Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 32

1903-03-03 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:32, Lagutskottets Utlåtande N:o 32

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 3 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till

Konungen i syfte, att kungörelsen angående upphörandet

af posträtter m. m. den 9 november 1836 måtte upphöra

att gälla.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en

inom nämnda kammare af herr H. A. Segerdahl väckt motion, n:o 121,

hvari anförts följande:

»Under 1600- och 1700-talen gjorde sig i vårt land den uppfattningen

gällande, att vissa institutioners, klassers och yrkens intressen

icke kunde blifva vederbörligen tillgodosedda med mindre än

att rättegångsmål, som rörde dem, deras medlemmar eller utöfvare,

handlades vid särskilda domstolar. I följd häraf uppstod en mängd

af så kallade fora privilegiata, som i vissa slags mål ägde samma

behörighet som de allmänna domstolarne. Så småningom märkte man

dock, att denna anordning äfven hade sina nackdelar, och till sist

blefvo olägenheterna af denna mångfald af sidoordnade domstolar så

skarpt framträdande, att Rikets ständer vid riksdagarne 1828—30 och

1834—35 afläto skrivelser till Kungl. Maj:t med anhållan, att, för

vinnande af enhet i lagskipningens former, en del af dessa särskilda

domstolar måtte afskaffas.

Bland de domstolar, om hvilkas upphörande ständerna sålunda

gjorde framställning, voro posträtterna samt blandade post- och rådBih.

till Likså. Prat. 1903. 7 Sami. 26 Höft. (N:o 32). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

stufvurätterna, hvilka domstolars uppgift var att till afgörande upptaga

mål, som rörde missbruk af fribrefsrätt, äfvensom tjänstefel af vissa

personer, som hade befattning med posten. Med bifall till hvad

ständerna i denna del begärt förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse

den 9 november 1836, att posträtterna samt blandade postoch

rådstufvurätterna skulle upphöra och deras göromål öfverflyttas

på allmänna domstolarne; dock skulle, på sätt öfverpostdirektören föreslagit,

därefter iakttagas följande stadganden:

l:o) att postförvaltare skulle uti alla mål angående åtal för tjänstefel

lyda under rådstufvurätten i den stad, där postkontoret funnes, men

under rådstufvurätten i länets residensstad, om kontoret vore på landet

beläget;

2:o) att till den domstol, hvarunder postförvaltare sålunda lydde,

skulle ock höra frågor om förefallande missbruk af fribrefsrättighet vid

det af honom förvaltade postkontoret;

3:o) att mål rörande förbrytelse och försummelse i tjänsten af

postiljon och postförare skulle rannsakas och dömas vid rådstufvurätten

i residensstaden för det län, där förbrytelsen eller försummelsen timat;

4:o) att likväl postmål, som fordrade handläggning vid domstol

i Stockholm, skulle behandlas af stadens kämnersrätt;

5:o) att frågor om fel och försummelse i tjänsteutöfning af öfverpostdirektören

och de till hans ämbetsverk, kansli- samt kammar- och

revisionskontor, hörande tjänstemän skulle af Svea hofrätt omedelbarligen

upptagas och pröfvas; samt

6:o) att härigenom icke gjordes någon ändring uti hvad som

blifvit stadgadt dels genom kungl. förordningen den 5 mars 1755

därom, att mål angående våld å den, som förde posten, och stöld af

postväska eller utur den, skulle tillhöra ordinarie domstolen i den ort,

där gärningen blifvit begången, dels ock uti den af Kungl. Maj:t den

15 oktober 1831 utfärdade instruktion för kammarrätten, rörande denna

rätt tillhörande pröfning af balansmål och felaktigheter vid kontrollen

af uppbörd af postmedel.

Af dessa stadganden torde mom. 2:o) icke vidare vara gällande

efter utfärdandet af kungl. förordningen den 5 december 1873, hvarigenom

fribrefsrätten upphörde och ersattes med rätten att i tjänsteärenden

begagna tjänstefrimärken. Skulle missbruk af denna sista

rätt förekomma, så att enskilda meddelanden sändas såsom tjänstebref

med tjänstefrimärke, så rörer detta icke postverket, hvilket i allt fall

af statsverket har sin ersättning för brefvets befordran, utan det blir

då endast fråga om ett tjänstefel af afsändaren, hvilket skall åtalas

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 32-

i samma ordning som andra sådana. Mom. 4:o) äger icke heller numera

giltighet, och i stället för mom. 5:o) gälla §§ 44 och 68 i instruktionen

den 4 juni 1886 för generalpoststyrelsen. Då kammarrättens

befattning med balansmål med mera är bestämd genom instruktionen

för detta ämbetsverk af den 14 november 1879, är senare

delen af mom. 6:o) jämväl numera utan betydelse. Hvad som återstår

i gällande kraft af 1836 års kungörelse af beskaffenhet att utgöra

undantag från den allmänna regeln, att brottmål skola upptagas vid

domstolen i den ort, där gärningen är gjord, torde sålunda blott

vara stadgandet i mom. l:o) att postförvaltare skall, om kontoret är

beläget på landet, i alla mål angående åtal för tjänstefel lyda under

rådstufvurätten i länets residensstad, samt stadgandet i mom. 3:o) att

mål rörande förbrytelse och försummelse i tjänsten af postiljon och

postförare skola raflsakas och afdömas vid rådstufvurätten i residensstaden

för det län, där förbrytelsen eller försummelsen timat. Hänvisning

i förra delen af mom. 6:o) till kungl. förordningen den 5 mars

1755 synes numera icke innebära annat, än att postförare, om lian

själf gör våld å posten, skall dömas af domstolen i orten, där gärningen

är gjord.

Skälen, som föranledt de i 1836 års kungörelse gjorda, ännu

kvarstående undantagen från den allmänna rättegångsordningen, har

det ej lyckats mig att få reda på, men antagligt är, att de utgått

från postverkets dåvarande organisation. I hvarje län fanns nämligen

en postinspektor, hvilken befattning innehades af postmästaren i länets

residensstad. Postinspektoren tillkom en viss tillsyn öfver postväsendet

inom länet, och för att lian lättare skulle kunna följa allt, som rörde

hans befattning, drogos mål om tjänstefel af postpersonalen till residensstadens

domstol. Hvad postiljoner och postförare angår, kan

möjligen härtill äfven hafva medverkat det skäl, att man ville hafva

domstolen bestämd i fall, då derå brottsliga handlingar begåtts under

resa, och slippa så noga efterforska, inom hvilken rätts domvärjo

en hvar af dem skett, hvilket understundom kunde vara svårt att

afgöra.

Redan året efter berörda kungörelses utfärdande yppade sig tvifvel

om, huru vidsträckt den skulle tillämpas. Man stannade i ovisshet vid

tolkningen af ordet postförare, hvaraf Kungl. Magt föranleddes att den

25 augusti 1837 utfärda en förklaring om hvad med postförare skulle

förstås. Den utveckling och omorganisation, postverket efter den tiden

genomgått, hvarigenom gamla befattningar upphört och nya inrättats,

har medfört ny osäkerhet rörande tillämpligheten af 1836 års kungörelse,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

hvilket vid flera tillfällen visat sig i praxis. Sålunda hafva vid olika tillfällen

måst lösas frågor, om poststationsföreståndare, extra postbiträden,

land t brefbärare med flera äro att hänföra under kungörelsens stadganden,

och dessa frågor hafva icke alltid lösts på samma sätt. Helt nyligen förekom,

att eu person, som enligt kontrakt med postverket kört posten mellan

tvenne postanstalter under bevakning af en postvaktbetjänt, häktades

såsom misstänkt att hafva under resor sönderskurit postsäckar och därur

tillägnat sig värdeförsändelser. Länsstyrelsen öfverlämnade honom till

rådstufvurätten i residensstaden för rannsakning, men rådstufvurätt en

afvisade målet, såsom ej anhänggigjordt vid rätt forum. Eu ledamot

var dock skiljaktig och ansåg målet böra af rådstufvurätten upptagas.

Hofrätten, dit frågan om forum fullföljdes, gillade rådstufvurättens beslut.

Det ovissa uti, hvilka personer 1836 års kungörelse numera omfattar,

borde leda till, att, liksom det skedde 1837,''''eu förklaring i detta

afseende utfärdades, ifall nämligen dessa särskilda bestämmelser om

forum skulle anses böra fortfarande gälla. Men detta undantag från

den vanliga rättegångsordningen synes ej vara behöfligt, och egendomligt

förefaller, att det någonsin kunde komma till stånd på en tid, då

sträfvandet eljest gick ut på att åstadkomma enhet i rättsskipningen.

Ty bestämda och betydliga olägenheter äro därmed förenade, först och

främst därigenom att den utredning af ett mål, som kan behöfva fortgå

under rannsakningen vid residensstadens rådstufvurätt, försvåras genom

åklagarens brist på kännedom om personer och lokala förhållanden å

den kanske långt därifrån liggande ort, där brottet blifvit begånget,

samt däraf föranledd nödvändighet för åklagaren att söka genom mellanhänder

förskaffa sig de upplysningar han behöfver, hvilket dessutom

alltid medför tidsutdräkt. Vidare kan statsverket blifva betungadt med

afsevärdt större ersättningskostnader, om personer, som skola i målet

höras, måste resa till residensstaden i stället för till domstolen i orten.

1 det ofvan omnämnda målet rörande den häktade postköraren lärer

det hafva varit fråga om, att ett tjugutal personer skulle behöft resa

från sin hemort till den mer än 17 mil därifrån belägna residensstaden

för att höras såsom vittnen, om målet kommit att där slutligt behandlas.

De nu omnämnda olägenheterna äro sådana, att de kunnat tagas

i betraktande vid tillkomsten af 1836 års kungörelse, men dessutom

förekomma numera andra olägenheter, som vid den tiden icke kunde

förutses. Om till exempel vid eu järnvägsstation å landet stationsinspektoren

tillika är poststationsföreståndare och han tillgriper medel

både från järnvägen och posten, skall han, om än tillgreppen skett

samtidigt och under samma omständigheter, rannsakas och dömas för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

tillgreppet från järnvägen vid domstolen i orten, men för tillgreppet

från posten vid rådstnfvurätten i länets residensstad. Rannsakningstiden

måste härigenom icke obetydligt förlängas, och om den tilltalade hålles

häktad, uppstå för statsverket ökade kostnader.

Gent emot de framhållna olägenheter, som 1836 års kungörelse

förer med sig, torde icke kunna sättas annan fördel än den, som

ofvan berörts, att förbrytelser, begångna under resa genom flera jurisdiktioner

inom ett län, alla få upptagas vid en viss domstol, hvarigenom

svårighet, som eljest skulle kunna uppkomma, att utleta rätt domstol

undvikes och målets behandling förenklas. De fall, då denna fördel

skulle vinnas, blefve dock jämförelsevis få, och fördelen synes i öfrigt,

särskildt efter den ändring, som genom lagen den 14 juni 1901 gjordes

i 10 kap. rättegångsbalken, icke så afsevärd, att den bör hindra upphäfvandet

af ännu gällande stadganden i 1836 års kungörelse, om

eljest goda skäl därför förefinnas, hvilket jag vågar tro mig hafva i det

föregående visat.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag hemställa, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes förordna, att kungl. kungörelsen den 9 november 1836 angående

posträtternas upphörande skall i hvad den ännu kan äga laga kraft

upphöra att gälla».

Den allmänna regeln om laga domstol i brottmål innehålles i 10

kap. 21 § rättegångsbalken, hvilket lagrum stadgar: »Brott och missgärningsmål,

svårare och mindre, rannsakes och dömes, där gärningen

gjord är, ehvad rätt han eljest liörer till, som brutit». Från berörda

regel finnas dock åtskilliga undantag. Sålunda har enligt särskilda författningar

rådstufvurätt att, oafsedt om den är forum delicti — den

domstol, inom hvars domvärjo brottet blifvit begånget — upptaga vissa

brottmål, såsom rörande förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen och

tullstadgan samt brottmål, hvilka böra bedömas efter sjölagen. Hit höra

jämväl enligt kungörelsen angående upphörandet af posträtter m. m.

den 9 november 1836 mål angående åtal mot postförvaltare för tjänstefel,

hvilka mål lyda under rådstnfvurätten i den stad, där postkontoret

finnes, men under rådstufvurätten i länets residensstad, om kontoret

är beläget å landet, samt mål rörande förbrytelse och försummelse i

tjänsten af postiljon och postförare, hvilka skola rannsakas och dömas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

vid rådstufvurätten i residensstaden för det län, där förbrytelsen eller

försummelsen tima!. I förevarande motion ifrågasättes nu upphäfvande

af sistnämnda stadganden, Indika innehållas i 1 och B mom. af 1836

års kungörelse och, såsom motionären anfört, torde utgöra de delar af

densamma, som ännu hafva gällande kraft.

Rörande anledningarna till de särskilda bestämmelser om forum,

som intogos i 1836 års kungörelse, får utskottet hänvisa till öfverpostdirektörsämbetets

skrifvelse till Kungl. Maj:t den 28 mars 1833, hvilken,

jämte några andra saken belysande handlingar, finnes återgifven såsom

bilaga till detta utlåtande.

Utskottet är ense med motionären därom, att likställande med afseende

å forum af ifrågavarande mål med brottmål i allmänhet såsom

regel är lämpligt och önskvärdt. Någon särskild beskaffenhet hos förevarande

slag af brottmål lärer icke betinga deras handläggning af rådstufvurätt

allenast, såsom fallet är med åtskilliga af ofvan angifna mål,

hvarom liknande stadganden finnas. Ej heller torde väl af postverkets

nuvarande organisation eller något dess särskilda intresse kunna härledas

någon fordran på en särställning för ifrågavarande mål med afseende

å forum. Tillräcklig anledning torde vid sådant förhållande

icke förefinnas att bibehålla de i motionen omförmälda undantagen från

regeln, att brottmål skola upptagas af den rätt, inom hvars domvärjo

förbrytelsen begåtts, såsom den domstol, vid hvilken i allmänhet utredning

och bevisning om en förbrytelse lättast kunna åstadkommas.

Enligt utskottets uppfattning får emellertid icke förbises, att det

med afseende å ifrågavarande mål stundom kan inträffa, ej blott att

det är tvifvelaktigt, hvar brottet blifvit begånget, och sålunda hvilken

af flera domstolar är den verkligen behöriga, utan äfven att en förbrytelse

kan vara af den fortlöpande beskaffenhet, att den delvis begåtts

inom en och delvis inom en annan domstols domvärjo. Motionären

framhåller äfven såsom en fördel, att, om förbrytelser af förevarande

slag begås under resa genom flera jurisdiktioner inom ett län, desamma

på grund af 1836 års kungörelse alla få upptagas vid en domstol.

Visserligen torde beträffande de flesta slag af brott kunna inträffa dylika

fall, då man ej bestämdt kan påvisa en viss domstol såsom ensam

eller otvetydigt behörig efter regeln om forum delicti. Men svårigheten

att utröna berörda forum är otvifvelaktigt af särskild betydelse

med afseende å brott af posttjänstemän eller betjänte, hvilka åtfölja

ångbåtar eller bantåg, som på jämförelsevis kort tid genomfara flera

jurisdiktionsområden. Vid sådant förhållande kan det enligt utskottets

mening förtjäna att tagas i öfvervägande, huruvida det dock

icke, äfven om såsom regel stadgas, att grundsatsen om forum delicti

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

tillämpas, må vara lämpligt, att för tjänsteförseelser, som under resa

begåtts, finnes särskild bestämmelse om forum, hvilken bestämmelse i

så fall, med hänsyn till nutidens snabba kommunikationer, torde böra

afse äfven det förhållandet, att resa, under hvilken förseelserna vore

begångna, sträckte sig genom mera än ett län. Därest dylik bestämmelse

anses behöflig, skulle med upphäfvandet af de ännu gällande

stadgandena i 1836 års författning böra förenas en lagstiftningsåtgärd

i syfte, att forum i ofvan antydda fall må uttryckligen bestämmas.

Motionären anför visserligen, att efter de genom lagen den 14 juni

1901 gjorda ändringarna i rättegångsbalken en bestämmelse om visst

forum för nu afsedda fall icke är i samma män behöflig som förut. I

10 kap. 30 § nämnda balk stadgas nämligen numera, att om mål, i hvilket

är fråga om ansvar eller annan påföljd för brott, blifvit pröfvadt af

underrätt, fråga om dess behörighet i allmänhet ej må upptagas i högre

rätt, där ej frågan af part i laga ordning dragits under den högre rättens

pröfning. Domstols plikt att i brottmål ex officio pröfva, om den

är rätt forum, kvarstår emellertid, och om ovisshet råder härutinnan,

kunna svårigheter fortfarande uppstå.

På grund häraf får utskottet, då en lagstiftningsåtgärd beträffande

forum af ena eller andra innebörden synes utskottet vara af den beskaffenhet,

att för densammas åstadkommande erfordras beslut af Konung

och Riksdag gemensamt, hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande

motion, i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag ej mindre till lagbestämmelse, hvarigenom

kungörelsen angående upphörandet af posträtter m. in.

den 9 november 1836 må, till den del den ännu äger

gällande kraft, förklaras uppliäfd, än äfven till sådana

särskilda stadganden, som må anses erforderliga för

bestämmande af forum i de mål rörande förbrytelser i

tjänsten af hos postverket anställda personer, med

afseende å hvilka den allmänna regeln om domstols

behörighet i brottmål medför särskilda svårigheter i

tillämpningen.

Stockholm den 3 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Bil.

Afskrift.

Till Kongl. Maj:t underdånigst

angående

Rikets Ständers underdåniga Förslag att bland andra särskilda Domstolar

PostRätterne måtte afskaffa.

Sedan Rikets sist församlade Ständer uti Skrifvelse af den 11

martii 1830 hos E. K. M:t i underdånighet föreslagit, att bland andra

särskilda Domstolar, äfven så wäl enkla, som blandade PostRätter må

afskaffas och deras Domsrätt öfverfljttas till wederbörande allmän under

Domstol har E. K. M:t genom Remiss af den 3 Juni 1831 häröfver i

Nåder behagat infordra 0. P. D. Embetets underdåniga utlåtande.

Då, enligt förut erhållen Nådig befallning det åligger O. P. D.

Embetet, att till E. K. M:t inkomma med underdåniga Förslag ej mindre

till nya Instructioner för PostStyrelsen och de densamma underlydande

Tjenstemän, än till ett Reglemente för Postförare och i sammanhang

härmed ett förslag till ny PostOrdning, innehållande allmänna stadganden

till efterrättelse, så wäl för Postverkets Embets och Tjenstemän

som allmänheten, torde böra utarbetas och E. Iv. M:ts Nådiga pröfning

underställas, häldst de spridda författningar, som under en lång följd

af år i afseende på Post Inrättningens begagnande och beskyddande,

utkommit, dels äro ofullständiga, dels ock i åtskilliga delar icke swarande

emot den närwarande tidens kraf, och förändrade förhållanden, hade

0. P. D. Embetet ansett det anbefalldta utlåtandet i förstnämnde ämne

böra fördröjas, intill dess ofvanberörda Förslag hunnit blifva uppgjorde,

hvarigenom alla Postwäsendet rörande frågor, som sins emellan äga

något samband, hade kunnat med nödig öfversikt af det hela på eu

gång och systematiskt blifva behandlade; men, enär E. K. M:t, wid

den snart instundande Riksdagen torde wilja gifva Rikets Ständer tillkänna

Sitt Nådiga beslut i anledning af de sist församlade Ständernes

hemställan om åtskilliga särskilda Domstolars indragning, har O. P. D.

Embetet trott sig nu icke längre kunna upskjuta med dess yttrande

öfver den wäckta frågan om PostRätternes uphörande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

De enkla PostRätterne, utaf livilka hvar och en utgöres af wederbörande

Postlnspector eller PostFörwaltare samt 2:ne Ledamöter af

Magistraten i den stad der Rätten blifvit nedsatt, jemte Stads Notarien,

uptaga och behandla nu mera frågor om Postilloners och Postförares

försummelser vid Posternes forslande och wård samt felaktigheter i

afseende på Postpassens emottagande, besvarande och aflemnande, Postförares

uraktlåtenhet att afhemta, befordra och å behörigt ställe aflefverera

dem tillställde Löswäskor och lösbref, öfrige tjenstefel af

Postilloner samt missbruk af Fribrefs rättighet.

Blandade Post och Rådstufvu Rätter, med Borgmästaren i Staden

såsom Ordförande och 3:ne Rådmän samt en Tjensteman wid Postverket

såsom ledamöter, uptaga och pröfva klagomål af Correspondenter öfver

PostFörwaltares förfarande i tjensteutöfningen, tsvister dem emellan

rörande utlemnande! af Rekommenderade bref, angifvelser om Posters

nedläggande af Postförare, som dem bordt fortskaffa, samt emot Post

Förvaltare i öfrigt anställde åtal för tjenstefel.

Fn blandad Post och RådstufvuRätt biträdes vanligen af en

Actor. som uppå anmodan af 0. P. D. Embetet förordnas af E. K. M:ts

Befallningshafvande särskildt för hvarje tillfälle.

I Stockholm har från äldre tider en ständig PostRätt varit forordnad,

motsvarande så väl enkel som blandad Post och RådstufvuRätt.

Den bestod fordom af OfverPostDirecteuren, Postkamererare^

Postmästaren i Stockholm och Bokhållaren vid Postverket eller Controlleuren

vid Stockholms PostContor och upptog då äfven frågor om

tjenstefel begångna af PostFörwaltare i Riket.

Sedermera utgjordes denna ständiga PostRätt af Postmästaren i

Stockholm, Postlnspectoren i Stockholms Län, PostRevisorn och de bägge

Controlleurerne wid General Post Contoret, men till följd af E. K. M:ts

Nådiga bref den 22 November 1817 skall numera Stockholms Stads

Kämnärs Rätt, under namn af PostRätt, upptaga och pröfva här förefallande

till sådan Rätt hörande mål, wid hvilka tillfällen Rätten skall

vara förstärkt med en Ledamot, som af Postverkets härvarande tjenstemän

är utsedd.

Från PostRätternas Domsrätt äro specielt undantaga mål rörande

Poströfveri, ehvad detsamma blifvit begånget af den som Posten fört

eller af annan person, såsom ock då någon med hugg och slag eller

eljest wåldsammeligen öfverfallit Postiljon eller Postförare. — Dessa

brottmål böra, enligt E. K. M:ts Nådiga Förordning af den 5 Martii

1755 ransakas och afdömas af Ordinarie Domaren i den ort der gjerningen

gjord är. Har den skett å landet och infaller Lagtima Ting ej

kort derefter bör Urtima Ting derom anställas.

Bill. till Likså. Prof. 1903. 7 Sami. 26 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

^Vidare och till följd af E. K. M:ts för Dess och Rikets KammarRätt

under den 15 Oktober 1831 utfärdade Nådiga instruction skola

numera alla mål rörande af PostFörwaltare iråkade balancer eller angifvelser

om tillgrepp och förskingring af under händer häfda Postmedel,

hvilka mål på sätt 11 § i samma Nådiga Instruction stadgar

blifva hos KammarRätten anhängigegjorda, äfvensom felaktigheter begågna

af de personer, som inseende och controll öfver Post upbörden

åligga, enär dessa tjenstefel med upbörden eller Controllen gemenskap

äga, af KammarRätten uptagas och pröfvas.

Genom öfverflyttning till vederbörande allmän Under Domstol af

mål som nu tillhöra PostRätternes handläggning skulle väl misstag om

behörigt forum för dylika måls intagande och deraf följande olägenheter

äfvensom åtskilliga kostnader för Parterne kunna undvikas, men

det torde dock böra närmare undersökas, huruvida, genom förslagets

antagande i dess helhet, målen kunna å alla orter så skyndsamt som

vederbör blifva i första instan tien af gjorde, hvilket hittills kunnat ske,

enär PostRätterne äro ett slags urtima Rätter och således när som häldst

kunna träda i verksamhet.

Med HäradsRätternes nuvarande arbetsordning anser Ö. P. D.

Embetet en sådan skyndsamhet i allmänhet ej vara förenlig, häldst

Urtima Ting, utan för wigtigare mål, icke lämpligen kunna anställas.

Om ordentlighet i Posternes gång skall kunna vidmakthållas

torde det vara nödvändigt, att försummelser af Postilloner och Postförare

i afseende på Posternes befordrande inom behörig tid snart blifva

beifrade, men undersökningar derom vid TingsRätten samt ofta vid

flera sådane i ett och samma mål skulle fördröja målens afgörande

och derigenom verka menligt å Posternes gång.

En annan omständighet bör härvid äfven tagas i betraktande.

Det åligger väl hvarje Postmästare att hos Postlnspectoren i Länet

anmäla försummelser vid Posternes fortskaffande, men egentliga tillsynen

öfver Posternes gång inom Länet tillkommer den sednare. Han

är ock med afseende derå jemväl bättre lönt, än den förre, och bör,

enligt Ö. P. D. Embetets tanka, om än PostRätterne afskaffas, fortfara

att såsom hittills vara åklagare i mål rörande oordentligheter vid

Postföringen, men utan hinder i sina öfrige göromål kan han ej utom

sin Station bestrida denna åklagare befattning.

Då E. K. M:ts Befallningshafvande i Länen fälla till ansvar

dem som icke behörigen utgöra åliggande Kungs, Krono, Gästgifveri,

Håll och Reservskjuts, torde ock lämpligast försummelser i afseende

på Posternes fortskaffning kunna af bemälde Embetsmän ransakas och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

pröfvas efter anställdt åtal derå af wederfarande Postlnspector, som

wid LäneResidenset har sin Station och tillstyrker ö. P. D. Embetet altså

i underdånighet, att mål angående Postförares uraktlåtenhet att i behörig

tid tillhandahålla Postskjutsen, deras eller Po stillon erna s försummelser

att Posten inom föreskrifven tid framföra samt fel begångna

af dem i afseende på PostPassens emottagande af hvarandra, besvarande

och aflemnande måtte af E. K. M:ts Befallningshafvande få uptagas

och pröfvas, dock att i händelse, såsom ofta nu inträffar, den felaktige

eller försumlige frivilligt och utan inställelse hos den profvande

autoriteten will erlägga de böter och ersättnings medel, som författningarne

i dylika fall bestämma, det må svara Postlnspectoren tillåtet,

att sedan den anmärkte och erkände försummelsen blifvit hos Ö. P. D.

Embetet anmäld, med dess bifall böterne och ersättningsmedlen emottaga,

emot svanlig redosvisningsskyldighet.

Skulle åter E. K. M:t icke finna skäl att härtill i Nåder samtycka,

hemställer 0. P. D. Embetet att slika mål måtte få ransakas och

pröfvas af RådstufvuRätterne i de Städer der LäneResidensen äro.

Till sistnämnde Rätter anser Ö. P. D. Embetet svidare böra öfverflyttas

frågor om åtal emot Postförare rörande Lössväskors och Lösbrefs

emottagande, befordrande och aflemnande, Postens svärd under resorne

och dess framförande af den som wederbör, samt Postilloners tilltalande

för andra tjenstefel än dem som nyss äro omnämnde.

En ordning för beifrandet af fel i tjensten, begångne af Postilloner,

bär nu sväl i underdånighet blifvit föreslagen, men då desse personer,

såsom Betjente wid Postwerket, äro försedde med Constitutorialer å

tjensten och af ö. P. D. Embetet således kunna derifrån skiljas, antingen

för altid eller för någon tid, torde O. P. D. Embetet, enär för

bewisningen af de emot dem angifne tjenstefel någon undersökning

genom annan autoritet eller af Domstol icke pröfvas nödig, få denna

rätt framgent begagna, samt äfven i slika fall låta utan omgång hos

Postillonerne uttaga de böter, hsvartill de enligt författningarne hafva

gjort sig förfallne.

Ett lika förfarande torde lämpligen böra äga rum i afseende på

de tjenstefel, som af Waktmästare vid PostStyrelsen och Stockholms

PostContor samt Brefdragare wid sistnämnde Contor blifva begångna.

PostFörwaltare wid de PostContor, som i Släder äro belägne,

anser Ö. P. D. E mbetet böra för tjenstefel, som icke angå balance

eller förskingring af Upbörden, tilltalas vid Rådstufvu Rätterne i samma

städer eller den allmänna Domstol, hvilken derstädes i RådstufvuRätts

ställe är inrättad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Hvad åter angår de PostFörwaltare, som hafva sin Station å landet,

så aldenstnnd frågor om emot dem angifne tjenstefel mången gång

äro af den beskaffenhet att de fordra skyndsam handläggning, emedan

det först genom ransakningen kan blifva uplyst huruwida Kronans

eller enskildes rätt fordra, att ö. P. D. Embetet genast tills widare

skiljer den tilltalade från utöfningen af sin tjenst, är Ö. P. D. Embetet

af den tanka, att HäradsRätt under närvarande förhållanden icke är

ett lämpligt forum för dessa frågors uptagande.

Till RådstufvuRätten i närmaste Stad kunde wäl dessa mål förwisas,

men härwid förekommer dock den omständigheten, att af de å

landet svarande Post Contor ett och annat är och framdeles kan blifva

beläget lika lång wäg från 2:ne Städer, samt att det således blifver

nödigt, att speciel i dylika fall bestämma wid hvilken Städs RådstufvuRätt

målen böra uptagas. Dessutom kan afståndet wara kori ast från

en Stad i annat Län, än det, hvarinnom PostContoret är beläget; derigenom

omgång i afseende på parters och wittnens instämmande skulle

förorsakas.

I anseende härtill öfverlemnar Ö. P. D. Embetet nu till E. K. M:ts

Nådiga bepröfvande, om icke RådstufvuRätterne i LäneResidense Städerne

må bestämmas såsom behörige Domstolar i första instantien för

ifrågawarande mål.

Wid samma Rätt der PostFörwaltaren i allmänhet skulle tilltalas

för tjenstefel borde frågor om de wid det PostContor han förwaltar,

af Correspondenter begångne missbruk af Fribrefsrättighet jemväl uptagas

och pröfvas.

Ehuru KämnersRätterne i de städer der sådane finnas ransaka

och pröfva Brottmål, har Ö. P. D. Embetet nu bär ofvan likväl i underdånighet

föreslagit att RådstufvuRätterne i allmänhet skulle blifva

behörige Domstolar för uptagande af de Brottmål som af PoslRätterne

hittills blifvit behandlade, och skälet härtill har warit, att Ö. P. D.

Embetet ansett RådstufvuRätterne med afseende på deras organisation

dertill lämpligare än Kämners Rätterne, hvilket skäl jemväl synes hafva

legat till grund för E. K. M:ts Nådiga beslut af den 30 April 1831

hvarigenom de mål som förut tillhört Sj öT u Ils R ätter ne blifvit till

RådstufvuRätterne öfverlemnade.

Huruvida för öfrigt i Stockholm, der PostRättsmål icke sällan

förekomma, en särskild afdelning af RådstufvuRätten härstädes må

med samma mål få befattning och något arfvode Ledamöterne samt

de dervid biträdande personer må bestås, torde äfven vid detta tillfälle

komma i Nådigt öfvervägande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 13

I PostRätten åtnjutas för närvarande följande årliga arfvoden

nemligen Ordföranden................................................................................ 200.

2:ne Ledamöter hvardera 150 B:o ............................................ 300.

1 Notarie ........................................................................................................ 150.

1 Actor ..................................................................................... 150.

S:a B:o 800.

Slutligen och med anledning af hvad E. K. M:t under den 30

April 1831 i Nåder förordnat, rörande Forum för uptagande af anklagelser

för tjenstefel, begångna af GeneralTullstvrelsens tjensteman

i Cansliet, samt Kammar och RevisionsContoren, får ö. P. D. Embetet

i underdånighet föreslå att tjenstemännen i dess Cansli samt Kammar

och RevisionsContor måtte, i frågor om tjenstefel, som af KammarRätten

icke böra pröfvas, höra under E. K. M:ts och Rikets Svea Hofrätts

jurisdiction, och då en Ombudsman wid Postwerket i allt fall behöfves,

derom Ö. P. D. Embetet ämnar att hos E. K. M:t särskildt

göra underdånig hemställan, torde denne tjensteman lämpligen kunna

updragas att i dylika mål vara Actor; lärande E. K. M:t i sammanhang

med pröfningen af denna fråga i Nåder täckas bestämma det

forum wid hvilket åtal emot Öfver Post Directeuren i afseende på utöfningen

af det honom i Nåder anförtrodda Embete anställas bör.

Den Nådiga Remissen återställes härhos i underdånighet och

ö. P. D. Embeter framhärdar etc.

LAGERHEIM.

Grundelstierna.

Stockholm den 28 Martii 1833.

Vidimeras ex officio

Th. Westman.

Ombudsman hos K. Generalpoststyrelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Afskrift.

Circulaire till PostFörvaltarne i Riket.

Uti N:o 34 af Svensk författnings-Samling är införd följande

Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse

angående upphörandet af Post Rätter ---Gifven Stockholms Slott den 9 November 1836.

Hvad Kongl. Maj:t sålunda i Nåder stadgadt, har Kungl. Öfver

Post Directeurs Embetet velat Herr PostFörvaltaren till kännedom och

efterrättelse meddela, hvarjemte Kongl. Öfver Post Directeurs Embetet,

i sammanhang härmed, funnit godt förordna:

l:o. Att utförandet af åtal i de mål, som omförmälas uti 3:dje

punkten af ofvanstående Nådiga Kungörelse, skall fortfarande åligga

Postlnspectoren i hvarje District, ehvad förbrytelsen eller försummelsen

af honom sjelf upptäckes, eller af annan PostFörvaltare hos honom

anmäles, eller åtalet af Kongl. öfver Post Directeurs Embetet anbefalles.

2:o. Att om Postillon eller Postförare, som gjort sig förfallen till

böter för försummelse vid Postens förande, eller enligt Kongl. Öfver

Post Directeurs Embetets Kungörelse af den 8 November 1830, rörande

ansvar för felaktighet vid Postpassets vård, dess affordrande eller aflemnande,

frivilligt, utan Rättegång, vill erlägga de stadgade böterna,

Post Inspectoren i Districtet skall vara pligtig att förhållandet hos

Kongl. Öfver Post Directeurs Embetet anmäla och dess tillstånd till

böternes emottagande afvakta;

3:o. Att utförandet af åtal å missbruk af Fribrefsrättighet, begånget

vid PostContor i Stad, skall tillhöra PostFörvaltaren å stället,

ehvad han sjelf är angifvare i målet eller icke, samt då sådant missbruk

förefallit vid PostContor å landet, Postförvaltaren i Läne-Residence

Staden. I Stockholm skall denna befattning dock åligga den för

månaden vakthafvande Controlleuren; och

4:o. Att berättelse om hvad i slika mål blifvit tillgjordt med

uppgift å de böter, som i målen blifvit ådömde och hvad deraf till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 15

PostCassan influtit, skall af vederbörande Postlnspector, PostFörvaltare

eller Controlleur, innan hvarje års utgång, för det då tilländagående

året, till Kong! Öfver Post Directeurs Embetet insändas, vid

vite af 6 R:dr 32 sk. Banco för försummelse härutinnan. Stockholm

den 30 December 1836.

Efter Nådigaste Förordnande

B. W. FOCK.

A. W. Grundelstierna.

På grund af Kongl. Maj:ts under den 21 sistlidne October till

Kungl. Ofwer Post Directeurs Embetet aflåtne Nådiga skrifvelse har

Kong]. Öfwer Post Directeurs Embetet, med ändring af hvad Dess

Circulaire-Brcf af den 24 December 1763 och 6 November 1801, uti

ifrågavarande afseende innehålla, welat stadga och förordna:

Att den Postillon eller Postförare, som förstör eller borttappar

sitt medhafda Postpass, skall bota Tre Riksdaler Sexton skillingar Banco,

och den åter, som förgäter Postpasset antingen från sig, wid slutad resa,

till behörig person aflemna, eller honom, som Posten framfört, affordra,

En Riksdaler Trettiotwå skillingar samma mynt; kommande detta stadgande

likwäl icke att tjena till efterrättelse förr än från och med nästkommande

års början och det i ofwannämnde Circulaire-Bref bestämda

ansvar att tillämpas å de förbrytelser, som innan nämnda tid af Postilloner

eller Postförare blifwit eller blifwa uti omförmäldte afseenden begångna.

Stockholm den 8 november 1830.

M. STACKELBERG.

L. S.

A. W. Grundelstierna.

Vidimeras ex officio

Th. Westman.

Ombudsman hos K. Generalpoststyrelsen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.