Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N.-o 6

1903-02-05 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:6, Lagutskottets Utlåtande N.-o 6

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.-o 6.

1

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 5 febr. 1903, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 2 kap.

2 § byggningabalken.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren

af heiT J. Larsson i Presstorp väckt motion, n:o 19, af följande

lydelse:

»I allmän lag är i de flesta fall stadgadt, huru mellan grannar skall

förfaras, så att den ene icke får men af den andre, och således är det i

2 kap. 1 § byggningabalken föreskrifvet, att »ej må någon närmare till

grannens tomt bygga, än att han till stöde- eller stolparum en och en

half aln å sin tomt lämnar», och i 2 § af samma kapitel föreskrifves,

att ingen får bygga annan till men. I lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891 föreskrifves, huru långt

hus och träd m. m. skall finnas från allmän väg m. fl. andra fall. Åter

igen i ett annat hänseende är icke stadgadt, huru förfaras skall, om t. ex.

en granne planterar träd eller låter sin skog växa så intill grannens

ägor, att den senare får skada däraf. Att förfång på detta sätt lätt kan

uppstå finner man ofta; ty om bland två grannar den ene har sin åker
jord

alldeles intill gränsen af den andres trädbevuxna ägor och de sistnämnda

ligga söder om, då får den förstnämnde därigenom knappast

någon nytta af sin närmast liggande åkerjord; hvilket kanhända kunde lätt

afhjälpas, om ett eller annat träd finge borttagas. För att emellertid icke

komma till ett motsatt förhållande, att en granne utan fullt vägande skäl

kunde tvinga en annan att borttaga träd, som för den senare hade

mycket högre värde än den skada, som uppkom för den förste, finge

naturligtvis härvid som i andra fall laglig och bindande undersökning verkställas

för att komma den till hjälp, som var i största behof däraf.

För att få en rättelse i nu påpekade förhållande skulle det vara till

stort gagn, om ett tillägg gjordes till 2 kap. 2 § byggningabalken, att

Bill. till Rikscl. Prat. 1903. 7 Sami. S^Häft. (N:o 6). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

träd äfven däri inbegreps; så mycket mera som väglagen innehåller något

liknande och den skada, som man där vill undvika, är mindre och af

jämförelsevis ringa beskalfenhet emot de fall, som nu andragits.

På grund af hvad här i korthet anförts hemställes, att Riksdagen

för sin del ville besluta, att 2 kapitlet 2 § byggningabalken finge följande

förändrade lydelse, nämligen:

Bygger, eller uppstår genom växande träd, någon annan till men etc. ><

2 kap. byggningabalken afhandlar ämnet: »huru å tomt skall byggas»,

och i sista punkten af kapitlets 1 § stadgas, såsom motionären anfört, att

»ej må någon närmare till grannens tomt bygga, än att han till stödje- eller

stolparum en och en half aln å sin tomt lämnar.»

Nämnda kapitels 2 § är af följande lydelse:

»Bygger någon annan till men; rifve det upp, då han varder därom

tillsagd. Gör han det ej; böte tre daler och gälde skadan åter, då däröfver

klagas å tinget.»

Förevarande motion synes åsyfta åstadkommande af ett lagstadgande,

hvarigenom en person, hvilkens fastighet skadas af träd, växande å annans

angränsande egor, skulle, i öfverensstämmelse med hvad i ofvan anförda

lagrum stadgas om byggande å tomt annan till men, berättigas påfordra

borttagande af träden, till den del de förorsaka sådan skada. Nämnda

syftemål tyckes motionären hafva ansett skola vinnas, om i sistanförda §

göres det af honom föreslagna tillägget. Då emellertid 2 kap. byggningabalken

handlar endast om byggnadstomt och ej om fastighet i allmänhet,

skulle genom den af motionären föreslagna lagstiftningsåtgärden blott

beträffande viss mindre del af den afsedda jorden stadgas den befogenhet

för egaren, som motionären velat bereda honom. Syftemålet med framställningen

skulle alltså icke i någon större omfattning vinnas genom den

ifrågasatta bestämmelsen, hvilken för öfrigt, med den affattning motionären

gifvit däråt, icke torde kunna godkännas i formellt hänseende. Äfven

om utskottet anslöte sig till den uppfattning, som ligger till grund för

motionärens förslag, skulle utskottet sålunda finna sig förkindradt att tillstyrka

bifall till detsamma.

Utskottet håller emellertid före, att ej heller ett allmänt lagstadgande

af det i motionen afsedda syfte är lämpligt eller behöfligt. Att angränsande

fastigheter i viss mån utöfva inverkan på hvarandra, ligger i sakens

natur. Men just emedan detta är ett naturligt och nödvändigt förhållande,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

3

få fastigheternas ägare i allmänhet finna sig i följderna af detsamma. Det

kan, enligt utskottets uppfattning, ej sättas i fråga att, såsom ett konsekvent

genomförande af den princip, som ligger till grund för motionärens

förevarande framställning, skulle innebära, berättiga ägaren af en fastighet

att i hvarje fall, då å fastigheten kan påvisas någon skadlig inverkan

från en angränsande fastighet, påfordra, att den förfoganderätt öfver sistnämnda

fastighet, som tillkommer ägaren af densamma, skall underkastas

inskränkning för undvikande af nämnda skadliga inverkan. Endast då

synnerligen viktiga intressen å den ene fastighetsägarens sida kräfva en

inskränkning i den andres dispositionsrätt, har sådan inskränkning ansetts

böra i lag medgifvas, såsom exempel hvarå kan erinras om den skyldighet

att upplåta mark, som enligt lagen om dikning eller annan afledning af

vatten i vissa fall åligger jordägare. Något sådant intresse af större

betydenhet torde endast sällan föreligga med hänsyn till träd å grannes

mark. A andra sidan skulle trädens borttagande mången gång föranleda

afsevärd förlust för ägaren af desamma. Äfven från allmän synpunkt

skulle utöfvandet af en sådan befogenhet som den af motionären ifrågasatta

ofta föranleda mera skada än gagn, särskild! i de delar af landet,

där planteringar i rågångarna äro vanliga samt tjäna till såväl nytta som

prydnad.

Slutligen vill utskottet påpeka, att den af motionären åberopade

bestämmelsen i väglagen rörande borthuggande af träd eller buske invid

väg afser endast det fall, att väg går genom skogsmark, och ej har tillämpning

på träd, som utefter väg planterats i alléer eller växa i eller

invid åker eller äng. Lagstiftaren har sålunda härutinnan ansett särskild!

stadgande erforderligt endast för det fall, då synnerlig olägenhet eller

svårighet för vägens behöriga underhållande vore att befara.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL 13. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.