Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Knngl. Maj:t täcktes låta ISih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 4.7 Raft.

1903-04-20 · 51 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 50 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:51, Skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Knngl. Maj:t täcktes låta ISih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 4.7 Raft.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1903, kl. 1 e. ra.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående

förbild i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk

verksamhet att förvärfva fast egendom.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren

af herrar D. Persson i Tällberg, O. A. Eriksson i Ofvanmyra, S. L.

Olsson i Elfdalsåsen, A. Hansson i Solberga, S. Söderberg, J. P. Jansson,

J. Ström i Transtrand, Th. af Callerholm, A. Olsson i Mårdäng, O. Olsson

i See, H. Eriksson i Elgered, P. Olsson i Fläsbro, J. Eriksson i Valista,

Johnsson i Bollnäs, M. Sundström, J. E. Nordin i Sättna, S. H. Kvarnzelius,

E. G. Åkerlind, J. Nydal, W. Styrlander, O. Emtlién, P. Hörnsten,

C. J. Öberg, R. Ekholm, K. Karlsson i Mo, J. Olofsson i Digernäs, ,J.

Bromee i Billsta, S. J. Enander, A. Wiklund, J. Andersson i Baggböle,

A- dJ. Burman, N. Boström i Bodbyn, J. E. Granlund, G. Kronlund och

P. Hellström väckt motion, n:o 90, af följande lydelse:

»Den ur många synpunkter stora faran af sågverksbolagens omfattande

jordförvärf inom Norrland och Dalarne har länge tilldragit sig

allmän uppmärksamhet och föranledde senast vid 1901 års riksdag

bland annat en framställning om lagstiftningsåtgärder för afvärjande af

denna fara.

I anledning af berörda framställning, som understöddes af, utom

andra, trettiotre representanter för Norrland och Dalarne, aflät Riksdagen

en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Knngl. Maj:t täcktes låta

ISih. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 4.7 Raft. (N:o 51). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra åtgärder den själfägande

jordbrukande befolkningens ställning i nämnda landsdelar måtte kunna

vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling där befrämjas, samt,

så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena

föranledde.

Andra Kammaren antog tillika för sin del med 152 röster mot 36

ett förslag till lag, hvarigenom med vissa skäliga undantag och under förbehåll

af dispensrätt för Konungen, under en tid af tre år meddelades

förbud för bolag och förening att vidare förvärfva jord på landet inom

nämnda landsdelar. I motiven för detta beslut uttalades, att, oafsedt den

begärda utredningen, kvarstod den oafvisliga angelägenheten, att något

genast gjordes för att hindra de fortgående förvärfven, såvida ej ändamålet

med den blifvande lagstiftningen skulle väsentligen förfelas och nya

stora sträckor af rikets dock begränsade territorium komma i sågverksbolags

besittning. Att lagen ej föreslogs att gälla tills vidare utan för

tre år berodde därpå, att man trodde sig af opporturiitetsskäl ej böra stöta

bort de ledamöter i Riksdagen och särskildt i dess Första Kammare, som

uti denna fråga ogärna ville beröfvas möjlighet till full handlingsfrihet i

framtiden.

Med föranledande af förut nämnda riksdagsskrivelse tillsatte Kungl.

Maj:t en kommitté, den s. k. norrlandskommittén, åt hvilken uppdrogs att

afgifva förslag till åtgärder i det af Riksdagen begärda syftet.

Fn af denna kommittés första åtgöranden var aflåtandet af dess underdåniga

skrifvelse den 28 november 1901.

I denna skrifvelse anfördes af kommittén bland annat, hurusom upprätthållandet

af en själfständig jordbrukande befolkning förutsatte ett tillräckligt

ekonomiskt underlag. Och då själfva jordens afkastning i detta

nordliga klimat ansetts och i stort sedt fortfarande måste anses kräfva ett

tillskott från skogarne, förelåge för närvarande de nödiga förutsättningarna

härför företrädesvis endast å bondehemman med behållna tillräckliga skogsmarker,

hvaremot uppgiften af flera skäl måste blifva mycket vanskligare

att genomföra på bolagshemman. Det vore därför klart, säger kommittén,

att i samma mån bolagens hemmansförvärf fortginge, förminskades äfven

utsikterna att kunna åstadkomma något värdefullt i det syfte, som kommitténs

uppdrag omfattade. Och att utvecklingen fortfarande med snabba

steg ledde frågan in i denna riktning vore ett lika kändt som naturligt

förhållande. För kommittén hade därför oafvisligen framställt sig, att eu

af de hufvudsakligaste förutsättningarna för att kunna öka och stärka den

jordbrukande befolkningen inom Norrland och Dalarne vore, att bolagens

förvärf af hemman ej finge fortgå på sätt och i den omfattning, som hit
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

intill ägt ruin. Innan emellertid alla utredningar hunnit afslutas samt

ärendet i (ifrigt genomgått alla sina instanser skulle förloras en lång tid,

som sannolikt finge beräknas till inemot tre år. Om härunder bolagens

hemmansköp tillätes fortgå på enahanda sätt som hitintills, måste det

inträffa, att, när lagstiftningen ändtligen stode färdig att ingripa, föremålet

för dess omsorger ytterligare på många ställen helt och hållet eller till

väsentliga delar upphört att finnas till. Inför dessa utsikter hade kommittén

i känslan af sitt ansvar funnit det oundgängligt, att man sökte

åtminstone i någon mån hejda den pågående utvecklingen i afbidan på de

slutliga åtgärderna. Och det framställde sig härvid för kommittén likaledes

såsom uppenbart, att den enda utväg, som i berörda afseende för

närvarande stode öppen, vore ett tillfälligt förbud för vidare bolagsförvärf

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den i sådant afseende af Andra

Kammaren beslutade lagen. Antagandet af eu dylik lag hade kommittén

sålunda efter moget öfvervägande funnit utgöra en väsentlig betingelse för

att dess arbeten skulle leda till något resultat. Därför hemställde kommittén,

att Kungl. Maj:t täcktes för 1902 års Riksdag framlägga ett af

kommittén formuleradt lagförslag af hufvudsakligen samma innehåll som

den af Andra Kammaren beslutade lagen.

Då emellertid ännu inemot slutet af 1902 års riksdag ingen åtgärd

i anledning af norrlandskommitténs skrifvelse från Kungl. Maj:ts sida förspordes,

framställdes af en ledamot i Andra Kammaren till herr statsministern

eu interpellation i ämnet. Tnterpellanten framhöll härvid, att

en allmän mening bland befolkningen inom ifrågavarande landsändar vore,

att snabba och kraftiga åtgärder måtte vidtagas för att för framtiden åt

denna befolkning rädda dess sociala och ekonomiska oberoende. Sedan

länge hade man nämligen förstått, att första och grundläggande villkoret

därför vore, att dessa provinsers territorium ej finge med äganderätt innehafvas

företrädesvis af sågverksbolagen. Och därför vore det med stigande

oro, som befolkningen väntade att hos landets regering erhålla det oumbärliga

stödet i dess ojämna kamp mot öfvermäktiga och inflytelserika

intressen.

Till svar å interpellationen anförde herr statsministern hufvudsakligen,

att i de utlåtanden öfver norrlandskommitténs framställning, som inhämtats

från Konungens befallningshafvande och högsta domstolen, hade

lagförslaget ur olika synpunkter afstyrkts. Dessa anmärkningar hade af

regeringen befunnits vara af den vikt, att en omarbetning af förslaget

måste äga rum. Vid sådant förhållande, och då det ansågs vara synnerligen

önskvärdt, att åtgärder kunde snarast möjligt vidtagas i syfte att

motverka de öfverklagade missförhållandena, hade försök gjorts att upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Hitta förslag till sådana ändringar, hvarigenom åtminstone de väsentligaste

anmärkningarna undanröjdes. Dessa försök hade dock ej ledt till något

tillfredsställande resultat eller någon anordning kunnat utfinnas, hvarigenom,

med bibehållande af kommittéförslagets hufvudgrundcr, därmed

åsyftade fördelar kunde i afsevärd mån vinnas utan att minst lika stora

olägenheter i rättsligt, ekonomiskt och socialt afseende framkallades. Och

då sålunda eu provisorisk förbudslagstiftning på grundval af kommittéförslaget

syntes ej låta sig genomföra, hade statsrådet icke ansett sig

kunna tillstyrka kommitténs framställning. I sammanhang härmed ansåg

sig statsministern, utan att vilja föregripa kommitténs utredning, böra

uttala den förmodan, att den riktiga lösningen bestode i positiva åtgärder

till uppmuntrande af det nuvarande jordbruket och befrämjande af kolonisation

å odlingsbara områden samt i vidtagande af vissa delvis redan

förberedda ändringar i skogs- och ägodelningslagstiftningen.

Dessa regeringens uttalanden lämnades icke utan gensaga. Flere

talare inom Andra Kammaren framhöllo, att ur ämbetsmyndigheternas utlåtanden

och statsministerns framställning icke framlyste någon rätt förståelse

åt sakens stora innebörd, samt att det af statsministern antydda

programmet därför äfven i själfva verket innefattade ett kringgående och

undanskjutande af hufvudfrågan.

Oaktadt ärendet sålunda ej af regeringen förelädes 1902 års Riksdag,

förelågo dock anledningar, att det skulle af regeringen tagas under förnyadt

öfvervägande. Men, enligt hvad som försports, lära de afsikter i

detta afseende, som inå hafva förefunnits, numera af någon anledning

öfvergifvits.

I detta sammanhang må erinras därom, att 1902 års Riksdag, i anledning

af eu inom Första Kammaren väckt motion, aflat till Kungl. Maj:t

en skrifvelse i syfte att för hela riket förekomma den obestridliga politiska

fara, som bolagens jordförvärf kunde i vissa fall medföra därigenom,

att gällande lags förbud för utländsk undersåte att i riket förvärfva fast

egendom blef i afseende å bolag utan verkan, så länge ej något hinder

fanns för utlänningar att ingå såsom delägare i bolag. Riksdagen begärde

därför, att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta för Riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom förenämnda förbud utsträckes

att gälla äfven för bolag, hvari utländsk undersåte vore delägare.

Äfven om en lagstiftning, som väsentligen tillgodoser nyssnämnda

ändamål, kunde genomföras, löser den dock ej, såsom en och annan synes

gärna vilja föreställa sig, i någon mån de nordliga landsdelarnes stora

sociala fråga. Bolagens förvärf af jorden, som därigenom för alltid blir

fastlåst i en juridisk persons besittning, innefattar en lika stor fara för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

befolkningens inre själfständighet samt för landets kulturella och ekonomiska

utveckling, vare sig bolagen ägas af svenska eller af utländska

undersåtar. Ett förbud däremot för alla bolag att i regeln vidare få förvärfva

hemman måste blifva den enda fruktbara utgångspunkten för att

kunna framgångsrikt ingripa i detta afseende. Och på sådant sätt löses

äfven den förenämnda politiska frågan, och detta vida bättre än genom

den utväg, som föreslogs vid förra riksdagen. När endast enskilde få

köpa, kan nämligen gällande lag ej kringgås på det angifna sättet, och

vidare undvikes den ganska vanskliga och från internationell synpunkt ej

heller ofarliga utvägen att på ett så ingående sätt ställa utländska undersåtar

och utländskt kapital i eu undantagsställning inför svensk lag. Vill

man emellertid ej, såsom 1847 års lagberedning föreslog, utsträcka förbudet

för bolag att förvärfva fast egendom till hela riket, utan inskränker

detsamma till Norrland och Dalarne, där förbudet är mest oundgängligt,

kvarstår dock alltid angelägenheten att öfverväga, huruvida en lagstiftning

i det af 1902 års Riksdag begärda syftet kan och bör genomföras

för det öfriga riket. Och beträffande de stora landsträckor, som redan

förvärfvats af bolagen, i all synnerhet inom Norrland och Dalarne, finnes

dessutom ej annat medel till förekommande af deras öfvergång i utlänningars

händer än tillitandet af en lagstiftning i den sålunda föreslagna

riktningen.

De faror, som föranledde Andra Kammarens omförinälda beslut af år

1901 och Norrlandskommitténs underdåniga framställning i enahanda syfte,

hafva icke förminskats, utan framstå alltmer hotande. Den tid, då frågan

kan vänta sin slutliga lösning, torde med all sannolikhet vara aflägsnare

än Norrlandskommittén i första början af sina arbeten beräknat. Under

väntan härpå fortgå bolagens jordförvärf såsom hitintills. Och hvarthän

detta slutligen kommer att leda, därom har just de senaste tidernas företeelser

gifvit tydliga bevis. Den ena stora trustbildningen efter den andra

uppstår inom sågverksindustrien, därvid stora landsdelar gå i köp såsom

eu vanlig handelsvara.

Undertecknade representanter för Norrland och Dalarne, som väl känna

de redan tryckta förhållandena uti ifrågavarande landsdelar och befolkningens

alltmer vaknande insikt om de hotande farorna, finna oss manade,

att i hvad på oss ankommer söka förebygga, att den viktiga frågans lösning

undanskjutes eller förvanskas. Och vilja vi därför bringa till statsmakternas

kännedom, att enligt befolkningens uppfattning ett omedelbart

förbud för vidare bolagsförvärf af hemman utgör den enda möjliga utgångspunkten

för en lösning, som ej skall förfela sitt ändamål.

Af cl enna vår uppfattning följer, att de betänkligheter, som i sakligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

eller formellt hänseende alltid måste kunna framföras mot eu lagstiftning

af ifrågavarande beskaffenhet, synas oss af mindre betydenhet i belysningen

af hufvudfrågans stora innebörd. Och oafsedt detta synas oss dessa betänkligheter

i och för sig af den beskaffenhet, att de af dem, som verkligen

behjerta själfva saken, böra med god vilja kunna utan större svårigheter

öfvervinnas i tillämpningen. Kan härutinnan något vinnas genom

förändrade formuleringar i det af kommittén affattade lagförslaget, torde

lagutskottet vara oförhindradt att föreslå dylika förbättringar.

På grund häraf få vi vördsamt hemställa, att Riksdagen ville, i anslutning

till hvad norrlandskommittén hos Kungl. Maj:t föreslagit, för sin

del antaga följande

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej förvärfva fast

egendom å landet inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands

eller Gäfleborgs län eller inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och VästerDalarnes

fögderier eller En vik ens och Svärdsjö socknar i Falu fögderi af

Kopparbergs län, där ej Konungen för visst fall därtill lämnar tillstånd.

Hvad sålunda är stadgadt galle dock ej, när fråga är allenast om

tomt, upplagsplats eller annat dylikt område, hvilket erfordras för bolagets

eller föreningens omedelbara verksamhet, eller om stenbrott, grustag, lertäkt,

torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, och ej heller

i det fall, att egendom förvärfvas från bolag eller förening, som nyss

är sagd.

2 §•

Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke, där sådant enligt denna

lag erfordras, vare aftalet ogillt.

3 §•

Bank eller annan penninginrättning, så ock försäkringsanstalt väte

ej underkastad denna lags bestämmelser.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1906».

I motionens syfte har herr A. Ahlstrand instämt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Det i förevarande motion innefattade lagförslaget står i nära öfverens''

stämmelse med det förslag till lag angående begränsning i vissa fall af

rätten att förvärfva fast egendom, som vid 1901 års riksdag i anledning

af en då väckt motion förordades af reservanter inom lagutskottet och

bifölls af Andra Kammaren. Den väsentligaste skiljaktigheten utgöres

däraf, att enligt det nu föreliggande förslaget förbudet för bolag eller

förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom å landet

icke skulle gälla, när förvärfvet skedde från bolag eller sådan förening.

1 det utlåtande, 1901 års lagutskott afgaf i ämnet, yttrade utskottet bland

annat, att endast för det fall, att genom en allsidig och genomgående

undersökning af frågan ådagalades, att inga andra botemedel funnes för

de missförhållanden, man önskade aflägsna, och möjligen äfven de betänkligheter,

som gjorde sig gällande mot lagförslaget, till någon del undanröjdes,

det syntes skäligen kunna förordas att antaga en mot rättsuppfattningen

så stridande och med så svåra olägenheter förbunden lagstiftning. Förslaget

vann ej heller Första Kammarens bifall, men ärendets behandling

ledde till den af motionärerna omförmälda skrifvelsen från Riksdagen till

Kungl. Maj:t.

Sedan i anledning af densamma den så kallade norrlandskommittén blifva

af Kungl. Maj:t tillsatt, hemställde denna, såsom motionärerna vidare

omnämnt, i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 28 november 1901, att Kung].

Maj:t måtte för nästkommande Riksdag framlägga ett i skrifvelsen innefattadt

förslag till lag i ämnet. Detta förslag hade samma lydelse som

det af motionärerna nu upptagna, endast med den olikhet att enligt det

förra förslaget lagen skulle upphöra att gälla senast den 1 september 1905.

Från kommitténs förslag voro emellertid tre af dess medlemmar skiljaktiga

och ansågo förslaget icke böra föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Öfver kommitténs framställning inhämtades utlåtanden från Konungens

befallningshafvande i de län, inom hvilka den föreslagna lagen skulle äga

tillämpning, och blef härvid förslaget enhälligt afstyrkt. Liknande blef

utgången vid förslagets granskning inom högsta domstolen, af hvars ledamöter

ingen fann sig kunna förorda dctsammas framläggande för Riksdagen.

Därefter var frågan, på sätt motionärerna vidare omnämnt, föremål

för uppmärksamhet vid nästlidet års riksdag, då i anledning af en interpellation

inom Andra Kammaren från statsrådsbänken meddelades, bland

annat, att de anmärkningar, som af myndigheterna blifvit ur olika synpunkter

framställda mot kommitténs lagförslag, befunnits vara af den vikt,

att eu ganska genomgående omarbetning uppenbarligen måste äga rum,

för att detsamma skulle kunna framläggas för Riksdagen. Vid sådant

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

förhållande och då det ansetts vara synnerligen önskvärdt, att åtgärder

kunde snarast möjligt vidtagas i syfte att motverka de öfverklagade missförhållandena

inom Norrland och Dalarne, hade föranstaltats om upprättande

af förslag till sådana ändringar, hvarigenom åtminstone de väsentligaste

af de framställda anmärkningarna kunnat anses undanröjda. De

sålunda anställda försöken hade emellertid, oaktadt all därpå använd omsorg,

icke ledt till något tillfredsställande resultat. Det hade nämligen

icke lyckats att med bibehållande af kommittéförslagets hufvudgrunder

finna någon anordning, hvarigenom de med den ifrågasatta lagstiftningen

åsyftade fördelar skulle i afsevärd mån vinnas, utan att minst lika stora

olägenheter i rättsligt, ekonomiskt och socialt hänseende framkallades. Då

af hvad sålunda förekommit kunde anses framgå, att en provisorisk förbi]

dslagstiftning på grundval af kommittéförslaget icke läte sig genomföra,

hade statsrådet icke ansett sig kunna tillstyrka kommitténs framställning.

Rörande innehållet i de yttranden, som sålunda afgifvits i ärendet, far

utskottet vidare hänvisa till den vid detta utlåtande fogade bilaga.

Den behandling, föreliggande fråga alltså undergått, sedan 1901 års

lagutskott afgaf yttrande i densamma, har helt naturligt icke kunnat

undanröja grunderna för den tvekan, som af nämnda utskott uttalades,

huruvida och i hvad man en lagstiftning i den riktning, motionen utvisar,

är af det stora och vissa gagn, att den bör genomföras i trots af de viktiga

principiella och praktiska skäl, som tala mot densamma. Tvärtom

hafva de betänkligheter, som förefinnas mot en sådan lagstiftning, från

de mest sakkunniga håll med styrka framhållits, liksom ock synnerliga

svårigheter visat sig vara förbundna med att i detta ämne åstadkomma

bestämmelser, hvilka med säkerhet kunna antagas hafva åsyftad verkan.

Vid sådant förhållande vore det i utskottets tanke alls icke välbetänkt,

om Riksdagen ginge i förväg den utredning, som pågår inom förenämnda

kommitté, och hvilken, enligt hvad inan kan hoppas, skall göra det möjligt

att med mera säkerhet än nu bedöma orsakerna till de förefintliga

missförhållandena och medlen för af hjälpande af desamma. Ehuru utskottet

klai''t inser och varmt behjärtar önskvärdheten däraf, att något så

snart som möjligt måtte åtgöras i denna viktiga angelägenhet, håller utskottet

alltså före, att det vore alltför äfventyrlig!, om Riksdagen nu antoge

något lagförslag i ämnet. Mot detaljerna af det ifrågasatta lagförslaget

hafva under dess föregående granskning riktats erinringar, hvilka

utskottet finner mycket afsevärda, och utskottet har icke ansett några utvägar

vara påvisade att på ett tillfredsställande sätt råda bot å de sålunda

anmärkta bristfälligheterna i förslaget. Äfven i denna fråga är det emel
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 9

lertid mycket vanskligt att nu uttala någon slutlig uppfattning. Först om

en allsidig undersökning skulle ådagalägga nyttan och behöfligheten af

en lagstiftning i angifna riktning, kan man med visshet afgöra, hvilka

stadganden i ämnet må vara ändamålsenliga och tillrådliga.

Olägenheterna af den föreslagna lagstiftningen förminskas visserligen

i någon mån däraf, att densamma är afsedd att äga endast provisorisk

giltighet, men å andra sidan framträda från denna synpunkt viktiga betänkligheter

äfven af annan art. I allmänhet kan det icke vara riktigt,

att lagbud genomföras, utan att en fast öfvertygelse finnes därom, att de

äro erforderliga och motsvara sitt ändamål, och försökslagstiftning är därför

i regel i och för sig olämplig. Allra minst är den att tillråda, då

det gäller bestämmelser af den säregna beskaffenhet som de ifrågavarande.

Redan det förhållandet, att de innebure undantag från eljest gällande

rättsregler, måste för den allmänna uppfattningen framstå såsom en anledning

till tvifvel om befogenheten af de mången gång mycket kännbara

ingrepp, som genom dem skulle göras i de enskildes ekonomiska ställning.

Lagstiftningens provisoriska natur skulle häråt gifva eu ökad prägel af

godtycklighet, hvilken lätt kunde leda till ringaktning för lagen och användande

af förefintliga möjligheter att kringgå densamma.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Styrlander, F. Andersson, A. Olsson,

Wiklund och Nordin, hvilka anfört:

»Behofvet af den lagstiftning motionärerna ifrågasatt blef uttömmande

belyst vid 1901 års riksdag och föranledde redan då ett beslut i sådan

Bih. till Iiiksil. l''rot. 190.1. 7 Sami. 43 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande K:o 51.

riktning af Andra Kammaren. Norrlandskoinmittén har efter det närmare

öfvervägande, som varit denna kommitté anförtrodt, ansett behofvet så

trängande, att kommittén funnit sig »i känslan af sitt ansvar» föranledd

hos Kungl. Maj:t påyrka en lagstiftning af förevarande slag. Och slutligen

hafva så godt som alla representanterna uti Andra Kammaren för Norrland

och Dalarne uti föreliggande motion framhållit, huruledes vådorna

af ytterligare uppskof allt mer framträda, samt därför, under hänvisning

till sin kännedom om de redan tryckta förhållandena uti ifrågavarande

landsdelar och befolkningens allt mer vaknande insikt om de hotande

farorna, funnit sig manade att i hvad på dem ankommer söka förebygga,

att den viktiga frågans lösning undanskjutes eller förvanskas.

Gent häremot framträder dels det stora motståndet från dem, som

tro sig hafva intresse af sakernas nuvarande utveckling, och dels de många

betänkligheterna från dem, som af skilda anledningar och i olika afseenden

stå främmande och fjärran från de frågor, som här kräfva ett ingripande.

Lagutskottet bygger nu som förut väsentligen på denna grund. Under

fortsatt hänvisning till någon framtida »allsidig utredning» af sakförhållanden,

som dock länge legat klara och utredda för alla, glider utskottet

förbi allt, som sagts till förmån för motionärernas förslag. Den sakkunskap,

hvilken motionärerna med fog åberopat sig äga, frånkänner utskottet

sig själf uttryckligen. Men utskottet har ej ens velat lyssna till skälen

och därför också så mycket mindre kunnat besjälas af den känsla af

ansvar i detta ämne, som norrlandskoinmittén förmält hafva ledt henne

till den gjorda framställningen.

Frågan föreligger emellertid för närvarande i ett bättre läge än förut

så till vida, att de officiella myndigheterna nu fått tillfälle att uttömma

sina betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen. Man finner då,

såsom ju äfven kunde väntas, att inga andra hufvudskäl mot själfva saken

kunnat framföras än de så många gånger åberopade allmänna satserna,

att lagstiftningen skulle strida mot gällande rättsuppfattning samt göra

ett obehörigt intrång i bolagens rätt att köpa samt jordägarnes rätt att

sälja. Dessa skäl hafva förut blifvit så utförligt och fullständigt bemötta,

att det ej är lönt att här upprepa detta bemötande. Det må endast i

anledning af utskottets yttrande, att norrlandskommitténs förslag blifvit

af de hörda myndigheterna enhälligt afstyrka här erinras, att två befallningshafvande

synnerligen kraftigt bemött de flesta af de skäl, som sålunda

pläga anföras mot förslaget, och att en af dem äfven tillstyrkt dess framläggande

med en viss förändring.

Af större intresse äro de ändringar i förslagets detaljer, som inom

högsta domstolen påyrkats, för den händelse eu lag af ifrågavarande be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande X:o 51. 11

skaffenhet skall komma till stånd. Visserligen kan mot dessa invändningar,

af Indika de flesta under frågans tidigare behandling blifvit debatterade,

äfven fortfarande erinras, att de i tillämpningen ej äro af någon afgörande

vikt och, såsom motionärerna yttrat, särskilt måste framstå såsom mindre

betydande i belysningen af hufvudfrågans stora innebörd. Emellertid bör

lagförslaget alltid vinna större anslutning, om dessa anmärkta brister kunna

af hjälpas utan att skada själfva saken. Utskottet har visserligen förmält

sig anse, att i detta hänseende några utvägar icke blifvit påvisade. Men

detta beror på att utskottet på grund af sitt bristande intresse för hufvudfrågan

ej alls lagt sig vinn om att söka utfinna sådana utvägar. Gör man

däremot detta, visar det sig tvärt om, att alla inom högsta domstolen uttalade

önskemål kunna väsentligen uppfyllas.

Det har sålunda först anmärkts, att de i 1 § inedgifna undantagen

syntes väl obestämda, hvarför det i rättssäkerhetens intresse vore önskligt

att antingen helt och hållet borttaga dem eller ock bestämma dem så, att

innehållet af landtmäterihandlingar eller ämbetsbevis af viss myndighet

blefve afgörande i fråga om försäljningens laglighet, eller oek viss tid efter

lagfarts meddelande bestämdes, efter hvilken talan å bolags eller förenings

förvärf af fast egendom enligt denna lag ej finge föras. Alla dessa utvägar

äro naturligtvis möjliga att beträda. Enklast synes saken lösas, om

föreskrift gifves, att för alla förvärf erfordras tillstånd, hvarom ansökan

ingifves till Konungens befallningshafvande, och att för de ifrågasatta

undantagen tillståndet meddelas af befallningshafvande, hvaremot saken i

andra fall af befallningshafvande med eget utlåtande underställes Konungens

pröfning. Befallningshafvande får naturligtvis ej på grund af denna lag

förvägra tillstånd, hvaremot Konungen lämnar medgifvande endast där

särskilda omständigheter därtill föranleda.

Emot förslaget har vidare erinrats, att det ej medgifver rätt för bolag

eller förening att å exekutiv auktion inropa fastighet, i hvilket afseende

inom domstolen framhållits af en ledamot, att åt bolag eller föreningar

borde bibehållas åtminstone sådan på inteckning grundad fordran eller

rättighet, hvaraf de voro i besittning vid tiden för lagens trädande i kraft,

och af eu annan ledamot, att utväg att inropa fastighet borde jämväl stå

dem till buds i fråga om nyttjanderätt eller servitut, som tillkommit efter

lagens trädande i kraft, äfvensom beträffande fordran för ogulden köpeskilling,

som bolag eller förening betingat sig vid afyttring af fast egendom.

Förslagets ståndpunkt i detta afseende har betingats af omtanken, att lagens

verkan ej skall kunna efter enskild öfverenskommelse upphäfvas. Och någon

praktisk olägenhet häraf kan ej tänkas uppstå, enär de händelser, i hvilka

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

dylika inrop hädanefter kunde ifrågakomma, torde blifva ganska få samt i

dylikt sällsynt nödfall inropet mycket val kunde ske genom en enskild person

såsom mellanhand. Emellertid möter ej något hinder att stadga bestämmelser,

som medgifva dylika inrop utan åsidosättande af lagens effektivitet,

äfven om denna apparat synes onödig i förhållande till det behof, som

verkligen föreligger. För den provisoriska lagstiftning, som nu föreligger,

är det utan tvifvel nog att medgifva sådana auktionsinrop under enahanda

villkor, som stadgats för sparbanker och bankaktiebolag. Dylik bank får

nämligen ej inköpa annan fastighet än den, som erfordras för dess lokaler,

men är dessutom berättigad att å auktion inropa för dess fordran pantsatt

eller utmätt fastighet, där det för skyddande af dess rätt finnes erforderligt,

och under villkor att fastigheten åter skall afyttras,när så pröfvas lämpligt och

i hvarje fall när det utan förlust kan ske. Visserligen kan en dylik föreskrift

som den sistnämnda synas föga verksam, om ej ett äfventyr för dess åsidosättande

särskilt stadgas. Men den innebär dock en osäkerhet i besittningen,

som ej bör locka till förvärf, hvilken lockelse för öfrigt alldeles uteslutes, om

tillika föreskrifves, att bolaget eller föreningen skall vara underkastad de föreskrifter,

som i fråga om egendomens afyttrande framdeles varda stadgade.

Undantagas dessutom, såsom högsta domstolen förutsatt, alla de fall, där

bolagets eller föreningens fordran, såvidt den ej afser ogulden köpeskilling,

tillkommit efter denna lags trädande i kraft, bär man kommit ifrån just

de fall, där missbruk mest kan befaras. För en definitiv lagstiftning bör

däremot tilläfventyrs följas det föredöme, som förekommer exempelvis i

den norska lagen af 21 april 1888 angående medborgarrätt. Där stadgas,

att därest fastighet mot lagens förbud kommit i utländings ägo, skall denue

erhålla föreläggande att inom viss tid afhända sig densamma vid äfventyr,

att den eljest säljes å tvångsauktion. Ett stadgande i sådan riktning kunde

erhålla ungefär följande innehåll:

»Utan hinder af hvad här förut är stadgadt äge bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet, där den ej är sådan,

som i 5 § sägs.

Bolag eller förening hafve ock utan hinder af förut gifna stadganden lof att å exekutiv

auktion inropa fastighet, där sådant erfordras för bevarande af någon bolagets eller föreningens

fordran eller rättighet, som är intecknad i egendomen, eller för hvilken denna

enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Är fastighet inropad efter ty nyss är sagd}, skall

den åter afyttras senast inom sex månader efter det auktionen vunnit laga kraft; Konungens

befallningshafvande dock obetaget att på ansökan medgifva ytterligare uppskof på högst

två år. Försittes den tid, inom hvilken egendomen bör afyttras, skall den genom Konungens

befallningshafvandes försorg säljas genom tvångsauktion, för hvilken skall i tillämpliga

delar gälla hvad om försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt. Ej må vid sådan

ny auktion bolaget eller föreningen under åberopande af rättighet eller fordran, som ofvan

sägs, själf åter inropa fastigheten.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande X:o 51.

13

En ledamot i domstolen har framställt eu anmärkning, gående ut

därpå, att då lagen ej skulle gälla egendom, som inropas från bolag eller

förening, och ej heller hafva tillämpning på bank- eller annan penninginrättning

äfvensom försäkringsanstalt, skulle det lätt inträffa, att lagen

blefve utan verkan genom att de sistnämnda inrättningarna lånade sig till

mellanhänder vid försäljningar. Det kan af flera skäl ifrågasättas, om det

öfver hufvud taget är lämpligt att medgifva förenämnda undantag, att bolag

och föreningar finge sälja till hvarandra den egendom, de redan förvärfvat.

Men om man af opportunitetsskäl bibehåller en sådan bestämmelse, kan

den antydda farhågan, ehuru den ej synes synnerligen grundad, dock

undanröjas genom en uttrycklig föreskrift därom, att de förenämnda

anstalterna, såsom ju äfven är meningen, ej i sin ordning få utan tillstånd

sälja till bolag eller förening.

Inom domstolen har slutligen framhållits önskvärdheten af ett förtydligande

af förslagets bestämmelser, att aftal, som tillkommit utan Konungens

samtycke, skall vara ogillt. Detta är, såvidt angår köp, byte och

gåfva, där behofvet egentligen föreligger, lätt att verkställa i den tillika

föreslagna riktningen.

I detta sammanhang må vidröras den äfven från vissa myndigheter

framförda allmänna anmärkningen, att en lagstiftning af ifrågavarande slag

kan kringgås. Frånsedt att detta är händelsen med de flesta lagar, ställer

man sig emellertid i detta fall på eu oriktig ståndpunkt, när det tillika

framhålles, att bolag och föreningar därigenom tvingas eller lockas till

förkastliga åtgärder. Lagen afser endast att ingripa reglerande i den af

staten själf skapade bolagsinstitutionen, men medgifver den enskilde full

frihet att köpa, hvarigenom denne sålunda under inga förhållanden gör

något orätt. Hvad åter angår den invändningen, att lagens ändamål skulle

kunna förfelas därigenom, att hemmanen förmenas i stället komma i enskilde

skogsköpares händer, så vet en hvar, att detta med den nuvarande

ekonomiska utvecklingen och dess förutsättning af stora sammanslutningar

ej kan äga rum i närmelsevis samma omfattning som bolagens förvärf.

Och vidare är att märka, att i enskildes händer skall en fastighet på grund

af arfslagarne i tidernas längd ej på samma sätt som under eu uteslutande

bolagsbesittning kunna varaktigt undandragas en personlig omtanke

samt ett sådant omväxlande bruk, som tjänar eu verklig samfundsordning.

Hvar och en, som vill se dessa frågor i deras rätta ljus, förstår också, att

det starka motståndet mot denna lagstiftning är att söka, utom i inlefvade

föreställningssätt, särskilt i eu förnimmelse af, att endast på denna väg

de enskilda intressena äfventyra, att det allmänna verkligen skall kunna

vinna något afsevärdt i det syfte, som norrlandskommittén förklarat här

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 . Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

vara det förnämsta, nämligen att bibehålla ett ekonomiskt underlag för

den befolkning, som skall bebo de trakter, hvarom nu är fråga.

Det har också fortfarande framhållits, att provisoriska lagstiftningar äro

i och för sig olämpliga samt i hvarje fall ej böra ifrågakomma, med mindre

en fast grundad öfvertygelse om deras nödvändighet finnes. Det bör

härvid erinras, att dylika lagstiftningar icke varit ovanliga, och senast

förlidet år antogs sålunda en provisorisk lag för endast ett år rörande

inmutningsrätten i Norrbotten. Om själfva behofvet i förevarande fall

är ofvan redan yttradt. Härtill må endast tilläggas, att norrlandskommittén

har, såsom af dess bilagda framställning framgår, redan från början uttalat

såsom sin öfvertygelse, att ett af slutmålen måste vara att hindra vidare

bolagsförvärf, ehuru kommittén då lämnat öppen frågan, huruvida detta

möjligen kunde på ett slutgiltigt sätt ske annorledes än genom förbudslagstiftning.

1 utskottet har emellertid upplysts, att kommittén numera i

princip fastslagit förbudslagstiftning såsom ett alldeles oundgängligt led i

den lagstiftning man måste tillgripa.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

ville för sin del antaga följande:

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet må ej utan särskildt

tillstånd, som i denna lag sägs, förvärfva fast egendom på landet inom

Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands eller Gäfleborgs

län eller inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Väster-Dals fögderier eller

Envikens eller Svärdsjö socken i Falu fögderi af Kopparbergs län.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande 1V:o 51.

15

2 §.

Ansökan om tillstånd, som i 1 § afses, ingifves till Konungens befallningshafvande

i det län, där egendomen finnes.

År fråga allenast om tomt, upplagsplats eller annat dylikt område

eller om mark med tillhörande åbyggnad, då egendomens hufvudsakliga

värde utgöres af åbyggnader, eller om stenbrott, grustag, lertäkt, torfmosse,

vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, meddele Konungens befallningshafvande

det sökta tillståndet.

I annat fall skall Konungens befallningshafvande, med eget utlåtande,

ofördröjligen underställa ärendet Konungen, hvilken lämnar tillstånd till

förvärfvet allenast där särskilda omständigheter därtill föranleda.

3 §•

Varder tillstånd, som enligt denna lag erfordras för förvärf af fast

egendom, förvägradt, eller har ej sådant tillstånd blifvit sökt senast tre

månader efter det afhandling om förvärfvet upprättades, vare afhandlingen

ogin. Innan tillstånd meddelats, må ansökan om lagfart å fånget ej upptagas.

4 §■

Utan hinder af hvad här förut är stadgadt äge bolag eller förening

för ekonomisk verksamhet förvärfva fast egendom från annan dylik samfällighet,

där den ej är sådan som i 5 § sägs.

Bolag eller förening hafve ock utan hinder af förut gifna stadganden

lof att å exekutiv auktion inropa fastighet, där sådant erfordras för bevarande

af någon bolagets eller föreningens rättighet eller fordran för

ogulden köpeskilling, hvarför egendomen på grund af inteckning eller

eldigt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, så ock af annan bolagets eller

föreningens å egendomen sålunda hvilande fordran, hvaraf bolaget eller

föreningen visar sig varit innehafvare redan innan denna lag trädt i

kraft*). Bolag eller förening, som sålunda inropat fastighet å exekutiv

auktion, skall dock åter afyttra densamma, så snart det utan förlust kan

sko, samt i hvarje fall vara underkastad de föreskrifter, som kunna i fråga

om egendomens afyttrande framdeles varda stadgade.

*) Alternativ lydelse af denna punkt so förslaget å sid 12 till 4 § mom. 2 första

punkten.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

5 §•

Bank eller annan penninginrättning så ock försäkringsanstalt vare

ej underkastad denna lags bestämmelser.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1906.»

Herrar N. Nilsson och friherre Bonde hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

17

Bilaga.

■ TILL KONUNGEN.

Den af Eders Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande af förslag Norrlandstill

åtgärder, hvarigenom den jordbrukande befolkningens ställning i Norr-frånhällning.

land och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas, har i underdånig

skrifvelse den 16 innevarande månad för berörda ändamåls befrämjande

inom återstående områden af lappmarkerna, där afvittringsåtgärder ännu

pågå eller kunna ifrågakomma, föreslagit förändrade bestämmelser för

afvittringen samt dennas inställande i afvaktan på att dylika bestämmelser

blifvit pröfvade. Därvid har kommittén utgått från den uppfattningen, att

ett hufvudvillkor för att kunna upprätthålla en själfständig jordbrukande

befolkning inom nämnda landsdelar fortfarande är, att denna verkligen

erhåller det tillämnade stödet af skogens afkastning, samt att kronan

därför måste, där hon ännu har förhållandena i sin hand, ändra grunderna

för skogstilldelningen, så att denna ej, på sätt erfarenheten hitintills visat,

förfelar sitt viktiga ändamål.

Om det sålunda må antagas, att, i händelse förenämnda framställning

vinner framgång, förhållandena inom oafvittrade och odisponerade trakter

af lappmarkerna skola väsentligen utveckla sig efter förväntan, så har

kommittén hädanefter att odeladt ägna sin uppmärksamhet åt sakernas

läge inom det öfriga Norrland jämte Dalarne.

Frånsedt möjligheterna till ny kolonisation å kronans behållna skogsmarker,

hvilken det ligger i statsmakternas hand att främja efter omständigheterna,

framstår här såsom den för närvarande i alla afseende!]

förnämligaste uppgiften att vidmakthålla och stärka bondeklassen inom

de gamla odalbygderna samt de trakter, hvilka i anseende till belägenhet

och andra naturliga betingelser vid afvittringarna i första hand upplätos

till bebyggande.

För detta fall har emellertid kronan numera ej möjligheterna kvar

att ingripa genom förändringar i afvittringsföreskrifterna. Afvittringen

Bih till Rikul. Rrot. 1903. 7 Sami. 43 Raft, 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

har inom dessa hufvudsakliga områden gått i fullbordan och kronan kan

sålunda ej vidare här begagna sig af en ännu ej afyttrad juridisk rätt till

sin skogsmark. Det återstår blott att räkna med de faktiska förhållandena,

sådana dessa utvecklat sig efter afvittringen.

I detta afseende ställa sig utvägarne vida olika, allt efter som frågan

gäller de hemman, hvilka ännu äro i den själfägande allmogens besittning,

eller dem, som öfvergått i bolagens ägo. Upprätthållandet af en själfständig

jordbrukande befolkning förutsätter nämligen ett tillräckligt ekonomiskt

underlag. Och då själfva jordens afkastning i detta nordliga

klimat ansetts och i stort sedt fortfarande måste anses kräfva ett tillskott

från skogarne, föreligga för närvarande de nödiga förutsättningarna härför

företrädesvis endast å bondehemman med behållna tillräckliga skogsmarker,

hvaremot uppgiften af flera skäl måste blifva mycket vanskligare att

genomföra på öfriga hemman.

Det är därför klart, att i samma mån bolagens hemmansförvärf fortgå,

förminskas äfven utsikterna att kunna åstadkomma något värdefullt i det

syfte, som kommitténs uppdrag omfattar. Och att utvecklingen fortfarande

med snabba steg leder frågan in i denna riktning, är ett lika kändt som

naturligt förhållande.

Kommittén behöfver i detta afseende endast hänvisa till den af kungl.

statistiska centralbyrån utgifna redogörelsen för sågverksaktiebolags, sågverksägares

och bruksägares förvärf af jordegendom inom de särskilda

socknarne i Norrland och Dalarne åren 1885 och 1895. Sedan sistnämnda

år hafva dessa förvärf inom trakter, där värdefull skogsegendom återstått

att köpa, fortgått i lika eller vida större omfattning än förut, enligt hvad

som framgår af de svar, som afgifvits af ledamöter i Riksdagens Andra

Kammare från nämnda landsdelar i anledning af en vid sammanträde i

kungl. jordbruksdepartementets lokal den 26 sistlidne mars därom framställd

fråga. Och till samma slutsats kommer eu vid innevarande års

riksdag af lagutskottet åberopad utredning, som rätteligen utvisar, att

under åren 1896—1900 inom de fem nordligaste länen lagfarits aktiebolags

förvärf af hemman till ett före inköpet åsatt taxeringsvärde af

inemot 12,800,000 kronor och inom Kopparbergs län till ett hufvudsakligen

efter köpeskillingsbeloppen beräknadt värde af omkring 6,400,000 kronor,

i hvilka förvärf för åren 1896—1899 ej ingå köp från aktiebolag.

Särskild! anmärkningsvärd visar sig denna utveckling vara i lappmarkerna,

oaktadt afvittringen där påbörjades först 1873 i enlighet med

bestämmelser, som man då föreställde sig skulle åt bonden för framtiden

bereda en varaktig inkomst af skogen. Redan år 1893 uttalade emellertid

Västerbottens läns landsting i eu underdånig, numera till kommittén öfver
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

19

lämnad skrifvelse, att genom aktiebolagens fastighetsförvärf faran att inom

kort länets lappmarker skulle sakna en själfständig jordbrukande befolkning

vore så stor, att landstinget ansett det för sin oeftergifliga plikt att

påkalla ett kraftigt och skyndsamt ingripande, innan all utsikt till räddning

vore slut. Enligt uppgifter, som för de flesta lappmarkssocknar inkommit

från vederbörande skogstjänstemän, hade jämlikt dessa tjänstemäns

utsyningslängder de egentliga skogsspekulanternas hommansinnehaf därstädes

år 1900 nått en omfattning, som visar, att skogsköpen oförminskadt

fortgå. Den öfvervägande delen af dessa hemman innehafves nu liksom

år 1895 af aktiebolag, som dessutom förvärfvat utsyningsrätterna till

skogen å en mängd hemman, hvilkas öfvergång till bolagen därigenom

förr eller senare är att förvänta. De siffror, som kunna erhållas ur förenärnnda

uppgifter, utvisa, att de egentliga skogsspekulanternas hemmansförvärf

år 1900 ställde sig i procent af hela mantalet inom nedannämnda

socknar på sätt framgår af följande jämförande uppställning:

1885

1895

1900

Dessutom är utsyningsrätt förvärfvad

procent

procent

procent

af bolag till

N nr r bnttp.ns län:

Gellivare socken . .

45,3(?)

36

49

Jockmocks »

48,9

48,9

60

Arjepluogs »

1,8

9,8

29

44 °j0 af socknens samt!, mantal

Arvidsjaur »

5,1

12,2

19

36 % » » » »

Västerbottens län:

Lycksele socken ....

9,0

17,9

35

53 % » > » -

Stensele *) »

—

4,9

12

67 %

Sorsele*) »

—

4,7

12

70 °j0 » » » »

Åsele »

. 19,8

45,8

56

4% »

Fredrika*) »

22,2

40

41

Örträsk *) »

6,8

24,9

32

Vilhelmina »

, 4,5

16,8

32

Dorotea »

i 33,2

57,8

62

Vid öfvervägande af ofvannämnda förhållanden har för kommittén

oafvisligen framställt sig, att eu af de hufvudsakligaste förutsättningarna

*) I dessa socknar afser uppgiften för år 1900 endast aktiebolagens förvärf.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

för att kunna öka och stärka den jordbrukande befolkningen inom Norrland

och Dalarne är, att bolagens förvärf af hemman ej fortgår på sätt

och i den omfattning, som hitintills ägt rum. Hvilka utvägar däremot,

som vid ett slutligt afgörande af denna angelägenhet kunna befinnas verksamt

leda till målet med iakttagande på samma gång af tillbörlig hänsyn

till olika berättigade intressen, därom har kommittén ej ännu kunnat

bilda sig någon mening. Därförinnan erfordras att vinna kännedom om

resultaten af de utredningar, hvarom kommittén redan föranstaltat, samt

med all sannolikhet äfven att ingå i andra undersökningar, som blifva

både invecklade och tidsödande.

Innan förenämnda utredningar hunnit afslutas samt ärendet i öfrigt

genomgått alla sina instanser, skall emellertid förloras en lång tid, som

sannolikt bör beräknas till inemot tre år. Och om härunder bolagens

hemmansköp få fortgå på enahanda sätt som hitintills, måste det inträffa,

att, när lagstiftningen ändtligen står färdig att ingripa, föremålet för dess

omsorger ytterligare på många ställen helt och hållet eller till väsentliga

delar upphört att finnas till.

Inför dessa utsikter har kommittén i känslan af sitt ansvar funnit

det oundgängligt, att man nu söker åtminstone i någon mån hejda den

pågående utvecklingen i afvaktan på de slutliga åtgärderna. Och det

framställer sig härvid för kommittén likaledes såsom uppenbart, att den

enda utväg, som i detta afseende för närvarande står öppen, är ett tillfälligt

förbud för vidare bolagsfond!'' i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med det i sådant afseende af Andra Kammaren vid innevarande års

riksdag antagna lagförslag.

Antagandet af en dylik tillfällig lag har kommittén sålunda efter

moget öfvervägande funnit utgöra eu väsentlig betingelse, för att dess

arbeten skola leda till något resultat. En genom nådig proposition till

Riksdagen framförd ny framställning i sådant syfte synes äfven så mycket

naturligare, som redan i anledning af enskilde motionärers yrkande inom

Riksdagen gjort sig kraftigt gällande den uppfattningen, att just den af

Riksdagen enstämmigt begärda utredningen förutsatte ett provisorium af

ifrågavarande beskaffenhet. Andra Kammaren antog nämligen förslaget

härom med stor majoritet, och inom Första Kammaren förordades det af

flere talare, under det att andra endast af tvingande opportunitetshänsyn

ansågo sig böra afstå därifrån i detta frågans första skede.

Ytterligare begränsningar i föx-budets omfattning utöfver dem, som återfinnas

i det af Andra Kammaren antagna förslaget, kunna emellertid ifrågasättas.

Sålunda anser kommittén det vara lämpligt, att, såsom många

förordat, undantag göres för de delar af Dalarne, som i förevarande af
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

21

seenden förete väsentliga olikheter med de egentliga skogsbygderna inom

detta landskap. Behof af förbudets tillämpning, hvilket i första hand är

afgörande, föreligger nämligen förnämligast i dels soeknarne inom NedanSiljans,

Ofvan-SiIjåns och Väster-Dalarnes fögderier (utom Säfsnäs socken,

hvilken redan nästan helt och hållet äges af bruksägare) och dels inom

Envikens och Svärdsjö socknar af Falu fögderi. Ett ytterligare stöd för

eu begränsning af lagens tillämplighet till ifrågavarande socknar hämtas

däraf, att just dessa (utom Säfsnäs socken) undergått både afvittring och

storskifte på kronans bekostnad, under det att dylika förmåner ej synas

tillgodokommit länets öfriga socknar i annan mån, än att soeknarne inom

Falu fögderi, med undantag af de två ofvannämnda, samt Säters och Stora

Skedevi socknar inom Hedemora fögderi bekommit vissa mindre bidrag

till bestridande af kostnaderna för sina storskiften.

Det kunde vidare förtjäna tagas i öfvervägande, huruvida ej äfven

Gästrikland, där jordbesittningsförhållandena synas någorlunda stadgat sig,

kunde undantagas från förbudet, hvilket i sådan händelse skulle omfatta

endast Södra, Norra och Västra Helsinglands fögderier af Gäfleborgs län.

Dä emellertid soeknarne inom ifrågavarande landsdel undergått afvittring

och ytterligare hemmansköp för skogsspekulation dock måste antagas fortfarande

i någon mån kunna här ifrågakomma, har kommittén saknat tillräckliga

skäl att själf föreslå ett sådant undantag, utan vill kommittén

allenast hafva uttalat, att den för sin del ej finner några afgörande betänkligheter

vid detsamma.

Däremot anser sig kommittén böra förorda en annan synnerligen afsevärd

begränsning genom att från lagens tillämpning undantaga alla de

vidsträckta egendomar, som ägas af bolag. Visserligen kunna från det allmännas

synpunkt i detta afseende göras vissa invändningar, bland annat

med hänsyn till angelägenheten att försvåra för bolag med utländska

aktieägare att lägga under sig svensk jord, hvarom kommittén skall nedan

vidare yttra sig. Men det har anmärkts, att en bestämmelse, som omöjliggör,

att ett bolags egendom annorledes än genom aktieöfverlåtelse kan

säljas till ett annat, skall inverka menligt på många bolags bankkredit,

och då lagen närmast afser att skydda böndernas hemman, synes i detta

sammanhang någon betänklighet ej böra möta att tills vidare göra ett medgifvande

i förenämnda afseende.

Slutligen vill kommittén beträffande lagförslaget ifrågasätta, utom ett

förtydligande af rubriken, en utvidgning af ordalagen i 1 § 2 inom., hvarigenom

underlättas eu vidsträcktare tolkning af den undantagsbestämmelse,

som där gjorts till förmån för den verkliga förädlingsindustrien.

Beträffande lagförslagets närmare motivering från såväl saklig som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

juridisk synpunkt, inskränker sig kommittén till att i hufvudsak åberopa

livad under förhandlingarna i Riksdagen därom yttrades; och vill kommittén

för sin del endast tillägga några erinringar.

Bolagslagstiftningen, hvartill den nu ifrågasatta uteslutande är att hänföra,

utgör eu speciallagstiftning, som för bolagens rätt att verka för sina

ändamål uppställer olika villkor allt efter deras verksamhets beskaffenhet.

Att i det allmännas intresse begränsa- vissa bolags rätt att förvärfva fast

egendom bör sålunda icke i och för sig möta synnerliga betänkligheter

och äger äfven förebilder i vår äldre såväl som yngre lagstiftning. De invändningar,

som just i detta fall förspörjas, torde riktigast finna sin förklaring

däri, att frågan nu tillika rör sig om besittningen af stora naturliga

rikedomar och därför helt naturligt framkallar en allmännare tvekan,

hvilken dock bör göra sig mindre gällande beträffande den nu ifrågasatta

lagstiftningen, som endast afser en provisorisk anordning för kortare tid.

Det erinras understundom, att böndernas skogshemman i följd af

förevarande lagstiftning skulle falla i värde. Häremot måste då sägas, att

hemmanen dock förblifva minst lika värdefulla som förut. Ty skogsmarken

finnes fortfarande kvar med dess möjligheter att bereda skogsvinst åt

ägaren och förädlings vinst åt sågverksindustrien. Skulle trots detta hemmanens

af spekulationen uppdrifna marknadspris sjunka något, därigenom

att de i någon mån upphöra att vara endast en handelsvara och mera få

tjäna sitt verkliga ändamål, så är detta knappast att anse såsom någon olägenhet.

Lockelsen att sälja blir då mindre liksom utsikterna ökas, att hemmanet

kan öfvertagas af något af ägarens barn eller vid försäljning inköpas

af annan jordbrukare. Hemmansvärden, som leda till, att bondeklassen

säljer sig själf och försvinner, kunna ej sägas vara något eftersträfvansvärdt

för denna klass såsom sådan eller för det allmänna.

Vidare plägar framhållas, att en lag af ifrågavarande beskaffenhet

kan kringgås. Detta anmärkta förhållande, som äger tillämplighet på de

flesta lagar, utesluter emellertid ej, att genom lagen skall till väsentliga

delar vinnas hvad som afses med densamma. Enligt hvad statistiken utvisar,

äro nämligen aktiebolagens hemmansförvärf alldeles öfvervägande i

förhållande till andra skogsspekulanters köp. Det är dessa bolags organiserade

makt, hvilken leder spekulationen samt antingen tillskapar förhållanden,

som tvinga bönderna att lämna sina hemman, eller ock bereder

bönderna denna lätthet att sälja, som gör, att de sälja utan behof eller

utan försök att öfvervinna en tillfällig ekonomisk svårighet. Den enskilda

spekulationen bör aldrig kunna antaga sådana proportioner, och äfven för

aktiebolag bör det blifva en invecklad sak att söka för framtiden sammanhålla

dylika affärer genom enskilda personer. Ett erkännande häraf ligger

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 28

jämväl i påståendet, att genom bolagens uteslutande från köpen skogshemmanens

handelsvärde skulle sjunka.

Under nuvarande förhållanden borde ock en viss betänksamhet göra

sig gällande att i oträngdt mål inlåta sig på hemmansköp för skogsbruk.

Blir det statsmakternas fasta föresats att vidmakthålla och stärka den

jordbrukande befolkningens ställning, så följer däraf, att de förr eller senare

på något sätt måste ersätta det nu föreslagna förbudet med lika verksamma

åtgärder i samma syfte.

Kommittén vill slutligen i detta sammanhang erinra om den framhållna

angelägenheten att förekomma, att utländska undersåtar genom inköp

af aktier i sågverksaktiebolag kunna i stor utsträckning förvärfva äganderätt

till svensk jord. I detta afseende har den nu ifrågasatta lagen den

betydelsen, att den under sin giltighetstid så fullständigt som kan ske

utestänger denna fara från all den jordegendom, som ännu ej kommit i

aktiebolags besittning. Beträffande åter den svårlösta frågan på hvad sätt

en lagstiftning i enahanda syfte kan komma till stånd äfven beträffande

de af aktiebolagen redan förvärfvade landsdelar, så torde någon annan

provisorisk åtgärd i detta afseende nu ej lämpligen stå till buds än att

vid det här ofvan omnämnda medgifvandet, enligt hvilket äfven aktiebolagskulle

få köpa egendom från bolag eller förening, fästa villkor om att

bolagets aktier enligt gällande bolagsordning skola vara ställda på viss

svensk man. År emellertid äfven säljaren ett aktiebolag, kan affären i

alla fall komina till stånd genom öfverlåtelse af aktierna. Och då samtliga

ändringar i aktielagen, som kunna för ofvannämnda ändamål ifrågasättas,

torde böra i ett sammanhang bedömas, har kommittén ej funnit

sig föranledd att redan nu göra någon särskild framställning i detta ämne.

På grund af hvad sålunda anförts får kommittén i underdånighet

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes för nästkommande Riksdag framlägga

förslag till följande:

”Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk

verksamhet att förvärfva fast egendom.

1 §•

Bolag eller förening för ekonomisk verksamhet inå ej förvärfva fast

egendom å landet inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands

eller Gäfleborgs län eller inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och

Väster-Dalarnes fögderier eller Envikens och Svärdsjö socknar i Fall! fög
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

deri af Kopparbergs län, där ej Konungen för visst fall därtill lämnat

tillstånd.

Hvad sålunda är stadgadt galle dock ej, när fråga är allenast om tomt,

upplagsplats eller annat dylikt område, hvilket erfordras för bolagets eller

föreningens omedelbara verksamhet, eller om stenbrott, grustag, lertäkt,

torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, och ej heller i det

fall att egendom förvärfvas från bolag eller förening, som nyss är sagd.

2 §.

Har aftal tillkommit utan Konungens samtycke, där sådant enligt

denna lag erfordras, vare aftalet ogildt.

3 §•

Bank eller annan penninginrättning, så ock försäkringsanstalt vare

ej underkastad denna lags bestämmelser.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1905.»

Transsumt af det hos kommittén förda protokoll, utvisande de i frågan

yttrade särskilda meningar, bifogas.

Underdånigst

J. Berlin.

Edvard Kinberg.

Carl Lindhagen.

L. Douglas.

J. Bromée.

Frans Kempe.

Arvid Lindman.

H. Claeson.

G. Kronlund.

Ad. Wiklund.

Stockholm den 28 november 1901.

Louis Amcen.

Reservation, Emot kommitténs förslag att hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes

förestående för nästkommande Riksdag framlägga förslag till »Lag angående förbud i

framställning,visga fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva

ChiLn^Kempefast egendom», få vi härmed afgifva följande reservation.

och Lindman. Sistlidne Riksdags lagutskott yttrade, att endast för det fall, att genom

en allsidig och genomgående undersökning af frågan ådagalägges, att inga

andra botemedel finnas för de missförhållanden, man önskar aflägsna,

syntes det skäligen kunna förordas att antaga en mot rättsuppfattningen

så stridande och med så svåra olägenheter förbunden lagstiftning som det

ifrågasatta förbudet för bolag m. fl. att inom Norrland och Dalarne annat

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 25

än i vissa undantagsfall få utan Konungens särskilda tillstånd förvärfva

fast egendom på landet.

Detta åskådningssätt var nog särdeles väl grund adt, hvadan ock Riksdagen

afslog nämnda lagstiftningsförslag, ej blott i livad det afsåg dess

antagande till en beståndande lag, utan ock, på sätt då äfven sattes i

fråga, till en lag, afsedd att gälla för en tid af tre år, hvarjämte Riksdagen

i skrifvelse till Kungl. Maj:t begärde den utredning, för hvars anskaffande

denna kommitté blifvit tillsatt.

Någon utredning i nämnda hänseende har kommittén ännu icke åstadkommit,

och detta synes oss hafva bort utgöra ett bestämdt hinder för

kommittén att redan nu föreslå Kungl. Maj:t att för Riksdagen framlägga

ett förslag, hvilket i hufvudsak öfverensstämmer med det, som nyss blifvit

af Riksdagen förkastadt.

Då kommittén emellertid ej låtit sig af denna omständighet afhållas

ifrån afgifvande af ett sådant förslag, är det vår plikt att angifva de

öfriga skäl, hvarför vi ej kunnat biträda detsamma. Det första skälet,

hvilket ej kan tillmätas för stor betydelse, är, att förslaget strider emot

en rättsgrundsats, som utgör en af de hörnstenar i vår lagstiftning, hvilka

icke kunna borttagas eller afstympas utan att lagstiftningen, som åter är

en spegelbild af den högre eller lägre ståndpunkt i civilisatoriskt afseende

själfva folket intager, nedflyttas till ett lägre stadium. Denna grundsats

är ''allas likhet inför lagen’, hvilken särskildt i nu förevarande hänseende

tog sig ett uttryck i kungl. kungörelsen af 1810, där det stadgas, ''att

hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare han räknas må, är

berättigad att förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Svea

rike, å land och i stad, af hvad natur som helst’.

Häremot är inom kommittén invändt, att hvarje lagbestämmelse kan

anses såsom en inskränkning i människors frihet och rättigheter, men

däraf följer ej, att man bör tillåta sig att säga i lagen, att köp af fast

egendom å landet är laga fång för en del af medborgarne, men ej

för alla.

Det andra skälet är, att äfven de rent praktiska olägenheterna af en

dylik lag enligt vår tanke äro större än fördelarne och skola drabba äfven

den samhällsklass, som man förmenar sig därigenom gynna på bekostnad

af en annan klass.

En undersökning om jordbrukets och sågverksindustriens förhållande

till hvarandra, hvilken är inom kommittén tillämnad, men ännu ej påbörjad,

skulle sannolikt afhållit kommittén att utan vidare mot den sistnämnda

industrien rikta ett slag, som kan blifva ödesdigert. Denna

Bill. till lullull. Prot. 1903. 7 Sami. 43 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

industri har dock inbringat landet milliarder kronor och i Norrland skapat

en ökad befolkning, rörelse och kommunikationer.

Naturen har själf i Norrlands oerhörda skogar anvisat, hvad som där

bör vara hufvudnäringen, hvithet icke utesluter, att denna och jordbruksnäringen

kunna väl trifvas vid sidan af och under ömsesidigt stödjande

af hvarandra.

Den af kommittén uttalade mening, ’att sågverksaktiebolagen skulle

genom en organiserad makt antingen tillskapa förhållanden, som tvinga

bönderna att sälja sina hemman eller ock bereda dem den lätthet att

sälja, som gör, ''att de sälja utan behof eller utan försök att öfvervinna en

tillfällig ekonomisk svårighet’, är ej grundad, ty dessa bolag kunna icke

skapa några sådana förhållanden, och att de genom sin tillvaro orsakat

ett ständigt stigande hemmansvärde, hvarigenom de hemmansägare, som

måste eller eljest vilja afyttra sina hemman, för dessa erhålla en högre

betalning, torde ej rättvisligen böra läggas bolagen till last.

Genom att förbjuda bolag eller föreningar i Norrland och större delen

af Dalarne att köpa skogsegendom hindrar man trävaruindustrien att förvärfva

just hvad den behöfver för utöfvande af sin verksamhet, ehuru

dess konsoliderande torde vara lika berättigadt som hvarje annan närings.

Än vidare måste beaktas, att lagen ej blott drabbar sågverksbolagen,

utan äfven andra industrier, däribland järn- och ståltillverkningen, som

ovillkorligen måste äga rätt att förvärfva sig skog för kolning och byggnadsvirke

m. m., om den skall kunna uthärda i den för hvarje år allt

starkare kampen mot utländsk konkurrens, och denna industri, som nu i

Gälleborgs och Kopparbergs län intager ett synnerligt framstående rum,

skulle på detta sätt komma i ett ogynnsammare läge än dess konkurrenter

i öfriga delar af landet, hvarjämte det vore orimligt att hindra dess

uppkomst i öfre Norrland med dess oerhörda malmtillgångar.

Likaledes hindras flera andra industrier att uppstå, såsom pappersmassetillverkning,

tegelbruk m. fl., ty dylika verk behöfva ej blott byggnadstomt,

utan äfven jordbruk för sina arbetare, skog för byggnadsvirke och

ved in. m. En så naturlig bolagsbildning, som t. ex. att arfvingarne

efter en sågverksägare sammansluta sig till ett bolag för att sättas i stånd

att fortfarande drifva sågverket, omöjliggöres ock genom lagen.

Ett synnerligt viktigt skäl emot den föreslagna förbudslagstiftningen

är ock, att, enligt hvad vi hafva grundad anledning att antaga, utvägar

stå till buds, som på ett både ur rättskänslans och klokhetens synpunkt

vida bättre sätt än genom dylik lagstiftning skola bringa i den jordbrukande

befolkningens ägo väsentligaste delen af den jord, som är för

jordbnikets ändamål behöflig.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

27

Viktigt är att i fråga om fastighetsförvärf af sågverksaktiebolag, emot

hvilka förbudslagstiftningen hufvudsakligen är riktad, skilja mellan två

väsentligen olika slag af sådana förvärf. Det ena är köp af själfva jordegendomen

med därtill hörande skogsmark och det andra köp af endast

skogsmark, som jordägaren anser sig kunna med fördel afyttra.

Ur det allmännas synpunkt är det nog lyckligt, att köp af det förra

slaget endast i ringa omfattning förekomma, önskligt är nämligen i regeln,

att de, som bruka jorden, själfva äga den, helst när det gäller små

bondehemman, men om den från jordegendom afsöndrade skogsmarken

hufvudsakligen består af sådan mark, som ej erfordras till stöd för jordbruket,

utan har sin rätta användning i skogsbruk i större skala, torde

det likaledes vara lämpligt, att en stor del däraf äges af dem, som ägna

sig åt skogshandtering såsom hufvudsak och bäst kunna göra sig skogens

värde till gagn på ett sätt, som är klokt både för den närmaste tiden och

med afseende på skogens framtida bestånd, eller med andra ord, att den

är i händerna på kapitalstarka sågverksaktiebolag. Dessa äro ock, för att

ej göras allt för beroende af växlande konjunkturer och ej frestas till

öfverdrifven afverkning, i behof af att äga ett i förhållande till rörelsens

storlek afpassadt och ej för knappt tillmätt område af egna skogar.

Granskar man förhållandena vid sågverken i Norrland, finner man

äfven, att de sågverk, som hafva egna skogar, i allmänhet hafva en solidare

ekonomisk ställning, en från det ena året till det andra jämnare

tillverkning samt bättre ordnade förhållanden för arbetare än de sågverk,

som hufvudsakligen grunda sin tillverkning på tillfälliga timmerköp, och

som därför vissa år, då konjunkturerna äro goda, producera mycket,

under det att de andra år, då priserna äro låga, alldeles lägga ned sin

verksamhet. Man skall vidare finna, att under det att betalningsinställelser

äro ytterst sällsynta bland de förra, förekomma de ofta nog bland de

senare. En landet gagnande rationell skogshushållning krafvel'' äfven skogsmarkernas

sammanslutning i stora områden.

Om det sålunda är nödvändigt för sågverksindustrien att hafva egen

skogsmark, är det däremot icke någon fördel för densamma, annat än i

vissa undantagsfall, att besitta inägojorden, som gifver den föga eller ingen

afkastning. Att sådan jord ändock i rätt betydlig mängd af dem inköpts

lärer nog, där ej säljaren uttryckligen fordrat, att både inägor och skogsmark

skulle köpas, berott därpå, att lagstiftningen lagt hinder i vägen för

köpandet af endast skogsmarken. För de orter, där lagen om ägostyckning

kan tillämpas, är detta väsentligen afhjälpt därigenom, att denna lag sätter

säljaren i stånd att åt sig själf undantaga inägojorden och så mycken

skogsmark, som bör fortfarande tillhöra densamma. Enligt vår mening

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

är det ock i ägostyckningslagen, hvilken möjligen bör undergå någon förbättring,

och för de orter, där den ej kan tillämpas, i en lag, hvilken i

fråga om jordafsöndring är lika frisinnad som beträffande jorddelning på

annat sätt, som man har att söka det rätta botemedlet mot missförhållandena

i fråga. Dessa lagar skola verka ej blott därhän, att idkarne af

skogsbruk undvika att köpa äfven inägojorden, utan ock, hvilket ej är mindre

viktigt, att de åt den jordbrukande befolkningen på billiga villkor afstå

en väsentlig del af hvad de redan inköpt och som de ej i längden kunna

med fördel bibehålla. I öppen dag ligger dock, att dessa verkningar endast

så småningom inträda, sedan befolkningen hunnit vänja sig vid den nya

lagstiftningen och de hinder, som ligga i jordens intecknande för stora

belopp och mera sådant, hunnit undanrödjas. Den af kommittén infordrade

utredning rörande ägostyckningslagens verkningar under den korta tid,

som förflutit efter dess antagande, är ännu ej vunnen.

De af oss emot förbud slagstiftningen i fråga ofvan anförda skäl och

de, hvilka både inom och utom Riksdagen af framstående personer och

myndigheter framlagts, gälla enligt vår tanke i allt väsentligt äfven om

förbudet inskränkes till eu tid af omkring tre år. Kommittén förmenar

nu emellertid, såsom af dess motivering framgår, att skälen emot förbudslagstiftningen

förlora det väsentligaste af sin betydelse, då den endast

gäller viss tid och inskränkes till bolag och föreningar, och att den sålunda

begränsade förbudslagstiftningen är oundgängligen af nöden, på det

att ej det missförhållande, man vill afhjälpa, skall, innan den kommittén

ålagda utredningen vunnits, hafva i så hög grad ökats, att föremålet för

kommitténs omsorger på många ställen helt och hållet eller i väsentliga

delar upphört att finnas till.

Äfven denna åsikt kunna vi alls icke dela.

Strider det emot eu viktig rättsgrundsats att vid en lagstiftning af

ifrågavarande art sätta en del medborgare i annan ställning inför lagen

än andra, dessa må nu hafva sammanslutit sig till bolag eller ej, så är

det ock ett brott emot rättsgrundsatsen att göra det för en tid af omkring

tre år. Hvarje steg i orätt riktning är ett farligt nedglidande från en

ståndpunkt, som bör vara orubbad, samt förvirrar och förslappar befolkningens

rättsbegrepp, hvarjämte den skapar affärsknep, hvilka af dem, som

däraf begagna sig, betraktas såsom nödvärnsrätt gent emot en orättvis

lagstiftning.

I följd af denna, så att säga, naturlag skall det ifrågasatta förbudet

blifva föga effektivt samt hufvudsakligen verka därhän, att antingen bolag

i enskilda personers namn köpa den jord, som de anse det vara af vikt

för sig att förvärfva, eller, där så ej blir fallet, att de jordägare, hvilka

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

genom förbudet kränkas i sin naturliga och i många fall oumbärliga rätt

att fritt få afhända sig sin egendom, kastas i händerna på enskilda skogsspekulanter,

som begagna sig af bolagens uteslutande från jordägarnes

kundkrets, för att till lågt pris åtkomma dessas fastigheter, vid hvilken

art af köp faran, att list och trug spela in, är vida större än vid bolagens

köp. Man skapar sålunda en osund, omvägar begagnande affärsrörelse, i

stället för en regelrätt, och man förvanskar därigenom den klarhet öfver

äganderättsförhållandena, som man genom införande af fastighetsböcker

vunnit. Det afsedda målet, hemmanens kvarstannande i de nuvarande

ägarnes händer, vinnes dock hvarken i ena eller andra fallet.

Såsom en obestridlig sanning måste väl erkännas, att en egendoms

värde mätes efter det pris, man vid försäljning kan erhålla för densamma,

hvadan den af kommittén uttalade mening, att ett genom förbudslagstiftningen

framkalladt prisfall å skogshemman snarare skulle lända den jordbrukande

befolkningen till godo än till skada, icke lärer erkännas af inånga

bland de jordägare, som af lagstiftningen komma att beröras.

Då enligt lagarna för ett lands och dess inbyggares ekonomiska utveckling

stabilitet och lagstadgad trygghet äro att betrakta såsom lifsvillkor,

synes det oss ej vara svårt att inse, huru menligt ett i lag gjordt

aflysande för en tid af tre år af denna trygghet skall inverka, och befolkningen

måste stå undrande och spörjande hvad som egentligen är lag och

rätt i landet, då i ett så viktigt hänseende lagen är en helt annan för eu

tidsperiod, än den var under den föregående och sedan åter möjligen skall

blifva. En känsla af otrygghet vid bildande af affärsföretag, under bolags

eller förenings form, måste inträda, ty den klasslag, som i dag drabbar

den ene af en anledning, kan i morgon träffa den andre af en annan

orsak.

Såsom en af de många betänkliga rubbningar i affärslifvet, som förbudet

i fråga måste framkalla, anse vi oss böra särskild! erinra om den,

såväl ur rättslig synpunkt som ur affärskreditens stora oegentlighet, att i

de fall, där jordägaren häftar för intecknad skuld till bolag eller förening,

inteckningshafvaren beröfvas sin hittills lagliga rätt, hvilken varit grunden

för lånets beviljande, att genom fastighetens inropande å exekutiv auktion

trygga sig mot förlust.

Hvad slutligen angår det skäl för en provisorisk förbudslagstiftning,

att bolagens fastighetsförvärf skola så ökas, att föremålet för en blifvande

lagstiftning går förloradt för densamma, anse vi detta innefatta en mycket

öfverdrifven farhåga, hvilken ej bort förleda kommittén till ett förhastadt

steg.

Utaf den af kungl. statistiska centralbyrån afgifna redogörelse för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

bolags förvärf af jordegendom inom Dalarne och Norrland under tiden

1885—1895 framgår, att under denna tidsperiod, då sannolikt bolagens

jordförvärf var starkast, detta dock ej verkat värre, än att samtidigt antalet

''öfriga jordägare’ (denna rubrik är i redogörelsen satt som motsats

mot sågverksaktieb olag, andra sågverksägare och bruksägare) icke blott

icke minskats, utan tvärt om ökats med 7,035 personer eller 8,45 % och

att taxeringsvärdet å deras jordbruksfastighet ökats med 34,545,073 kronor

eller 13,23 %.

Häraf framgår ganska otvetydigt, att talet om att bondeklassen säljer

sig själf och försvinner har till sitt hufvudsakliga underlag en starkt

uppjagad fantasi.

Någon uppgift, som utvisar, om och i hvad mån kategorien ''öfrige

jordägare’ äfvensom taxeringsvärdet å desses jordbruksfastigheter äfven

efter 1895 ökats, föreligger icke, ty den af lagutskottet föranstaltade utredningen

rörande sågverksaktiebolagens jordförvärf under perioden 1896

—1900 lämnar ej någon uppgift härom.

För att gifva ett stöd för sin uppfattning, det sågverksaktiebolagens

förvärf pågår i oroande grad, åberopar kommittén äfven lagutskottets

nyssnämnda utredning.

Denna utredning gifver emellertid ej en verklig belysning af tillväxten

under femårsperioden i fråga om bolagens därunder förvärfvade jordområde,

ity att genom taxeringsvärdenas betydliga stegring proportionen mellan

taxeringsvärdet å bolagens egendom åren 1895 och 1900 är vida större än

proportionen mellan deras jordområden vid den ena och den andra af

dessa båda tidpunkter.

Kommittén lämnar nu ytterligare en uppgift, angående omfattningen

år 1900 af ’de egentliga skogsspekulanternas’ äganderätter inom de afvittrade

delarna af 4 socknar inom Norrbottens lappmark och 8 socknar

inom Västerbottens lappmark.

Denna utredning, som vi ej haft tillfälle att närmare granska, jämföres

nu med den ofvan nämnda, af statistiska centralbyrån för 1885—

1895 uppgjorda, oaktadt denna jämförelse måste blifva oriktig, ty siffrorna

för 1885—1895 beröra endast ''sågverksaktiebolag, andra sågverksägare och

bruksägare’, men siffrorna för 1900 de ''egentliga skogsspekulanterna’, och

hafva således de senare en större omfattning. Alla de bolag tillhöriga

nybyggena, som 1895 ingingo i taxeringslängderna såsom nybyggen under

frihetsår’ och som i denna egenskap ej voro åsätta skattetal, men som

under 1896—1900 blifvit åsätta skatt, bidraga ock att göra denna jämförelse

haltande.

Anmärkas bör ock, att denna utredning endast berör vissa socknar i

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

31

ett enda landskap, hvilka socknar omfatta allenast (år 1895) 584 mantal

och 3,783 jordägare, under det att hela Norrland och Dalarne omfatta 9

landskap med (år 1895) 9,351 mantal och 90,727 jordägare.

Till sist få vi framhålla, att det ej heller finnes någon utredning

rörande storleken af den jord, som under de sista åren genom ägostyckning

eller vanliga köp öfvergått ur sågverksaktiebolagens i jordbrukares

ägo, och vi våga hysa den mening, att under de närmaste åren skola utan

någon provisorisk förbudslag högst betydande jordområden på sådant sätt

komma i jordbrukares händer.

På grund af hvad vi sålunda anfört, kunna vi ej instämma i kommitténs

förslag, utan få i underdånighet hemställa, att detsamma icke

måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vid det förhållande, att jag afstyrkt den föreslagna provisoriska för- Vid rettrvabudslagstiftningen

i sin helhet, saknar jag anledning att ingå i en full-l>on,Z>liidtdt

ständig undersökning, huruvida kommittén bort gifva området för förbuds- yttrande af

lagstiftningen en större eller mindre omfattning, än nu skett. Då emeller-Uerr aeson''

tid i ett fall, där jag på grund af en mycket lång tids erfarenhet är med

förhållandena synnerligen förtrogen, gränslinjen för förbudsområdet synes

mig vara uppdragen efter ganska godtyckliga grunder, har jag ansett mig

böra påvisa detta och sättes därigenom i tillfälle att lämna Eders Kungl.

Maj:t en liten inblick i förhållandena, sådana de te sig i den mig i nåder

anförtrodda Nedari-Siljans domsaga, hvilken till området sammanfaller med

Nedan-Siljans fögderi.

Inom detta fögderi finnes en enda socken, som med fog kan hänföras

till de egentliga skogssocknarna, nämligen Ore socken, omfattande 7,692

mantal, hvilken, i följd däraf att den långt senare än det öfriga fögderiet

undergått storskifte och att hemmanen då fått sig tillagd skogsmark i

sådan mängd och godhet, att den utgör hemmanens största värde, väsentligen

skiljer sig uti nu ifrågavarande afseende från de öfriga socknarna i

fögderiet, hvilka utgöra 325,611 mantal.

Enligt statistiska centralbyråns förut åberopade utredning ägdes af

sistnämnda hemmantal vid 1885 års slut 4,753 mantal af sågverksaktiebolag,

0,258 mantal af bruksägare och återstoden af kategorien öfriga joi’dägare,

utgörande ett antal af 6,837 stycken. Under perioden 1886—1895

minskades genom bolags försäljning till enskilde af jord inom Rättviks

socken den där i bolags ägo varande jorden med 1,449 mantal, och ökningen

under samma period i de öfriga socknarna var så ringa, att vid

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1895 års slut bolagens ägovälde, i mantal räknadt, nedgått till 4,446 mantal

eller föga mera än eu enda procent af det hela. Af det öfriga ägde

en annan sågverksägare 0,004 mantal, och återstoden tillhörde öfriga jordägare,

hvilka då vuxit till ett antal af 7,222.

Med visshet kan jag icke säga, om och i hvad mån bolagens ägovälde,

räknadt efter mantal, ökats efter 1895, men tror mig säker att ej

begå misstag, om jag uppgifver, att detsamma icke uppgår till två procent

af det hela.

Denna bolagens inägojord består till största delen af små jordlotter

vid fäladeställen och således den för allmogen värdelösaste jorden.

Bolagens fastighetsförvärf i öfrigt uti dessa bygder, Ore socken däri

ej inräknad, afser från hemmanen afsöndrad skogsmark, mestadels å utöda

fäbodeskogsskiften, belägna så långt ifrån hemmanens åbyggnader, att

skogen icke kan med fördel användas för gårdens omedelbara behof.

Jag anser mig äfven böra tillägga, att under de sista decennierna

välmågan hos allmogen synbarligen gjort stora framsteg, utan tvifvel

hufvudsakligen på grund af det stöd, den erhållit från sågverksindustrien,

så att jordbruksnäringen och den nämnda industrien synas väl trifvas

bredvid hvarandra och gagna hvarandra.

Med rätta torde frågas, om det under sådana förhållanden är rimligt

att under den provisoriska lagstiftningen inbegripa det ofvannämnda området,

när det därintill belägna befrias från en dylik tvångströja. Den

jämväl anförda omständigheten, att dessa socknar undergått afvittring och

storskifte på statens bekostnad, bör ej få utgöra det ringaste stöd för

åtgärden, ty en af våra viktigaste rättsgrundsatser är, att alla jordägare,

som genom laga fång bekommit sina fastigheter, skola vara lika skyddade

af lagen i deras äganderätt.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

33

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande af ,A’"n“"?ens

förslag till åtgärder, hvarigenom den jordbrukande befolkningens ställning hafvande« >

i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas, i underdånig fä°fpfj^de

skrifvelse den 28 november nästlidet år hemställt, att Eders Kungl. Maj:t öfver

måtte för innevarande års Riksdag framlägga ett af kommittén uppgjordt

förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för

ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom, har Eders Kungl. Ma:jts

befallningshafvande genom nådig remiss den 23 nästpåföljde december

fått sig anbefalldt att däröfver afgifva underdånigt utlåtande; och får

till åtlydnad häraf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst

anföra följande.

I den motivering, som kommittén åberopar såsom stöd för sitt förevarande

lagförslag, har kommittén anfört, att för kommittén oafvisligen

framställt sig, att en af de hufvudsakligaste förutsättningarna för att kunna

öka och stärka den jordbrukande befolkningen inom Norrland och Dalarne

vore, att bolagens förvärf af hemman icke fortginge på sätt och i den

omfattning, som hitintills ägt rum.

Den statistik, kommittén åberopar, föranleder Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att instämma i denna kommitténs uppfattning. Till frågans

ytterligare utredning har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

införskaffat uppgifter angående taxeringsvärdet för åren 1896—1901 såväl

å sågverksaktiebolagens jordbruksfastigheter som ock å all jordbruksfastighet

inom de delar af länet, som skulle af lagen beröras. Af dessa uppgifter,

som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillåter sig härvid bilägga*),

framgår hufvudsakligen, att under det taxeringsvärdet å samtliga jordbruksfastigheter

ökats från 51,322,700 kronor år 1896 till 67,552,600 kronor

*) Dessa uppgifter firo icke här intagna.

Hih. till Rikad. Prof. 190.1. 7 Sami. -VI Käft.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

år 1901 eller med 31,61 procent, taxeringsvärdet å sågverksaktiebolagens

jordbruksfastigheter under samma tid ökats från 9,382,160 kronor till

16,733,200 kronor eller med icke mindre än 78,35 procent. Den ökning

i taxeringsvärdet å bolagens jordbruksfastigheter, som sålunda ägt ruin,

torde väl i någon mån bero, förutom på en allmän höjning af fastighetsvärdet,

jämväl på den omständighet, att bolagens från hemman afsöndrade

skogsfastigheter numera påföras särskildt taxeringsvärde. Men oafsedt dessa

förhållanden torde af utredningen kunna med säkerhet dragas den slutsats,

att bolagens fastighetsförvärf under nämnda år i betydlig grad ökats

och att bolag för närvarande tillhandlat sig hemman inom provinsen i

den omfattning, att det själfägande bondeståndet, som måste betraktas

såsom statens styrka och den lugna utvecklingens värn, blifvit så trängdt

åt sidan, att det måste vara i statens sanna intresse, att allt göres för att

hindra ett vidare fortgående på en väg, som kan leda till verklig nationell

våda.

Enligt Eders Kungl. Majt:s befallningshafvandes uppfattning ligger

jämväl i sakens egen natur, att bolag eller förening för ekonomisk verksamhet,

som drifver sågverksrörelse, hvilken ju är den art af associationer,

som här väsentligen afses, måste rikta sin uppmärksamhet hufvudsakligen

på skogen med åsidosättande af det egentliga hemmansbruket, som sålunda

till följd af förhållandenas egen makt icke kan påräkna det intresse,

som detsamma ur statsekonomi synpunkt förtjänar. I det Eders Kungl.

Majt:s befallningshafvande i anslutning till sina nu angifna uppfattningar

med bestämdhet uttalar sig för att en inskränkning göres i bolagens rätt

till hemmansförvärf, vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillika

förklara, att den till fullo inser den stora betydelsen, industrien äger för

Dalarne med dess oerhörda skogstillgångar, samt vikten af den arbetsförtjänst,

som genom skogens tillgodogörande tillföres en befolkning, som i

allmänhet för sin ekonomiska existens är hänvisad att vid sidan af jordbruket

anlita andra förvärfskällor.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande är följaktligen af den åsikt,

att man i fråga om bolags eller förenings rätt att förvärfva fastighet å

landet i här ifrågavarande delar af Dalarne icke bör och icke får gå

längre, än som för afvärjande af den jordbruket hotande sociala och ekonomiska

fara är nödvändigt samt med industriens bestånd och utveckling

förenligt.

Ett sådant sakernas läge anser Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande

vara möjligt att uppnå genom eu lagstiftning, som går ut på att förbjuda

bolag eller förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva till hemman

hörande inägojord samt så stor del af den till hemman hörande skogs
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

mark, som erfordras icke blott för hemmanets husbehof, utan jämväl såsom

ekonomiskt stöd för att hemmanet lämpligen må kunna såsom jordbruksfastighet

fortbestå. Däremot skulle bolag eller sådan förening äfvensom

annan vederbörande vara tillåtet att förvärfva återstående del af den till

hemmanet hörande skogsmark.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser, att frågans lösning på

denna väg icke skulle stöta på större praktiska svårigheter, och att utarbetande

af de lagförslag, som direkt och indirekt af dessa principers

tillämpning föranledas, icke skulle kräfva längre tid, än att förslag härutinnan

skulle hinna för innevarande års Riksdag framläggas.

Den pröfning af fastighetsförvärv som af en dylik lagstiftning föranleddes,

torde lämpligen kunna uppdragas åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som efter hörande af vederbörande landtmätare, skogsvårdsstyrelse,

därest sådan varder inrättad, samt jägmästare skulle utan afsevärdare

omgång kunna förskaffa sig de upplysningar, som erfordras för

ett riktigt bedömande af dessa frågor.

Kommittén har velat hafva bestämd en viss dag, då giltigheten af

den utaf kommittén föreslagna öfvergångslag skulle upphöra. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande anser däremot, att den lagstiftning, hvars allmänna

innebörd Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit, borde

gälla tills vidare och intill dess, med stöd af den af kommittén föranstaltade,

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning på eu

allt för bred basis anlagda utredning, andra lagar aflöste densamma.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som sålunda i väsentliga

delar gillar syftet med den af kommittén föreslagna lagen, kan icke i det

skick förslaget nu föreligger förorda dess upphöjande till lag, utan tillåter

sig underdånigst föreslå, att förslaget förändras till enlighet med de af

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande här ofvan uttalade uppfattningar

i ämnet.

Såsom eu detaljanmärkning tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i underdånighet erinra, att det af kommittén under namn

af »Väster-Dalarnes fögderi» angifna område rätteligen bör benämnas

> Väster-Dals fögderi».

Falun i landskansli den 18 januari 1902.

Underdånigst:

F. HOLMQUIST.

John Fahlroth.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Till Konungen.

Kommg(«s Sedan Eders Kung! Maj:t genom nådig remiss den 23 december 1901

befallnings- anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt

''åflebm-g?nin''itl åtande öfver det af kommittén för utredande af frågan om vidmaktutiåtande.

hållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne

den 28 november 1901 framlagda förslag till lag angående förbud

i vissa fall för bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet att förvärfva

fast egendom, får landshöfdingeämbetet underdånigst anföra följande.

Redan af principiella skäl hyser landshöfdingeämbetet stora betänkligheter

mot en lag af ifrågasatt beskaffenhet, som icke blott står i strid

med hittills gällande lagstiftning och rättsuppfattning, utan ock är särskildt

riktad mot de norra delarne af landets viktigaste och naturligaste

näring, skogsbruket, som årligen tillförer landet en inkomst af miljoner

kronor och sysselsätter tusentals arbetare.

Skulle emellertid den otvifvelaktiga sociala betydelsen af vidmakthållandet

af en själfständig jordsbruksidkande befolkning i landet, så långt

naturliga förutsättningar härför finnas, med nödvändighet betinga eu inskränkning

i sågverk sbolags rätt att förvärfva fast egendom, synes dock eu

dylik undantagslagstiftning icke böra vidtagas, innan utredning vunnits,

om icke jordbruksbefolkningens vidmakthållande kan vinnas på andra

vägar än dem lagförslaget anvisar. Att utan verklig utredning härutinnan,

jämväl omfattande eu opartisk undersökning af bolagens fastighetsförvärf

och det sätt, hvarpå bolagen vårda sina fastigheter, antaga äfven eu blott

temporär lag af ifrågasatt beskaffenhet, finner landshöfdingeämbetet äfventyrligt.

En dylik lag kan medföra verkningar för hela landets näringslif,

som näppeligen nu kunna öfverskådas. Kommer sågverksbolagens verksamhet

att väsentligen hämmas genom en dylik lagstiftning, kan detta utgöra

en ekonomisk fara för landet af största betydelse. Kunna bolagen

medelst afkastningen af sina nu ägande hemman eller medelst timmerinköp,

utan samband med egendomsförvärf, tillfredsställande vidmakthålla

sin rörelse, är det däremot att befara, att, då sågverksbolagen, hvilka otvifvelaktigt

i allmänhet bäst äro i stånd att bjuda en nöjaktig köpeskilling för

jordegendomar, som äro för bolagens näring lämpliga, blifva förhindrade

uppträda såsom spekulanter, menliga verkningar för jordvärdena skola

uppkomma, verkningar, som ock kunna medföra rubbningar i fastighetskrediten.

En lagstiftning af ifrågavarande beskaffenhet skulle ock hänvisa

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

bolagen att Ifylla sitt virkesbehof, i hvad det ej från hittills varande egna

skogar stod till buds, genom inköp af afverkningsrätter eller köp af afverkadt

timmer, allt förhållanden, som ur skogsvårdssynpunkt visat sig

olämpliga att uppmuntra.

Hvad förhållandena här i länet beträffar, har visserligen jämväl under

senare åren bolagens förvärf af jordegendomar varit betydande, men

det bör härvid ej förbises, att värdet å skogsegendomar samtidigt stigit

högst betydligt, så att inköps- eller värdebeloppen af bolagens hemmansförvärf

icke allena utgöra en tillräcklig grund för bedömande, huruvida

sågverks bolagen inköpt jordegendom i sådan utsträckning, att sociala vådor

däraf äro att befara. I stort sedt är jordbruket här i länet fortfarande

rotfästadt och stadt i glädjande framåtskridande; i allmänhet äro jämväl

de jordbruksfastigheter, bolagen innehafva, väl häfdade, och skogsföryngringen

tillgodoses i regeln af bolagen skäligen tillfredsställande och ingalunda

sämre än af enskilda skogsägare.

Skulle en lagstiftning, sådan som den af kommittén ifrågasatta, ändock

anses böra försökvis vidtagas, finner landshöfdingeämbetet det olämpligt,

att förbudet för fastighetsförvärf utsträckes att omfatta jämväl föreningar

för ekonomisk verksamhet. Visserligen är i lagförslaget förvärf af vissa

angifna fasta egendomar medgifvet dylik förening, men fall kunna väl

tänkas, då ett fastighetsförvärf af annan beskaffenhet än det i lagförslaget

angifna är för föreningens verksamhet påkalladt; och någon verklig fara,

med nu gällande lagstiftning, för att formen af ekonomisk förening skulle

tillgripas för att möjliggöra egendoms förvärf i den omfattning, som af

sågverksbolagen hittills ägt rum, förefinnes enligt landshöfdingeämbetets

mening icke. Härförutom vill landshöfdingeämbetet framhålla, att i hvarje

fall lagen icke bör omfatta provinsen Gästrikland, där, såsom kommittén

själ!’ yttrat, »jordbruksförhållandena någorlunda stadgat sig», hvarjämte

landshöfdingeämbetet anser det kunna ifrågasättas, om icke jämväl södra

Hälsinglands och norra Hälsinglands fögderier böra uteslutas från lagens

giltighetsområde.

1 det skick, ärendet emellertid nu föreligger, finner sig landshöfdingeämbetet

böra i sin helhet i underdånighet afstyrka det framlagda lagförslaget.

Gäfie slott å landskansli den 23 januari 1902.

Underdånigst:

Landshöfdingeämbetet.

C. M. Ström.

Axel Schotte.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Konungens

befallningshafvande8

i

Västernorrlands

län

utlåtande.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kung]. Maj:ts nådiga befallning i remiss den

23 nästlidna december får länsstyrelsen i Västernorrlands län härmed i

underdånighet afgifva utlåtande öfver den af kommittén för utredande af

frågan om vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i

Norrland och Dalarne i underdånig skrifvelse den 28 november 1901 gjorda

hemställan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes för innevarande års Riksdag

framlägga af nämnda kommitté afgifvet förslag till lag angående förbud

i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva

fast egendom, hvilken lag vore afsedd att gälla tills vidare intill den

1 september 1905.

Ifrågavarande förbud är visserligen riktadt emot bolag och föreningar

för ekonomisk verksamhet till inskränkande af deras rätt att förvärfva fast

egendom, men förbudet är till sin innebörd äfven riktadt emot och träffar

i själfva verket ägare af sådan jord, hvarom nu är fråga, i form af förbud

att afyttra jord till dem, hvilka äro att anse såsom de förmånligaste

köparne. Det kan vid sådant förhållande ifrågasättas, hvilkendera kontrahenten,

upplåtare eller köpare, förbudet träffar hårdast. Att därom nu

afgöra torde icke vara möjligt, men det torde icke saknas skäl för det

antagandet, att förbudet skall blifva kännbarare för jordägaren.

Det skulle ock förefalla anmärkningsvärdt, om vid samma tidpunkt,

då hemmansägarne i Västernorrlands och Jämtlands län, samfäldt, såsom

en man, upprest sig mot och på det kraftigaste sökt motverka antagandet

af ett lagförslag, hvithet efter omsorgsfull pröfning af båda länens landsting

framlagts i ändamål att skydda nämnda hemmansägares skogsbruk

och skogsbestånd, om samtidigt härmed dessa jordägare skulle, såsom den

allmänna stämningen tyckes antyda, samtycka till eller åtminstone med

tystnad lämna oanmärkt ett lagförslag, som, därest det antoges, innebure

ett förbud för dem att sälja sin jord till den förmånligaste köparen.

Det föreliggande förslaget, därest det antages, skall våldsamt ingripa

i den fria äganderätten, och såsom förhållandena under tidernas lopp utvecklat

sig inom de norrländska länen, skall den ifrågasatta lagen inom

kort blifva lika litet tåld af jordägaren som af de trävaruintressenter, mot

hvilka förbudet är riktadt. Förslaget lämnar därjämte rum för lagens

kringgående, och det därmed afsedda syftemålet skall icke vinnas i den

omfattning, som kommitterade tänkt sig. För uppnående af det högst

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

behjärtansvärda mål, som kommitterade hafva sig förelagdt, torde andra

utvägar erbjuda sig, om än icke så våldsamma som den nu föreslagna.

Landshöfdingeämbetet får i underdånighet tillstyrka, att kommitténs

föreliggande hemställan måtte lämnas utan afseende.

Härnösand i landskansliet den IT januari 1902.

Underdånigst:

På landshöfdingeämbetets vägnar

Axel Arnell. O. Hammar.

Till Konungen.

Uti underdånig skrifvelse den 28 november 1901 har den af Eders honungens

Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande af förslag till åtgärder, öfvande» i

hvarigenom den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Y)a,-Jämlland* län

lama kunde vidmakthållas och stärkas, anhållit, att Eders Kungl. Maj:t uM,an(Utäcktes

för nästkommande Riksdag framlägga ett af kommittén upprättadt

förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för

ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom.

Och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt nådig befallning

härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver ifrågavarande framställning.

Bland skälen för sitt förslag har kommittén framhållit: att för kommittén

oafvisligen framställt sig, att eu af de hufvudsakligaste förutsättningarna

för att kunna öka och stärka den jordbrukande befolkningen

inom Norrland och Dalarne vore, att bolagens förvärf af hemman ej fortginge

på sätt och i den omfattning, som hittills ägt rum; att kommittén

däremot ej ännu kunnat bilda sig någon mening om hvilka utvägar vid

ett slutligt afgörande af denna angelägenhet kunde befinnas verksamt leda

till målet med iakttagande på samma gång af tillbörlig hänsyn till olika

berättigade intressen; att därförinnan erfordrades att vinna kännedom om

resultaten af de utredningar, hvarom kommittén redan föranstaltat, samt

ined all sannolikhet äfven att ingå i andra undersökningar, som blefve

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

både invecklade och tidsödande; att. innan nämnda utredningar hunnit

afslutas samt ärendet i öfrigt genomgått alla sina instanser, emellertid

skulle förloras en lång tid, som sannolikt borde beräknas till inemot tre

år; att, om härunder bolagens hemmansköp finge fortgå på enahanda sätt

som hitintills, det måste inträffa, att, när lagstiftningen ändtligen stode

färdig att ingripa, föremålet för dess omsorger ytterligare på många ställen

helt och hållet eller till väsentliga delar upphört att finnas till, samt att

inför dessa utsikter kommittén i känslan af sitt ansvar funnit det oundgängligt,

att man nu sökte åtminstone i någon mån hejda den pågående utvecklingen

i afvaktan på de slutliga åtgärderna, därvid kommittén funnit

uppenbart, att den enda utväg, som i detta afseende för närvarande stode

öppen, vore ett tillfälligt förbud för vidare bolagsförvärf i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med det i sådant afseende af Andra Kammaren vid

1901 års riksdag antagna lagförslag.

Kommitténs ifrågavarande lagförslag går alltså ut därpå, att bolag

eller förening för ekonomisk verksamhet tillsvidare intill den 1 september

1905 ej må inom Norrland och vissa delar af Kopparbergs län utan

Eders Kungl. Maj:ts tillstånd förvärfva fast egendom på landet, där ej fråga

är blott om vissa lägenheter af särskilt angifven beskaffenhet eller om

förvärf från bolag eller ekonomisk förening.

Det kan icke förnekas, att kommitténs antydda farhåga är grundad

på starka skäl. Enligt den af statistiska centralbyrån den 22 januari

1898 afgifna redogörelse för bolags förvärf af jordegendom inom Dalarne

och Norrland ägde exempelvis sågverksaktiebolagen år 1885 i Härjedalen

26,423 mantal och år 1895 54,136 mantal. År 1900 ägde dessa aktiebolag

enligt uppgifter från vederbörande häradsskrifvare 72,728 mantal

eller mer än hälften af provinsens hela skattetal, som utgör 143,663 mantal.

Enligt sistnämnda uppgifter ägde endast sågverksaktiebolagen år

1900 i hela länet 191,615 mantal, alltså redan öfver 17 procent af hela

skattetalet, 1,108,78 mantal. Deras besittningar i hela länet utgjorde

enligt statistiska centralbyråns redogörelse år 1885 50,131 mantal och

1895 172,483 mantal. I hvilken mån andra sågverksägare, hvilka 1885 i

hela länet ägde 7,351 mantal och 1895 34,480 mantal, sedermera ökat

sitt fastighetsförvärv, därom saknar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

uppgifter, men det torde kunna antagas, att denna ökning gatt i jämbredd

med ökningen af sågveiksaktiebolagens. Åtminstone 240 mantal

torde sålunda nu hafva öfvergått ur den jordbrukande befolkningens ägo

till aktiebolag och andra, som idka trävarurörelse. Och med tämligen stor

säkerhet kan antagas, att sådan öfvergång i ökadt omfång äger rum sedan

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

år 1900 just i anledning af den väntade lagstiftningen till inskränkning

af bolagens fastighetsförvärf.

Någon vidare utredning om behofvet af en inskränkning uti berörda

förvärf, om hvars skadlighet i socialt afseende närmast för de landsdelar,

som däraf hemsökas, knappast mer än en mening kan vara rådande, torde

alltså ej gärna kunna vara af nöden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan ej heller dela den af

reservanterna mot kommitténs ifrågavarande förslag uttalade mening, att

genom förslagets antagande grundsatsen om allas likhet inför lagen, hvilken

särskild! skulle tagit sig uttryck i bestämmelsen i kungl. förordningen

den 6 april 1810, att hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare

han räknas må, är berättigad att förvärfva och besitta fast egendom och

jord inom Svea rike å land och i stad, af hvad natur som helst. 1810 års

lagstiftare hade härvid säkerligen ingen tanke på aktiebolag och dylika

»fingerade rättssubjekt», och det låter sig väl knappt göra att inordna

dessa under någon »klass af medborgare».

Däremot synes det vara af synnerlig vikt, att om en i lagstiftningen

tillämpad princip visar sig medföra för samhällets hälsa menliga följder,

denna princip skyndsammast upphäfves eller modifieras, för undgående

af nämnda följder. Härigenom nedflyttas ej lagstiftningen till ett lägre

stadium utan lyftes tvärtom till eu högre grad af förnuftsenlighet.

För trävarurörelsen torde med hänsyn till de ofantliga vidder, hvilka

dels under äganderätt och dels under afverkningsrätt på viss tid stå till

dess förfogande, samt därtill att denna rörelse i alla händelser är i betydlig

omfattning baserad på köptimmer, det ifrågaställa förbudet, om

det än i längden komme att i viss mån leda densamma i andra banor,

under den tid förbudet nu är afsedt att gälla knappast komma att medföra

några märkbara verkningar, åtminstone hvad beträffar tillgången till

råvara. Däremot måste med skäl befaras, att förbudet skulle verka nedtryckande

på skogshemmanens saluvärde, att härigenom en rubbning i

fastighetskrediten skall uppstå, hvars omfattning och följder icke kunna

på förhand beräknas, att i följd häraf många hemmansägare, hvilkas ekonomiska

ställning under nuvarande förhållanden och hemmansvärden är

god, skulle bringas på fall och nödgas lämna sina hemman, hvilka då till

underpris komme att öfvergå till andra händer än den jordbrukande befolkningens,

och att, då det icke synes antagligt att förbudet, åtminstone

i den omfattning detsamma gifvits uti ifrågavarande lagförslag, kan komma

att fastställas för framtiden, dess verkningar komma att blifva raka motsatsen

till hvad därmed afsetts.

Pilt. till Riksd. Prat. 1803. 7 Sami. 43 Häft.

G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

_ På grund häraf får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet

hemställa, att kommitténs förevarande framställning icke måtte

föranleda till vidare åtgärd.

Östersund i landskansliet den 10 januari 1902.

Underdånigst:

K. U. SPARRE.

L. Th. Jacobson.

Till Konungen.

Konungens ° ° Jämlikt Eders Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 23 december nästlidna

\atlanda''i al’ggei’ det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att skyndsamt af
Västerboitens

gifva underdånigt utlåtande i anledning af eu utaf den af Eders Kungl.

lan ufMtanrfe.tillsätta kommitté för afgifvande af förslag till åtgärder, hvarigenom

den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde

vidmakthållas och stärkas, i underdånighet gjord hemställan, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes för innevarande års Riksdag framlägga förslag till

lag angående förbud för bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet

att förvärfva fast egendom inom Norrland och vissa delar af Dalarne med

mindre Eders Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd, hvilken lag skulle gälla

tillsvidare intill den 1 september 1905. Och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

som, vid det förhållande, att skyndsam behandling af

ärendet anbefallts, icke är i tillfälle att lämna den närmare utredning af

frågan om bolags och föreningars för ekonomisk verksamhet fastighetsförvärf

inom Västerbottens län, som eljest kunnat åvägabringas, härmed i

ärendets befintliga skick underdånigst anföra följande:

Inom kommittén hafva olika meningar om den ifrågasatta förbudslagstiftningen

förekommit, i det att tre af kommitténs ledamöter uttalat

sig emot flertalets förslag och på anförda skäl hemställt, att detsamma

icke matte till någon Eders Kung]. Majits åtgärd föranleda. Vid jämförelse

emellan de skäl, som å hvardera sidan anförts för och emot lag
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 43

förslagets i fråga antagande, synas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

skälen emot dylika lagstadganden vara de starkaste. Sålunda hafva reservanterna

till stöd för sin mening åberopat, bland annat, att, enligt Eders

Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 6 april 1810, hvarje svensk man, till

hvilken svensk klass af medborgare lian räknas må, är berättigad att förvärfva

och besitta fast egendom och jord inom Svea rike å land och i

stad af hvad natur som helst, samt att genom lagförslagets antagande

grundsatsen »allas likhet inför lag» skulle häfvas, tryggheten i äganderätten

rubbas och inteckningsliafvares genom lag fastslagna rätt i visst

fall kunna gå förlorad.

Då dessa skäl ovedersägligen mana till försiktighet vid stadgande af

bestämmelser af nu ifrågavarande lagförslags innebörd, äfven om dessa

äro provisoriska;

då förbudet för bolag eller föreningar för ekonomisk verksamhet i

Norrland och större delen af Dalarne att köpa fast egendom på samma

gång innebär ett hinder för ägare af fastighet att försälja densamma till

hvilken som helst, men en dylik inskränkning i äganderätten näppeligen

kan sammanställas med den handlingsfrihet, som sedan urminnes tider varit

landets innebyggare i berörda hänseende tillförsäkrad;

då faran för att dylika bolag och föreningar skulle under den närmaste

tiden genom fastighetsförvärf än ytterligare utvidga sina ägoområden

inom dessa trakter icke synes öfverhängande, särskildt med hänsyn till

den af kommitterades flertal uttalade åsikt, att under nuvarande förhållanden

eu viss betänksamhet bör göra sig gällande att, i oträngdt mål,

inlåta sig på hemmansköp för skogsbruk; och

då det ifrågasatta lagbudet i allt fall skulle medföra ett osäkerhetstillstånd,

som icke kan vara till gagn vare sig för jordbruket eller skogsbruket,

tvekar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke att underdånigst

hemställa, det den af kommittén sålunda föreslagna utväg att vidmakthålla

och stärka den jordbrukande befolkningens ställning i Norrland

och Dalarne, måtte af Eders Kungl. Maj:t lämnas utan nådigt afseende.

Umeå, i landskansliet, den 4 januari 1902.

Underdånigst:

A. ASKER.

John Falk.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Till Konungen.

befallningl- Med anledning af Eders Kung]. Maj:ts nådiga remiss den 23 december

hafvandes i 1901, hvarå Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande anbefallts att afgifva

län''''utlånande båtande öfver det af kommittén för utredande af frågan om vidmakthållande

af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland och Dalarne

utarbetade förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom, får Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet afgifva sådant yttrande.

I likhet med nämnda kommitté anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

det vara af allra största vikt för Norrbottens utveckling och

fortsatta kolonisation att vidmakthålla och stärka bondeklassen. Endast

därigenom torde det vara möjligt att kunna bereda den talrika och sig

hastigt ökande befolkning, hvilken funnit och skall finna sin utkomst vid

de stora befolkningscentra, som redan uppstått och säkerligen än ytterligare

komma att uppstå, de alster af jordbruket och boskapsskötseln,

hvilka icke kunna bära kostnaden af långa transporter. Till följd af de

ogynnsamma naturförhållandena torde det dröja en mycket lång tid, om

den tilläfventyrs någonsin inträffar, innan inom Norrbotten, såsom fallet

blifvit i de sydligare delarna af landet, en arrendatorsklass uppstår, hvilken

å jorden och dess brukande nedlägger samma arbete och kostnader som

en ägare till jorden. Brukare af annans mark plägar därför i Norrbotten

icke nedlägga det arbete och den kostnad, som ovillkorligen kräfves för

förbättrandet af jordbruket och boskapsskötseln. Därför bör ock understöd

och hjälp lämnas dem i Norrbotten, som ägna sig åt landtmannanäringen

ej blott inom kustlandet utan äfven skogslandet.

Ännu är dock ej genom erfarenheten fullständigt utredt, i hvad mån

idkande af jordbruk och boskapsskötsel kan i skogslandet vara ekonomiskt

fördelaktigt och bära sig, men torde det med säkerhet vara att antaga,

att på de orter, där tillfälle finnes till afsättning på nära håll af landtmannanäringens

produkter samt där kommunikationerna i öfrigt äro goda,

ett godt resultat kan vinnas, så att ersättning erhålles för det nedlagda

arbetet. Där dessa förutsättningar saknas, torde idkandet af jordbruk och

boskapsskötsel ej utan annan biförtjänst kunna lämna nödtorftig bärgning,

utan torde fastighetsägarne på dessa ställen vara nästan uteslutande hänvisade

till att hämta sin utkomst från skogen, vare sig genom arbete i

skogarna eller genom försäljning af skogseffekter.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Från allmän social synpunkt är det ock af synnerlig vikt, att befolkningen

själf äger och besitter den mark, som är tjänlig till odling, så att

icke en befolkning uppstår, hvilken saknar det intresse, som en tryggad

besittning alltid medför. Det är därför icke ett lyckligt förhållande, att

bolag och andra allmänna inrättningar i alltför stor omfattning äga mark,

som är lämplig för uppodling. Särskild! inom Norrbottens skogsland är

den odlingsbara marken alltför mycket upptagen af bolag, allmänningar

och kronopark»’. Uppmärksamheten torde därför böra riktas därpå att

kunna bereda en fullt tryggad äganderätt åt dem, som vilja uppodla tjänlig

mark å nämnda områden. Den ställning, som beredts skogstorparne å

kronoparkerna, kan icke anses innebära tillräcklig säkerhet för att den,

som nedlagt arbete och kostnader på odling, skall få njuta frukterna

däraf.

Af det anförda framgår, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

är fullständigt ense med kommittén angående det mål, hvarpå sträfvandena

böra riktas för att främja landtmannanäringen i Norrbotten.

Beträffande medlen, som skola föra till målet, har kommittén förklarat,

att den icke, innan kännedom vunnits om resultaten af de utredningar,

som föranstaltats af kommittén, kunnat bilda sig någon mening,

men har kommittén ändock ansett sig böra påyrka en lag angående förbud

för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast

egendom, hvilken lag skulle gälla tillsvidare intill den 1 september

1905.

Den föreslagna lagen synes icke taga hänsyn till de grundsatser, som

förut gjort sig gällande inom svensk lagstiftning, samt de allmänna grundsatser,

efter hvilka lagar anses böra stiftas, och hvilka torde äga allmängiltighet,

i det att lagens giltighetstid bestämts i själfva lagen. Den helgd

och den aktning, som förlänats lagarna, och som de också i allmänhet

äga hos dem, hvilka skola lyda lagarna, förminskas i hög grad, då tiden

för dess gällande kraft inskränkts. Härigenom framkallas ock misstankar,

att lagstiftarne icke haft en liflig öfvertygelse om lagens rättmätighet.

Skulle, sedan utredning vunnits, behofvet af en dylik lag erkännas, men

lagstiftarne icke kunna fullständigt enas om den nya lagens alla bestämmelser,

komine den nu föreslagna lagen att upphöra att gälla den 1 september

1905, ehuru icke några nya lagbud i samma riktning ersatt densamma.

Val kan vid stiftandet af eu lag erkännas, att den, sedan större

erfarenhet vunnits angående dess tillämpning, behöfver undergå ändringar

och förbättringar, men den stiftas i alla fall för att gälla till dess den

blir ändrad.

Fall kunna visserligen förekomma, då lagstiftarne måste för att af
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

värja hotande faror utan en föregående grundlig utredning stifta en lag,

men dylik lagstiftning synes böra ytterst sällan ifrågakomma och endast,

då icke något uppskof kan tålas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreställer sig, att förhållandena

inom Norrbotten äro sådana, att sågverksbolagen icke kunna till

någon större myckenhet af enskilda förvärfva sig fastigheter, enär nu till

följd af de höga priserna, som rådt å skogsprodukter, fastighetsinnehafvarne

fått kännedom om skogsmarkens höga värde. Skulle bolagen ändock finna

med sin fördel förenligt att till höga pris öka sina fastighetsförvärv synes

deri föreslagna lagen icke innebära tillräcklig säkerhet för att bevara åt

de nuvarande innehafvarne deras skogsegendomar. Vilja nämnda personer

sälja sina fastigheter, erbjuder den föreslagna lagen ringa skydd för att

icke fastigheterna komma sågverksindustrien till godo antingen genom att

köpeafhandlingarna dagtecknas före lagens trädande i kraft eller genom

att fastigheten förvärfvas af en hos sågverksbolaget anställd person, som

låter inteckna fastigheten med stora inteckningar, som ägas af bolaget,

och sedermera upplåter afverkningsrätten till bolaget. I sistnämnda fallet

torde, i händelse den nominelle ägaren till fastigheten aflider, bolaget med

lätthet kunna skaffa en annan, som företräder bolaget och tillhandahåller

detsamma skogen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan därför icke förorda bifall

till den föreslagna lagen.

Skulle lagen komma att anses behöflig, torde i densamma böra tydligare

angifvas, att lagen afser att gälla alla slag af bolag, såväl aktiebolag

som handelsbolag och enkla bolag. Äfven torde i densamma höra tydligare

angifvas, hvad som kan anses vara föremål för bolagets eller föreningens

»omedelbara» verksamhet.

Underdånigst

KARL J. BERGSTRÖM.

S. A. Lilja.

Landskansliet i Luleå den 14 februari 1902.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 47

Justitierådet Eamstedt: »Det närmaste syftet med denna nu ifrågasätta1

lagstiftning är att förhindra sådana bolag och föreningar, livilka drifva

sågverksrörelse, att inom vissa delar af landet med äganderätt förvärfva

större jordområden än de redan hafva i sin ägo. Uppenbart är det

emellertid, att . det remitterade förslaget, därest det upphöjes till kokommer

att direkt eller indirekt medföra äfven andra verkningar af

ganska vidtgående beskaffenhet. Förbudet att förvärfva fast egendom å

landet gäller. enligt förslaget ej blott nyssnämnda slag af associationer

utan, med visst undantag,, för. alla bolag och föreningar för ekonomisk

verksamhet, och måste följaktligen antagas komma att äfven å andra

verksamhetsområden än sågverksindustrien utöfva ett hämmande inflytande.

Uenom bortvisande af den ifrigaste och solidaste spekulanten å landtfastigheter

maste helt visst saluvärdet å sådan egendom förminskas. De

jordägare, som. af en eller annan anledning nödgades sälja sin jord, skulle

således blifva, lidande, och den säkerhet, innehafvare af intecknade fordringsoch

nyttjanderätter nu hafva, skulle i samma mån reduceras. Bola-en

skulle, ej kunna draga nytta af sina inteckningar. De skulle riskera att

ga miste om sina till jordägarne utlånade penningar och löpa fara att

förlora redan förvärfvade nyttjanderätter. Försäljningen af jord från

bolagen skulle försvaras, då bolagen ej med trygghet kunde låta ens

någon del af köpeskillingen innestå mot inteckning i fastigheten. Genom

lagen för sm verksamhet hänvisade till förvärf af afverkningsrättigheter

skulle trävarubolagen dock vara beröfvade förmånen att vid exekutiv försäljning

af fastigheter kunna åt sig bevara skogen. De skulle af la^en

sa godt som tvingas att söka kringgå lagen. Möjlighet därtill förefinnes

också enligt förslaget. För att bereda tillfälle för jordägarne att fortfarande

kunna belåna sina fastigheter, skulle förbudet att förvärfva fast

egendom ej galla för bank eller annan penninginrättning eller för försäkringsanstalt.

Och att af dylika anstalter tillhandla sig fast egendom

<11 enligt förslaget andra bolag och föreningar icke förmenadt.

, UrU 5n8S1M de1t rir,'' n]å vara’ att åtgärder snarast möjligt vidtagas

föi bevarande åt Norrland af. en sjelfständig jordbrukande befolkning, kan

jag dock med den uppfattning jag sålunda hyser om innebörden af det

remitterade förslaget ej tillstyrka att detsamma godkännes. Jag kan

detta sa mycket mindre, som fråga nu icke är om att antaga lagen definitivt,

utan a lenast för eu t.d af tre år. Icke kan väl eu lag af den på

inanga områden djupt ingripande betydelse, som den ifrågasatta lagen

flen all sannolikhet skulle komma att fa, böra antagas, med mindre eu

a.t grundad öfvertygelse finnes ej blott om nödvändigheten afen lagstiftning

1 den angifva riktningen, utan äfven om de ifrågasatta lagbudens

”ttrandena vid

kommittéförslagets

granskning

inom högsta

domstolen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

förmåga att åstadkomma den verkan, som åsyftas. Och med en sådan

öfvertygelse stämmer det ej öfverens att antaga lagen allenast som ett

provisorium. För den händelse emellertid Kungl. Maj:t skulle finna för

godt att låta förslaget läggas till grund för proposition i ämnet, erinras i

afseende å förslagets detaljer:

Enligt förslagets ordalydelse skall aftal, hvarigenom bolag eller förening

för ekonomisk verksamhet förvärfvat fast egendom, vara ogildt, med

mindre före aftalets tillkomst Konungens samtycke därtill erhållits. Då

meningen lär vara, att sådant aftal skall gälla äfven om i detsamma förbehåll

gjorts om Konungens samtycke och sådant samtycke därefter erhålles,

synes denna mening böra i lagen bestämdt uttryckas och tillika

stadgas viss tid — ej öfverstigande sex månader — efter aftalets ingående,

inom hvilken ansökan om aftalets godkännande skall vara till Konungen

ingifven vid äfventyr att aftalet eljest är ogildt.

Omfattningen af det i 1 § andra stycket i afseende å viss egendom

medgifna undantag är så pass obestämd, att det ur rättssäkerhetens

synpunkt ej kan vara annat än önskligt, att någon tid bestämmes, efter

hvilken talan å bolags och förenings förvärf af fast egendom ej på grund

af denna lag må föras; och torde i så fall denna tid kunna sättas till ett

eller ett par år efter lagfartens meddelande. Då det vid pröfning af lagfartsansökningen

åligger domstolen att tillse, att fånget i allmänhet är

lagligt och således äfven att det öfverensstämmer med denna lag, torde

genom en dylik begränsning af klanderrätten några olägenheter ej vara

att förvänta.

Af skäl, som ofvan framhållits, torde den bolag och föreningar för

ekonomisk verksamhet i förslaget förbehållna rätt att af annat bolag eller

förening förvärfva fast egendom ej böra kvarstå.

Slutligen torde förslaget böra undergå omarbetning i syfte att åt bolag

och föreningar bibehålla åtminstone sådana på inteckning grundade

rättigheter, hvaraf de voro i besittning vid tiden för lagens trädande i kraft.»

Justitierådet Thollander: »Den föreslagna lagen innebär en interimistisk

säkerhetsåtgärd, intill dess konflikten mellan statens intresse att i ifrågasatta

trakter bibehålla en jordbrukande befolkning och sågverksnäringens

benägenhet att, på bekostnad af denna befolkning, slå under sig allt större

vidder af jorden, blifvit genom lagstiftningens mellankomst definitivt reglerad.

Kommitterade, som utarbetat lagförslaget, hafva själfva erkänt, att

utredningar och undersökningar i många hänseenden erfordras för att bilda

sig en mening om Indika utvägar vid ett slutligt afgörande kunna befinnas

verksamt leda till målet med iakttagande af vederbörlig hänsyn till olika

berättigade intressen. Då sådan utredning icke föreligger, och då äfven

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

49

vid en interimistisk lagstiftning hänsyn måste tagas till olika berättigade

intressen, hvilket, på sätt justitierådet Ramstedt utvecklat, icke synes hafva

genom lagförslaget ägt rum, instämmer jag i det af bemälte justitieråd

afgifna yttrande».

Justitierådet Lindbäck: »På de skäl, som blifvit af justitieråden Ramstedt

och Thollander anförda, samt med hänsyn därtill, att samtliga Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i de orter, för hvilka den föreslagna lagen skulle

gälla, afstyrkt densammas antagande, anser äfven jag, att lagförslaget icke

bör godkännas».

Justitierådet Afzelius: »Den ifrågasatta förbudslagstiftningen grundar

sig icke på något i och för sig förkastligt tillvägagående af dem, mot hvilka

den är riktad, den afser icke att skydda mot rättskränkning eller missbruk

af rätt, utan den afser att stäfja en ekonomisk utveckling, som visat sig

vara i socialt hänseende betänklig, och söka föra denna utveckling in i

annan fåra. Huruvida den väg, man sålunda vill inslå, må anses ägnad

att föra till målet, synes mig vara i hög grad underkastadt tvifvel. I själfva

verket åsyftar denna lagstiftning att betaga jordägaren i vissa delar af vårt

land tillfälle till dispositioner om sin egendom, hvilka det ju alltid ankommer

på hans fria skön, ensamt på honom själf att vidtaga eller underlåta.

Att söka genom tvång skapa eller upprätthålla social själfständighet

är en uppgift, hvars vansklighet ligger för öppen dag. Men utan viss öfvertygelse

om ändamålsenligheten lär lagstiftaren icke böra använda ett medel

af så djupt och så vidt ingripande natur som det föreslagna; att därmed

endast experimentera är påtagligen icke tillrådligt.

En så beskaffad undantagslagstiftning som den nu ifrågaställda måste

alltid framstå som i hög grad betänklig äfven därför, att hvad den fastställer

såsom förbjudet, då det icke enligt sakens natur och från allmänt

rättslig synpunkt innefattar något orätt, för dem, hvilka förbudet träffar,

framstår allenast såsom ett formellt hinder för handlingsfriheten. Utvägar

att kringgå lagen skola sökas och finnas; hvad den nu föreslagna angår,

erbjuda de sig utan synnerlig svårighet. Att begagna dem får icke för den

allmänna uppfattningen lagbrottets, äfven då det blir onäpst, förhatliga

prägel, utan snarare karaktären af nödvärn mot ett onaturligt och obilligt

maktspråk. Betänkligheterna af denna art stegras och skärpas, när det

gäller en lag af endast provisorisk giltighet. Lagstiftaren sätter därmed

själf tviflets märke på hvad han påbjuder. Ett sådant sakernas skick rent

af inbjuder till att på sidan om lagen vidtaga anordningar, hvilka,

när lagens tid är ute, kunna bringas in i legitima former. Det är icke ett

sundt rättstillstånd man därmed skapar.

Bill. till Rikad. Prot. 1903. 7 Samt. 43 Höft,

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Ehuru fullt behjertande behofvet af ett ingripande från statsmaktens

sida för att stödja och stärka den själfägande jordbrukareklassen i de landsändar,

hvarom här är fråga, anser jag sålunda den nu ifrågasatta lagstiftningen

icke kunna tillstyrkas».

Justitierådet Carlson: »En inskränkning i bolags och ekonomiska föreningars

rätt att förvärfva fast egendom torde kunna verka hämmande på

näringslifvet, minska tillfällena till arbetsförtjänst och medföra prisnedsättning

å fastigheter och produkter. Det synes därför möjligt, att följderna

af den föreslagna lagen komma att tungt drabba den befolkning man

genom lagen velat skydda och bevara. För öfrigt måste det på förhand

betecknas såsom en mycket vansklig uppgift att söka genom en sådan

förbudslagstiftning bringa den ekonomiska utvecklingen i nya banor. Huruvida

förhållandena kunna anses sådana, att man, trots detta, bör våga försök

att på den föreslagna vägen vinna det behjärtansvärda målet att i

norra delarna af landet bevara en burgen hemmansägareklass, tilltror jag

mig icke att bedöma.

Förslagets detaljer föranleda två enligt min mening mycket viktiga

anmärkningar, som redan påpekats af justitierådet Ramstedt.

Den ena afser det förhållande, att lagen innefattar förbud för bolag

eller förening, att å exekutiv auktion inropa fast egendom till skyddande

af fordran eller annan rättighet, för hvilken inteckning är i egendomen

gällande eller förmånsrätt enligt 11 kap. 2 § jordabalken äger rum. Billighet

och rättvisa kräfva, att åt bolag eller förening lämnas denna utväg

att skydda fordran eller rättighet, af hvilka bolaget eller föreningen är

innehafvare, då lagen träder i kraft. Och då vissa bolag eller föreningar

äro hänvisade till att för utöfningen af sin verksamhet förvärfva nyttjanderätt

till fast egendom eller servitut samt det är önskligt, att bolag eller

föreningar afhända sig en del af sin fasta egendom, bör nämnda utväg

stå dem till huds jämväl i fråga om nyttjanderätt eller servitut, som tillkommit

efter lagens trädande i kraft, och beträffande fordran för ogulden

köpeskilling, som bolag eller förening betingat sig vid afyttring af fast

egendom.

Den andra anmärkningen gäller de mycket obestämda undantagen i

andra stycket af 1 §. Uppenbarligen bör det icke vara en uppgift för lagfartsdomaren

att i förekommande ärenden pröfva, om en fastighet är att

hänföra till tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller till stenbrott,

grustag, lertäkt, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet,

ännu mindre, om ett område erfordras för ett bolags eller förenings

omedelbara verksamhet. Det är ock klart, att om man gör giltigheten af

en försäljning till bolag eller förening beroende af sådana omständigheter,

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

som de nu nämnda, därigenom kommer att för lång tid vållas stor osäkerhet

i äganderättsförhållanden till fast egendom. Det synes därför vara

nödvändigt att antingen helt och hållet borttaga dessa undantag eller ock

bestämma dem så, att innehållet af landtmäterihandlingar eller ämbetsbevis

af viss myndighet blir afgörande i fråga om försäljningens laglighet».

Justitierådet Lilienberg: »De flerehanda skäl, som tala emot antagandet

af ifrågavarande förslag, hafva anförts af de högsta domstolens ledamöter,

som redan yttrat sig, och till dem får äfven jag ansluta mig, hvarjämte

jag, hvad de särskilda bestämmelserna angår, instämmer i det hufvudsakliga

af justitieråden Carlsons och Ramstedts anmärkningar».

Justitierådet Skärm: »Ifrågavarande lagförslag afser att till skydd för

en klass af medborgare, som förmenas, efter hvad jag hoppas med orätt,

icke kunna ty förutan bestå i kampen för tillvaron, beröfva andra en dem

nu enligt lag tillkommande rättighet. Förslaget innebär i detta hänseende

eu återgång till principer, som på goda grunder längesedan i lagstiftningen

öfvergifvits.

Den föreslagna lagen är därjämte, såsom redan inom högsta domstolen

framhållits, synnerligen lätt att kringgå och skulle förty antagligen

komma att utöfva ringa eller ingen verkan i det afsedda syftet, men kunde,

som förhållandet i allmänhet är med dylika lagar, vålla ringaktning för

lagen.

Då därtill kommer, att, såsom jämväl framhållits, en del detaljbestämmelser

ej äro hållbara, måste jag instämma i det afstyrkande, som af

högsta domstolens öfriga ledamöter uttalats».

Justitierådet Afzelius tilläde, att justitierådet beträffande förslagets

detaljbestämmelser i allt hufvudsakligt instämde i hvad justitieråden Ramstedt

och Carlson därutinnan anfört.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.