Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 14

1903-02-13 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:14, Lagutskottets Utlåtande N:o 14

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

1

iV.*o 14.

Ank. till Rikstl. kansli den 13 februari 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående vidgad rätt till utträde ur statskyrkan.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra

Kammaren af herr M. Höjer väckt motion, n:o 32, af följande lydelse:

»Vid 1899 års riksdag väckte jag, likasom förut många före mig,

förslag om sådan ändring i dissenterlagen, att det måtte lämnas fritt för

hvarje svensk undersåte, som fyllt 21 år, att utträda ur den svenska

statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han

ämnar öfvergå. Förslaget väcktes första gången vid 1877 års riksdag i

den svenska statskyrkans intresse af en bland hennes herdar; det har

sedermera, utom vid flera kyrkomöten, blifvit framställdt vid riksdagarne

1882, 1883, 1885, 1886, 1891,1893, 1894,1896, 1898 och 1899. Fem gånger

har lagutskottet tillstyrkt förslaget och sex gånger har det af Andra

Kammaren antagits. Åren 1898 och 1899 blåste motvind för samvetsfriheten

både inom utskottet och kammaren. Det är mitt hopp, att

1903 andra och gynnsammare vindar råda.

De skal, som blifvit anförda för motionens öfverensstämmelse såväl

med den religiösa frihetens oafvisliga kraf som med statens och statskyrkans

egna intressen, äro för Riksdagens medlemmar väl kända; de

hafva gång offer annan i motioner och under kamrarnos diskussioner

upprepats och hafva aldrig blifvit vederlagda. Jag vill i allmänhet

Bih till Riksd, Prat. 1903. 7 Sami. 10 Haft. (fris 14 och 15). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

hänvisa till motiveringar i förut i ämnet afgifna motioner, närmast till

motiveringen i den motion, jag själf afgaf vid 1899 års riksdag. Af

allt hvad jag och andra yttrat vill jag här först och främst framhålla,

att den svenska statskyrkan bland annat genom den lagbestämmelse,

om hvars förändring här är fråga, utöfvar ett samvetstvång, som icke

blir mindre verkligt därför, att kyrkans målsmän mena, att det icke finns,

emedan kyrkan af sina medlemmar icke fordrar, att de i ord och gärningskola

ansluta sig till hennes lära. För de indifferente — och de äro måhända

i mångas ögon statskyrkans bästa, likasom de säkerligen äro

hennes flesta barn — för dem finnes icke i det officiella kyrkliga väsendets

dogmer och ceremonier något, som intresserar, ännu mindre oroar.

För dem är allt detta, som borde vara det viktigaste, endast en form,

en bokföringsfråga; de handla därefter och de förblifva, om de eljest iakttaga

eu yttre anständighet, ytterst respektabla människor. Men för de samvetsömma,

d. v. s. för dessa kristna och hedningar, som bråka, som icke

vilja synas vara hvad de icke äro och icke kunna förmå sig att genom

en lögn komma ur lögnen, för dem äro lagens bestämmelser ett olidligt

samvetstvång, emedan de hindra dem att vara i sanningen och måhända

till och med deltaga i kyrkliga handlingar, som de med rätt eller orätt

ringakta eller ogilla. Dessa samvetsömma äro till äfventyrs icke många,

men deras rätt är därför icke mindre helig, och det är ett brott af

samhället att kränka den.

Fienderna till den mycket obetydliga reform, hvarom nu är fråga,

hafva äfven talat öfver måttan vackra saker om statskyrkans »missionerande

verksamhet» och om »statens plikt att sörja för alla sina medlemmars

religiösa omvårdnad». Hvad först beträffar kyrkans »missionerande

verksamhet», så synes mig densamma böra vara föga framgåpgsrik,

om den utöfvas bland människor och på människor, som blifvit

kyrkans bittraste fiender, emedan de mot sin vilja kvarhållas inom

hennes sköte. Den kan möjligen bära frukt äfven bland de affalla,

bland dem, som hysa mot kyrkan ett vrångt sinne, sedan man visat sig

akta samvetets frihet och gifvit till och med »hedningen» sin rätt. Hvad

angår den statens plikt, hvarom nyss är ordadt, så säger jag än en

gång, hvad jag förut har sagt, att denna plikt är redan delvis eftergifven,

då enligt gällande dissenterlag »huru många som helst kunna flytta

utom statskyrkans råmärken utan att staten äger någon garanti, att

resenärerna verkligen inflytta i det trossamfund, till hvilket de förklarat

sig ärna öfvergå». Det är också ganska visst, att många af de utflyttade

aldrig flytta in på annat håll, emedan hvad de sökt var endast

en förevändning att blifva statskyrkan kvitt. Hvad jag nu föreslår, är

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

blott en konsekvens af nu gällande bestämmelser, i syfte att »de bästa

och hederligaste såväl kristna som hedningar, hvilka ej kunna finna sig

i kyrkans gemenskap», måtte kunna lämna henne på öppna vägar för

att sedan på eget ansvar vandra, dit deras samvete bjuder dem att gå.

Det är i själfva verket, om man så vill, en liten fråga det gäller; men

hennes lösning innebär dock ett steg mot det slutliga förverkligandet

af den religiösa friheten.

På grund af hvad jag sålunda anfört och med hänvisning till

hvad förut till reformens förmån är i Riksdagen yttradt, får jag härmed

vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring af förordningen den 31 oktober

1873, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,

att det må lämnas fritt för hvarje svensk medborgare, som fyllt 21 år,

att utträda ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något

trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.»

I öfverensstämmelse med en uppfattning, hvilken, såsom motionären

omförmält, gjort sig gällande hos flera föregående Riksdagars

lagutskott, håller det nuvarande lagutskottet före, att en sådan lagändring

som den af motionären föreslagna bör vidtagas; och får utskottet

till stöd för denna åsikt åberopa hufvudsakligen samma skäl, som förut

vid olika tillfällen blifvit i sådant afseende anförda.

Äfven om 3 § i 1873 års förordning tolkas så, att medlem af

svenska kyrkan kan öfvergå till hvilket kristet trossamfund som hälst,

kvarstår dock den inskränkningen, att en person, hvilkens religiösa

uppfattning i en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans,

icke kan utträda ur denna kyrka, såvida han icke kan uppgifva ett

bestämdt trossamfund, till hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke

förnekas, att oaktadt den mångfald af olika trossamfund, som vår tids

religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner sitt samvete

tillfredsställdt med att öfvergå till något af dessa samfund. Han

har då att välja mellan att kvarstå inom svenska kyrkan, hvilkens

åskådning han kanhända i väsentliga delar ogillar, eller att öfvergå till

ett annat religionssamfund, i hvars läror han icke heller kan instämma.

Visserligen fordrar nämnda förordning icke öfvei’gång, utan endast

uppgift om tillämnad öfvergång till ett visst trossamfund. Men den

utväg, som härigenom beredes, att undvika ett val af nyss angifua

beskaffenhet är onekligen föga tilltalande, åtminstone för personer med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

mera känsligt samvete. Följden af inskränkningen bar också blifvit,

att många kvarstannat inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes

läror, utan mot henne hysa ett rent af hatfullt sinnelag, hvilket, om ej

lramkallas, åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att kvarstå inom

kyrkan. Ett sådant förhållande står enligt utskottets uppfattning i strid

mot religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada

för kyrkan själf.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker

vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla

för annat, än han verkligen är, kan man ställa synpunkten af kyrkans

rätt att värna sig för fientliga angrepp från dess egna medlemmar.

År kyrkan ett samfund, som för sitt bestånd kräfver enhet i öfvertygelse

och handlingssätt samt ett kraftigt församlingslif, torde det

vara hennes obestridliga rätt att icke behöfva inom sin gemenskap

kvarbålla olika tänkande, hvilka kunna befaras motarbeta kyrkans mål

och skada hennes verksamhet. Vidare bör här tagas i betraktande,

att vår tids skiftande mångfald af trosläror har att uppvisa mera än

en dylik lära, hvars beskaffenhet att vara kristen eller icke kan vara

tvifvel underkastad, samt att vid sådant förhållande det mången gångtorde

vara en vansklig sak för en samvetsgrann själasörjare att afgöra,

huruvida den lära, som omfattats af ett trossamfund, till hvilket en

församlingsmedlem anmält sig vilja öfvergå, kan anses kristen, och utträde

ur statskyrkan alltså får beviljas.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af förordningen den 31

oktober 1873 angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning, att det må lämnas fritt för hvarje

svensk undersåte, som fyllt tjuguett år, att utträda

ur den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva

något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 13 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

5

Reservation

uf herrar Gustaf Andersson och Sörensson, hvilka ansett, att utskottet

bort afstyrka motionen.

Herrar Hedenstierna och Leman hafva begärt få anteeknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.