Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj.t angående ändring af § 30 regeringsformen.
1903-04-02 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1903:7, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi. Maj.t angående ändring af § 30 regeringsformen.
Dokumentets text
6
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:q 7.
N:o 7.
Ank. till Eiksd. kansli den 3 april 1903, kl. 2 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungi. Maj.t angående ändring af § 30
regeringsformen.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 141, har herr D. Holmgren föreslagit, att Riksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det ICungl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af § 30 regeringsformen, att den Kungl. Maj:t i detta lagrum tillagda
rätt att tillsätta kyrkoherdebeställningar i regala pastorat upphör och
sistnämnda pastorat likställas med de konsistoriel^.
Namuda paragraf har nu följande lydelse:
Regeringsformen.
§ 30.
Konungen äger att, på det sätt förr öfligt varit, tillsätta kyrkoherdebeställningar
i regala pastorater. De så kallade konsistoriella gäll
vare vid deras valrätt bibehållna.
Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande.
Genom detta grundlagsstadgandes förra del hade för nära hundra
år sedan fastslagits ett redan då gammalt förhållande, hvars principiella
orättvisa måste falla enhvar i ögonen och hvars ledsamma praktiska
följder vore allmänt bekanta. Det syntes ej vara för tidigt, att stats
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
7
makterna tänkte på undanröjandet af sagda orättvisa. Den vore visserligen
icke den enda i sitt slag, men väl i sitt slag den enda, som hade
sitt stöd i grundlag, och innan definitiva åtgärder för åstadkommande af
verklig likformighet i fråga om kyrkoherdebeställningars tillsättande kunde
vidtagas, måste tydligen den grundlagsfästa skillnaden mellan regala och
konsistoriella pastorat i första rummet aflägsnas. Äfven med hänsyn till
de regala pastoratens stora antal, omkring 500, vore denna fråga af den
största betydelse.
En motionär i Andra Kammaren hade vid innevarande riksdag
hemställt om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till
upphäfvande af patronatsrätten, därvid ställande i utsikt, att de regala
pastoratens antal skulle komma att ytterligare ökas med en del af de
patronella. Genom den otidsenliga patronatsrättens upphäfvande, en i
och för sig i hög grad önskvärd åtgärd, skulle väl ett afsevärdt steg
vara taget i riktning mot församlingarnas likställighet i fråga om tillsättandet
af deras själasörjare; men en sådan åtgärd skulle dock endast i
jämförelsevis ringa mån afhjälpa det rådande missförhållandet, äfven om
större delen af de omkring 90 pastorat, som tillhörde kategorien patronella,
förvandlades till konsistoriella.
Frågade man sig, hvarför den rätt, som i nära 700 pastorat finge
utöfvas af församlingarna själfva, vore dessa förmenad i de öfriga, så
blefve svaret endast en hänvisning till vissa mer eller mindre dunkla
historiska fakta, som dock endast på sin höjd kunde förklara, huru ett
sådant förhållande uppkommit, men icke gåfve några verkliga rättsstöd
för dess uppkomst, än mindre för dess bibehållande. Otvifvelaktigt vore,
att det ursprungligen varit församlingarna själfva, som tillsatt sin kyrkoherde,
eller att, såsom i vissa landskap, den utnämnande varit bunden
af församlingarnas förslag. Konungens rätt härutinnan grundade sig
uppenbarligen och i många fall bevisligen på ren usurpation; och frågan
om afskaffandet af densamma vore en fråga om utplånandet af en sekelgammal
orättvisa.
Det vore emellertid ej blott såsom en principiell eller teoretisk
orättvisa detta konungamaktens prerogativ borde försvinna. Det vore
hufvudsakligen dess praktiska konsekvenser, som gjorde dess bibehållande
allt olidligare för församlingarna och äfven borde göra dess afskaffande
önskvärd! i konungamaktens egna ögon.
Församlingen mottoge det förslag, domkapitlet på grund af sökandenas
meriter upprättat, de föreslagne aflade inför församlingen sina
8
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
prof, frågodag och. val ägde ruin — och någon tid därefter öfverraskades
kanske församlingen af underrättelse om, att en för densamma alldeles
obekant prästman, hvars namn kanske ej ens varit inom församlingen
liördt, blifvit af Kungl. Maj:t utnämnd på grund af extra'' ansökning
direkt hos Konungen. Eller ock hade Konungen med förbigående af
den, som erhållit församlingens alla eller flesta röster, utsett en annan
af de föreslagne. Sant vore väl, att ett åsidosättande af församlingens
önskan kunde äga rum äfven vid tillsättning af kyrkoherde i konsistoriella
pastorat, i det fall nämligen, att fjärde profpredikant kallats, men i följd
af den större svårigheten att på grund af prästvalsförordningens stadganden
inom konsistoriella pastorat få sådan kallelse till stånd hade denna möjlighet
där mindre att betyda; och Konungen kunde i alla fall icke där
utnämna hvem han ville, utan måste taga en af de fyra, som blifvit föreslagna.
Att äfven denna Konungens befogenhet, som enligt motionärens
åsikt icke vore förenlig med grundlagens föreskrift om de konsistoriella
gällens valrätt, äfven borde afskaffas, vore emellertid en sak för sig;
församlingarnas rätt i de regala pastoraten blefve hvarken bättre eller
sämre, vare sig Konungens sistnämnda befogenhet beträffande de konsistoriella
pastoraten afskaffades eller bibehölles.
Det sade sig själft, att, när församlingarna gång efter annan såge
sina önskningar lämnade utan afseende, de till slut skulle finna det ändamålslöst
att gifva dessa önskningar något uttryck. Sålunda uppstode
inom dessa församlingar en likgiltighet för prästvalen, hvilken lätt öfverginge
till likgiltighet för kyrkan själf. Detta kunde icke vara till kyrkans
fromma. Förhållandet mellan församlingen och en densamma påtvungen
herde, som den vore skyldig att aflöna, blefve naturligtvis icke heller
hvad det borde vara. Och sålunda skadades äfven församlingslifvet.
Att afskaffandet af det ifrågavarande kungliga prerogativet gjorde
åtskilliga andra lagförändringar nödvändiga, särskildt en ändring af vissa
paragrafer i lagen angående tillsättning af prästerliga tjänster, sade sig
själft. Men detta blefve en senare angelägenhet, sedan den nödiga
grundlagsändringen först kommit till stånd.
Vid 1896 års riksdag väckte herr C. J. Öberg i motion inom
Andra Kammaren, n:o 119, förslag om ändring af § 30 regeringsformen,
i syfte att de regala pastoraten skulle göras likställda med de konsistoriella
i afseende på rätten att utse kyrkoherdar. I häröfver afgifvet
utlåtande, n:o 3, hemställde konstitutionsutskottet, att motionen icke
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
9
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Första Kammaren biföll
denna utskottets hemställan, hvaremot Andra Kammaren biföll en af herr
Ljungman m. fl. ledamöter af Andra Kammaren inom utskottet afgifven
, reservation, däruti de förklarat sig anse, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen
att till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af § 30 regeringsformen:
»§ 30.
Prästerliga ämbeten och tjänster i församlingarna tillsättas på sätt
i särskild lag därom är stadgadt.»
I motion inom Andra Kammaren, n:o 144, vid 1897 års riksdag
blef detta sistnämnda förslag af samme motionär upptaget oförändradt,
men, enligt hvad af motiveringen framgick, afsåg dock detsamma, i likhet
med den vid 1896 års riksdag af honom väckta motionen, att likställa
de regala pastoraten med de konsistoriella i fråga om rätten att utse
kyrkoherdar. I sitt utlåtande n:o 2 afstyrkte också konstitutionsutskottet
förslaget, under åberopande af sitt vid sistnämnda riksdag i frågan afgifna
yttrande.
Yid ärendets behandling i kamrarne förföll frågan äfven denna
gång, enär Första Kammaren biföll utskottets hemställan, men Andra
Kammaren, med afslag därå, biföll en af sex ledamöter af Andra Kammaren
inom utskottet afgifven reservation, i hvilken de tillstyrkt det i
motionen framställda förslag.
Motionärens nu föreliggande förslag har liknande syfte med de
nyssnämnda, vid 1896 och 1897 års riksdagar väckta motionerna. De
skal, som nu förebragts, hafva emellertid ej varit af den beskaffenhet,
att konstitutionsutskottet vid innevarande års riksdag funnit sig böra
frångå den uppfattning i frågan, som utskottet vid nämnda riksdagar
uttalat. Allra helst som det för den förevarande frågans allsidiga bedömande
måste vara af vikt att afvakta det fullständiga framläggandet af
de resultat, som ernåtts af den af Kungl. Maj:t den 22 oktober 1897
tillsatta kommitté för åstadkommande af utredning och förslag beBih.
till Riksd. Prof. 1903. 3 Sami. 3 Haft. 2
10
Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 7.
träffande ändrade grunder för prästerskapets aflöning m. m., får utskottet
hemställa,
att herr Holmgrens motion icke må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1903.
På utskottets vägnar:
HUGO BLOMBERG.
Reservation
af herr friherre Barnekow mot vissa delar af utskottets motivering.
Herrar Moberg, Berg, Gustaf Axel, af Callerholm och Johnsson
hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1908.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.