Skrifvelse till Konungen om vidtagande af kraftiga åtgärder för det unionella försvarsväsendets ordnande m. m.
1903-03-30 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1903:8, Skrifvelse till Konungen om vidtagande af kraftiga åtgärder för det unionella försvarsväsendets ordnande m. m.
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (JV:o 2) Utlåtande N:o 8.
1
N:o 8.
Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1903, kl. 2 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, med
anledning af herr Ljungbergs motion, n:o 24, angående
skrifvelse till Konungen om vidtagande af kraftiga åtgärder
för det unionella försvarsväsendets ordnande m. m.
I motion i Första Kammaren, n:o 24, liar herr Ljungberg hemställt:
»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, dels
att kraftiga åtgärder måtte ofördröjligen vidtagas för åstadkommande, utan
inblandning af andra frågor, af nya, bestämda föreskrifter, ledande till ett
fullständigt och tidsenligt ordnande af det unionella försvaret, så att de
förenade rikena med tillförsikt må kunna möta hotande faror, dels ock att,
till dess sådant ordnande ägt rum, alla åtgärder för andra förändringar å
unionsväsendets område må lämnas å sido.»
Som motiv härför anför motionären:
»Misstag i inre politiska eller ekonomiska frågor kunna vanligen
med lätthet rättas och äro sällan af den ingripande natur, att de äfventyra
statens lif och välfärd. Annat är förhållandet med yttre politiska
frågor. Ilar man i sådana en gång begått större misstag, kan hela
staten häraf se sin ära fläckad och sitt väl rubbadt. Det är därför jag
Bill. till Riksd. Prot. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Haft. (N:o 8). 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 8.
ansett det för mig vara en plikt att fästa Riksdagens uppmärksamhet
på nödvändigheten att bringa en fråga till definitiv lösning, som alltför
länge ingifvit hvarje tänkande svensk den största oro och nu kommit
till den punkt, att ett än vidare fullföljande af den väg utföre, på
hvilken man ledt oss, skall snart med nödvändighet föra oss till undergångens
brant.
»Felet må vara hvems som helst; men man behöfver endast vara
svensk för att med smärta se, hvilken förundransvärd eftergifvenhet för
alla, äfven de mest orimliga norska anspråk, som alltsedan unionens
början och i stigande skala uppenbarat sig.
»Få eller ingen skulle hafva mycket beklagat sig häröfver, om
den frid, endräkt och styrka, som nationen lofvat sig af denna dyrköpta
förening, genom nämnda undfallenhet vunnits. Men, såsom hvar och eu
vet, har just motsatsen inträffat. Den särskilda representation, som vår
dåvarande kronprins, i början af förra århundradet, med ett penndrag
förskaffade Norge, har, i förening med en allt återhåll och måtta saknande
press i samma land, oupphörligt oroat vår nation med nya kraf
och, hvad pressen angår, till och med hotelser att i farans stund svika
oss. Norrmännen ha så föga betänkt innebörden af ett statsförbund och
faran af dess försvagande, att de alltjämt sökt utvidga den klyfta emellan
de båda folken, som den bedröfliga unionsförfattningen öppnat; och de
hafva därtill funnit ett alltför villigt understöd i våra unionsstyrelser,
den ena efter den andra, ehuru'' det vill synas som dessa, väl vetande,
huru besviken svenska nationen måste känna sig vid åsynen af den
bittra och eländiga skörd alla dess uppoffringar lämnat, bort hafva sig
synnerligen angeläget att afhjälpa bristerna i unionsfördragen och att
sålunda i någon mån försona Sverige med dess förluster.
»Att man gått helt annorlunda till väga och åsidosatt alla de
mångfaldiga tillfällen, som i dessa hänseenden erbjudit sig, är icke
obekant, men för att förklara, huru vi kunnat komma till den punkt,
där vi nu befinna oss, och för att motivera det yrkande, som jag måste
framställa, ber jag att få i största korthet beröra några fakta ur eftergifternas
sorgliga historia.
»Redan år 1814, kort efter det första föreningsfördragets afsilande,
erbjöd sig ett tillfälle, då en sammanslutning till betecknande
af rikenas enhet emot utlandet kunnat ske, i det att stortinget begärde,
att norska fartyg, som då buro endast dansk flagg (med ett norskt
lejon i öfra hörnet), skulle på aflägsnare farvatten få begagna svenska
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
flaggan. Man lät nu norrmännen med åtnjutande af sistnämnda flaggas
skydd, där fara var, i sju år bära dansk flagga på andra farvatten.
»Sedan, när Norge begärde delaktighet i utrikes ärendena och förändring
af den dittills gemensamma örlogsflaggan m. m., beviljades detta
1835 och 1844. TJnionskonungen fick snart anledning att ångra denna
utan villkor af unionens reform visade eftergifvenhet, den hade skett i
förlitande på en tacksamhet och högsinthet, som helt och hållet saknades,
där man sökte dem; men det oaktadt lämnades ett tredje tillfälle till
unionens förbättrande obegagnadt, då norskarne med ifver begärde riksståthållareämbetets
upphäfvande, och medgifvandet häraf, 1873, gaf dessutom
ett dåligt prejudikat, emedan det lärde norrmännen att efter behag
handskas med de stadganden af unionen natur, som intagits i norska
grundlagen, men hvilka man ej ansett behöfligt upprepa i riksakten.
»Med förbigående af de flera efterföljande drag, som kunde anföras
på en oförklarlig svaghet för obehöriga norska fordringar, må här
blott tilläggas den upprörande eftergifvenheten för Norges beslut af 1898,
att de svenska färgerna skulle utrifvas ur norska handelsflaggan, ett beslut,
som alldeles onödigtvis promulgerades för utlandet, samt vidare den
kungl. sanktionen å det norska stortingets beslut år 1901 om befästningar
mot Sverige, tillsättandet af en kommitté år 1902 för afveckling (!) af
det gemensamma konsulatväsendet, hvars upplösning svenska representationen
aldrig medgifvit, och den kungliga propositionen af samma år till
stortinget om exporttull på svensk malm, trots de försäkringar malmbolaget
förut erhållit, att en sådan tull ej skulle ifrågakomma. Därtill har ytterligare
i dessa dagar kommit upprättandet i Kristiania af ett departement
för utrikesärenden, en chikan för Sverige, som åtminstone bort besparas oss.
»En hufvudorsak till det bekymmer, den nuvarande ställningen
inom unionen förorsakar hvarje tänkande svensk, är slutligen det oordnade
och särskildt för Sverige synnerligen farliga tillståndet inom unionsförsvarets
område.
»Vid trenne kommittéförhandlingar — 1839—44, 1856 samt
1865—67 — har det blifvit konstateradt, huru nödvändig en ordnad
samverkan emellan de båda rikenas stridskrafter skulle vara vid fientligt
öfverfall på något af rikena, och bestämda regler hafva i detta hänseende
blifvit vid alla dessa förhandlingar öfverenskomna; men ehuru de svenska
kommitterade därvid, för att komma till något resultat, gått mycket långt
i eftergifter både i politiskt och militäriskt afseende, synes unionsregeringen
icke, i anseende till förväntadt motstånd från norrmännens sida,
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
hafva tilltrott sig att för nationalförsamlingarna framlägga hvarken förslaget
af 1844 eller det af 1856, och det af 1867 blef år 1871 förkastadt
af stortinget och därefter äfven afslaget af Riksdagen.
»Denna motvilja i Norge mot gemensamhet i försvaret har sedermera
ingalunda förminskats, utan tvärtom, när man sett huru unionsregeringen
och svenskarne tåla allt, alltmera öppet framträda såsom man
kan finna däraf, att när en ny unionskommitté i slutet af år 1895 nedsattes,
så blef dess uppdrag af stortinget inskränkt till ordnande af konsulatväsendet
och utrikesstyrelsen, under det att Riksdagen ansåg det vara ''eu
bjudande nödvändighet, att de anledningar till split och missämja, som
läge i de unionella bestämmelsernas ofullständighet, skyndsamt aflägsnades
medelst en fullständig revision af densamma’; och man fick därefter det
egendomliga skådespelet af en unionskommitté, hvars norska hälft (både
majoritet och minoritet) lämnade alla Sveriges fordringar om ett ordnadt
unionsförsvar m. m. alldeles å sido, under det att till och med de svenska
ledamöternas majoritet, med en förunderlig själfförnekelse, inledde sitt
utlåtande med att ''i främsta rummet'' sätta den från norsk sida väckta
frågan om nytt ordnande af utrikesstyrelsen’; och först i andra eller
tredje rummet (ty den af norrmännen åtrådda konsulära skilsmässan behandlades
äfven med mycken omsorg) kom försvarsfrågan. Något gemensamt
utlåtande kunde, som bekant är, icke åstadkommas. Kort förut
hade ju också ett folk, som icke förut på 30 år förskaffat sig ett enda
sjödugligt krigsfartyg, i hast, när det gällde att imponera på Sverige, i
utlandet beställt 2 (och snart därefter ytterligare 2) pansarfartyg och i
öfrigt företagit betydliga rustningar, riktade mot förbundsbrodern.
»Men det är icke nog, att den unionella försvarsfrågan icke under
den mer än 80-åriga tidsperiod, som hittills sedan föreningens stiftelse
tilländalupit, gått ett steg framåt, utan snarare gått tillbaka, samt att
svenska regeringen aldrig kan förmås att göra ett ordnande af denna
fråga till villkor för någon af sina oupphörliga eftergifter. Det bör icke
fördöljas, att opinionen i Norge är så förblindad i afseende på faran för
detta land själft, att denne märkvärdige förbundsbroder tydligen aldrig
godvilligt skall åtaga sig en delaktighet i unionens försvar, som äger
rum i hvarje annan unionsstat. Så t, ex. yttrade Joh. Sverdrup vid ett
tillfälle: ''Det norska försvarets tyngdpunkt kan aldrig ligga i en unions
kontingent.
Det vore betänkligt att ställa norska trupper till en främmande
(!) makts rådighet.’ Yid ett annat tillfälle förklarade samme
man det vara ’den största dårskap, om vi någonsin bunde vår armé
-
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande iV:o 8. 5
organisation i ett eller annat hänseende till en öfverenskommelse med
Sverige.’
»En annan norrman förklarade, att ’det finnes ej tecken till att
Norge skulle ha med Sverige att gorå’. Han ville ej veta af revision,
utan bör hvardera nationen låta sina intressen bekämpa den andras. (Det
bör således vara en permanent strid?).
»Till och med på en fest i Stockholm för några stortingsdeputerade
yttrade en norsk professor (Schweigaard), att Norge ej ville höra talas
om någon revision, att man icke skulle få en enda norrman att ingå
därpå samt att man med Sverige endast vill hafva en ''fielles konge .
»Något senare yttrade en annan norrman: ’Vårt försvars mål
och viktigaste uppgift är att möta möjliga angrepp från Sverige’; och
norska konstitutionskommittén af 1896 yttade: ''Norska grundlagen bör
frigöras från allt det, som rör det med Sverige ingångna försvarsförbundet’
(ett yrkande, som bifölls, dock med otillräcklig majoritet, nämligen 53
röster mot 51). — För bedömande af den offentliga moralen i Norge bör
måhända äfven omnämnas ett yttrande år 1891 af en bland Norges
ledande män (Berner): ''Hvad vi kräfva, det är’, sade han, rätt till att
obundna af något som helst kontrakt (!), kunna när som helst häfda vår
fulla rätt (?) som själfständig stat på det här omhandlade området (utrikesärendena)
i den utsträckning, som vi under för handen varande omständigheter
kunna känna oss manade att gorå’.
»När man härtill lägger den ovilja, de norska tidningarna uttala
och äfven militära myndigheter ådagalägga icke blott emot alla gemensamma
krigsöfningar, som icke lära ha ägt rum på öfver 50 år, utan
äfven mot att låta svenska officerare bevista norska fältöfningar eller
bese norska fästningar ens utifrån (hvilket allt i Sverige tillätes norska
officerare); och om man vidare ihågkommer, att det landtvärn, som vid
unionens stiftelse utgjorde blott Vs af hela norska armén, nu blifvit förökadt
till 2/3 däraf, samt att af de linjetrupper, som skulle få bistå
Sverige, numera endast 18,000 man få, utan stortingets särskilda tillstånd,
gå öfver gränsen, så lärer väl ingen kunna förneka, att det bistånd, vi
i farans stund skulle kunna förvänta från Norge, icke synes blifva hvarken
villigt eller betydande. Man har också i våra högre militära kretsar
börjat lämna det ur räkningen. (Undan för mer än 20 år sedan yrkade
Björnson (på Stiklestad, 1882) unionens upplösning). Men när sålunda
do separatistiska sträfvandena i Norge allt mera skjuta fart, och de
styrande här i landet visa sig mer och mer benägna att understödja
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
dessa sträfvanden, som redan tydligen gå därpå ut att af hela unionen få
behålla endast konungen, genom hvilken de hoppas kunna, utan minsta
ansvarighet och gengäld, erhålla försvar, ledning af Sveriges öden och
stora ekonomiska fördelar, hvarför skulle vi då behålla denna olyckliga
förening; ty såsom en aktad ledamot af denna kammare en gång (i skriften
Unionskommitténs resultat) skref: ''Unionen är icke sitt eget mål, den
är blott ett medel till de folks välfärd, som den förenar, och den har
närmast blifvit skapad för att vara ett medel till Sveriges välfärd. Och
om det så är, att den icke kan fylla sin uppgift att vara ett sådant
medel, utan i stället förvandlas till ett medel för vårt lands ofärd — då
hai unionen förlorat sitt raison d étre. Då kan icke såsom grund för
unionens bevarande åberopas, att Sveriges heder bjuder det att icke låta
sig beröfvas hvad det en gång tillkämpat sig, ty ingen har heder af att
för skenet af ära bevara hvad som i verkligheten bringar honom skada
och nesa. Och lika litet betyder i sadant fall det påståendet, att unionen
är för Sverige en garanti för yttre fred, ty äfven freden kan köpas för
dyrt, och den är för dyrt köpt, om priset är förlusten af vår själfständigket’.
Hvad som nödvändiggör och påskyndar en (numera af vår egen
regering understödd) upplösning eller åtminstone en genomgripande ombildning
af unionen är den sannolikhet vi, genom mångfaldiga ojäfviga
bevis äga, att den skandinaviska halfön innan kort kan vara utsatt för
öfverfall af eu stormakt, samt att vi då nödgas splittra våra svaga krafter
för att, jämte vårt eget vidsträckta land, försvara äfven ett Norge, från
hvilket vi själfva icke kunna påräkna det minsta verkningsfulla bistånd,
men väl allehanda trakasserier och etikettstrider.
»Inom vår dynasti saknas icke konungaämnen för den norska
tronen, om man icke i grannlandet föredrager republiken, hvilket jag
betviflar; och Sverige finge för sig allena behålla sin konung, som kunde
ägna sin håg och sina krafter åt vårt land allena och hade blott dess
väl till mål och rättesnöre.
»Så som förhållandet nu är, kan det icke utan Sveriges förnedring
och slutliga undergång fortgå; ty, låtom oss i korthet se, huru
ställningen är:
•»Den gemensamme konungens makt är i det ena riket nära nog
enväldig,
medan lian i det andra riket visserligen icke till namnet är utan
makt, men i verkligheten numera underkastad eller underkastar sig några
vänsterledares nycker och ensidiga sträfvanden.
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 2) Utlåtande N:o 8.
t Genom detta för en stat med urgammal frihet och sjelfständighet
ohållbara tillstånd får Sverige gång efter annan vidkännas stora både politiska
och ekonomiska uppoffringar; och det skulle icke kunna förundra, om Sverige
för utlandet framstode såsom ett svagt, kraftlöst land, som icke förstår eller
förmår gorå sig respekteradt;
^den af vederbörande alltför svagt bekämpade åtrå, som norskarne
allt ifrån unionens början visat att undandraga sig de för förbundsstatens
bestånd nödvändiga uppoffringar och förpliktelser, under det att de icke skytt
något medel att vinna nya rättigheter och fördelar, omöjliggör all endräktig
samverkan både i krig och fred;
i då de norska anspråken år o i oaflåtligt stigande och tydligen icke
hafva någon gräns, i det man efter hvarje svensk eftergift ropar: ’Nästa
steg!’ och sålunda t. ex. nu, sedan unionstecknet fått borttagas, fordrar upplösning
af den konsulära gemenskapen, hvarpå krafvel därnäst gäller egen
utrikesstyrelse och diplomati, allt utan att Norge skulle åtaga sig den minsta
själfständiga ansvarighet för de förvecklingar, som därigenom kunde föranledas,
hvilken ansvarighet däremot fortfarande sktdle tillhöra eller åtminstone
i hufvudsaklig män delas af det frånskilda Sverige-, så kan ingen tänkande
människa hysa något hopp om frid och lugn på lialfön, så långe denna
union fortvarar.
»Skulle det lyckas Norge att få en norrman på utrikesministerplatsen,
att icke tala om förvärf vet af den ’egna’ utrikesministern, skulle Sverige aldrig
mera kunna föra en själf ständig politik, men likväl bära hela tungan af den,
som dikterades af den norska enkammaren, med dess oberäkneliga vänstermajoritet;
och det skulle från den stunden vara omöjligt att utkräfva en rättvis
ömsesidighet i unionsförsvaret.
»Man börjar i Norge äfven fordra, att unionskonung en skall med
hof och diplomati halfva året hafva sitt residens i Kristiania, för att än
mera än hittills behärskas af de norska intressena. —- Unionen är norska
vänsterns bindemedel, och nya mot Sverige riktade ’kraf skola därför aldrig
saknas.
»En genomgripande förändring i våra styrandes politik, ett kraftigt
och bestämdt nej till alla splittringsförsök, med ett ord: en svensk
politik i stället för en norsk, skulle ännu kunna rädda unionen; men
hvem skulle våga hoppas något sådant?
»Det lyckligaste för oss vore därför att blifva detta Norge helt
och hållet kvitt; men denna möjlighet är oss af geografiska skäl betagen;
8 Förslå Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S.
och man kan därför knappast yrka upplösning af unionen utan att hafva
något annat i stället att föreslå.
»Intet tyckes därvid vara naturligare att antaga än ett försvarsförbund;
och utan tvifvel skulle ett sådant vara för Sverige mera betryggande
än det nuvarande lösliga unionsbandet, då Norge väl icke då
längre skulle kunna undkomma de bestämda förpliktelser, som det nu så
envist undandrager sig.
»Det kan dock icke nekas, att den framfarna tiden icke innebär
synnerligen goda garantier för ett sådant förbunds fasthet och för norsk
pliktkänsla. Det finnes knappt någon paragraf af unionen innebörd,
hvarken i det första unionsfördraget eller i det andra, hvilken icke af
norrmännen redan brutits, eluderats eller sökt brytas — jag påminner
blott om riksståthållareskapet, om vice konungadömet, om de unionella ärendena
i sammansatta statsrådet, hvilka de sökt draga till norskt statsråd;
om rikenas enhet mot utlandet, om utrikesstyrelsens enhet och svenska
karaktär m. m.
»Jag tillåter mig slutligen anföra hvad Moltke 1868 yttrade i en
ämbetsskrifvelse till Nordtyska förbundet: ''Ett försvars- och anfallsförbund
är städse eu mycket ofullkomlig form för ömsesidigt understöd’.
»Men om således hvarken unionen, sådan den nu är, eller ett
försvarsförbund kan bereda vårt fädernesland den fred och trygghet, som
föreningen afsåg att skänka, så återstår dock måhända ett annat sätt att
nå detta mål.
»I en af de ledande norska tidningarne har någon gång blifvit
sagdt, att då de båda nationerna, långt ifrån att älska hvarandra, ''blott
ligga på lur för att håna och draga nytta af hvarandras fel’ (en karaktäristik,
som dock i verkligheten blott gäller Norge) borde eu union,
som ingendera vill bibehålla, upplösas och de båda folken endast ''bolde
fred med hinanden.’ Denna idé, som förut syntes vara blott ett tomt
tankefoster, kan, efter den senare tidens för Sverige så bittra erfarenheter,
och då någon enighet i krig är otänkbar för dem, som i fred lefva
i ständigt kif, icke anses så alldeles förkastlig.
»Hvad Sverige i första rummet afsåg med sina offer och sträfvanden
för Norges befrielse från Danmark och dess förvärfvande var en
tryggare gräns i väster, och om nu, sedan vi, genom det bedröfliga sätt,
hvarpå unionsfrågan blifvit skött, gått miste om alla andra fördelar af
denna förbindelse, vi åtminstone kunde hafva någon trygghet mot öfverfall
från västra sidan, då vi hade att försvara oss på den östra, vore
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 9
ju ändock något vunnet, helst till detta aftal, att ''hålla fred med hvarandra»,
äfven borde läggas det, att hvardera af rikena förbunde sig att
icke tillåta någon främmande makt att, i fientlig afsikt mot det andra riket,
med en här öfvergå det enas område.
»Sverige har i forna tider, långt mindre rustadt än nu, kunnat
värna sitt land, och under en nationell konung och befriadt från skyldigheten
att bortsända kanske sina bästa trupper till ett främmande
lands försvar, vore segern för oss långt mera hoppfull och säker, än när
vi med delade krafter skola upptaga striden med en mäktig fiende.
»Det är, som man ser, alldeles icke omöjligt att ersätta den nuvarande
unionen med något bättre; men om jag, det oaktadt, icke nu
yrkar föreningens upplösning, har detta sin grund i min öfvertygelse, att
Riksdagens medlemmar ännu icke gjort sig så förtrogna med denna viktiga
fråga, att ett om sådan upplösning väckt förslag skulle kunna vinna
nödig majoritet.
»“Visserligen har icke tid till en sådan mognad i omdömet saknats;
tv snart efter unionens ingående voro mera klart skådande svenskar
(bl. a. H. Järta) ense därom, att ''den ofullkomliga’ förening, som därvid
bildades, icke i längden kunde äga bestånd; den innebure alltför många
frön till sin upplösning; och 42 år därefter förklarade konung Oscar I, att
''föreningen vore olycksalig och icke kunde för framtiden innebära något
godt.’ I senare åren har äfven mångfaldiga gånger blifvit af fosterländskt
sinnade män offentligen uttalad!, att unionen är vårt fördärf och,
med den eftergifvenhet för Norges oförsynta anspråk, som nu råder,
kommer att tillintetgöra Sveriges sj anständighet. Men den i sammanhang
härmed på allt sätt gynnade slapphet och kortsynthet, som nu
råder till och med bland dem, som skulle vara folkets män och värn,
tillåter mig icke hoppas någon framgång åt ett nu framställdt yrkande
om unionens upplösning.
»Jag är likväl fast öfvertygad att, i detta fall, likasom i flera
andra, mina åsikter, först tillbakavisade, skola snart vinna erkännande,
och jag hyser det hopp, att andra skola draga nytta af de upplysningar
och erinringar, som jag ur eu ganska rikhaltig erfarenhet och ett fcmtioårigt
aktgifvande på unionsförhållandenas utveckling nu kunnat lämna.
»Den obenägenhet, som norrmännen hittills visat mot allt ordnande
af unionsförsvaret, måste, så framt föreningen skall bestå, besegras;
ty vi äro nödsakade att först och främst tänka på vår säkerhet och den
farliga förpliktelse, som nu ensidigt betungar oss och kan göra vår olycka,
Bill. till Biksd. Prot. 19U3. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Käft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
då vi icke äro ett folk, som ständigt talar om sin hederskänsla, för att
i handling förneka den.
»I stället för att begära en allmän revision, som är norrmännen
så motbjudande, och att i underhandlingarne inblanda oviktiga och för
oss endast skadliga förändringar i konsulatväsende och utrikesstyrelse,
måste nya förhandlingar upptagas endast beträffande försvarsväsendet och
därvid unionsregeringen med kraft och allvar påyrka gemensamma omsorger
och ansträngningar för att betrygga de båda rikenas frihet och
själfständighet.
»Det gäller härvid icke blott borttagandet af det oförsvarliga
hinder för en ärlig och genomförd samverkan emellan de båda rikenas
militära krafter, som norrmänneu upprest i den under helt andra förhållanden
tillkomna och sedermera till sin omfattning så ofantligt utvidgade
25 § i deras grundlag. Det erfordras äfven, om det stora målet
skall vinnas, andra högst viktiga bestämmelser, hvilka jag tror mig här
böra påpeka, då Norges skyddsvakt här i landet stundom låtsat sig icke
förstå, hvilka skyldigheter Norge skulle ikläda sig för ett ordnadt unionsförsvar.
»1. Till en början bör, efter min tanke, aftal träffas därom, att
krig och förnärmelse)- mot ena riket i lika mån gälla det andra (detta härvid
ett tillfälle, å norska sidan, förnekats).
2. Att rustningar för neutralitetens bevarande eller för mötande
af befaradt fientligt angrepp ske samtidigt och med all den energi förhållandena
påkalla, i hvilket afseende proportionellt lika kreditiver böra,
på förhand, vara ställda till onionskonungens förfogande.
»3. Att i en militär konvention bestämmes dels, huru stor del af
folkmängden hvardera rikets krigshär bör minst utgöra, dels ock huru
stor styrka hvardera riket skall underhålla i sjökrigsmakt.
»4. Att rikena skola, hvar för sig, städse underhålla en krigshär,
så organiserad, utrustad och öfvad, att den, när krig utbryter, kan ofördröjligen
rycka i fält; och bör likaledes den bestämda minimisjömakten
städse hållas i fullt tjänsthart stånd.
»5. Att den kontingent, som för unionsförsvaret bör lämnas,
skall omfatta alla truppslag utom landstormen; att de båda i Norge, i
senare tider, från linjen afsöndrade åldersklasserna återföras därtill, samt
att landstormen icke får förstoras på öfriga truppslags bekostnad.
»6. Att den inskränkning i hjälpsändningens styrka, som skett i
norska värnpliktslagen af 1885, borttages, samt
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 11
»7. att en för hela halfön gemensam för sv arsplan, beträffande såväl
landt- som sjöförsvaret, utarbetas.
»Med dessa bestämmelser, som dock innefatta blott det oundgängligaste
af villkoren för eu tillfredsställande militärisk samverkan
emellan rikena, skulle det vara en möjlighet, som för närvarande icke
finnes, att med kopp om framgång tillbakaslå en eventuell fiende.
»Tyvärr måste man dock fråga sig, om vederbörande inom representationen
och regeringen skola bemanna sig till eu sådan kraftyttring,
och huruvida sedermera, om det otroliga skedde, norska representationen
skulle frångå sitt häfdvunna motstånd.
»Måhända vore dock det senare lättare att öfvervinna än den
svenska passiviteten; emedan det norska motståndet, grundadt hufvudsakligen
på kännedomen om våra vederbörandes svaghet och liknöjdhet,
otvifvelaktigt skulle nödgas vika för en manlig hållning å svenska sidan
och en bestämd förklaring, att Sverige icke på annat villkor kommer att
i ringaste mån tillmötesgå norrmännens åtrå efter nya ensidiga ändringar
å unionsväsendets område, ändringar, hvilka, om också beslutade af
Norge, aldrig utan Sveriges samtycke och bistånd skulle kunna genomföras.
Ultima ratio — unionens upplösning — ligger dessutom nära
för handen.
»Hvad åter beträffar den sorglöshet och klenmodighet hos våra
vederbörande, som i så väsentlig mån gjort unionen så outhärdlig och
hopplös för svenska nationen; så borde väl farans närhet jämte kännedomen
om den innerliga och i alla delar ordnade samverkan inom
krigsväsendet, som i alla andra unionsstater äger rum, tillräckligt mana
unionsregeringen att med större kraft än hittills taga sig denna utomordentligt
viktiga angelägenhet an. Säkert är att, om icke detta sker,
det för hvarje redlig svensk blir en samvetsplikt att i tal och skrift
verka för skyndsam upplösning af en union, som med hvarje dag mer och
mer banar vägen för Sveriges förnedring och undergång.»
I likhet med motionären finner utskottet det vara af trängande
behof påkalladt, att en plan för de förenade rikenas försvarsväsende blifver
upprättad. En så kostsam anstalt som försvarsverket måste alltid,
till följd af sin natur, kännas tryckande för ett lands finanser, hvarigenom
förmågan att befordra åtskilliga andra inrättningar och företag
12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
försvagas. Det bör därför göras klart för en hvar inom de förenade
rikena, att de betydliga utgifter, som knifvas af försvarsväsendet, ej blott
böra betunga de begge rikena på lika sätt, utan därjämte vara beräknade
efter en enhetlig plan, som med klokhet och omtanke framkallar en så
stor unionen försvarskraft, som oundgängligt beköfves för tryggandet af
de båda folkens sjanständighet och som kan för de anvisade medlen
rimligen begäras. Härmed komme det oenighetens frö att aflägsnas,
som eljest lätt kan spira upp genom talet att det ena riket hade någon
fördel i fråga om försvaret på det andras bekostnad.
Men utom denna stora fördel skall en försvarsplan, grundad
på lagbestämd likhet de förenade rikena emellan, gifvetvis skänka en
större trygghet i allvarets stund, då fienden hotar med sitt anfall. Ej
blott befälsförhållandena, så ytterligt svåra och grannlaga ämnen att i en
kritisk tid afhandla, kunna därigenom på förhand till hufvudsaklig del
vara bestämda. Äfven truppernas mobilisering och koncentrering kunna
därigenom vinna högst väsentliga fördelar, så att de olika troppförbanden
med lätthet kunna vara tillgängliga och användbara på de af fienden
hotade punkterna, vare sig nu dessa ligga i det ena eller andra landet,
allt fördelar i en vaksam och kraftig styrelses hand, hvilka ej närmelsevis
kunna ernås, om förhandlingarna rörande fälttågets ledning och härarnes
och flottornas användande, först då kriget står för dörren, skola börjas.
Dessa åsikter uttalades också i hufvudsak redan för nära femtio
år sedan af den unionella kommission, som då var nedsatt för att uppgöra
grunder för ordnandet af Sveriges och Horges stridskrafter till de
förenade rikenas betryggande*). Ingenting har heller sedan den tiden
förefallit, som gör behofvet af dessa grunder, antagna såsom lag för
brödrafolken på halfön, mindre trängande. Hämnda kommission erkänner
och uttalar högt, att kriget nyss förut stått för dörren och att det
visserligen lyckats för unionsregeringen att få rikenas neutralitet erkänd,
»slutligen äfven af Byssland», men att erfarenheten knappast lämnar
någon förhoppning om, att det eu annan gång under liknande omständigheter
skall lyckas de förenade rikena att undgå ett deltagande i striden,
äfven om dessa rikens områden och själfständighet icke utgjorde det
blifvande krigets egentliga föremål. Och alla veta, hur det senaste årtiondet
tid efter annan varslat om faror för de små staterna, större
än någonsin, hurusom genom ökade kommunikationsmedel trakter blifvit
*) Betänkandet är dagtecknadt den 27 december 1856.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 13
tillgängliga för trupprörelser, trakter, som för icke länge sedan betraktats
som nästan oöfverstigliga binder, och hurusom genom den allmänna värnplikten
härar skapats, hvilkas storlek mångdubbelt öfverträffa!'' allt hvad
historien i den vägen kan uppvisa. Mycket har sålunda tillkommit,
som gör det krigspolitiska läget farligare för de mindre staterna än
för ett hälft århundrade sedan, och bland dessa stater ej minst för
de förenade rikena. Det borde alltså synas för hvarje fosterlandsvän,
att inför denna stora fara, som när som helst i ett ögonblick kan växa
upp som en förhärjande storm, sammanslutningens mäktiga tanke, som
motionären i så varma ordalag uttalar, borde omfattas af alla och en hvar
inom halföns båda folk, och att denna tanke i främsta rummet borde
taga sig uttryck i omsorg om tryggande af de begge rikenas själfständighet
gent emot främmande makter.
På grund häraf och då utskottet vill förutsätta, att främjandet af
nyssnämnda, enligt utskottets uppfattning viktigaste uppgift, icke skall
behöfva sättas i samband med andra frågor, hvilka, huru önskvärd deras
lösning, på ett sätt som må leda till unionens befästande, än kan vara,
dock icke få anses vara af samma trängande beskaffenhet, får utskottet
hemställa,
att Första Kammaren för sin del måtte besluta,
att Eiksdagen ville anhålla, det Kung! Maj:t ofördröjligen
måtte inleda underhandlingar för åstadkommande
af ett fullständigt ordnande på likställighetens
grund af det unionella försvaret.
Stockholm den 30 mars 1903.
På utskottets vägnar:
GUSTAF BJÖRLIN.
Reservation
af herr C. E. Ljungberg.
»Det är endast mot uteslutandet i utskottets betänkande af den
senare delen af yrkandet i min motion, som jag måste reservera mig.
Bih. till Rilcscl. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. S Käft. 3
14 Första Kammarens Tillfälliga Ulskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.
Denna del har, efter hvad jag erfarit, af mången ansetts vara af stor
vikt för uppnåendet af ett resultat så skyndsamt, som den hotande krigsfaran
i sanning påkallar. Jämte det jag instämt i utskottets hemställan,
att Eiksdagen ville anhålla, det Kungl. Maj:t ofördröjligen måtte inleda
underhandlingar för åstadkommande af ett fullständigt ordnande på likställighetens
grund af det unionella försvaret, får jag således, öfvertygad att
betryggandet af båda rikenas frihet och själfständighet är af vida större
vikt än deras åtskiljande i konsulatväsendet m. m., vördsamt anhålla,
att till utskottets hemställan måtte läggas följande uti min motion innehållna
slutyrkande:
Och att, till dess sådant ordnande ägt rum, alla åtgärder för
andra förändringar å unionsväsendets område må lämnas å sido.»
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1903.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.