Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t ''angående upphäfvande af patronatsrätten.

1903-02-23 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:27, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t ''angående upphäfvande af patronatsrätten.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

3

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 23 februari 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t ''angående upphäfvande af patronatsrätten.

I en inom Andra . Kammaren afgifven, till behandling af lagutskottet

hänvisad motion, n:o 11, har herr C. J. Ödman anfört följande:

»Den nationella strömning, som utmärkt det flydda seklet och slutet

på det närmast föregående, har äfven brutit ned skrankorna mellan

forna klasser och stånd samt på nytt gjort till statens och folkets egendom

hvad af offentliga rättigheter enskilde förut utöfvat såsom särskilda

sina prerogativer. I kampen för den nationella tillvaron har det gällt

att låta alla dem, som buro tungan åt arbetet för det allmänna bästa,

taga sin andel i dess omvårdnad och att sålunda utbreda känslan af

samhörighet. Äfven här har lösen varit: Ett land och ett folk. Denna

utveckling, hvarunder de moderna samhällena vuxit upp och efter hand

frigjort sig från medeltida institutioner, har ej heller lämnat oss oberörda.

Vi kunna visa på åren 1789, 1810 och 1866. Kanske har likväl

det hos oss skett i mindre måtto än annorstädes. Från äldre tider står

kvar en mängd spillror, hjärt afstickande mot samfundsskicket i öfrigt

samt alstrande misstämning och stridigheter. Det kunde till äfventyrs

vara skäl att på nytt taga vid med röjningsarbetet, då nu åter på

folket i dess helhet ställas ökade kraf på uppoffringar för fosterlandet

såsom ett ingrepp af gemensamma fri- och rättigheter. Ej minst gäller

detta om patronatsrätten, hvilken bland annat i alla de tre nordiska

grannländerna utdömts samt i Danmark och Norge följt med i fallet af

de adliga privilegierna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Emellertid har det sagts, att hos oss patronatsrätten ej till sitt

ursprung vore att adligt privilegium och att, om från början det än

varit en offentlig rätt, den numera befunne sig under enskild ägo och

allenast förlikningsvis kunde sättas ur kraft. Såväl det ena som det

andra gäller dock äfven patronatsrättens förekomst i andra länder och

har ej hindrat dem från att i det allmännas intresse afskaffa densamma,

just såsom en adlig företrädesrättighet. I striden för sin läras och

kyrkas intressen sökte prästerskapet därmed tillvinna sig understöd af

de förnämligare jorddrottarne i landet, och sedan adeln utbildat sig

till ett särskilt högre stånd, kommo dess medlemmar i uteslutande

besittning däraf. Att förhållandet utvecklade sig på samma sätt i

Sverige, därpå lämnas än i dag bevis af 1723 års Adel. Priv. § 7, som

kännetecknar patronatsrätten såsom en frälse förmån. I Norge och

Danmark har jämväl patronatsrättens bestånd hållits för oförenligt med

deras nu gällande grundlagar. Hvad Norge angår, afgafs 1821 förklaring

af detta innehåll under erinran om Konungens rätt att tillsätta

ämbetsmän. För Danmarks del har patronatsrättens upphörande åter

utan vidare ansetts ligga i 1849 års Grundlovs stadgande: enhver i

lovgivningen til adeltitel og rang knyttet forret er afskaffet.

Rätteligen förstådt, bör i Sverige beslutet % 1810, att frälse jord

får besittas af hvem som hälst, hafva haft en liknande verkan. 1 särskilda

fall har det tvistats, huruvida patronatsrätt vore reell eller personell

— följde viss egendom eller viss släkt åt. I allmänhet har på senaste

tider man härvid förutsatt egenskap af den förra naturen och till och

med alldeles förnekat tillvaron af personella patronatsrätter. Så till vida

torde denna uppfattning vara riktig, som patronus förutsattes skola

hafva sätesgård i församlingen och förty jämväl gemensamma intressen

med densamma i själavårdens behöriga handhafvande. Men icke var

det meningen, att hvilken som helst skulle i egenskap af jordägare

kunna utöfva rättigheten. Där ej undantagsvis densamma förlänats åt

någon för hans person, var den gifven åt en viss släkt. Detta framträder

dess tydligare, där den icke utgjorde vederlag för särskilda

uppoffringar till förmån för kyrka, gudstjänst eller prästerskap, utan

exempelvis lämnades såsom belöning för tjänster mot riket och Konungen.

Likaså berättigadt, som det torde vara att, där släkt, i förutvarande

besittning af patronatsrätt, afhändt sig sin jord i församlingen, betrakta

den skild från rättigheten att åtminstone för vissa fall med full afhändelse

räkna lika väsentlig förminskning af ägoväldet, lika litet lärer

rättigheten få gälla i händerna på man af annan ätt och allra minst på

man af ofrälse börd, låt vara att på ett eller annat sätt han i allo eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

till hufvudgården blifvit innehafvare af förberörda släkts jordområde.

Redan den omständigheten, att med 1810 frälse jord, förut jämte frälse

börd villkor för patronatsrätts utöfvande, kan besittas af ofrälse man,

borde emellertid hafva låtit förutsättningarna för patronatsrättens fortsatta

förekomst bortfalla.

För dess saknad af laga bestånd tala dock än kraftigare skäl —

i det hela samma skäl, som en gång föranledde adelns afstående från

behörigheten att ensam besitta frälse jord, som skapat det moderna samhället

och som låtit rikets samtliga innebyggare träda i utöfning af medborgerliga

rättigheter. Befogenheten att tillsätta präst i församlingen

är en offentlig rätt och såsom sådan en oafhändelig. Densamma kan

under tider, i hvilka församlingslifvet var svagt utveckladt och det bestod

en åtskillnad mellan högre och ringare, med vårdnadsskyldighet

för de förra i förhållande till de senare, hafva af Konungen bortförlänats

till enskilde, men ej på evärdelig tid, och hinder för senare innehafvare

af statsmakten att i det allmännas intresse börda den åter. Tiden därför

är också säkerligen inne. Från kyrkligt håll har det betonats, att

patronatsrätten strider mot en ordnad själavård och bereder församlingslifvet

stora olägenheter. Det kan ej häller vara den lutherska bekännelsen

till fromma, att i en tid, då från folkets sida religiösa frågor

äro föremål för så stort allmänt intresse och i sammanhang därmed en

mängd sekteriska rörelser yppa sig och växa till i styrka, tillsättningen

af det statskyrkliga ämbetet skall ligga i händerna på särskilde samt i

följe med kreatur och andra inventarier gå med i försäljningen af ett

större eller mindre stycke jord. Det skall alstra förakt för statskyrkan

och dess ställföreträdare, och det skall framkalla misstanken, att liksom

själfva rättigheten är fal, är ock dess utöfning det. Icke häller finnas

föreskrifter eller anstalter till förekommande däraf, att rättigheten öfvergå!-

till ovärdig person — eller — som skett — utöfvas af främmande

trosbekännare — en fara, som visserligen icke minskats genom den

fasta egendomens indragande på spekulationsmarknaden under allt längre

drifven sönderstyckning och allt snabbare omsättning från ägare till

annan.

Denna senare omständighet förtjänar äfven från en annan synpunkt

beaktande. Så länge patronatsrätten gick i arf inom en viss adlig

ätt och var förbunden med stora jordbesittningar inom vederbörande

församling, kunde, fastän det länsherrliga förmynderskap, som rättigheten

innebär, ej längre stod i öfverensstämmelse med tidsförhållandena,

man lättare fördraga dess bestånd och utöfvande. För densamma vägde

dock gammal häfd samt minnen af en längre tids samarbete för ortens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

bästa under en följd af släkten. Så är dock numera icke händelsen,

och hvad som en gång kanske var berättigad vård kännes, sedan folket

vuxit till i medvetet människovärde och förmåga att själf handhafva

sina angelägenheter, numera allenast tryckande och förödmjukande.

Men är min syn på frågan riktig, ligger redan däri tillräckligt laga

skäl för att utan vidare afskaffa återstoden af dylika rättigheter.

Äfven om man är ense därom, återstå dock visserligen åtskilliga

spörsmål att lösa. Det gäller, huruvida ersättning skall lämnas, efter

hvad grunder, i hvad ordning och af hvem, huru uppgörelse skall

åstadkommas i fråga om särskilda med rättigheten förbundna ekonomiska

förmåner, och om för framtiden församlingen skall blifva ett regalt

eller konsistoriellt gäll.

De ofvan framlagda skälen för rättighetens afskaffande stå naturligen

ej samman med en allmän lösningsskyldighet. Men en sådan kan

ju följa af särskilda omständigheter. Dels finnas ju i de forna danska

och norska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän de s. k. lukrativa

patronatsrättigheterna och dels har för vissa fall vederlag lämnats i

utbyte vid förvärf af ej mindre sådana än äfven andra patronatsrättigheter.

Det läge ju visserligen nära till hands att äfven här frisäga

sig från godtgörelse under påvisande af den långa tid, som patronatsrätten

njutits till godo, och, hvad särskild! anginge de lukrativa patronatsrättigheterna,

af den frihet från kontroll, hvarunder det tillåtits

dess innehafvare att förfoga öfver de kyrkans inkomster, som af dem

uppburits. Att i öfverensstämmelse härmed allmänt vägra ersättning,

strede väl dock allt för mycket mot den hänsyn, som hos oss af gammalt

plägat tagas till enskild rätt vid kollision med allmän. Å andra

sidan är det klart, ej blott att vederbörande patronus har att utgifva

allt det, som han i denna sin egenskap innehar, och sålunda bland annat

redovisa hvad af kyrkotionde och andra dylika medel han af företrädaren

mottagit eller rätteligen bort mottaga och därefter själf uppburit,

utan äfven att regelrätt detta bör ske utan något vederlag. Ty

i allmänhet äga innehafvare af lukrativ patronatsrätt här i landet icke

att annat än för kyrkans behof använda de dem jämte rättigheten

tillagda ekonomiska förmånerna. Allenast i mån som de må kunna

styrka sig hafva rätt att för egen del tillgodogöra sig de senare, hafva

förty de befogade anspråk på lösen. De skola då för öfrigt också

hafva att ådagalägga, till hvad del öfverskott finnes dem till godo med

hänsyn till den befintliga kassan och de årliga inkomsternas storlek

samt kyrkans behof. Alldeles utan afseende på hvad ställning de i

nyssnämnda afseende intaga, kunna de ju emellertid framkomma med

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

anspråk i anledning däraf, att de af egna medel haft utgifter för kyrkans

räkning. Det vore anspråk af liknande natur som det allmännas

anspråk på redovisning för uppburna inkomster.

Huruvida själfva patronatsrättigheten skulle inlösas, vore också

att afgöra enligt ofvan utvecklade grundsatser. Därtill skulle ej vara

tillräckligt, att patronatsrättigheten varit gifven till belöning för handlingar,

som inneburit ekonomiska uppoffringar, exempelvis till förmån

för kyrka eller prästerskap. Vederbörande innehafvare hade att leda

i bevis, att den gjorda uppoffringen varit ett aftaladt vederlag för

patronatsrättigheten. Däri läge då tydligen äfven, att, där ej i förläningsbrefvet

annan grund för inlösen vore stadgad, han ej heller

finge mera, än hvad vederlaget styrktes hafva utgjort. Annat än penningen

hade han ej heller att utfå.

Med undantag för kostnader, som innehafvare af lukrativ patronatsrätt

förskjutit för kyrkans räkning af egna medel, skulle till sist ersättningskraf

förfalla, så framt i den inledda rättegången patronus ej

kunde styrka sig behörigen åtkommit rättigheten.

Lämpligen lärer staten i första hand böra verkställa inlösen.

Sedan så skett, borde dock, om gället bevisligen icke förut varit regalt,

det lämnas församlingen viss tid att mot täckande af statens samtliga

utgifter i det särskilda fallet få gället förklaradt konsistoriellt. Där

under nämnda förutsättning inga kostnader uppstått, afgåfves utan

vidare sådan förklaring. I öfriga fall blefve gället regalt, dock med

skyldighet för staten att, där innehafvare af lukrativ patronatsrätt till

densamma öfverlämnat kyrkokassa och andra kyrkans tillgångar, för

deras särskilda ändamål utgifva desamma åt församlingen till den del,

som icke staten därför måst gälda lösen.

Själfva förfarandet torde till sist kunna få den form, att, sedan

Kungl. Maj:t och Riksdagen i lag bestämt en viss dag, efter hvilken

patronatsrätt ej mera finge utöfvas i riket, förutvarande innehafvare

eller deras rättsägare hade en viss fatalietid, hvarigenom de ägde att

hos Kungl. Maj:t framställa ersättningsanspråk, hvarefter det stode ej

mindre dem än Kungl. Maj:t genom dess ombudsmän fritt att påkalla

anspråkens pröfning vid vederbörande hofrätt, under befogenhet för

ifrågakommande församling eller församlingar att i rättstvisten anmäla

sig såsom mellankommande parter.

Såsom af den föregående utvecklingen framgår, ser jag icke i de

adliga privilegierna något hinder för sakens allmänna genomförande.

Skulle en annan mening göra sig gällande, lärer i allt fall ridderskapet

och adelns bifall icke behöfva inhämtas beträffande andra patronats
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

rättigheter än dem, som befinna sig i frälse mans ägo, eller rättare hos

sådan frälse man, på hvilken genom arf rättigheten man efter man

behörigen öfvergått från dess förste innehafvare. Hvad i denna väg

kan komma att ske af åtgärder eller i anledning af dem inträffa, synes

emellertid icke böra uppehålla frågans lösning i öfrigt. Såväl i dessa

som i andra af mig berörda eller icke berörda underordnade delar lärer

emellertid ett närmare bestämmande kunna ske allenast i sammanhang

med lagförslags utarbetande.

Jag inskränker mig därför till att vördsamt hemställa, att Riksdagen

ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom patronatsrätten

förklarades upphäfd och det meddelades däraf påkallade närmare bestämmanden

rörande genomförandet.»

Förslag om inskränkning i eller upphäfvande af patronatsrätten

hafva förekommit sedan lång tid tillbaka. Redan under förra hälften

af 1800-talet var denna fråga gång efter annan före vid riksdagarna,

men föranledde ej någon åtgärd, hufvudsakligen på grund af den uppfattning,

som allt intill sista tiden gjort sig nästan obestridt gällande,

att innehafvare af patronatsrätt icke kunde utan ingrepp i äganderätten

därifrån skiljas på lagstiftningens väg. Vid 1853—1854 årens riksdag

afläts emellertid till Kungl. Maj:t en skrifvelse i ämnet. I anledning

af densamma utfärdades kungl. cirkuläret den 23 november 1855, hvarigenom

domkapitlen fingo sig anbefalldt att genom vederbörande prästerskap

underrätta de inom hvarje stift befintliga patronella församlingar,

att de af dem, som önskade patronatsrättens upphörande, ägde, efter

föregången öfverläggning med patronus angående villkoren, hos Kungl.

Maj:t därom göra anmälan samt tillika afgifva förslag till verkställande

däraf, då Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande ville för hvarje

särskildt fall meddela sitt beslut. I en samma dag utfärdad kungl.

kungörelse föreskrefs, att utländsk man, som erliölle tillstånd att i riket

besitta fast egendom, med hvilken patronatsrätt vore förenad, icke finge

utöfva denna rätt.

På denna punkt kvarstod frågan till 1892, då Riksdagen i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

om och i hvad mån de i cirkuläret den 23 november 1855

meddelade bestämmelser i fråga om sättet för patronatsrättens afskaffande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

kunde göras mera verksamma för främjande af syftet med nämnda cirkulär.

Häraf föranleddes en skärpning af berörda cirkulärs bestämmelser,

i det genom kungl. cirkulär till domkapitlen den 11 november

1892 förordnades, att vid visitationer, som därefter ägde rum i patronella

församlingar, visitator skulle särskilt tillspörja församlingen, huruvida

densamma önskade upphörande af patronatsrätten, samt, för den händelse

församlingen sådant önskade, ej mindre meddela församlingen

underrättelse om det förfarande, som borde för ändamålet iakttagas, än

äfven söka att, i hvad på honom kunde ankomma, befrämja åstadkommandet

af erforderlig öfverenskommelse mellan patronus och församlingen.

Därefter har frågan om upphäfvande af patronatsrätten blifvit föremål

för behandling i sammanhang med frågan om kyrkotiondens afskrifning.

Den under patronatsrätt innehafda kyrkotionden blef i sin hufvudsakliga

del undantagen i kungl. förordningen den 14 oktober 1898

angående afskrifning af den på viss jord i Skåne m. fl. provinser utgående

kyrkotionde, men förberedande åtgärder för afskrifning af jämväl

sådan kyrkotionde hafva emellertid vidtagits, i det att för detta ändamål

en utredning rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och

Bohuslän på Kungl. Maj ds föranstaltande utarbetats och vederbörande

ämbetsmyndigheter blifvit'' i frågan hörda.

Då detta ärende sedermera den 19 december nästlidet år förekom

inför Kungl. Majd, upptog föredragande departementschefen, statsrådet

och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet, till behandling jämväl

spörsmålet om patronaträttens upphörande och uttalade därvid, efter

att hafva framhållit, hurusom ofvannämnda två cirkulär haft mycket

ringa verkan och patronatsrätten sålunda ej syntes kunna afskaffas på

den frivilliga öfverenskommelsens väg, på anförda skäl den uppfattningen,

att de två sidor, som patronatsrätten innefattar, nämligen dels

rätten att kalla präst och dels den s. k. lukrativa patronatsrätten eller

rättigheten att under vissa villkor och mot fullgörande af vissa skyldigheter

förfoga öfver kyrkans och stundom äfven prästerskapets egendom,

äro skilda institut. I kallelserätten kunde, enligt departementschefens

mening, icke inläggas begreppet om en okränkbar äganderätt,

och naturen af denna rättighet utgjorde icke något hinder att mot rättsinnehafvarens

bestridande genom lagstiftning tvångsvis utan särskild

ersättning rubba densamma. Då emellertid frågan om de lagändringar,

som vore erforderliga för kallelserättens upphörande, folie under kungl.

justitiedepartementets behandling, hemställde departementschefen, att

Bih. till Riksd. Prat. 1903. 7 Sami. 21 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ärendet i den delen måtte öfverlämnas till sistnämnda departement, och

blef denna hemställan af Kungh Maj:t bifallen. Vidkommande däremot

den lukrativa patronatsrätten, ansåg departementschefen, att man i afseende

därå hade att göra med hufvudsakligen privaträttsliga befogenheter,

hvilkas upphörande man visserligen äfven borde söka åvägabringa,

men dock i annan ordning, än som föreslagits med hänsyn till kallelserätten.

I afbidan på den vidare behandlingen af hufvudfrågan eller

frågan om kallelserättens upphäfvande, föreslog departementschefen beträffande

den senare delen af frågan allenast vidtagande af åtgärd i

syfte, att innehafvare af lukrativ patronatsrätt för framtiden måtte få

sig ålagd årlig redovisning. I öfverensstämmelse härmed hafva genom

kungl. cirkulär till Konungens befallningshafvande samma dag föreskrifter

meddelats rörande skyldighet för innehafvare af patronatsrätt,

hvarmed rätt till förvaltning af kyrkas eller prästerskapets inkomster

eller ägodelar är förenad, att årligen från och med år 1903 afgifva

redovisning för denna sin förvaltning.

Frågan om upphörande af patronatsrätten är alltså i hela sin vidd

föremål för Kungl. Maj:ts behandling. Förberedande åtgärder i sådant

syfte hafva redan blifvit af Kung!. Maj:t vidtagna, och lagförslag i

ämnet torde vara att emotse inom en icke aflägsen framtid.

Vid sådant förhållande lärer Riksdagen icke hafva anledning att

i nämnda fråga nu göra någon framställning hos Kungl. Maj:t; och

får utskottet därför hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.