Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 9

1903-02-09 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1903:9, Lagutskottets Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 9 februari 1903, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 35 §

af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och

skolråd.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Första Kammaren

af friherre Alströmer väckt motion, n:o 21, i hvilken anförts

följande.

»Såsom allmänt torde vara kändt, plåga städernas fattig vårdsstyrelser

utackordera fattiga barn, som sakna föräldravård, på landsbygden mot i

allmänhet ganska billig afgift, och då dessa barn äro i skolåldern, anmälas

de naturligtvis af sina fosterföräldrar till intagning i respektive församlingars

små- eller folkskolor. Men hvarken fattigvårdsstyrelsen i det stadssamhälle,

från hvilket barnen blifvit utlämnade, eller fosterföräldrarne äro

skyldiga att lämna någon ersättning till kommunens skolkassa för den

undervisning, barnen åtnjuta, och den skolmateriel, som de få använda.

Då antalet sådana barn från andra församlingar, vanligen stadsbarn, in

skränker sig till ett fåtal, spelar det ju icke så synnerligen stor roll, hvarken

med hänsyn till lärarens ökade besvär eller med afseende på utrymmet

i skolan och kostnaderna för ökad skolmateriel; men då dessa främmande

barn blifva många och, såsom händelsen en tid varit i en landsIiih.

till Riksd. Prof. 1903. 7 Samt, 6 Höft. (N:o 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

kommun ej långt från Göteborg, deras antal uppgår till 10 å 12 procent

af församlingens egna skolbarn, kan förhållandet blifva betänkligt och

gifva anledning till allvarliga reflexioner. Kommunalmyndigheterna äga

ingen befogenhet att hindra församlingens medlemmar att hos sig till inackordering

mottaga barn, huru många som helst, från andra fattigvårdssamhällen;

skolrådet har icke rättighet att af sina egna församlingsbor

fordra någon skolafgift för dessa barn, och fattigvårdsstyrelsen i det samhälle,

som utlämnat barnen, undandrager sig naturligtvis en sådan afgift,

hvartill den icke kan lagligen tvingas.

Konsekvenserna häraf kunna blifva sådana, att en fattig landskommun

kan få vidkännas betydande utgifter för andra kommuners barn; ja,

det skulle kunna gå därhän, att en församling nödgas bygga nytt skolhus

för att gifva utrymme åt sådana barn från andra församlingar. Men äfven

om det icke går så långt, synes det i alla fall vara orimligt, att en skollärare,

som blifvit anställd för att undervisa en församlings barn, skall vara

pliktig att utan ersättning meddela undervisning äfven åt barn från andra

församlingar, i synnerhet då dessa, såsom ofta är fallet med barn från

städerna, genom dåligt uppförande gifva honom mera besvär än alla de

öfriga tillsammans. I en landskommun, som jag noga känner till, beslöt

kyrkostämman på förslag af skolrådet, att för hvarje barn från andra kommuner

skulle af fattigvårdsstyrelsen i den kommun, som utlämnat barnet,

erläggas en årlig skolafgift af 15 kronor, motsvarande den kostnad, som

församlingen fick vidkännas för hvarje af sina egna skolpliktiga barn, och

anmodade fosterföräldrarne att fordra inackorderingsafgiftens höjande med

detta belopp, d. v. s. från 60 till 75 kronor. Men fattigvårdsstyrelsen i

det stadssamhälle, från hvilket nästan alla dessa barn härstammade, nekade

att höja afgiften och rådde fosterföräldrarne att öfverklaga stämmans beslut,

hvilket också skedde med den påföljd, att beslutet blef upphäfdt.

Såsom redan blifvit påvisadt, ligger det inom möjlighetens gräns,

att ett rikt stadssamhälle skall genom att skicka alla eller en stor del

af sina fattiga barn på en fattig landskommun kunna tvinga densamma

att bygga skolhus för dessa stadsbarn, ifall skollokalerna icke äro beräknade

att mottaga en sådan extra barnkontingent från städerna. Det

är under sådana förhållanden icke för mycket begärdt, att stadssamhället

åtminstone erlägger en skälig skolafgift för sina utackorderade barns undervisning

m. m. Då det utan tvifvel är ur moralisk, hygienisk och

sanitär synpunkt nyttigt och godt, att städernas fattiga barn, som äro i

saknad af hem och föräldravård, flyttas ut på landsbygden för att fostras

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 3

och uppväxa i dess friskare luft och i allmäuhet sedligare omgifning, så

vill jag visserligen icke förorda några prohibitiva åtgärder till förekommande

af denna emigration från städerna; men ur ekonomisk synpunkt är det nödvändigt,

att städerna, då de sålunda afbörda sig sina skyldigheter och välta

ansvaret för sina barns uppfostran och undervisning öfver på landsbygdens

kommuner, också få därför vidkännas andra pekuniära uppoffringar än den

lilla inackorderingsafgiften, och ur moralisk synpunkt torde det icke finnas

mer än en mening om städernas skyldighet i detta afseende.

De olika uttryckssätten i Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående

kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894, där det i 2 § heter, att »alla,

som inom församlingen bo och hafva sitt hemvist, skola, om de tillhöra

svenska kyrkan, kyrkoskrifvas i församlingsboken» och i § 14 att »fosterbarn

från annan församling, utackorderade eller utlämnade för vård från

barnhus, fattig vårdsstyrelse, annan myndighet eller enskild person, skola,

åtföljda af utflyttningsbetyg, upptagas i inflyttningsboken såsom inflyttade,

jämte det de i församlingsboken antecknas under fosterföräldrarne», synes

gifva vid handen, att fosterbarn från annan församling icke anses likställda

med dem, som i församlingen bo och hafva sitt hemvist; och i senaste

mantalsskrifningsförordning af samma dag är, som bekant, den bestämmelsen

borttagen, att barnhusbarn skola vara mantalsskrifna, där de vistas. De

skola numera vara mantalsskrifna i sina respektive hemorter.

Det är tydligt, att dessa utackorderade eller utlämnade barn således

äro att betrakta såsom främlingar inom den kommun, till hvilken de

blifvit utlämnade, att de alltså icke tillhöra den församling, hvilkens skola

de begagna, och att de icke kunna göra anspråk på fri undervisning och

fritt åtnjutande af de förmåner, som skolan erbjuder. Den personliga

afgift, som för skolornas behof betalas af hvarje mantalsskrifven person,

erlägges visserligen af dessa utackorderade barns fosterföräldrar; men den

omständigheten torde icke kunna berättiga dessa till att i sina hem upptaga

ett obegränsadt antal barn från andra kommuner med anspråk på

deras undervisande i församlingens skolor utan någon som helst afgift till

dess skolkassa. Att bestämma storleken af en sådan afgift så, att den

under alla förhållanden blifver fullt rättvis, är naturligtvis förenadt med

stora svårigheter; men då det icke kan vara lämpligt att öfverlämna detta

bestämmande åt de respektive församlingarnas skolråd, är det nödvändigt,

att skolafgiftens belopp fixeras. I allmänhet torde en afgift af 15 kronor

om året för hvarje sådant barn, som bevistar skolan, vara en någorlunda

skälig ersättning, och det synes vara billigt, att skolläraren däraf erhåller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

en viss bestämd del, hvilken lämpligen torde kunna sättas till en tredjedel

af skolafgiften. Med afseende å platsen för införande af en bestämmelse

i nu antydd riktning, har det synts mig lämpligast, att den införes i förordningen

om kyrkostämma med mera såsom tillägg till 35 § under rubriken

»Om afgifter till kyrka och skola».

Jag tillåter mig därför vördsamt föreslå, att Eiksdagen ville för sin

del besluta ett tillägg till 35 §, första stycket, i Kungl. Maj:ts nådiga

förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862

af följande lydelse:

För barn, tillhörande andra kommuner, hvilka åtnjuta skolundervisning

i den församling, där de vistas, skall af barnets målsman till församlingens

skolkassa erläggas en årlig skolafgift af femton kronor, hvaraf en tredjedel

tillfaller vederbörande skollärare.»

Den af motionären omnämnda plägseden, att fattiga barn, som sakna

föräldravård, från städerna utackorderas på landsbygden, torde, såsom motionären

äfven framhållit, innebära sådana fördelar för barnen i såväl fy^siskt

som moraliskt hänseende, att all anledning finnes till den önskan, att ifrågavarande

plägsed måtte fortfara och vidare utvecklas. Säkerligen kommer

ock att så blifva händelsen, då denna form för handhafvandet af vården

om fattiga barn redan på jämförelsevis kort tid vunnit mycken spridning

och tillika står i nära öfverensstämmelse med de grundsatser, som allt mera

göra sig gällande på fattigvårdens och barnauppfostrans områden.

A andra sidan torde det icke böra förnekas, att berörda sedvänja stundom

medför olägenheter för de kommuner, inom hvilka utackorderingen

sker, olägenheter, hvilka framträda så mycket skarpare, som de bestå däri,

att landskommuner med mången gång ganska begränsade tillgångar få öfvertaga

förpliktelser och kostnader, hvilka eljest skulle hafva ålegat stadssamhällen

med i allmänhet större resurser. En sådan olägenhet är den af

motionären påvisade, att då de utackorderade barnen, så snart de uppnått

skolåldern, skola åtnjuta undervisning inom den församling, där de finnas,

härigenom uppstår en förökning af det barnantal, åt hvilket denna församling

är skyldig att bereda undervisning. Om än den börda, som sålunda

ålägges vissa församlingar, hittills torde endast på mycket få platser

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hafva varit vidare kännbar, finnas dock, enligt hvad motionären omförmält,

fall, då antalet skolbarn inom en församling af berörda anledning erhållit

en afsevärd förökning, och med den pågående utvecklingen lärer det kunna

antagas, att dylika fall framdeles skola blifva mindre sällsynta. Det ligger

under sådana förhållanden enligt utskottets uppfattning något för billighetskänslan

tilltalande i motionärens förslag, att kostnaderna för skolundervisningen

åt ifrågavarande barn, hvilka otvifvelaktigt stå församlingen i

viss mån fjärmare än flertalet öfriga inom församlingen skolpliktiga barn,

skulle åtminstone till någon del gäldas af barnens målsmän, vare sig dessa

utgöras af fattigvårdsstyrelse eller annan myndighet inom den kommun,

hvarifrån utackorderingen skett, eller af barnhus eller enskild person.

Mot en sådan bestämmelse möta dock betänkligheter i flera afseenden.

Att kommuner få fullgöra förpliktelser, hvilka vid eu noggrann undersökning

skulle kunna anses snarare böra i sista hand drabba andra kommuner,

förekommer ganska ofta äfven på andra områden än det nu förevarande,

och en lagstiftning, hvilken ginge ut från den grundsatsen, att man

borde söka af hjälpa alla sådana oegentligbeter i förhållandet mellan kommunerna,

skulle innebära ett mycket vidtutseende företag. I regel torde

ock dylika olägenheter åtminstone i någon mån motsvaras af fördelar för

kommunerna eller medlemmar af desamma. Hvad nu föreliggande fall

vidkommer, lärer det sålunda kunna antagas, att de personer, till hvilka

barn öfverlämnas för vård, i allmänhet hafva någon ekonomisk vinst häraf,

enär eljest säkerligen större svårigheter skulle hafva visat sig att finna personer,

villiga att mottaga sådant uppdrag. I stort sedt torde ock olägenheterna

kommunerna emellan till väsentlig del utjämnas utan lagstiftningens

ingripande. Om i förevarande afseende vissa landskommuner få bära en

ökad utgift, har å andra sidan landsbygden ofta nog gagn af anstalter,

som städerna bekosta. Visserligen är det gifvet, att dessa förhållanden

långt ifrån alltid uppväga hvarandra i hvarje särskilt fall, utan att en del

kommuner få för andra kommuners skull bära större tunga, än som motsvaras

af de fördelar, de af dem åtnjuta. Men det anförda lämnar dock

en antydning om de svårigheter, som äro förbundna med att afgöra, huruvida

och i hvad mån en kommun kan hafva rättvist anspråk på ersättning

för utgifter, hvilka förorsakats af personer, som i ett eller annat afseende

stå en annan kommun närmare. Det synes utskottet tvifvelaktigt,

om det är vare sig lämpligt eller möjligt att genom lag reglera dessa förhållanden.

Beträffande en af de viktigaste grunderna för motionärens framställ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ning hyser dessutom utskottet en annan uppfattning än den af honom

uttalade. Motionären drager af vissa angifna stadganden i förordningen

angående kyrkoböckers förande den slutsatsen, att de utackorderade barnen

icke tillhöra den församling, inom hvilken de vistas och hvilkens skola de

begagna. Denna slutsats torde emellertid icke vara riktig. Då 14 § i

nämnda förordning föreskrifver, att fosterbarn från annan församling,

utackorderade eller utlämnade för vård från barnhus, fattigvårdsstyrelse,

annan myndighet eller enskild person, skola, åtföljda af utflyttningsbetyg,

upptagas i inflyttningsboken såsom inflyttade, jämte det de i församlingsboken

antecknas under fosterföräldrarna, följer häraf enligt utskottets mening,

att sådana barn genom inflyttningen blifva medlemmar af, om de

också ej erhålla hemortsrätt i, den församling, fosterföräldrarna tillhöra.

Därest man icke vill göra ett afsteg från den hittills gällande grundsatsen,

att alla barn, som tillhöra en församling, skola hafva rätt till kostnadsfri

skolundervisning inom densamma, ett afsteg, hvilket synes utskottet föga

tilltalande, kan alltså den af motionären föreslagna bestämmelsen icke

genomföras, med mindre berörda stadgande i kyrkoskrifningsförordningen

samtidigt underkastas en motsvarande förändring. Det kan för öfrigt dragas

i tvifvelsmål, huruvida icke, äfven om ifrågavarande barns kyrkoskrifningsort

blefve en annan, det skulle strida mot hvad i andra liknande fall

gäller, om församling tillerkändes rätt att fordra afgifter för barnens skolundervisning.

Med hänsyn till vanartadt eller i sedligt afseende försummadt

barn, som omhändertagits af barnavårdsnämnd, föreslogs i proposition

vid nästlidet års riksdag, att, om det fattigvårdssamhälle, där barnet hade

hemortsrätt, icke sammanfölle med det skoldistrikt, inom hvilket barnet

vistades, kostnaderna för barnets uppfostran skulle delas mellan fattigvårdssamhället

och skoldistriktet; och anförde vederbörande departementschef

härom, att skoldistriktet hade att ansvara för de kostnader, hvilka kunde

anses påkallade af ett barns undervisning och omvårdnad i psykiskt hänseende,

medan vederbörande fattigvårdssamhälle borde bära de kostnader,

hvilka närmast kunde betecknas såsom utgifter för barnets lekamliga underhåll.

Nämnda anordning, hvilken af Riksdagen godkändes och enligt lag

den 13 juni 1902 numera äger tillämpning, har, såsom departementschefen

vidare framhöll, motsvarighet äfven i vissa bestämmelser om kostnaderna

för döfstumskoleväsendet och blindundervisningen.

I fråga om detaljerna i det af motionären föreslagna stadgandet vill

utskottet erinra, att, om sådan skolafgift skulle anses böra förekomma, det

föreslagna beloppet af 15 kronor i allt fall knappast skulle, annat än undan
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

tagsvis, motsvara det med afgiften åsyftade ändamålet, samt att tillräcklig

anledning ej torde finnas till meddelande af föreskrift därom, att viss del

af afgiften skulle tillfalla vederbörande skollärare.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Hedenstierna, Sörensson och Waldenström hafva begärt få

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.