Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 12

1903-02-12 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:12, Lagutskottets Utlåtande N:o 12

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

7

Nso 12.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 1 § i lagen,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Till förberedande behandling har lagutskottet emottagit eu inom

Andra Kammaren af herr V. L. Moll väckt motion, n:o 72, i hvilken

anförts följande:

»Vid 1902 års Riksdag tillät jag mig under diskussionen i Andra

Kammaren rörande förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar, framhålla såsom en betänklig ofullständighet i

förslagets första punkt saknaden af rätt till expropriation af mark erforderlig

för anläggning af elektrisk kraftstation.

Första punkten af § 1 i nämnda den 27 juni 1902 utfärdade lag

lyder:

»Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller

för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell

anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna,

Konungen pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild

man, menighet eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk

ledning, skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller

upplåtas.»

Om nu, såsom t. ex. förhållandet är vid Trollhättan, ägaren af vattenkraften

helt och hållet saknar äganderätt till invid kraftkällan liggande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

strand, eller om ägaren af vattenkraften saknar äganderätt till den del af

stranden, som är nödvändig för ett rationellt tillgodogörande af kraftkällan,

så kan, därest ägaren till den för anläggning af kraftstationen

erforderliga marken motsätter sig antaglig öfverenskommelse, vattenkraften

i förra fallet alls ej och i senare fallet ej på ett rationellt sätt

tillgodogöras.

Expropriationsrätt bör följaktligen, enligt mitt förmenande, medgifvas

ej allenast för elektrisk lednings framdragande, utan äfven för förvärfvande

af nödig mark för anläggning af elektrisk kraftstation.

Härvid skulle kunna invändas, att lika väl som man vid expropriation

för anläggning af järnväg anser rätt till expropriation äfven af till

järnvägsstation erforderlig mark följa af sig själf, ehuru uttryckligt stadgande

därom saknas, lika väl bör man, när det gäller expropriation för

framdragande af elektrisk ledning, äfven äga rätt att expropriera för

själfva kraftstationen erforderlig mark.

Gent emot denna invändning kan emellertid anföras, att det torde

vara i högsta grad tvifvelaktigt, huruvida den ifrågavarande punkten

kommer att tolkas så eller öfver hufvud kan tolkas så, att förhållandet

mellan en elektrisk ledning och tillhörande kraftstation blir analogt med

förhållandet mellan en järn vägslin ie och tillhörande stationer.

Ett synnerligen talande exempel på det trängande behofvet af rätt

till expropriation af mark till elektrisk kraftstation gifva förhållandena

vid Trollhättan. I proposition till 1902 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t

en öfverenskommelse med ägaren af västra stranden invid Trollhättefallen,

Trollhättans elektriska kraftaktiebolag, som skulle mot erhållande af vattenkraft

till staten afträda erforderlig mark för anläggning af kraftstation.

De uppställda villkoren befunnos emellertid oantagliga, och Riksdagen

afslog den kungl. propositionen.

I utaf herr Segerdahl i Andra Kammaren vid innevarande riksdag

väckt motion föreslås inledande af underhandlingar med ägaren af östra

stranden invid Trollhättefallen, Nya Trollhätte kanalbolag, för förvärfvande

åt staten af bolagets fasta och en del af dess lösa egendom. Men äfven

om nämnda motion skulle i Riksdagen vinna det beaktande, hvaraf densamma,

enligt mitt förmenande, är i hög grad förtjänt, är därmed endast

anvisad en af de vägar, på hvilka frågan om tillgodogörande af vattenkraften

i Trollhättefallen kan tänkas finna sin lösning. Den möjligheten

är nämligen icke utesluten, att Nya Trollhätte kanalbolag uppställer sådana

villkor, att godvillig öfverenskommelse rörande frågans lösning på denna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 9''

väg omöjliggöres. Inträffar detta, då återstår för staten, så länge rätt till

expropriation af mark till kraftstation saknas, allenast valet mellan att

antingen låta vattenkraften vid Trollhättan ligga obegagnad eller att

kapitulera inför endera af de två strandägarnes villkor.

Förhållandena vid Trollhättan äro emellertid blott ett exempel

bland många på behofvet af expropriationsrättens utsträckning äfven

till mark erforderlig för anläggning af kraftstation. Såsom ofvan framhållits,

är sådan rätt behöflig ej blott i sådana fall, där saknaden af

strandrätt kan göra ett vattenfall fullständigt oanvändbart, utan äfven

i sådana fall, där ett rationellt tillgodogörande af vattenkraften omöjliggöres,

därigenom att antaglig öfverenskommelse rörande förvärf af den

för sådant tillgodogörande nödvändiga delen af stranden ej kan träffas.

Dylik utsträckning af expropriationsrätten är sålunda i lika hög grad behöflig

för enskilde som för staten, på det att den viktiga frågan om våra

vattenfalls tillgodogörande ej må redan från början införas på orätt spår.

Med anledning af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt

hemställa, att Riksdagen för sin del ville besluta, att första punkten af

§ 1 i lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,,

den 27 juni 1902, erhåller följande lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller för

dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell anläggning,

som finnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen

pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet

eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk ledning eller till

anläggning af elektrisk kraftstation, skall hvad för ändamålet erfordras,

emot ersättning, afstås eller upplåtas».

Till stöd för den i förevarande motion gjorda framställningen om err

utsträckning på angifvet sätt af rätten att expropriera mark för elektriska

anläggningar har särskild! åberopats ett fall, i livilket ägaren af vattenkraften

i ett strömdrag saknar äganderätt till invid kraftkällan liggande

mark. Ägaren till vattenkraften är i berörda fall Kungl. Maj:t och kronan,

och i de fåtaliga andra fall inom vårt land, då mera eller mindre liknande

förhållanden föreligga, torde det i regel äfven vara kronan, som befinner

sig i nämnda för tillgodogörande af vattenkraften ofördelaktiga ställning.

Meddelandet af en bestämmelse i det syfte motionären angifvit skulle

sålunda väsentligen innebära, att staten begagnade sin lagstiftningsmakt

Bill. till Jlilcsä. Prof. 1003. 7 Sami. 8 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

till undanröjande af svårigheter, hvilka antingen redan mött eller kunna

.antagas framdeles möta, att genom överenskommelser med de enskilda

strandägarna bereda utvägar till ett ekonomiskt fördelaktigt tillgodogörande

af viss statens egendom. Genom bifall till motionen skulle alltså Riksdagen

uttala sig för skapande af en rätt, som finge en privilegieartad

karaktär. Berörda förhållande synes utskottet tala mot bifall till motionen.

Det torde för öfrigt icke kunna med skäl påstås, att en befogenhet

af angifna art verkligen utgör ett så starkt framträdande behof, som motionären

ansett. Oafsedt utsikten, att strandrätt kan vinnas genom godvillig

öfverenskommelse med strandägarne, finnas nämligen möjligheter att äfven

därförutan bringa vattenkraften till användning. Motionären synes hafva

utgått från, att vattenkraft ej skulle kunna rationellt tillgodogöras utan

att begagnas för elektriska anläggningar, och att strandrätt utgör en oundgänglig

förutsättning för vattenkraftens behöriga uttagande. Intetdera är

såsom allmän regel riktigt. Särskildt lärer det numera, åtminstone i de

flesta fall, icke möta oöfverstigligt hinder att anlägga kraftstationer i

själfva vattendragen.

Hvad motionären föreslagit går dessutom utöfver hvad han själf torde

hafva åsyftat. I det af honom framlagda lagförslaget angifves nämligen icke

på något sätt, att expropriationsrätten skulle få användas till förmån för endast

sådana elektriska kraftstationer, vid hvilka kraftkällan utgöres af vatten.

Frågan, i hvilka fall och under hvilka villkor expropriation af mark

för elektriska anläggningar borde ifrågakomma, torde vid affattningen af

förevarande lagbestämmelser hafva blifvit noga pröfvad. Att någon ofullständighet

eller något förbiseende från lagstiftarens sida härutinnan skulle

föreligga, har ej erfarenheten efter lagens tillkomst visat. Den omständigheten,

att ännu icke ett år förflutit, sedan lagen utfärdades, torde för öfrigt

i och för sig vara en anledning att ej redan nu göra ändringar i densamma.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

11

Reservation

af herr Lindhagen, som anfört:

För anläggningar i ändamål att i större utsträckning tillgodogöra

vattenkraften erfordras utvägar att kunna dels invid själfva kraftkällan

anlägga kraftstation jämte dammfästen, kanaler eller tunnlar och dels därifrån

fortleda kraften genom ledningar.

Enligt lagen den 27 juni 1902 angående vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar har hos oss staten liksom i vissa fall enskilde

medgifvits expropriationsrätt för ledningars framdragande. En sådan rätt

är också i allmänhet genom särskilda författningar stadgad inom de länder,

som äro intresserade i de vattendrag, som komma från Alperna och

deras förgreningar.

Men de flesta moderna vattenlagar inom sistberörda länder gifva

ägaren af en vattenkraft dessutom rätt att under vissa villkor expropriera

mark jämväl för kraftstation med dammfästen och erforderliga vattenledningar

till stationen. En sådan expropriationsrätt är i dessa länder så

mycket nödvändigare, som alla ansenligare vattendrag anses tillhöra staten.

Det är därför också staten eller dess rättsinnehafvare, som dylik expropriationsrätt

i allmänhet tillerkännes.

Vår vattenrätt är till sitt innehåll tämligen oklar. I 1880 års förordning

uttalas emellertid, att en hvar äger att det vatten, som å hans grund

finnes, sig tillgodogöra. Om nu detta sålunda framhålles såsom den allmänna

regeln, gifvas dock därifrån undantag i afseende å vissa vatten,

hvartill äganderätten kan visas tillkomma kronan utan att kronan äger

stranden.

Äfven i vår vattenrätt har nämligen grundsatsen om kronans regalrätt

till det allmännyttiga vattnet i äldre tider spelat in samt därunder

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande, N:o 12.

i fråga om ett och annat vattendrag blifvit så lagfästad, att det fortfarande

anses ensamt tillhöra kronan. Ett exempel härpå är Trollhättans vattenkraft,

till hvilken kronan i rättegång ådagalagt sig äga bättre rätt än

strandägaren.

Vidare är att märka, att då kronan i de norra delarne af riket

genom afvittring skänkte bort sina skogar, förbehöll sig dock kronan rätt

till »de större strömfall, som till farleders öppnande, sjöars uttappning,

ofvanföre belägna ägors befrielse från öfversvämningar med mera dylikt

kunna användas», hvarjämte föreskrefs, att af kringliggande mark borde

nödigt utmål därtill afsättas. På grund af den försumlighet i afseende å

tillvaratagande af det allmännas rätt, som oftast utmärkt afvittringsförfattningarnes

tillämpning, och då dessutom vid tiden för afvittringarne den

stora betydelsen af vattenkraftens användning för industriellt ändamål icke

ännu framträdt, har det emellertid inträffat, att många af dessa kronan

förbehållna vattenfall antingen alldeles sakna utmål eller ock fått utmål

af otillräcklig storlek eller otjänlig belägenhet.

Äfven i vårt land förekomma således åtskilliga fall, där staten nu

faktiskt är ägare till vattenkraften utan att innehafva den strand, som

erfordras för vattenkraftens tillgodogörande.

Det synes vara uppenbart, att i sådana fall expropriationsrätt är lika

påkallad för vinnande af mark till kraftstation, dammfästen och vattenledningar

som för kraftledningars framdragande. Att tillerkänna särskildt

staten en sådan rätt öfverensstämmer dessutom med den i vår lagstiftning

länge erkända grundsatsen, att expropriation får äga rum för ett allmänt

ändamål. Och förutnämnda lag af år 1902 framhåller i sin 1 § dessutom

uttryckligen statens företrädesrätt i dylika afseenden genom bestämmelsen,

att staten för framdragande af sina kraftledningar ej skall erlägga lika

hög expropriationsersättning som andra.

Lagutskottet invänder nu, att frågan »torde» vid affattningen af 1902

års lagbestämmelser blifvit noga pröfvad. Detta vederlägges dock alldeles

däraf, att den utredning, som ligger till grund för nämnda bestämmelser,

icke innehåller ett enda ord om denna sak.

Förhållandet är emellertid, att förevarande fråga nog ej blifvit alldeles

bortglömd. Men saken anses i och för sig så oriktig, att den ej ens

bör omnämnas i en utredning. Detta af två skäl, ett allmännare och ett

mera speciellt.

Först och främst anses det nämligen vara en farlig sak att på något

sätt erkänna, att i vårt land kan ifrågakomma, att vattenrätten kan vara

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

skild från strandäganderätten. Detta skulle nämligen vara att uppmuntra

kronans anspråk, sådana dessa tagit sig uttryck i rättegången om Trollhättans

vattenkraft. Och en utbredd opinion bland industriens män gör

gällande, att statens sträfvanden att bevara sina vattenrättigheter böra motverkas,

då vattenkraften enligt deras uppfattning i industriens verkliga

intresse måste i största möjliga utsträckning vara i de enskilde industriidkarnes

besittning.

Vidare framhålles särskildt, att en expropriationsrätt för staten i angifvet

afseende skulle just nu innebära en stor obillighet mot Trollhätte

kraftaktiebolag, som fråndömts vattenkraften vid Trollhättan och därför

skäligen borde bibehållas vid möjligheten att åtminstone skaffa sig det

största möjliga utbyte af sin äganderätt till ena stranden. Detta utbyte

bestämdes därför på vattenfallskommitténs förslag i den af Kungl. Maj:t

vid förra riksdagen framlagda propositionen så, att kronan, för att få

disponera en mindre del af bolagets mark, skulle till bolaget för evärdlig

tid utan ersättning afstå en stor del af sin vattenkraft till ett värde af

många millioner kronor.

Uppfattningen, att kronans sträfvanden att bevara sina vattenrättigheter

företrädesvis höra motverkas, kan icke vara riktig. Det blir nog både

för producenter och konsumenter i längden fördelaktigast, om staten är ägare

till viktiga vattenkrafter. Och hvad åter angår de billighetshänsyn, som

må påkalla tillmötesgående mot Trollhätte kraftbolag, så synes hinder ej

uppstå att iakttaga sådan billighet genom antagandet af en i öfrigt riktig

lagstiftning, hvilken, i händelse den kommer till stånd innan Trollhättefrågan

hinner ordnas, ej behöfver vid denna frågas lösning tjäna annat

ändamål än att förekomma, att staten nödgas ingå på en allt för oskälig

uppgörelse.

Jag anser således hållbara grunder ej kunna anföras för att afvisa

motionärens förslag, hvilket, såvidt jag förstår, äfven tydligen framgår

af den motivering, som utskottet behöft använda för att komma fram till

sitt afstyrkande.

Men motionärens förslag synes mig dock ej kunna omedelbarligen

bifallas. Anspråk kunna nog med fog framställas på bättre utredning

rörande förutsättningarne, innehållet och lämpliga platsen i lagstiftningen

för den ifrågasatta expropriationsrätten. Vidare har motionären å ena

sidan velat utsträcka berörda rätt till förmån äfven för enskilde utan

angifvande af behofvet eller befogenheten af eu sådan åtgärd samt å andra

sidan inskränkt expropriationen endast till förvärfvande af mark för kraftBih.

till Likså. Prof. 1903. 7 Sami, 8 Raft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

station och ej uttryckligen påkallat densamma äfven för dammfästen och

vattenledningar, hvilket är lika behöfligt. Jag hemställer därför,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, i hvilka fall och på hvilka

villkor expropriation må kunna äga rum i ändamål att

bereda ägare af vattenkraft utväg att erhålla plats för

kraftstation, samt för Riksdagen framlägga det förslag

till lagstiftning i ämnet, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.