Sök i Ratio Lex

lagutskottets Utlåtande N:o 40

1903-03-13 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:40, lagutskottets Utlåtande N:o 40

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

lagutskottets Utlåtande N:o 40.

t

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 13 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till

Konungen angående afskaffande af penninglotterier

m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga

en inom Andra Kammaren af herr K. A. Staaff väckt motion,

n:o 115, af följande lydelse:

»Att penningelotterier äro ett sambällsondt kan visserligen ej

sägas vara en allmänt erkänd sak, men att döma efter sistlidne

Riksdags öfverläggningar i ämnet torde dock denna mening bland

den svenska representationens ledamöter vara tämligen rotfäst. Äfven

de ledamöter, som vid riksmötet 1902 föreslogo inrättandet af ett

statslotteri, fotade sitt förslag hufvudsak! igast på den förmenta

nationalförlust, som uppstode genom att man bär i Sverige i alla

fall spelade på lotteri, och då sådant ej funnes inom landet, spelade

i utlandet, men knappast på penningelotteriets önskvärdhet i och

för sig.

I själfva verket synes ej någon utförlig motivering vara af

nöden för att principiellt ådagalägga penningelotteriernas skadlighet.

Det ligger ju i öppen dag, att det förvärf några få lotterispelare

Bill. till Riksil. Fiol. 1903. 7 Sami. 33 Hllft. (N:o 40.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

gorå är byggdt på förutsättningen, att de många, och de ilesta spelande

göra ren förlust. Det är vidare klart, att detta slags förvärfsförsök

— som icke har något med arbete och förnuftig beräkning att

skaffa — moraliskt skadar, då det afvänder spelarens håg och sinne

från den redliga mödans väg till välstånd — d. v. s. från den enda

rätta och aktningsvärda vägen. Det är slutligen ett ovederläggligt

faktum, att denna skadliga verkan i ett ej ringa antal fall biff ver

rent fördärflig och leder till armod, elände, dryckenskap och brott.

Detta om resultatet för spelaren. Men resultatet för den

allmänna handelns och vandelns sundhet är icke bättre. Man må

än så mycket söka att vid inrättande af ett penningelotteri genom

förnuftiga bestämmelser förebygga det s. k. lotteriskojet, hindra det

skall man aldrig lyckas. Lotterierna, — jag menar de mera omfattande

—- framkalla med naturnödvändighet en mängd detaljutmånglare af

lottsedlar, och dessa månglare äro sällan nogräknade om medlen.

De söka egga spellusten genom fagra prospekter, hvilka låta hoppet

om vinst hägra för den oerfarne i de mest skimrande färger, men

som oftast äro i hög grad bedrägliga. Framför allt gå de naturligtvis

ut på att söka fördölja den öfverväldigande stora sannolikheten af

förlust och att söka i uppenbar strid mot vetenskapens klara regler

framhålla vinst — stor vinst — som sannolik eller åtminstone synnerligen

möjlig. Att allt detta ej kan bidraga till sanning, redbarhet

och sundhet i den allmänna handeln och vandeln behöfver ej sägas.

Visserligen torde ett permanent statslotteri, i ännu mycket

större grad än de penningelotterier, som då och då medgifvas för

vissa särskilda företag, hvilka betraktas såsom allmännyttiga, medföra

de nu antydda vådorna. Men klart är dock, att, i händelse dylika

lotterier till förmån för särskilda företag i allt för vidsträckt grad

beviljas, farorna däraf kunna betydligt närma sig till dem, som

uppstå af ett permanent lotteri.

Nu hafva ju på senare tider de svenska lotterierna växt i eu

grad, som väl må betecknas såsom oroande. Enligt en af Första

Kammarens tillfälliga utskott n:o 2 i utlåtande n:o 2 vid senaste

riksdag lämnad uppgift hafva nämligen medgifvits

1889 ett premieobligationslån å nominellt 10 millioner kronor

för teaterbyggnadskonsortiet och

1893 detta låns ökande med 3 millioner kronor, samt

1896—1900 lotterier å sammanlagdt 31,850,000 kronor för

särskilda ändamål, däribland år 1901 ett premielotteri å ej mindre

s. 3 Kontrollera mot PDF

Txigidskottets Utlåtande N:o 40. 3

än 20 millioner kronor för dramatiska teaterns byggnadskonsortinm.

Att detta är för mycket, därom torde de principiella motståndarne

till lotterier vara ense. Men att döma efter vissa af ståtslotteriets

anhängare vid förra riksdagen fällda yttranden, förefaller

det, som om äfven åtminstone åtskilliga af dem bestämdt ogillade

den utsträckning, i hvilken Kungl. Maj:t medgifvit penningelotteriers

anordnande.

Vid sådant förhållande torde tiden vara inne att föra fram

frågan om penningelotteriers fullständiga afskaffande i vårt land.

Till stöd för en sådan åtgärd kan åberopas allt hvad ofvan

biff vit sagdt om sådana lotteriers skadlighet.

Till stöd för en motsatt åsikt torde väl anföras, att vissa

allmänna ändamål främjats och främjas genom lotterierna, hvilka

ändamål måhända eljes ej skulle kunna tillgodoses utan få ligga

nere. För min del kan jag ej godkänna detta skäl. Om ett ändamål,

för hvilket stort kapital är af nöden, är godt och viktigt, synes mig

den enda rätta vägen vara att öfvertyga antingen staten, därest det

kan komma under statsändamålens kategori, eller den kapitalstarka

delen af allmänheten, därest så ej är fallet, om dess godhet och

vikt, för att på sådant sätt vinna nödigt kapital. Att ett i sig godt

och viktigt ändamål ej skulle kunna ernås annat än genom samliällsfördärfliga

medel, skulle visa en osundhet i den allmänna

uppfattningen, som bör motarbetas, icke främjas.

För min del är jag snarast böjd att sammanställa den tilltagande

och tyvärr genom släpphändta inedgifvanden underblåsta

böjelsen att tillita lotterier såsom ett symptom på en hos oss i senare

tider framträdande osundhet i ekonomiska åskådningar. Denna

osundhet yttrar sig efter mitt förmenande på andra områden bland

annat i en viss benägenhet till spekulation, som ej står i rätt

proportion till underlagets soliditet. Äfvenså i eu viss benägenhet att

bedöma »stora» affärer efter en annan moralisk måttstock än smärre

— ett synnerligen ödesdigert misstag, som ej alltid hämnar sig på de

enskilde, men alltid i större eller mindre grad på det allmänna.

Hvad jag här ofvan sagt är, såsom af sammanhanget torde

framgå, sagdt uteslutande om penningelotterier. Att konst- och

industrilotterier samt saklotterier för välgörande ändamål ej falla

under samma dom som penningelotterier är efter min öfvertygelse

obestridligt. Vinsternas ofantligt mycket mindre — understundom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

ganska svårrealiserade — värde göra saklotterier till något helt annat

än penningelotterier, bland annat därutinnan, att den lottköpande

publiken i det ena och det andra fallet blifver helt olika. Att en

välbergad medborgare — och den alldeles öfvervägande delen af

välgörenhets-, konst- och industrilotternas afnämare tillhöra helt

visst den välbergade klassen — vill på samma gång göra sig en

möjlig vinst och uppmuntra konst eller slöjd, behöfver ej vara

något skadligt. Han kan nämligen utan svårighet bära den sannolika

förlusten, den spelar för honom ej annan roll än en onödig

utgift. Den utgör ej ett tärande sår i hans hushållning, som drifver

honom — såsom spelförlusten ofta drifver den fattige — till att

spela mera och mera.

Därest penningelotterier skulle af sk äflas, borde detta tydligen

ske genom att upphäfva den myndighet, som nu möjliggjort deras

florerande, d. v. s. Kungl. Maj:ts hittills utöfvade myndighet att

medgifva dylika lotteriers anställande.

Ett sådant upphäfvande åter erfordrar eu af Kungl. Maj:t

och Riksdagen gemensamt beslutad lagstiftning i ämnet, en lagstiftning,

som antingen kunde göras i form af en i 18 kap. strafflagen

införd bestämmelse, hvilken med straff beläde anställande af

penningelotterier, eller ock genom att, med upphäfvande i dess

helhet af den nu af Kungl. Maj:t utfärdade förordningen af den

6 augusti 1881, en särskild af de båda statsmakterna gemensamt

beslutad lag komma till stånd.

I förra fallet kunde Kungl. Maj:t utan vidare fortfarande

lagstifta angående andra lotterier än penningelotterier och följaktligen

äfven dispensera från sina härom utfärdade bud. I senare fallet

borde den nya särskilda lagen innehålla noggrann! afpassade bestämmelser

om en sådan dispensrätt beträffande saklotterier.

Emellertid torde den utvägen atb i eu särskild af Kungl. Maj:t:

och Riksdagen stadgad lag sammanfatta alla bestämmelser rörande

lotterier vara att anbefalla särskildt ur den synpunkten, att ej blott

inhemska penningelotterier böra förbjudas utan äfven prohibitiva

och repressiva åtgärder höra vidtagas gent emot de försök att här

i landet vinna afsättning för utländska lotter, hvilkas stora omfattning

utgör det starkaste skälet för anhängare af tanken på ett

statslotteri. Och det lärer i hög grad kunna intressera Riksdagen

att dylika prohibitiva och repressiva åtgärder blifva så stränga och

kraftigt verkande som möjligt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

5

Äfven synes mera ingripande kontroll i vissa fall vara af

nöden i fråga om de konst- och industrilotterier, som varda tillåtna.

Med åberopande af de skäl och grunder jag här ofvan anfört

hemställes, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag om lotterier, hvarigenom penningelotterier i vårt

land helt och hållet afskaffas, fullt verksamma åtgärder mot utländska

lotters försäljning i Sverige möjliggöras samt mindre lotterier för

välgörande ändamål äfvensom konst- och industrilotterier för särskilda

fall efter vederbörlig pröfning väl varda tillåtna, men i händelse

lotteriet är af större omfattning ställas under effektiv kontroll.»

Lotterier af olika slag hafva sedan lång tid tillbaka förekommit

i vårt land. Det mest kända af sådana företag i äldre tid

var det s. k. nummerlotteriet, som af Kungl. Maj:t efter tillstyrkande

af Rikets Ständer inrättades år 1771 och fortgick till 1841, då det

upphäfdes. Sedan på förekomna anledningar förbud utfärdats, dels

under år 1739 mot andra lotterier än sådana, som inrättades för

välgörande och allmännyttiga ändamål, dels ock år 1750 mot lotterier

af hvad namn de vara månde, utom dem som redan voro privilegierade,

blefvo genom kungl. kungörelsen den 18 juni 1772 alla

lotterier till enskild förmån, hvarhälst de kunde inrättas och hållas,

förbjudna, hvarjämte stadgades böter för den eller dem, som antingen

hos Kungl. Maj:t eller hos Rikets Ständer vågade därom göra ansökning.

Ungefär samtidigt förbjöds all försäljning här i landet af lotter

för utländska lotteriers räkning, hvilket förbud dock upphäfdes den 6

juni 1826. Genom kungl. kungörelsen den 20 april 1824 meddelades

för två års tid tillstånd att, under iakttagande af vissa villkor,

försälja fast egendom på lotteri. Detta slags lotteri fortsattes dock,

ända till dess detsamma upphäfdes genom förordningen den 21 mars

1844. Sistnämnda författning, som utfärdades med anledning af

framställning från Rikets Ständer, innehöll i §§ 1 och 2 föreskrifter, i

hufvudsak motsvarande dem, som innefattas i §§ 1 och 3 af gällande

förordning angående förbud mot lotterier m. m. den 6 augusti 1881. Då

det emellertid snart visade sig, att en art af penninglotterier kunde,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

med kringgående af 1844 års författning, bedrifvas i förening bland

annat med litterär förlagsverksamhet, gjorde 1880 års Riksdag framställning

hos Kungl. Maj:t om meddelande af sådan förklaring af

livad med lotteri i nämnda författning skulle förstås, att det med

densamma åsyftade ändamål måtte kunna vinnas fullständigare än

hvad dittills visat sig vara fallet. Med anledning häraf utfärdade

Kungl. Maj:t den nuvarande förordningen i ämnet, hvars 3 första

§§ äro af följande lydelse:

»1 §. Lotteri om penningar eller penningars värde må ej för

allmänheten inrättas och öppnas; och vare ej heller någon tillåtet

att, för egen eller annans räkning, utbjuda eller afyttra lott eller

annat bevis om rätt till delaktighet i dylikt, inom eller utom riket

anordnadt företag eller att kungöra försäljning af sådant bevis.

2 §. Hvad i 1 § i afseende å lotteri är stadgadt gälle ock

om annat företag, hvarigenom åt en eller flera af de däruti deltagande

erbjudes i penningar eller penningars värde utfäst och efter

lottning eller därmed jämförlig anordning utgående vinst till högre

belopp än det, som erbjudes till enhvar af deltagarne.

§ 3. Stadgandena i 1 och 2 §§ må icke utgöra hinder för

bortlottning af lösören för välgörande ändamål eller af konstsaker

till svenske konstidkares understöd och uppmuntran; dock bör om

sådan lottning anmälan förut ske hos Konungens befallningshafvande,

som äger att efter pröfning af omständigheterna till bortlottningen

meddela tillstånd.»

Enligt gällande bestämmelser i ämnet är sålunda lotteris

inrättande och upplåtande för allmänheten principiellt förbjudet

utom i de fall, som i § 3 af lotteriförordningen angifvas. Då

bestämmelserna tillhöra området för Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning,

kan emellertid Kungl. Maj:t i administrativ ordning medgifva

undantag från tillämpningen af desamma. Efter förordningens

tillkomst har ock vid flera tillfällen tillstånd af Kungl. Maj:t meddelats

till inrättande af industri- och konstflitlotterier af större eller

mindre omfattning och varaktighet, af livilka slags lotterier åtminstone

det förstnämnda icke synes vara i författningen särskildt afsedt, och

Riksdagen har äfven gjort framställningar om sådana lotteriers

anordnande. Men därjämte har, såsom i motionen anförts, Kungl.

Maj:t särskildt under senare tiden vid flera tillfällen tillåtit inrättande

af penninglotterier. Lagstiftningen beträffande lotteriväsendet hos

oss står alltså faktiskt på den ståndpunkt, att lotterier kunna få

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N-.o 40.

7

inrättas efter medgifvande i hvarje särskilt fall. Sådant medgifvande

föregås dock alltid af en noggrann pröfning af det ändamål, för

hvilket lotteriets inrättande blifvit begärdt, och de villkor, under

hvilka lotteriet skulle äga rum.

Frågan om lotteriväsendets ordnande på andra grunder har,

utom hvad ofvan nämnts, vid en mängd olika tillfällen varit föremål

för representationens pröfning. De i ämnet väckta framställningarna

hafva företrädesvis afsett dels afskaffande af lotterier

i allmänhet eller införande af skärpta bestämmelser i syfte att

så mycket som möjligt inskränka spelet å såväl inländska som

isynnerhet utländska lotterier, dels ock inrättande af statslotteri,

hvilket under de sju sista årtiondena föreslagits vid icke mindre än

tio olika tillfällen, utan att förslagen härom dock föranledt till någon

Riksdagens åtgärd. Därjämte har, såsom förut omnämnts, frågan

om industrilotteriers inrättande vid flera tillfällen förevarit hos

Riksdagen. Såsom häraf framgår har stundom den uppfattningen

velat göra sig gällande, att allt slags lotterispel är otillbörligt och

bör förbjudas, stundom åter hafva vissa slag af sådant spel ansetts

mindre farliga eller till och med fördelaktiga, och jämväl i öfrigt

hafva meningarna om hvad i förevarande afseende är nyttigt och

lämpligt i hög grad vexlat. Motionären ifrågasätter nu lotteriväsendets

reglerande genom en af Konung och Riksdag gemen
samt

stiftad lag med ovillkorligt förbud mot penninglotterier samt

noggrant angifvande af såväl de förutsättningar, under hvilka

andra lotterier skulle få inrättas, som ock de kontrollåtgärder,

hvilka vore erforderliga med afseende å sådana lotterier af större

omfattning.

Vid bedömande af föreliggande fråga har utskottet icke kunnat

finna deltagande i lotterispel i och för sig utgöra en handling

af den moraliska halt, att ovillkorligt förbud däremot af denna

anledning är påkalladt. Fn sådan uppfattning är ock oförenlig med

det i motionen innefattade förslaget, enligt hvilket endast penninglotterier

skulle helt och hållet förbjudas, men andra lotterier under

vissa förutsättningar vara tillåtna. Om lotterispel idkas med måtta

och i förhållande till den spelandes tillgångar kan det ej heller i

allmänhet innebära någon större fara eller olägenhet. Men missbruk

och öfverdrift kunna i detta som i andra fall förekomma, och oförnekligen

har lotteri väsen det visat sig vara förenadt med särskildt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utledande N:o 40.

störa frestelser i sådant afseende. Det är med hänsyn härtill, som

lagstiftningen kan och bör ingripa hämmande och reglerande.

Huru långt lagstiftningen bör gå i sin sträfvan att motarbeta

de skadliga följderna af spellusten, är emellertid en svårlöst fråga.

Enligt utskottets uppfattning bör staten endast varsamt ingripa på

ett område, inom hvilket den enskildes själfbestämmanderätt i regel

bör vara afgörande. Erfarenheten lärer dessutom hafva visat, att

resultatet af förbudslagstiftning i ena eller andra hänseendet, där

sådan förekommit, i allmänhet icke motsvarat hvad man däraf väntat.

Den uppmuntrar snarare till öfverträdelse!’ och bidrager, i den mån

sådana äga rum, till minskande af aktningen för lagen.

Nuvarande lagstiftning och lagtillämpning i vårt land följa,

såsom ofvan påvisats, i dessa hänseenden en medelväg, hvilken synes

utskottet i hufvudsak icke gifva anledning till några befogade

erinringar.

Såvidt utskottet har sig bekant, hafva nämligen några större

olägenheter icke föranledts af de lotterier, hvilka såsom undantag

från lotteriförordningen blifvit af Kungl. Maj:t tillåtna. Visserligen

framhålles i motionen, hurusom de på senaste tiden medgifna

penninglotterierna omfattat mycket betydliga belopp. Med afseende

härå är dock att märka, att ett lotteri i regel under det år, då

det medgifves, icke utgår med hela det belopp, som det afser,

utan i allmänhet sträcker sig öfver en längre tidrymd. Äfven om

de af motionären angifna summorna absolut taget äro stora, är

för öfrigt den roll, som desamma spela, om de fördelas på de enskilde

lottköparne, af ganska liten betydelse.

Utskottet finner jämväl, i motsats till motionären, den synpunkten

ganska beaktansvärd, att de penninglotterier, som sålunda

medgifvits, tjänat till främjande af allmänna syften, hvilka knappast

skulle hafva blifvit i annan ordning tillgodosedda. Lotteriet innebär

ett lätt och verksamt medel att förena spridda krafter för liefordrande

af ändamål, hvilka kräfva eu samverkan i större omfattning.

Mera än ett företag, hvilkets allmänna betydelse torde böra

erkännas, men som i allt fall sannolikt icke kunnat påräkna tillräckligt

understöd hvarken af statsverket eller af enskilda kapitalister,

har på sådant sätt kommit till stånd. Om penninglotterier blefve

ovillkorligen förbjudna, skulle eu dylik möjlighet i regel vara utesluten.

För att ovillkorligt förbud mot anordnande af penninglotterier

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

9

inom landet skulle medföra den verkan, som därmed åsyftas, måste

det för öfrigt stå i samband med åtgärder, som förekomme deltagande

i utländska lotteriföretag. Redan nu finnas, såsom ofvan anförts,

föreskrifter i syfte att förhindra spridande inom landet af prospekt

om och inbjudningar till deltagande i dylika företag och sålunda

minska frestelserna till lotterispel. Dessa föreskrifter hafva emellertid

visat sig föga effektiva, och enligt utskottets mening möter det

synnerliga svårigheter att härutinnan åstadkomma verksamma åtgärder.

Utskottet vill endast erinra om att, sålänge brefhemligheten

kvarstår oförkränkt, spridande af lotteriprospekt och deltagande i

lotteri alltid kunna ske genom bref.

Motionären har, såsom förut nämnts, icke afsett att införa

ovillkorligt förbud för annat lotteri än penninglotteri, men, då enligt

hans mening mera ingripande kontroll än den, som nu i allmänhet

förekommer, i vissa fall är af nöden med afseende å de lotterier,

hvilka fortfarande såsom hittills skulle få inrättas, ifrågasätter han

emellertid, att i den lag om lotterier, som han vill hafva till stånd,

skulle meddelas bestämmelser om effektiv kontroll å dylika lotterier,

som vore af större omfattning. Om inrättande af industrilotterier

äfvensom konstlotterier af större utstäckning göres dock i allmänhet

framställning hos Kungl. Maj:t, som, om tillstånd till lotteriet

meddelas, icke lärer underlåta att, fortfarande såsom hittills, samtidigt

meddela noggranna föreskrifter om lotteriets omfattning och

villkoren för detsamma äfvensom föranstalta om tillsyn å efterlefnaden

af berörda föreskrifter. Något behof af ändrade bestämmelser

härutinnan har, såvidt utskottet känner, icke framträdt.

Utskottet finner alltså lagstiftningens ståndpunkt i förevarande

ämne vara i hufvudsak riktig. Om berörda lagstiftning skulle erhålla

formen af lag, tillkommen genom beslut af Konung och Riksdag

gemensamt, borde därför i utskottets tanke denna lag så affattas,

att hufvudgrunderna för den nuvarande rättstillämpningen lämnades

orubbade, och särskild! anser utskottet icke lämpligt, om

Kungl. Maj:ts befogenhet att medgifva undantag från förbudet mot

penninglotterier skulle upphöra. Under sådana förhållanden skulle eu

hemställan till Kungl. Maj:t om utarbetande och framläggande för

Riksdagen af ett lagförslag i ämnet enligt utskottets uppfattning

vara en åtgärd af väsentligen formell innebörd, och utskottet kan så

mycket mindre tillstyrka en dylik framställning, som någon anledning

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 7 Sami. 33 Höft.

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Uttalande N:0 40.

icke påvisats, hvarför man skulle frångå den hittills rådande åsikten,

att reglerna för lotteriväsendets ordnande tillhöra området för Kungl.

Maj:ts ekonomiska lagstiftning.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herr Styrlander mot vissa delar af utskottets motivering;

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Nilsson och Johansson,

hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen, i anledning

af förevarande motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. Maj.t täcktes efter verkställd utredning låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning om

lotterier.

Till stöd för denna uppfattning har herr Lindhagen anfört

följande:

»I likhet med motionären anser jag, att lotteriförhållandena

böra ordnas genom en af Konung och Riksdag gemensamt stiftad

lag. Detta påkallas redan af det växande intresset för dessa angelägenheter,

hvilket intresse går i två motsatta riktningar, fordrande

den ena inskränkning och den andra utsträckning af möjligheterna

att anställa lotterier. Men vidare har erfarenheten visat, att det

administrativa bedömandet under sådana förhållanden måste blifva

godtyckligt, i det att med personombyten följa omkastningar i grundsatser

samt att äfven under samma ledning förhoppningar om

beviljandet af lotterier för enahanda ändamål ömsevis uppmuntras

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande No 40.

11

eller gäckas. Särskild! olämpligt och egnadt att väcka undran hos

allmänheten är att den i ämnet utgifna administrativa författningen

af den 6 augusti 1881 på sådant sätt i själfva verket icke efterlefves.

Sålunda stadgar denna författning ovillkorligt förbud för

penninglotterier. Men vid sidan härom har af Kung! Maj:t på

senare tider ändock medgifvits. sådana lotterier till högst afsevärda

belopp. Och denna praxis kan lätt utveckla sig till ännu större

frikostighet i beviljandet af ansökningar härom. En dylik dispensrätt

bör i hvarje fall stadgas i själfva lagen om lotterier och där

uttryckas så, att den endast må ifrågakomma i undantagsfall inom

ett måttligt belopp och för särskild! behj ärtans värda allmänna ändamål,

hvilka ej kunna på annat sätt tillgodoses. Att alldeles utesluta

hvarje möjlighet att inrätta ett penninglotteri kan måhända

med de olika uppfattningar af lotterier, som äro rådande, icke för

närvarande lämpligen ifrågasättas, utan torde en vidare utveckling

af lagstiftningen i detta ämne höra anstå till dess rättsuppfattningen

å detta område mera stadgat sig.

Från författningens förbud mot lotteri om penningars värde

medgifver den visserligen själf undantag för bortlottning af lösören

för välgörande ändamål och af konstsaker till svenska konstidkares

understöd och uppmuntran, hvartill Konungens befallningshafvande

äger meddela tillstånd. Men äfven här har Kungl. Maj:t

delvis på Riksdagens egen framställning plägat vid sidan om författningen

i ganska stor utsträckning medgifva ytterligare undantag

dels för inrättandet af industrilotterier och dels för bortlottning af

lösören äfven för andra än i egentlig mening välgörande ändamål,

såsom för uppförandet af samlingslokaler åt olika slag af föreningar

och samfund. Äfven dessa undantag, hvilka i och för sig

ofta kunna vara synnerligen behj ärtans värda, böra emellertid om

nämnas i själfva lagen och där till omfång och beskaffenhet närmare

begränsas.

Hvad slutligen angår kontrollen, så innehåller 1881 års författning

visserligen förbud mot att utbjuda eller afyttra lott eller

annat bevis om rätt till delaktighet i något inom eller utom riket

anordnadt lotteriföretag eller att kungöra försäljning af sådant bevis.

Detta lärer emellertid hitintills ej hindrat att inom riket bosatta

kollektör cl'' för utländska penninglotterier öppet utbjuda och afyttra

lotter i dessa företag, för hvilken rörelse de, såsom det uppgifves,

af myndigheterna beskattas i stället för att enligt författningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

bestraffas. Häri bör en rättelse möjligen kunna åstadkommas. Men

för att i öfrigt, såsom motionären önskar, åstadkomma fullt verksamma

åtgärder mot utländska lotters försäljning i Sverige, synes

ingen annan utväg stå till buds än upphäfvande! af bref hemligheten,

såvida man ej vill inslå på att inrätta ett statslotteri, hvilket motionären

dock tydligen framför allt vill. förekomma. Kontrollen åter å

de inom riket för särskilda fall medgifna lotterierna af lösegendom

lärer ofta vara ingen eller mycket ofullständig. Författningen

nämner icke ens något om att kontroll här bör utöfvas.

En bättre lagstiftning i detta ämne bör naturligtvis föregås

af en utredning om de på senare tider medgifna lotteriernas ändamål,

omfång och öfvervakande samt, såvidt möjligt, äfven om utsträckningen

af och tillvägagångssättet för utländska lotters försäljning

inom riket.»

Herrar Almgren,

antecknadt, att de icke

Waldenström och A. Olsson hafva begärt få

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.