Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 8

1903-02-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:8, Lagutskottets Utlåtande N:o 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

1

Jf:« 8.

Ank. till Riksd. kansli den 9 febr. 1903, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af

15 § konkurslagen.

Till förberedande behandling af lagutskottet har hänvisats en inom

Första Kammaren af herr Ax. G. Andersson väckt motion, n:o 13, afföljande

lydelse:

»Enligt gällande lagstiftning skola kända inländska borgenärer af

rätten, eller domaren genom särskilda kallelsebref underrättas om offentlig

stämning i konkurs, men utländska borgenärer få icke tillgodonjuta denna

förmån.

Denna olikhet emellan borgenärernas rättigheter synes mig icke hvila

på god rättslig grund, och lagbestämmelsen står icke i öfverensstämmelse

med den utveckling, affärsförbindelserna emellan utlandet och äfven mindre

betydande affärssamhällen i vårt land numera tagit, eller med det tillmötesgående

mot utlänning, som lagstiftningen på andra områden under senare

tid visat.

Föreskriften om särskilda kallelsebref synes så mycket hellre böra

utsträckas till utländsk borgenär, som han endast undantagsvis kan tänkas

erhålla kännedom om den i tidningarna införda kungörelsen om den offentliga

stämningen.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 7 Samt. 5 Häft. (N:o 8).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N;o 8.

Med den länge tillämpade och nu lagfästade praxis, att bevakningshandlingar

i konkurs med posten insändas till rätten eller domaren, inträffar

nog icke så sällan, att dylika med posten afsända handlingar från utländska

borgenärer på grund af för sent erhållen kännedom om konkursen inkomma

efter inställelsedagen. Vanligt tillmötesgående fordrar då, att vederbörande

expeditionshafvande på ett eller annat sätt underrättar borgenären

om det hinder, som mött för handlingarnas upptagande. Expeditionshafvande

finnas, som föredraga att vid afsändandet af kallelsebref icke göra

någon skillnad på inländska och utländska borgenärer, men för kallelsebrefven

till de utländska kunna de icke uttaga lösen, och portoafgiften

måste de själfva vidkännas.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa, att

Riksdagen för sin del måtte besluta, att sista punkten af 15 § konkurslagen

den 18 september 1862 skall erhålla följande eller annan med

motionens syfte öfverensstämmande lydelse:

Kronans ombudsman och alla kända borgenärer skola därjämte om

stämningen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka rätten eller

domaren läte till dem med posten afsändas så tidigt, att kallelserna må

kunna komma borgenärerna till banda minst en månad före inställelsedagen.»

Konkurslagens 15 § är af följande lydelse:

»Offentlig stämning, hvarom nu sagdt är, skall ofördröjligen å rättens

dörr anslås, och varde kungörelse om densamma genast eller nästa postdag

afsänd för att införas i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången

en månad före inställelsedagen, samt, där så ske kan, i tidning inom orten

en gång. Kimnans ombudsman och alla kända inländska borgenärer skola

därjämte om stämningen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka

rätten eller domaren läte till dem med posten afsändas så tidigt, att kallelserna

må kunna komma borgenärerna till hända minst en månad före

inställelsedagen.»

Stadgande om utfärdande i konkurs af särskilda kallelsebref till

borgenärer fanns redan före tillkomsten af nu gällande konkurslag. Konkurslagen

af den 12 mars 1880 innehöll i 68 § 1 mom. en föreskrift, att om

offentlig stämning i konkurs »kronans ombudsman i orten och samtliga

borgenärer» skulle särskildt underrättas. Vid riksdagen åren 1840—1841

gjordes af enskild motionär framställning därom, att sist berörda lagrum måtte

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ändras på det sätt, att »kronans ombudsman i orten och alla inom riket

boende kända borgenärer» däri angåfves vara de personer, som skulle om

den offentliga stämningen särskildt underrättas. Lagutskottet vid nämnda

riksdag, som behandlade motionen, anförde i afgifvet utlåtande, att, som

domaren icke vore i tillfälle att låta särskilda kallelser i konkursmål tillställas

utländska fordringsägare, det ej kunde hafva varit lagstiftarens

mening att ålägga honom sådant. Men då ordalydelsen af ifrågavarande

stadgande lämnade rum för en motsatt tydning, ansåg utskottet

ett förtydligande af detsamma i denna del vara nyttigt och förordade

en lagändring i öfverensstämmelse med motionärens framställning.

Sedan Rikets Ständer för sin del bifallit utskottets hemställan,

utfärdades förordningen den 10 juni 1841, enligt hvilken 68 § 1 mom.

af 1830 års konkurslag erhöll följande ändrade lydelse: »Kronans ombudsman

i orten och alla kända inländska borgenärer skola om stämningen

särskildt underrättas.» Det förslag till konkurslag, som under år

1859 framlades af särskilda kommitterade, innehöll i 15 § föreskrift, att

allenast kronans ombudsman skulle om den offentliga stämningen särskildt

underrättas. I motiven till lagförslaget angafs såsom hufvudskål för borttagandet

af föreskriften om särskilda kallelser till enskilda borgenärer, att

dessa kallelser vore förenade med dryga kostnader, som icke uppvägdes

af den med dem förenade nytta. Sedan vid 1859—1860 årens riksdag

enskild motionär gjort framställning om antagande med vissa förändringar

af berörda lagförslag, erhöll på hemställan af lagutskottet, som hade

att öfver motionen afgifva yttrande, 15 § i gällande konkurslag sin nuvarande

lydelse.

Såsom af ofvan lämnade redogörelse framgår, har uppfattningen om

huru långt man bör utsträcka domarens eller rättens skyldighet att om

offentlig stämning i konkurs särskildt underrätta dem, som hafva intresse

af en sådan underrättelse, under årens lopp växlat. Att man ännu i förra

hälften af nästlidna århundrade var tämligen främmande för tanken

att medgifva äfven utlänning rätt att erhålla sådan underrättelse, förefaller

ganska naturligt. Något verkligt behof af ett sådant stadgande fanns ej

på en tid, då endast i jämförelsevis ringa utsträckning affärsförbindelse

mellan in- och utlandet ägde ruin. Nu äro förhållandena härutinnan väsentligt

ändrade. Bland annat har särskildt den snabba utvecklingen af

kommunikationsväsendet gjort, att gränserna mellan de olika länderna ej

hafva samma ekonomiska betydelse som fordom. Dessa ändrade förhållanden

synas utskottet principiellt påkalla bifall till den ifrågasatta lag
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

ändringen, hvilken dessutom öfverensstämmer med den tendens att särskildt

i civilrättsligt afseende likställa in- och utlänningar, som på senare tiden

äfven inom den svenska lagstiftningen gjort sig gällande. Med afseende

å utländsk rätts ståndpunkt i förevarande fråga kan förtjäna omnämnas,

att t. ex. Tyska rikets gällande konkurslag af den 10 februari 1877 i

sin 5 § innehåller det allmänna stadgandet, att utländska borgenärer äro

likställda med inländska.

Visserligen torde rättsförluster för utlänningar till följd af gällande

bestämmelser i ämnet ej synnerligen ofta hafva förekommit, hvilket till

en del beror därpå, att utlänningar, som hafva affärsförbindelser här i

landet, i allmänhet härstädes hafva ombud, som kunna oafsedt sådana

kallelser iakttaga sina hufvudmäns rätt och bästa med afseende å bevakning

i konkurs. Berörda förhållande lärer emellertid icke utgöra någon

anledning, hvarför man icke skulle likställa utländska borgenärer med inländska,

då sådant utan olägenhet kan ske. Lika litet torde den föreslagna

lagändringen böra anses obehöflig på den grund, att, såsom motionären

anfört, redan nu vissa domare och domstolar pläga sända kallelsebref

äfven till utländska borgenärer. Tvärtom torde sistnämnda förhållande

snarare tala till förmån för motionärens förslag. En sådan olika praxis,

som i och för sig är olämplig, kan nämligen medföra bestämda olägenheter

genom den osäkerhet, som däraf följer. Det kan lätt inträffa, att

en utlänning, med kännedom om att i något fall utländsk borgenär i

konkurs erhållit särskildt kallelsebref, vid ett annat tillfälle försummar

att förskaffa sig underrättelse om inställelsedagen i en konkurs och att

bevaka sin fordran, till följd däraf att han väntat att erhålla vederbörligt

kallelsebref.

Den i äldre tid såsom skäl för borttagande af konkurskallelser

öfver hufvud åberopade omständigheten, att desamma skulle föranleda

stora kostnader för konkursboet, förtjänar numera icke mycket beaktande.

Med nuvarande låga afgifter för postförsändelser äfven till"mycket aflägsna

orter kan den ökade kostnaden för kallelsebrefven till utlandet ej i

väsentlig mån fördyra konkursförfarandet.

Man skulle vidare kunna ifrågasätta, att i många fall afsändande! af

kallelse till utländsk borgenär icke skulle motsvara det därmed afsedda

ändamål, och särskildt att en sådan kallelse, äfven om densamma snarast

möjligt afsändes, icke alltid kunde väntas komma borgenären till hända

sist en manad före inställelsedagen. I sammanhang härmed kunde uppställas

fragan, om icke lämpligen för afsändande af kallelsebref till ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 8.

5

ländska borgenärer borde stadgas tidsbestämmelser, olika dem, som skulle

gälla beträffande inlänningar. Utskottet kan dock icke finna, att tillräckliga

skäl föreligga för en skillnad i detta afseende mellan inländska och

utländska borgenärer. I det stora flertalet fall, då sådana kallelser skulle

förekomma, torde från kallelsebrefvets afsändande till dess framkomst till

den utländska adressaten icke behöfva åtgå väsentligt längre tid än den,

som kräfves för ett brefs försändande mellan två orter inom landet. I

sällsynta fall skulle det väl kunna inträffa, att ett kallelsebref icke kunde

komma den utländske borgenären till hända en månad före inställelsedagen.

Men då detta kan inträffa äfven vid försändelser inom landet, och

den omständigheten, att en konkurskallelse icke framkommit inom sistnämnda

tid, icke lärer hafva någon verkan till förringande af konkursförfarandets

rättsliga giltighet, torde särskild hänsyn ej behöfva tagas

till sådana undantagsfall.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, för sin del antaga följande

LAG

angående ändrad lydelse af 15 § i konkurslagen

den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 15 § i konkurslagen

den 18 september 1862 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Offentlig stämning, hvarom nu sagdt är, skall

ofördröjligen å rättens dörr anslås, och varde kungörelse

om densamma genast eller nästa postdag afsänd

för att införas i allmänna tidningarna tre gånger,

sista gången en månad före inställelsedagen, samt,

där så ske kan, i tidning inom orten en gång. Kronans

ombudsman och alla kända borgenärer skola därjämte

om stämningen underrättas genom särskilda

kallelsebref, hvilka rätten eller domaren läte till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

dem med posten afsändas så tidigt, att kallelserna

må kunna komma borgenärerna till hända minst en

månad före inställelsedagen.

Stockholm den 9 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

7

Reservation

af herr Hasselrot, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att

för sin del antaga följande

LAG

angående ändrad lydelse af 15 § i konkurslagen

den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 15 § konkurslagen den 18 september 1862

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Offentlig stämning, hvarom nu sagdt är, skall ofördröjligen å rättens

dörr anslås, och varde kungörelse om densamma genast eller nästa postdag

afsänd för att införas i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången

en månad före inställelsedagen, samt, där så ske kan, i tidning inom orten

en gång. Kronans ombudsman och alla kända inländska borgenärer skola

därjämte om stämningen underrättas genom särskilda kallelsebref, hvilka

rätten eller domaren läte till dem med posten afsändas så tidigt, att

kallelserna må kunna komma borgenärerna till hända minst en månad före

inställelsedagen. Jämväl kända utländska borgenärer, hvilkas adress är

uppgifven, böra, så fort ske kan, genom särskilda kallelsebref om stämningen

underrättas.

Herrar Hedenstierna och Waldenström hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.