för

brödrafolken på halfön, mindre trängande. Hämnda kommission erkänner

och uttalar högt, att kriget nyss förut stått för dörren och att det

visserligen lyckats för unionsregeringen att få rikenas neutralitet erkänd,

»slutligen äfven af Byssland», men att erfarenheten knappast lämnar

någon förhoppning om, att det eu annan gång under liknande omständigheter

skall lyckas de förenade rikena att undgå ett deltagande i striden,

äfven om dessa rikens områden och själfständighet icke utgjorde det

blifvande krigets egentliga föremål. Och alla veta, hur det senaste årtiondet

tid efter annan varslat om faror för de små staterna, större

än någonsin, hurusom genom ökade kommunikationsmedel trakter blifvit

*) Betänkandet är dagtecknadt den 27 december 1856.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 13

tillgängliga för trupprörelser, trakter, som för icke länge sedan betraktats

som nästan oöfverstigliga binder, och hurusom genom den allmänna värnplikten

härar skapats, hvilkas storlek mångdubbelt öfverträffa!'' allt hvad

historien i den vägen kan uppvisa. Mycket har sålunda tillkommit,

som gör det krigspolitiska läget farligare för de mindre staterna än

för ett hälft århundrade sedan, och bland dessa stater ej minst för

de förenade rikena. Det borde alltså synas för hvarje fosterlandsvän,

att inför denna stora fara, som när som helst i ett ögonblick kan växa

upp som en förhärjande storm, sammanslutningens mäktiga tanke, som

motionären i så varma ordalag uttalar, borde omfattas af alla och en hvar

inom halföns båda folk, och att denna tanke i främsta rummet borde

taga sig uttryck i omsorg om tryggande af de begge rikenas själfständighet

gent emot främmande makter.

På grund häraf och då utskottet vill förutsätta, att främjandet af

nyssnämnda, enligt utskottets uppfattning viktigaste uppgift, icke skall

behöfva sättas i samband med andra frågor, hvilka, huru önskvärd deras

lösning, på ett sätt som må leda till unionens befästande, än kan vara,

dock icke få anses vara af samma trängande beskaffenhet, får utskottet

hemställa,

att Första Kammaren för sin del måtte besluta,

att Eiksdagen ville anhålla, det Kung! Maj:t ofördröjligen

måtte inleda underhandlingar för åstadkommande

af ett fullständigt ordnande på likställighetens

grund af det unionella försvaret.

Stockholm den 30 mars 1903.

På utskottets vägnar:

GUSTAF BJÖRLIN.

Reservation

af herr C. E. Ljungberg.

»Det är endast mot uteslutandet i utskottets betänkande af den

senare delen af yrkandet i min motion, som jag måste reservera mig.

Bih. till Rilcscl. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. S Käft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Ulskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Denna del har, efter hvad jag erfarit, af mången ansetts vara af stor

vikt för uppnåendet af ett resultat så skyndsamt, som den hotande krigsfaran

i sanning påkallar. Jämte det jag instämt i utskottets hemställan,

att Eiksdagen ville anhålla, det Kungl. Maj:t ofördröjligen måtte inleda

underhandlingar för åstadkommande af ett fullständigt ordnande på likställighetens

grund af det unionella försvaret, får jag således, öfvertygad att

betryggandet af båda rikenas frihet och själfständighet är af vida större

vikt än deras åtskiljande i konsulatväsendet m. m., vördsamt anhålla,

att till utskottets hemställan måtte läggas följande uti min motion innehållna

slutyrkande:

Och att, till dess sådant ordnande ägt rum, alla åtgärder för

andra förändringar å unionsväsendets område må lämnas å sido.»

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.