Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 48

1903-04-20 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:48, Lagutskottets Utlåtande N:o 48

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

1

N:o 48.

Auk. till Riksd. kansli den 20 april 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen

angående villkor för upplåtande af område utom stad

till bebyggande i syfte, att där skall uppstå ett tätare

bebyggdt samhälle.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren

af herr E. Beckman väckt motion, n:o 45, hvari anförts följande:

»Egna-hems-frågan ådrager sig i vår tid med rätta allt större uppmärksamhet.

Äfven i vårt land ha statsmakterna visat sig behjärta dess

stora vikt, särskildt genom verkställande af en utredning i fråga om åtgärder

till beredande af möjlighet för mindre bemedlade att förvärfva

egna hem på landet.

Det finnes emellertid en form för egna-hems-idéns förverkligande,

som redan nu vunnit eu ganska stor utsträckning. Jag syftar på de synnerligen

i städernas närhet uppväxande samhällen, där personer, tillhörande

hvad man plägar kalla »småfolket», inköpa mark för uppförande af bostadshus,

afsedda antingen uteslutande till »eget hem» åt köparen och hans

familj eller ock därjämte till någon del för uthyrning.

Orsaken till dessa samhällens allt talrikare förekomst och deras snabba

befolkningstillväxt är tvåfaldig: dels hägrar det för mången såsom ett af

Eib. till Riksd. Prat. 1903. 7 Sand. 40 Höft. (N:o 48.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

lifvets mest eftersträfvansvärda mål att komma i besittning af ett eget hem

utanför stadens i flere afseenden tryckande förhållanden, dels äro i flere

af våra städer hyrorna så högt uppdrifna och bostadsnöden så stor, att

det blir snart sagdt en tvingande nödvändighet att söka sig eu tillflyktsort

utom stadens område åtminstone för den arbetare, som vill undvika eu för

familjen hälsovådlig trångboddhet eller det äfven från moralens synpunkt

betänkliga systemet att taga inneboende.

Genom lättad ägostyckning har lagstiftningen gjort mycket för att

landtegendomar må kunna utbjudas till försäljning i mindre, för bostadshus

afsedda lotter. Den enskilda spekulationen har också med begärlighet

kastat sig öfver tillfället att genom sådan styckning och försäljning draga

hög vinst af den mark, som ligger inom städernas närmaste kommunikationsområde.

I allmänhet torde väl markens ägare — det må vara en

enskild person eller ett bolag — efter eget tycke och smak uppgöra ett

slags plan för bebyggandet. Men i många fali är denna plan långt ifrån

lämpad efter de anspråk i fråga om gatumark, öppna platser, dränering

och sanitära förhållanden i öfrigt, hvilka måste anses som ett oeftergiflig^

kraf vid tätare bebyggande. Och mången gång händer det såsom en följd

häraf, att de inflyttade, efter att med stora uppoffringar och mångårigt

arbete sträfvat för att vinna ett eget hem, finna sina förhoppningar om

hälsa och trefnad i hög grad besvikna eller alldeles grusade.

Då en jordägare styckar sitt område i spekulationssyfte och till

köpare söker vinna personer af den mera bemedlade klassen, lär han väl

knappast kunna undgå att uppgöra eu jämförelsevis tillfredsställande regleringsplan.

Han inser, att han i fråga om denna klass af köpare icke

kan utan en sådan plan lyckas att afyttra sina tomter. Han vet allt för

väl, att de själfva eller deras juridiska ombud äro i stånd att granska

planen för anläggningen och att de icke torde inlåta sig på affären, om

de icke anse sig äga full trygghet i nyss berörda afseende.

Trots detta har det dock genom ganska många tvistighet^’ mellan

säljare och köpare inom våra jämförelsevis fåtaliga s. k. villastäder för

mera bemedlade visat sig, att äfven för denna klass af kolonister svårighet

råder att icke genom bristande förutseende eller genom förbiseende vid

köpets uppgörande riskera nödig säkerhet för framtiden. Det behöfver

knappt påpekas, att faran är långt större för en köpare, tillhörande småfolket.

Han saknar ofta biträde af jurist och har sällan haft tillfälle att

personligen sätta sig in i hithörande frågor. Här såsom så ofta annars

är det de ekonomiskt svagare, som lättast blifva de lidande. De äro ofta

genom omständigheternas makt ur stånd att tillvarataga sina egna intressen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

3

Så mycket angelägnare är det då, att lagstiftningen ingriper för att

lämna just dem det skydd, de framför andra behöfva.

Lagstiftningen har visserligen icke förbisett de olägenheter och vådor

i sanitärt, ekonomiskt och moraliskt hänseende, som en okontrollerad

byggnadsverksamhet kan medföra inom tätt bebyggda samhällen äfven på

landet. Sådana samfälligheter, af hvilka många för närvarande till folkmängd

och betydelse öfverträffa de mindre städerna, ha på senare tid i

flere afseenden likställts med stad. Sålunda har föreskrifvits, att den del

af hälsovårdsstadgan den 25 september 1874, som handlar om hälsovården

i stad, ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, äfvensom

brandstadgan och byggnadsstadgan den 8 maj 1874 skola i tillämpliga

delar gälla äfven för köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med större,

sammanträngd befolkning, om Konungens befallningshafvande efter vederbörandes

hörande sådant förordnat genom beslut, som blifvit af Kungl.

Maj:t fastställd t.

Onekligen är denna föreskrift bättre än intet. Men den lider af ett

mycket väsentligt fel: den kommer i tillämpningen för sent. Lagen inskrider

icke förr, än samhället i fråga redan hunnit få karaktären af ett

»ställe med större, sammanträngd befolkning». Då har i månget fall frånvaron

af en lämplig, jpa förhand fastställd regleringsplan gjort det så godt

som omöjligt att utan allt för stora kostnader på ett tillfredsställande sätt

ordna gatuförhållanden, aflopp m. m.

Äfven på detta område synes mig därför det enda riktiga vara att

tillämpa den gamla regeln att hellre förekomma än förekommas. Det

gäller att på förhand skydda sig mot uppkomsten af missförhållanden,

för hvilka man, när de en gång uppstått, måhända är ur stånd att

råda bot.

Lagstiftningens ingripande synes mig så mycket mera påkalladt, som

det icke är blott för den enskilde individen, här åsyftade missförhållanden

kunna innebära faror. Det gäller att skydda hela det uppväxande samhället

såväl mot sanitära och andra vådor som mot en ägares vinningslystnad,

då han på grund af bristande överenskommelser om gatumarks

upplåtande och dylikt finner sig hafva samhället i sina händer. Äfven

för den kommun, där samhället uppväxer, kan frånvaron af fastställd regleringsplan

innebära en källa till mångahanda olägenheter. Det är således

till skyddande af ganska omfattande allmänna intressen, som lagstiftningens

bistånd påkallas.

Slutligen må erinras därom, att icke blott i städernas omedelbara

närhet samhälligheter af denna art förekomma. De uppstå äfven, tack

vare förbättrade kommunikationer, på ett rätt betydligt afstånd från stä
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

dernas område samt dessutom vid järnvägsknutar, vid större industriella

verk o. s. v.

Det synes mig således i hög grad af behofvet påkalladt, att genom

lag stadgas förbud att utanför stads planlagda område eller annorstädes på

landsbygden stycka och till byggnadslotter för tätare bebyggdt samhälle,

såsom egnahemskoloni, villastad eller dylikt, försälja mark, med mindre

på ägarens bekostnad regleringsplan blifvit uppgjord och i vederbörlig ordning

fastställd. Sådan plan bör bl. a. innehålla bestämmelser om gatulinjer,

gatumark, öppna platser, afloppsledningar samt föreskrifter i fråga

om industriella anläggningars bedrifvande, så att obehag för närboende så

vidt möjligt undvikes.

Liknande föreskrift tinnes åtminstone i en bland de erkändt bästa moderna

byggnadsordningar, nämligen ''Allmän byggnadsordning för konungariket

Sachsen’ af 1900. Där heter det i § 15:

''Om ett i hufvudsak förut obebyggdt område öppnas för bebyggande,

kräfves därför i regel en af vederbörande myndigheter (ortsgesetzlich)

fastställd regeringsplan (Bebauungsplan)’.

Ett par nära liggande invändningar mot mitt ofvan framställda förslag

vill jag här söka bemöta.

Den första rör svårigheten att afgöra, om ett område verkligen är

upplåtet till bebyggande i sådant omfång, att en regleringsplan kan anses

behöflig. Tänkbart är ju, att en bit efter annan försäljes, utan att man

kan med visshet påstå, att ägarens afsikt är att drifva tomtförsäljningar i

större skala. Men i det stora flertalet fall behöfver ingen tvekan råda

rörande hans afsikt. Det ligger nämligen i ägarens intresse att genom

mer eller mindre vidsträckt annonsering locka kunder, och då är ju afsikten

lätt uppvisad. ''Enligt språkbruket’, heter det i motiven till den

sachsiska lagen, ''förutsätter uttrycket ''öppnande för bebyggande’ af ett

obebyggdt område, att bebyggandet skall, om också blott så småningom,

sträcka sig öfver hela området’. Och föreligger denna afsikt eller ''kan

man skäligen antaga, att detta blir resultatet’, så måste redan från första

början föreskriften om regleringsplan tillämpas.

Den andra invändningen rör det ingrepp, som genom det af mig

föreslagna stadgandet skulle göras i den enskildes rätt att fritt förfoga

öfver sin egendom och af densamma draga största ekonomiska nytta. Men

härvidlag må erinras, att, såsom jag redan påpekat, de missförhållanden,

icke minst i sanitärt afseende, hvilka kunna uppstå i följd af bristen på

fastställd regleringsplan, kunna vara af den allmänna natur, att lagens ingripande

redan på denna grund måste anses fullt befogadt. Härtill kommer

vidare, att i de flesta fall den ofantliga värdestegringen å mark, som lämpar

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

5

sig för dylikt bebyggande, väsentligen beror antingen på ett i närheten

liggande stadssamhälles tillväxt eller på framdragandet af allmänna kommunikationsleder

eller på båda dessa orsaker tillsammans, hvarjämte, så

snart bebyggandet, som betingas just af dessa förhållanden, något framskindit,

nästan alltid eu betydande prisstegring ytterligare inträder för den

återstående marken. Vid detta förhållande synes det med all billighet

öfverensstämmande, att markens ursprungliga ägare, såsom ett slags ersättning

för någon ringa del af det spekulation svärde hans egendom uteslutande

genom andras åtgöranden erhållit, ålägges visa, att åtgärder äro

vidtagna till skyddande af de inflyttandes billiga kraf på vissa förmåner af

allmän natur.

Skulle man ändtligen invända, att det dock i sista hand blir köparen,

som får betala sitt ''egnahem’ så mycket dyrare, enär ägaren nog skall

veta att hålla sig skadeslös, så betyder detta i själfva verket alls icke, att

fördelen för köparen vore för dyrköpt. Den jämförelsevis obetydliga höjningen

i köpeskillingen skulle vida vara att föredraga framför de obehag

och sannolikt äfven kostnader, som blifva en följd af ett planlöst bebyggande.

Slutligen vill jag framhålla, att den af mig här påyrkade lagstiftning

synes mig vara af mycket brådskande natur. Såsom redan blifvit erinradt,

har med stigande upplysning och humanitet likgiltigheten i fråga om bostäder

och egna hem för de mindre bemedlade börjat allt mera skingras.

Talrika förslag äro å bane rörande den enskildes, statens och kommunens

skyldigheter med hänsyn till egnahems- och bostadsfrågans svårlösta, omfattande

och mångskiftande problem. Det ligger i sakens natur, att den

påpassliga enskilda spekulationen med sitt skarpa öga för möjlig vinst

söker att draga fördel af detta vaknande intresse. Och det torde framgå

af hvad jag förut påpekat, att just för den del af egnahemsfrågan, som

jag här närmast berört, den okontrollerade enskilda spekulationen för

hvarje år som går försvårar och kanske på vissa platser omöjliggör eu

tillfredsställande lösning. Det är af högsta vikt, att vägen för en sådan

lösning hålles öppen och icke stänges genom oförstånd, likgiltighet eller

vinningslystnad.

På grund af hvad jag här anfört, får jag vördsamt föreslå, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t

ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lagstiftning,

hvarigenom, då ett i hufvudsak obebyggdt, enskild ägare tillhörigt

område utom stad utbjudes till bebyggande i syfte, att där skall

uppstå ett tätare bebyggdt samhälle, förbud stadgas mot försäljning af

delar af sådant område, med mindre på ägarens bekostnad blifvit uppgjord

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

och i behörig ordning fastställd en regleringsplan, som uppfyller de i

byggnadsstadgan för rikets städer för sådan plan i tillämpliga delar uppställda

fordringar.»

Byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 föreskrifver i

9 §, att för hvarje stad skall finnas plan för stadens ordnande och bebyggande,

hvilken plan skall omfatta såväl byggnadskvarter som gator,

torg och andra allmänna platser. Därjämte stadgas i nämnda §, att stad

ej må byggas mot gällande plan eller utsträckas till område, för hvilket

fastställd plan ej finnes, samt att, om behof visar sig eller eljest önskan

uppstår att utsträcka bebyggandet till område, som ej innefattas i den

gällande stadsplanen, plan för detta område bör skyndsamt uppgöras, på

det icke hinder genom byggnader må läggas för en sådan plans genomförande.

Enligt 50 § af anförda författning skall hvad däri föreskrifves

om stad i tillämpliga delar gälla äfven för köping, så ock för hamn, fiskläge

och annat ställe med större, sammanträngd befolkning, då sådant af

omständigheterna påkallas och Konungens befallningshafvande efter vederbörandes

hörande därom förordnat genom beslut, som blifvit af Kungl.

Maj:t fastställdt. Innan en plats å landet utvecklat sig till ett samhälle

med större, sammanträngd befolkning, förefinnes emellertid ej enligt gällande

bestämmelser någon skyldighet att därstädes bygga efter viss på

förhand uppgjord plan. Det kan emellertid lätt inträffa, att, när till följd

af ett i enlighet med 50 § byggnadsstadgan meddeladt förordnande en

byggnadsplan skall genomföras inom ett samhälle, omfattande tomtregleringar

äro erforderliga och stora kostnader förorsakas, till följd däraf att

områdets bebyggande från början skett planlöst och okontrolleradt. Och

därjämte kan, såsom motionären framhållit, en planlös byggnadsverksamhet

äfven eljest medföra vådor, särskild! i sanitärt hänseende. För att förekomma

sådana olägenheter föreslår nu motionären, att hvarje enskild jordägare

skulle vara skyldig att, när han ville försälja område''utom stad

till bebyggande i någon större skala, låta på förhand uppgöra och förskaffa

sig vederbörlig fastställelse å en regleringsplan, som uppfyllde de i

byggnadsstadgan för rikets städer i tillämpliga delar uppställda fordringar.

Otvifvelaktigt vore det en fördel, om något kunde på lagstiftningens

väg åtgöras för vinnande af det med motionen åsyftade ändamål. Men

enligt utskottets mening möta härutinnan alltför stora svårigheter. Rent

principiellt torde det vara i viss mån stötande och oegentligt att ålägga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

7

en jordägare en inskränkning i hans rätt att fritt disponera öfver sin

egendom allenast på eu så obestämd grund, som att i framtiden liflig

byggnadsverksamhet möjligen kan uppstå därstädes. Härmed samman*

hänger den invändning mot förevarande förslag, som motionären själf

omnämnt, att man ej alltid torde kunna afgöra, om ett område verkligen

är upplåtet . till bebyggande i sådant omfång, att en regleringsplan kan

anses behöflig. Antingen måste man härutinnan på något sätt fastställa

en gräns, som alltid torde blifva i hög grad godtycklig, eller också skulle

man gifva den myndighet, som finge i uppdrag att fastställa de ifrågasatta

regleringsplanerna, fri pröfningsrätt. I en del fall torde visserligen

ifrågavarande afgörande icke innebära någon större svårighet. Det är

särskildt i våra dagar, då i de stora städerna ofta råda ogynnsamma

bostadsförhållanden, en vanlig företeelse, att personer, som hafva sin verksamhet

i en stad, bosätta sig utanför densammas område. Då mark i

städernas omedelbara närhet sålunda upplåtes till bebyggande, är det

merendels i hög grad sannolikt, att å densamma skall uppstå ett tätare

bebyggdt samhälle. Likaledes äro vid järnvägsstationer, i närheten af

industriella anläggningar eller eljest förhållandena stundom sådana, att

man ganska säkert kan förutse uppkomsten af ett dylikt samhälle. Men

i många andra fall torde det vara mycket svårt att angifva någon tillförlitlig

grund för bedömande, när en regleringsplan borde föreskrifvas.

Motionären ^ synes hafva tänkt sig, att jordägarens afsikt, att å området

skall uppstå ett tätare bebyggdt samhälle, skulle vara afgörande. Men,

såsom i motionen äfven antydts, låter det sig ej alltid göra att uppvisa

en sådan afsikt hos jordägaren. Och om en jordägare i spekulationssyfte

utbjuder en större mängd tomter till försäljning, men eu sådan försäljning

eller ett senare bebyggande af tomterna ej kommer till stånd, är föreskrift

om en regleringsplan onyttig och obehöflig.

Uppgörande af eu sådan plan torde emellertid, därest den skall blifva

af tillfredsställande beskaffenhet samt medföra det gagn och den reda, som

med densamma afses, i allmänhet kräfva ej obetydliga kostnader. ’ Motionären

har förutsatt, att dessa skulle gäldas af vederbörande jordägare.

Om försäljning af ifrågavarande tomter kommer till stånd, kan visserligen

säljaren bereda sig ersättning för dessa utgifter, och, såsom motionären

anfört, torde de nye tomtägarne i allmänhet ej hafva anledning att klaga

öfver, att de för att vinna de med en regleringsplan förenade fördelar fått

betala sina tomter något dyrare. Men otn ett utbjudande af tomter ej

leder till åsyftadt resultat, är det hårdt för jordägaren att nödgas betala

för åtgärder, som han till äfventyra ej påkallat och hvilka vidtagits allenast

i allmänt intresse. Mången gång skulle för öfrigt kostnaderna för upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

rättande och genomförande af en regleringsplan stiga till sådana belopp,

att, om jordägaren skulle gälda desamma, han härigenom vore förhindrad

att stycka sin egendom till bebyggande. Det kan ifrågasättas, huruvida

icke regleringsplanen snarare borde bekostas af dem, i hvilkas intresse den

vore föreskrifven. Det samhälle, som närmast skulle hafva fördel af regleringen,

förefinnes emellertid då ännu icke, och den kommun, där marken

är belägen, har i allmänhet icke sådant gagn af områdets reglering, att

den skäligen kan få sig ålagdt att bestrida nämnda kostnad. Svårigheten

att tillfredsställande ordna denna fråga är ett ytterligare skäl för utskottet

att ställa sig tveksamt gentemot motionärens förslag.

En annan svårighet med afseende å förevarande motion ligger

i det förhållande, att det ofta, för att en ändamålsenlig regleringsplan

i nu afsedda fall skall kunna komma till stånd, torde vara erforderligt,

att densamma omfattar äfven mark, som gränsar intill den, hvarom

omedelbart år fråga. Det torde ofta nog ej låta sig göra att på frivillighetens

väg åstadkomma samverkan härutinnan mellan flere jordägare.

Fara förefinnes för {ifrigt, enligt utskottets tanke, att en lagstiftning

sådan som den ifrågasatta i tillämpningen skulle befinnas vara föga effektiv.

Om en regleringsplan finnes för ett område, men bebyggandet af detsamma

ej sker efter denna plan, är ej mycket vunnet, och någon utväg

att framtvinga efterlefnad af planen finnes i allmänhet icke. I städer och

andra samhällen, där planer för deras bebyggande äro fastställda, hvilket

alltid sker med förbehåll af den enskildes bättre rätt, kan en jordägare ju

ej hindras att bygga i strid mot planen, därest ej expropriationsförfarande

å det allmännas sida användes. Sådant kan ju emellertid ej ifrågasättas

förr, än ett samhälle blifvit bildadt, och sålunda ej tillämpas i de fall

motionären afsett.

Enligt utskottets mening förefinnes icke heller i så hög grad, som

motionären antagit, ett behof af lagbestämmelser i den af motionären angifva

riktningen. Vederbörande kommuner kunna otvifvelaktigt redan nu

genom kloka och förutseende åtgärder uträtta mycket i förevarande hänseende,

i det de genom inköp af områden, som kunna antagas blifva föremål

för byggnadsverksamhet i större skala, eller eljest genom träffande af

aftal ofta kunna förhindra, att sådana områden planlöst bebyggas.. För

öfrigt torde det, såsom motionären äfven anfört, i de flesta fall ligga i

dens välförstådda intresse, hvilken vill försälja tomter till bebyggande, att

på förhand låta uppgöra en tillfredsställande regleringsplan, enär härigenom

tomterna lättare vinna köpare. De enskilde tomtspekulanterna torde nämligen

i allmänhet val förstå att uppskatta de fördelar, som äro förenade

med förefintligheten af eu sådan plan, och häri ligger en ej oväsentlig

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

garanti mot ett alltför planlöst uppförande af byggnader å sådana områden,

hvarom nu är fråga.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Styrlander och A. Olsson, Indika

ansett, att utskottet, med hänvisning särskildt till nuvarande innehållet i

50 § af byggnadsstadgan för rikets städer, bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, hvilka åtgärder kunna

vidtagas, i syfte att områden, hvarå lifligare byggnadsverksamhet

är att emotse, må på lämpligt sätt regleras,

redan innan desamma erhållit större sammanträngd befolkning.

o

Bill. till Riksd. Prof. 1803. 7 Sand. 40 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.