Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 35

1903-03-05 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:35, Lagutskottets Utlåtande N:o 35

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

1

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående revision af lagen om straff för ämbetsbrott

af präst m. m .

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en af herr D. Holmgren

inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 54, hvari anförts följande:

»Under den icke synnerligen långa tid, som Lagen om straff för

ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889

varit i kraft, hafva de brister, som redan vid lagens tillkomst folio de

sakkunnige i ögonen, vid mer än ett tillfälle röjt sig. Jag vill här endast

såsom en utgångspunkt erinra om den oklarhet beträffande forum, om

hvilken det bekanta, år 1895 anhängiggjorda målet mot kyrkoherden M.

Ullman i Yarberg bär vittne, i det att i detta mål justitieombudsmannen,

Göteborgs stifts domkapitel, Göta hofrätt och tre af högsta domstolens

ledamöter funno domkapitlet vara behörigt att till pröfning upptaga åtalet

i fråga, men fyra af högsta domstolens medlemmar förklarade detsamma

höra under världslig domstol. Eu af de sistnämnde, justitierådet Herslow,

framhåller vid motiveringen af sin åsikt den dunkelhet, som särskildt

vidlåder 2 mom. af lagens 4 §, och påpekar dessutom, att, ehuru man

vid lagens utarbetande sökt tillämpa den grundsatsen, att endast sådana

ämbetsbrott af präst, som röra utöfningen af hans rent kyrkliga (religiösa)

funktioner, borde höra under kyrklig lagstiftning och kyrklig domstol,

men att han i fråga om öfriga ämbetsbrott borde ställas under allmän lag

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 29 Häft. (N:o 35). I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

och världslig domstol, denna grundsats dock icke blifvit i lagen fullständigt

genomförd.

Så förhåller det sig också, och detta tyvärr på ett sätt, som är i

ren strid med utvecklingen af vår kyrkorätt, i det att nämligen uti

ifrågavarande lag den kyrkliga lagstiftningen och domsrätten sträcker sig

åtskilligt längre, än den anförda grundsatsen medgifver. Detta framgår

synnerligen tydligt af lagens 5:te §, under hvilken falla alla sådana fel

eller försummelser af präster vid utöfvandet af deras världsliga ämbetsbestyr,

som ej äro belagda med straff i allmänna strafflagen eller annan

världslig författning och ej höra under lagens 4 § (endast brott, som

falla under sistnämnda lagrum, skola ju — frånsedt ämbetsbrott af biskop

— enligt lagens 13 § mom. 3 åtalas vid världslig rätt). Följden häraf

kan, såsom en framstående rättslära^ anmärker, stundom bli, att präst

får mindre straff, än han annars skulle fått. Då annan ämbetsman en

ligt allmänna strafflagens 25 kap. 16 och 17 §§ ådömes böter, kan en

präst slippa undan med varning. Om en präst gör orätt af egennytta

eller för att annan gynna eller skada, så blir han afsatt, men annan ämbetsman

blir därjämte förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Å andra sidan lämnar den i 5 § gifna latitud-bestämmelsen ett alltför

vidsträckt spelrum åt en andlig domstols af inga juridiska insikter stäfjade

godtycke.

Äfven mot lagens bestämmelser om sammanträffande af brott (§

10) och om preskription (§ 11), beträffande bvilka afvikelse göres från

allmänna strafflagens stadganden, kunna befogade anmärkningar göras.

En revision af ifrågavarande lag är förvisso af bebofvet påkallad,

och att denna revision bör gå i riktning af inskränkande af den andliga

domsrätten och de särskilda straffbestämmelserna, bvilka gifva prästen en

i vissa fall förmånligare, i andra fall sämre ställning än andra ämbetsmän,

torde vara ostridigt. Jag hemställer därför, att Riksdagen måtte

besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungi. Maj:t ville

låta verkställa en omarbetning af lag om straff för ämbetsbrott af präst

och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889 i syfte att såväl

beträffande straffbestämmelserna som beträffande forum för åtal göra präst

i fråga om alla de ämbetsåligganden, bvilka icke äro att hänföra till

religiösa funktioner, likställd med andra rikets ämbetsmän, samt för Riksdagen

framlägga det eller de lagförslag, som blifva resultat af den äskade

omarbetningen.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

3

De spörsmål, som i förevarande motion upptagits, stå i ett visst

samband med den frågan, i hvad mån det är behöfligt och lämpligt, att

vid sidan af de allmänna domstolarne och bestämmelserna i allmän lag

domsrätt utöfvas af särskilda domstolar eller enligt särskilda författningar.

I allmänhet går ju uppfattningen numera i den riktningen, att området

för den speciallagstiftning, som afser särskilda samhällsklasser, bör inskränkas

och tillämpningen af allmän lag i motsvarande mån utsträckas.

Att dylik speciallagstiftning inom vissa gränser måste bibehållas, torde

dock vara erkändt. Motionären har ej heller ifrågasatt upphäfvande af

förevarande lag, utan endast velat åvägabringa en omarbetning af densamma

i syfte, att präst med hänsyn till såväl straffbestämmelser som

laga domstol för åtal skulle i fråga om ämbetsåligganden, kvilka icke äro

af religiös natur, likställas med andra ämbetsmän.

Enligt kungl. förordningen om rättegång i domkapitlen den 11

februari 1687 tillkom det domkapitel att döma i saker, som angingo

prästers ämbeten och fel i lära eller lefverne. Denna domsrätt begränsades

genom kungl. cirkuläret den 7 december 1787 närmare så, att domkapitel

med vissa undantag hade att upptaga och afgöra mål, som rörde prästs

förhållande i ämbetet och ankom me på föreställning, afhållande från

tjänsten på viss tid eller ämbetets förlust. Domkapitels domsrätt öfver

prästs ämbetsförseelser bestämdes sålunda icke genom förseelsens art,

utan genom beskaffenheten af det straff, som för densamma skulle ådömas.

Detta medförde icke svårare olägenheter, så länge prästers fel och försummelser

i ämbetet skulle bedömas efter 1686 års kyrkolag och dithörande

författningar, hvilka i allmänhet såsom straff i sådant afseende

utsatte varning, suspension eller afsättning. Annat blef förhållandet efter

ikraftträdandet af 1864 års strafflag, enligt hvars 25 kap. äfven andra

straffarter kunna förekomma för präster. Särskildt oegentligt var, att,

då nämnda kapitel i vissa paragrafer såsom straff för samma förseelse

stadgar afsättning, förlust af ämbete på viss tid eller böter, beroende på

de omständigheter, under hvilka förseelsen begåtts, präst för sådan förseelse

skulle dömas af domkapitel, när straffet ansågs böra blifva afsättning

eller suspension, men af allmän underrätt, när förseelsen icke var

svårare, än att den kunde försonas med böter.

För undanröjande af dessa missförhållanden uppgjorde 1869 —1875

års kyrkolagskommitté förslag till omarbetning af ifrågavarande lagstiftning.

Enligt detta förslag skulle gränsen för domkapitlens domsrätt

bestämmas efter förbrytelsernas natur och icke efter de i lagen utsatta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

straff. T regel skulle prästs ämbetsbrott bedömas af domkapitel, men

från denna regel skulle göras undantag för vissa brott, Indika vore förbrytelser

mindre mot kyrkans än mot statens rättsordning och därför

borde kunna upptagas af världslig rätt.

På grundvalen af kommitténs framställning utarbetades genom

Kungl. Maj:ts försorg ett förslag i ämnet, och sedan 1878 års kyrkomöte,

hvars yttrande inhämtades, vidtagit ändringar i vissa delar af förslaget

samt dessa ändringar blifvit af Kungl. Maj:t godkända, framlades

berörda förslag genom kungl. proposition för 1879 års Eiksdag. Lagutskottet

tillstyrkte bifall till propositionen, och i enlighet härmed utföll

Första Kammarens beslut. Andra Kammaren däremot afslog den paragraf

i förslaget, som innefattade bestämmelser, i hvilka mål domkapitel och i

hvilka världslig rätt skulle äga att döma, en utgång, som berodde därpå,

att domkapitlens domsrätt genom de af kyrkomötet vidtagna ändringarna

ansågs hafva blifvit för långt utsträckt.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, blef densamma

i anledning af enskild motion föremål för behandling af 1883 års kyrkomöte,

som i skrifvelse till Kungl. Maj: t hemställde, att åtgärder måtte

vidtagas för att snarast möjligt bereda kraft af lag åt ett skrifvelsen

bifogadt förslag i ämnet, hufvudsakligen öfverensstämmande med det af

1878 års kyrkomöte antagna.

Mot det sålunda framlagda förslaget anmärktes emellertid vid dess

granskning inom högsta domstolen, att det vore mindre tillfredsställande

så till vida, som enligt detsamma stratfen för åtskilliga förbrytelser af

präst, hvilka icke anginge hans kyrkliga ämbete, utan rörde hans befattning

såsom statens ämbetsman, skulle bestämmas i kyrkolag och domsrätten

i mål angående sådana förbrytelser tillkomma de kyrkliga myndigheterna,

domkapitlen. Förslaget fick därför undergå omarbetning för

bättre genomförande af den grundsatsen, att endast ämbetsbrott af uteslutande

eller väsentligen kyrklig art borde hemfalla under den kyrkliga

strafflagstiftningen och jurisdiktionen. Området för denna lagstiftning

och jurisdiktion blef härigenom väsentligt inskränkt. Att fullständigt

genomföra berörda grundsats ansågs emellertid under dåvarande förhållanden

icke vara möjligt. Såsom inom högsta domstolen framhållits,

skulle nämligen för sådant ändamål bland annat erfordras, att man förut

eller samtidigt skrede till eu fullständig revision af gällande bestämmelser

om de med prästämbetet förknippade åligganden.

Yttrande inhämtades härefter från 1888 års kyrkomöte, som fann

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

afvikelserna från det tidigare förslaget i allmänhet vara välgrundade,

och sedan högsta domstolen lämnat några smärre ändringar, som på

kyrkomötets framställning vidtogos, utan anmärkning, blef det sålunda

omarbetade förslaget förelagdt 1889 års Riksdag. Lagutskottet hade mot

förslaget intet att erinra, och detsamma bifölls i båda kamrarne, hvarefter

gällande lag i ämnet utfärdades.

Denna lag är alltså redan byggd på den grundsats, som jämväl

motionären ansett vara den riktiga, nämligen att endast prästens rent

kyrkliga åligganden och sådana ämbetsbrott af präst, hvilka äro af

väsentligen kyrklig art, böra falla under kyrklig lagstiftning och jurisdiktion.

Att den kyrkliga lagstifningen och jurisdiktionen, såsom motionären

anfört, skulle sträcka sig åtskilligt längre, än omförmälda grundsats

medgåfve, är icke af honom påvisadt, och hans framställning

lämnar ingen ledning för bedömandet, huru grundsatsen skulle kunna

bättre genomföras. De synnerliga svårigheter, som äro förbundna med

ett fullständigt iakttagande af densamma, hafva under tiden för lagens

utarbetande blifvit framhållna och erkända, och ingen anledning finnes

till antagande, att man nu, under väsentligen oförändrade förhållanden,

skulle beträffande gränsen mellan kyrklig och världslig lagstiftning och

jurisdiktion komma till annat slut än det, som föreligger i berörda, efter

långvariga och grundliga förhandlingar tillkomna lag. Att vid lagens

tillämpning olika meningar stundom gjort sig gällande vid domstolarne,

lärer ej heller utgöra tillräcklig orsak till en omarbetning af lagen, då

möjligheten af sådan meningsskiljaktighet i allt fall icke torde kunna

undanröjas, på detta lika litet som på andra rättsområden.

Motionärens anmärkning mot den vidsträckta strafflatituden i

lagens 5 §, enligt hvilken präst för där angifna förseelser kan dömas

till varning, mistning af ämbetet på viss tid eller afsättning, synes egentligen

vara grundad därpå, att domkapitlen icke skulle äga erforderliga

juridiska insikter för ett rätt tillämpande af en sådan bestämmelse.

Behofvet af dylika insikter hos domkapitlen är emellertid numera bättre

tillgodosedt än förr, sedan genom lcungl. cirkuläret den 13 juni 1902

förordnats, att för kompetens till befattning såsom notarie vid något af

domkapitlen eller Stockholms stads konsistorium, hvilka befattningar

hädanefter lcomme att tillsättas af Kungl. Maj:t, fordrades att hafva

aflagt examen, berättigande till inträde i rikets rättegångsverk, samt äga

förfarenhet i domarevärf, dock att dessa kompetensfordringar ej skulle

hafva tillämpning å de personer, hvilka i enlighet med föreskrifterna i

Bill. till Biksd. Prof. 1903. 7 Samt. 29 Höft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

kung!, brefvet den 26 juni 1891 förordnats att förestå konsistorienotarietjänster.

Att ringare förbrytelser af präst såsom statens tjänsteman i vissa

fall kunna försonas med varning, då enligt de allmänna bestämmelserna

i 25 kap. strafflagen böter skolat ådömas, var föremål för uppmärksamhet

under förhandlingarna före lagens antagande, men ansågs icke böra föranleda

betänkligheter, då åtskilliga andra ämbetsmän enligt gällande

instruktioner kunna få med varning, ålagd i disciplinär väg, umgälla

smärre ämbetsförbrytelser. Äfven det förhållandet, att ovärdighet att i

rikets tjänst vidare nyttjas icke stadgats såsom påföljd för ämbetsbrott

af präst i alla de fall, då sådan påföljd kan förenas med ämbetsförbrytelser

af andra personer, beaktades under förarbetena till lagen, och

motionären har icke påvisat något behof af att frångå den ståndpunkt,

vid hvilken man då stannade.

Ej heller har motionären angifvit någon orsak, hvarför rubbning

skulle ske i lagens bestämmelser om sammanträffande af brott och om

preskription. Den afvikelse, som i dessa hänseenden förefinnes från allmänna

strafflagen, ansågs vid tidpunkten för lagens tillkomst vara befogad,

och några ändrade förhållanden, som gifva stöd åt en motsatt uppfattning,

lära icke därefter hafva inträdt.

Då motionären alltså icke synes hafva anfört tillräckliga skäl för

en revision af ifrågavarande lag, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 5 mars 1903.

På lagutskottets vägnar :

CARL B. HASSELROT.

Herrar Leman och StyrJander hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.