Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap. 16 § strafflagen. Lagutskottet liar till förberedande behandling fått mottaga en af herr J. Ngdal i Andra Kammaren väckt motion, n:o 123, af följande lydelse: »Vid nästlidet års riksdag föreslog jag nti en då afgifven motion

1903-04-21 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:53, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap. 16 § strafflagen. Lagutskottet liar till förberedande behandling fått mottaga en af herr J. Ngdal i Andra Kammaren väckt motion, n:o 123, af följande lydelse: »Vid nästlidet års riksdag föreslog jag nti en då afgifven motion

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

1

N:o 53.

Ank. till Riksd. kansli den 21 april 1903 kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 18 kap.

16 § strafflagen.

Lagutskottet liar till förberedande behandling fått mottaga en af herr

J. Ngdal i Andra Kammaren väckt motion, n:o 123, af följande lydelse:

»Vid nästlidet års riksdag föreslog jag nti en då afgifven motion

(n:o 87), att Riksdagen måtte besluta, att 18 kap. 16 § strafflagen skulle

erhålla följande förändrade lydelse:

Misshandel af djur straffas med böter. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till fängelse dömas.

Till stöd för detta förslag anförde jag följande:

Allt kraftigare och bestämdare krafvel'' det allmänna rättsmedvetandet

skärpta straffbestämmelser i fråga om djurplågeribrott.

På intet område torde det emellertid vara svårare att åstadkomma en

fullt effektiv och på samma gång rättvis lagstiftning. Eu handling, som

i ett gifvet fäll och ntöfvad under då för handen varande förhållanden

måste betraktas såsom straffvärdt djurplågeri, kan i ett annat fall och

under andra förhållanden vara berättigad, ja, till och med en plikt.

Hvarje specialiserande i lagen om djurplågeribrott är därför farligt.

Och dess bättre har den lagstiftande makten i Sverige en sådan erfarenhet

af de lagskipande myndigheterna, att den utan tvekan kan åt de senares

afgörande öfverlämna, när i de speciella fallen straffvärdt djurplågeri föreligger

eller icke. Det lider intet tvifvel, att med den samvetsgrannhet,

Bill. till Likså. Brok 1003. 7 Samt, 45 Höft. (N:o 53). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

som utmärker den svenska domarekåren, ock med den varsamhet, med

hvilken vår allmänna åklagaremakt utöfvas, skulle såväl de speciella djurskyddsvännerna

som öfriga samhällsmedlemmar kunna känna sig tillfredsställda

med eu lagstiftning, som inrymde åt domstolarne makten att inom

väsentligt vidgade gränser karakterisera brott och belägga straff.

Vår nu gällande djurplågerilagstiftning, som återfinnes i 18 kap. 16 §

strafflagen, lyder sålunda: »Visar någon i behandling af egna eller andras

kreatur uppenbar grymhet, straffas med böter. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas».

Det är icke bland djurvännerna i vårt land mer än en mening därom,

att denna paragraf är synnerligen otillfredsställande. Vid upprepade

tillfällen ha dess restriktioner lagt hinder för domstolarne att såsom djurplågeri

bestraffa förseelser, hvilka varit synnerligen upprörande.

Jag behöfver endast erinra om det på sin tid så mycket omtalade

Wulffska cirkusdjurplågeriet, som undgick straff — emedan det icke kunnat

visas vara »uppenbar grymhet».

Och här i Andra Kammaren berättade år 1888 herr Wretlind följande,

högst betecknande episod: »En sjåare (i Göteborg) hade tagit sig för att

öfvergjuta en råtta med petroleum och sedan tända eld på densamma,

hvarefter råttan fick springa omkring, och han fröjdade sig åt hennes

plågor. Han blef anklagad för djurplågeri, hvilket ju var fullt berättigad!.

Men han skrattade inför polisdomaren, emedan han visste, att han ej kunde

dömas för djurplågeri på den grand att djuret ej var husdjur. Polisdomaren

kom då på den fyndiga idén att döma honom till straff — för

ovarsamt handhafvande af elden».

Eu rå människa, som tillfredställer sina lägsta drifter, sitt usla begär

att plåga en lefvande, kännande varelse, undgår, om denna icke är ett

husdjur, helt och hållet straff därför. Och likväl visar hon eu likaså

brottslig vilja, likaså farliga tendenser som den, hvilken på enahanda sätt

behandlar ett husdjur.

Man må icke invända, att genom utsträckning af strafflagens bestämmelser

jämväl till andra djur än husdjur omöjliggör man månget behandlingssätt

af de vilda djuren, som icke kan anses fördömligt, exempelvis

jakt och fiske.

Detta blir ingalunda händelsen. Lika visst som jaktens och fiskets

näringsfång kunna utöfvas på ett sätt, som icke öfverensstämmer med

humanitetens lagar, lika visst kunna de idkas så, att de skäligen icke

böra karakteriseras såsom straffvärda.

Men att i detta fall i lagstiftningen uppdraga gränsen mellan straff
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o ött.

3

värdt och icke straffvärdt itr alldeles omöjligt. Derför bör lagen så affattas,

att domaren, som får för sig framlagda de närmare omständigheterna,

kan skilja den straffvärde från den, hvilken handlat sedligt och oklanderligt.

Och jag upprepar än en gång: Den lagstiftande makten i vårt land

har sådan erfarenhet af de lagskipande myndigheterna, att den icke skäligen

har anledning att hysa tvekan att i dessa myndigheters händer

bigga afgörandet, när i de speciella fallen straff bör åläggas eller icke.

Slutligen vill jag påpeka ett ytterligare stöd för min uppfattning, att

straff för djurplågeri äfven bör åläggas dem, Indika utöfva sådant mot djur,

som icke äro husdjur.

Genom ett cirkulär af den 4 november 1902 till domkapitlen, direktionerna

öfver Stockholms stads undervisningsverk och Nya elementarskolan

samt öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor har Kungl.

Maj:t fast »skolföreståndares och lärares, särskild! lärarnes i kristendomskunskap

och naturkunnighet, uppmärksamhet på angelägenheten däraf,

att ungdomen erhåller en rätt insikt i människans förhållande till djurvärlden

samt i de skyldigheter, som människan i följd däraf har emot

såväl de vilda som de tama djuren, i syfte att därigenom ungdomens medkänsla

för djuren må väckas samt all onödig grymhet mot dem undanrödjas».

Härmed har Kungl. Maj:t tydligt uttalat sig anse, att människan har

plikter såväl mot de vilda som mot de tama djuren.

Att under sådana förhållanden stadga straff för plikt öfverträdelse!'' är

endast en enkel konsekvens af hvad som redan af Kungl. Maj:t uttalats

som en oemotsäglig princip.

Uti sitt öfver motionen afgifna utlåtande n:o 17 hemställde lagutskottet,

att densamma icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet fanns emellertid fogad en reservation af herr Lindhagen,

med hvilken herrar Zetterstrand och Gussing instämde. Däri

föreslogs, att Riksdagen ville för sin del antaga följande ändrade lydelse

af 18 kap. 16 § strafflagen:

Visar någon i behandling af djur uppenbar grymhet; straffes med

böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i

högst sex månader dömas.

Vid ärendets behandling i Första Kammaren blef lagutskottets hemställan

bifallen, under det att vid dess behandling här i kammaren reservanternas

förslag blef efter en uttömmande debatt titan votering; antaget.

Rå jag nu anhåller att få återupprepa min motion och därvid anser

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

mig böra vidhålla mitt yrkande i alla dess delar, tillåter jag mig till stöd

därför få erinra om hvad jag vid ärendets föredragning här i kammaren

den 1 mars 1902 hade äran yttra:

»Det är sålunda i två hänseenden, som förevarande lagstadgande enligt

förslaget skulle ändras och på samma gång skärpas: Uttrycket »uppenbar

grymhet» skulle nämligen utbytas mot uttrycket »misshandel» och orden

»egna eller andras kreatur» ersättas af ordet »djur».

Det lär väl för hvar och eu vara lätt att förstå, hvarför man från

djurskyddsvänligt håll finner det ömkligt, att de ord, hvarmed i lagen

det straffbara djurplågeriet beskrifves, ha en så pass omfattande betydelse,

att hvarje sådan misshandel af djur, som inför det allmänna rättsmedvetandet

är moraliskt fördömlig, äfven blir juridiskt straffbar. Så är icke

förhållandet med den nuvarande beskrifningen å ifrågavarande brottsbegrepp.

»Uppenbar grymhet» i behandlingen af djur ådagalägger enligt

vanligt språkbruk endast den, som gör sig saker till ett påtagligt, omisskännligt

och afsiktligt djurplågeri af synnerligen svår beskaffenhet. Lagutskottet

medgifver också, att termen »uppenbar grymhet» icke är eu

adekvat beteckning för begreppet straffbart djurplågeri. Det säger: »Med

den tolkning af förevarande lagrum, hvilken i praxis utbildat sig, torde

det numera få anses gifvet, att detsamma är tillämpligt ej blott på de

gröfsta fallen af djurplågeri, då någon plågar endast för det nöje, som

beredes honom genom det plågade offrets smärta, utan äfven på hvarje

annat rått och hänsynslöst plågande af beskaffenhet att fördömas af den

sunda naturliga sedlighetskänslan». Härmed vill utskottet säga, att med

den tolkning af lagrummet, som utbildat sig vid domstolar^, lagrummet

är tillämpligt äfven på sådana fall af djurplågeri, som icke kunna karakteriseras

såsom grymma i detta ords vanliga mening. Men om'' så är, så

bevisar detta, att ordet grymhet icke längre är lämpligt, utan bör ersättas

af en term, som bättre uttrycker begreppet straffbart djurplågeri.

Jag vågar dock icke tro, att utskottet har så alldeles rätt i sitt antagande,

att lagrummet, sådant det nu lyder, är tillämpligt och äfven

tillämpas på, såsom det heter i betänkandet, hvarje »rått och hänsynslöst

plågande af beskaffenhet att fördömas af den sunda naturliga sedlighetskänslan».

Det finnes nämligen flera arter af upprörande djurplågeri, Indika

skyddas af modet, fördomen och traditionen eller af mäktiga intressen,

och för Indika man gör anspråk på, att de icke skola hänföras till straff''

bart djurplågeri. Såsom exempel härpå vill jag blott nämna den misshandel

af djur, som äger rum vid kapplöpningar och distansridter eller

vid användningen af en del gamla slaktsätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Jag tror nog, att utskottet liar rätt i sill uppfattning angående dotnstolarnes

tolkning af ordet grymhet, om man nämligen endast fäster afseende

vid vissa slag af djurplågeri. Om ett djurplågeri anses hafva sin

grund hufvudsakligen i råhet, i vrede, i grof försumlighet och vårdslöshet

eller i någon annan dylik sinnesrörelse eller egenskap hos djurplågaren,

då torde våra domare mången gång, kanske till och med i de flesta fall,

af sin humanitetskänsla förmås att gifva lagrummet eu vidsträcktare tolkning,

än som, noga sedt, rättfärdigas af ordalydelsen. Men när misshandeln

sker eller synes ske för något visst ändamål, låt vara ett aldrig

så värdelöst och lumpet, blott det har något slags häfd i sed och bruk,

då torde äfven den svåraste misshandel icke anses juridiskt straffbar.

Felet ligger däri, att handlingens brottslighet göres beroende af den handlande

personens mer eller mindre tydliga afsikt och sinnesstämning i

stället för af det lidande, som tillfogats djuret, ehuru afseende borde

fästas vid både det ena och det andra. För min del har jag svårt att

fatta, hvarför t. ex. eu stackars åkardräng skall straffas för ett djurplågeri,

som torde vara betydligt lindrigare än det, som den förnäme

ryttaren utöfvar vid eu kapplöpning. Den förre behöfver icke misshandla

sin häst på ett sätt, som vittnar om egentlig grymhet, för att straffas

som djurplågare, men i det senare fallet lär det fordras, att misshandeln

är verkligt grym, d. v. s. har till ändamål offrets pinande; och misshandeln

skall äfven vara »uppenbar», hvarigenom brottsbegreppets begränsning

ännu snäf vare uppdrages. Eu cirkusägare kan utan att bli

straffad misshandla sina djur, snart sagdt, så mycket han behagar, endast

han påstår, att misshandeln är nödvändig för djurens dressyr. Men

hvithet högt ändamål, hvithet berättigadt ändamål bär då denna dressyr?

Den begränsning af brottsbegreppet, som ligger i ordet »uppenbar»,

anser utskottet »vara välbetänkt såsom ett uttryck därför, att strafftillämpningen

bör så mycket som möjligt frigöras från individuell uppfattning

och ställas i beroende af hvad det allmänna rättsmedvetandet krafvel1.»

Ingen lär dock på fullt allvar frukta, att, om ordet »uppenbar» utgår ur

lagtexten, detta skulle hafva till följd, att — som utskottet tyckes befara

— äfven »ett lofligt begagnande af djurens arbetskraft eller nödvändigt

agande af desamma» skulle räknas såsom djurplågeri och sålunda medföra

straffpåföljd. Det tillkommer ju icke personer med — såsom utskottet

uttrycker sig — »allt för känsliga sinnen», utan domstolarne att afgöra,

om eu misshandel i ett gifvet fall skall anses som straffbart djurplågeri

eller icke.

Mot uttrycket »misshandel», som enligt förslaget skulle siittas i stället

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o

t>

för uttrycket »uppenbar grymhet», gör utskottet den anmärkningen, att

detta uttryck, »såsom egentligen afseende ett positivt handlande, möjligen

skulle kunna föranleda tvekan därom, huruvida djurplågeri i annan, mer

negativ form vore straffbart.» Jag tillåter mig påpeka, att om den nu

använda termen — efter hvad utskottets egen framställning gifver vid

handen — vid lagskipningen får en vidsträcktare tillämpning, än hvad

ordens egentliga betydelse gifver anledning till, så borde man väl kunna

vänta, att domstolarne skulle tolka ordet misshandel så, att någon begränsning

utöfver hvad för närvarande i detta afseende gäller icke skulle

införas. Och en sådan tolkning läge väl så mycket närmare till hands,

som ordet, icke annat än hvad jag vet, i dagligt tal har denna vidsträcktare

betydelse.

I fråga därefter om den del af mitt förslag, som gick ut på, att

äfven andra djur än husdjur skulle göras till föremål för straffrättsligt

skydd, yttrade reservanten, herr Lindhagen, under instämmande af ett

stort antal kammarledamöter, följande:

»Utskottets skäl äro enligt min mening dunkla och motsägande.

Såvidt man kan finna, rör sig utskottet här med två synpunkter. Utskottet

säger —- om jag förstått det rätt — att eu utsträckning af djurskyddet

till djuren i allmänhet skulle enligt utskottets uppfattning dels

strida mot det allmänna rättsmedvetandet, dels stöta på synnerligen stora

praktiska svårigheter. Men förhåller det sig verkligen så, att detta skulle

strida mot det allmänna rättsmedvetandet? Om t. ex. någon skadeskjutit

eu älg och sedan tillåter sig att upprepade gånger sticka den med knif

och sakta pina den till döds — är icke detta ett djurplågeri, som inför

det allmänna rättsmedvetandet måste ogillas — och detta i lika hög grad,

som om ett liknande förfarande begås vid hemslakt? Eller — för att

använda ett exempel, likartadt med det, som i motionen åberopats —• om

någon infångat en hare och begjuter honom med fotogen och sedan tänder

eld på djuret och låter det löpa, är icke detta för det allmänna rättsmedvetandet

lika upprörande, som om samma förfarande användes på t. ex.

en huskatt? Det är sålunda alldeles tydligt, att åberopandet af det allmänna

rättsmedvetandet i detta fall icke bär någon grund i verkligheten.

Utskottet går också snart från denna sin uppfattning och söker utveckla

saken därhän, att i begreppet »egna och andras kreatur» skulle i mycket

afsevärd grad inrymmas också de vilda djuren, så att det enligt utskottets

uppfattning endast återstår några sällsynta undantagsfall, i hvilka man

icke skulle hafva beredt tillräckligt skydd åt vilda djur. Utskottets framställning

är här synnerligen dunkel och visar, att utskottet icke tagit

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlutande N:o 53.

7

kännedom om den motivering, som anförts för det nu gällande stadgandet

vid dess tillkomst. Ty af denna motivering framgår uttryckligen, att det

endast är djurplågeri mot sådana vilda djur, som användas som hemdjur,

som kan falla under strafflagens stadgande. I öfriga fall af djurplågeri

mot vilda djur är lagen ej tillämplig, och äfven om enligt utskottets mening

straffskyddet skulle erfordras endast för sällsynta undantagsfall, så

är väl detta icke något rimligt skäl till, att man skulle underlåta stifta

lagen så, att den icke blefve tillämplig äfven för sådana undantagsfall.

Nu menar utskottet vidare, att eu sådan lagbestämmelse som den af

motionärerna föreslagna skulle stöta på svårigheter vid tillämpningen.

Och jag tror, att hela denua fråga hitintills just stupat därpå, att man

föreställt sig, att det mötte större praktiska svårigheter vid straffskyddets

utsträckning till vilda djur än vid dess tillämpning endast på hemdjuren.

Men så förhåller det sig i allmänhet icke. Ty lagen skall enligt sakens

natur äfven beträffande de vilda djuren göra sig gällande endast, där någon

enligt den allmänna meningen i orten uppenbart öfverskridit måttet

af hvad man där i allmänhet tillåter sig mot djuren.

Utskottet har härvid särskilt fast sig vid det förhållandet, att man

icke kan taga hänsyn till den skillnad mellan högre och lägre djurslag,

hvilken bör äga ruin vid tillämpningen af en dylik lag. Men det är

klart, att, då den allmänna rättsuppfattningen är bestämmande för omfånget

af lagens tillämpning, denna rättsuppfattning skulle lika fullt komma

till inflytande äfven beträffande skillnaden mellan liögi’e och lägre djurslag,

eu skillnad, som redan nu måste iakttagas, då man skall tillämpa lagen

på djurplågeri mot hemdjuren, som ju äfven kunna vara af olika, högre

och lägre slag. Utskottet frånträder också sedermera denna sin ståndpunkt,

då det säger, att i den mån »eu utvidgning af det nuvarande

området för begreppet straffbart djurplågeri kommer att uppbäras af det

allmänna rättsmedvetandet, torde eu förändring af gällande bestämmelser

i detta ämne vara behöflig och lämplig samt utan svårighet kunna

åvägabringas.»

Reservanterna hafva trott denna sak vara mogen för afgörande nu.

Det är ingen, som ens skulle kunna åberopa någon liten fördel af att

straffskyddet icke utsträcktes äfven till de vilda djuren. Det är icke

lätt att inse, hvarför det, som här gäller hemdjuren, icke äfven skulle

få gälla de vilda djuren. Hvarför då icke utsträcka straffskyddet äfven

fill dessa senare?

Det skall dock icke lyckas kammaren alt afföra denna fråga från

kammarens bord, och det skall icke lyckas Riksdagen eller lagutskottet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

att komma från densamma. Behjärtade personer med intresse för saken

skola åter ock åter upptaga den; ock äfven om käremot upprepas alla

dessa dunkla ock motsägande skäl, skall man icke förtröttas förr, än frågan

vunnit sin lösning.

Att den allmänna opinionen i vårt land allt kraftigare klöfver denna

lagstiftnings genomförande, detta bevisas af mångakanda omständigheter

och icke minst häraf, att sistlidet år på mindre än 14 dagars tid från

allt Sveriges land af personer ur alla samhällsklasser å utlagda listor för

anslutning till min motion antecknat sig icke mindre än 11,000 personer

och att sedermera under årets lopp ytterligare omkring 9,000 personer

tecknat sig.

Denna storartade opinionsyttring, som i sin tid kommer att föreläggas

kamrarnes herrar ledamöter, synes vara väl värd att beakta.

Hvad jag nu käft äran anföra, anser jag innebära fullgiltiga skäl för

genomförandet af den lagändring jag påyrkat, och jag anhåller därför att

få föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att 18 kap. 16 § strafflagen skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Misshandel af djur straffas med böter. Åro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till fängelse dömas.

Det genom förevarande motion framlagda förslaget till ändrad lydelse

af 18 kap. 16 § strafflagen skiljer sig i trenne hänseenden från den

nuvarande affattningen af samma lagrum. Dels föreslås nämligen, att ej

blott egna eller andras kreatur utan djur i allmänhet skola göras till

föremål för straffrättsligt skydd, dels ifrågasattes, att såsom beteckning

för straffbart handlingssätt mot djuren skall användas uttrycket »misshandel»

i stället för orden »uppenbar grymhet», dels väckes slutligen

förslag om borttagande af den i paragrafen stadgade tidsbegränsningen för

det fängelsestraff, som vid synnerligen försvårande omständigheter kan

ådömas för djurplågeri.

Angående betydelsen af uttrycket »egna eller andras kreatur» hafva

olika meningar framträdt. Äfven om man, såsom i rättstillämpningen

förekommit, åt detta begrepp gifver en i viss män vidsträcktare tolkning,

än ordalydelsen utvisar och, att döma efter förhandlingarna vid bestämmelsens

tillkomst, varit med densamma åsyftadt, innebär emellertid be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

9

rörda uttryck en strängare begränsning af straffskyddet, än som torde

stå i öfverensstämmelse med rättsmedvetandets nuvarande ståndpunkt.

Den allmänna uppfattningen har alltmera utvecklat sig i djurskydds vänlig

riktning och betecknar nu enligt utskottets öfvertygelse såsom osedligt

och fördömligt hvarje förfarande, genom hvithet utan ett tillfyllestgörande,

förnuftigt ändamål lidande afsiktligt tillfogas något djur af viss högre

utveckling, oafsedt huruvida djuret är af sådan art, att det kan benämnas

»kreatur», eller icke, samt huruvida detsamma är i någons besittning

eller befinner sig i fritt tillstånd. Tiden synes därför utskottet vara

inne att, i enlighet med hvad redan är genomfördt i åtminstone de flesta

modernare strafflagar, utsträcka straffskyddet till djur i allmänhet. Någon

anledning att befara missbruk af ett sådant stadgande förefinnes säkerligen

icke. En rätt uppfattning af stadgandets innebörd ställer nämligen detsammas

tillämpning i beroende af hvad rättsmedvetandet krafvel1, och

i den mån detta medvetande erkänner en skillnad mellan den högre

djurvärlden och den lägre, med hänsyn till fysisk utbildning och känslolif

särskildt svagt utrustade, kan och bör sålunda detta förhållande beaktas,

huru allmänt stadgandet än må vara affattadt. Gränsen i berörda afseende

är allt för obestämd och växlande att lämpligen kunna fastställas i lag,

och det torde utan våda kunna öfverlämuas åt domstolarna att för

hvarje fall pröfva, om och i hvilken utsträckning ådömande af straff för

grymhet jämväl mot de lägre slagen af djur påkallas och gillas af det

allmänna föreställningssättet.

Däremot anser sig utskottet icke böra tillstyrka förslaget att utbyta

orden »uppenbar grymhet» mot uttrycket »misshandel». Äfven med den

nuvarande beskrifningen af brottsbegreppet är nämligen ifrågavarande lagrum

tillämpligt ej blott på de gröfsta fallen af djurplågeri, då någon

plågar endast för det nöje, som beredes honom genom det plågade djurets

smärta, utan jämväl på hvarje annat rått och hänsynslöst plågande

af beskaffenhet att fördömas af den sunda, naturliga sedlighetskänslan.

Lagens lydelse medgifver sålunda ådömande af straff i de fall, då enligt

gällande uppfattning och föreliggande förhållanden sådant bör förekomma.

Mot uttrycket »misshandel» kan för öfrigt göras den invändning, att detsamma,

såsom egentligen afseende ett positivt handlande, möjligen skulle

kunna föranleda tvekan om, att djurplågeri i annan, mera negativ form

vore straffbart.

Beträffande slutligen det i paragrafen föreskrifna straffmåttet, vill

utskottet erinra om, att den nuvarande bestämmelsen, enligt hvilken fängelse

i högst sex månader må ådömas, när djurplågeri begåtts under synBih.

till Jliksd. Prof. 1003. 7 Sami. 43 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottet# Utlåtande N:o 53.

nerligen försvårande omständigheter, tillkom genom lag den 29 juni 1900.

Under den korta tid, som därefter förflutit, har, såvidt utskottet känner,

icke visat sig något behof af att utvidga den straffskala, som då ansågs

lämplig.

På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 18 kap. 16 § strafflayen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen

skall erhålla följande lydelse:

Yisar någon i behandling af djur uppenbar grymhet;

straffes med böter. Aro omständigheterna synnerligen

försvårande; må till fängelse i högst sex

månader dömas.

Stockholm den 21 april 1903.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservation af herrar Hedenstierna och Bandqvist, hvilka ansett, att

utskottet bort afstyrka motionen.

Herrar Hasselrot, G. Andersson, F. Andersson och A. Olsson hafva

begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, 1903. O. L. Svanbäcks Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.