Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 17

1903-02-16 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:17, Lagutskottets Utlåtande N:o 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1903 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen

angående ändring af 17 kap. 11 § handelsbalken.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en af

herr A. A. W. Lund inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 46, af

följande lydelse:

»Förmånsrätt till gäldbunden egendom tillerkännes i 17 kap. 11 §

handelsbalken dels sådana allmänna af Konungen stadfästade kassor, hvilka

omhänderhafvas af »tjänstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära»,

och dels »kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras

föreståndare». Den anförda paragrafen skiljer således emellan sådana allmänna

kassor, som förestås af tjänstemän i kraft af dessas tjänst, och

sådana, som omhänderhafvas af »föreståndare» på grund af uppdrag af de

styrelser eller myndigheter, som äro för kassorna ansvariga.

Beträffande de af tjänstemän förvaltade kassorna torde lagens ordalydelse

vara tydlig och uttömmande, så att den tillerkänner förmånsrätt åt

alla kassor af detta slag.

Detsamma kan ej sägas om de af »föreståndare» förvaltade kassorna,

af hvilka blott kyrkors och socknemagasiners samt fattigkassor tillerkännas

förmånsrätt, ehuru flera andra synas vara lika berättigade därtill som de

här uppräknade.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1903. 7 Sami. 12 Häjt. (N:o 17)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Så kan man t. ex. med skäl undra, hvarföre en församlings skolkassa

icke skulle vara lika berättigad som dess kyrkokassa. Båda kassorna

äro påbjudna i samma kungl. förordning. De för båda ansvariga

myndigheterna äfvensom båda kassornas revisorer tillsättas och väljas af

kyrkostämma. Hvarföre skall då kyrkokassan hafva större förmånsrätt än

skolkassan?

Ungefär samma ställning i detta afseende som skolkassan har kommunalkassan,

där den, såsom väl alltid är förhållandet på landet, omhänderhafves

af en föreståndare. Det lärer ofta vara förhållandet, att kommunalnämnden,

som är ansvarig för kommunalkassan, äfven förvaltar fattigkassan.

I så fall kan samma myndighet åberopa förmånsrätt för den ena,

men ej för den andra af de kassor, den förvaltar, ehuru båda synas vara

lika berättigade.

I 5 kap. 52 § af lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet föreskrifves, att en vägkassa skall finnas, till

hvilken ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom i de

närmast följande paragraferna stadgas. Äfven denna kassa synes vara lika

berättigad till förmånsrätt som de förut anförda. Samma yrkande kan

göras för de i lagen den 30 oktober 1891 omnämnda sjukkassorna.

Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt afseende försummade barn torde på många håll förorsaka bildandet

af en särskild kassa, som i sådant fall står under barnavårdsnämndens

förvaltning, och för hvilken denna myndighet med fog kan göra anspråk

på förmånsrätt.

Då de ofvan anförda kassorna alla hafva sitt stöd i lagar eller kungliga

förordningar, synas de mig vara af samma natur, som de i 17 kap.

11 § handelsbalken uppräknade och lika berättigade som dessa till förmånsrätt

för fordran i gäldbundet bo. De synas mig då äfven böra i lag

uttryckligen tillerkännas denna rätt.

Jag vågar därföre vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om

och i hvad mån den förmånsrätt till gäldbunden egendom, som i 17 kap.

11 § handelsbalken tillerkännes kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners

fordringar hos deras föreståndare, bör utsträckas till andra kassor, som

äro likställda med de i nämnda paragraf uppräknade, samt därefter för

Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en utredning i ämnet kan gifva

anledning.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Uppenbarligen innebär det i viss män en inkonsekvens, att kyrkors,

fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare åtnjuta

förmånsrätt, under det att sådan rätt icke är förenad med andra likartade

kassors fordringar hos de personer, som på grund af särskilt uppdrag

förvalta desamma. Rent principiellt vore sålunda ett likställande i förevarande

hänseende af samtliga ifrågavarande kassor att förorda. Detta skäl

synes emellertid utskottet icke utgöra tillräcklig anledning för vidtagande af

den föreslagna lagändringen.

Medgifvande af sådan förmånsrätt som den ifrågavarande är nämligen

enligt utskottets uppfattning ett numera i flera afseenden olämpligt

sätt att skydda en kassa mot förluster på grund af förvaltarens insolvens.

Hvad som särskildt talar mot dylik rätt är, att den i anseende till sin

förekomst och utsträckning i det särskilda fallet icke är fullt klar och

tydlig för tredje man. Det är af denna anledning, som man i den moderna

rättsvetenskapen alltmera utdömt dessa s. k. tysta förmånsrätter

såsom oförenliga med den betydande roll, scm krediten i vår tid spelar.

För äldre tiders enklare förhållanden kan ifrågavarande förmånsrätt

hafva varit passande och motsvarande ändamålet med densamma, utan att

medföra någon större olägenhet. Då 1734 års lag tillkom, voro de kassor,

som i förevarande lagrum angifvits, de hufvudsakliga kassorna af hithörande

slag, och det torde hafva varit ett allmänt kändt förhållande, hvilka personer

som hade uppdrag att förvalta desamma. Då därtill kom, att i

äldre tider ett anlitande af krediten i jämförelsevis ringa utsträckning förekom

och att berörda kassor väl i allmänhet ej voro af någon mera betydande

storlek, kunde icke något vara att mot denna förmånsrätt invända.

Numera äro dock förhållandena ändrade. Särskildt i de större städerna

hafva för tillgodoseende af en mängd kommunala uppgifter bildats kassor,

hvilka ofta uppgå till ganska betydande belopp. Förvaltningen af dessa

kassor ombesörjes i allmänhet såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag af

personer i olika samhällsställningar. För affärsmän eller andra, som behöfva

anlita krediten, skulle emellertid emottagandet af ett dylikt förvaltningsuppdrag

med tillvaron af eu sådan förmånsrätt som den ifrågasatta

ofta medföra olägenhet på grund af den ofördelaktiga inverkan uppdraget

skulle hafva på deras kreditställning, och det skulle därför mera än förut

möta svårigheter att finna lämpliga personer, hvilka vore villiga att åtaga

sig sådana befattningar. För andra borgenärer skulle det innebära ganska

stor risk, om dylik förmånsrätt åtnjötes af eu mängd kassor, rörande

hvilka det icke städse kan antagas vara allmänt bekant, af hvem förvaltningen

utöfvas. Det torde dessutom vara svårt att med bestämdhet angifva

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

gränsen för de kassor, hvilka, om den föreslagna lagändringen skulle vidtagas,

borde tillerkännas förmånsrätt för sina fordringar.

Ifrågavarande förmånsrätt torde icke heller vara nödig för att skydda

kassor mot förluster. Mera lämpliga och effektiva skyddsmedel härutinnan

äro numera att tillgå och användas äfven allmänt. Ifrån denna synpunkt

förefinnes alltså icke enligt utskottets mening något framträdande behof af

den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda,

Stockholm den 16 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Stockholm, Svenska Tryckeribolaget Ekman & Co, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.