Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

1903-01-30 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:4, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

9

N:o 4.

Ank. till Kiksd. kansli den 30 jan. 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om

kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

Genom proposition, n:o 15, af den 19 december nästlidet år, hvilken

blifvit af båda kamrarna till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under

åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver

civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga följande

förslag till

Lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 maj 1862.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i förordningen

om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 5.

Kommunens beslutanderätt utöfvas genom därtill bland stadens röstberättigade

män valde deputerade, som benämnas stadsfullmäktige och

äro till antalet ett hundra. Ej må stadsfullmäktige med verkställighetsåtgärder

af något slag eller med förvaltning af penningar eller andra

tillgångar för kommunens räkning samfäldt och omedelbart sig befatta.

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 1 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Verkställighet och förvaltning tillkomma de särskilda nämnder,

afdelningar eller personer, som stadsfullmäktige för sådant ändamål utse,

och hvilka hvar inom sitt område äro för omförmälda göromål ansvariga.

Dessa nämnder och afdelningar, åt hvilka vården om kommunens

gemensamma angelägenheter närmast anförtrodd är, hafva ock därför

främsta åliggandet att verka till kommunens gagn och tillse, att de

allmänna behofven varda fyllda i den mån tillgångar därtill finnas eller

kunna beredas.

Ofverståthållaren tillkommer att med uppmärksamhet följa verkställigheten

af stadsfullmäktiges beslut och förvaltningen af kommunens

gemensamma angelägenheter.

§ 15.

Nedan nämnda personer må, med hänsikt till deras ämbets- eller

tjänstemannaställning, icke vara stadsfullmäktige, nämligen öfverståthållaren,

underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom

de tjänstemän och betjänte, hvilka i och för sina befattningar äro inför

stadsfullmäktige eller under dem ställda nämnder eller afdelningar redo

skyldige.

Vid stadsfullmäktiges sammanträden äger öfverståthållaren eller, där

han är hindrad, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningama,

men ej i besluten, deltaga.

§ 18.

Stadsfullmäktige välja årligen bland sig en ordförande och en vice

ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareämbetet

insändas.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något

stadsfullmäktiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en

annan ordförande för tillfället.

Fullmäktige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas

i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19-

Stadsfullmäktige, för hvilka tjänstgöringsåret börjar den 1 april,

sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och

december månader samt däremellan så ofta ordföranden finner sådant

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.-o 4.

11

af nöden. Kallelse till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller flere

af fullmäktige med uppgift om anledningen skriftligen därom anhålla.

Sammanträde skall jämväl hållas, då öfverståthållareämbetet det äskar

för behandling af uppgifvet ärende.

§ 20.

Kallelse till sammanträde skall genom ordförandens försorg skriftligen

utfördas och senast dagen förut, så vidt möjligt är, en hvar fullmäktig

delgifvas. Åtta dagar före sammanträdet, eller, där saken ej tål sådant

uppskof, minst tre dagar förut, bör ock tillkännagifvande därom, med

uppgift å ärenden, som skola förekomma, införas i den tidning, hvaruti

öfverståthållareämbetets kungörelser vanligen intagas.

Skriftlig underrättelse om sammanträdet skall senast dagen förut

meddelas öfverståthållareämbetet.

§ 24.

Vid fullmäktiges sammanträden föres protokoll, som vid näst därpå

följande sammanträde justeras, så vida icke fullmäktige uppdraga åt ordföranden,

jämte två eller flere ledamöter, att å dag dessförinnan justeringen

verkställa.

Stadsfullmäktiges beslut skola, så snart de blifvit justerade, skriftligen

delgifvas öfverståthållareämbetet.

Det justerade protokollet skall å förut kungjord dag offentligen

uppläsas; hvarjämte eu kort uppgift om de vid sammanträdet fattade

hufvudsakliga beslut samtidigt införes i den tidning, hvaruti öfverståthållareämbetets

kungörelser vanligen inflyta.

§ 32.

Beslut, som öfverståthållareämbetets pröfning underställas, skola

antingen oförändrade fastställas eller ogillas. Yägrar öfverståthållareämbetet

sökt fastställelse, skall skäl därtill uppgifvas.

Uraktlåta stadsfullmäktige underställa något beslut i fråga, där underställning

bort ske, äger öfverståthållareämbetet förbjuda verkställighet af

beslutet.

I de fall, då öfverståthållareämbetet vägrar fastställelse eller förbjuder

verkställighet, ankommer på stadsfullmäktige att afgöra, huruvida frågan

skall Kungl. Maj:ts pröfning underställas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

§ 33.

Stadsfullmäktige utse bland sig högst tio personer att jämte ordföranden

och. vice ordföranden hos fullmäktige utgöra ett särskildt utskott, som har

att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter

i alla riktningar; till fullmäktige göra framställningar och förslag, som i

ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas; till föredragning bereda

alla de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmäktige skola utlåtanden eller beslut

meddela, samt å stadsfullmäktiges vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten

af fullmäktiges beslut Detta beredningsutskott äger att från de

under stadsfullmäktige lydande nämnder, afdelningar eller tjänstemän infordra

de yttranden och upplysningar, som för ärendenas utredande äro af

nöden, äfvensom att hos öfverståthållareämbetet omedelbart göra framställning

om upplysningars infordrande från ämbetsmyndigheter, på sätt för

stadsfullmäktige i § 28 medgifvet är.

öfverståthållaren eller, där han är hindrad, underståthållaren är obetaget

att öfvervara beredningsutskottets sammanträden samt att deltaga i öfverläggningarna,

men ej i besluten.

Den hos stadsfullmäktige anställde sekreterare tjänstgör ock i sådan

egenskap hos beredningsutskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1903; och skall det val af

ordförande bland stadsfullmäktige, hvilket vid stadsfullmäktiges första

därefter infallande sammanträde bör äga rum, gälla för tiden till första

sammanträdet i april 1904.

Enligt 18 § i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den

23 maj 1862 föres ordet bland stadsfullmäktige af öfverståthållaren, när

han är tillstädes, med rätt för honom att deltaga i öfverläggningarna, men

ej i besluten. Vidare stadgas i 33 §, att stadsfullmäktige skola välja

visst antal personer att jämte öfverståthållaren och vice ordföranden hos

fullmäktige utgöra ett beredningsutskott, hvilken bestämmelse tillämpas så,

att öfverståthållaren inom nämnda utskott intager enahanda ställning, som,

på sätt ofvan sägs, tillagts honom bland stadsfullmäktige.

Frågan om ändring af dessa föreskrifter har upprepade gånger varit

föremål för Riksdagens öfverläggningar. Redan år 1869 förelåg därom

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

13

förslag, som tillstyrktes af lagutskottet och godkändes af Andra Kammaren,

men föll på Första Kammarens motstånd. Sedermera återkom frågan till

Riksdagen ej förr än år 1898, då en motion i ämnet i enlighet med

lagutskottets hemställan blef af Riksdagen ogillad. Aren 1900 och 1901

upprepades motionen, båda gångerna med det resultat, att Andra Kammaren

biföll, men Första Kammaren afslog lagutskottets hemställan om antagande

af lag i öfverensstämmelse med motionen. Äfven vid nästlidet års riksdag

framlades en motion af samma innehåll. I häröfver afgifvet utlåtande

anslöt sig lagutskottet till den uppfattning, som uttalats af 1869, 1900

och 1901 års lagutskott, samt åberopade hvad nämnda utskott i frågan

anfört.

Sålunda hade lagutskottet vid 1869 års riksdag yttrat, bland annat,

att föreskriften, att öfverståthållaren, när han vore tillstädes, skulle föra

ordet, icke syntes betingad af några för hufvudstaden egendomliga förhållanden.

Om ändamålet med inrättandet af hufvudstadens kommunalrepresentation

endast varit det att af denna bilda en rådgifvande församling,

hvilken öfverståthållaren ägde sammankalla för att med henne ingå i

rådplägningar om medlen att befordra kommunens ekonomiska väl, hade

det varit i sin ordning, att ordförandeplatsen blifvit honom tillerkänd.

Sådan vore likväl icke denna institution; den vore en inom lagliga gränser

beslutande församling, bildad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de

principer för den kommunala själfstyrelsen, som genom förordningen den

21 mars 1862 vunnit tillämpning i fråga om rikets öfriga städer. Fn

anordning, hvarigenom ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmäktige

förbehållits öfverståthållaren såsom sådan, syntes därför föga förenlig med

institutionens idé.

Enligt 31 och 49 §§ af ifrågavarande förordning ankomme det

på öfverståthållareämbetet dels att, efter underställning, antingen fastställa

eller gilla vissa hos stadsfullmäktige fattade beslut, dels ock att upptaga

och afgöra besvär öfver fullmäktiges beslut i stadens gemensamma angelägenheter.

Den pröfning, som sålunda tillkomme öfverståthållaren, utgjorde

ett särdeles viktigt skäl till att vidtaga den föreslagna förändringen; ty

utom det att öfverståthållaren under närvarande förhållande ganska lätt kunde

blifva försatt i eu skef ställning, ägnad att framkalla missförstånd och

misstydningar, borde ej heller förbises, att det äfven strede mot andan af

vår lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma

person handläggas, hvilket därför borde, så vidt möjligt vore, undvikas.

Lagutskottet vid 1900 års riksdag, med hvilket 1901 års lagutskott

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

instämt, hade först erinrat, att äfven 1898 års lagutskott erkänt såsom

obestridligt, att den för Stockholm gällande bestämmelsen om en själfskrifven

ordförande i stadsfullmäktige icke stode i öfverensstämmelse med den våra

kommunallagar eljest genomgående själfstyrelseprincipen, hvilken beträffande

öfriga städer tagit sig ett uttryck, bland andra, uti den kommunalrepresentationen

tillerkända rätt att själf och inom sig utse den, som skulle

leda dess förhandlingar. Då denna princip, fortsatte 1900 års lagutskott,

icke vore ett blott teoretiskt hugskott, utan framgått ur historiens erfarenheter,

så läge i principens rätta tillämpning äfven en förvissning om, att

därigenom vunnes betydelsefulla praktiska fördelar af såväl allmännare som

mera enskild natur. Vid viktiga tillfällen kunde det mången gång till

och med gestalta sig så, att det för kommunen blefve ett lifsintresse, att den

person, som skulle representera enheten och ledningen i kommunalförvaltningen,

vore efter kommunalrepresentationens val framgången ur dess egna

led. Af dessa skäl, och då det ej borde på allvar kunna ifrågasättas, att

Stockholms stadsfullmäktige mera än andra kommunala representationer skulle

sakna utsikter att inom sig finna någon lämplig ordförande, hade lagutskottet

ansett den ifrågasatta lagändringen vara för Stockholms kommun

gagnelig.

Men den nuvarande anordningen förryckte, enligt utskottets uppfattning,

äfven den ställning, som jämlikt sakens natur och lagens mening

den administrativa myndigheten å sin sida skulle intaga i förhållande till

kommunalrepresentationen.

Fullgörandet af öfverståtkållarens rätt och plikt att i viktiga frågor,

som berörde hans ämbetsutöfning, vid öfverläggningarna i stadsfullmäktige

göra sin uppfattning gällande, måste nämligen blifva illusorisk i följd af

bestämmelsen, att han tillika samtidigt skulle tjänstgöra som fullmäktiges

ordförande. Öfverståtkållarens befattning med ärendena under fullmäktiges

sammanträden hade äfven inskränkt sig till att leda förhandlingarna, därvid

han enligt häfdvunnet bruk, som hade goda skäl för sig, icke yttrat sin

egen mening. Under sådana förhållanden kunde öfverståthållaren lätt vänta

att mötas af ogillande, i fall han hos fullmäktige framförde sin egen åsikt

i någon angelägenhet, enär han i och genom fullgörandet af sitt statsämbetes

skyldigheter i detta afseende bröte emot de i fullmäktiges ögon

iinnu viktigare förpliktelser, som ordförandeskapet enligt häfdvunnet bruk

pålade honom. Sedan lagutskottet därefter framhållit, att öfverståthållarens

dubbelställning framträdde såsom icke mindre skef vid utöfvandet af hans

pröfningsrätt i afseende å de beslut af stadsfullmäktige, hvilka genom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

15

underställning eller besvär till honom hänskötes, föste utskottet uppmärksamheten

därpå, att någon anledning icke funnes att befara, att

upphörandet af denna dubbelställning skulle medföra pröfningsrättens

oriktiga eller ovisliga begagnande.

Man syntes, sade lagutskottet i sådant hänseende, icke äga rättighet

utan vidare antaga, att särskilt inom förevarande förvaltningsområde den

administrativa myndigheten skulle, ställd på sin rätta plats, missbruka

sin pröfningsrätt. Och allra minst borde i detta afseende kunna dragas

obestämda slutsatser däraf, att samarbetet mellan öfverståthållaren och

kommunalrepresentationen ditintills med den nuvarande ordningen varit

godt. Ty detta hade väl närmast berott på öfverståthållarens personlighet,

och ingen torde föreställa sig, att de män, hvilka sedan den nya kommunallagens

tillkomst beklädt öfverståthållareämbetet, skulle under andra förhållanden

vållat staden några synnerliga bekymmer genom mindre skickligt

utöfvande af sin lagstadgade myndighet.

Sedan lagutskottet slutligen framhållit, att den i detta ämne ofta

framförda invändningen, att Stockholms stad vore i territoriellt afseende

att likställa med ett län, hvars representation, landstinget, ej ägde utse

sin ordförande, såväl i formellt som i sakligt afseende saknade all befogenhet,

yttrade utskottet, att denna fråga uppenbarligen hörde till dem, som

städse återkomme, till dess de vunnit sin lösning, och att det ej syntes

kunna vara annat än önskligt, att förevarande angelägenhet ordnades,

innan författningens anmärkta bristfällighet hunnit gifva anledning till

ännu mera framträdande missförhållanden.

Under erinran om en af Stockholms stadsfullmäktige i skrifvelse den

1 1 november 1901 hos Kungl. Maj:t gjord hemställan om lagändring i

förevarande syfte, anförde 1902 års lagutskott vidare, att ehuru utskottet

alltså anslöte sig till framställningen därom, att öfverståthållarens befattning

såsom ordförande hos nämnde stadsfullmäktige och ledamot af deras

beredningsutskott måtte upphöra, samt i hufvudsak instämde i hvad

föregående lagutskott, enligt hvad ofvan blifvit omförmäldt, härutinnan

yttrat, utskottet dock ansågc, att Riksdagen, hellre än att antaga det af

motionären i ämnet framlagda lagförslag, borde genom skrifvelse till Kungl.

Maj:t uttala sin anslutning till stadsfullmäktiges ofvanberörda ansökning.

Utskottet hemställde därför, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till de ändringar af förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm, som för upphörande af öfverståthållarens själfskrifvenhet såsom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

ordförande hos Stockholms stadsfullmäktige och ledamot af beredningsutskottet

kunde befinnas erforderliga. Denna hemställan godkändes utan

diskussion af Andra Kammaren, hvaremot Första Kammaren med 56 röster

mot 30, hvilka senare afgåfvos för utskottets förslag, biföll en vid utskottets

utlåtande fogad reservation, i hvilken yrkats, att då den i motionen berörda

fråga redan vore på Kungl. Maj:ts pröfning beroende, motionen ej skulle

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I Stockholms stadsfullmäktiges ofvannämnda skrifvelse anfördes till

en början, att frågan om ändring af föreskrifterna angående öfverståthållarens

själfskrifna ordförandeskap i stadsfullmäktige upprepade gånger varit föremål

för stadsfullmäktiges liksom för Riksdagens öfverläggningar, men att af

olika skäl ändringsförslagen dittills ej heller inom stadens representation

vunnit bifall. Inom stadsfullmäktige hade emellertid den uppfattningen,

att stadsfullmäktige i rikets främsta kommun borde med afseende på rätten

att välja ordförande likställas med stadsfullmäktige i öfriga rikets städer,

där stadsfullmäktige väljas, allt mera gjort sig gällande; och då emot den

ifrågasatta ändringen inom Riksdagen med styrka framhållits, att det icke

vore skäl att i förevarande hänseende ändra gällande lag, då önskan

därom icke blifvit framställd af den, saken närmast rörde, eller stadsfullmäktige

själfva, hade stadsfullmäktige funnit sig böra hos Kungl. Maj:t

göra underdånig framställning i ärendet, till stöd för hvilken framställning

stadsfullmäktige åberopade 1869 och 1900 års lagutskotts ofvan återgifna

uttalanden.

Då hvad sålunda blifvit anfördt för den ifrågasatta reformen syntes

stadsfullmäktige vara principiellt riktigt och reformen enligt stadsfullmäktiges

uppfattning vore för Stockholms kommun gagnelig, anhöllo stadsfullmäktige,

det täcktes Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåta proposition angående

ändrad lydelse af förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i

Stockholm i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af stadsfullmäktige

antaget förslag.

Denna stadsfullmäktiges framställning öfverlämnades till Kungl. Maj:t

af öfverståthållareämbetet med skrifvelse den 31 december 1901, däri

ämbetet på anförda grunder fann sig sakna tillräcklig anledning att till

bifall förorda stadsfullmäktiges ifrågavarande framställning. Skulle emellertid

Kungl. Maj:t finna öfverståthållarens ordförandeskap hos stadsfullmäktige

och hans ledamotskap af beredningsutskottet böra upphöra, hemställde

ämbetet, att Kungl. Maj.t behagade i sammanhang med däraf betingade

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

17

lagförändringar taga iöfvervägande beliofvet af, att i kommunalförordningen

för Stockholm blefve, utöfver livad stadsfullmäktige föreslagit, införda

jämväl andra bestämmelser, genom hvilka det nödvändiga sambandet mellan

hufvudstadens administrativa myndighet och dess kommunalrepresentation

bibehölles.

Med anledning af denna hemställan anmodade dåvarande chefen för

civildepartementet öfverståthållareämbetet att till Kungl. Maj:t inkomma

med yttrande rörande de särskilda bestämmelser, som, därest omförmälda

ordförandeskap och ledamotskap skulle komma att upphöra, syntes öfverståthållareämbetet

böra i kommunalförordningen införas för att bibehålla

sambandet mellan hufvudstadens administrativa myndighet och dess

kommunalrepresentation.

Öfverståthållareämbetet, som åt särskilde kommitterade uppdrog frågans

utredning, öfverlämnade till Kungl. Maj:t med skrifvelse den 29 mars

1902 ett af kommitterade afgifvet förslag till de särskilda bestämmelser,

som under förutsättning af bifall till de af stadsfullmäktige ifrågasatta

ändringar borde meddelas i kommunalförordningen utöfver dem, om hvilka

stadsfullmäktige gjort framställning; och åberopade öfverståthållareämbetet

såsom eget yttrande det af kommitterade afgifna betänkande.

I detta betänkande erinrade kommitterade först, att i följd af stadgandet

om öfverståthällarens själfskrifna ordförandeskap hos stadsfullmäktige,

och då öfverståthållaren icke allenast jämlikt 33 § i kommunalförordningen

varit ledamot i stadsfullmäktiges beredningsutskott utan äfven därstädes

från böljan af kommunalförordningens tillkomst allt jämt fört ordet, han

dittills haft till åliggande och varit i tillfälle att med särskild uppmärksamhet

följa verkställigheten af stadsfullmäktiges beslut och förvaltningen

af kommunens gemensamma angelägenheter. I händelse stadsfullmäktiges

framställning bifölles och den ifrågasatta förändringen genomfördes, borde

på samma gång i kommunalförordningen införas ett stadgande, som tydligen

utmärkte, att förändringen lämnade öfverståthällarens skyldighet att ägna

sin uppmärksamhet åt kommunens angelägenheter oberörd, så att hans

maktpåliggande ämbetsplikt i detta hänseende kvarstode såsom gällande

med oförminskad kraft och i lika hög grad efter förändringen som före

densamma. Genom ett stadgande i omförmälda syfte förekommes, att

förändringens innebörd och räckvidd missförstodes eller blefve föremål för

skiljaktiga meningar. Stadgandet förringade icke i något hänseende

hufvudstadens invånares lagfästa rätt till själfstyrelse och vore ägnadt att

underlätta en för hufvudstaden fördelaktig samverkan emellan öfverståthållaren

å ena sidan samt å andra sidan stadsfullmäktige, beredningsutskottet, nämnderna

Bill. till Riksd. Vrot. 1003. 7 Sami. 1 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

och stadens tjänstemän, af hvilka senare öfverståthållaren borde säkrare

kunna påräkna tillbörligt tillmötesgående, om hans ifrågavarande ämbetsplikt

funnes uttryckt i kommunalförordningen, än om den där saknades.

Stadgandet tillgodosåge slutligen de anspråk, som från det allmännas sida

skäligen kunde framställas i syfte att betrygga statens viktiga intressen i

kufvudstaden.

Som 5 § i kommunalförordningen för Stockholm innehölle föreskrifter

om verkställigheten och förvaltningen, syntes det föreslagna stadgandet

lämpligast böra tilläggas samma £5 såsom ett fjärde moment.

Vidare anförde kommitterade, att stadsfullmäktige uti 19 § af kommunalförordningen

för Stockholm, hvilken § föreskrefve, att stadsfullmäktige

skulle sammanträda å första helgfria dag i februari, april, juni,

oktober och december månader samt däremellan så ofta öfverståthållaren

funne sådant af nöden, föreslagit en ändring, hvarigenom öfverståthållaren

skulle frånhändas all rätt att påkalla sammanträde med stadsfullmäktige.

Då det torde vara åt synnerlig vikt, att stadsfullmäktige sammanträdde,

jämväl när öfverståthållaren det äskade, hvilket för öfrig! vore analogt

med föreskriften i förordningen om kommunalstyrelse i stad § 34, hemställdes

att, i händelse 19 § erhölle den ordalydelse, stadsfullmäktige

föreslagit, ett moment måtte läggas till paragrafen af innehåll, att sammanträde

skulle hållas, jämväl då öfverståthållaren det äskade för behandling

af uppgifvet ärende.

Därest det själfsknfna ordförandeskapet upphörde, hemställde kommitterade

vidare, att i kommunalförordningen för Stockholm måtte införas,

att öfverståthållaren skulle skriftligen underrättas om stadsfullmäktiges sammanträden.

En dylik föreskrift saknades och hade hittills varit obehöflig,

enär öfverståthållaren själf utsatte tiden för sammanträdena. På grund

häraf, och i likhet med hvad som i förordningen om kommunalstyrelse i

stad, § 35, stadgades, föresloges, att 20 § i kommunalförordningen för

Stockholm erhölle ett tillägg i detta syfte.

Såsom ordförande hade öfverståthållaren bestämt tid för sammanträdena

och därvid kunnat afpassa tiden med hänsikt till ledighet från

andra ämbetsgöromål, så att han varit oförhindrad att i regeln bevista

sammanträdena, hvarigenom han varit satt i tillfälle att regelbundet kunna

följa ärendenas behandling och taga kännedom om stadsfullmäktiges beslut.

Efter upphörandet af själf skriftvenheten vore det icke säkert, att den valde

ordföranden vid utsättandet af sammanträdena toge hänsyn därtill, att

öfverståthållaren vore oförhindrad tillstädeskomma. klen det torde vara

af vikt, att besluten under alla förhållanden bringades till hans bänne
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

19

dom. På det att sådant alltid måtte ske, föreslogo kommitterade införande

i kommunalförordningen för Stockholm af ett med 48 § i förordningen

om kommunalstyrelse i stad angående delgifvandet af stadsfullmäktiges

beslut öfverensstämmande stadgande, som syntes lämpligen kunna inskjutas

i 24 §.

I 47 § af förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgades, att

magistraten skulle vägra handräckning till verkställighet af beslut, i händelse

underställning, där den bort äga rum, uraktlåtits. Något sådant

stadgande funnes icke i Stockholms kommunalförordning, sannolikt af det

skäl, att öfverståthållaren ansetts, såsom ordförande hos stadsfullmäktige

och ledamot af beredningsutskottet, kunna utöfva tillräcklig och verksam

kontroll därå, att underställning skedde i de fall, där den vore föreskrifven.

Om den ifrågasatta förändringen genomfördes och öfverståthållarens

omförmälda ordförandeskap och ledamotskap upphörde, ansåge

kommitterade, att öfverståthållareämbetet borde berättigas att, i likhet

med magistraterna i rikets öfriga städer, förbjuda verkställighet af icke

behörigen underställdt beslut. Af sådan anledning förslogo kommitterade,

att 32 § i kommunalförordningen för Stockholm måtte erhålla en i sådan

riktning ändrad lydelse.

Uti infordradt, den 24 september 1902 afgifvet yttrande förklarade

stadsfullmäktige sig ej hafva någon erinran att göra mot kommitterades

ofvanberörda förslag till ändringar i kommunalförordningen för Stockholm,

men ville, med afseende å motiveringen till det föreslagna tillägget till

5 § i kommunalförordningen, framhålla, att ifrågavarande tilläggsstadgande

icke finge anses innebära någon utvidgad bestämmanderätt för öfverståthållaren

med afseende å kommunens angelägenheter, utöfver hvad i gällande

författningar redan funnes stadgadt.

Yid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t redogjorde vederbörande

departementschef till en början för tillkomsten af ifrågavarande bestämmelser

i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm äfvensom för

ärendets föregående behandling och yttrade därefter för egen del följande:

»Det lärer väl icke kunna förnekas, att det ligger en viss oegentlighet

i det förhållandet, att stadsfullmäktige i Stockholm icke i likhet

med motsvarande representationer i de andra städerna själfve utse sin

ordförande. Det synes mig därför, som om den önskan att vinna ändring

härutinnan, hvilken vid upprepade tillfällen kommit i dagen och som

nu tagit sig uttryck i en framställning från stadsfullmäktige, borde vinna

afseende, därest ej omständigheter föreligga, som utgöra hinder däremot.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•20

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

Hvad i ärendet förekommit synes mig icke gifva vid lianden, att sådant

hinder förefinnes. Att det är önskvärdt att ett visst samband finnes

emellan den administrativa och de kommunala myndigheterna är gifvet.

Men detta samband synes mig skola kunna fullt så väl, om icke bättre,

upprätthållas, därest öfverståthållaren beredes möjlighet att, befriad från

ordförandeskapet, deltaga i förhandlingarna i alla hos stadsfullmäktige

förekommande ärenden. Genom en sådan anordning får han ett rikt

tillfälle att göra sin sakkunskap och sitt inflytande gällande, under det

att hans ledning från ordförandeplatsen måste vara af hufvudsakligen

formell art. Väl att märka är vidare, att genom stadgandet därom, att

stadsfullmäktiges beslut skola i vidsträckt omfattning underställas öfverståthållareämbetets

pröfning, eu synnerligen effektiv kontroll å stadsfullmäktiges

verksamhet förefinnes. Genom de föreskrifter, som den utaf

öfverståthållareämbetet tillsatta kommittén föreslagit och hvilka jämväl

stadsfullmäktige för sin del förordat, har ytterligare garanti vunnits för

en väl afvägd samverkan mellan den administrativa myndigheten och den

kommunala representationen.

På grund af hvad jag nu anfört anser jag skäl förefinnas för vidtagande

af den ändring i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,

som nu ifrågasatts; och har jag i afseende å själfva formuleringen endast

funnit några förtydligande jämkningar böra göras.»

Lagutskottet som i föreliggande fråga ansluter sig till den principiella

ståndpunkt, flere föregående Riksdagars lagutskott däri intagit, och beträffande

innebörden i det föreslagna tillägget till 5 § i förevarande förordning

hyser samma uppfattning, som Stockholms stadsfullmäktige i

ofvanberörda yttrande den 24 september 1902 uttalat, har mot det framlagda

lagförslaget icke funnit något att erinra; och får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen måtte antaga det i propositionen

innefattade lagförslag.

Stockholm den 30 januari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tryckeri 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:19 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om kommunalstyrelse i Sto a1 i texten