Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 22

1903-02-19 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:22, Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

i

Nso 22.

Ank. till Iiiksd. kansli den 19 februari 1903, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Ma):t angående ändrad lagstiftning rörande hyresaftal.

Andra Kammaren har till handläggning af lagutskottet hänvisat en

inom nämnda kammare af herr J. J. Byström väckt motion, n:o 66, af

följande lydelse:

»De jordabalkens och handelsbalkens åldriga lagrum, som alltfort bestämma

rättsförhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst, äro för alla, som

åtminstone något satt sig in i hvad det verkligen är frågan om, ytterligt

otillfredsställande, och de personer, som möjligen kunna eller vilja säga,

att »det är bra som det är», äro säkerligen lätt räknade. Visserligen

har man sökt att upphjälpa saken genom vissa paragrafer i utsökningslagen

och de många i flere fall rätt egendomliga prejudikat, som finnas,

men bristen på en ordentlig hyreslag är i alla händelser mycket stor.

Som en följd häraf hafva i många fall stora misshälligheter uppstått mellan

hyresvärd och hyresgäst. Oktoberflyttningarna, som af en stor del människor

ej borde hafva företagits, äro ej sällan tillfälliga slutakter i en rad

af obehag och lidanden. Någon har sagt: »Tre flyttningar är detsamma

som en eldsvåda». Det är ej nog med stora extra kostnader, skadade

möbler, husvillhet för dagar och nätter, en flyttning medför dessutom ofta

ledsamheter af alldeles särskild! pinsam art. Missförstånd uppstå mellan

utflyttande och tillträdande hyresgäster likasom mellan bägge slagen af

hyresgäster å ena sidan och husvärdarna å den andra. Och orsaken till

Bill. till Riksd. Prot. 1903. 7 Sand. 17 Käft. (N:o 22). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

mycket af dessa vedervärdigheter ligger i frånvaron af en lag, som i

enlighet med nutida rättsuppfattning reglerar hithörande förhållanden.

Vid ett möte i Stockholm yttrade fastighetsägareföreningens sekreterare,

hofrättsnotarien Joh. P. Wiberg, att han för sin del ansåg, att

någon tillfredsställande hyreslag nu icke finnes. »Visserligen», sade han,

enligt det referat, jag liar af hans tal, »funnes spridda bestämmelser af

1734 års lag, men deras otillämplighet på nutida förhållanden motiverar

fullt den åsikten, att vi äro i saknad af eu hyreslag. De bestämmelser,

som finnas, synas snarast vara till för att ställa till oreda. Förhållandena

äro också helt andra nu än år 1734. Genomgående regel var då, att

hvar och en disponerade sitt eget hus för egen räkning eller genom att

hyra skaffade sig dispositionsrätt till en hel fastighet. Man torde ej göra

sig skyldig till öfverdrift genom att utan vidare antaga, att möjligheten

af rättsliga kollisioner tilltager minst i samma mån, som resp. stad tillväxer

och utvecklas. I de nuvarande bestämmelserna återfinner man bl. a.

ord, som ej begripas af andra än dem, som studerat fornsvenska. Ett

moderat och rimligt anspråk är väl, att i en modern lagstiftning användas

ord, om hvilkas betydelse ej kan finnas mer än en mening. Lagen måste

följa med utvecklingen inom samhällslifvet. Men de, som ha lagstiftningsarbetet

om hand, ha under nära 200 år uraktlåtit att ägna någon

uppmärksamhet åt detta område. Vi stå i stort sedt i denna fråga på

samma ståndpunkt som 1 734.»

Dristen på tillämplig lag har haft till följd, att husvärdarne sökt

hjälpa sig fram genom i detalj formuleradt aftal eller hyreskontrakt, af

hvilka endast i Stockholm 20 olika äro i gängse bruk. Och därtill kommer

såsom det allra vanligaste, att hyresgästen icke tar vidare kännedom

om det till väsentliga delar tryckta kontraktets bestämmelser, innan han

undertecknar detsamma, hvilket sker mera liksom för formens skull utan

klar uppfattning af, att det är en förbindelse, som skall efterlefvas.

Saken blir icke bättre därigenom, att man i kontraktsformulären

ofta finner bestämmelser, som äro tydligt stridande mot gällande lag

eller rådande rättsuppfattning eller sådana, hvilkas rättsliga giltighet är

tvifvel underkastad. Till exempel den i de flesta hyreskontrakt förekommande

bestämmelsen, att, därest hyresgästen icke erlägger hyra på

aftalad tid eller gör sig skyldig till någon annan uraktlåtenhet, husvärden

äger rätt att utan anlitande af domstol eller exekutiv myndighet

skilja honom från den förhyrda lägenheten, är i själfva verket omöjlig

att tillämpa.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Hvad inverkan en hyresgästs dödsfall rättsligen kan hafva på ett

för längre tid ingånget hyresaftal är ock ett spörsmål, som man länge

tvistat om. Det prejudikat, som gifvits, innebär visserligen, att den

aflidnes sterbhus kan frigöra sig från aftalet genom uppsägning två månader

före närmaste fardag, men däremot är det ännu oklart, huruvida

ett angifvande i kontraktet, att dess giltighet, oberoende af hyresgästs

frånfälle, fortfar till hyrestidens slut, är för de kontraherande rättsligen

bindande.

Från husvärdarnes såväl som från hyresgästernas sida synes man

emellertid vara ganska allmänt af den meningen, att bättre lagbestämmelser

rörande hyresaftal böra i lag stipuleras.

Stockholms fastighetsägareförening t. ex. har nämligen för något år

sedan tillsatt en kommitté för att framkomma med förslag om förbättrade

bestämmelser på hithörande område. Denna kommitté uttalade i sitt förslag

till föreningen, att vid eu ny lags utarbetande borde »särskild! nedannämnda

kraf blifva tillgodosedda», nämligen

»att handräckningsfbrfarandet blir enklare, snabbare och mindre

kostsamt;

att hyresvärd för ogulden hyra tillerkännes panträtt i den lösegendom,

som hyresgäst i förhyrd lägenhet infört, samt att denna panträtt

tillägges gällande kraft äfven för det fall, att annan person än hyresgästen

befinnes vara ägare till egendomen, vare sig den tillhört denne

vid införandet eller han därefter må ha därtill förvärfvat sig äganderätt;

att giltig uppsägning af hyresaftal må kunna äga rum utan svårighet

i alla förekommande fall, samt

att besiktning, förrättad på det sätt, som i lagen må bestämmas,

tillerkännes legal betydelse i fråga om lägenhetens beskaffenhet i olika

afseenden och särskilt med hänseende till de skador och bristfälligheter,

som å lägenheten kunna förefinnas.»

»Härförutom», framhåller kommittén, »torde i eu blifvande hyreslag

böra inrymmas bestämmelser af mera allmängiltig natur i samtliga de

afseenden, som funnit sitt uttryck i förekommande hyreskontrakts formulär.

Att i en sådan lagstiftning jämväl bör inrymmas de allmänna

stadganden i öfrigt, som kunna finnas vara i enlighet med en sund

nutida rättsuppfattning, synes vara alldeles påtagligt.»

Sedermera ha husägarnes förslag och önskemål framställts inför

Kungl. Maj:t,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Att emellertid husvärdarnes kraf äro något ensidiga, för så vidt de

funnit uttryck i ofvanstående utlåtanden, får ej förvåna, då man besinnar,

att hvar part ser saken från sina intressens synpunkt.

Hyresgästerna åter äro i allmänhet i den ställning gent emot hyresvärdarne,

att ett bättre rättsförhållande måste åstadkommas.

Hyresgästen måste till en början få den principen fastslagen, att

liksom han får ansvara för den skada han gjort å den förhyrda lägenheten,

så skall äfven husägaren vara ansvarig och ersättningsskyldig för

den skada och förlust, som tillfogats hyresgästen genom den förres förvållande

eller uraktlåtenhet. Som det nu går till, är det ej sällan, att

t. ex. en utlefvad reparation eller förändrad inredning förhalas och ofta

nog ej fullgöres i öfverenskommen omfattning. Och detta dröjsmål kan

i synnerhet under vissa omständigheter medföra stor skada och förlust.

Tydligare bestämmelser om när eu våning skall af den aflyftande

vara utrymd och när den får af den inflyttande tillträdas, måste åvägabringas.

Detta erkänner också t. ex. Konungens befallningshafvande i

Uppsala län i följande ord: »Det nu öfverklagade missförhållandet, att

en frånträdande hyresgäst kan intill sista timslaget af hyrestiden förhålla

en tillträdande hyresgäst möjligheten att inflytta, skulle utan tvifvel afhjälpas

genom en lagstadgad frist af förslagsvis 24 timmar, under hvilken

uthyrd lägenhet bör så vidt möjligt är hållas ledig till inflyttning.»

Det kan ock sättas i fråga, om ej lämpligare flyttningsdagar, än som

nu ä''fo fastställda, nämligen den sista mars och den sista september, kunde

i lag angifvas. Den första mars och den första september vore säkerligen

bättre. Vid ett allmänt husägaremöte i hufvudstaden, utlyst af Stockholms

fastighetsförening under förra året, inleddes diskussionen om denna sak

med ett föredrag af styrelseledamoten i nämnda förening, civilingeniör

Claes Nordstrom, som framhöll, att enligt mångas mening skulle det vara

förmånligt, om hufvudflyttningarna företoges den 1 juni och de öfriga

flyttningarna den 1 december. Han förmenade, att man genom en sådan

flyttning skulle få betydligt stabilare förhållanden, ity att flyttningarna

säkerligen ej skulle förekomma mer än en gång årligen, nämligen den 1

juni, då det ju säger sig själft, att 1 december är olämpligare flyttningsdag.

I Finland, där 1 juni är flyttningsdag, förekommer det ytterligt sällan,

att någon flyttar på annan tid. Keformen vore i högsta grad önskvärd,

och talaren ville på det kraftigaste förorda densamma. Detta visar i sin

mån, att man önskar andra än de nuvarande flyttningsdagarne. Mötet

beslöt att förorda som flyttningsdagar den 1 mars och den 1 september.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

När en hyresgäst hyr sin lägenhet för år och tillträder densamma

exempelvis den 1 oktober, såsom vanligt är, så inrättar han sig naturligtvis

så, att han skall bo eller bedrifva sin affär i denna sin lägenhet den

kontrakterade tiden. Men så inträffar, att värden säljer huset den 1

januari, och >då bryter köp legostämma». Hyresgästen varder uppsagd

till afflyttning den första april. Oftast betyder detta endast, att hyran

höjes. Hyresgästen har då att betala den höga hyran eller också skaffa

annan lägenhet, men då detta vid denna tid ej faller sig så lätt, och han

har sådan verksamhet, att han är beroende af att lägenheten är just där

den är eller i dess omedelbara närhet, så har han intet annat val än

att betala hvad värden har hjärta att begära.

Bland länsstyrelserna, af indika de flesta uttalat sig för att nya bestämmelser

måtte upprättas för hyresaftal i allmänhet, säger till exempel

Konungens befallningshafvande i Uppsala län om den punkt, som nu särskilt

är i fråga:

»Vidkommande rättsverkningarna af köp af stadsfastighet torde med

fog kunna påstås, att nu gällande stadganden lända uteslutande till förmån

för köparen, men ofta till otrygghet och skada för hyresgäst, hvilken

mången gång ser sig nödsakad att underkasta sig köparens ej alltid

skäliga anspråk på högre hyra, hellre än att bli uppsagd till afflyttning

inom den ytterst korta tiden af två månader. Om regeln »köp bryter

legostämma» må anses vara för fastrotad för att tåla någon rubbning, så

torde det nyss anmärkta missförhållandet kunna någorlunda utjämnas genom

den legala uppsägningstidens utsträckande till sex månader.»

Men hyresgästen får ju inteckna sitt kontrakt, säger man. I vissa

fall får han ej det, ty de husvärdar, som spekulera i husaffärer, äro i

allmänhet ovilliga medgifva rätt till inteckning för kontrakts bestånd.

Det kan hämma en blifvande husförsäljning.

Men äfven om inteekningsrätt medgifves, är det därmed icke sagdt,

att inteckningen skyddar kontraktsaftalet. Det händer ju ej sällan, att

hus byggas under sådana omständigheter, att ägaren själf sökt inteckningar

för hvad huset kostar och möjligen litet till. Den, som då hyr

i denna byggnad t. ex. en affärslokal, medgifves inteekningsrätt. Som

hyrestiden är lång, fem eller tio år, kostar han på ej så litet, ty han

tror, han får behålla sin lägenhet den kontrakterade tiden. Hyresvärden

kan emellertid ej behålla sitt skuldsatta hus, som säljes exekutivt

för mindre än de penninginteckningar, som finnas i detsamma. Hyresgästens

kontraktsinteckning har härigenom förlorat sin gällande kraft, och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

han måste flytta eller söka nya uppgörelser, som kunna vara ganska

omilda. I detta fall böra mera betryggande bestämmelser, än som nu

finnas, upprättas.

Den fråga, som jag härmed sökt bringa inför Riksdagen, är ingen

liten fråga, och med den hastiga folkökning, som i allmänhet äger rum

i städer, köpingar och en del stationssamhällen, blir den af allt mera

vikt för hvarje dag. Endast i hufvudstaden finnas omkring 5,700 fastigheter,

i hvilka bo mer än 300,000 människor, och proportionsvis är ju

förhållandet detsamma på andra mer befolkade platser. Till bostadsräkningen

i Stockholm vid årsskiftet mellan 1900 och 1901 redovisades

för 71,703 lägenheter af olika slag. Af dessa voro 13,130 affärs- och

anstaltslägenheter o. d., af hvilka dock många på samma gång innehålla

bostadsrum. Att under sådana förhållanden göra hvad som kan göras

för att ordna bostadsfrågan och affärslägenhetsintresset för de hundratals

tusenden inbyggare, som däraf på ett mera ingripande sätt beröras, bör

vara en Riksdagens angelägenhet.

Hvad särskildt de större städerna angår, ha de nuvarande lagbestämmelserna

om husaffärer och hyresförhållanden säkerligen bidragit till

att drifva upp hyrorna till en onaturlig höjd, hvilket åter i sin tur medför

många misshälligheter. Detta i all synnerhet med hänsyn till den

mindre bemedlade befolkningen, af hvilken i Stockholm icke mindre än

73,476 personer bo inom lägenheter om ett rum och kök. Det är ruinerande

för en familj med under 1,000 eller 1,200 kronors årsinkomst

att behöfva betala för sin bostad ända upp till en tredjedel af denna inkomst,

hvilket nu ofta är fallet. Hyrorna äro i Stockholm snart sagdt

värre än i storstäderna London och New-York och kunna öfverträffas endast

i vissa af kontinentens storstäder, där husspekulationen hejdlöst fått

existera.

Denna fråga, som naturligtvis i första rummet angår stadsförhållanden,

har äfven sin betydelse för en stor del samhällen på landsbygden, hvilket

äfven framhålles af Konungens befallningshafvande i Halmöhus län. I

hans utlåtande säges, att en ny lagstiftning borde äfven afse att, beträffande

de många stadsliknande samhällena på landsbygden, möjliggöra en tillämpning

på hyresaftal om bostadslägenheter därstädes af de bestämmelser, som

för hyresaftal i stad äro gällande; ty att inom dylika samhällen, af hvilka

åtskilliga äro beträffande invånareantalet och bostadsförhållanden fullt jämförliga

med många städer, nödgas vara hänvisad till hvad å landsbygden

gäller om jordägare och landtbo finnes alltmera ohållbart, och olägenheter

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

af detta förhållande måste synnerligast i detta tätt bebyggda län med dess

många municipalsamhällen göra sig märkbara.

Af hvad som jag nu anfört synes tydligt, att det ligger ingen öfverdrift

i följande ord, som i fjol yttrades af lagutskottets ärade ordförande,

herr C. B. Hasselrot, i Första Kammaren: »Jag tror», säger han, »att

det bland både fastighetsägare och hyresgäster icke finnes mer än en mening

om, att det vore lämpligt att få tydligare och bättre bestämmelser i

detta ämne.»

Då jag i fjol motionerade i denna sak, upptogs det förslag, som framställdes,

jämförelsevis välvilligt i Riksdagen. Lagutskottet tillstyrkte detsamma

och Andra Kammaren biföll utskottets framställning. Men ärendet

föll i Första Kammaren, dock som mig synes på så svaga skäl, att det

väl får anses möjligt, att äfven denna kammare nu skall finna frågan

mogen för en tidsenlig lösning och sålunda kunna bifalla en så rimlig

begäran som en skrifvelse till Kungl. Maj:t.

Det förnämligaste skälet, som framhölls mot det af mig gjorda yrkandet,

var, att förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande en ny

arrendelag, som bifallits i Andra Kammaren, nyss hade fallit i den Första,

och då ansågs det, att förslaget om en ny hyreslag också borde dela

samma öde. »Logiken är nämligen den, att har jag sagt a, skall jag

ock säga b», förklarade herr von Möller, som trodde sig »handla fullkomligt

logiskt», då han yrkade afslag å den gjorda framställningen. Att,

som redan sagts, skälen för afslag voro svaga, framgår äfven af det

yttrande, som professor Trygger hade, då han bland annat sade: »Min

öfvertygelse är, att ett annat år, ifall lagutskottet använder en mera tilltalande

motivering, Första Kammaren skall kunna ena sig om en skrifvelse

äfven med afseende på arrendeaftalen, och då är tillfället inne att samtidigt

skrifva om hyresaftalen.»

Att emellertid denna fråga skulle hafva ett så oupplösligt samband

med frågan om lega af jord på landet, att de båda ej skulle kunna lösas

hvar för sig, ehuru båda behöfva sin lösning, kan åtminstone icke jag inse.

Och att jag ej är alldeles ensam om denna mening framgår delvis äfven

af den diskussion, som fördes härom i fjol i Första Kammaren.

Vid upprättande af en ny lag i detta afseende får man naturligtvis

ej se blott på den ena partens intresse och önskningar, utan »man liar»

— såsom doktor Ax. Itaphael uttrycker det i en afhandling i det värdefulla

arbetet ''Det ekonomiska samhällslifvet’ — »att råda bot för olägenheterna

å båda hållen. Man har att tillse å ena sidan, att skötseln af

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

dylika hus icke försvåras och vållar obehag på grund af slarf och oordentlighet

hos hyresgästerna, men å den andra, att dessa icke blifva helt

och hållet utlämnade åt värdarnes godtycke. Oundgänglig är sålunda

först och främst en väl afvägd hyreslag, som, på samma gång den bereder

värden ett kraftigt rättsskydd mot försumliga och krångliga hyresgäster,

uppställer vissa minimifordringar på bostadens beskaffenhet och i

öfrigt tillerkänner hyresgästen vissa anspråk på värdens såväl som på

medhyresgästernas förhållande (skydd mot de senares bullersamma arbete,

mattpiskning, pianospel, in. m. på otjänliga tider, deras inhysande af

prostituerade o. s. v.).»

En mängd förhållanden och synpunkter måste tagas i betraktande

vid utarbetande af denna lag, och härvid har man säkerligen mycket att

lära till exempel af den nordamerikanska lagstiftningen, särskildt om

hyresdomstolar, inrymmande i analogi med industridomstolarne betydande

lekmannaelement ur hithörande samhällslager, och af den tyska rätten.

Mycket måste naturligtvis lämnas åt den fria öfverenskommelsen; men å

andra sidan måste vissa allmängiltiga grundlinjer af lagstiftaren uppdragas

och förklaras absolut bindande för båda parterna, på det att godtycket

ej må få råda på väsentliga områden. I den tyska allmänna borgerliga

lagboken förklaras aftal i allmänhet, som strida mot god sed, för

ogiltiga. Där måste »aftal tolkas så, som Treu und Glauben mit Eticksicht

auf die Yerkehrssitte es erfordern’, liksom samma regel gäller för

parternas uppfyllande af vissa resp. förbindelser. Den, som ingår ett

aftal, skall vara sin förbindelse trogen och icke svika motpartens tillit

till den af förhandenvarande omständigheter betingade innebörden af

hans ord. Äro flera tolkningar möjliga, skall sedvänjan, såsom den utbildat

sig inom parternas yrkes- och ståndskrets, tjäna till vägledning.»

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå,

att Eiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl Maj:t anhålla, att Ivungl. Maj:t

täcktes låta utreda, huruledes gällande stadganden angående hyresaftal

lämpligen må ändras, förtydligas och fullständigas, samt för Eiksdagen

framlägga det förslag till lagstiftning i ämnet, hvartill den verkställda

utredningen må kunna föranleda».

Såsom i motionen omnämnts, var förevarande ämne på grund af framställning

af samme motionär föremål för nästlidet års Eiksdags pröfning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Lagutskottet yttrade då i afgifvet utlåtande, att utskottet ansåge en omarbetning

af lagstiftningen rörande hyresaftal förtjäna att tagas under

öfvervägande. Visserligen borde i fråga om berörda rättsförhållande aftalsfrihetens

princip i regel vara grundläggande, men i allt fall vore det

otvifvelaktigt förenadt med afsevärda fördelar, om i stället för nuvarande,

i många hänseenden otillräckliga och föråldrade bestämmelser kunde åstadkommas

mer fullständiga och tidsenliga stadganden, ägnade ej mindre att

lända till efterrättelse beträffande de delar af kontrahenternas mellanvarande,

hvilka icke blifvit genom aftal reglerade, än ock att tjäna till

ledning vid hyresaftals upprättande.

Nuvarande lagutskott har samma uppfattning i fråga om önskvärdheten

af en omarbetning af förevarande lagstiftning som lagutskottet vid

1902 års riksdag. Frågan om en revision af berörda lagbestämmelser

torde dock numera hafva kommit i annat läge. Sedan nästlidet års Riksdag

beviljat medel till en lagberedning och densamma bildats, kommer,

enligt hvad utskottet har sig bekant, dess första uppgift att blifva att

underkasta de i jordabalken och särskilda författningar förekommande

bestämmelserna om lega af jord på landet granskning och omarbetning,

och i sammanhang med eller omedelbart efter afslutandet af berörda lagstiftningsarbete

lärer lagstiftningen rörande hyresaftal blifva föremål för

lagberedningens arbeten. Under sådana förhållanden, och då alltså en

revision af. sistberörda lagstiftning utan något åtgörande från Riksdagens

sida torde i en ej aflägsen framtid komma att företagas, samt förslag till

nya eller ändrade bestämmelser i ämnet därefter lära blifva Riksdagen

förelagda,. synes det utskottet obehöfligt att nu hos Kungl. Maj:t göra

framställning i sådant afseende.

På grund häraf hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih. till Talent]. Prat. 1903.

7 Sami. 17 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.