Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 34

1903-03-05 · 44 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 42 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:34, Lagutskottets Utlåtande N:o 34

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

I

5T:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i

vissa delar af rättegångsbalkm m. m.

Lagutskottet har fått till sig hänvisad en inom Andra Kammaren

vackt motion, n:o 8, hvari herr O. W. Redelius föreslagit, att Riksdagen

måtte för sin del antaga vid motionen fogade förslag till

Ro) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående

handelsböcker och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

G:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899

om handräckning åt utländsk domstol.

Hufvudsakligen samma lagändringar hafva ifrågasatts uti en af herr

C. Lindhagen inom nämnda kammare väckt motion, n:o 12, hvilken likaledes

blifvit till lagutskottet öfverlämnad.

Till gemensam behandling med den fråga, som genom dessa motioner

upptagits, har utskottet förehaft två inom samma kammare viickta, till

Bih. till Riksd. Rrot. 1903. 7 Sami. 28 Höft. (N:o 34). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

utskottet jämväl häriskjutna motioner, den ena, n:o 42, af herr G. Lindgren

i Islingby, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utbytande af ed mot

en på tro och heder afgifven förklaring, och den andra, n:o 122, af herr

H. A. Segerdahl, angående lydelsen af vittnesed m. m.

Herr Redelius har till stöd för sitt förslag hänvisat till den behandling,

för hvilken förevarande ämnen vid nästlidet års riksdag utgjorde

föremål.

Herr Lindhagen har anfört:

»Af Kungl. Maj:t förelädes sistlidne Riksdag ett lagförslag, innehållande

bestämmelser om bevisning inför rätta m. in.

Inom Riksdagen blef man enig därom, att detta förslag var gagneligt

och därför borde antagas. Men det föll ändock af den anledningen,

att mellan kamrarne yppades olika meningar, huruvida med förslaget

borde sammanbindas en lagändring i syfte att utvidga häradsnämndens

domsrätt så att rättens utslag skulle affattas i enlighet med den mening,

hvarom minst fyra femtedelar af nämnden var ense.

Det låter sig emellertid icke försvaras att nu låta frågan falla på

detta sätt. Långa tiders arbeten på förbättringar i rättegångsväsendet böra

väl ej lämnas alldeles ofruktbara och resultatlösa. Det förenämnda lagförslaget

fyllde just ett stort praktiskt behof, och från alla håll med insikt

och erfarenhet i ämnet beklagas nu, att en i många stycken så nyttig

lagstiftning ej kunnat komma till stånd.

Den ifrågasatta utvidgningen af nämndens domsrätt förefaller mig

visserligen icke vara oundgängligen betingad särskildt af det förutnämnda

lagförslaget, som, utan att ändra något i gällande rättegångsförandes hufvudgrunder,

har sin väsentliga betydelse i att det fyller luckor samt meddelar

bestämmelser uti ämnen, där man nu sväfvar i ovisshet eller är

hänvisad till godtycke. Men det kan under hvarje förhållande icke anses

annat än billigt och riktigt att inrymma nämnden större befogenhet vid

doms fällande, då dess nuvarande domsrätt genom fordran på enhällighet

måste blifva i det närmaste illusorisk. Att å andra sidan en så bepröfvad

och värderad institution som nämnden, hvilken dessutom handlar under

domareansvar, genom den nu ifrågasatta måttliga utvidgningen af dess

domsrätt skulle äfventyra rättssäkerheten, är en farhåga, som måste betecknas

såsom i hög grad konstruerad.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets "Utlåtande N:o 34.

3

Herr Lindgrens motion ilr af följande lydelse:

»Gång efter annan under tidens lopp har edsfrågan varit föremål för

den lagstiftande församlingens öfverläggningar och beslut.

Resultatet däraf har också blifvit, att edsformulären undergått förändring

och en del eder, hvilka ansetts såsom tvångs- eller öfverflödseder,

blifvit afskaffade.

Men då, oaktadt de åtgärder som i detta afseende blifvit vidtagna,

det visat sig, att vid lagskipningen uti vårt land, äfven på senare tider,

förekommit ganska inånga fall, att personer, som varit uppfordrade att

aflägga ed, vägrat aflägga sådan, torde det kanske icke få anses såsom

alldeles obehöflig!, att de lagstiftande makterna ännu en gång toge en

sådan fråga under ompröfning, och om en sådan vägran befunnes berättigad

och skäl för öfrigt för inskränkning i föreskrifterna i fråga om edgång

förefinnas, torde det äfven vara af behofvet påkalladt att vidtaga ändring

af lagbestämmelserna härutinnan.

Så vidt till min kännedom kommit, hafva skälen för vägran att aflägga

ed varit af två alldeles motsatta slag.

En del har vägrat att aflägga ed på grund af sin religiösa tro och

uppfattning om eden, och andra hafva vägrat därför, att de icke trott

hvarken på den Gud eller det evangelium, vid hvilka de blifvit uppfordrade

att svärja, och följaktligen icke såge någon betydelse uti eden.

Det torde nog få anses klart, att särskilt de personer, som på grund

af sin religiösa öfvertygelse finna sig förhindrade att aflägga ed, sorgfälligt

undvika hvarje orsak, som kan föranleda edgång, men det oaktadt kunna

dock sådana omständigheter inträffa, att man icke kan undvika att iråka

ett sådant förhållande.

Man kan ju alldeles ofrivilligt blifva vittne till en sak, som sedan

blir föremål för domstols pröfning, och i anledning däraf instämmas som

vittne och uppfordras att aflägga vittnesed.

Hyser nu vittnet betänkligheter mot edens afläggande, men icke tillhör

främmande trosbekännare af sådan lära, som icke tillstädjer afläggande

af ed, och på grund däraf möjligen kan vinna befrielse från edgången, så

kan visserligen den möjligheten förefinnas, att vittnet, på grund af bestämmelserna

i rättegångsbalken 17 kap. 17 § kan undkomma eden, i händelse

båda parterna godkänna vittnesmålet utan edgång, om målet för öfrigt

icke är af den beskaffenhet, att edgång är nödvändig. Men om detta icke

är händelsen, kan vittnet svårligen undkomma att aflägga ed, utan torde

kunna rent af tvingas därtill.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Härpå skulle kunna anföras åtskilliga exempel, men jag skall endast

tillåta mig att anföra ett. (Mars 1884) Jungfru Tilda Sjöbring i Nässjö,

inkallad att vittna vid rådstufvurätten, förklarade sig ej vilja aflägga ed på

grund af ^Tesu ord: »I skolen alls icke svärja» — hon ville ändå tala

sanning. ^Ålades vid 25 kronors vite att gå eden, men utan resultat.

Dömdes åter till 100 kronors vite; samma påföljd. Därpå följde 200 kronors

vite; — hjälpte icke ändå. Nu dömdes hon att träda i fängelse,

tills hon ville ga eden, mot hvilket beslut hon fick 20 dagars klagotid.

De skäl, hvarpå de, som af religiös öfvertygelse finna sig förhindrade

att aflägga ed, grunda sin uppfattning, äro naturligtvis nya testamentets

utsagor i detta ämne, och de hufvudsakligaste af dessa lära, enligt hvad

till min kännedom kommit, vara föreskrifterna i Matt. 5: 33—36 och

Jak. 5: 12.

På det första angifna stället heter det:

»Åter hafven I hört, att det är sagdt till de gamla: ’Du skall icke

svärja falskt, utan du skall gälda Herren dina eder. Men jag säger eder,

att I skolen alls icke svärja, hvarken vid himmelen, ty han är Guds tron,

eller vid jorden, ty hon är hans fotapall, eller vid Jerusalem, ty det är

den store konungens stad. Ej heller må du svärja vid ditt hufvud, ty

du förmår icke göra ett enda hår hvitt eller svart.''»

Och på det sist angifna stället heter det:

»Men framför allt, mina bröder, svärjen icke, hvarken vid himmelen

eller vid jorden, eller någon annan ed, utan edert ’ja’ vare ’ja’ och edert

nej vare ’nej’, på det I icke mån falla under dom.»

Hvilka tankar, som helst man än må hysa i edsfrågan, måste man

nog medgifva, att de anförda citaten innehålla tunga skäl för den uppfattningen,

att allt slags ed och allt slags svärjande förbjudes, och om så

är förhållandet, synes det mig orimligt, att personer, som hysa sådan vördnad

för dylika föreskrifter, att de i följd däraf finna sig förhindrade att

aflägga ed, skola kunna genom lagbestämmelser tvingas att aflägga sådan.

Beträffande edsformulären förefaller det märkvärdigt, att man valt

föremålen »Gud och hans heliga evangelium» att svärja vid.

Särskildt med fäst afseende därpå, att det är föreskrifvet för jude att

vid edgång svärja vid »Gud och hans heliga lag», kan jag icke förstå annat,

än att med »Guds heliga evangelium» åsyftas nya testamentets skrifter,

men. då dessa skrifter, hvarur ett par citat äro anförda, helt och hållet

förbjuda allt slags svärjande, förefalla de angifna föremålen såsom i högsta

grad olämpliga att svärja vid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Det förefaller äfven underbart, hur »själasörjare», då så påfordras, skola

kunna med »Guds heliga evangelium» undervisa om edens vikt och betydelse,

då detta evangelium, såsom nyss är antydt, förbjuder allt slags ed

och allt slags svärjande.

Hvad slutorden, »Så sant mig Gud hjälpe till lif och själ», beträffar,

kan jag icke riktigt förstå, hvad de egentligen skola innebära. Det förefaller

sa, som vore de uttryck af förvissning eller kanske önskan, att Gud

skulle hjälpa till lif och själ; men vare sig att de skola betyda det ena

eller andra, förefalla de säkert för mången motbjudande och för den religiösa

känslan sårande att i det ifrågavarande ändamålet uttala.

Beträffande sådana personer, som förklara sig icke hysa någon vördnad

för de skrifter, som i edsformulären kallas »Guds heliga evangelium» eller

den Gud, som dessa skrifter beskrifva, förefaller det äfven olämpligt, att

de måste aflägga ed.

Under sådant förhållande kan man väl icke gärna tänka sig, att svärjandet

vid »Gud och hans heliga evangelium» skulle kunna åstadkomma

det med eden åsyftade ändamålet.

Det torde heller icke bidraga att ingifva respekt för eden, då sådana

personer, likaväl som hvilken annan som helst, som det behagar, kan

öfvertyga sig om, att lagens bestämmelser i fråga om ed och föreskrifterna

i »Guds heliga evangelium», vid hvilket man svär, stå i så uppenbar strid

till hvarandra såsom t. ex.

»Yittnen skola — — — — — — -— — — — — — denna ed,

med hand å bok, svärja»

»det är sagdt till de gamla: ’Du skall icke svärja falskt,----

-------Men jag säger eder, att I skolen alls icke svärja.’»

För min del är jag öfvertygad, att, i fråga om vittnesmål under sist

angifna förhållande, den vittnande talar lika mycket eller lika litet sanning

vare sig man svär eller icke. De faktorer, som i detta afseende, såväl som

i allmänhet, hufvudsakligen torde vara bestämmande för ett mer eller

mindre sanningsenligt vittnesmål, äro nog den grad af sannings- och hederskänsla

den vittnande äger samt den respekt man hyser för strafflagens

bestämmelser i fråga om falskt vittnesbörd.

Jag anser sålunda för min del, att eden är olämplig, såväl för dem,

som hysa vördnad för »Guds heliga evangelium», som ock för dem, som

icke hysa sådan vördnad.

Det skulle kanske äfven, på grund af det anförda, kunna ifrågasättas,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

huruvida i det hela taget det kan anses lämpligt, att någon bestämmelse

i gällande lag i fråga om afläggande af ed borde förefinnas.

För min del tror jag icke, att någon synnerlig fara eller olägenhet

skulle uppstå, om man borttoge hvarje sådan bestämmelse och i dess ställe

föreskrefves afgifvande af en förbindelse eller förklaring på tro och heder.

I fråga om värjemålsed synes dock annan lämpligt bindande form böra väljas.

Då samma straffbestämmelser för missbruk af en sådan afgifven förbindelse

eller förklaring som för missbruk af eden bibehållas oförändrade,

synes det mig, som att man icke hade större anledning att befara missbruk

af ifrågavarande åtgärd, än hvad nu är händelsen i fråga om eden.

Jag tilltror mig dock icke äga förmåga att formulera ifrågavarande

förbindelser eller förklaringar, men jag är öfvertygad, att, om afseende

fästes vid min motion, Kungl. Maj:t och Riksdagen nog skola finna lämpliga

föreskrifter i det afseende!.

Beträffande vittnesmål har jag dock tänkt mig, att — särskildt med

fäst afseende därpå, att vittne möjligen kan befinna sig i fullkomlig okunnighet

om det straff, som kan följa af ett falskt vittnesmål — i stället

för en erinran om edens vikt och betydelse, den vittnande borde erhålla

en erinran om strafflagens bestämmelser i fråga om falskt vittnesbörd.

Det skulle för sådant ändamål kanske kunna anses lämpligt, att 13 kap.

1 § strafflagen, hvilket lagrums ordalag måste undergå förändring, i händelse

nu gällande vittnesed utbytes mot den föreslagna förklaringen, af

domaren uppläses för vittnet före vittnesmålet afläggande.

Då jag i min motion hufvudsakligen berört vittneseden, beror detta

förhållande därpå, att jag på grund af anförda skäl anser, att vittneseden

i främsta rummet borde borttagas, men jag vill därjämte tydligt hafva

uttalat, att jag för min del anser, att alla lagbestämmelser i fråga om

afläggande af ed borde afskaffas. På grund af det anförda får jag vördsamt

hemställa, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida eller i hvad

mån bestämmelserna om afläggande af ed må kunna ur gällande lag borttagas

och ersättas med en på tro och heder afgifven förbindelse eller

förklaring, samt för Riksdagen framlägga det förslag, som af en sådan

åtgärd kan föranledas.»

Herr Segerdahl har i sin motion yttrat följande:

»I två vid denna riksdag af herrar Redelius och Lindhagen väckta

motioner (Andra Kammaren n:is 8 och 12) föreslås ändring i, bland annat,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

7

17 kap. rättegångsbalken. Uti dessa förslag är dock icke någon ändring

ifrågasatt i vittnesedens nuvarande lydelse eller i ordningen för denna

eds upptagande. Då likväl en af undertecknad vid sistlidne riksdag väckt

motion i denna fråga ledde till, att lagutskottet föreslog en skrifvelse till

Kungl. Maj:t och att Andra Kammaren godkände detta skrifvelseförslag,

för hvilket äfven en afsevärd minoritet i Första Kammaren, endast med

10 röster understigande majoriteten, röstade, finner jag mig föranlåten att

nu ånyo upptaga frågan.

Då den nuvarande vittneseden till följd af sin ålderdomliga och i

språkligt hänseende delvis felaktiga lydelse är för allmänheten svårbegriplig,

hvaraf vid edens afläggande uppstå missförstånd osh felsägningar, som

störa den högtidlighet, hvilken bör vara förknippad med en sådan akt;

då de begagnade slutorden äro för mången synnerligen stötande och

Kungl. Maj:t af den anledningen efter hemställan från Riksdagen redan

för länge sedan föreslagit deras utbytande mot andra;

då det från rättssäkerhetens synpunkt är önskligt, att hvarje vittne

må särskildt för sig aflägga eden, i följd hvaraf eden bör göras så kort,

att detta må kunna ske utan nämnvärd tidsutdräkt;

och då från flera håll till mig uttalats sympatier för ett af mig uti

motiveringen till min ofvannämnda motion uppställdt, efter engelskt mönster

bildadt edsformulär,

anhåller jag, med åberopande i öfrigt af hvad uti samma motion

(Andra Kammaren n:o 166) anförts, att få hemställa, att nedannämnda

stadganden i 17 kap. rättegångsbalken måtte, i stället för den af herrar

Redelius och Lindhagen föreslagna lydelsen, erhålla följande lydelse:

§ 14. Första stycket.

Förrän vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,

aflägga denna ed: »Jag skall i mitt vittnesmål säga sanningen, hela sanningen

och intet annat än sanningen. Detta svär jag inför Gud den allvetande

och allsmäktige.»

§ 17. Första stycket.

Äro vittnen flera, skola de hvar för sig aflägga ed och särskildt höras.

Edgången skall ske omedelbart före vittnets hörande. Ej bör under

förhör med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

§ 52. Första stycket.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar» och afslutas

med denna försäkran: »Detta svär jag inför Gild den allvetande

och allsmäktige.»

§ 59. Tredje stycket.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är främmande

trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, därom är särskild!

stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke kristen

lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.»

Förslag till ändrade lagbestämmelser angående bevisning inför rätta

hafva förut vid flera särskilda tillfällen varit föremål för Riksdagens

pröfning.

Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag

till lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande

författningar, aflat Kungl. Maj:t till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.

Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagande af densamma

med vissa ändringar, och blef denna hemställan bifallen af Första

Kammaren, hvaremot Andra Kammaren afslog såväl utskottets hemställan

som samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid

nästföljande års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen

af vissa delar utaf det i förberörda proposition innehållna lagförslag angående

bevisning inför rätta, hvarjämte i sammanhang därmed framlades

förslag om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämndens befogenhet.

I anledning af dessa framställningar aflat Riksdagen på lagutskottets

tillstyrkan skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att förslag

till lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för

Riksdagen.

På grund häraf uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag

till lag i ämnet, i vissa afseenden skiljaktigt från det af 1893 års lagutskott

tillstyrkta, och blefvo genom proposition till 1897 års Riksdag

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 9

detta förslag äfvensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda

Riksdagen. Äfven denna gång förordade lagutskottet i hufvudsak bifall

till propositionen, och godkändes utskottets hemställan af Första Kammaren,

men blefvo de i ämnet framställda förslag utaf Andra Kammaren

förkastade.

Därefter anhöll Riksdagen i skrifvelse den 28 april 1898, att Kungl.

Maj:t täcktes lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta

ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen framhöll

därvid tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till förebyggande

af alltför stora olägenheter af vittnespliktens fullgörande, vidtagas

åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående

vittnesbevisnings förebringande.

Vid anmälan i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde vederbörande

departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen

ifrågasatt stode i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadgan

den i ofvannämnda, år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,

att alltså vissa af de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts

å bane, syntes gifva anledning att öfverväga, huruvida icke ämnet i sin

helhet kunde tagas under förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid,

enligt hvad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar

af processlagstiftningen — nämligen frågorna om stämning, om invändningar

i rättegång och om fullföljd af talan i högre rätt — blifvit föremål

för revision; och hade därvid i afseende å de nya bestämmelsernas

yttre ^form och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i

rättegångsbalken i stället för de äldre stadganden, som af dem ersatts.

Med hänsyn härtill syntes det önskvärdt, att jämväl den nya lagstiftningen

angående bevisning — i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen,

erhålla formen af en från rättegångsbalken fristående lag — införlifvades

med sagda balk, där den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden

om . bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat

ämne, nämligen om förnyadt upptagande af brottmål, som af domstol

afgjorts. Vid omarbetande af kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå

att till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma

till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens

31 kap. gifna stadganden om återställande af försutten tid och återbrytande

af laga kraft ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade

llih. till Riksd. Frot. 1903. 7 Sand. 28 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

och delvis komna ur bruk, hade en revision jämväl af 31 kapitlet ansetts

i detta sammanhang böra företagas, därvid de af lagkommittén och äldre

lagberedningen äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande

afgifna förslag funnits kunna tjäna till hufvudsaklig ledning.

Genom proposition nästlidet år framlades därefter för Riksdagen förslag

till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, till lag om

ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till lag om ändring i 14 kap.

jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående

handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse af 49 §

utsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den

6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.

I anledning af propositionen väcktes inom Andra Kammaren två

särskilda motioner, den ena angående utsträckande af befogenheten för

häradsnämnd vid fällande af dom och den andra, af herr Segerdahl, afseende,

bland annat, vissa förändringar i de genom propositionen föreslagna

bestämmelserna om eds afläggande och innehåll, i hufvudsakligen samma

syfte, som hans nu föreliggande motion utvisar.

Lagutskottet, som i dessa ärenden afgaf gemensamt utlåtande, n:o 31,

hemställde därvid dels under punkten a), att Riksdagen, med bifall i hufvudsak

till propositionen, måtte i de ämnen, hvilka af densamma berördes,

antaga lagar af den lydelse, som genom herr Redelius’ motion nu åter

blifvit föreslagen, dels under punkten b), att Riksdagen måtte antaga lag

angående sådan ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, som utvisas

af det här nedan införda förslaget till lag om ändring i vissa delar af nämnda

balk, i hvad det afser berörda lagrum, dels ock under punkten c), att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån en omarbetning af i

17 kap. rättegångsbalken befintliga stadganden om lydelse af ed och ordningen

för dess afläggande kunde anses böra äga rum, samt för Riksdagen

framlägga förslag till de ändrade lagbestämmelser i ämnet, som kunde

befinnas erforderliga och lämpliga.

Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i hufvudsak af kamrarne,

hvilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar

af de under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra

delar till utskottet. Däremot blef utskottets hemställan under punkterna

b) och c) visserligen bifallen af Andra Kammaren, men afslogs af Första

Kammaren.

Beträffande de förslag,; som varit upptagna under punkten a), hemställde

utskottet sedermera i memorial n:o 49, dels i anledning af åter
7

O

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

11

remisserna, dels i ändamål af sammanjämkning, att Riksdagen måtte antaga

lagar af den lydelse, som nu ånyo blifvit ifrågasatt genom herr Lindhagens

motion. Frågan om ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken däremot hade,

liksom frågan om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lydelse af ed och

ordningen för dess afläggande, förfallit genom kamrarnes skiljaktiga beslut.

Hvad utskottet sålunda föreslagit bifölls af Första Kammaren. Andra

Kammaren åter afslog detsamma, en utgång, hvilken, enligt hvad den

inom kammaren förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren

ansåg friare bevispröfning icke böra genomföras annat än i samband

med sådan ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig

tillerkänd ökad befogenhet vid fällande af dom.

Utskottet intager i föreliggande fråga samma principiella ståndpunkt som

nästlidet års lagutskott och anser alltså den fria bevispröfningens princip, på

hvilken äfven nu förevarande lagförslag i detta ämne, om också med åtskilliga

modifikationer, väsentligen hvila, vara riktig och utgöra en förbättring af nu

gällande bevisregler. Såsom förut blifvit af utskottet vid olika tillfällen

omförmäldt, har denna grundsats, till riktigheten erkänd af lagkommittén

och äldre lagberedningen, såväl i det af nya lagberedningen utarbetade

s. k. principbetänkandet som af den förstärkta lagberedningen förordats.

I praxis har densamma oaktadt bestämmelserna i 17 kap. rättegångsbalken

gjort sig alltmer gällande, och lämpligheten af en lagförändring i den

riktning, nämnda grundsats anvisar, äger därför äfven erfarenhetens vitsord.

Rörande innebörden af denna grundsats tillåter sig utskottet att erinra

om följande uttalande i ofvanberörda principbetänkande.

»Man kan», så yttrar nya lagberedningen, »i korthet säga, att, då

domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse om tillvaron eller

icke tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens ändamål, allt,

som inom ramen af en förhandling inför rätta kan med sådan verkan

framläggas för domaren, också kan tjäna såsom bevismedel. Att fullständigt

uppräkna och karakterisera allt, som inom nämnda begränsning kan såsom

bevismedel inverka på domarens öfvertygelse, är naturligen icke möjligt.

Domarens öfvertygelse såsom jurist och ämbetsman måste sammanfalla

med hans öfvertygelse såsom människa; eljest är den icke någon

öfvertygelse. Ju mindre därför den juridiska sanningspröfningens regler

aflägsna sig från den vanliga allmänt mänskligas, ju mindre skråmässig

den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet till

dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvandet att aflägsna

onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och såvidt möjligt ute
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

sluta bevisregler, hvilka sta såsom egendomligheter för en ensidig formalistisk

uppfattning.

Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan af

det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras värde

i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan betydelse

än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något för sant

i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertygelse lutar

åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke eller åtminstone

endast i. underordnad grad varit till gagn för den sak, de vilja

tjäna. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremaktens godtycke

och Övergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet befunnits

otillräckliga därtill, om andra verksamma korrektiv saknats.

Vid denna bevispröfning maste domaren för sin öfvertygelse kunna

angifva objektiva grunder eller sådana, som äro ägnade att utöfva enahanda

verkan pa andra tänkande människor; och de regler på detta område,

hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin

giltighet därför, att domaren icke längre är pliktig eller berättigad att

mekaniskt följa dem. Skall icke rättsskipningens säkerhet allvarsamt rubbas,

måste bevisföringen blifva lika objektiv som förr.»

För att gifva ett bestämdt uttryck däråt, att bevispröfningen fortfarande

skall hvila på objektiva grunder, har emellertid i båda de nu föreliggande

förslagen en bland de viktigaste af hittills gällande legala bevisregler,

nämligen den om vitsordet af två vittnens sammanstämmande berättelser^

blifvit bibehållen i en något modifierad form, hvilken torde öfverensstämma

med den tillämpning föreskriften i ämnet under senare tider erhållit

i rättsskipningen. Hvad sålunda föreslagits synes ntskottet vara

förtjänt af Riksdagens godkännande. Visserligen torde kunna antagas,

att äfven utan särskilt stadgande någon tvekan i allmänhet icke bort

i rättstillämpningen uppstå om, att, därest icke omständigheterna annat

föranledde, sammanstämmande intyg af två vittnen skulle utgöra en tillräcklig

bevisning, men med hänsyn till den betydelse denna grundsats äger för

fastställande af rättsförhållanden såväl i som utom rättegång, lärer det i allt

fall vara välbetänkt, att densamma blifver i lag uttryckligt angifven.

Särskilt stor betydelse äga ifrågavarande lagförslag emellertid däri,

att de. meddela sedan länge efterlängtade bestämmelser till fyllande af luckor

i lagstiftningen, i hvilket hänseende må exempelvis erinras om förslagens

föreskrifter om sakkunnige, om utgifvande af handlingar samt om rätt för

domstol att bestämma skadestånd efter skälig pröfning, när part ej kan

styrka ett bestämdt belopp.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

13

Vidkommande detalj bestäm melserna i lagförslagen torde företräde

böra gifvas åt den lydelse, nästlidet års lagutskott genom sitt memorial

n:o 49 ifrågasatte, i den mån denna lydelse afviker från hvad samma

utskott genom utlåtandet n:o 31 föreslog, och utskottet finner sig alltså

böra tillstyrka bifall till den framställning, som innefattas i herr Lindhagens

motion. Utskottet har härvid endast velat erinra om nästlidet års

Riksdags till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse i syfte, att, vid användande af

parts ed i rättegång, det företräde, som enligt gällande lag, liksom ock enligt

nu föreliggande förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,

tillkommer väi’jemålseden, må, såvidt angår vissa slag af mål, upphöra.

Beträffande frågan om utsträckt befogenhet för häradsnämnd, hvilken

fråga af såväl herr Redelius som herr Lindhagen åter upptagits, får utskottet

hufvudsakligen åberopa hvad tidigare års lagutskott i detta ämne anfört.

Utskottet är sålunda till en början af den mening, att särskild anledning

till sådan åtgärd ligger i den vidsträcktare myndighet med hänsyn

till bevispröfningen, som föreliggande förslag i någon mån afse att bereda

domaren. Visserligen torde någon fara för missbruk af den friare bevispröfningen

ej föreligga, äfven om de nuvarande bestämmelserna om häradsnämnds

befogenhet bibehölles oförändrade. Härom göra sig likväl olika

meningar gällande, och det måste då från lämplighetssynpunkt vara fördelaktigt

att i någon mån utsträcka nämndens befogenhet. Därigenom

betryggas nämligen den ostörda fortvaron af förtroende till häradsrätternas

domslut, da det eljest kunde befaras, att hos allmänheten misstanke om

godtycke vid bevispröfningen uppstode, hvilken uppfattning också tagit sig

uttryck i Andra Kammarens upprepade afslag å förslagen till bevisningslag.

Hvad åter angår frågan, huruvida utsträckt befogenhet för nämnden

i och för sig är tillrådlig, hyser utskottet den bestämda uppfattningen,

att ingen som helst våda eller olägenhet är att befara af en så måttlig

utvidgning af häradsnämnds domsrätt, som ligger i den bestämmelsen, att

rättens utslag skulle affattas i enlighet med nämndens mening, när minst

tre fjärdedelar af nämnden vore om beslutet eniga. Häradsnämnden är

en gammal, för Sverige alldeles egendomlig institution. Frågan om möjligheten

och lämpligheten att något öka dess befogenhet bör sålunda i

främsta rummet bedömas efter den måttstock, som angifves af denna institutions

egna traditioner och insatser i vår rättsskipning. Ställes spörsmålet,

såsom sig bör, på detta sätt, måste det för hvar och eu med

förhållandena förtrogen vara uppenbart, att den lugna sans, som alltid

utgjort ett utmärkande drag för nämndens verksamhet, med all visshet

icke skall lida något på den ifrågasatta, mycket moderata utvidgningen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

af dess domsrätt. Häradshöfdingens mening blir nog fortfarande såsom

hitintills i regeln den afgörande, och särskilt måste hos nämnden, hvilken

i olikhet med jury handlar under domareansvar, äfven framgent med

lika styrka göra sig gällande den naturliga obenägenheten att öfvertaga

detta ansvar, hvilket hvilar ensamt på häradshöfdingeu, när utslaget affattas

i enlighet med hans uppfattning. Men om ifrågavarande lagändring

sålunda ej kan antagas vara förenad med några olägenheter, så skall den

å andra sidan kunna vara till gagn, utom i ofvan angifna afseende, äfven

därutinnan, att den bör komma att i någon mån hos nämnden öka in - tresset och ansvarskänslan, hvartill de nuvarande bestämmelserna genom

sin fordran på nämndens enhällighet äro mindre ägnade.

Såsom utskottet redan haft anledning nämna, står herr Segerdahls

föreliggande motion med hänsyn till syftet i nära öfverensstämmelse med

de förslag i samma ämnen, som beinälde motionär vid nästlidet års riksdag

framlade. Det formulär till vittnesed, motionären nu föreslagit, är

dock ett aDnat än det, som nästlidet år af honom företrädesvis ifrågasattes.

I likhet med 1902 års lagutskott finner utskottet framställningen

om ändrad lydelse af det nuvarande formuläret för vittnesed vara beaktansvärd.

Såsom redan förut blifvit vid flera tillfällen äfven inom Riksdagen

påpekadt, gifver nämligen detta formulär i olika hänseenden anledning

till befogade anmärkningar.

Ehuru jämväl utskottet anser en omarbetning af edsformuläret böra

komma till stånd, har dock utskottet icke, lika litet som 1902 års lagutskott,

ansett sig böra tillstyrka Riksdagen att omedelbart besluta om

annan lydelse af detta formulär. Det förslag, som i motionen innehålles,

synes visserligen, liksom motionärens vid förra riksdagen framlagda förslag,

erbjuda fördelar framför nuvarande, i herrar Redelius’ och Lindhagens

motioner åter upptagna bestämmelser, men huruvida någon af de

sålunda ifrågasatta lydelserna motsvarar de fordringar, som i detta viktiga

ämne böra uppställas, utgör dock ett spörsmål af alltför tvifvelaktig

natur att kunna utan närmare utredning med erforderlig säkerhet

af Riksdagen bedömas. Frågan, huruvida vittnen, som skola höras i

samma mål, böra hvart för sig aflägga vittnesed, synes stå i ett visst

beroende af vittnesedens innehåll samt dess längre eller kortare lydelse.

Jämväl de föreslagna ändringarna i 52 och 59 §§ af 17 kap. i förslaget

till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken afse ämnen, som stå

i nära sammanhang med frågan om formuläret för vittnesed. Alla dessa frågor

torde därför böra på en gång komma under Kungl. Maj:ts bedömande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

15

De lagändringar, herr Lindgren i sin motion ifrågasatt, gå väsentligt

längre och delvis i annan riktning än de af herr Segerdahl föreslagna, i det

förstnämnde motionär dels föreslagit, att eden skulle i den utsträckning,

sådant funnes möjligt och lämpligt, utbytas mot en på tro och heder

afgifven förbindelse eller förklaring, dels upptagit denna fråga i hela dess

vidd med afseende å alla de fall, då särskild utfästelse eller bekräftelse

i form af ed nu finnes i lag föreskrifven.

Till stöd för berörda förslag har motionären erinrat om, att personer

finnas, hvilka på grund af sin religiösa öfvertygelse känna sig förhindrade

att aflägga ed, medan åter andra i religiöst hänseende hysa sådana åsikter,

att eden för dem icke innebär något särskildt förpliktande.

Äfven utskottet anser ofvan angifna fråga vara väl förtjänt att öfverlämnas

till Kungl. Maj:ts pröfning. Oförnekligen ligger det något för

rättskänslan mycket sårande däri, att, till följd af den fordran på ed,

lagen i vissa fall uppställer, personer, hvilka af samvetsbetänkligheter

vägra att gå eden, blifva föremål för rättsliga åtgärder i syfte att framtvinga

en edlig förklaring, och å andra sidan står det ej väl tillsammans med

en högre uppfattning om edens vikt och innebörd att låta ed afläggas af

personer, hvilka äro främmande för det religiösa moment, som ingår i eden.

Utskottet vågar ock antaga, att edens betydelse för den allmänna

rättssäkerheten icke bör skattas så högt, att möjligheten af en förändring

i den riktning, motionären angifvit, af sådan anledning skulle vara utesluten.

Tvärtom torde man kunna hysa den förhoppning, att i det vida

öfvervägande antalet fall sanningsplikten skulle göra sig lika klart och

kraftigt gällande, om eden ersattes med en förklaring, som afgåfves i

annan högtidlig och bindande form. Med hänsyn till samvetsömma och

rättänkande personer lärer en sådan förändring icke böra ingifva några

farhågor. För dem åter, hvilka icke tillräckligt ledas af dylika bevekelsegrunder,

torde den starkaste driffjädern att tala sanning vara att finna i

fruktan för de straffpåföljder, hvilka nu äro förenade med mened och,

om eden försvunne, skulle vara förbundna med brott mot den förklaring,

som trädde i edens ställe. Liksom det nu är föreskrifvet, att den, som

aflagt eller skall aflägga ed, skall erinras om dess vikt och betydelse,

borde det åligga domaren att, då dylik förklaring afgifvits eller skulle

afgifvas, ej mindre framhålla förklaringens betydelse i såväl sedligt som

religiöst afseende än äfven erinra om det straff, som vore stadgadt för

afvikelse från sanningsplikten.

Principiellt riktigast synes det därför vara, om eden kunde helt och

hållet af sk af fas samt ersättas med en förklaring åt ofvan angifveu art.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Måhända torde det dock anses möta alltför stora betänkligheter att

redan nu vidtaga en så genomgripande förändring. De väsentligaste

olägenheterna af nuvarande bestämmelser skulle ock undanröjas därigenom,

att de personer, hvilkas religiösa uppfattning i ett eller annat

hänseende är oförenlig med eds afläggande, finge rätt att undandraga

sig eden. I den norska lagen om ed den 10 maj 1898 finnes i sådant

afseende föreskrifvet, att personer, som höra till en trosbekännelse, som

icke tillåter ed, skola i de fall, då ed kräfves, under samma ansvar,

som om eden aflagts, afgifva en högtidlig försäkran. Samma rätt

tillkommer ock personer, som vägra att aflägga ed, emedan detta strider

mot deras religiösa uppfattning eller emedan de icke tro på en allsmäktig

och allvetande Gud. Det förslag till ny rättegångsordning, som för närvarande

är under behandling i den danska riksdagen, innehåller stadganden

i liknande syfte. Äfven för vår rätt torde det kunna ifrågasättas att införa

dylika bestämmelser, hvilka då borde förbindas med föreskrifter, genom

hvilka missbruk af befogenheten att undandraga sig ed blefve, i den

mån möjligt vore, förebyggdt. En närmare utredning och belysning af

detta viktiga ämne är i hvarje fall synnerligen påkallad.

På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

a) att Riksdagen, i anledning af herrar Redelius’

och Lindhagens förevarande motioner, måtte för sin

del antaga följande

l:o) Lag

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken

skola upphöra att gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedannämnda

delar af 16, 23, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla

följande lydelse:

16 kap.

3 §.

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid

underrätt framställd, gifve rätten så snart ske kan särskildt beslut däröfver.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag

slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyllnadsed

dömes, då äge, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall

förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att däröfver föra särskild

klagan, där han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till

rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller

fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, där ej, då fråga är om rättens

behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner

underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig.

^ §•

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke

dess mindre med handläggningen af målet och äge jämväl däri meddela

slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, där det kan

ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall,

utan hinder däraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,

där ej, i tvistemål, andra parten yrkar, att målet skall hvila i

afbidan på utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner

sådant lämpligt. Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver

invändningen gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed

eller fyllnadsed dömas, förr än hofrätten utlåtit sig i anledning af förd

klagan i invändningsfrågan, eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej

fullföljts.

9 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.

17 kap.

Om bevisning inför rätta.

1 §•

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,

som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund

däraf hvad i målet bör fållas för sant.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1903. 7 Sami. 28 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

2 §.

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;

äge rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å

upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare

bevisning därom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet är af

beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall erkännandet

vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande, pröfve

rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och öfriga

omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet genom

återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lämnas utan afseende,

ehvad det återkallas eller icke.

^ §•

I brottmål äge rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i

målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis må

tilläggas parts erkännande.

5 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa, äge begära stämning å vittnet

hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till

rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å vederpart

och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare

äge själf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,

eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet äfvensom

tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller

besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan bekvämligen

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad ill kap.

8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part äge jämväl tillämpning

i fråga om stämning å vittne.

Är någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ända

att han ej är stämd, pliktig att aflägga vittnesmål, där rätten så förordnar.

6 §•

Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes och

visas ej laga förfall, dömes att höta tio daler eller mera, högst ett

hundra daler; och förelägge rätten vittnet vid vite att inställa sig å

annan tid. Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall vittnet delgifvas.

Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten hämtas. I brottmål,

däri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast låta hämta

vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla

vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller kommer eljest frågan

därom att förfalla; må ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter

eller fällas att utgifva vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande skall dock

i de fall, då vittnet enligt lag är berättigadt att erhålla förskott å resekostnad,

ej äga tillämpning, med mindre visas, att sådant förskott till

vittnet erlagts eller erbjudits.

7 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

Är den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §.

Äger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han e;

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delägare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

där han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens

förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af

målets utgång.

Har i brottmål målsägande förklarat sig ej vilja föra talan, må han

ändå ej höras såsom vittne. Ambets- eller tjänsteman eller den, som är

förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöfva

annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,

vare dock ej i egenskap af målsägande jäfvig att om brott, som

blifvit emot honom begånget under utöfningen af ämbetet, tjänsten eller

uppdraget, afgifva vittnesmål, där han förklarat sig ej vilja föra talan

och annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt

mot två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den

ene af dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet däri, må ej

höras såsom vittne angående brottet.

9 §-

Den, som med part eller med målsägande, hvilken ej förer talan i

målet, eller med annan, som jämlikt 8 § är jäfvig däri, är eller varit

förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene

är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn eller är i

svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,

vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som

blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsägandena

står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om

det, som händt annan målsägande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn

till part eller till målsägande, hvilken ej förer talan, eller till annan,

som jämlikt 8 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna

i hvarje särskildt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som väl å tjänstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet men själf icke äger sådan del i saken, som enligt

8 § ufgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig nytta

eller skada.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

21

10 §.

o

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig,

eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt förtroende,

må han såsom vittne höras, där rätten finner det lämpligt; dock må ej

någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande förpliktas

att aflägga vittnesmål.

11 §•

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer

anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet

förebringa den upplysning rätten -finner nödig. Ej må vittnet höras,

innan sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, men kan det icke strax styrka: pröfve

rätten med afseende å de skäl, som för jäfvet anföras, huruvida vittnet

må genast höras eller om med förhöret skall anstå till annan dag; och

förelägge rätten, därest med förhöret skall anstå, den part, som gjort jäfvet,

att å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, styrka jäfvet, vid

äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,

då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

12 §.

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;

hvad därom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,

hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande af

vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

13 §•

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken

vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. År genom allmän lag

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund

af ämbete, tjänst eller annan befattning får sig bekant; må ban ej om

sådant böras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordning löst

från sin förpliktelse. Ej heller må den, som blifvit anmodad att föra

parts talan i rättegång eller däri honom biträda, utan partens medgifvande

höras såsom vittne om hvad han i och för sådant uppdrag fått

sig meddeladt. Har eljest part i förtroende meddelat annan något angående

saken, därom må ej utan partens medgifvande denne såsom vittne

höras.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,

aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga

evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad jag vet i

denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller

förändrar; så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vikt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår

edens vikt, äge rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom

erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, skall vittne utan ed höras,

där icke rätten på grund af särskilda omständigheter finner ed böra afläggas.

Höres vittne utan ed, varde vittnet erinradt, att dess förpliktelse

och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

15 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig

bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till

vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, där ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhämte därefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt, På
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

23

minner sig vittnet sedan något mera, förr än i målet är dömdt, gifve

det strax rätten till känna.

16 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller

annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess

berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; äge rätten förordna,

att parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och äge han därefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

17 §.

Aro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör

med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vittnena

till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, äge

rätten förordna om vittnets inkallande.

18 §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å förut

aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framställd

fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag däröfver.

Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas

vittnet ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, där vittnet ej däraf

låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må

af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till

högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte

under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som hlifvit i

häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å

landet inom fyra veckor; erfordras fördenskull urtima ting, galle därom

hvad om urtima ting för rannsakning med häktad finnes stadgadt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,

eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må ej sedan beslut,

hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning; är vittne i

häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidsspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit

kalladt, dem emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens

beslut blifvit hämtadt, skall själf vidkännas hämtningskostnaden. Kallas

någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget på längre

afstånd än fem nymil från det ställe, där förhöret skall hållas; vare den

part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar

för en häst fram och åter, eller, där järnvägs- eller ångbåtslägenhet

kan för resan eller någon del däraf begagnas, afgift för billigaste

plats å bantåg eller ångbåt. Har rätten, enligt hvad i 17 § sägs, förordnat

om vittnes inkallande, äge rätten jämväl att, efter ty skäligt pröfvas,

bestämma, af hvem ersättningen till vittnet så ock förskott å resekostnad,

där sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af

förd klagan i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, där allmän

åklagare å tjänstens vägnar förer talan, är särskildt stadgadt.

21 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; äge rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme

tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

Innan uppdrag, som nu sagts, meddelas, skall part, som ej åberopat

vittnet, om så ske kan, lämnas tillfälle att yttra sig om jäf och framställd

jäfsanmärkning pröfvas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

22 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig

vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles af

häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

28 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker

att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af

annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; äge rätten,

ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnesförhöret.

Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut

afvaktas, äge rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

24 §.

Har rätten jämlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid

annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för

förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande

tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att

om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan

vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde

förhöret inställdt, där ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, däri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne

höres vid annan domstol än den, där målet är anhängigt, eller skall i

sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser;

åligge den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den

tilltalade, där det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret

inställd, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

25 §.

Vädrar vittne, då det skall höras vid annan rätt än den, där vittnet

åberopats, på grund af jäf, som ej förut pröfvats, eller af annan orsak

än jäf att aflägga vittnesmål, eller vägrar vittnet att besvara framställd

fråga, och finner rätten grundad anledning förekomma, att vittnet äger

skäl för sin vägran; varde förhöret inställdt och parten hänvisad att

Bill. till Rihsd. Prof. 1903. 7 Sami. 28 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

vid den rätt, där vittnet åberopats, påkalla pröfning af skälen för vittnets

vägran.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför

svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konungens

bemyndigande äger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, där

giltiga skäl visas.

Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse

hvad därom är särskildt stadgadt.

27 §.

o

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin

domareed, om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner

han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående

omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten,

huruvida det må ske. Finnes sökandens rätt bero däraf, att vittnet höres,

och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller

skamlig gärning, varde vittnet hördt, där ej jäf kan utletas. Finner rätten

särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lämnas annan, hvars rätt

kan vara beroende af vittnesförhöret, att därvid närvara, läte rätten genom

sökandens försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen

skälig ersättning.

Ej vare någon pliktig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här

är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars

domvärjo han har sitt hemvist.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis,

där ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras

berättelse.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 27

BO §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag

kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, där anledning

är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner

det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller

äkta makar eller syskon mot hvarandra, där ej dödsstraff eller straffarbete

på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. Är den, som

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar

kan honom ådömas, äge rätten, där han tredskas, förordna, att han

skall till rätten hämtas.

I fråga om ersättning för inställelsen äge den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

31 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insikt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhämta yttrande

af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, ämbets- eller tjänsteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne,

frågan rörer, ellar namne en eller flere för redbarhet och för skicklighet

i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lämnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att därigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å ämbetes vägnar eller eljest på grund af

allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja

därtill förpliktas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan

giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, äge rätten

hålla honom därtill medelst vite.

32 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetes vägnar eller eljest

på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, förordne

rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande

eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så förordnar, aflägga ed,

att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som

honom i målet lämnats. Eden skall inledas och afslutas så. som angående

ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,

varde eden därefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den

underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

38 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten

bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å ämbetes vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad

särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten

finner därtill skyldig. I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan

i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock äga tillämpning i

fall, då rätten finner nödigt att vid besiktning eller undersökning af visst

föremål anlita biträde af sakkunnig.

35 §.

Är i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,

galle därom hvad om vittne är stadgadt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

37 §.

Företer part skriftlig handling att därmed styrka sin talan, pröfve

rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så

ock hvad vitsord den i målet äger.

Är för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,

handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

38 §.

Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten

såsom ägare af handlingen eller delägare däri eller på grund af aftal

eller särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller

skärskådande, vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande

målet den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke,

pliktig att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare beträffande

handelsbok, så ock där annan handling, som af part åberopas, är

upprättad att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten

rörer, eller den innefattar meddelande, som i fråga om något parternas

rättsförhållande af endera parten aflåtits till den andre eller till någon,

som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person till någondera parten

39 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes

i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i

målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock förelägga

den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej där

fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl finnes att

antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända

innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § omförmäler,

till skada eller synnerlig olägenhet.

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,

pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, äge rätten ock lägga vite

före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom

förelagdt.

41 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt

skall ej äga tillämpning å den, som å ämbetes vägnar innehar

handling, hvilken till bevis i målet åberopas.

42 §.

Den, som jämlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den

i hufvudskrift, där ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest.

Innehåller handlingen jämväl sådant, som icke rörer saken, och

som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten ingifva utdrag

af handlingen jämte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår

saken, uteslutits.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,

som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten

pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut

om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan

i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

44 §.

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besiktigar föremål, som ej lämpligen kan

till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, där föremålet finnes, att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, äge rättens ordförande, där biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jämlikt

34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten

en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten

att därvid biträda; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens

hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten äge

ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen

förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,

och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna afgöras

utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 38 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

46 §.

Är i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift

meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

uPPgiften> ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, äge rätten, till

sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med

ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,

som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej

ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust

af medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda

anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

annan orsak icke antagas äga säker hågkomst af det, hvarom upplysning

s^kes, må ej till värjemålsed dömas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund af

egen iakttagelse äger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller

att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas därigenom, att andra parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet; äge rätten tillåta honom att,

om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål,

däri talan om ansvar föres.

49 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, där sakens beskaffenhet därtill

föranleder, att åt parten lämnas öppet att inskränka förnekandet eller

bekräftandet till en del af det eden angår.

50 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, där målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad, äge rätten tillåta, att eden aflägges

vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på

grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra

framställning därom sist å den dag, då till eden dömes. Är i mål, som

blifvit anhängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne

hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till följd

af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, galle hvad

angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.

51 §.

År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part äger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. Är

viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom

parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet

vunnit laga kraft, äge rätten antingen uppskjuta målets vidare handlägg
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

ning till annan dag eller ock förklara det hyllande. Har målet förklarats

hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,

sätte rätten ut ny dag för edgången, därest den part, hvilken eden ålagts,

ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag

däråt brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud

och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant

mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vikt

och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vikt, äge rätten

hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

58 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att

fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; äge sedan ej gå eden,

där han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det

kungöra.

54 §.

År till ed dömdt genom beslut, som äger laga kraft, men har,

förrän tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest

blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,

och den domstol, där målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under

pröfning.

Lag samma vare, där parten är för mened förlustig medborgerligt förtroende

och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet

blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden

eller däråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol,

där målet blifvit anhängiggjordt.

Eib. till Riksd. Prot. 1903. 7 Sami. 28 Häft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestridande

i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den

omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, fullföljd

i högre rätt; finner rätten edgång ej böra äga rum, och är i målet

ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har afseende,

döme då i hufvudsaken, där så lämpligen ske kan.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målsäganden att edligen bekräfta

hvad han mistat och värdet därå, om det ej annorledes utletas kan; och

pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målsäganden sålunda bekräftat.

Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars

mätas kan.

58 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense

att, där ena parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad

sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,

eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång däraf

beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;

dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened förlustig

medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan synnerlig

våda kunna honom anförtros.

59 §.

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska

språket, må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, där han är skrifkunnig, aflägga ed på det

sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

Huru förfäras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främmande

trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, därom är

särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke

kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

35

23 kap.

2 §•

När dom å häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding nämnden

om saken och de skäl däri äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Äro

af nämnd minst tre fjärdedelar från häradshöfding skiljaktiga och om en

mening ense; gälla den mening, och svare de, som därom sig förenat, för

dom sin. Eljest stande vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.

25 kap.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed

eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända

till efterrättelse, hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag

i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt

lag må särskild! öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.

Lag samma vare, där i fråga, som rörer fullmäktig eller vittne eller

annan, som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt

utslag meddelat beslut af beskaffenhet att, där det under rättegången

gifvits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga

utslag beslut, som, där det under rättegången gifvits, kunnat särskilt

öfverklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd

af talan i hufvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja

talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången

meddeladt.

7 §•

År part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt

beslut, däröfver särskild klagan ej är tillåten, äge han allenast i

sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under

hofrättens pröfning; dock må, där klagan föres öfver beslut, hvarigenom

blifvit döindt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang därmed

talan fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att

på frågan om edgången inverka, så ock, där särskilda besvär anföras öfver

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N;o 34.

beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet

komma under bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äge han att

till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i

fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

8 §.

Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed

eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan

däremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken

hofrätt ändring bör sökas samt, där talan skall fullföljas genom besvär,

inom hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten

sålunda föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända

till efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss

är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende

iakttagas bör, varde ock därom underrättelse efter ty nu är sagdt

lämnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,

varde den af honom meddelad.

30 kap.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten

instämdt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen

fullföljas genom revisionsansökning.

öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit

till hofrätten eller blifvit dess pröfning underställdt, skall klagan hos

Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver

hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,

så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången

stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt

till värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom

slutligt utslag ansedt.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

37

4 §•

öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må

ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång

inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang

med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till

värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.

31 kap.

Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.

1 §•

Har någon försuttit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts

hos domstol eller öfverexekutor, äge, där han tilltror sig visa synnerliga

skäl, att den försuttna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka

resning. Lag samma vare, där någon försuttit tid, som är stadgad för

anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig

förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,

eller för klander af skiljedom.

2 §•

Menar part, att pa grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors

utslag, som äger laga kraft, bör häfvas, då äge han ock söka resning i

målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,

af annan än den tilltalade sökas, där brottet är sådant, att efter viss tid

straff förfaller i händelse åtal ej ägt rum, eller där fråga är om förräderi

eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott eller brott

mot riksstyrelse eller Riksdagen.

3 §•

Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfvar Konungen

efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,

huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt

bevaka.

Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, där det ej af

Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet

förut handlagt; och äge den myndighet makt att det förra utslaget ändra,

när skäl därtill äro.

4 §.

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som äger laga kraft,

innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan därmed jämförlig

felaktighet, däraf part lider märkligt förfång, vare honom jämväl tilllåtet

att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig

rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter

ty i 3 § är sagdt.

5 §•

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndigheter

förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,

och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,

förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

6 §•

Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas

till nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.

Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans utredning

särskild undersökning, förordnar Konungen därom.

T §•

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats

efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, där ej Konungen

annorledes förordnar.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

8 §.

I brottmål äge ej allmän åklagare i annat hänseende än såvidt angår

ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom själf söka resning, där han

ej tillika är målsägande. Finner justitiekanslern sådana omständigheter

vara för handen, att resning bör sökas, äge han därom förordna.

Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Genom denna lag upphäfvas, med däri gjorda undantag, de särskilda

stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17

kap. rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter,

dock att hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4

maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

Tillika upphäfves förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna

lagens stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 §

af förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och

hvad i afseende därå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part

att i visst fall göra sig urtjufva.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse

i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1904; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,

äldre lag tillämpas.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes länder,

att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

att det var kvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och

hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet

är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i

födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets

arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904; dock skall i mål,

som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

3:o) Lag

om ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under

hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1904; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

4:o) Lag

om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och

handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och

25 §§ i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och han
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

delsräkningar skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen

kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter

utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,

där ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904; dock skall i

mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

5:o) Lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning

enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap.

10 § eller BO kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest

bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder däraf domen i verkställighet

såsom lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, där talan är anhängig,

annorledes förordnar.

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, därom stadgas i

rättegångsbalken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904; dock skall i

ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 28 Hälft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

6:o) Lag

om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning

åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om

handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren

dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,

varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År

fråga om granskning af skriftlig handling eller besiktning af annat flyttbart

föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,

att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för

ärendets företagande underrättas, där han ej själf skall afhöras eller något

fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse,

hvilken dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god

tid sådan underrättelse.

6 §.

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten därvid bero.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904; dock skall i

ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas;

b) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar

Lindgrens och Segerdahls föreliggande motioner, i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

taga i öfvervägande, ej mindre huruvida och i

hvad mån ed må kunna utbytas mot en i annan

högtidlig och förbindande form på heder och samvete

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

43

afgifven förklaring, än äfven i hvad man en omarbetning

af i 17 kap. rättegångsbalken befintliga stadganden

om lydelse af ed och ordningen för dess afläggande

må ansfcs böra äga rum, samt därefter för

Riksdagen framlägga de förslag i berörda hänseenden,

hvartill förhållandena kunna anses föranleda.

Stockholm den 5 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer

i fråga om utskottets hemställan under punkten b):

af herrar Hasselrot, Hedenstierna, grefve Lewenhaupt och Anders Andersson,

mot utskottets hemställan i anledning af förslaget om edens utbytande

mot en förklaring; samt

af herrar Styrlander och Segerdahl, hvilka ansett, att utskottet under

denna punkt bort hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af herrar Lindgrens

och Segerdahls föreliggande motioner, i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga

under öfvervägande, dels huruvida, vid fall af samvetsbetänkligheter

mot eds afläggande, eller då den, som

skall aflägga ed, förklarar sig icke hafva någon religiös

tro, ed må efter myndighets bepröfvande kunna utbytas

mot en i annan högtidlig och förbindande form

på heder och samvete afgifven förklaring, dels ock i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

hvad mån en omarbetning af i 17 kap. rättegångsbalken

befintliga stadganden om lydelse af ed och

ordningeu för dess afläggande må anses böra äga rum,

samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag i

berörda hänseenden, hvartill förhållandena kunna anses

föranleda.

Här skulle antecknas: .

att herrar Hedenstierna, Bandqvist och Sörensson icke deltagit i behandlingen

af vissa delar af förevarande ärende;

att herrar Gustaf Andersson och Leman icke deltagit i handläggningen

af ärendet, i hvad det afser 28 kap. 2 § rättegångsbalken och ändring a

illande bestämmelser angående ed; samt

att herrar Almgren, "Waldenström och A. Olsson icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Centraltryckeriet, Stockholm, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.