Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 47

1903-03-27 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:47, Lagutskottets Utlåtande N:o 47

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

1

N:o 47.

Ank. till Rikad. kansli den 11 april 1903, kl. 9 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående vissa ändringar

i gällande bestämmelser om aftal rörande nyttjanderätt

till fastighet i stad m. m.

Lagutskottet har fått till sig hänvisade två särskilda motioner,

genom hvilka föreslagits vissa ändringar i gällande bestämmelser om

aftal rörande nyttjanderätt till fastighet i stad. Bland dessa motioner

åsyftar den ena, som under n:o 3 i Första Kammaren afgifvits af herr

G. F. Östberg, sådan ändring af 2 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals

bestånd den 25 april 1889, att stadstomt, som vore belägen

å planlagdt område, skulle få i sin helhet upplåtas på högst 50 år, därest

stadens byggnadsnämnd förklarat, att reglering af tomtens gränser

ej vore erforderlig för stadsplanens genomförande. Den andra af berörda

motioner, n:o 109 i Andra Kammaren, har väckts af herr II. Hedlund

och afser sådan lagändring, att innehafvare af nyttjanderätt till

regleradt allmänt tomtområde skulle, när tiden för nyttjanderättsaftalet

utlupit, äga rätt att förnya detsamma mot utfästelse att erlägga den

afgäld, som på närmare angifvet sätt blefve fastställd.

I sammanhang med ofvannämnda förslag hafva bemälde motionärer

i två särskilda, till behandling af lagutskottet äfvenledes öfverlemnade

motioner, n:o 4 i Första Kammaren och n:o 110 i Andra Kammaren,

Bih. till Likså. Prot. 1903. 7 Sami. 39 Höft. (N:o 47.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

ifrågasatt meddelande af lagbestämmelser rörande inteckning i byggnad

å annans mark.

Herr Östbergs motioner äro af följande lydelse:

motionen n:o 3:

»Bland de många problem, de hastigt växande storstäderna hafva

att lösa, framträder frågan om anskaffande af bostäder för de mindre

bemedlade såsom en af de angelägnaste och på samma gång en af de

svåraste. Man kommer allt mera till den uppfattningen, att regleringen

af tillgången å arbetarebostäder icke kan helt och hållet öfverlämnas

åt enskild företagsamhet och omtanke, utan att kommunalmyndigheterna

måste ägna denna fråga sin uppmärksamhet och hafva skyldighet att

underlätta och befrämja byggnadsverksamheten, där den visar sig icke

följa med behofvet.

Att byggnadsverksamheten ofta är otillräcklig, beror otvifvelaktigt

därpå, att kostnaderna ställa sig alltför höga. Tomterna äro dyra,

materialprisen uppjagade, arbetslönen hög och byggnadslånen draga

höga räntor. Af dessa faktorer äro flere sådana, att kommunerna icke

kunna därå inverka. Detta gäller icke minst om den allra viktigaste

kostnaden, nämligen arbetslönerna, som i vårt land, där arbetsintensiteten

hos byggnadsarbetarne icke är sådan den borde vara, antagligen

äro högre än i de flesta andra länder. Men i vissa afseenden, särskild!

genom anskaffande af billiga tomter, kunna kommunerna göra mycket.

I allmänhet äga städerna stora tomtområden och äro dessutom

vanligen i tillfälle att inköpa mark utom det bebyggda området, åtminstone

om man tänker därpå, innan behofvet af byggnadstomter är öfvei*- hängande. Det synes då ligga nära till hands, att de kommunala

myndigheterna, för så vidt de önska befordra byggnadsverksamheten,

försålde i stadens ägo varande tomter för byggnadsändamål mot billiga

villkor. Att man likväl är obenägen därför, beror af två orsaker. Dels

anser man, att ordnandet af gator skall betalas med hvad som inflyter

för försålda tomter eller, där kommunen inköpt mark för gaturegleringar,

med vinsten å tomtförsäljningar, dels fruktar man, att nedsättning

af tomtpris icke komme att gagna den samhällsklass, som behöfver

billiga bostäder, utan endast skulle bereda vinst åt enskilda yrkesspekulanter

på det allmännas bekostnad. Man kan icke förneka, att dessa

synpunkter äro värda allt afseende. Det skall alltid blifva ytterst svårt

att så ordna tomtförsäljningar, att man underlättar byggnadsverksamheten

utan att till förmån för enskilde obehörigt tillbakasätta det allmänn:

- intresse. Detta framträder ännu tydligare, om man betänker,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 3

att tomtvärdena alltjämt stegras, i den man staden växer utöfver sina

förra gränser.

Enligt min uppfattning skulle stadskommunerna bättre befrämja

byggandet af billiga bostäder och på samma gång bättre tillgodose

sina egna intressen, om de i stället för att sälja tomter uppläte dem

till bebyggande emot tomthyra. Då emellertid den nu gällande lagstiftningen

om hyra af tomt i stad så godt som omöjliggör dylika tomtupplåtelser,

anser jag högst önskvärd!,, att tiden för aftal om nyttjanderätt

till tomt i stad måtte väsentligt utsträckas.

Enligt 1734 års lag kunde all jord, såväl i stad som på landet,

upplåtas på huru lång tid som helst, men kungl. förordningen den 21

december 1857 införde den inskränkningen, att afhandling om nyttjanderätt

till hus och gård i stad ej må gälla utöfver tio år, ändock att den

på längre tid ställd är. Det är klart, att tomter ej kunna uthyras för

byggnadsändamål under så kort upplåtelsetid som tio år. Hvad som i

lika hög grad försvårar och i de flesta fall omöjliggör uppförande af

byggnader på ofri grund är det förhållandet, att inteckning ej kan meddelas

i hus å annans mark. Dessa omständigheter hafva gjort, att upplåtelse

af tomter i städerna för bebyggande, hvilket förr var vanligt,

numera så godt som upphört, och kommunerna hafva liksom enskilde

öfvergått till försäljning mot full äganderätt.

Då man vet, att i England tomter kunna upplåtas på 99 år, och

dylika upplåtelser där alltjämt äro ytterst vanliga, måste det förefalla

besynnerligt, att man hos oss inskränkt upplåtelserätten till så kort tid

som tio år. De motiv, som anfördes vid 1856—1858 års riksdag, voro

dels, att man ansåg obilligt, att den nye ägaren af en försåld egendom,

som förut ägde oinskränkt rätt att håfva alla hyresaftal (»köp bryter

legostämma»), skulle under alltför lång tid vara beröfvad fri disposition

af sin fastighet, dels att man fruktade, att långvariga upplåtelser skulle

lägga hinder i vägen för städernas ändamålsenliga reglering.

Dessa skäl må hafva sin betydelse, men blott inom vissa gränser.

Om det må erkännas vara olämpligt och i många fall till verklig olägenhet

för husägarne, att en enstaka lägenhet i ett hus uthyres på

mycket lång tid, då detta kan hindra ett ändamålsenligt användande af

alla öfriga lägenheter, så gäller detta icke i det fall, att en hel tomt,

vare sig bebyggd eller obebyggd, uthyres på längre tid. Upplåtaren

har själf afstå!! från rätten att disponera egendomen eller någon del

däraf och förklarat sig nöjd med en bestämd inkomst däraf, och en

eventuell köpare af sådan fastighet kan icke beklaga sig öfver den inskränkta

dispositionsrätten, då detta är ett känd! förhållande; i alla hän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

delser berör detta ej något allmänt intresse. Med hänsyn till städernas

reglerande må det gärna erkännas, att oreglsrade tomter ej böra få upplåtas

på lång tid, men utsträckning af upplåtelsetiden för fullständigt

reglerade tomter kan ju i ifrågavarande hänseende ej vara till någon

olägenhet.

Det kan sålunda icke med fog påstås, att en utsträckning af tiden

för tomtupplåtelse under ofvan angifna villkor till femtio år, såsom på

landet, skulle medföra skada vare sig ur enskild eller allmän synpunkt.

Skulle man vilja begränsa reformen till att gälla endast upplåtelser af

tomter, tillhöriga stadskommunerna, förstår jag icke, huru man från

någon synpunkt skulle kunna göra någon erinran däremot, då man får

antaga, att vid sådana upplåtelser det allmännas intresse komme att

framför allt tillgodoses.

Städernas myndigheter stå nu i en ganska ömtålig ställning, då

man å ena sidan framhåller krafvet att skaffa billiga bostäder för den

mindre bemedlade befolkningen och begär, att kommunen skall vidtaga

direkta åtgärder för ändamålet, särskildt genom att sälja tomter till

billigt pris, men å andra sidan ställes på vederbörande det anspråket,

att de ej genom tomtförsäljning till underpris skola bortslösa kommunens

egendom och lämna enskilda spekulanter hela vinsten på den stegring

i tomtvärden, som vanligen medföljer stadens tillväxt. Dessa svårigheter

skulle i väsentlig mån kunna öfvervinnae, om kommunen hade

tillfälle att på längre tid upplåta tomter för bebyggande emot tomthyra

med bibehållande af sin äganderätt och möjligheten till högre tomthyra

i framtiden.

För att antyda, huru jag tänkt mig städernas tomtupplåtelser, vill

jag angifva de villkor, som enligt min tanke lämpligen skulle kunna

uppställas, då det vore fråga om arbetarebostäder. Tomten upplåtes

på en tid af femtio år mot viss tomthyra. Byggnader skola inom viss

tid uppföras efter före upplåtelsen fastställda ritningar; nybyggnader

eller väsentliga ombyggnader få ej ske utan medgifvande af staden.

Vid upplåtelsetidens slut eger tomtinnehafvaren option till förnyelse mot

då bestämd tomthyra och på då bestämd upplåtelsetid; är han ej villig

antaga dessa villkor, är staden skyldig inlösa de byggnader, som med

stadens medgifvande uppförts, efter deras materiella värde vid afträdet,

hvaremot byggnader, som möjligen uppförts utan tillstånd af staden,

skola borttagas. Staden kan förbehålla sig att vid öfverlåtelser af

arrenderätten återtaga tomten mot skyldighet att inlösa byggnaderna

till det vid öfverlåtelsen betingade priset eller efter i den ursprungliga

upplåtelsen bestämda villkor. Upplåtelserätten förverkas genom under
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

låtenhet att betala tomthyrau eller gröfre öfverträdelser af upplåtelsevillkoren,

hvarvid byggnaderna inlösas efter deras materiella värde med

visst afdrag, t. ex. 1/3 eller 1li.

För att byggnadsverksamhet på sålunda upplåtna tomter skall

komma till stånd, är nödvändigt, att byggnaderna kunna intecknas.

Jag hemställer därför i särskild motion om lagstiftning i sådant syfte.

Under förutsättning, att byggnader å annans mark kunna intecknas till

förmån för lämnadt byggnadsförlag och att sålunda kreditväsendet kan

ordnas, blir det för städerna möjligt att genom tomtupplåtelser mot

billig tomthyra kraftigt uppmuntra byggnadsverksamheten och därigenom

verka för, att hyrorna ej oskäligt uppdrifvas. Genom den begränsade

upplåtelsetiden och förbehåll om inlösningsrätt kan man förhindra, att

priset å husen framdeles vid öfverlåtelser stegras alltför mycket, hvilket

i sin mån skall bidraga till, att hyrorna äfven i framtiden kunna hållas

måttliga.

Det kan synas, som om kommunen genom att upplåta tomter mot

lägre hyra, än som motsvarar ränta å den summa, hvartill de vid upplåtelsen

värderas, skulle lida en förlust, men det är icke troligt, att så

skulle blifva fallet. I händelse af stadens tillväxt kommer sannolikt

tomtvärdet under upplåtelsetiden att stiga så mycket, att det visar sig

hafva varit en god affär att hafva behållit äganderätten. Och i alla

händelser innebär befolkningens tillväxt en så stor fördel ur ekonomisk

synpunkt, att den skenbara uppoffringen därigenom torde uppvägas.

Härvid bör äfven påpekas, att det är till stor fördel för stadens finanser,

om de, som hafva sin verksamhet inom staden, hafva sina bostäder

inom stadens område i stället för att utflytta till förstäder på landsbyggden,

liksom det äfven är af största vikt, att industriella verk ej

drifvas utom staden på grund af svårighet att där finna tomtplatser

på rimliga villkor.

Då jag är öfvertygad, att rätt till tomtupplåtelser i stad på längre

tid skulle blifva till stort gagn för stadskommunerna och i vissa fäll

äfven för enskilde, hemställer jag, att Riksdagen måtte för sin del besluta,

att 2 § i lagen om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25

april 1889 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad eller till del däraf,

så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, gälle ej öfver tio år,

dock att tomt i stad, som är belägen å planlagdt område, må i sin

helhet upplåtas på högst femtio år, därest stadens byggnadsnämnd förklarat,

att reglering af tomtens gränser ej är erforderlig för stadsplanens

genomförande. Om nyttjanderätt till stadsjord, som till tomt ej

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

hörer, vare lag, som angående nyttjanderätt till läst egendom å landet

i 1 § är stadgadt;

eller alternativt, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t gör

framställning om lagändring i ofvan angifvet syfte.»

motionen n:o 4:

»I särskild motion har jag föreslagit, att tomt i stad må under

vissa villkor kunna med nyttjanderätt upplåtas på eu tid af högst femtio

år. För att det med detta förslag hufvudsakligen åsyftade ändamålet

eller byggnadsverksamhetens befrämjande skall kunna vinnas, är emellertid

nödvändigt, att byggnad å annans mark kan intecknas till säkerhet

för lämnadt byggnadsförlag. Jag vill därför hemställa, att Riksdagen

hos Kungl. Maj:t anhåller om utarbetande af förslag till lag om förlagsinteckning

i sådan byggnad. Men äfven oafsedt den föreslagna utsträckningen

af tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, är dylik inteckningsrätt

af behofvet påkallad, då det är en ofta känd olägenhet, att den, som

uppfört byggnad å ofri grund, ej kan bereda sina fordringsägare inteckningssäkerhet.

Inteckning, hvarom här är fråga, måste bereda förmånsrätt icke

blott i förlagstagaren tillhöriga byggnader med hvad därtill hörer, såsom

ledningar, stängsel, träd m. m., utan ock i besittningsrätten till marken

samt i den rätt till lösen för byggnader och anläggningar, som enligt

aftal skall vid tomtens afträdande af ägaren utgifvas. Då ensamt byggnaderna

utgöra ett osäkert hypotek, om icke besittningsrätten och

eventuellt rätt till lösen är fullt tryggad, lärer det vara nödvändigt,

att i sammanhang med lag om inteckning äfven stadgas, att aftal om

tomtupplåtelse, som är intecknadt till förmån för förlagsgifvare, icke

kan upphäfvas eller ändras genom öfverenskommelse mellan jordägare

och tomtinnehafvare utan samtycke af dem, som äga förlagsinteckning

i tomtinnehafvarens byggnader och besittningsrätt.

I afseende å förmånsrättsordningen lärer stadgande om förlagsinteckning

i byggnader å annans mark böra inrymmas i handelsbalken

17 kap. näst efter 6 §, som stadgar, att i byggnad å annans grund i

staden eller på landet hafva jordägare för afgäld af jorden företräde

till åbyggnaden.

Lagstiftning i detta ämne kan måhända vara underkastad åtskilliga

svårigheter, men de böra dock kunna öfvervinnas lika väl här, som då

det varit fråga om inteckning i förlag för bergsbruk, fabriker m. m.

Krafvet på en lag om inteckningsrätt är här fullkomligt lika befogad!.

Jag tillåter mig därför vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte

hos Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 7

för Riksdagen framlägga förslag till lag om förlagsinteckning i byggnad

å annans mark.»

Herr Hedlunds motion n:o 109 lyder sålunda:

»Städernas mäktiga utveckling under det gångna århundradet har

flerstädes i utlandet fäst uppmärksamheten på den hastigt, ofta oberäkneligt

och ofantligt högt stigande jordräntan å deras område såsom en inkomstkälla,

hvilken det allmänna borde och ägde full rätt att anlita i helt

annan omfattning än hittills. En tomt, som vid en tidpunkt kan vara jämförelsevis

litet värd, kan redan ett eller ett par årtionden därefter hafva

mångdubblats i värde på grund däraf, att staden raskt utvecklat sig och

att utvecklingen dragit sig åt detta håll, ofta också därigenom, att staden

där anlagt gator, sprängt igenom berg, byggt broar, framdragit spårvägar

o. s. v., hvilket väsentligt ökat fastighetsvärdet i trakten, ehuru

därvarande fastigheters innehafvare icke lämnat annan ersättning för

dessa förmåner än den skatt, de i likhet med stadens samtliga skattskyldiga

innevånare fått erlägga för att bekosta de ifrågavarande anläggningarnas

utförande. I stadens centrum, där fördelaktigaste platsen

befinner sig för affärsdrift, stiger tomtvärdet oaflåtligt i mån af handelsrörelsens

utveckling. Och med tiden kunna nya sådana affärscentra

uppväxa, där tomtvärdet på grund häraf från eu ringa början stiger i

höjden.

Enskildes tomtköp från staden ske delvis utan spekulation. Köpare

nöja sig — och måste ofta af brist på medel nöja sig — med uträkningen,

att det lönar sig att bygga på tomten med det pris, han får

betala för densamma. Den framtida värdestegring, han utan tvifvel

hoppas på, kommer som ett tillskott, hvilket han dock ej upptager i

sin kalkyl. I andra fall — såsom ofta där kapitalister eller bolag drifva

byggQadsaffär — ske de i uppenbar spekulation, som öfverbetalar för

tillfället i beräkning att få utlägget med förtjänst igen i framtiden. I

ena fallet som i det andra spekulerar staden-säljaren, och måste det för

att för sin egendom få en ersättning, som någorlunda rättar sig efter

dennas värde. Men stadens spekulation kan intet annat blifva än en

olycklig halfåtgärd. Liksom den enskilde, rike tomtägaren säljer han

så dyrt som möjligt, håller på varan, då efterfrågan saknas till de priser,

han tror sig kunna i bättre tider bekomma. Härigenom hållas hyrorna

uppe och hämmas byggnadsverksamheten, medan staden å andra sidan,

lika litet som den enskilde tomtförsäljaren, kan hoppas betinga sig tomtpris,

som utgöra afsevärdt vederlag för framtida värdestegring, där ej

köparen alldeles missräknat sig i sina förhoppningar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Härvid har icke tagits i betraktande det egentliga tomtjobberiet,

med dess köp af tomter med eller utan åbyggnader på spekulation, i

afsikt ej att bygga utan att hålla dem på hand, tills de kunna afyttras

med större eller mindre förtjänst. Detta slags affär, som går i direkt

strid med samhällsintresset, kan endast ofullständigt hindras genom

stränga villkor i fråga om byggnadsskyldighet, där tomterna köpas från

staden, samt alls icke, där de upphandlas från enskilde, vare sig för

att säljas till enskilde eller till det allmänna. Botemedel häremot åter

bjuda dels lämplig beskattning, dels höga afgifter å omsättningen af

fastigheter.

Våra stadskommuners tillgång på egen mark liknar på sätt och

vis en grufva med begränsad tillgång på malm. Liksom malmbrytningen

en gång tager slut, hvarefter grufvan upphört att finnas till,

så tager försäljningen af stadens ursprungliga egna mark till tomter en

gång slut. Det är en förbrukad skatt, och intet stadssamhälle torde

kunna visa, att det användt inkomsterna af tomtförsäljningen uteslutande

för ändamål, som tillförsäkra framtida släkten motsvarande tillgångar,

om ock i annan form, för att bestrida utgifterna för sina allmänna behof.

Dock köpa stadskommunerna i betydande omfattning ny byggnadsplats

i stället för den försålda. Och det tillhör en framsynt kommunalpolitik

att tillförsäkra sig sådan mark långt utöfver dagens behof.

Men så kommer den dag, då dylika områden åter afyttras till enskilde,

hvilka därmed få den framtida värdestegringen i sin hand, om ock staden

till. regeln inkasserat en vacker mellangift, hvarmed bekostas gator och

öppna platser.

Tydligen äro våra stadskommuner i behof af laga former, hvilka

sätta dem i stånd dels att på helt annat sätt än hittills tillgodogöra sig

jordräntan å sin egendom och dels att tillhandahålla byggnadsmark på billiga

villkor, utan fruktan att därmed se betydande värden gå sig ur händerna.

Dessa laga former saknas för närvarande, i det att nyttjanderätt till

tomt, som öfverlåtits, är begränsad till tio år, utan tillgång att trygga besittningsrätten

därutöfver, och i det att inteckning ej får beviljas i byggnad,

som uppföres å annan tillhörig mark. Bereddes genom nödiga lagförändringar

möjlighet åt stadssamhället att upplåta mark till varaktig

nyttjanderätt och åt nyttjanderättens innehafvare att mot inteckning belåna

det hus han därå uppför, så skulle staden finna sin bästa uträkning i att

upplåta tomten antingen kostnadsfritt eller mot den ränta, den skäligen

kunde anses afkasta för tillfället, och därefter betinga sig genom tid

efter annan skeende taxeringar så stor del af den stigande jordräntan,

som det för staden kan visa sig ändamålsenligt att göra anspråk på,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

med hänsyn därtill, att den enskilda byggnadsverksamheten nog alltid

måste eggas genom någon andel i vinsten äfven af tomtvärdets stegring.

Såsom exempel må anföras ett förslag af docenten G. Cassel i

en uppsats »Om stadskommunens rätt till tomtvärdenas stegring» i

Ekonomisk tidskrift för år 1900: »De riktiga formerna för stads
kommunernas

participerande i värdestegringen på de inom deras område

belägna byggnadsplatserna synes vara följande. Värdestegringen

utrönes genom periodiska t, ex. hvart femte år återkommande taxeringar.

Vid dessa uppskattas först den bebyggda fastighetens hela nettoafkastning.

Det med hänsyn till den rådande allmänna räntefoten

kapitaliserade värdet af denna afkastning utgör fastighetens totalvärde.

Härifrån afdrages nu byggnadernas kostnadsvärde; återstoden är då

tomtens värde. Värdet på obebyggda tomter uppskattas sedan i analogi

med de så utrönta värdena på de bebyggda. Den stegring af

tomtvärdena, som framgår af en jämförelse mellan två på hvarandra

löljande taxeringar af denna art, utgör den värdestegring, som i princip

bör betraktas som kommunens tillhörighet. Sina anspråk på denna

värdestegring bör kommunen göra gällande genom att pålägga fastigheten

en ränta, motsvarande efter en viss fast räntefot värdestegringen,

betraktad såsom kapital. Naturligtvis bör härvid största möjliga försiktighet

iakttagas, så att man är säker att icke på något sätt ingripa

i jordägarens rättmätiga intresse. Därför bör den nämnda räntefoten

sättas särdeles låg, under våra förhållanden till exempelvis 3 procent.

Till ytterligare skydd för jordägaren bör kommunen alltid vara skyldig

att på ägarens anfordran köpa fastigheten till det gamla taxeringsvärdet

eller afstå från sin fordran på värdestegringsränta. — Lättast torde

målet nås, om samhället successivt gör sina anspråk gällande, nämligen

så, att den på byggnadsplatserna lagda räntan till en början fastställes

till exempelvis 1 procent, för att sedan höjas till 2 procent och 3 procent

af värdestegringen.»

(Jordägaren är i det ofvan anförda, som synes, liktydig med inneha

fvar en af den varaktiga ny ttj anderätten).

Till att här ingå i en närmare undersökning af de lämpliga uppgörelsevillkoren

är så mycket mindre anledning, som de kunna växla

efter skilda förhållanden. Att vid inlösen af en fastighet icke byggnadskostnaden

allena får vara rättesnöre för värderingen, är tydligt, då

staden eljes lätt kunde belamras med icke rentabla hus. Att å andra

sidan försummadt underhåll af ett hus måste åtföljas af motsvarande

afskrifning, är äfven påtagligt, liksom ock att vid tomtlegans bestämmande

don i trakten för lika läge gällande afkastningen, oj den särBih.

till Likså. Prut. 1003. 7 Samt. 30 Häjt. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

skilda fastighetens, bör läggas till grund, i det att bostadslägenheter

kunna vara mer eller mindre begärliga på grund af inredningens olika

grad af ändamålsenlighet. Hufvudsaken är, att kommunen beredes

möjlighet att upplåta sina tomter till bebyggande i stället för att sälja dem.

Det är lätt att inse, att husbyggnadsaffären med denna anordning

icke blir mindre säker än nu, snarare tvärt om, i det att byggherren

slipper räkna med ett kanske öfverdrifvet beräknadt tomtpris. Frånräknas

vinsten af jordräntan, betingas byggnadens värde uteslutande af

de å densamma nedlagda kostnader och dess ändamålsenlighet. I den

mån jordräntan tages i anspråk för annans än den byggandes räkning,

minskas byggnadsverksamhetens såväl vinst som risk, hvilket i sin mån

stäfjar spekulationen. Risken öfverflyttas i stället på staden, hvilken

däraf föranledes att med mera omtanke än under nuvarande förhållanden

ingripa normerande i afseende å upplåtelsen af dess egna områden.

Stadskassan har att af tomtvärdets stegring påräkna säkert stigande

och betydande inkomster. Bekant är den uträkning, enligt hvilken

staden Berlin, om den i tid förbehållit sig jordräntan å sitt bebyggda

område, nu skulle förfogat öfver eu inkomst, öfverstigande

stadens kommunala skatter, hvilka den sålunda skulle gjort onödiga.

Fn liknande beräkning är af professor Knut Wicksell utförd för Stockholms

stad. (Finantztheoretische Untersuchungen, sid. 154). Under

skeden af ovanligt snabb utveckling visar sig en väsentlig stegring af

tomtvärdet redan under en jämförelsevis kort tid, såsom framgår af

den undersökning, Berlins magistrat 1881 föranstaltade öfver värdestegringen

å sådana hus, som mellan 1868 och 1877 icke undergått

någon förändring i byggnad och inredning. Det kan dock nu gifvetvis

icke vara fråga om att förvärfva för det allmänna den jordränta, som

redan är enskild egendom, men väl att lämna stadssamhällena — liksom

kommuner i allmänhet — möjlighet att tillgodogöra sig jordräntan

å sin nuvarande och blifvande egendom.

För att åstadkomma nödig varaktighet af ny ttj anderätten kräfves

ett tillägg till nuvarande bestämmelser, som gifver ägaren af hus å

kommunal mark rättighet att hvart tionde år förnya sin nyttjanderätt

till tomten mot villkor, att han erlägger den efter-ofvan anförda grunder

utgående tomtafgiften. I likhet med den motionär i Första Kammaren,

hvilken upptagit här berörda fråga, herr G. F. Ostberg, håller

äfven undertecknad före, att det förbehållet må göras, att dylikt aftal

endast må gälla reglerad mark.

Att åter i enlighet med nämnda motionärs förslag utsträcka nyttjanderättetiden

till femtio år kan jag icke finna nödigt, i det att till
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

räckligt mycket af jordräntan i allt fall tillfaller fastighetsägaren för

att gifva husbyggnadsverksamheten nödig uppmuntra!).

Hvad vidkommer den äfvenledes nödiga rätten att inteckna byggnad

på ofri grund, fäster man sig vid den tyska s. k. arfsbyggnadsrätten

(Erbbaurecht), hvarom stadgas i den nya tyska civillagen §§ 1012—1017:

»Ett jordområde kan på det sätt graveras, att den, till hvars förmån

gravationen sker, har en rätt, som kan öfverlåtas och gå i arf, att

öfver eller under jordområdet hafva en byggnad (arfsbyggnadsrätt).

»Denna rätt kan utsträckas till nyttjande af eu för byggnaden

icke erforderlig del af jorden, om detta erbjuder gagn för byggnadens

användning.

»Inskränkning i rätten till endast en del af byggnaden, särskild!

till en våning, är icke tillåten.

»Det för ingåendet af ifrågavarande rätt erforderliga aftalet mellan

ägaren och förvärfvaren måste träffas vid samtidig inställelse af båda

parterna inför fastighetsbokbyrån (Grundbuchamt).

»Arfsbyggnadsrätten upphör icke genom byggnadens undergång.

»För ifrågavarande rätt gälla de bestämmelser, som afse jordäganderätt.

De föreskrifter, som gälla för förvärf af jordäganderätt och

för de ur jordäganderätt härrörande anspråken, gälla i tillämpliga delar

i afseende på arfsbyggnadsrätt.»

En tillämpning å våra förhållanden af dessa ändamålsenliga stadganden

synes vara synnerligen oneklig.

Oöfvervinneliga svårigheter torde det i allt fall icke möta att ordna

inteckningsrätt i byggnad å allmän grund, till hvilken varaktig nyttjanderätt

är stadgad, i så fasta former, som här äro förutsatta, i synnerhet

som icke mindre fasta former skulle gälla för byggnadens öfvergång i

allmän ägo och dess värdering för sådant fall.

En bland de viktigaste anledningar till bostadshyrornas onaturliga

fördyrande och bostadsbrist undanröjes genom eu sådan anordning som

den här omtalade, i det att kommunen alltid kan tillhandahålla mark

för byggnadsverksamhet till synnerligen billig afgäld och att det alltid

tinnes tillgång på bostäder, hvilka icke från början belastats med dryga

tomtpriser. 1 hvad mån därmed också lindras eller förebyggas de svåra

sociala missförhållanden, hvilka följa bostadsnöden åt, det betryck den

vållar mindre bemedlade öfver hufvud, samt det missnöje och den oro,

som särskild! inom arbetarevärlden uppstår, då den ser eu stigande del

af sina löneförmåner slukas af bostadshyran, är lätt att inse. Att det

för allmänheten öfver hufvud är mera tilltalande att erlägga de hyresstegringar,

hvilka i allt fall medfölja ett samhälles stigande utveckling

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N;o 47

till kommunen, hvarigenom kommunalskatten i motsvarande grad lindras,

än att lämna dem till enskilda fastighetsägare, bör också vara uppenbart.

Också hafva redan flere städer i utlandet inslagit på denna väg.

Sedan 1896 säljer staden Amsterdam icke flere tomter, utan allenast

utarrenderar dem. I Tyskland gör staden Frankfurt am Main dylika

upplåtelser och har i förening härmed bildat en kommunal lånekassa,

hvarur byggnadslån lämnas till mindre bemedlade. Å Hamburgs frihamnsområde

tillämpas upplåtelseprincipen o. s. v.

På grund af det anförda tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring, att

innehafvare af nyttjanderätt till regleradt allmänt tomtområde må, när

tiden för nyttjanderättsaftalet utlupit, äga rätt att det förnya mot utfästelse

att erlägga den afgäld, som på sätt här ofvan närmare angifvits

blifvit fastställd.»

I motionen n:o 110 har herr Hedlund under åberopande af de i

motionen n:o 109 anförda skäl föreslagit, att Riksdagen skall i skrifvelse

till Kungl. Maj: t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lag om inteckning i enskild

person tillhörig byggnad, belägen å allmän grund.

Bostadsförhållandena i en del stora städer hafva på senare tider

utvecklat sig i en allt mera oroväckande riktning. Byggnadsverksamheten

har icke kunnat hålla jämna steg med befolkningens tillväxt, och

häraf hafva särskildt de obemedlade klasserna samt framför allt kroppsarbetareklassen

blifvit lidande, i det de hänvisats till bostäder, hvilka

ofta icke motsvara skäliga anspråk på utrymme och sundhet, men i

allt fall betinga hyror, som utgöra en orimligt stor del af hyresgästernas

årliga inkomster. Svåra missförhållanden i olika hänseenden äro

härmed förbundna, och frågan om afhjälpande af bostadsbristen hör

därför till dem, som med allt skäl kräfva eu allmän uppmärksamhet.

Att stadskommunerna härvid hafva en betydelsefull uppgift att

fylla, därom lärer man numera vara ganska ense, men så mycket mera

vexla meningarna, när man träder frågan närmare och har att afgöra,

hvilka åtgärder de i sådant afseende böra vidtaga. Motionärerna gifva

i detta ämne uttryck åt den uppfattning, att städerna skulle kunna ut
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

rätta mycket genom att söka framkalla enskild byggnadsverksamhet å

mark i städernas ägo samt leda denna verksamhet in på lämpliga vägar.

Eu bland de förnämsta anledningarna till, att byggnadsverksamheten

icke motsvarar behofvet, anses nämligen ligga i byggnadstomternas

af naturliga skäl högt uppdrifna och ofta genom tomtspekulationen

ytterligare stegrade värde. Då själfva marken till eu byggnad

krafvel’ eu ansenlig kostnad, inträder eu motsvarande förökning af

kostnaden för fastigheten i dess helhet, och häraf följer ej mindre, att

byggnadsföretag komma att erfordra särskildt stor kapitalstyrka och

alltså icke så lätt sättas i verket, än äfven att hyrorna i de byggnader,

som uppföras, måste hållas mycket höga för att lämna skälig afkastning

å de kapital, som i fastigheterna nedlagts. Ofta förekommer äfven,

att tomter undanhållas från bebyggande, därför att kapitalstarka ägare

finna det fördelaktigare att afvakta tomtvärdets vidare tillväxt än att

låta tomterna omedelbart komma till användning. Det hinder för uppkomsten

af billiga bostäder i tillräcklig mängd, hvilket alltså ligger i

det inflytande tomtvärdena utöfva, skulle enligt motionärernas åsikt väsentligen

undanröjas därigenom, att mark i allmän ägo på billiga och betryggande

villkor tillhandahölles mot lega. Förvärfvet af byggnadstomt

skulle då icke medföra någon större kapitalutgift, utan endast eu

årlig afgäld till skäligt belopp, kostnaden för tomten skulle blifva oberoende

af spekulationen, och staden skulle i upplåtelseaftalet kunna

införa sådana bestämmelser rörande åbyggnaderrias beskaffenhet och

hyresvilkoren, att ändamålet med upplåtelsen vunnes. Då städerna i

allmänhet äro ägare till stora tomtområden eller i allt fall kunna utan

större ekonomisk risk tillförsäkra sig äganderätten till mark, som är

eller framdeles blifver behöflig för byggnadsändamål, hafva städerna

härigenom förutsättningar att på sådant sätt i ansenlig omfattning tillgodose

bebofvet af byggnadstomter.

Om städerna sålunda behölle den mark, af hvilken de äro eller

blifva ägare, skulle sådant vara af betydelse jämväl med hänsyn till

eu närstående fråga, hvilken särskildt af herr Hedlund upptagits till

behandling, nämligen frågan om städernas rätt till den stigande jordräntan

inom stadsområdena. Såsom sistbemälde motionär framhållit, är

det mycket vanligt, att tomtvärdet i hög grad stegras genom förhållanden,

som stå i samband med städernas utveckling, men icke

hafva sin grund i något arbete från den enskilde tomtägarens sida

eller några af honom å tomten nedlagda kostnader. Tomtägaren gör

härigenom en vinst, hvilken rättvisligen borde åtminstone delvis tillfalla

staden, som måhända genom dyrbara anläggningar framkallat pris
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

stegringen. I den mån städerna själfva äro tomtägare, försvinner detta

missförhållande, och jordräntans stegring kommer städerna till godo.

Gällande lagstiftning angående åtta! om nyttjanderätt till fastighet

i stad är emellertid icke lämpad för en sådan utveckling som den ofvan

angifna, att städerna såsom tomtägare skulle tillgodose byggnadsverksamheten

genom tomtupplåtelser mot lega. Syftet med förevarande

motioner utgör därför att genom lagändringar i vissa afseenden skapa

bättre betingelser för uppförande af byggnader å ofri grund. Herr

Östberg har i sådant hänseende föreslagit, att tiden för tomtupplåtelse

i stad, hvilken för närvarande är begränsad till tio år, skulle utsträckas

till femtio år, i likhet med hvad som i allmänhet gäller för fastighet å

landet samt stadsjord, hvilken ej hör till tomt. Den trygghet för en

längre tids besittning, som sålunda skulle kunna beredas den, hvilken

byggde å stad tillhörig mark, har herr Hedlund velat vinna på annan

väg genom bestämmelse, att innehafvare af nyttjanderätt till tomtområde

skulle, när tiden för nyttjanderättsaftalet utlupit, hafva rätt att

förnya detsamma mot utfästelse att erlägga viss afgäld. Ehuru herr

Ostberg synes egentligen hafva afsett att befrämja tomtupplåtelser å

städernas mark, skulle emellertid enligt hans förslag utsträckningen af

tiden för nyttjanderättsaftals bestånd gälla hvarje tomt i stad, vare sig

i enskild eller i allmän ägo, under villkor att tomten vore belägen å

planlagdt område samt stadens byggnadsnämnd förklarat, att reglering

af tomtens gränser ej vore erforderlig för stadsplanens genomförande.

Herr Hedlund däremot har begränsat sitt förslag till sådana reglerade

tomtområden, som vore allmän tillhörighet. Båda motionärerna hafva

vidare ansett nödigt, att byggnader, som sålunda uppfördes på annans

mark, skulle få intecknas. I fråga om inteckningsrättens beskaffenhet

skilja sig dock uppfattningarna, i det herr Östberg föreslagit införande

af rätt till förlagsinteckning, men herr Hedlund synes hafva åsyftat,

att vanlig, med panträtt förenad inteckning skulle få meddelas.

De förslag, som ofvan i sina hufvuddrag återgifvits, stå i nära

öfverensstämmelse med sträfvanden, hvilka utomlands med styrka framträdt

och tillhöra de mest uppmärksammade försöken till lösning af

föreliggande frågor. Huruvida de lämna något lyckligt uppslag i sådant

afseende, synes emellertid utskottet i hög grad tvifvelaktigt.

Bostadsbristen i de stora städerna utgör ett missförhållande,

livilket, så länge den nuvarande tillströmningen af landsbygdens befolkning

fortfar, icke torde kunna fullständigt och varaktigt afhjälpas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 15

endast genom byggnadsverksamhetens utveckling. Den svåra och

ömmande frågan krafvel- därför åtgärder äfven af annan natur. I likhet

med motionärerna finner dock utskottet högeligen önskvärd!, att

man söker åstadkomma möjligast gynnsamma förutsättningar för eu

ökad byggnadsverksamhet. Men de utvägar härutinnan, motionärerna

anvisat, gå enligt utskottets uppfattning icke i rätt riktning.

I allmänhet har den åsikten på senare tider gjort sig gällande,

att fast egendom bäst tillgodogöra i enskild hand. De fastigheter,

hvilka af ålder i egenskap af stadsjordar, allmänningar och dylikt varit.

städs- och landskommunernas tillhörighet, hafva därför i stor utsträckning

blifvit fördelade eller sålda. Äfven om man efteråt funnit, att

denna utveckling i vissa hänseenden gått längre än som varit lyckligt,

torde de skäl, som varit bestämmande för densamma, i regel fortfarande

äga giltighet. Eu annan strömning har dock äfven framträda hvilken

delvis skulle innebära en återgång till äldre förhållanden, delvis

åter syftar vida längre, i det den sträfvar att allt mera utsträcka kommunernas

uppgift och undandraga vissa slag af egendom liksom vissa

arter af verksamhet från de enskildes förfogande. Denna strömning,

ined hvilken motionärernas förslag icke sakna samband, må i eu del

fall vara berättigad; dess socialistiska grundtanke och vidtutseende

konsekvenser mana emellertid till mycken varsamhet.

Dika litet som kommunal egendom utgör byggnadsverksamhet.

på ofri grund något i vårt land nytt eller opröfvadt. Tvärtom har sedan

gammalt i manga städer en stor mängd tomter i städernas ägo upplåtits

till enskilde, oftast under sådana vilkor, att tomten icko finge af

staden återtagas, så länge tomtören erlades, eller utan att lösen för

byggnaderna gåfves. Byggnad å dylik tomt anses af lagen såsom fastighet

samt lagfares och intecknas i likhet med annan sådan. Det förhållandet,

att tomten tillhör en och åbyggnaden en annan, har emellertid

medfört synnerliga olägenheter för såväl den ene som don andre,

och utvecklingens gång har därför äfven på detta område varit, att städerna

allt mera afhändt sig äganderätten till marken.

Motionärernas förslag gå alltså i motsatt riktning mot hvad erfarenheten

hittills visat, vara det lämpliga och riktiga. Det ligger ock i

sakens natur, att nyttjanderätt till tomt icke kan så som äganderätten

innebära uppmuntran att å tomtens bebyggande nedlägga arbete och

kostnad. Huru upplåtelse med nyttjanderätt än må ordnas, kan den

aldrig medföra full visshet om orubbad besittning under villkor, hvilka

låta sig på förhand med säkerhet beräkna, och de invecklade bestämmelser,

som erfordraB för att så mycket som möjligt tillgodose och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

betrygga såväl jordägarens som husägarens intressen, kunna icke undgå

att leda till svårigheter och tvister. De antydningar motionärerna

lemnat om de villkor, på hvilka tomtupplåtelser enligt deras uppfattning

borde ske, synas utskottet gifva ett nytt bevis därpå, att denDa

fråga är mycket svårlöst. Visserligen kan det förefalla, som om ökad

byggnadverksamhet borde blifva en följd däraf, att tomtförvärfvet icke

skulle kräfva någon större kostnad, men denna fördel komme säkerligen

att fullt ut uppvägas af det äfventyr, som vore forenadt med

byggande å ofri grund. Utskottet föreställer sig, att i de allra flesta

fall den, som vill uppföra en byggnad, skall föredraga att underkasta

sig den ökade kostnad, som inköp af tomten innebär, för att sålunda

komma i åtnjutande af den trygghet, som ligger i äganderätten.

Ändamålet att uppmuntra byggnadsverksamheten kan alltså enligt

utskottets uppfattning icke vinnas på denna väg. Å andra sidan skulle

det icke gerna kunna undvikas, att dylika upplåtelser på längre tid

komme att medföra ökade svårigheter för städernas reglerande. Visserligen

hafva båda motionärerna förutsatt, att upplåtelserna skulle afse

endast reglerade tomter, enligt herr Östbergs förslag sådana, om hvilka

stadens byggnadsnämnd förklarat, att reglering af deras gränser ej

vore erforderlig för stadsplanens genomförande. Bortsedt från det

oegentliga i att sålunda göra tillämpningen af civillag beroende på ett

uttalande af kommunal myndighet, vill utskottet emellertid erinra om

omöjligheten att med någon större grad af visshet bedöma, huruvida

eu tomtreglering skall äga bestånd i en så aflägsen framtid som

exempelvis femtio år. Erfarenheten visar tillräckligt, att dylika regleringar

ofta underkastas rubbningar, hvilka icke kunnat beräknas någon

längre tid i förväg.

En utveckling i den riktning motionärerna förordat skulle för

fiffigt stå i strid med den i våra dagar med så varmt intresse omfattade

tanken att söka bereda kroppsarbetareklassen ökadt tillfälle att förvärfva

egna hem i detta uttrycks egentliga bemärkelse af eget hus på

fri och egen grund. Önskningarna bland de mindre bemedlade att förskaffa

sig egna hem i denna bemärkelse äro säkert lika allmänna och

lika uppmuntransvärda i stad som på landsbygden.

Herr Östberg har omnämnt, hurusom de höga tomtvärdena äro

endast en bland de många orsaker, hvilka i sin förening framkallat

byggnadskostnadernas stegring. En bidragande omständighet, hvilken

lättare skulle kunna i någon mån afhjälpas, är de höga räntor, som

måste erläggas af dem, hvilka för bedrifvande af byggnadsverksamhet

behöfva, upptaga lån. Stadskommunerna kunde här tråda emellan och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

17

genom lån mot låg ränta understödja företag, som afsåge uppförande

af billiga bostäder och vore ordnade på sådana grunder, att missbruk

i spekulationssjHte icke beliöfde befaras.

Vidkommande åter tillgodoseendet af kommunernas rätt till andel

i den stigande jordräntan, synes denna fråga kunna vinna ganska tillfredsställande

lösning, äfven utan att kommunerna äro ägare afjorden.

Då tomter af eu eller annan anledning stiga i värde, utgör detta vid

närmaste omtaxering af fastighet föremål för taxeringsmyndigheternas

bedömande och bör föranleda till, att tomtens taxeringsvärde underkastas

en motsvarande förhöjning. Genom det ökade skattebidrag, som

på grund häraf kommer att tillflyta kommunen, får äfven denna på en

enkel och naturlig väg andel i värdestegringen, ofta säkerligen till belopp,

som motsvara den ränteafgäld, herr Hedlund ifrågasatt.

De särskilda lagändringar, som i motionerna föreslagits, hafva

helt och hållet eller hufvudsakligen till ändamål att befrämja utvecklingen

af byggnadsverksamhet å ofri grund. Med den uppfattning i denna

fråga, utskottet ofvan uttalat, faller af sig själft, att utskottet icke finner

berörda ändamål utgöra tillräcklig anledning för de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

Huruvida desamma från andra synpunkter äro lämpliga

och befogade, utgör ett spörsmål, som vid sådant förhållande

knappast lämpar sig att i detta sammanhang upptagas till närmare bedömande.

Utskottet vill emellertid erinra, att, om än några principiella

betänkligheter icke göra sig gällande mot att i någon mån utsträcka

tiden för nyttjanderättsaftal rörande stadsfastighet samt en sådan utsträckning

måhända i vissa fall skulle vara gagnelig, något större behof

af en lagändring i detta syfte dock icke, såvidt utskottet har sig bekant,

hittills framträdt. Nuvarande lagstiftning angående förlagsinteckning

föregicks af mångåriga förhandlingar om de olika slag af anläggningar,

som borde omfattas af bestämmelserna i ämnet, och den begränsning,

vid hvilken man då stannade, torde icke böra nu frångås

till förmån för byggnadsföretag, utan att man dessförinnan åtminstone

undersöker, om inteckningssäkerhet för lemnadt förlag är särskild! behöflig

vid dylika företag i jämförelse med andra, som för närvarande likaledes

äro uteslutna från denna fördel. Om rätt till inteckning i byggnad

å ofri grund skulle medgifvas, vore det dessutom för byggnadsverksamheten

af väsentligt större värde, om inteckningen finge naturen af vanlig,

med panträtt förenad inteckning. Härför skulle emellertid erfordras, att

sådan byggnad betraktades såsom fastighet. Såsom utskottet ofvan haft

anledning nämna, förekommer ett sådant betraktelsesätt visserligen redan i

Bill. till Likså. Prof. 1903. 7 Sand. 39 Häjt. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

vår lag, men endast för fall, då tomten innehafves under särdeles betryggande

villkor.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservationer:

af herrar Fahlbeck och Pettersson;

af herr Lindhagen, som anfört:

»Såsom utskottet själf yttrat, utveckla sig bostadsförhållandena i

de större städerna i en allt mera oroväckande riktning och kräfva med

allt skäl en allmännare uppmärksamhet.

Bland de anledningar, som skapa bostadsbristen och de höga hyrorna,

är spekulationshandeln med tomter och bebyggda fastigheter den

påtagligaste och äfven ur alla synpunkter mest fördömliga. Genom upprepade

köp och försäljningar till alltjämt stigande köpeskillingar skaffa

sig dessa spekulanter en oförtjänt vinst, som uttages af befolkningen i

ständigt ökade hyror. Och äfven de fastighetsägare, som ej sälja bort

sina egendomar, följa däremot helt naturligt med sin tid i afseende å

hyresstegringen. Sålunda fortgår det hopplöst, och man ser ej någon

ände på detta missförhållande.

Beträffande botemedlen är man emellertid, enligt hvad utskottet

jämväl framhåller, numera ganska ense om att stadskommunerna här

hafva en betydelsefull uppgift att fylla. Osökt framställer sig då såsom

den första och mest närliggande angelägenheten att de enskilde, som

här endast söka egen vinst, ej må i spekulationsändamål komma i be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 19

sittning af städernas tomtmark. I stället bör denna i möjligaste mån

bevaras åt kommunerna, hvilka hafva till uppgift att tillgodose det

allmänna bästa.

För att på denna väg kunna vinna något fordras emellertid, att

den allmänna civillagen ej lägger hinder i vägen för att en tomt, bibehållen

i kommunens hand, kan af en enskild med fördel bebyggas.

Förutsättningen härför är att den senare, ehuru utesluten från möjligheten

att spekulera med tomten, dock i öfriga afseenden har att förvänta

sig i hufvudsak samma fördelar, som följa af äganderätten. Och

därtill fordras främst en tryggad besittningsrätt till själfva marken, samt

en med jordäganderätten jämnställd själfständig rätt till byggnaden.

I den utländska lagstiftningen har man börjat behjärta behofvet

af lagbestämmelser i angifna syften. Och särskilt har den nya tyska

civillagen genom de af herr Hedlund återgifna bestämmelserna om

»Erbbaurecht» just skapat_ det erforderliga nya rättsinstitut, som i rättsligt

afseende väsentligen jämnställer rätten till byggnaden med äganderätten

till tomten.

Vår civillag har emellertid ännu ej tillmötesgått dessa af förhållandena

påkallade anspråk. Den innehåller uttryckligt förbud att under

några villkor upplåta nyttjanderätt till tomt annat än på viss i lagen

medgifven tid; och den gör ägaren af ett hus på annans mark synnerligen

osjälfständig i besittningen af huset.

Båda motionärerna syfta i själfva verket till att bringa rättelse i

dessa två afseenden. De föreslå införandet i lagen af bestämmelser,

som möjliggöra _ att nyttjanderätten till en tomt kan upplåtas under

villkor, som betingas af motionernas omförmäla ändamål. Och båda

hafva påyrkat stadganden om en själfständigare äganderätt för byggnadens

innehafvare, ehuru de synas mera fästat sig vid en dylik lags

nyttiga verkan att möjliggöra inteckning i byggnaden. Herr Hedlund

har dessutom särskildt framhållit, att genom lagändringar i dessa syften

skulle på samma gång äfven ställas i utsikt för en stadskommun att

till det. allmänna återbörda dess behöriga andel i den stigande jordräntan

i städerna i öfverensstämmelse med de intresseväckande förslag,

som framkommit från vetenskapligt håll och på några ställen äfven

vunnit tillämpning.

Det synes vara allt skäl att söka hos oss genomföra de sålunda

äskade ändringarna i civillagen, hvarigenom tillfälle skulle beredas de

stadskommuner, som sådant önska, att träffa ifrågasatta anordningar,

om hvilka äfven utskottet säger, att »de stå i nära öfverensstämmelse

med sträfvanden, hvilka utomlands med styrka framträdt, och tillhöra

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

de mest uppmärksammade försöken till lösning af föreliggande fråga».

Att man å de flesta orter ej för egen del känner behof af den ifrågasatta

lagstiftningen och därför ej heller tvingas till förståelse af dess

rätta innebörd, utgör ej någon giltig anledning att hindra kommuner,

som kunna hafva gagn däraf, att med stöd af en sådan lagstiftning

anställa de försök, hvarmed framsteg på ifrågavarande område måste

inledas.

Men äfven staten såsom sådan bör hafva ett omedelbart intresse

af att eu sådan lagstiftning kommer till stånd. Sålunda kan det ej

vara alldeles likgiltigt för landet i dess helhet, huru lefnadskostnaderna

ställa sig i de större städerna och särskilt i hufvudstaden, då dessa

kostnader i afsevärd mån blifva bestämmande exempelvis för storleken

af ämbetsaflöningarne i riket. Vidare kan den ifrågasatta lagstiftningen

vara till stort gagn för kronan vid bildandet af sådana samhällen

som de vid Malmberget och Kiruna. I dylika fall synes det

vara särskilt lämpligt att i större eller mindre mån försöka en tillämpning

af de utaf motionärerna framhållna grundsatser. Och då

staten äger så mycken jord invid hufvudstaden, må det vara tillåtlig!

hoppas, att kroimn skall äfven här med tiden finna det vara ett statsintresse

att inslå på en allmännyttig tomtpolitik.

Det låter slutligen tänka sig, att äfven enskilde i vissa fall kunna

gagna bostadsfrågan, därest tillfälle beredes dem till upplåtelser, af nu

ifrågasatt beskaffenhet; och bör därför måhända äfven denna möjlighet

hållas öppen af lagstiftningen.

Motionärerna synas närmast föreställt sig, att deras förslag endast

skulle vinna tillämpning å tomt belägen inom en stads område. Men

därvid får man nog ej stanna. De upplåtelser, som kunna ifrågakomma

från kronans och enskildes sida, lära sannolikt i de flesta fall komma

att afse mark, som vid tiden för upplåtelsen lyder under landsrätt. Och

i tillämpningen skall det kanske visa sig, att äfven stadskommuners

sträfvanden uti ifrågasatt riktning måste företrädesvis omfatta sådan

billigare mark, hvilken af staden för ändamålet förvärfvats i trakter,

som tills vidare ligga utom stadens område.

Till sist bör framhållas, att då lagberedningen enligt sitt uppdrag

för närvarande är sysselsatt med revision af jordabalken och dithörande

författningar, tål* frågan äfven af den anledningen ej något uppskof.

Det är nämligen synnerligen angeläget att i sammanhang med nämnda

revision må komma under öfvervägande de lagstiftningsåtgärder, som

påkallas af de större städernas bostadsfråga.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag:

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t föranstalta därom, att vid pågående

revision af jordabalken måtte snarast möjligt

taga6 i öfvervägande, huruvida för ofvan angifna

ändamål dels nyttjanderätt till regleradt tomtområde

må kunna i vissa fall upplåtas under andra villkor än

nu är medgifvet och dels äganderätt till byggnad å

sådan mark må kunna i civilrättsligt afseende själfständigt

skiljas från äganderätten till själfva marken

och därigenom inteckning i byggnaden möjliggöras.»

Herrar friherre Bonde och A. Olsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets handläggning inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.