Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utsträckt rätt att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet.

1903-02-13 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:15, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utsträckt rätt att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 13 februari 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående utsträckt rätt att ingå äktenskap inför

borgerlig myndighet.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 24, hvilken

blifvit, till lagutskottet hänvisad, har herr J. Byström hemställt, att Riksdagen

måtte i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser

angående formen för äktenskaps afslutande, att rätt att ingå

äktenskap inför borgerlig myndighet måtte medgifvas jämväl dem,

Indika för närvarande äro i sådant afseende uteslutande hänvisade till

vigsel inom svenska kyrkan eller främmande trossamfund.

Till stöd för detta förslag har motionären till en början anfört

följande:

» »Enligt den äldre kyrkorätten erfordrades för äktenskapets giltighet

endast kontrahenternas samtycke, och den kyrkliga välsignelsen,

om ock påbjuden af kyrkan, uppfattades ej såsom ett nödvändigt villkor

därför.» Men så småningom sökte den katolska kyrkan att göra

den kyrkliga formen ensamt gällande för ett lagligt äktenskaps ingående,

och somliga mäktiga protestantiska statskyrkosamfund hafva de senaste

århundradena gått till väga på samma sätt. Så har fallet varit, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

bekant, med den svenska statskyrkan-, som länge och väl täflat med

själfva den katolska kyrkan i fråga om en del hårda och för somliga

människors samveten tryckande bestämmelser. Dess bättre har den

ena olämpliga kyrkolagsparagrafen efter den andra så småningom måst

gifva vika för religionsfrihetens och samvetsfrihetens rättfärdiga principers

oblidkeliga kraf, och samvetstvånget har kommit i allt lägre och

lägre kurs bland allt rättänkande folk.

Hvad nu särskildt angår frågan om formen för vigseln, hafva

flere gånger förslag framställts i Riksdagen om bättre bestämmelser än

de nu gällande. Andra Kammaren har varit med därom, men majoriteten

i Första Kammaren har varit emot. Tiden borde dock nu vara

inne, då man i »frihetens stamort på jorden» låter kyrklig tvångsvigsel

dela samma öde, som de senaste årtiondena tillkommit tvångsdop, tvångskonfirmation

och tvångsnattvardsgång, så att alla hade frihet att anlita

borgerlig myndighet för att få sitt äktenskap lagligt.

Att borgerlig vigsel är lika bindande och helig som kyrklig sådan,

blir ock allt mer erkändt.»

Efter att hafva återgifvit några uttalanden i ämnet från skilda

håll fortsätter motionären sålunda:

»Nuvarande bestämmelser rörande formen för äktenskaps ingående,

sådana desamma återfinnas i kungl. förordningarna den 20 januari 1863

angående giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare, den 31

oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

samt den 15 oktober 1880 angående äktenskaps afsilande i visst

fall inför borgerlig myndighet, äfvensom i lagen angående rätt. till erhållande

af kyrklig vigsel i visst fall den 13 maj 1898, gifva för vissa

fall ovillkorliga föreskrifter om den form, hvari ett äktenskap skall afslutas,

men lämna åter i andra fall öppet för kontraketerna själfva att

afgöra, huruvida äktenskapet skall ingås genom kyrklig vigsel eller inför

borgerlig myndighet.

Den borgerliga formen för äktenskaps afslutande är alltså den

enda medgifna:

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan och den

andra mosaisk trosbekännare;

då ingendera kontrahenten tillhör svenska kyrkan eller sådant

främmande trossamfund, åt hvars prästerskap medgifvits rättighet att

vigsel med laga verkan förrätta; samt

då ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan, men ej blifvit

döpt eller icke inom svenska kyrkan begått Herrens nattvard och ej

heller åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom svenska kyrkan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

och af denne funnits beredd att efter undergången konfirmation få tillträde

till Herrens nattvard.

Kyrklig vigsel är föreskrifven:

då båda kontrahenterna tillhöra svenska kyrkan och blifvit döpta

samt inom denna kyrka begått Herrens nattvard, äfvensom

då båda kontrahenterna tillhöra samma främmande trossamfund

med vigselberättigadt prästerskap.

I öfriga fall förefinnes valfrihet emellan den kyrkliga och borgerliga

formen för äktenskaps ingående.

Valfrihet äger alltså rum:

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan och den

andra bekännare af främmande kristen troslära;

då kontrahenterna tillhöra olika främmande trossamfund, af hvilka

åtminstone det enas prästerskap är vigselberättigadt; samt

då den ena kontrahenten är medlem af svenska kyrkan samt,

ehuru han ej deltagit i konfirmation eller nattvardsgång inom kyrkan,

åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan och af denne

funnits beredd att efter undergången konfirmation få tillträde till Herrens

nattvard, detta under förutsättning, att han i öfrigt är till vigsel berättigad.

Dessutom finnes ännu en möjlighet till bindande äktenskaplig

förening, nämligen det »slag af äktenskap, de ofullkomliga, som funnits

allt sedan 1734 års lag varit gällande. Sättet, hvarpå dessa grundas, har

jag icke att nu beröra, men säkert är, att äfven denna art af borgerligt

äktenskap medför borgerliga rättigheter och skyldigheter.»

Emellertid äro de nuvarande lagarne för äktenskapets ingående

sådana, att de för många verkligen kunna medföra ett olidligt och otillbörligt

tvång. Och det är ej blott en del vigselsökande, som få kännas

vid detta, utan det drabbar ock mången vigselförrättare.

De, som önska blifva vigda, men som härför ej vilja anlita statskyrkopräst,

kunna i allmänhet indelas i tvenne grupper.

Först har man då sådana, som bekänna sig vara kristna, men

som vilja hafva så litet som möjligt att göra med statskyrkan och sålunda

oj heller vilja hafva statskyrkoprästerlig vigsel. Dessa hafva visserligen

en utväg att kunna erhålla borgerlig vigsel, men i så fall måste

under vanliga omständigheter båda eller endera utträda ur kyrkan. Att

det ej är få, som taga denna utvägen, visar statistiken, ehuru de därigenom

förlora sina legala rättigheter inom den kyrka, som alltfort anser

det rätt och kristligt att utkräfva full skatt af dessa utträdda.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 9

För det andra hafva vi sådana, som äro religiöst indifferent^ eller

hostilt sinnade mot kyrka och kristendom och vilja därför ej underkasta

sig en kyrklig ceremoni, som på grund af den åskådning, de hafva

i religiösa frågor, knappast kan bli annat än ett gyckelspel. Sådana

personer kunna i allmänhet nu icke på sanningsenliga grunder få laglig

vigsel. De ställas inför valet att antingen låta sig vigas af präst

eller att begära utträde ur kyrkan med den osanna uppgiften, att de

ämna öfvergå till något främmande kristet trossamfund. De kunna

nämligen ej få sin utträdesansökan beviljad på andra villkor. Att ett

sådant förhållande kan förorsaka samvetstvång är gifvet, ett tvång, som

illa stämmer med religionsfrihetens grundsatser eller med grundlagsorden:

»Ingens samvete tvinga eller tvinga låta.»

Motionären anför vidare några exempel å de rådande förhållandena

å förevarande område och framhåller därefter, under åberopande

af åtskilliga yttranden i ämnet vid 1898 års kyrkomöte, att ej blott sådana

personer, som i en eller annan mening icke gilla statskyrkan,

känna sig kränkta af gällande vigsellagar, utan äfven statskyrkans egna

tjänare genom dessa lagar stundom föras in i omständigheter, som försätta

dem i verkligt trångmål.

Slutligen upptager motionären till behandling spörsmålet, hvilken

form är den rätta och mest önskvärda för äktenskapets lagliga ingående,

och yttrar därvid beträffande sin ställning till detta spörsmål:

»För min del kan jag gå med på hvilket som helst af de tvenne

former, som här äro i fråga, nämligen den obligatoriska borgerliga vigseln,

som har tillämpning i t. ex. Tyskland och Frankrike, eller den

fakultativa, då kontrahenterna få välja mellan kyrklig eller borgerlig

vigsel, såsom förhållandet är i England och Nordamerikas Förenta

stater.»

Såsom motionären omförmält, var frågan om utsträckt rätt att

ingå äktenskap inför borgerlig myndighet senast år 1900 föremål för

Riksdagens behandling. Lagutskottet, som hade att yttra sig i ämnet,

hemställde därvid om aflåtande till Kungl. Maj:t af en skrifvelse mod

Bill. till Biksd. Prot. 1903. 7 Sami. 10 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

det innehåll, som motionärens nu framlagda förslag utvisar, och denna

hemställan bifölls af Andra Kammaren, men frågan förföll på grund af

Första Kammarens motstånd.

Nuvarande lagutskott, som likaledes anser sig böra förorda den

ifrågasatta lagändringen, bygger denna sin uppfattning på följande af

1900 års lagutskott i hufvudsak angifna grunder.

I den omständigheten, att borgerlig form för vigsel redan blifvit

i åtskilliga fall medgifven eller påbjuden, finner utskottet ett erkännande

däraf, att den religiösa formen för äktenskapets ingående icke bör

anses från statens synpunkt vara af större betydelse, än att den kan

eftergifvas, när skäl därtill äro. Ett dylikt skäl af obestridlig vikt är

enligt utskottets åsikt det förhållandet, att inom kyrkan finnas personer,

hvilka af samvetsbetänkligheter önska undslippa den kyrkliga formen

för äktenskapets ingående. Därtill kommer, att andra personer finnas,

hvilka endast på grund af fientlig ställning till kyrkan eller hennes lära

vilja undandraga sitt äktenskap den kyrkliga stadfästelsen. Det vill

då synas, som om hvarken kyrkan eller det religiösa lifvet skulle kunna

hemta någon verklig båtnad af att mot dylika personers vilja påtvinga

dem en form, som de önska undgå, och att största verkliga fördel

för såväl stat som kyrka är att hemta af en ordning, som å förevarande

område gör användandet af den kyrkliga formen beroende af

fri anslutning. Enligt utskottets uppfattning är det vida bättre att fritt

medgifva den civila formen än att vidhålla tvångsföreskrifter, hvilka

t. ex. föranledt ett sådant kringgående af gällande bestämmelser om

utträde ur svenska kyrkan, att personer, för att viuna rätt till borgerligt

äktenskap, anmält sig ämna öfvergå till främmande trossamfund

utan att verkställa eller hafva för afsikt att verkställa en dylik öfvergång.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

att Riksdagen måtte, med bifall till förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser

angående formen för äktenskaps afslutande,

att rätt att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet

måtte medgifvas jämväl dem, hvilka för närvarande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

äro i sådant afseende uteslutande hänvisade till vigsel

inom svenska kyrkan eller främmande trossamfund.

Stockholm den 13 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Gustaf Andersson och Sörensson, hvilka ansett,

att utskottet bort afstyrka motionen.

Herrar Hedenstierna och Leman hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.