Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af gällande bestämmelser om bötesstraffet.

1903-04-20 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:49, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af gällande bestämmelser om bötesstraffet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

1

N:o 49.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af gällande

bestämmelser om bötesstraffet.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till behandling- af lagutskottet

hänvisad motion, n:o 4, har herr G. Kronlund anfört följande:

»Af i vår strafflag förekommande allmänna straffarter är bötesstraffet

betecknadt såsom det lindrigaste och sålunda endast tillämpligt

å de fall, där frihetsstraff icke för förseelsens ringhet bör förekomma.

Bötesstraffet är i olikhet med frihetsstraffet, som riktas mot den

dömdes person, hans kroppsliga integritet, i stället afsedt att träffa

hans egendom och utgör sålunda ett förmögenhetsstraff.

Vill man vid tillämpandet af detta straff fasthålla vid principen af

likhet inför lagen, synes mig, att våra nuvarande bestämmelser i detta

afseende föga äro ägnade att tillgodose denna princip.

Vid bötesstraffet borde det naturligtvis tillses, att detta lika effektivt

träffar den ene och den andre, den ekonomiskt bättre situerade och

den i detta afseende vanlottade; ingalunda kan man sägas hafva tilllämpat

likheten inför lagen, om två personer för samma förseelse, t. ex.

våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, ådömas 50 kronors böter,

och därvid tillika inträffar, att den ene af dessa personer har 5,000

kronors årlig inkomst och den andre endast 500 kronor.

Med våra gällande bestämmelser blir bötesstraffet för den fattige

och mindre bemedlade ett förklädt frihetsstraff'', i det att fängelsestraffet

inträder såsom förvandlingsstraff i de uteblifna böternas ställe, då

däremot bötesstraffet under i öfrigt likartade förhållanden för den

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Samt. 41 Höft. (N:o 49.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

burgne samhällsmedlemmen, som däraf drabbas, blir af föga eller ingen

effekt.

Då ju förvandlingsstraffet för böter inträder både för den, som

icke han, som för den, som icke vill betala böterna, får bötesbestämmelserna

i vår lag en förhatlig bismak af klasslagstiftning, något, som

naturligtvis måste vara främmande för hela vår rättsåskådning.

Vill man därför undvika skenet af en dylik klasslagstiftning och

det motbjudande samt rättsmedvetandet sårande uti att mot den till

böter dömde, som saknar förmåga att gälda dessa, tillämpa det svårare

förvandlingsstraffet fängelse, och tillika tillse, att bötesstraffet lika effektivt

drabbar personer under olika förmögenhetsvillkor, synes mig, att

man bör reformera gällande bestämmelser i detta afseende därhän, att

böterna afpassas efter den dömdes betalningsförmåga och att, äfven om

man icke anser sig kunna af praktiska hänsyn helt och hållet afskaffa

förvandlingsstraffet, man dock söker i möjligaste måtto inskränka antalet

af dem, som däraf träffas.

I sistnämnda afseende har redan strafflagskommittén föreslagit bestämmelser,

som äro ägnade att leda till målet, nämligen därom, att

den bötfällde äger rätt åtnjuta anstånd med betalningen af böterna och

erlägga dessa å vissa betalningsterminer.

Hvad hufvudfrågan beträffar, nämligen bötesstraffets reformering i

den af mig först angifna riktning, har ännu intet hos oss åtgjorts.

Denna fråga har emellertid i våra grannländer och för öfrigt flera

andra europeiska länder sedan länge varit aktuell och delvis bragts till

sin lösning.

Sålunda stadgar danska strafflagen en rätt vidsträckt latitud för

bötesstraffets utmätande från 2 kronor till 4,000 kronor samt att vid

bötesbeloppens bestämmande särskild hänsyn skall tagas till den dömdes

förmögenhetsförhållanden. Den nya norska strafflagen af den 22

maj 1902, som träder i kraft den 1 januari 1904, uppställer en ännu

vidsträcktare latitud för samma straff, nämligen för »förseelser» från 1

krona till 5,000 kronor och för »förbrytelser» från 3 kronor till 10,000

kronor, samt innehåller i fråga om bötesbeloppens bestämmande ungefär

enahanda stadganden som danska strafflagen.

Man har emellertid inom lagstiftningsarbetet på detta område velat

gå ännu längre och sökt göra gällande den åsikten, att de nu i de

flesta europeiska länders strafflagar förefintliga bestämmelser om penningböter,

inom fasta latituder, borde ersättas med stadganden om

bötesstraffens beräknande efter den dömdes dagsinkomst för viss tid

inom angifna gränser, hvarigenom man i möjligaste måtto skulle kunna

afpassa böterna efter den ekonomiska förmågan hos den brottslige och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

tillika undgå den formella oegentligheten, att två personer för samma

förseelse exempelvis våldsamt motstånd vid offentlig förrättning

under i öfrigt likartade omständigheter blott på grund af deras olika

förmögenhetsförhållanden dömas till respektive 25 och 250 kronors

böter.

En dylik åsikt har i viss mån fått sitt uttryck i den portugisiska

strafflagen, som stadgar, att böter icke skola öfverstiga 3 års inkomster,

och i det af kommitterade utarbetade förslaget till norsk strafflag, i

hvilket förslag, som låg till grund för den sedermera antagna strafflagen

af den 22 maj 1902, funnos intagna bestämmelser därom, att

böter för »förbrytelser» icke finge sättas under den dömdes antagliga

inkomst för 2 dagar och icke öfver hans inkomster för 5 månader

samt att böterna för »förseelser» icke skulle understiga inkomsterna för

en half dag och icke öfverstiga dessa för en och en half månad.

Dessa bestämmelser inflöto icke i den sedermera antagna norska

strafflagen.

Man har gentemot dylika bestämmelser framhållit, att dessa skulle

föranleda till, att man vid utmätandet af bötesstraffet toge en alltför

ensidig hänsyn till den brottsliges förmögenhetsförhållanden, vidare att

inkomsten ingalunda vore någon tillförlitlig måttstock å den brottsliges

ekonomiska förhållanden och förmåga att bära böterna, i det att stora

skulder, en stor familj m. in. kunna i väsentlig grad inverka på den

dömdes ekonomiska bärkraft i detta afseende. Slutligen har anmärkts,

att bestämmelserna i fråga förutsätta ingående undersökningar om den

dömdes ekonomiska ställning, som i många fall skulle onödigtvis bidraga

att förlänga ett måls handläggning och fördröja dess afgörande

utan att dessa undersökningar skulle medföra något säkert resultat.

Vid en reformering af bötesstraffet i vårt land torde man utan

alltför stora rubbningar i gällande lag kunna införa den grundsats, man

i detta afseende måste uppställa för att tillmötesgå rättvisans kraf, nämligen

att bötesstraffet bör blifva, livad det afsetts att vara, ett förmögenhetsstraff

och så anordnas, att det såsom sådant kan verkställas,

att böterna sålunda afpassas efter den brottsliges ekonomiska förmåga,

efter hans förmåga att kunna betala böterna och därigenom lika verksamt

träffar den burgna klassen som den mindre bemedlade, på samma

gång som sålunda endast den, som icke vill betala böterna, drabbas af

förvandlingsstraffet.

Förnämsta hindret för tillämpandet af en dylik princip i vår strafflag

torde väl vara att finna i do snäfva latituder för bötesttraffets utmätande.

Dessa latituder äro i vanliga fall från 5 kronor till 500

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

kronor, och endast undantagsvis stegras maximum till 1,000 kronor.

Inom dessa trånga gränser gifves ej tillfälle för våra domstolar att,

under nödigt aktgifvande på en brottslig handlings skiftande karaktär

och däraf följande mer eller mindre straffvärdhet, äfven taga nödig

hänsyn till ofvannämnda grundsats vid straffets utmätande. Detta kräfver

med nödvändighet ojämförligt större bötesstraffslatituder än våra

nu befintliga.

Men äfven med vidgade böteslatituder blefve tvifvelsutan tillämpningen

af nämnda grundsats en from önskan, såvidt ej i lagen stadgades

en uttrycklig föreskrift därom, att vid bötesstraffets utmätande

tillbörlig hänsyn borde tagas till den brottsliges förmögenhetsförhållanden

eller ungefärliga inkomster. Utan att genom detaljerade bestämmelser

af den art jag förut framhållit drifva domstolarne att vid straffets

utmätande taga en alltför ensidig hänsyn till förmögenhetsvillkoren

hos den brottslige, inskärptes dock genom en dylik föreskrift hos domstolarne

skyldigheten att taga tillbörlig hänsyn till dessa förhållanden.

Att en sådan reform är ett önskemål äfven i vårt land, därom

vittna många uttalanden af sakkunnige. Senast vid nordiska juristmötet

i Köpenhamn 1902 års sommar bragtes denna fråga på tal under

en diskussion om skärpt frihetsstraff såsom förvandlingsstraff för böter.

Referenten i detta ämne, hofrättsassessor Gallstrand, som tillika

varit ledamot i svenska strafflagskommittén, yttrar på tal om bötesstraffet

följande:

»Till fullo har i Sverige insetts olämpligheten af rådande förhållanden

med afseende å förvandlingsstraffets användning, och år 1898

har den svenska Riksdagen i skrifvelse till Konungen hemställt, huruvida

icke ändrade lagbestämmelser i ämnet erfordrades. Innehållet af

denna skrifvelse utvisar icke, att Riksdagen afsett sådana ändringar beträffande

bötesstraffet som exempelvis medgifvande af anstånd med böters

betalning, afbetalning af böter terminsvis eller eljest eller böters

afdånande genom arbete, utan synes Riksdagen hafva ansett, att skärpning

af förvandlingsstraffet dessförutan kunde lämpligen ifrågakomma.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte den svenska regeringen

på våren 1900 en kommitté för att bland annat upprätta förslag

om skärpning af förvandlingsstraffen, men utan uppdrag att föreslå

omorganisation af bötesstraffet. Utan tvifvel lär en fullständig omdaning

af bötesstraffet hafva för regeringen framstått såsom ett oundgängligt

villkor för en tillfredsställande anordning af förvandlingsstraffet,

men då kommittéuppdraget varit af den beskaffenhet, som nyss

nämnts, lär det icke väcka förvåning, att kommittén, enligt min mening,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 5

ej kunnat ernå ett så tillfredsställande resultat, som varit önskligt. Att

de reformer, hvaraf bötesstraftet i Sverige är i behof och bland hvilka

den utan jämförelse viktigaste torde åstadkommas genom lagbestämmelse

om böternas afpassande efter den brottsliges betalningsförmåga,

har kommittén, hvilken innevarande år afslutat sitt arbete, föreslagit

allenast medgifvande af rätt till betalning å böter och uppskof med

böters erläggande.»

Då frågan om reformer i förvandlingsstraffen står i intim förening

med reformerna i bötesstraffet och förstnämnda fråga redan genom

Riksdagens skrifvelse år 1898, föranledd af motioner af mig inom denna

kammare och herr Leman inom med kammaren, redan är föremål för

Kungl. Maj:ts pröfning, är att hoppas, att båda dessa frågor, därest

min framställning vinner Riksdagens bifall, komma att bos Kungl. Maj:t

underkastas en gemensam granskning och behandling.

Jag vågar därför vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande

i hvad mån gällande bestämmelser om bötesstraffet lämpligen

böra ändras i syfte, att detsamma må kunna så vidt möjligt är

afpassas efter den brottsliges betalningsförmåga, samt därefter för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill en utredning i ämnet kan gifva

anledning.»

I likhet med motionären finner utskottet mycket önskvärdt, att

grunderna för ådömande och utkräfvande af bötesstraff bestämmas så,

att detta straff må utgöra ett på en gång kraftigt och rättvist verkande

medel mot de förseelser, vid hvilka detsamma förekommer.

Motionären har mot de nuvarande stadgandena i ämnet framställt

anmärkningar hufvudsakligen i två olika hänseenden, nämligen dels att

de skulle utgöra hinder för böternas utsättande till sådana belopp, att

de med tillräcklig styrka träffade personer i god förmögenhetsställning,

dels att å andra sidan bötesstraffet för den fattige eller mindre bemedlade

ofta innebure ett förklädt frihetsstraff och alltså verkade med alltför

stor stränghet.

För afhjälpande af dessa missförhållanden har motionären bland

annat föreslagit meddelande af uttryckligt stadgande, att vid bötesstraffets

utmätande tillbörlig hänsyn borde tagas till den brottsliges

förmögenhetsförhållanden eller ungefärliga inkomster.

Såsom motionären omförmäla bär på cn del båll varit ifrågasatt,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

att bötesstraffet skulle inom vissa gränser direkt afpassas efter den

brottsliges inkomster för dag eller längre tid. Mot en sådan anordning

göra sig emellertid viktiga betänkligheter gällande, och så vidt utskottet

har sig bekant samt i motionen angifvits, har densamma ej häller

blifvit genomförd i mera än ett lands lagstiftning.

Deremot finnas i några främmande strafflagar mindre långt gående

stadganden i samma syfte, sålunda exempelvis i den nya norska strafflagen

af den 22 maj 1902, där det föreskrifvits, att vid bötesstraffets bestämmande

skall tagas särskild hänsyn till den dömdes förmögenhetsförhållanden

och antagliga betalningsförmåga. Äfven i de moderna strafflagarna

är det dock icke någon allmän regel, att ett dylikt stadgande

förekommer.

Utskottet för sin del anser detsamma hvarken behöflig^ eller lämpligt.

Vid straffmätningen bör uppmärksamhet egnas åt allt, som är

af betydelse för bedömande af den tilltalades brottslighet och beskafffenheten

af det straff, som kan erfordras för att utöfva åsyftad inverkan

på den brottsliga viljan, och lika väl som den tillfalades personliga

förhållanden i öfrigt, hans bildningsgrad, föregående vandel o. d.,

härvid blifva föremål för beaktande, kan och bör utan särskildt stadgande

hänsyn tagas till hans förmögenhetsställuing, i den mån densamma

är för rätten känd och medför, att ett högre eller lägre straffmått

är erforderligt och rättvist. I praxis förekommer också utan tvifvel

ofta, att den tilltalades ekonomiska förhållanden utöfva inflytande

vid bestämmande af bötesbeloppet. Några föreskrifter i afseende å de

allmänna grunder, efter Indika straffet skall utsättas inom straff latituden,

ansågos vid strafflagens antagande icke böra inflyta i densamma.

Om man nu skulle göra undantag i fråga om förmögenhetsförhållandenas

betydelse för utmätningen af bötesstraffet, är det att befara, att

förmögenheten, såsom den enda i lagen angifna allmänna grunden för

straffets bestämmande inom latituden, komme att betraktas såsom den

omständighet, vid hvilken man företrädesvis hade att fästa uppmärksamhet,

och alltså i jemförelse med andra förhållanden af minst liknande

vikt finge större inverkan, än som vore tillbörligt och riktigt.

Skulle domstolarne vid utmätande af bötesstraff vara skyldiga att städse

taga hänsyn till den tilltalades förmögenhetsställning, vore det dessutom

ofta behöfligt att anställa efterforskningar för att om densamma

vinna en såvidt möjligt säker och noggrann kännedom. Häraf

skulle lätt blifva en följd, att afgörandet af målen fördröjdes och

desamma medförde ökade kostnader, hvilket vore särskildt olämpligt

i fråga om polismål och andra ordningsmål af enkel beskaffenhet, vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 7

hvilka bötesstraff vanligast förekommer. Den ledning för straffmätningen,

som sålunda erhölles, skulle i allt fall mången gång blifva af tvifvelaktigt

värde på grund af de svårigheter, som äro förbundna med

tillförlitligt bedömande af en persons ekonomiska vilkor.

Motionärens förslag om böjning af latituderna för bötesstraffet är

enligt utskottets uppfattning i och för sig mera beaktansvärdt. Äfven

utskottet anser nemligen, att vid flere bland de förseelser, där bötesstraff

förekommer, högsta gränsen för detsamma är satt alltför lågt, för att

man, särskildt vid upprepade förseelser, skulle kunna inskrida så kraftigt,

som vore önskvärdt. Detta förhållande var till någon del föremål för uppmärksamhet

jämväl af nästlidet års Riksdag, som i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhöll om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslagtill

sådan ändring i 18 kap. 15 § strafflagen, att högre bötesstraff än det

nu stadgade matte kunna adömas för fylleriförseelse. En förhöjning af

vissa böteslatituder synes sålunda utskottet lämplig, och måhända kan

äfven en förhöjning i större omfattning, afseende såväl de särskilda

böteslatituderna som den allmänna latituden i 2 kap. 8 § strafflagen,

förtjäna att komma under öfvervägande. Redan det förhållandet, att

penningvärdet icke oväsentligt fallit efter tiden för strafflagens tillkomst,

talar oförnekligen härför. Denna fråga är emellertid ganska vidtutseende.

Vår strafflag känner icke, såsom exempelvis den norska, någon

allmän indelning af straffbara handlingar i olika klasser, bestämda efter

rättskränkningarnas svårare eller lindrigare beskaffenhet, och häraf har

blifvit en följd, att, medan den norska lagen kunnat inskränka sig till

att föreskrifva en böteslatitud för s. k. förbrytelser eller gröfre rättskränkningar

och en annan för s. k. förselser eller mindre rättskränkningar

samt i hvarje fall endera af dessa latituder är tillämplig,

var straffrätt däremot utom den allmänna böteslatituden har en mängd

särskilda, om hvilka bestämmelser finnas dels i olika lagrum i strafflagen,

dels i andra författningar. En revision af böteslatitudei ’iiti förutsätter

alltså ett lagstiftningsarbete af icke obetydligt omfång. Huruvida

tillräckliga skäl förefinnas att för närvarande påkalla eu sådan

åtgärd, utgör en fråga, som icke låter sig besvara på grundvalen af

föreliggande motion. Motionärens förslag i denna del är för öfrigt af

honom ställdt i nära samband med hans framställning om uttryckligbestämmelse

rörande bötesbeloppets afpassande efter den brottsliges

ekonomiska villkor, och detta förhållande utgör eu ytterligare anledning,

hvarför förslaget synes utskottet icke böra vinna Riksdagens bifall.

Vidkommande åter hvad motionären anfört om den hårdhet mot do

mindre bemedlade, som kan ligga i den nuvarande tillämpningen af bötes
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

straffet, är det icke alldeles tydligt, hvad motionären härmed åsyftat. Det

af honom omnämnda önskemålet, att inga andra än de, som icke vilja

betala ådömda böter, skulle drabbas af förvandlingsstraff, kan icke gerna

fullständigt vinnas, utan att staten efterskänker böter, bvilka trots god

vilja icke kunna af den skyldige gäldas. Någon bestämmelse i denna

riktning kan emellertid utskottet icke tillstyrka. Icke heller anser

utskottet lämpligt, att latituden för bötesstraffet i strafflagen sänkes

under den för närvarande stadgade lägsta gränsen af fem kronor. Böter

af mindre belopp än detta synas nämligen utskottet icke kunna utgöra

ett tillräckligt straffmått för rättskränkningar, bvilka ansetts vara af

den betydelse, att de bort upptagas i strafflagen.

På sålunda angifna skäl hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1903.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservationer:

af herr Zetterstrand, som ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till ändrade stadganden angående bötesstraff,

gående ut därpå, att strafflatituderna höjas samt

att vid bestämmande af bötesbelopp särskild hänsyn

skall tagas jämväl till den brottsliges förmögenhetsförhållanden;
af

herr Styrlander, som instämt med herr Zetterstrand; samt

af herr Pettersson, hvilken anfört:

»Bland de olika straffarter, som kunna användas vid bestraffande af

lindrigare förbrytelser, intager bötesstraffet på grund af sin lämplighet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

ett synnerligen framstående rum. Det riktar sig mot brottslingens förmögenhet

och är därigenom ägnadt att tillfoga honom ett kännbart

lidande. Det är fritt från de vanärande och korrumperande inverkningar,

som kunna åtfölja frihetsstraffen. Och framför allt: det kan

graderas snart sagdt i oändlighet samt därigenom afpassas efter olika

brottslighet.

Det sätt, hvarpå bötesstraffet i vår strafflag är anordnadt, utgör

emellertid ett bestämdt hinder för att dess förnämsta egenskap, dess

smidighet, skall kunna tillgodogöras. Bötesstraffet träffar nämligen personer

i olika förmögenhetsställning mycket olika. Samma bötesbelopp,

ådömdt en fattig och en rik, kan innebära ett kännbart straff för den förre,

men näppeligen för den senare nota bene då straffet måste bestämmas

inom de hos oss gällande latituderna. Bötesstraffet enligt vår strafflag

uppfyller således icke den första fordran, man ställer på ett straff, nämligen

att det, så vidt möjligt, bör drabba alla lika. Att ett sådant förhållande

är ägnadt att rubba den allmänna tilliten till den bestående

rättsordningen, synes ovedersägligt, och en reform af bötesstraffet i den

riktning motionären föreslagit är därför enligt min mening i högsta grad

påkallad af behofvet.

Äfven om det är riktigt, såsom utskottet säger, att i praxis den

tilltalades ekonomiska förhållanden ofta öfva inflytande vid bestämmande

af bötesbeloppet, så är detta dock förvisso ej förhållandet i alla

eller ens de flesta fall. Ett sådant inflytande i tillbörlig grad kunna

dessa förhållanden enligt mitt förmenande erhålla endast, om i strafflagen

uttryckligen föreskrifves, att bötesstraffet skall, så vidt det låter

sig göra, afpassas efter den brottsliges betalningsförmåga, naturligtvis

utan att därigenom tillämpligheten af de allmänna straffskärpningsoch

straftininskningsgrunderna får anses utesluten.

Den omständigheten, att en dylik lagändring förutsätter ett lagstiftningsarbete

af icke obetydligt omfång, särskildt med hänsyn till

erforderlig revision af böteslatituderna, bör icke få utgöra något hinder

för reformen, för så vidt denna måste anses vara påkallad af skyldig

omsorg om en viktig rättsprincip.

Lika litet afseende torde böra tillmätas den invändningen, att ett

antagande af motionärens förslag skulle föranleda, att afgörandet af

målen komme att fördröjas och medföra ökade kostnader; ty äfven om

rättsskipningens snabbhet och billighet äro beaktansvärda fördelar, så

får dock icke själfva rättvisan i någon mån för dem uppoffras.

Sant är visserligen, att äfven om strafflagen omarbetas i ifrågavarande

syfte, det i många fall, äfven med den mest grundliga och

Bill. till Riksd. Prof.. 1903. 7 Rami. 41 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

samvetsgranna utredning, torde komma att visa sig omöjligt att erhålla

eu fullt exakt uppskattning af den tilltalades ekonomiska villkor och.

att man således i alla händelser ej alltid kan erhålla tillräcklig ledning

för en rättvis straffmätning. Men den omständigheten, att man i fråga

om bötesstraff liksom i fråga om andra straff ej kan träffa det absolut

rätta, bör enligt min tanke icke afskräcka från försöket att närma sig

detsamma.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag,

att Riksdagen måtte, med bifall till motionen, i

skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte taga under öfvervägande, i hvad mån gällande

bestämmelser om bötesstraffet lämpligen böra ändras

i syfte att detsamma må kunna, så vidt möjligt är,

afpassas efter den brottsliges betalningsförmåga, dock

utan att tillämpligheten af de allmänna straffskärpnings-

och straffminskningsgrunderna härigenom uteslutes,

samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

en utredning i ämnet kan gifva anledning.»

Herrar Lindhagen, F. Andersson och A. Olsson hafva begärt få

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Backmans Boktryckeri, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.