Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 54

1903-05-04 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:54, Lagutskottets Utlåtande N:o 54

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

1

N:o 54.

Ank. till ItikscL kansli den 7 maj 1903, kl. 9 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion i fråga om lagbestämmelser

rörande dels kommunernas öfvertag ande af

vissa företag, dels vilkoren för dylika företags öfverlåtande

å enskilda.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en inom

Andra Kammaren väckt motion, n:o 98, hvari herr A. Hedin anfört

följande:

»Tack vare utförliga redogörelser i hufvudstadens tidningar för

Stockholms stadsfullmäktiges förhandlingar med ett härvarande spårvägsbolag,

och tack vare den allvarsamma kritik, som samtidigt förekommit,

beträffande gamla och ifrågasatta nya koncessionsvillkor, har

allmänheten fått en oväntad kännedom om och oanade anledningar till

förundran öfver det sätt, hvarpå under nuvarande kommunala rösträttssystem

en kommuns intressen kunna blifva exploaterade i enskilda intressens

tjänst. Meddelanden i stort antal från olika delar af landet

röja, att ärendet ådragit sig en uppmärksamhet, som ytterst sällan torde

egnas kommunala angelägenheter utanför den kommun de närmast och

omedelbart angå.

De, som finna den gamla koncessionen »otrolig» och anse förmildrande

omständigheter vid domen öfver den ej kunna anföras, enär

oj ens så mycken försiktighet iakttagits, att en revision af bestämmelBih.

till Riksd. Prof. Utdö. 7 Rami. 46 Höft. (N:o 54.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

serna kunde, efter viss tids erfarenhet, äskas och framtvingas med inom

vissa normer på förhand utstakade ändringar, säga sig hoppas, att hela

landet skall komma att draga nytta — såsom en kommunalman i Sydsverige

säger — af de »förskräckliga lärpengar hufvudstadens godmodiga

befolkning betalat».

Sammanfattar jag yttringarna af det hufvudsakliga intryck, som i

de många meddelandena från kända, somliga mycket bemärkta personer

synes öfverväga alla andra, torde det kunna uttryckas så:

Förskräckelse öfver ett fullt bevisande exempel uppå, att en stor

stadskommuns valda förtroendemän ej blott vilja, utan äfven kunna

lägga och kvarhålla kommunens invånare under en icke af lagen känd,

men genom den kommunala röstskalan möjliggjord skatteplikt till enskilda

personer, förenade i ett slag af bolag, som af staten äro utrustade

med ett privilegium, starkare och i viktiga afseenden farligare

än de ståndsprivilegier, i hvilkas tämligen hufvudsakliga afskaffande

naiviteten har inbillat sig se privilegieväsendets slut i Sverige.

Visserligen synes man nog allmänt föreställa sig, att »municipalisering»

— såsom man säger i Frankrike och Italien, och hvilket uttryck

hos oss skulle motsvaras af »kommunalisering» — af spårvägar

m. m. skulle vara en fråga, som är af intresse snart sagdt blott för

städerna. Men det är utan tvifvel ett stort misstag. Den inflyttning

från landet, som synes ha blifvit ett ganska allmänt socialt fenomen i

vår samtid, med redan från båda hållen öfverklagade, i flere hänseenden

mycket bedröfliga verkningar, har ett motstycke, som kan betecknas

med /. d. stadsmannanäring ars utflyttning på landet. Man behöfver

ej föreställa sig en så skrämmande framtid, som den i England inträffade

omkastningen af förhållanden, dem man gerna vill hålla för naturliga,

»att 77 procent af landets hela befolkning samlat sig i agglomerationer»

— eller för att begagna ett uttryck ur vårt administrativa

lagspråk, »orter med större sammanträngd befolkning» — om mer än

5,000 invånare, samt blott 23 procent i orter med en befolkning ej

öfverstigande nämnda siffra; man behöfver ej motse något så utomordentligt

förfärande genom allt det oberäkneliga okända i ett sådant

resultat, för att taga hänsyn till den förvandling i stort, som vi redan

upplefva i mindre proportioner, att skillnaden mellan landsbygd och stad,

i afseende å dels kommunikationer, dels vissa för »samhällen» af nyss

nämnda beskaffenhet erforderliga gemensamma inrättningar (för vattentillgång,

belysning, polis in. m.) tydligen tenderar till att mer och mer

utplånas. Om den röstskala, som gäller i hufvudstaden, gifver stadsfullmäktigekorporationen

en sådan sammansättning, som erfordrats för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

3

ait ett bolag genom denna korporation skulle kunna komma i besittning

af en koncession lik den, som nu själf blifvit och gjort sina upphofsman

till en visa öfver landet, och för att den farhågan ej skall

vara utesluten, att icke ens under en bostadsnöd sådan att den blifvit

en ekonomisk, eu hygienisk, en moralisk kalamitet, stadsfullmäktige

skola använda de tjänliga medel, som spårvägar erbjuda till afhjälpande

af eländet, utan låta de spårvägslinjer blifva ogjorda eller omöjliggjorda,

genom hvilka husegarne kunde komma att något stäf]as i det

uppdrifvande af hyrorna, som besökande från Europas storstäder vägra

att hålla för möjligt — om tillståndet här är sådant, hur mycket enklare

blir det icke då för landsbygdskommunernas fyrktalsherrar, individer eller

bolag, att åt sig själfva votera koncessioner, som i deras händer lägga

eu industri, hvilken i olikhet med all verkligt privat industri icke är

utsatt för några oförvållade förluster eller ens risker, men fullt försäkrad

om extraordinärt riklig afkastning? Exploateringen af koncessioner,

hvilkas villkor koncessionärerna själfva hafva allena bestämt, skall blifva,

på samma gång som den mestgifvande af all industri äfven den olidligaste

af all beskattning — en beskattning till förmån för enskilde,

hvilande på två af staten åt kapitalväldet förlänade privilegier, som

heta aktiebolagslagen och fyrktalsrösträtten.

Vid meddelandet af den koncession, som bolaget med hjälp af

stadsfullmäktiges beredningsutskott sökt att få mot skenbara eftergifter

förlängd, visste man ej — heter det — hur affären kunde slå sig ut:

detta är en ursäkt för ett utomordentligt vårdslösande af allmänna intressen.

Men i själfva verket ursäktar det ingenting alls: man borde

ej hafva på sätt som skedde handlöst öfverlämnat de allmänna intressena

därför, att man ej kunde förutsäga tillkommande ting. Ty att icke

binda sig i vidsträcktare måtto än nödigt var för att få företaget

till stånd, det var en själf klar regel, hvarom föröfrigt påminnelser ej

saknades. Trots sådan påpekning undvek man — annat uttryck kan

knappt här användas — att hämta lärdom af ett förträffligt mönster

som, af alla kändt, existerade sedan den 18 januari 1855. Mönstret

är § 10 i den under nämnda datum utfärdade bränvinsförsäljningsförordningen,

hvarigenom magistrat bemyndigades att med bolag utan

föregående auktion sluta aftal om öfvertagande af all minuthandel med,

eller försäljning af bränvin, eller bådadera. Här fanns — ehuru ej,

såsom i nyare redaktioner af författningen, uttryckligt nämnd — en

ostridig rätt att genom aftal om vinstens disponerande vinna samma

mål, som sedermera påbjöds i nya redaktioner af förordningen.

* Denna paragraf, se där ett mönster som kunnat gifva uppslag till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

alla nödiga, ömsesidigt tryggande bestämmelser, om ändamålet varit

hvad det bort vara! — Paragrafen är för öfrig! i sina nyare redaktionsformer

ej föråldrad såsom mönster för andra koncessioner.

Om en koncession vägras å ett företag, som för en del af kommunens

invånare skulle vara af stor nytta, vägras, ej därför att eu

förutvarande koncession!'' önskar att själf få den, utan för att ej medgifva

det dåliga exemplet, att någon annan skall få drifva en verksamhet,

som tilläfventyrs en gång framdeles kunde finnas för den regerande

monopolinnehafvaren obekväm, så erbjuder kommunalförfattningen

ej någon utväg att få detta betraktadt såsom grund för beslutets

kasserande. Så gick det med en ifrågasatt funiculaire i Kungsbacken.

Exemplet å eu välkommen kommunikation utan djurplågeri var ju ett

kritiskt ingrepp i det gamla bolagets rätt; det borde undvikas.

Ingen nytta för arbetarne har spårvägen medfört.

Särskildt anmärkningsvärdt är det förhållandet, att ett spårvägsbolag,

utrustadt med ett så inkomstbringande privilegium som det

stockholmska bolag, som nu ådragit sig och Stockholms stadsfullmäktige

en så ovanlig uppmärksamhet, ej funnit sig böra disponera en liten

del af sina inkomster så, att dess personal i följd af sina förmåner

funne sig moraliskt oberättigad att nedlägga arbetet, äfven utan att

vara, i likhet med statstjänare, legalt förhindrad. Personalen har deltagit

i en arbetsinställelse, ej föranledd af oenighet med arbetsgifvaren,

utan — öfverflyttande detta stridsmedel till ett obehörigt område —

deltagit i en politisk strejk. Arbetsgifvaren är i besittning af en koncession,

som tillåter honom att låta deras intressen, som koncessionsgifvaren

representerar, lämnas åsido och att ej, med någon minskning

i vinstens rikliga flöden, förvissa sig om möjlighet att uppfylla själfklara

plikter.

I min tanke är kommunaliseringen den enda rätta hjälpen. Skall

man taga lärdom af spårvägspersonalens inblandning, för hvilken bolaget

är ansvarigt, i en politisk strejk? Och, framför allt, skall man på

andra orter besinna, att om en spårvägsstrejk är en stor olägenhet, en

strejk af vattenlednings-, belysnings- eller eldsläckningsmanskap kan

betyda omätlig olycka, och att man ej bör afvakta erfarenhetens bekräftelse

på möjligheter, som hvar och en förstår och ingen förnekar.

Då jag först nyligen fått den af italienska deputeradekammaren,

med anledning af inrikesministern Giolittis förslag, den 6 december 1902

beslutade lag i ämnet (Assunzione diretta dei pubblici servizi da parte dei

comuni), förbehåller jag mig att till denna allmänna motivering få framdeles

tillägga den mera speciella, som nu ej medhinnes.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

5

Jag föreslår, att Riksdagen aflåter skrifvelse till Kungl. Maj:t med

anhållan om framläggande för Riksdagen af förslag till lag rörande

dels kommunernas öfvertagande, dels deras koncessionerande af sådana

företag, som i följd af sin egen natur, såsom indivisibla industrier få

en uteslutande eller hufvudsakligen monopolistisk karakter, hvarvid ordning

och säkerhet för person och egendom samt största möjliga prisbillighet

och bekvämlighet för den stora obemedlade mängden bör af

lagen oaflåtligt hållas i sikte och, där en koncession finnes vara oundviklig,

ingen vinst för koncessionärer får medgifvas utöfver den högsta

i landet såsom regel lagligen tillåtna ränta å kapital insatt i företaget.»

Den närmare motivering, som motionären förbehållit sig att sedermera

tillägga, återfinnes i en bilaga, till hvilken utskottet hänvisar.

Syftet med föreliggande motion synes vara att få i lag stadgadt,

att företag, hvilkas innehafvare på grund af företagets beskaffenhet

erhålla ett fullständigt eller hufvudsakligt monopol, i regel skola

omhändertagas af vederbörande kommuner och icke få öfverlåtas på

enskilda, samt att i de fall, då öfverlåtelse vore oundviklig, densamma

endast skulle få ske under iakttagande af villkor, som i lagen närmare

bestämdes. Motionären har bland sådana företag omnämnt anläggningar

för samfärdsel, vattenledning, belysning m. m. Att vissa

dylika företag ofta äro förenade med faktiskt monopol inom de områden,

öfver hvilka de sträcka sina anläggningar, är obestridligt. I många

andra fall är det däremot mycket svårt att finna någon säker grund

för bedömande, huruvida ett företag skall anses vara af den art, som i

motionen afses, och gränserna för den föreslagna lagstiftningen äro

alltså ganska obestämda.

En allmän uppfattning torde vara, att den beslutanderätt, kommunerna

hittills utöfvat i förevarande angelägenheter, icke alltid ledt till

lyckliga resultat, utan företag af stor och omfattande betydelse stundom

upplåtits åt enskilda på villkor, hvilka icke inneburit tillräcklig

trygghet för tillgodoseendet af det allmännas intressen. Äfven om så

varit förhållandet, följer emellertid icke däraf, att det vore riktigt och

lämpligt, att meddelandet af koncessioner å dylika företag upphörde

eller väsentligt begränsades. Tillkomsten af företagen är nog i regel

ett önskemål från allmän synpunkt, men det kan icke förnekas, att

utförandet i många fall påskyndas och underlättas, om anläggningarna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

icke undandragas det enskilda initiativet. De företag, om hvilka hälar

fråga, äro merendels mycket vidtutseende och kostsamma samt i

sin början förenade med stor ekonomisk risk på grund af svårigheten

att beräkna de omständigheter, af hvilka deras bärighet är beroende,

och kommunerna måste därför ofta hysa betänkligheter att inlåta sig

på desamma. Den enskilda företagsamheten har här trädt emellan,

och otvifvelaktigt har man denna att tacka för många allmännyttiga

företag, hvilka antingen alls icke eller åtminstone långt senare hade

förverkligats, om man skolat afvakta kommunernas ingripande. Särskilt

i de mindre kommunerna torde ej heller alltid finnas nödiga förutsättningar,

för att dylika inrättningar skulle kunna med klokt förutseende

samt på ett ekonomiskt och i öfrigt tillfredsställande sätt

anläggas och förvaltas genom de kommunala myndigheterna. Mången

gång äro säkerligen förhållandena sådana, att kommunerna måste antingen

afstå från att komma i åtnjutande af de fördelar, berörda anläggningar

medföra, eller ock lämna enskilda koncession å desamma.

Äfven detaljerade lagbestämmelser rörande de villkor, under hvilka

kommunerna skulle äga att meddela koncession å ifrågavarande anläggningar,

kunde svårligen undgå att verka hämmande å den enskilda

företagsamheten. På grund af de vexlande förhållandena inom olika

kommuner och vid olika företag låter det sig nämligen icke gerna

göra att åstadkomma bestämmelser, hvilka vore väl afpassade för alla

de fall, då de skulle komma i tillämpning. Hvad särskildt angår det

af motionären föreslagna villkoret, att de, som erhölle koncession å

något sådant företag, icke skulle få draga vinst däraf utöfver den

högsta i landet såsom regel lagligen tillåtna ränta å kapital, som blifvit

insatt i företaget, skulle detta villkor i hufvudsak omintetgöra det intresse,

som i de flesta fall förmår det enskilda initiativet att taga befattning

med dylika företag. Den risk, som plägar vara förbunden

med desamma, behöfver helt naturligt uppvägas af möjligheten att,

därest man lyckas, göra en större vinst.

Utskottet känner sig ej heller öfvertygadt om, att en lagstiftning

i det syfte motionen utvisar påkallas af något verkligt behof. Det

ligger i kommunernas eget intresse att vid meddelande af koncessioner

bevaka det allmänna bästa, och om än misstag hittills stundom blifvit

begångna, kan man hoppas, att med ökad erfarenhet sådana lättare skola

undvikas. De önskemål, hvilka ur allmän synpunkt företrädesvis böra

uppställas, torde numera i regel beaktas. Sålunda lärer det knappast

förekomma annat, än att kommunerna genom koncessionernas begränsning

till viss tid, förbehåll om lösningsrätt och andra sådana föreskrifter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 54.

7

tillförsäkra sig behörigt inflytande å företagens framtida utveckling.

Ofta meddelas äfven bestämmelser, enligt hvilka kommunerna erhålla

andel i den vinst af företagen, hvilken öfverstiger hvad som kan

anses utgöra skälig ersättning för det arbete och de kostnader, som

nedlagts å desamma, och den risk, som med dem varit förbunden,

stundom i förening med åtagande från kommunernas sida att till någon

del ansvara för den förlust, som uppstår, om företagen misslyckas.

Oförnekligt är emellertid, att dylika koncessioner ofta äro angelägenheter

af synnerlig vikt för kommunerna. Med hänsyn härtill liksom

ock för betryggande af upplåtelsevillkorens efterlefnad skulle det kunna

ifrågasättas, att kommunernas beslut i sådana fall, i likhet med hvad nu

är stadgadt bland annat om upptagande af lån på längre tid, skulle

underställas vederbörlig myndighets pröfning. Gagnet häraf torde dock

icke vara så stort, att det gifver tillräcklig anledning att vidtaga denna

inskränkning i kommunernas beslutanderätt. De myndigheter, till hvilka

ärendet skulle hänskjutas, kunna nämligen i allmänhet icke äga sådan

kännedom om de särskilda kommunerna och sådan erfarenhet i frågor

af denna praktiska art, att de med säkerhet skulle kunna bedöma

nyttan och behofvet af en föreslagen anläggning och de villkor, som

under förhandenvarande förhållanden borde fästas vid densamma. Motionärens

framställning synes ej heller afse några bestämmelser i denna

riktning.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 maj 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, N. Nilsson, Styrlander och A. Olsson,

hvilka anfört följande:

»Den af motionären väckta frågan berör ett ämne, som i vår tid

får eu allt större betydelse, nämligen det allmännas öfvertagande och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

drifvande af vissa näringar. Utvecklingen i denna riktning gör sig

särskilt gällande i fråga om sådana verksamhetsgrenar, hvilka, såsom

motionären på ett ställe uttrycker sig, omfatta »inrättningar upplåtna

till allmänt begagnande eller eljest afsedda för allmänhetens tjänst».

Det är två orsaker, hvilka båda eller hvar för sig kunna föranleda, att

företag af ifrågavarande beskaffenhet böra komma till stånd, nämligen

dels angelägenheten att för oumbärliga allmännyttiga ändamål på det

mest rättvisa-och förmånliga sätt tillgodose allas bästa och dels vigten

att äfven vinsten af en dylik rörelse kommer alla till godo.

Det allmänna företrädes härvid såväl af staten som af kommunerna

och med desse likställda samhällen. För staten ägna sig sådana

näringsgrenar, som äro af betydelse för hela landet, och för kommunerna

de mera speciella uppgifter, som föreligga samhällsmedlemmarne

på en viss ort.

Det är särskildt kommunernas berörda näringsverksamhet, som

motionären ansett böra genom lag regelbindas. Och det synes också

obestridligt, att mycket härigenom kunde vinnas i syfte att såväl framkalla

och underlätta denna kommunernas verksamhet som förebygga, att

vid verksamhetens planläggning och utöfning göras misstag och försummelser,

hvilka samhällets särskilda medlemmar sedan med tiden få

dyrt umgälla.

En dylik lagstiftning bör naturligtvis ej syfta till att inskränka

kommunernas rätt att liksom hvarje annan juridisk eller fysisk person

inlåta sig på hvilken som hälst af lagen tillåten näring. Den måste

närmast gälla endast företag, som enligt sin natur böra och kunna fullständigt

eller i väsentliga afseenden göras till monopol för kommunerna.

Motionen synes också syfta närmast på sådana företag.

Först måste härvid genom lagstiftningen föreskrifvas, hvilka näringsgrenar

få monopoliseras af en kommun, samt i hvad mån och på hvad

sätt dessa må af kommunen genom koncession upplåtas till enskilde.

I afseende å koncessioner bör författningen innehålla allmänna föreskrifter

om längsta tiden för upplåtelsen, rätt för kommun att vid upplåtelsetidens

utgång eller därförinnan lösa till sig anläggningen, kommunens

andel i vinsten, fastställandet af taxor till förekommande af

allmänhetens uppskörtning o. s. v.

De bestämmelser, hvilka i förenämnda och andra afseenden lämpligen

böra upptagas i en lag af ifrågavarande beskaffenhet, kräfva

emellertid närmare utredning och öfvervägande. Och redan den omständigheten,

att saken sålunda göres till föremål för en allmännare

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54. 9

uppmärksamhet, kan i och för sig gifva anledning till nyttiga uppslag

från mången kommuns sida, hvilka annars skulle uteblifvit.

Yi hemställa alltså,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t efter utredning för Riksdagen framlägga

förslag till lag, innefattande bestämmelser, i hvilka

fall och under hvilka villkor kommuner eller enskilda

efter koncession af kommuner må med andras uteslutande

bedrifva företag af allmännyttig beskaffenhet,))

Herrar Levicin och friherre Bonde hafva begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Jlih. till /likså. Prof. 1903.

7 Sami.

40 iiä/t.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.