Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sst åter na.

1903-01-13 · 118 sidor, varav 115 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 115 av 118 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1903:11, Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sst åter na.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Biksd. kansli den 8 maj 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch

indragning sst åter na.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o) Kungl. Maj:t har uti den till Riksdagen den 14 januari hijf”fgaf

innevarande år aflåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och statsbidraget

behof under tionde hufvudtiteln uti punkten 1 föreslagit, att det å ««

ordinarie stat uppförda anslaget för bidrag till pensionering af änkor farn

och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén, nu befäl och ^

67,708 kronor, måtte höjas med 35,585 kronor till 103,293 kronor. an^

[1.]

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 31 december

1902 har departementschefen angående ifrågavarande ämne och hvad

därmed sammanhänger yttrat följande:

»Sedan 1902 års riksdag, med bifall till Eders Kungl. Maj:ts i

ämnet aflåtna nådiga proposition, å extra stat för år 1903 anvisat ett

förslagsanslag å 1,540,000 kronor dels till upprätthållande af arméns

Bih. till Eiksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd, 11 Häft. (N:o 11.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

pensionskassas egen pensionering samt dels till fyllnadspensioner i

enlighet med de af Riksdagen godkända grunder, har direktionen öfver

nämnda kassa uti skrifvelse den 12 nästlidne november — med förmälan

att direktionen ansåge, att, innan förhöjning af detta anslag hos

Riksdagen äskades, den tidpunkt borde afvakta», då pensionsstaten mera

kännbart rönte inverkan af de åren 1901 och 1902 företagna löneregleringarna

för officerare och underofficerare med vederlikar — i

underdånighet anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå näst sammanträdande

riksdag att jämväl för år 1904 å extra stat för ofvanberörda

ändamål anvisa ett förslagsanslag till belopp af 1,540,000 kronor.

I sammanhang härmed har direktionen erinrat, att, enligt hvad

i underdånig skrifvelse den 20 november 1901 jämväl framhållits, med

lönestaternas växlande slutsumma gifvetvis måste följa en motsvarande

ändring uti det å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln uppförda

bidraget till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl

med vederlikar vid armén. Detta statsbidrag skulle nämligen, jämlikt

Riksdagens skrifvelse den 13 juni 1883, utgå med 1V* procent årligen

på summan af de aflöningsbelopp, som enligt gällande stater kunde

läggas till grund vid bestämmandet af fyllnadspension. Direktionen

hade till följd däraf hos Eders Kungl. Maj:t i sin nyssnämnda skrifvelse

anhållit, att, enär enligt då gällande stater totalsumman af nyssnämnda

aflöningsbelopp vore väsentligt högre än vid tiden för statsbidragets

första beviljande, dels förhöjdt statsbidrag — af direktionen beräknadt

till 21,568 kronor — för år 1902 måtte af Riksdagen äskas, och dels

att framställning måtte göras därom, att det sedan år 1884 för ifrågavarande

ändamål i riksstaten uppförda ordinarie anslag, 67,708 kronor,

måtte i 1903 års riksstat höjas till det af 1901 års lönereglering

betingade högre belopp. Hvad denna direktionens hemställan angick,

framhöll jag i mitt anförande till statsråd sprotokollet öfver landtförsvareärenden

för den 4 januari innevarande år, att såväl till följd af

härordningens utveckling som äfven genom den lönereglering för armén,

om hvilken jag då ärnade för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag,

det till armén under år 1903 utgående lönebeloppet kunde komma att

blifva ett helt annat än det af direktionen vid beräknandet af anslagsbehofvet

för sistnämnda år förutsatta.

Enär emellertid slutsumman af 1903 års aflöningsstater för armén

under sådana omständigheter dåmera icke kunde beräknas, och vid detta

förhållande icke heller det belopp kunde bestämmas, hvarmed det ifrågavarande

ordinarie anslaget å tionde hufvudtiteln borde förhöjas, ansåg

jag, att frågan om förändring af det ordinarie anslaget borde få anstå

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

3

till statsreglering^ för år 1904 och att för det dåvarande åtgärder

borde vidtagas allenast för täckande af bristen i 1902 års anslag, därigenom

att den för samma år erforderliga ökningen, 21,568 kronor, uppfördes

å riksstaten för år 1903 med rätt för direktionen att till användning

utfå beloppet redan under år 1902. Den af mig i öfverensstämmelse

härmed gjorda framställning blef af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen

godkänd.

Direktionen öfver arméns pensionskassa anmäler nu, att totalbeloppet

af löner för arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt de från

armén till kustartilleriet öfverflyttade, vid delaktighet i armens nya

änke- och pupillkassa fortfarande bibehållna löntagare för år 1903 enligt

gällande stater belöper sig till 6,886,220 kronor, hvarå IV2 procent utgör

103,293 kronor 30 öre. Då sistnämnda belopp med 35,585 kronor

30 öre öfverstiger det för år 1903 i riksstaten uppförda ordinarie anslaget,

anhåller direktionen, att Eders Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen

göra framställning om anvisande å extra stat för år 1904 af 35,585

kronor till förstärkande af det för år 1903 utgående statsbidraget till

pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar

vid armén.

Direktionen anhåller tillika, att det ordinarie anslaget till nämnda

bidrag måtte i 1904 års riksstat höjas till 103,293 kronor.

Mot dessa direktionens, af arméförvaltningen uti underdånigt utlåtande

den 10 innevarande december tillstyrkta framställningar har jag

intet att erinra.»

Med hänsyn till hvad sålunda i statsrådsprotokollet meddelats, har

utskottet ansett sig böra förorda Kungl. Maj:ts nu förevarande förslag

och får alltså hemställa,

att Riksdagen må höja det å ordinarie stat uppförda

anslaget för bidrag till pensionering af änkor

och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar

vid armén, nu 67,708 kronor, med 35,585 kronor till

103,293 kronor.

2:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till utskottet

hänvisad motion, n:o 73, har herr A. Hedin föreslagit, att Riksdagen

i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte begära:

1) dels att nya grunder måtte utarbetas för det indelta manskapets

Ang. en inom

Andra Kammaren

väckl

motion.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

pensionering i syfte att höja pensionerna, särskildt för de instruktörer,

som varit eller komme att blifva inkallade till en eller flera beväringsrekrytskolor

efter den nya härordningens tillämpning, samt att framflytta

den för pensions erhållande stadgade åldersgränsen;

2) dels att full dagaflöning måtte tilldelas det inom de indelta

kompaniexpeditionerna under mellanmötesperioden tjänstgörande underbefälet.

I afseende å det i momentet 2) af motionären framställda yrkande

har Riksdagen redan med anledning af utskottets utlåtande n:o 5 fattat

beslut i sammanhang med beslut i fråga om regleringen af utgifterna

under fjärde hufvudtiteln. Framställningen uti momentet 1) upptager

utskottet nu till behandling och får, beträffande de skäl, motionären

till stöd lör denna framställning anfört, hänvisa till själfva motionen.

Hvad först beträffar det i motionen särskildt framhållna önskningsmålet,

att pensionsbeloppen måtte höjas för de instruktörer, som varit

eller komme att blifva inkallade tili beväringsrekrytskolorna, vill utskottet

erinra, att Riksdagen i sammanhang med reglerandet af utgifterna

under riksstatens fjärde hufvudtitel anvisat medel till förhöjning

af dagaflöningen för dylika instruktörer, hvadan ersättning för

deras ökade tjänstgöring alltså redan blifvit dem beredd i en form,

som torde stå i bättre öfverensstämmelse med denna tjänstgörings mera

tillfälliga beskaffenhet än beredandet åt dem af förhöjda pensioner.

Beträffande därefter frågan om förändrade grunder för pensionering

af manskap i allmänhet samt om framflyttande af den för pensions

erhållande bestämda åldersgränsen, torde, enär den af 1901 års Riksdag

godkända planen för öfvergång från den förutvarande till den då

beslutade nya härordningen är grundad bland annat på det indelta

manskapets kvarstående i tjänst under viss bestämd tid, samt en hastigare

afgång af detta manskap, än som beräknats, till äfventyrs skulle kunna

åtminstone under den närmaste tiden medföra vissa olägenheter, har

utskottet ansett sig icke heller i denna del kunna biträda motionärens

förslag. I ragan torde dock framdeles, sedan härordningens genomförande

ytterligare framskridit, böra tagas under förnyadt öfvervägande.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att hvad herr Hedin uti momentet 1) af sin

ifrågavarande motion hemställt icke må vinna Riksdagens

bifall.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

5

3:o) Uti en till Riksdagen den 30 januari innevarande år aflåten

proposition, n:o 41, har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att, vid

bifall till hvad Kungl. Maj:t i propositionen till innevarande års riksdag

angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit i fråga om flottans

marinintendenturkår, medgifva, att de af Riksdagen godkända och af

Kungl. Maj:t den 3 oktober 1876 fastställda grunder för pensionering

af flottans befäl och underbefäl med vederlikar måtte tillämpas å personalen

vid flottans marinintendenturkår med iakttagande:

att fyllnadspension, beräknad enligt l:a punkten af nämnda grunder,

skulle utgå endast till den, som vore berättigad till pension ur

flottans pensionskassa samt

antingen erhölle afsked efter uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår

eller efter uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår sökte och erhölle

afsked på grund af med läkarebetyg styrkt sjuklighet och till följd

där af nedsatt tjenstbarhet

eller ock efter uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår på grund

af sjuklighet utan ansökan meddelades afsked;

att den, som i annat fall än ofvan nämnts erhölle afsked efter

uppnådda 60 lefnads- och 35 tjänstår, skulle erhålla i fyllnadspension

75 procent af den fyllnadspension, som efter uppnådda 65 lefnadsår

skolat honom tillkomma, med rätt för honom att, sedan han uppnått

65 lefnadsår, åtnjuta de pensionsförmåner, som honom bort tillfalla,

om han vid afskedstagande! uppnått sistnämnda lefnadsålder;

att vid beräkning af pension och fyllnadspension intjänta ålderstillägg

skulle räknas till lönen;

att en hvar, som ur tjänsten med fyllnadspension afgingo, skulle

vara förbunden att vid inträffande krig och större rustningar, då så

påfordrades, i land samt uti befattning, likartad med den han förut

innehaft, tjänstgöra intill fyllda 70 lefnadsår;

att den, som från flottans civilstat öfverginge till marinintendenturkåren,

skulle äga att bibehålla den pensionsrätt, hvilken tillkommit

honom i den befattning vid civilstaten, som han vid öfvergången innehade;

samt

att den, som från ordinarie tjänst vid flottans civilstat öfvergått

till marinintendenturkåren, skulle äga att såsom tjänstetid för ei’hållande

af pension och fyllnadspension tillgodoräkna sig den tid, han varit

såsom extra ordinarie kammarskrifvare anställd vid flottan, äfven om

han icke jämlikt reglementet för flottans pensionskassa erlagt retroaktiva

pensionsafgifter för sistnämnda tid. ''

Ang. marinintendenturfårens

pensio

nering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 30 sistlidne

januari har departementschefen uti detta ärende yttrat följande:

»På sätt jag redan omförmält i mitt yttrande till statsrådsprotokollet

öfver sjöförsvarsärenden den 12 innevarande januari, har kommittén

för afgifvande af förslag till omorganisation af flottans civilstat

framlagt förslag till bestämmelser i afseende å grunderna för pensioneringen

af den utaf ''kommittén föreslagna marinintendenturkårens

personal. Jämte det jag, med anledning af kommitténs förslag, hemställde

om proposition till Riksdagen rörande civilstatens omorganiserande

till en marinintendenturkår, anhöll jag att få beträffande frågan

om marinintendenturkårens pensionering, hvilken kräfde ändring i grunderna

för pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar,

göra särskild underdånig framställning; och sedan Kungl. Maj:t nu

till Riksdagen aflåtit proposition om marinintendenturkårens organisation

m. in., torde det tillåtas mig att upptaga frågan om pensioneringen

af personalen vid sagda kår.

Jag anhåller då att få till en början erinra, att, jämlikt det på

1877 års riksdags beslut grundade nådiga brefvet den 22 juni 1877,

de af Kungl. Maj:t den 3 oktober 1876 fastställda och den 24 november

samma år kungjorda grunder för pensioneringen af flottans befäl

och underbefäl med vederlikar skola tillämpas jämväl vid pensioneringen

af personalen och vaktbetjänte vid flottans civilstat, med iakttagande

att pension jämte fyllnadspension enligt l:a punkten i omförmälda

grunder äfvensom pensionsafgift skall för löntagare, hvilken

enligt gällande stat är tillerkänd ålderstillägg efter vissa års tjänstgöring

i samma grad, beräknas efter den fasta lönen utan ålderstillägg;

samt att fyllnadspension för civila ämbets- och tjänstemän äfvensom

för väbel och vaktbetjänte, hvilka efter uppnådda 65 lefnads- och minst

35 tjänsteår erhållit afsked, skall utgå med skillnaden mellan lönens

hela belopp och pensionen.

Kommittén föreslår beträffande pensioneringen af pensonalen vid

marinintendenturkåren,

dels att hvad genom nyssnämnda nådiga skrifvelse den 22 juni

1877 blifvit stadgadt angående pensioneringsgrunderna för flottans

civilstat måtte förklaras lända till efterrättelse beträffande marinintendenturkåreu,

dock att den, som öfverginge från civilstaten till nämnda

kår, icke skulle därigenom lida minskning i de pensionsförmåner, hvaraf

han skolat komma i åtnjutande, om han kvarstått vid civilstaten i

samma befattning, som han vid öfvergången innehade;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

7

dels och att med afseende å marinintendenturkåren måtte till gällande

pensioneringsgrunder göras följande tillägg:

att fyllnadspensionen jämväl till den, som efter uppnådda 60 lefnads-

och 30 tjänsteår antingen sökte afsked på grund af med lältarbetyg

styrkt sjuklighet och till följd däraf nedsatt tjänstbarhet eller

hvilken, utan ansökan, afsked på grund af sjuklighet meddelades, skulle,

efter det afskedet beviljats, utgå med skillnaden mellan lönens hela

belopp, ålderstillägg inberäknade, och pensionen;

att den, som tager afsked med uppnådda 60 lefnads- och 35

tjänsteår, skulle erhålla i pension 75 procent af den pension honom

skolat tillkomma, därest han uppnått 65 lefnadsår, och denna lägre

pension få utgå intill fyllda 65 år, samt den pensionstagande därefter

vara berättigad att åtnjuta den pension, honom bort tillfalla, om han

vid afskedstagandet uppnått 65 lefnadsår;

att en hvar af den flottans civilstat tillhörande personal, som

öfvergått till marinintendenturkåren, skulle äga att för erhållande af

pension såsom tjänstetid räkna den tid han varit såsom extra ordinarie

kammarskrifvare vid flottan anställd, oaktadt pensionsafgifter för samma

tid icke blifvit erlagda; äfvensom

att den pensionerade personalens af marinintendenturkåren tjänstskyldighet

skulle fortfara intill fyllda 70 lefnadsår.

Med afseende på detta förslag har kommittén i sitt betänkande

anfört följande.

De för flottans civilstat gällande pensioneringsgrunder borde, enligt

kommitténs åsikt, lända till efterrättelse för personalen inom marinintendenturkårens

stam. Enär emellertid den af kommittén föreslagna

aflöningen vid marinintendenturkåren fördelats på annat sätt än hvad

fallet vore vid civilstaten, i det att fasta lönen och ålderstilläggen inom

de olika graderna satts lägre i proportion till löneförmånerna i sin

helhet än motsvarande löneförmåner inom flottans civilstat, skulle

följden häraf blifva, att den tjänsteman af civilstaten, hvilken efter

öfvergång till den nya kåren nödgades från tjänsten med pension afgå,

innan han erhållit befordran till marinintendent af l:a graden och innan

han där kvarstått tillräckligt länge för att få åtnjuta pension efter

denna grad, skulle erhålla mindre pensionsförmåner än de, till hvilka

han redan på grund af sin vid civilstaten innehafvande tjänst blifvit

berättigad. Kommittén ansåge det därför böra stadgas, att den, som

från civilstaten öfverginge till marinintendenturkåren, icke skulle lida

minskning i de pensionsförmåner, af hvilka han skolat komma i åt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

njutande på grund af redan innehafvande tjänst vid civilstaten, om

han i densamma kvarstått.

För att vinna mesta möjliga användning af den del af personalen,

som efter nämnda åldersgräns ännu vore tjänstbar, ansåge kommittén,

att en hvar af marinintendenturkårens personal, som ur tjänsten afginge

med fyllnadspension, skulle vara förbunden att vid inträffande

krig eller större rustningar, då så påfordrades, i befattning, likartad

med den han förut innehaft, tjänstgöra intill fyllda 70 lefnadsår.

För hvad kommittén anfört rörande önskvärdheten däraf, att personalen

And marinintendenturkåren blefve i vissa fall berättigad eller

förpliktad att med full pension och fyllnadspension afgå efter uppnådda

60 lefnads- och 30 tjänstår, har jag redogjort i mitt anförande till

statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 12 innevarande månad,

likasom ock för motivera a till kommitténs förslag dels i fråga om rätt

för tjänsteman \rid marinintendenturkåren att under vissa förutsättningar

afgå med reducerad pension, dels ock beträffande rätt för den, som öfvergått

från flottans civilstat till marinintendenturkåren, att i pensionshänseende

såsom tjänstetid beräkna tid för anställning såsom extra

ordinarie kammarskrifvare \Tid flottan.

Mot kommitténs förslag beträffande pensionering af personalen vid

marinintendenturkåren har anmärkning icke blifvit framställd af någon

annan utaf de i ärendet hörda myndigheterna än direktionen öfver

flottans pensionskassa. Marinförvaltningen liar i sitt underdåniga utlåtande

förmält sig antaga, att något yttrande i denna del icke förväntades

från marinförvaltningen.

Direktionen öfver flottans pensionskassa har mot den af kommittén

föreslagna bestämmelsen, att den, som toge afsked med uppnådda 60

lefnads- och 35 tjänstår, skulle erhålla i pension 75 procent af den

pension, honom skolat tillkomma, därest han uppnått 65 lefnadsår, och

denna lägre pension få utgå intill fyllda 65 år samt den pensionstagande

därefter vara berättigad att åtnjuta den pension, honom bort

tillfalla, om han Aud afskedstagandet uppnått 65 lefnadsår, anmärkt,

att denna bestämmelse borde erhålla den ändrade formulering, att den,

som toge afsked med uppnådda 60 lefnads- och 35 tjänstår, skulle erhålla

i fyllnadspension 75 procent af den fyllnadspension honom skolat

tillkomma, därest han uppnått 65 lefnadsår, och denna lägre fyllnadspension

utgå intill fyllda 65 år, samt den pensionstagande därefter vara

berättigad att åtnjuta de pensionsförmåner, honom bort tillfalla, om

han vid afskedstagandet uppnått 65 lefnadsår.

Vidare har direktionen funnit sig icke kunna tillstyrka kommitténs

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

9

förslag, att en hvar af flottans civilstat tillhörande personal, som

öfvergått till marinintendenturkåren, skulle äga rätt att för erhållande

af pension såsom tjänstetid räkna den tid, han varit såsom extra ordinarie

kammarskrifvare vid flottan anställd, oaktadt pensionsafgifter för

samma tid icke blifvit erlagda. Direktionen har med afseende härpå

hänvisat därtill, att genom nådigt bref don 2 maj 1851 stadgades, att

till § 51 i dåvarande amiralitetskrigsmanskassans reglemente af den 26

oktober 1838 skulle komma ett nytt moment, så lydande: »De, som inträda

i tjänst vid flottan eller därtill hörande ämbetsverk och kårer, men

ej genast erhålla lön eller ständigt arfvode på stat, skola för pension soch

gratial rätts vinnande från och med det 20:e året, eller den senare

ålder, då de i tjänst vid flottan inträdde, till dess de lön eller ständigt

arfvode tillträdt, för nämnda tid erlägga retroaktiva pensions- och

gratialafgifter, beräknade efter det pensionsbelopp, som motsvarar de

erhållna löneinkomsterna, inom ett år efter deras tillträdande.» Därjämte

anför direktionen, att en motsvarande bestämmelse återfunnes i

§ 14 mom. 3 af de sedermera, den 22 januari 1892 och den 17 november

1899 för flottans pensionskassa fastställda reglementen, af hvilka det

sistnämnda ännu är gällande.

Slutligen anför direktionen, att, därest Kuugl. Maj:t skulle finna

skäligt att hos Riksdagen göra framställning om godkännande af de

utaf kommittén föreslagna grunderna för pensioneringen af marinintendenturkårens

personal, rättvisa och billighet syntes fordra, att de af

kommittén föreslagna tilläggen till gällande pensioneringsgrunder finge

utsträckas att gälla äfven för de tjänstemän vid flottans civilstat, hvilka

icke öfverginge till marinintendenturkåren, äfvensom till tjänstemännen

vid marinförvaltningen, under villkor att dessa tjänstemän inom viss

föreskrifven tid, efter det de nya bestämmelserna !i-ädt i gällande kraft,

hos direktionen öfver flottans pensionskassa anmält sig vilja begagna

sig af de nya bestämmelserna.

Med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunderna för

pensionering af murinintendenturkårens personal skulle, jämlikt den

stat för marinintendenturkåren, som i statsverkspropositionen framlagts

till Riksdagens godkännande, pensionsförmånerna för löntagare vid

marinintendenturkåren blifva följande:

för förste marinintendent .................................................. kronor 4,000: —

» marinintendent af l:a graden, l:a löneklassen ...... » 3,400: —

» marinintendent af l:a graden, 2:a löneklassen ...... » 2,400: —

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

för marinintendent af 2:a graden...................................... kronor 1,500: —

» marinnnderintendent......................................................... b 720: —

b auditör vid Karlskrona station:

utan ålderstiilägg ............................................................ b 3,000: —

med ett ålderstiilägg ...................................................... b 3,500: —

b två b ................................................... b 4,000: —

b väbel:

utan ålderstiilägg ......................................................... b 600: —

med ett ålderstiilägg .................................................... b 700: —

b två b b 800: —

b vaktmästare:

utan ålderstiilägg ......................................................... b 500: —

med ett ålderstiilägg ................................................. b 600: —

b två ålderstiilägg ...................................................... b 700: —

Jag har redan i mitt anförande till statsrådsprotokollet öfver sjöförs

varsärenden den 12 innevarande januari i fråga om de af kommittén

föreslagna åld er stilläggen för marinintendenter och marinunderintendenter

anfört, att, då man nu afsett att i aflöningsliänseende likställa

marinintendenlurkåren med officerskåren och jämväl föresloge uppförande

på marinintendenturkårens stat af fem befattningar med regementsofficers

värdighet och aflöning, det syntes mig, att man, särskildt i betraktande

däraf att officerarnas tjänst dock kräfde längre utbildning och medförde

större ansvar än intendenturtjänstomännens, icke lämpligen kunde tilllägga

en intendenturtjänsteman högre aflöning, än som tillkomme officer

i motsvarande tjäustegrad. 1 enlighet med denna af mig uttalade mening

blefvo ock de föreslagna åld ers tilläggen för marinintendenter och marinunderintendenter

uteslutna ur den stat för marinintendenturkåren, hvilken

i statsverkspropositionen framlagts till Riksdagens godkännande.

Samma skäl, som sålunda anförts mot förslaget att tillerkänna

intendenturtjänstemännen en löneförmån, som icke tillkommer officerare

i motsvarande grad, synas mig också tala mot att, på sätt kommittén

ifrågasatt, bereda intendenturtjänstemännen bättre pensionsförmåner än

officerarna. Jag anser därför, att för marininte ndenter och marinunderintendenter

beloppet af pension och fyllnadspension icke bör i

något fall öfverstiga hvad enligt l:a punkten af gällande grunder för

pensionering af flottans befäl ocli underbefäl med vederlikar utgår för

officerare i motsvarande grader, eller 80 procent af lönen, såvida lönen

icke understiger 1,000 kronor, i hvilket fall pension och fyllnadspension

utgå med lönens hela belopp. Äfven beträffande auditör vid Karlskrona

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

11

station, väbel och vaktmästare torde de i nämnda punkt angifna grunder

i fråga om pensionsförmånernas belopp böra tillämpas, dock med den

jämkning att inf jänta ålderstillägg må vid beräkning af pension och

fyllnadspension räknas till lönen.

Enligt sålunda af mig förordade grunder skulle pensionsbeloppen

för löntagare å marinintendonturkårens stat blifva följande:

för

förste marinintendent.................

............................. kronor 3,200: —

»

marinintendent af l:a graden,

l:a

löneklassen ......

» 2,720: —

marinintendent af l:a graden,

2:a

löneklassen ......

» 1,920: —

»

marinintendent af 2:a graden..

b 1,200: —

»

marinunderintendent....................

b 720: —

auditör vid Karlskrona station

utan ålderstillägg..............

» 2,400: —

med ett ålderstillägg........

b 2,800: —

» två ålderstillägg........

b 3,200: —

för

väbel:

utan ålderstillägg..............

............................. kronor 600: —

med ett ålderstillägg........

b 700: —

» två ålderstillägg........

b 800: —

för

vaktmästare:

utan ålderstillägg..............

b 500: —

med ett ålderstillägg........

b 600: —

» två ålderstillägg........

B 700: —

Beträffande den för väbel föreslagna pensionen anhåller jag få

erinra, att, jämlikt nådiga skrifvelsen till direktionen öfver flottans pensionskassa

den 22 juni 1900, angående pensionering af personalen vid

flottans poliskår, särskilda pensionsbestämmelser gälla för innehafvaren

af de förenade väbels- och poliskommissariebefattningarna vid flottans

station i Stockholm, i hvilka bestämmelser nu förevarande förslag icke

är afsedt att göra någon ändring.

Med afseende på beskaffenheten af personalens vid marinintendenturkåren

tjänstgöring torde rätt till fyllnadspension i allmänhet icke

böra för denna personal inträda förrän vid fyllda 65 lefnadsår och efter

en tjänstetid vid flottan af 35 år. Den olägenhet, som, vid jämförelse

med officerarnas pensionsförhållanden, kunde anses ligga i fordran på

en så hög lefnads- och tjänstålder för rätt till fyllnadspension, torde

till fullo motvägas af förmånen att få i tjänsten kvarstå till en lefnadsålder

af 65 år.

Mot hvad kommittén föreslagit beträffande rätt till fyllnadspension

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

i vissa fall redan vid 60 lefnads- och 30 tjänstår har jag icke något

att erinra, hvaremot kommitténs förslag i fråga om rätt till reducerade

pensionsförmåner vid 60 lefnadsår och 35 tjänstår synes mig böra

jämkas i enlighet med hvad direktionen öfver flottans pensionskassa

föreslagit.

Lika med kommittén anser jag det vara, för att ej Ölvergången

från flottans civilstat till marinintendcnturkåren må alltför mycket försvåras,

nödvändigt, att personalen vid civilstaten tillförsäkras rätt att vid

sådan öfvergång bibehållas vid sin förut inuehafda pensionsrätt, likasom

jag också delar kommitténs åsikt om billigheten och lämpligheten dåra!

att den, som öfvergår från civilstaten till marinintendenturkåren, må i

pensionshänseende tå tillgodoräkna sig den tid, han såsom extra ordinarie

kammarskrifvare varit auställd vid flottan, äfven om han ej för

denna tid erlagt- retroaktiva pensionsafgifter.

Någon anledning att utsträcka tillämpningen af de nu föreslagna

bestämmelserna till personal, som kan komma att kvarstå vid flottans

civilstat, eller till tjänstemännen i marinförvaltningen torde icke förefinnas.

))

Kungl. Maj:ts under femte hufvudtiteln gjorda framställning i

fråga om inrättandet af en mariniutendenturkår har i hufvudsak blifvit

af Riksdagen bifallen. Utskottet vill emellertid eriura, att vaktmästarnes

löneförmåner blifvit af Riksdagen reglerade på annat sätt, än Kungl.

Maj:t föreslagit och i ofvanintagna statsrådsprotokoll förutsatts. Därjämte

bör beaktas, att Riksdagen ansett sig böra utesluta det af Kungl.

Maj:t föreslagna stadgandet, att den tjänsteman af kåren, hvilken efter

uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår varit af sjuklighet under minst

sex månader af ett år hindrad att förrätta sin tjänst samt icke med

läkarebetyg styrkte, att han ägde utsikt till återvinnande af sin tjänstbarhet,

skulle vara förpliktad att afgå från tjänsten.

Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag beträffande denna kårs

pensionering har utskottet funnit sig böra med vissa jämkningar biträda.

I anledning af uteslutandet af nyssberörda föreslagna stadgande om

tidigare a fgän gs sky 1 d i gliet i visst fall, har utskottet ansett de nu ifrågasatta

bestämmelseima, att hel pension skulle tillkomma den, som efter

uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår antingen sökte och erhölle afsked

på grund af med läkarebetyg styrkt sjuklighet och till följd däraf nedsatt

tjänstbarhet eller ock på grund af sjuklighet utan ansökan meddelades

afsked, jämväl böra uteslutas, så att endast afkortad pension

må kunna tillkomma den, som tager afsked före stadgad pensionsålder.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

13

Det har synts utskottet vara mindre lämpligt, att den, som tager

afsked redan etter uppnådda 60 lefnads- och 35 tjänstår, skulle, såsom

Kungl. Maj:t i enlighet med direktionens för flottans pensionskassa hemställan

föreslagit, erhålla, förutom den egentliga pensionen, till hvilken

han, efter föreskrifna inbetalningar, redan vid 55 års ålder är berättigad,

jämväl 75 procent af fyllnadspensionen. Härigenom skulle nämligen

skillnaden i pensionsförmåner i verkligheten blifva ganska ringa mellan

en 60-åring och en 65-åring, förutsatt att hvardera hade 35 tjänstår.

Utskottet, som inhämtat, att med det af kommittén vid ifrågavarande

bestämmelses affattande använda ordet »pension» afsetts sammanlagda

beloppet af egentlig pension och fyllnadspension, har ansett ett stadgande

af sistnämnda innebörd, tydligt affattadt, äga väsentligt företräde.

Därigenom skulle för en 60-åring komma till den egentliga pensionen

endast så stor del af fyllnadspensionen, som behöfdes, för att sammanlagda

beloppen skulle utgöra 75 procent af de totala pensionsförmånerna

vid 65 år. Utskottet har för detta ändamål i någon mån omredigerat

ifrågavarande bestämmelse.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att

de af Riksdagen godkända och af Kungl. Maj:t den 3

oktober 1876 fastställda gruuder för pensionering af

flottans befäl och underbefäl med vederlikar må tilllämpas

å personalen vid flottans marinintendenturkår

med iakttagande:

att fylinadspension, beräknad enligt l:a punkten

af nämnda grunder, utgår endast till den, som är berättigad

till pension ur flottans pensionskassa samt

erhåller afsked efter uppnådda 65 lefnads- och 35

tjänst år;

att den, som erhåller afsked efter uppnådda 60

lefnads- och 35 tjänstår, må erhålla i pension och fyllnadspension

75 procent af de sammanlagda pensionsförmåner,

som efter uppnådda 65 lefnadsår skolat

honom tillkomma, med rätt för honom att, sedan han

uppnått 65 lefnadsår, åtnjuta de pensionsförmåner, som

honom bort tillfalla, om han vid afskedstagandet uppnått

sistnämnda lefnadsålder;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. sjukhusförvaltaren

11. T. Wollins

pensionär ätt.

att vid beräkning af pension och fyllnadspension

intjänta ålderstillägg skola räknas till lönen;

att en hvar, som ur tjänsten med fyllnadspension

afgår, skall vara förbunden att vid inträffande krig

och större rustningar, då så påfordras, i land samt uti

befattning, likartad med den han förut innehaft, tjänstgöra

intill fyllda 70 lefnadsår;

att den, som från flottans civilstat öfvergår till

marininteudenturkåren, skall äga att bibehålla den

pensionsrätt, hvilken tillkom honom i den befattning

vid civilstaten, som han vid öfvergången innehade;

samt

att den, som från ordinarie tjänst vid flottans

civilstat öfvergått till marinintendenturkåren, må äga

att såsom tjänstetid för erhållande åt pension och

fyllnadspension tillgodoräkna sig den tid, han varit

såsom extra ordinarie kammarskrifvare anställd vid

flottan, äfven om han icke jämlikt reglementet för

flottans pensionskassa erlagt retroaktiva pensionsafgifter

för sistnämnda tid.

4:o) Uti en till Riksdagen den 30 januari innevarande år aflåten

proposition, n:o 40, har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva,

att sjukhusförvaltaren vid flottans station i Karlskrona Hjalmar Theodor

Wollin måtte efter erhållet afsked från sjukhusförvaltartjänsten och

under förutsättning att han uppfyllt villkoren för att fyllnadspension,

jämlikt kungl. skrifvelsen den 22 juni 1877, skulle utgå med skillnaden

mellan lönens hela belopp, ålderstillägg inberäknade, och pensionen,

komma i åtnjutande för sin återstående lifstid af årlig pension och

fyllnadspension genom flottans pensionskassa till sammanlagdt belopp

af tretusen tvåhundra kronor.

Till sistberörda statsrådsprotokoll har statsrådet och chefen för

sjöförsvarsdepartementet i denna fråga anfört följande:

»Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift har sjukhusförvaltaren

vid flottans station i Karlskrona Hjalmar Theodor Wollin anhållit, att

vid beräkningen af det pensionsbelopp, som borde tillkomma honom

vid blifvande afgång från hans nu innehafvande sjukhusförvaltartjänst,

den af sökanden innehafda förmånen af fri bostad i flottans sjukhus i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

15

Karlskrona måtte få betraktas såsom motsvarande ett andra ålderstillägg,

som skulle hafva till honom utgått, i händelse nämnda bostadsförmån

ej förunnats honom, på det att sökanden enligt flottans pensionskassas

reglemente måtte få komma i åtnjutande af enahanda pension

som nu tillkomme flottans alla öfriga förvaltare, eller till belopp, motsvarande

fasta lönen 2,200 kronor jämte två ålderstillägg å tillhopa

1,000 kronor, således tillsammans 3,200 kronor; och har sökanden därvid

erinrat, bland annat, att, därest vid beräkningen af honom tillkommande

pensionsbelopp hans bostad ej skulle anses motsvara det andra

ålderstillägget, som nu vore uteslutet för sjukhusförvaltaren, följden

skulle blifva den, att han bland stationens alla civila tjänstemän, kammarskrifvarna

undantagna, skulle få den minsta pensionen eller, med beräknande

af ett ålderstillägg, ondast 2,700 kronor, då däremot en regementsskrifvare

och en revisor skulle erhålla 2,800 kronor, eller lönen

1,800 kronor jämte två ålderstillägg 1,000 kronor, ehuru de betalade

lägre peusionsafgifter än sökanden, som allifrån sitt tillträde till sjukhusförvaltartjänsten

år 1879 erlagt och fortfarande erlade samma

pensionsafgifter som öfriga förvaltare vid stationen.

Efter nådig remiss har direktionen öfver flottans pensionskassa häröfver

afgifvit underdånigt utlåtande, däri direktionen anfört, att enligt

gällande stat för flottans civilstat samtliga förvaltare, med undantag af

sjukhusförvaltaren, nämligen beklädnadsförvaltare, inventarieförvaltare

och materialförvaltare, vore, efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring,

berättigade till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor; att, enär,

nådiga brefvet den 22 juni 1877 angående fastställda grunder för pensionering

af personalen och vaktbetjäningen vid marinförvaltningen,

mariningenjörstaten och flottans civilstat iöreskrefve, att fyllnadspension

för civil ämbets- och tjänsteman, som efter uppnådda 65 lefnadsoch

minst 35 tjänstår erhållit afsked, skulle utgå med skillnaden mellan

lönens hela belopp, ålderstillägg inberäknade, och pensionen, dessa förvaltare

vore, därest jämväl öfriga villkor för pensionens erhållande blifvit

uppfyllda, berättigade att komma i åtnjutande af pension ur flottans

pensionskassa med 1,173 kronor 33 öre och fyllnadspension af statsverket

med 2,026 kronor 67 öre, eller tillhopa 3,200 kronor; att sjukhusförvaltaren

däremot åtnjöte, enligt gällande stat, 2,200 kronor i lön

och endast ett ålderstillägg å 500 kronor, men vore berättigad till fri

bostad i kronans hus; att den nämnda förmånen af fri bostad torde få

anses hafva trädt i stället för och i aflöningshänseende motsvara ett

andra ålderstillägg; samt att fördenskull enligt direktionens åsikt billig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

heten bjöde, att sökanden finge jämväl i pensionshänseende räkna sig

en dylik ersättning för ett andra ålderstillägg tillgodo och sålunda

äfven i detta afseende blefve jämställd med öfriga förvaltare, ehuru

några tydliga bestämmelser icke funnes meddelade för detta fall, hvadan

direktionen tillstyrkte, att Kung]. Maj:t täcktes förklara sökanden berättigad

att, efter erhållet afsked från sjukhusförvaltarbefattningen och

under förutsättning att villkoren i öfrigt för dylik pensions erhållande

uppfyllts, komma i åtnjutande af enahanda pension, som för närvarande

tillkomme flottans öfriga förvaltare, eller tillsammans 3,200 kronor.

Härefter har marinförvaltningen den 16 december 1902 afgifvit

infordradt underdånigt utlåtande i detta ärende och därvid anfört, att

uti förvaltningens af sjöärendena den 17 oktober 1873 afgifna underdåniga

förslag 1 ill civilstat vid flottans stationer såväl sjukhusförvaltaren

som beklädnadsförvaltaren vid Karlskrona station uppförts till enahanda

kontanta aflöningsförmåner 2,500 kronor — hvilket aflöningsbelopp

sedermera fördelats i lön 2,200 kronor och tjänstgöringspenningar 300

kronor — med två åldertillägg å 500 kronor hvarfdcra; att vid ärendets

föredragning inför Kungl. Maj:t dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet,

med afseende å den förmån af fri bostad, som enligt samma

stat tillkomme sjukhusförvaltaren och hvaraf beklädnadsförvaltaren

vore i afsaknad, och enär de båda tjänstebefattningarna i öfrigt vore

med hänsyn till göromålens vikt och omfattning likställda, funnit sådan

jämkning i sjukhusförvaltarens löneförmåner kunna äga rum, att endast

ett ålderstillägg för honom uppfördes; att i öfverensstämmelse härmed

framlagts förslag vid 1874 års riksdag, hvilket förslag jämväl blifvit af

Riksdagen godkändt; att vid sådant förhållande och då vidare enligt

reglementet för flottan, del I § 144 mom. 3, boställsinnehafvare kunde

åläggas att mot erhållande af viss ersättning frånträda bostaden, det

syntes vara uppenbart, att den nämnda förmånen af fri bostad i kronans

hus för sjukhusförvaltaren i Karlskrona finge anses hafva trädt i stället

för och i aflöningshänseende motsvara ett andra ålderstillägg; att hvad

anginge frågan om beloppet af den pension, som efter afskedstagandet

borde tillkomma Wollin, hvilken vore född den 5 juli 1829, erhållit sin

första fullmakt vid flottans civilstat år 1853 och år 1879 tillträdt sin

nu innehafvande tjänst tillika med bostaden, billigheten syntes fordra,

att Wollin erhölle samma pension som öfriga förvaltare, då sjukhusförvaltaren

med afseende å tjänstens vikt och omfatlning kunde anses likställd

med öfriga förrådsförvaltare, med livilka han för öfrigt, bostaden

inberäknad, hade lika aflöningsförmåner och lika värdighet; att marin
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

17

förvaltningen likväl ansåge sig böra erinra, att i de grunder, som af

Riksdagen år 1877 antogos för grundläggande af pension för flottans

civilstat, icke talades om andra aflöningsförmåner än fast lön och ålderstillägg

samt ait i den tabell angående beräknandet af pensioner för

personalen vid en del verk, däribland flottans civilstat, hvilken tabell

funnes bifogad Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 1 till 1877 års

Riksdag, blott ett ålderstillägg upptoges för sjukhusförvaltaren, i enlighet

hvarmed pensionen beräknades till 2,700 kronor, under det att för

beklädnadsförvaltaren, såsom innehafvande två ålderstillägg, pensionen

beräknades till 3,200 kronor; att det med afseende härå syntes tvifvelaktigt,

huruvida, på sätt direktionen öfver flottans pensionskassa tillstyrkt,

Kungl. Maj:t kunde förklara sökanden berättigad att, efter erhållet

afsked från sjukhusförvaltarebefattningen och under förutsättning,

att villkoren i öfrigt för dylik pensions erhållande uppfyllts, komma i

åtnjutande af enahanda pension, som för närvarande tillkomme flottans

öfriga förvaltare, eller tillsammans 3,200 kronor, utan att frågan härom

först blifvit underställd pröfning af Riksdagen, hos hvilken då torde

böra hemställas, att 1876 års, genom 1877 års nådiga skrifvelse till

efterrättelse jämväl beträffande flottans civilstat anbefallda pensioneringsgrunder

måtte, i fråga om beräknande af pension för Wollin efter afskedstagande!,

få på det sätt tillämpas, att den af Wollin åtnjutna bostad

i kronans hus finge betraktas såsom ett andra ålderstillägg.

Lika med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag billigheten

kräfva, att sjukhusförvaltaren Wollin varder i pensionsliänseende likställd

med öfriga förvaltare vid flottans civilstat; och med hänsyn till Wollins

uppnådda höga lefnadsålder samt till den omständighet, att han icke

är underkastad skyldighet att vid viss ålder från tjänsten afgå, synes

det jämväl vara till tjänstens fördel, att AVollins ansökning varder bifallen.

»

Utskottet, som emot Kungl. Maj:ts förenämnda proposition icke

funnit anledning till erinran, hemställer,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må vinna Riksdagens bifall.

Bill. till Biksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. statsbidrag

till

lasarettsläkarnes

pensionskassa.

[2-]

5:o) Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen under tionde hufvudtitelu

uti punkten 2 föreslagit, att Riksdagen måtte

dels för en anstalt, afsedd att bereda pension åt lasarettsläkare,

godkänna följande hurvudgrunder:

anstalten, hvilken benämnes lasarettsläkarnes pensionskassa och

träder i verksamhet med år 1904, har till ändamål att bereda pensioner

åt ordinarie lasarettsläkare vid hvarje länslasarett och hvarje på likartadt

sätt anordnad sjukvårdsinrättning, hvilken äges och, helt eller

delvis, underhålles af landsting eller stad, som icke i landsting deltager,

och hvilken icke är att hänföra till sjukstuga;

kassans delägare utgöras af dels hvar och en, som, efter det

kassan trädt i verksamhet, första gången utnämnts till lasarettsläkare,

dels ock dessförinnan utnämnd lasarettsläkare, hvilken vid den tid kassan

träder i verksamhet ännu ej fyllt fyrtiofem år och som inom ett

år, efter det kassan trädt i verksamhet, anmäler sin önskan att inträda

i densamma;

läkarne vid de kommunala sjukvårdsinrättningarna i Stockholm

Och Göteborg, vid Stockholms städs och läns kurhus, vid sjukhusen i

Uppsala och Lund samt vid lasarettet i Norrköping må icke vara delägare

i kassan;

de för kassans ändamål erforderliga kostnader bestridas af delägarne,

landsting eller stad, som icke i landsting deltager, samt staten;

hvarje delägare betalar årligen till kassan 200 kronor, därjämte

skall för hvarje delägare, hvilkens ålder vid inträdet i kassan öfverstiger

trettiofem år, till kassan inbetalas en tilläggsafgift, enligt följande

tabell:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

19

Delägarens

ålder nästa

födelsedag

efter inträdel

| i kassan.

År.

jTilläggsafgiftens Tillfiggsafgiftens belopp för hvarje kvartal,

j erlägges på en

gång vid in- trädet.

Kronor.

ifall dess er- läggande för- delas på 5 år.

Kronor.

ifall dess er- läggande för- delas på 10 år.

Kronor.

ifall densamma

erlägges till 60

års ålder.

Kronor.

36

290

17

9

5

37

910

52

29

16

38

1,540

88

49

28

39

2,210

126

70

42

40

2,910

166

92

56

41

3,640

207

115

73

42

4,400

250

139

92

43

5,200

296

165

113

44

6,030

334

192

136

45

6,910

394

220

163

46

7,830

447

250

195

47

8,790

502

281

231

48

9,800

560

314

274

49

10,870

622

349

325

50

11,990

687

387

387

51

13,180

756

_

462

52

14,430

829

—

557

53

15,750

907

—

680

54

17,150

989

—

844

55

18,640

1,076

_

1,076

56

20,220 1

_

_

1,425

57

21,910

—

—

2,008

58

23,720

—

—

3,177

59

25,670

—

—

6,698

60

27,770

—

—

—

tilläggsafgift betalas för delägare, som, efter det kassan trädt

i verksamhet, första gången utnämnts till lasarettsläkare, af delägaren

själf, men, beträffande annan delägare, till en tredjedel af delägaren,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

till en tredjedel af det landsting eller den i landsting icke deltagande

stad, som äger lasarettet, och till en tredjedel af staten;

hvarje landsting äfvensom stad, som icke deltager i landsting,

skall till kassan årligen inbetala 200 kronor för hvarje lasarettsläkarebefattning

vid hvarje, landstinget eller staden tillhörigt lasarett;

enahanda årliga afgift erlägges af staten till kassan för hvarje

lasarettsläkarebefattning af nyssnämnda beskaffenhet;

för lasarettsläkarebefattning, livilkens innehafvare icke är delägare

i kassan, erlägges icke afgift till kassan;

berättigad till årlig pension af 4,000 kronor blifver delägare vid

fyllda sextiofem lefnadsår, vid hvilken ålder han ock är skyldig att

från tjänsten afgå;

delägare, som fyllt sextio år och som på grund af sjukdom eller

försvagad hälsa önskar från tjänsten afgå före uppnådd pensionsålder,

är berättigad till afkortad årlig pension, som utgör för delägare, hvilken
-

60

men

ej

61

år....................

..................... 2,250

kronor

61

11

n

62

a ......................

.................... 2,500

ii

62

11

ii

63

ii .....................

................... 2,800

ii

63

ii

ii

64

ii ....................

................... 3,150

ii

64

ii

ii

65

ii ...................

................... 3,550

ii

kassan förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,

enligt de närmare föreskrifter, som meddelas af Konungen;

dels medgifva, att lasarettsläkare, hvilkens lefnadsålder vid den

tid, då lasarettsläkarnes pensionsinrättning komme att träda i verksamhet,

öfverstege 45 år och hvilken vore innehafvare af sådan lasarettsläkarebefattning,

som, enligt ofvan angifna grunder, skolat medföra

delägareskap i kassan, skulle, såvidt han omedelbart efter uppnådda

65 lefnadsår och 25 tjänstår som läkare, däraf minst 20 såsom ordinarie

lasarettsläkare, eller, därest han vid sagda tidpunkt redan uppnått

nämnda lefnads- och tjänstår, omedelbart därefter, afginge från sin

tjänst, vara berättigad att vid afskedstagandet erhålla en årlig pension

af 3,000 kronor, däraf 1,500 kronor borde betalas af vederbörande

landsting eller stad och 1,500 kronor af staten;

dels ock för gäldande af statens andel, enligt förenämnda grunder

och i öfrigt gjorda beräkningar, i kostnaden för pensionering af lasarettsläkare

anvisa ett förslagsanslag å 25,000 kronor att årligen utgå

från och med år 1904.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

21

I delta ärende inhämtas af statsrådsprotokollet öfver civilärendeu

den 19 december 1902 följande.

»Då genom kungörelsen den 21 oktober 1864 angående förändrade

instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid länens lasarett

och kurhus lasarettsvården närmare ordnades, blef det i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med förut i detta hänseende gällande principer ålagdt

landstingen att omedelbart sörja för denna del af sjukvården, ehuru

därvid tillika stadgades en ingående kontroll från statens sida. Landstingen

fiugo i följd häraf jämväl bestämma lasarettsläkarnes löner, hvaremot

befattningarna skulle tillsättas af sundhetskollegium. I fråga om

pension för lasarettsläkare stadgades, att för dem bland dessa tjänstemän,

som längre tid med nit och trohet uppfyllt sina åligganden och

af ålder eller sjukdom nödgades lämna sin befattning, direktionen skulle

äga att hos landstinget föreslå det pensionsbelopp för återstående lifstid,

som i mån af förtjänst och behof pröfvades skäligt.

Med föranledande af två vid 1895 års riksdag väckta motioner

anhöll Riksdagen uti skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 16 maj

samma år, att, då flerfaldiga bestämmelser i nämnda kungörelse vore

af den beskaffenhet, att densamma syntes kräfva omarbetning i åtskilliga

stycken till vinnande af större klarhet och fullständighet samt

närmare anslutning till allmänt gängse uppfattning af lasaretts väsendet,

Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa omarbetning af samma kungörelse

och att därvid hänsyn måtte tagas till den erfarenhet, som efter år

1864 vunnits, och de behof, som uppstått med afseende å anordnandet

af en tillfredsställande lasarettsvård.

Uti berörda motioner åberopades bland annat, frånvaron af bestämdt

stadgande om rätt till pension för lasarettsläkare. Det vore

visserligen sagdt, att direktionen skulle äga att hos landstinget föreslå

det pensionsbelopp för återstående lifslid, som i mån af förtjänst och

behof pröfvades skäligt, men, ehuru pension sällan nekats, hade dock

erfarenheten visat, att landstingen ej alltid varit hågade att pensionera

sina lasarettsläkare, hvilka då ofta nödgats kvarstå i sin tjänst, ehuru

de af ålder varit oförmögna att på ett tillfi edsställande sätt sköta sina

åligganden, hvarpå åter i sista hand just de sjuke blefve lidande.

Genom införande af rättighet till pension för läkaren skulle lasaretten

tillförsäkras arbetsduglige läkare och desse erhålla en fastare ställning

med större lugn för framtida bärgning.

Uti Riksdagens förenämnda skrifvelse framhållas åtskilliga punkter,

i afseende å hvilka då gällande lagstiftning om lasarettsvården syntes

kräfva omarbetning, men bland dessa nämnes icke frågan om lasaretts
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

läkarnes pensionering. Anledningen, hvarför denna fråga, ehuru vidrörd

i motionerna, icke upptagits i riksdagsskrifvelsen, torde hafva varit

den, att, då pensionsfrågan icke kunde lösas endast genom en omarbetning

af 1864 års kungörelse, Riksdagen ansett hvad motionärerna anfört

i denna fråga icke kunna läggas till grund för den omarbetning

af samma kungörelse, hvarom uti Riksdagens skrifvelse göres framställning.

I anledning af Riksdagens skrifvelse infordrades yttranden från

öfverståtliållareämbetet, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen,

landstingen, lasarettsdirektionerna, stadsfullmäktige i städer, som icke

deltaga i landsting, sjukhusstyrelserna i nämnda städer samt medicinalstyrelsen,

hvilken sist nämnda myndighet afgaf utlåtande den 13 oktober

1897.

Den 15 april 1898 täcktes Eders Kungl. Maj:t uppdraga åt en

kommitté att, efter verkställd utredning, uppgöra förslag i fråga om

behöfliga förändringar i gällande bestämmelser angående länslasaretten

och andra sjukvårdsinrättningar, som kunde anses böra i väsentliga

delar med dem likställas, samt att därvid taga under öfvervägande ej

mindre hvad Riksdagen i ämnet anfört än äfven hvad medicinalstyrelsen

och öfrige vederbörande hemställt, särskildt beträffande lasarettsläkarnes

tillsättning, aflöning och pensionering.

Redan innan frågan om lasarettsstadgans omarbetning kom före

vid 1895 års riksdag, hade framställning i nyss nämnda ämne gjorts hos

Eders Kungl. Maj:t. I december 1889 ingåfvo nämligen tre lasarettsläkare,

å svenska lasaretts! åkare kårens vägnar, till Eders Kungl. Maj:t en underdånig

skrift, däruti framställdes »förslag till sättet för lasarettsläkares

tillsättning, aflöning och pensionering». öfver detta förslag, enligt

hvilket lasarettsläkarne skulle tillsättas af Eders Kungl. Maj:t samt

aflönas och pensioneras af statsmedel, afgaf medicinalstyrelsen den 25

juli 1890 infordradt underdånigt utlåtande, hvarefter samtliga länsstyrelser

och landsting hördes öfver förslaget. Medicinalstyrelsen, ånyo i

ärendet hörd, afgaf den 19 december 1892 förnyadt underdånigt utlåtande.

Handliugarna i detta ärende äfvensom en i oktober 1897 till Eders

Kungl. Maj:t inkommen skrift, däruti A. P. Westerberg m. fl., å svenska

lasarettsläkarnes vägnar, gjort framställning om lasarettsläkarnes

pensionering, jämte ett vid skriften fogadt förslag till reglemente för

lasarettsläkarnes pensionskassa öfverlämnades till kommittén.

Den 30 januari 1899 inkom kommittén med underdånigt betän
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

23

kande jämte förslag till lasarettsstadga, sjukstugestadga och reglemente

för lasarettsläkarnes pensionskassa.

Öfver kommitténs förslag hafva utlåtande infordrats från öfverståthållareämbetet

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen,

landstingen och statsfullmäktige i städer, hvilka ej deltaga i landsting,

samt direktionerna för vederbörande sjukvårdsinrättningar, hvarefter

medicinalstyrelsen den 17 december 1900 yttrat sig i ämnet.

Beträffande förslaget till pensionsreglemente liar, till följd af nådig

remiss, statskontoret däröfver den 18 december 1900 yttrat sig, hvarefter

öfver samma förslag äfvensom öfver en af A. P. Westerberg i

egenskap af ordförande i lasarettsläkarnes förening ingifven underdånig

skrift af den 26 februari 1901 direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning

den 15 oktober sistnämnda år afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande. Den 18 oktober 1901 utfärdade Eders Kungl. Maj:t

dels nådig lasarettsstadga och dels nådig sjukstugestadga.

Den nya lasarettsstadgan afviker icke i fråga om hufvudgrundorna

för lasarettsvårdens anordnande från den förut gällande. Det är således

fortfarande landstingen eller i afseende å städer, som ej i landsting

deltaga, dessa städer, som anordnandet och bekostandet af lasarettsvården

åligger. Tillsättning af lasarettsläkaretjänsterna har nu förbehållits

Eders Kungl. Maj:t. I fråga om lasarettsläkarnes pensionering

hafva i hufvudsak bibehållits samma stadganden, som, efter hvad redan

förut anmärkts, finnas uti 1864 års kungörelse, dock att, med hänsyn

bland annat till en möjligen blifvande allmän pensionsrätt för lasarettsläkare,

den inskränkning gjorts, att anmälan af lasaretts!äkare till erhållande

af pension af landsting icke bör ifrågakomma rörande andra

än sådana lasarettsläkare, som icke på grund af andra bestämmelser

kunna komma i åtnjutande af pension till skäligt belopp för sin tjänstgöring

vid lasarett.

Kommitterade hafva emellertid ingalunda ansett, att man i detta

hänseende borde inskränka sig till nämnda stadgande, utan påpekat,

att behofvet af en ändring i berörda obestämda och ojämna sätt för

beredande af pension länge varit käunbart. Visserligen hade, yttrade

kommittén, med anledning af förut anförda anvisning, pension blifvit

af landstingen, efter direktionens framställning, i de flesta fall beviljad,

men någon visshet, att, sedan direktionen hemställt om pension till

skäligt belopp åt en afgående lasarettsläkare, landstinget också komme

att bifalla en dylik framställning, förefunnes dock icke, och exempel

saknades icke heller på att pension åt däraf förtjänte lasarettsläkare

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

vägrats. De skäl, som talade för att en ordnad pensionering aflasarettsläkarne

ju förr dess hellre kommc till stånd, sammanfattades af kommittén

sålunda:

»Från sjukvårdens synpunkt sedt kan såsom skäl anföras, att lasarettsväsendet

i våra dagar nått den utveckling och krafven på lasarettsläkarnes

verksamhet stigit därhän, att endast fullt arbetsdugliga och

kraftiga sådana kunna på ett tillfredsställande sätt uppfylla sina åligganden.

Ifrån att till en början hafva af den störa allmänheten betraktats

med en viss misstro hafva lasaretten på senare tider kommit i

åtnjutande af ett ständigt växande förtroende, hvilket åter haft till följd,

att de allra flesta lasarett blifvit rätt betydligt utvidgade, men ändock

knappast räcka till att tillgodose det ständigt stigande behof vet af

lasarettsvård. Häraf har i sin ordning orsakats ett ökadt arbete för

lasarettsläkaren, hvilket vuxit i samma mån, som läkekonstens och särskildt

kirurgiens utveckling framskridit. Det torde därför utan fara för

öfverdrift kunna sägas, att 1 asar ettsläkarens arbetskraft i dubbelt mått

tages i anspråk nu mot hvad förhållandet var vid tiden för utfärdandet

af 1864 års kungörelse. Att då fordra, det en person, som uppnått

den ålder, vid hvilken i allmänhet såväl själs- som kroppskrafter börja

märkbart aftaga, fortfarande skall bära en så tung arbetsbörda som

lasarettsläkarens, torde ej vara med billigheten öfverensstämmande. Å

andra sidan kan man ju ej heller begära, att lasarettsläkaren skall från

sin tjänst afgå, innan han erhållit garanti föi en i ekonomiskt afseende

någorlunda bekymmerfri ålderdom, en garanti, som säkrast vinnes genom

tillförsäkrande af skälig pension. Då, såsom antydts, landstingen understundom

blott beviljat otillräcklig pension eller någon gång rent af

vägrat sådan, så har i följd häraf understundom inträffat, att lasarettsläkare

mast kvarstå i sin tjänst långt utöfver den tid, de ägt förmåga

att på ett tillfredsställande sätt uppehålla sjukvården; i bästa fall hafva

de sökt att genom mer eller mindre lämpliga vikarier fullgöra sina

åligganden. Denna ovisshet, huruvida läkaren kan påräkna tillräcklig

pension, skulle ock, enligt kommitténs åsikt, kunna för framtiden medföra

den fara, att lasarettsläkaretjänsterna blefve mindre eftersökta och

i följd däraf ej besattes med så dugliga krafter, som eljest skulle stått till

buds. Det torde ej behöfva närmare utvecklas, huru i såväl ena som

andra fallet det just är sjukvården å lasarettet, som kommer att blifva

lidande.»

»Att åter lasarettsläkarne kunna hafva berättigade anspråk på pensions

erhållande vid viss uppnådd ålder, torde icke heller kunna bestridas.

De tjänstemän, hvilka i samhället hafva en ställning, jämförlig med

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

25

lasarettsläkarnes, äro i allmänhet tillförsäkrade rätt till en pension, hvilken

tillåter dem att med trygghet se framtiden an. För lasarettsläkarne

torde pensionsrätt vara så mycket mera nödvändig, som med anledning

af den ofvan påpekade starka utvecklingen af lasarettsväsendet deras

tid i många fall numera i allt högre grad tages i anspråk för lasarettets

egen räkning, i följd hvaraf åter de icke i samma mån som förut

äro i tillfälle att genom enskild praktik skaffa sig ett behöfligt tillägg

till sina, just med hänsyn till denna beräknade praktik i allmänhet lågt

tilltagna aflöningsförmåner. Då således en lasarettsläkares sammanlagda

inkomster i många fall ej torde vara mycket större, än hvad som åtgår

till bestridande af de nödiga lefnadsomkostnaderna, är det — och nu i

högre grad än förr — svårt för honom att för sig och sin familj spara

tillräckligt till den tid, då han på grund af ålder och försvagade krafter

bör från tjänsten afgå. Ån värre ställer sig saken, därest, såsom ofta

är förhållandet, lasarettsläkarens utbildning, hvilken torde få anses såsom

den dyrbaraste af alla läkares, nödgat honom till skuldsättning, hvilken

då vanligen följer honom under lång tid.

I ärendet hörda myndigheter hafva icke haft något att erinra

mot hvad kommitterade anfört i fråga om behöfligheten af en ordnad

pensionering af lasarettsläkarne.

För min del finner jag kommitténs mening härutinnan välgrundad.

1 fråga om de olika sätt, på hvilka eu sådan pensionering skulle

kunna åstadkommas, yttrade kommittén:

»Bland möjliga utvägar vore en att gifva mera bestämd form åt

den landstingen'' nu anbefallda plikten att sörja för lasarettsläkarnes

pensionering på sådant sätt, att hvarje landsting skulle aläggas att med

ett fixt belopp pensionera de vid dess lasarett anställda lasarettsläkare,

så snart do uppnått en viss bestämd ålder. Detta sätt torde dock vara

mindre att förorda, enär häraf skulle vållas många ojämnheter i pensioneringsbördan

såväl inom ett och samma landstingsområde som ock

de olika landstingsområdena emellan. Ojämnhet inom landstingsområdet

skulle kunna vållas af den omständigheten, att inom detsamma

finnes endast ett fåtal lasarettsläkare. Det skulle därför kunna inträffa,

att under en följd af år ingen pension utginge, medan därefter under

en annan period kostnader för flere pensioner behöfde utdebiteras.

Härigenom skulle en senare generation af skattskyldige nödgas betala

livad som rätteligen bort fördelas äfven på en föregående sådan. Äfven

de olika landstingsområdena emellan skulle ojämnheter kunna uppstå

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ifall ett landsting beviljade sina lasarettsläkare högre löneförmåner än

ett annat. Följden däraf kunde blifva den, att dessa tjänster blefve

besatta så godt som uteslutande med högt meriterade och på grund

däraf oftast äldre sökande, livilka endast hunne ett fåtal år kvarstanna

i sin nya tjänst, innan landstinget måste pensionera dem. Detta landsting

blefve således betungadt med stora utgifter för pensionering,

medan åter ett annat landsting, hvars lasarettsläkare vore lågt aflönade

och därför oupphörligt sökte sig därifrån, kanske ginge alldeles fritt

från dylika kostnader.»

»En annan utväg vore att, såsom lasarettsläkarnes år 1889 gjorda

underdåniga framställning förutsatte, låta pensioneringen helt och hållet

öfvertagas af staten. Då emellertid lasarettsläkarnes aflöning uteslutande

bostrides af landstingen, torde det icke kunna med skäl ifrågasättas,

att staten skulle ensam öfvertaga hela kostnaden för deras pensionering.

Förhoppningen härom hafva lasarettsläkarne själfva numera

öfvergifvit, i det att de i sin underdåniga framställning af år 1897

föreslagit ett nytt sätt för pensioneringens ordnande.»

»Ett tredje förslag till frågans lösning innehålles just i nyssnämnda

framställning, till hvilken lasarettsläkarne torde hafva föranledts

af de yttranden, som af åtskilliga landsting, särskildt Skaraborgs läns,

afgifvits i anledning af Riksdagens ofvannämnda, till dem remitterade

skrifvelse af den 16 maj 1895.»

»Ifrågavarande förslag är byggd! på den grundsatsen, att kostnaden

för pensioneringen skulle fördelas lika mellan lasarettsläkarne

själfva, landstingen och staten. En sådan grund för pensioneringen

synes kommittén vara utgångspunkten för eu lycklig lösning af frågan,

enär därvid tagits hänsyn till alla de parter, som enligt kommitténs

åsikt, böra känna sig förpliktade att medverka till pensioneringens genomförande.

»Hvad först landstingen beträffar, hafva ju dessa redan nu en viss,

om ock obestämd, skyldighet sig pålagd att pensionera lasarettsläkarne,

hvarför pensioneringens ordnande på nu föreslagna sätt skulle för landstingen

endast medföra påtagliga fördelar. På samma gång nämligen

som landstingen erhålla en högst väsentlig lättnad i pensioneringsbördan

därigenom att staten och läkarne själfva öfvertaga två tredjedelar

af densamma, vinna landstingen äfven den fördelen, att den tredjedel

de hafva att erlägga blir jämnare fördelad. Sådana oegentligheter, som

ofvan visats kunna under särskilda förhållanden uppstå för landstingen,

behöfva således ej längre förekomma. Då med lasarettsläkarnes rätt

att erhålla pension också förenas skyldighet för dem att vid viss ålder

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

27

från sin tjänst afgå, så hafva landstingen äfven i det afseendet en vinst

af den föreslagna förändringen, att läkare, hvilkas ålder och försvagade

hälsa icke längre tillåta dem att på fullt tillfredsställande sätt uppehålla

sjukvården å lasarettet, blifva ersatta med yngre och arbetsdugligare

krafter.»

»Lasarettsläkarne själfva hafva ansett ett snart ordnande af deras

pensionsfråga för en så viktig sak, att de lör detta ändamål förklarat

sig villiga ikläda sig den rätt betydande utgiften af en tredjedel af

samtliga pensionskostnader. Därmed hafva de äfven visat sig erkänna

riktigheten af den på senare tider vedertagna grundsatsen, att hvar och

en, som erhåller pension af allmänna medel, bör under sin tjänstetid

bidraga till denna pensionering.»

»Hvad slutligen staten beträffar, torde äfven denna få anses äga

en viss skyldighet att deltaga i pensioneringen, då man betänker, att

lasarettssjukvården icke bör helt och hållet betraktas såsom en uteslutande

ortsangelägenhet, utan jämväl såsom ett statens intresse. Att

detta senare är förhållandet, inses redan däraf, att staten förbehållit sig

rätt att genom sin högsta medicinska myndighet, medicinalstyrelsen,

utöfva kontroll öfver det sätt, hvarpå lasarettsvården meddelas, en kontroll,

som först och främst sker genom statens rätt att tillsätta lasarettsläkarne,

vidare genom rätten att å lasaretten företaga inspektioner

samt genom den lasarettsläkarne ålagda skyldigheten att till medicinalstyrelsen

afgifva årsrapporter m. m., allt bestämmelser, hvilka visa, att

staten tillförsäkrat sig rättighet att i många fall utöfva ett ganska vidsträckt

öfverinseende öfver lasaretten och lasarettsvården. Såsom ett

bevis för hurusom lasarettsläkarne äfven på ett direkt sätt kunna blifva

verksamma för ett statsändamål skulle kunna anföras, att vården af

veneriska sjukdomar, hvilken af ålder ansetts för ett statsintresse, fortfarande

såsom ett tjänsteåliggande tillkommer lasarettsläkarne, äfvensom

att vården af sinnessjuke, hvilken likaledes betraktas såsom en

statsangelägenhet, åtminstone delvis tillhör lasarettsläkarnes verksamhet.

Under sådana förhållanden bör det vara för staten af vikt, att den

mycket fordrande lasarettssjukvården upprätthålles af fullt arbetsdugliga

läkare, ett önskemål åter, som för sitt förverkligande förutsätter befintligheten

af en ordnad pensionering.»

I öfverensstämmelse härmed har kommittén upprättat förslag till

reglemente för lasarettsläkarnes pensionskassa, byggdt på den grundsats,

att kostnaden för pensioneringen skulle fördelas lika mellan lasarettsläkarne

själfva, landstingen eller städer, som ej deltaga i landsting,

och stål en.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Såsom kommittén redan anmärkt, hafva lasarettsläkarne, med frångående

af hvad de uti förenämnda underdåniga skrift i december 1889

föreslagit i fråga om lasarettsläkares pensionering, uti det förslag till

reglemente för lasarettsläkarnes pensionskassa, som är fogadt vid deras

i oktober 1897 ingifna underdåniga skrift, utgått från samma förutsättning

som kommittén i fråga om fördelningen af kostnaden för pensioneringen.

Hvad landstingen beträffar, hafva dessa icke haft något att anmärka

mot denna grundsats.

Däremot har, i fråga om statens deltagande i kostnaden för pensioneringen,

starka betänkligheter uttalats af statskontoret. I sådant afseende

erinrar statskontoret, att allt ifrån lasarettsväsendets första uppkomst

i Sverige den princip legat till grund för anordnandet af den å

lasaretten lämnade sjukvård, att denna — med undantag endast för

vården af veneriskt sjuka, hvilken ansetts äga ett mera allmänt intresse

— vore en angelägenhet icke för staten i dess helhet utan för de olika

landsdelarne. T enlighet härmed öfverlämnades också vid utfärdandet

af nådiga instruktionen för direktionerna vid länens lasarett och kurhus

vården om lasarettens angelägenheter åt landstingen, i hvilkas hand

den ekonomiska delen af förvaltningen helt och hållet läge, under det

att öfverinseendet öfver själfva sjukvården å lasaretten tillkomme medicinalstyrelsen.

Med bibehållande af den landstingen hittills tillkommande

bestämningsrätten öfver aflöningsförmånerna för så väl lasarettsläkare

som lasarettssysslomän och betjäning, hade kommittén dock ansett

sig böra förorda en afvikelse från berörda princip i så måtto, att

staten skulle i icke oväsentlig mån bidraga till de med lasarettsläkarnes

pensionering förenade kostnader. Mot de af kommittén till stöd

härför andragna skäl talade till en början, att, ehuru samtliga af kommittén

åberopade förhållanden före funnes, då 1864 års kungörelse utfärdades,

lasarettsläkarnes likasom öfrige vid lasaretten anställde personers

pensionering enligt samma kungörelse betraktats såsom en

angelägenhet, den där uteslutande tillkomme landstingen att på samma

sätt som öfriga med lasarettsinstitutionen förknippade utgifter ombesörja.

På enahanda grunder, som kommittén i förevarande afseende

andragit, kunde stödjas yrkande därom, att staten borde bidraga till

lasarettsläkarnes aflöning samt till aflöning och pensionering af lasarettssysslomännen,

hvilka jämväl intoge en ansvarsfull och viktig plats

inom ett väl ordnadt lasarettsväsen. Om man af den omständighet,

att staten ordnande och kontrollerande ingrepe i lasarettsvården — ett

ingripande, hvaraf båtnaden i främsta rummet tillfölle de olika orternas

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande lS:o 11.

29

invånare, som blefve i behof af dylik sjukvård — ville härleda någon

skyldighet för staten att äfven till större eller mindre del bekosta

denna vård, skulle detta förvisso vara en oriktig slutsats, ty af samma

anledning skulle det då åligga staten att ombesörja och delvis bekosta

pensioneringen af många andra yrkesidkare, i hvilkas verksamhet

staten funnit nödigt att på enahanda sätt ingripa, i hvilket afseende

såsom exempel kunde anföras extra provinsialläkare, stadsläkare, apotekare

m. Ii. Statskontoret ville dock icke härmed hafva sagt, att

staten skulle ställa sig likgiltig inför det nu ifrågasatta ordnandet af

lasarettsläkarnes pensionsväsen, helst denna angelägenhet svårligen utan

statens mellankomst torde kunna finna en tillfredsställande lösning.

Dock syntes det statskontoret riktigast, att pensioneringen af lasarettsläkarne

fortfarande såsom hittills behandlades såsom en do olika orternas

sak, hvilken staten, dock först i andra hand, lämnade sitt understöd.

Därest alltså genom åtgärder från de särskilda landstingens sida och

under deras garanti ordnad pensionering af lasarettsläkare och sysslomän

m. fl. till lasarettsvården hörande personer kunde komma till

stånd enligt grunder, hvilka befunnes ändamålsenliga, skulle statskontoret

för sin del icke tveka att tillstyrka lämpligt bidrag af staten till

en sådan pensionerings understödjande. Statskontoret funne sig sålunda

af principiella skäl icke kunna förorda kommitténs förslag.

Hvad af statskontoret sålunda anmärkts har upptagits till bemötande

uti förenämnda underdåniga skrift den 26 februari 1901. Däruti

åberopas den oerhörda skillnaden mellan lasarettsvården i närvarande

tid och år 1864, den storartade utveckling densamma sedan dess undergått

och den för samhället i dess helhet därigenom i synnerlig grad

ökade betydelse, lasaretten erhållit, hvilket allt gåfve anledning till att

frångå den i 1864 års kungörelse uttalade princip för pensioneringen

af lasarettsläkarne. Vidare åberopas, förutom de af kommittén redan

anförda omständigheter, den omedelbara nytta lasaretten ständigt blefve

i tillfälle att visa staten därigenom, att å lasaretten uppfostrades största

delen af de kirurger och den sjukvårdspersonal, som vid en eventuell

mobilisering blefve nödvändig för hären och utan hvilken en väsentlig

lucka i härens sjukvård förefunnes. Slutligen erinras, att statskontoret

medgifvit det berättigade uti förslaget om statens deltagande uti kostnaden

för lasarettsläkarnes pensionering och att, med hänsyn till denna

pricipfråga, svårligen kunde påvisas någon skillnad mellan kommitténs

förslag och en pensionering, tillkommen på sätt statskontoret tänkt sig.

I denna fråga om statens deltagande i kostnaden för lasarettsläkarnes

pensionering tvekar jag icke att ställa mig på kommitténs sida.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 11

Väl hafva, såsom statskontoret anmärkt, landstingen fått sig ålagdt att

bekosta lasaretts värden till den del densamma utgår af allmänna medel.

Men uppenbart lärer dock vara, att beredande af tillfälle till sådan vård

är en angelägenhet, som bör ligga staten synnerligen om hjärtat. Att

detta väl beaktats framgår ock af de bestämmelser angående denna

vård, som äro lämnade, och af hvilka den att lasarettsläkare tillsättes

af Eders Kungl. Maj:t förtjänar särskild uppmärksamhet. På sätt kommittén

framhållit, är det emellertid, för att lasarettsvården skulle på ett

tillfredsställande sätt fungera, af stor vikt, att en ordnad pensionering

af lasarettsläkarne kommer till stånd. Och komittén har på ett öfvertygande

sätt visat, att detta icke kan ske med mindre staten träder

emellan. Vid sådant förhållande synes mig staten också böra lämna

sin medverkan för frågans lösning, och anser jag därvid den af kommittén

föreslagna anordning, enligt hvilken staten, landstingen och

lasarettsläkarne skola med lika andelar bidraga till kostnaden för pensioneringen,

vara med billighet öfverensstämmande.

Härefter torde jag få öfvergå till de mera speciella delarna af förslaget,

därvid först den frågan framställer sig, hvilka skulle blifva delägare

i en blifvande pensiosinrättning för lasarettsläkare.

I detta afseende hafva lasarettsläkarne själfva i sin underdåniga

framställning af år 1897 utgått från att endast de skulle få såsom delägare

ingå i kassan, hvilka vore ordinarie lasarettsläkare vid sådana

lasarett, på hvilka 1864 års kungörelse tillämpades i fråga om lasarettsläkares

tillsättning. Denna förutsättning har kommittén accepterat, då

den föreslagit, att den blifvande kassan skulle hafva till ändamål »att

bereda pension åt ordinarie lasarettsläkare vid sådana lasarett, på hvilka

gällande lasarettsstadga och särskildt dess bestämmelser med afseende

å lasarettsläkares tillsättning tillämpas».

1 följd häraf skulle, enligt kommitténs mening, ingå såsom delägare

i kassan dels alla de, hvilka i vanlig mening kallas lasarettsläkare,

d. v. s. läkarne vid länslasaretten (Norrköpings lasarett på nedan

angifna grunder häri ej inbegripet), dels ock läkaren vid Holtermanska

sjukhuset i Göteborg, hvilket alltid ansetts lyda under 1864 års kungörelse.

Uteslutna från delägareskap i kassan skulle däremot blifva läkarne

vid hufvudstadens sjukvårdsinrättningar, vid allmänna och Sahlgrenska

sjukhuset i Göteborg, vid sjukhusen i Uppsala och Lund samt vid lasarettet

i Norrköping.

Ett medgifvande åt dessa nu senast uppräknade läkare af rättighet

att såsom delägare ingå i kassan skulle, yttrar kommittén, kunna stöta

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

31

på rätt stora svårigheter. Sjukvårdsanstalterna i Stockohn hade af ålder

intagit en från de öfriga civila sjukhusen fristående ställning och stode

under öfverinseende af stadens hälsovårdsnämnd, som för dem utfärdat

instruktioner och reglementen. Kommittén 1 rodde sig också kunna antaga,

det Stockholms stad ej skulle vara benägen att genom bidrag till

en för rikets lasarettsläkare gemensam pensionskassa bereda pension åt

sina sjukhusläkare, så mycket mer som staden för öfrigt för sina tjänstemän

i allmänhet — och således äfven ifrågavarande läkare — redan

inrättat en ordnad pensionering. Läkarne vid allmänna och Sahlgrenska

sjukhuset i Göteborg tillsattes endast för vissa år i sänder och hade

redan på denna grund icke kunnat ifrågasättas såsom delägare i kassan.

Beträffande sjukhusen i Uppsala och Land, rådde där så särskilda förhållanden

till följd af dessa sjukvårdsinrättningars samtidiga egenskap

af kliniska undervisningsanstalter, att kommittén icke ansett lämpligt

såsom delägare i kassan upptaga de vid dessa sjukhus anställda läkare,

af h vil ka dessutom de flesta, såsom tillika universitetslärare, komme i

åtnjutande af pension. Läkaren vid lasarettet i Norrköping, hvilken i

det hela vore likställd med vanliga lasarettsläkare, skulle, såsom utnämnd

af stadens magistrat, ej vara berättigad att såsom delägare ingå i kassan.

Om så ansåges önskligt, kunde emellertid delägareskap däri lätt förvärfvas

åt honom därigenom att vederbörande statsmyndighet med

nådigt tillstånd afstode från sin tillsättningsrätt.

A andra sidan har kommittén ansett, att alla de, som vore berättigade

ingå såsom delägare i kassan, också verkligen borde göra

detta, d. v. s. att deltagandet i kassan skulle vara obligatoriskt. Förutom

att detta befordrade ordning och reda, talade äfven andra skäl

härför. Därest deltagandet ej vore obligatoriskt, kunde möjligen en del

lasarettsläkare, särskildt de som först vid mera framskriden ålder första

gången utnämndes, underlåta ingå i kassan. Men i sådant fall skulle

en. kassa med så ringa omfattning som den ifrågasatta knappt kunna

existera såsom en själfständigt bestående kassa. Och hvad kanske än

värre vore, man kunde då också hafva att befara, att en läkare, som

pa grund af ålder och minskade krafter vore olämplig att bestrida en

lasarettsläkaretjänst, icke blefve i tid ersatt med en yngre och arbetsdugligare

läkare, och att på detta sätt ett af hufvudändamålen med

kassan skulle komma att förfelas.

Beträffande läkaren vid Holtermanska sjukhuset i Göteborg hafva

stadsfullmäktige i nämnda stad och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län meddelat att, enligt af stadsfullmäk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tige den 29 december 1898 antagna bestämmelser angående pensionering

af Göteborgs stads ämbete- och tjänstemän, läkaren vid nyssnämnda

sjukhus skulle, uteslutande på stadens bekostnad, komma i åtnjutande af

pension på stadens stat, på grund hvaraf så väl stadsfullmäktige som Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt, att bemälde läkare måtte

undantagas från nu ifrågavarande pensionsreglementes tillämpning. Pensionsreglementet

för Göteborgs stads ämbets- och tjänstemän har blifvit

af Eders Kungl. Maj:t fastställdt den 10 november 1899. Med afseende å

hvad sålunda blifvit upplyst, synes läkaren vid Holtermanska sjukhuset

böra uteslutas från delägareskap i en blifvande pensionskassa för lasarettsläkarne.

Men i öfrigt torde kommitténs förslag i denna del kunna vinna

godkännande.

Vid tiden för afgifvandet af kommitténs betänkande och förslag

funnos 64 länslasarett, förutom lasarettet i Norrköping. Sedermera har

tillkommit ett lasarett i Landskrona. Då vid hvart och ett af de lasarett,

hvilkas läkare enligt nu angifna grunder skulle blifva delägare i

nyssnämnda pensionskassa, för närvarande är anställd allenast en lasarettsläkare

med undantag af lasarettet i Falun, där två 1 asar ettsläkare

finnas, kan sålunda antalet delägare i den ifrågasatta kassan för närvarande

beräknas till sextiosex.

Hvad angår den ålder, läsarettsläkaro bör hafva uppnått för att

komma i åtnjutande af pension, och pensionsbeloppets storlek, yttrar

kommittén:

»Läkarens yrke i allmänhet är ju rätt betungande, och speciellt

ställer lasarettsläkarens verksamhet ganska höga kraf på hvarje dess

utöfvares fullgoda själs- och kroppskrafter. Kommittén skulle därför

i sjukvårdens eget intresse mest varit böjd att för lasarettsläkares rätt

till pension stadga samma uppnådda lefnadsålder, hvilken föreskrifvits

såsom villkor för provinsialläkares rätt till pension, eller 60 år. Men

med hänsyn till de stora kostnader, en sådan pensionering skulle åstadkomma,

har kommittén funnit sig nödsakad bestämma åldersgränsen till

fyllda 65 år, intill hvilken ålder i det öfvervägande antalet fall en lasarettsläkare

torde kunna på ett någorlunda tillfredsställande sätt uppehålla

de med tjänsten förenade åligganden. Härigenom komma ock,

enligt verkställda beräkningar, utgifterna för pensionering att minskas

med ungefär hälften af det belopp, hvartill de skulle uppgått, därest

man medgifvit pensionering redan vid 60 års ålder.»

»I detta sammanhang anser sig kommittén böra framhålla den åt
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

33

skillnad, som mellan lasarettsläkarnes eget pensionsförslag och kommitténs

förefinnes i det afseendet, att det senare icke innehåller den

af lasarettsläkarne uppställda fordran, för pensions erhållande, på 25

års tjänstgöring vid sjukhus, däraf 20 såsom ordinarie lasarettsläkare.

Kommittén har i stället såsom enda kompetensvillkor föreslagit uppnådda

65 lefnadsår. Detta, enär de tilläggsafgifter, hvilka de först efter 35

års ålder nyutnämnda lasarettsläkarne skulle helt och hållet själfva erlägga

och som, därest läkaren första gången utnämnes vid mera framskriden

ålder, uppgå till afsevärdt höga belopp, torde utgöra en tillräcklig

garanti för att dylika utnämningar, af brist på sådane äldre

sökande, mycket sällan skola ifrågakomma. Genom den af kommittén

föreslagna anordningen viunes ock den stora fördelen, att lasarettsläkaretjänst

icke kommer att innehafva^ af någon, som öfverskridit 65 år.»

»Beträffande åter pensionsbeloppets storlek har kommittén ansett

detta böra bestämmas lika högt för alla pensionstagare oafsedt den omständigheten

att lönen för de olika lasarettsläkarne varierar rätt betydligt.

Lasarettsläkarnes samhällsställning och lefnadsbehof torde nämligen,

särskildt efter afskedstagandet, vara ungefärligen lika för alla, hvartill

kommer den synnerligen viktiga omständigheten, att de få allesammans

med lika högt belopp bidraga till sin pension. En sådan likformighet

torde äfven få anses medföra en viss enkelhet och reda i förvaltningshänseende

samt tillika förekomma ett alltför ofta upprepadt och för

sjukvården menligt transportsökande. Pensionsbeloppet har kommittén

ansett böra lämpligen sättas till 4,000 kronor årligen, ett belopp som

i de flesta fall torde för en person i lasarettsläkarens ställning erfordras

för fyllande af de dagliga behofven, särskildt i betraktande af att efter

lasarettsläkarens afskedstagande hans enskilda praktik vanligtvis helt

och hållet bortfaller.»

»En ytterligare anledning för pensionsbeloppets sättande till 4,000

kronor har kommittén funnit däri, att provinsialläkarne, med hvilka

lasarettsläkarne torde kunna närmast jämföras, redan vid 60 års ålder

komma i åtnjutande från allmänna indragningsstaten af en till 4,000

kronor uppgående pension, utan att därför erlägga årlig pensionsafgift,

hvarjämte de för en ringa kostnad tillika vinna pension åt sina änkor

och barn.»

På samma gång kommittén sålunda såsom regel satt pensionsåldern

till 65 år och pensionsbeloppet till 4,000 kronor, har i förslaget äfven

upgtagits en tidigare pensionsålder, nämligen uppnådda 60 lefnadsår,

vid hvilken ålder delägare i pensionskassan skulle kunna komma i åtBih.

till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

njutande af afkortad pension, därest han på grund af sjukdom eller

försvagad hälsa önskade afgå från tjänsten.

Denna afkortade pension skulle utgöra för delägare, hvilken fyllt

60

men

ej

61

år ...................

.................... 2,250

kronor,

61

11

11

62

11 ....................

.................... 2,500

11

62

11

11

63

11 ...................

.................... 2,800

11

63

11

11

64

11 ....................

.................... 3,150

11

64

11

11

65

11 ....................

................... 3,550

11

Mot den af kommittén föreslagna pensionsålder hafva anmärkningar

framställts allenast af Hallands läns samt Göteborgs och Bohus läns

landsting äfvensom af Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Hallands

län, hvilka samtliga i sina yttranden gå i den riktning, att en tidigare

pensionsålder borde bestämmas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län föreslår för pensions erhållande, förutom en

lefnadsålder af 65 år, 25 års tjänstgöring såsom läkare vid något af

landstingsområdets lasarett.

Statskontoret finner kommittén icke hafva anfört tillräckligt talande

skäl för ett frångående af det utaf lasarettsläkarne själfve föreslagna

villkoret af 25 tjänstår vid sjukhus, däraf 20 års tjänstgöring såsom

ordinarie lasarettsläkare, för erhållande af pension och anser, att, i

händelse detta Anllkor icke uppfylldes, pensionen bonde utgå med afkortadt

belopp, hvarjämte statskontoret anser ovillkorlig skyldighet

att afgå från tjänsten med afkortad pension böra föreskrifvas för

den som uppnått 60 års ålder och befunnes oförmögen att sköta sin

tjänst.

Gefleborgs läns landsting samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms län anse det föreslagna pensionsbeloppet

för högt.

Statskontoret förklarar sig icke kunna förorda, att staten skulle

medverka till lasarettsläkarnes pensionering under annan förutsättning

än den, att pensionsbeloppen komme att hänföra sig till de vid afskedstagandet

åtnjutna aflöningsförmånerna.

Medicinalstyrelsen ansluter sig i dessa delar till kommitténs förslag.

Då en sänkning af pensionsåldern till 60 år skulle, på sätt de med

afseende å denna pensionsfråga gjorda beräkningar utvisa, medföra allt

för betydande kostnader, anser jag pensionsåldern böra bestämmas till

65 år; och torde jämväl kommitténs förslag i öfrigt i nu förevarande

hänseende böra vinna godkännande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Beträffande de kostnader, som, därest pensioneringen fotades på

de grunder, för hvilka jag här förut redogjort, skulle erfordras för

hvarje särskild pensions åstadkommande, vore, yttrar kommittén, beräkningen

af dessas storlek beroende väsentligast på följande tre faktorer:

dödligheten, räntefoten samt lasarettsläkarnes genomsnittsålder, vid

första tillträdet af ordinarie lasarettsläkaretjänst; och anför kommittén

härom vidare:

»I dessa afseenden finnas beräkningar uti det af lektorn b. Anderson

i Halmstad uppgjorda och såsom bilaga till lasarettsläkarnes underdåniga

framställning år 1897 togade yttrande. Lektoi Andersons nämnda

beräkningar grunda sig på l:o ))de 17 engelska sällskapens dödlighetstabeller)),

2:o sannolikheten af 3 Va procents räntefot samt 3:o antagandet

af en genomsnittsålder af 35 ar vid första tjärnstetillträdet. Undei dessa

förutsättningar har lektor Anderson kommit till det resultat, att årliga

kostnaden för eu 35-årig mans pensionering efter fyllda 65 års ålder

skulle uppgå till 9,9 8 procent af pensionen, d. v. s. till ungefär 400

kronor, därest pensionsbeloppet sättes till 4,000 kronor. Härvid bör

dock bemärkas, att dessa 400 kronor endast utgöra nettokostnaden,

hvartill lasarettsläkarne i sitt förslag lagt en till 3,000 kronor beräknad

årlig kostnad för kassans förvaltning, hvadan således för hvarje af de

till &60 eller något mer uppgående delägarne skulle beräknas ungefär

50 kronor i förvaltningskostnad. Sammanlagda årliga kostnaden för

hvarje pension skulle således enligt lasarettsläkarnes förslag uppgå till

i afrundadt tal 450 kronor.»

»Då kommittén ansett lämpligt att för frågans noggranna bedömande

erhålla beräkningar äfven från annat sakkunnigt hall, har kommittén

anmodat läraren vid Stockholms högskola filosofie licentiaten

E. Phragmén att verkställa granskning af de utaf lektor Anderson

använda beräkningsgrunderna. Licentiaten Phragmén, hvilken i följd

häraf i kommittén infunnit sig och muntligen meddelat upplysningar i

frågan, har därvid gent emot lektor Andersons beräkningsgrunder gjort

den anmärkningen, att i stället för »de 17 engelska sällskapens dödlighetstabeller»,

som dels äro äldre, dels räkna med icke ^svenska jörhållanden,

borde till grund läggas senaste allmänna, från statistiska

centralbyrån utgifna svenska dödlighetstabellerna för män, hämtade från

statistik under årtiondet 1881—90, och hvilka tabeller utvisa en icke

oväsentligt lägre dödlighet. Denna licentiaten Phragméns anmärkning

har kommittén för sin del funnit anledning att, på de af honom anförda

skäl, godkänna.»

»Den räntefot, som lagts till grund för beräkningen af pensions
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kostnaden, liar af saväl lektor Anderson som licentiaten Phragmén

antagits till 3 Va procent. Detta är samma räntefot, som vid beräkningen

af kostnaden för andra dylika kassor och äfven försäkringsbolag

brukar antagas, och torde således intet vara att invända mot

fixerandet af räntefoten till nämnda siffra.»

»Lasarettsläkarnes genomsnittsålder vid första tjänstetillträdet har

i lasarettsläkarnes framställning af år 1897 beräknats efter 1894 års

läkarematrikel uppgå till 33,4 år, hvilken siffra af dem afrundas till 35.

Då kommittén vid anställd uträkning, grundad på uppgifter i medicinalstyrelsens

senast utgifna läkarematrikel, för år 1898, funnit ifrågavarande

genomsnittsålder för de i detta års matrikel upptagna lasareltsläkare

uppgå till 34,4 år, så har kommittén ansett sig kunna bibehålla

den i lasarettsläkarens framställning antagna genomsnittsåldern af

35 år.»

»Sedan kommittén sålunda fastställt ofvannämnda trenne faktorer

för kostnadsberäkningen — dödligheten, räntefoten och genomsnittsåldern

vid tillträdet — så har kommittén gifvit licentiaten Phragmén

i uppdrag att med ledning däraf uträkna nettovärdet af årliga afgiften

för en 35-årig mans pensionering med 4,000 kronor vid 65 års ålder.

Detta värde har han funnit uppgå till 523,04 kronor. Då han tillika

fäst uppmärksamheten på att, såsom vanligen brukar ske, ett s. k.

säkerh e t stillägg, uppgående till vissa procent af pensionsafgiftens nettobelopp,

bör förutom nödiga förvaltningskostnader medräknas vid bestämmandet

af totala pensionsafgiften, så har kommittén afrundat ofvannämnda

siffra till 600 kronor.»

»Dessa 600 kronor utgöra således den beräknade årliga kostnaden

för pensionering^vid 65 års ålder af den lasarettsläkare, som blifvit utnämnd

under 35:e lefnadsåret. För de före denna ålder utnämnda

skulle rätteligen en lägre afgift till kassan inbetalas; men då andra

kassor, där deltagandet är obligatoriskt, ej stadga någon sådan undantagsbestämmelse

för dem, som före genomsnittsåldern inträda i desamma,

så har kommittén ansett sig böra äfven för yngre delägare uti nu

föreslagna kassa bibehålla normalafgiften.»

»För de lasarettsläkare åter, som utnämnas, sedan de fyllt 35 år,

måste tydligtvis en tilläggsafgift, motsvarande deras högre ålder, till

kassan betalas. Denna tilläggsafgift har kommittén tänkt sig skola

gäldas af delägaren ensam, då, enligt kommitténs åsikt, landstingen och

särskildt. staten ej torde anse sig skyldiga deltaga i dessa mera obestämbara

kostnader. Härigenom komma visserligen rätt betydande utgifter

att drabba en läkare, som försi vid mera framskriden ålder till
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

37

träder sin första ordinarie lasarettsläkaretjänst, men dels torde det vara

ganska sällsynt och äfven mindre lämpligt att en läkare vid mera framskriden

ålder inträder på lasarettsläkarebanan, dels har kommittén till

underlättande af tilläggsafgifternas gäldande ansett sig höra föreslå

desammas fördelande såväl å 5 eller 10 år som ock å hvarje år intill

uppnådda 60 år.»

Öfver beloppet af dessa tilläggsafgifter har kommittén upprättat

en särskild tabell, till hvilken jag här torde få hänvisa.

Hvad nu sagts om pensions- och tilläggsafgifter skulle, såsom

redan antydts, gälla allenast sådana läkare, som först efter fastställandet

af ett allmänt pensionsreglemente för lasarettsläkarne erhålla

forsta fullmakten såsom lasarettsläkare. De före detta fastställande utnämnda

ansåg kommittén ej kunna tvingas ingå i kassan, då de erhållit

tjänsten utan något förbehåll om obligatoriskt inträde i någon pensionsinrättning.

Då likväl större delen af dessa antagligen vore villig att

ändock ingå i kassan, hade kommittén velat, så långt sig lämpligen göra

läte, bereda möjlighet därtill för dessa läkare, hvilka då skulle blifva

likställda med öfrige delägare och följaktligen, därest de vid inträdet

uppnått en lefnad sålder af mer än 35 år, vara pliktige erlägga tilläggsafgift.

Då emellertid äfven dessa, yttrar kommittén, måste förutsättas

hafva tillträdt sin tjänst vid den antagna genomsnittsåldern af 35 år

och alltså, därest vid deras tjänstetillträde en allmän och obligatorisk

pensionering af lasarettsläkare funnits, skulle hafva mot erläggande af

en tredjedel af den normala årsafgiften förvärfvat delägareskap i kassan,

kräfde billigheten, att dessa läkare ej borde åläggas betala mer än denna

tredjedel af tilläggsafgiften. Med afseende å dessa läkare skulle

alltså staten och landstingen vidkännas hvar sin tredjedel af tilläggsafgifterna.

Emellertid har kommittén, för att icke stateu och landstingen

skulle genom sådana tilläggsafgifter för dylika äldre läkare få

vidkännas allt för stora utgifter, föreslagit, att endast de af dessa

läkare, som vid reglementets fastställande ej öfverskridit 45 år, finge

ingå i kassan. Detta har kommittén ansett sig så mycket hellre kunna

föreslå, som kommittén trott sig kunna på goda skäl antaga, att ännu

äldre läkare skulle draga sig för de stora kostnader, som vore förenade

med deras inträde i kassan.

Af ett civildepartementet tillhandakommet protokoll vid svenska

lasarettsläkareföreningens sammanträde den 10 april 1899 inhämtas, att

vid då företagen granskning af kommitténs förslag denna granskning

allenast föranledt till uttalande af önskvärdheten däraf, att de lasarettsläkare,

som utnämnas efter pensionskassans trädande i kraft och som

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

fyllt 35 år, endast måtte betala en tredjedel af retroaktivafgiften; och

åberopas såsom skäl härför, att tilläggsafgiften vid icke synnerligen

hög ålder uppgår till så afsevärda belopp, att dessas erläggande ensamt

af läkarne utan hjälp från statens och landstingens sida skulle kunna

beröfva lasarettsvården en eljest synnerligen lämplig och framstående

läkare, som till följd af brist, på ledig-heter inom lasarettsläkarestaten

måst vänta på befordran något antal år utöfver den i pensionsreglementet

fastställda åldern af 35 år.

Kopparbergs läns landsting, med hvilket Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i samma län förenat sig, har gjort enahanda hemställan.

I öfrigt har mot kommitténs kostnadsförslag och därmed sammanhängande

frågor, för hvilka jag nu redogjort, anmärkning icke framställts.

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke kanna förorda svenska lasarettsläkareföreningens

nyssberörda hemställan, då fullt giltiga skäl för

densamma icke syntes vara anförda.

Då de till grund för kostnadsfrågan lagda beräkningar verkställts

af kompetent person och dessa följaktligen torde få anses tillförlitliga

samt det nyss omförmälda yrkandet att lasarettsläkarne skulle befrias

från betalning af en del af tilläggsafgifterna icke synes vara af beskaffenhet

att böra bifallas, torde kommitténs förslag i denna del böra vinna

godkännande.

Vidkommande kassans förvaltning har kommittén tänkt sig, att

densamma skulle kunna utöfvas direkt genom statens försorg, exempelvis

genom statskontoret. Detta ämbetsverk skulle således mottaga de från

landstingen och lasarettsläkarne utgående bidragen samt verkställa utbetalning

af pensioner. Då, såsom redan framhållits, ifrågavarande

pensionsinrättning ju komme att få en särdeles ringa omfattning, skulle,

menar kommittén, statskontoret icke blifva genom förvaltningens öfvertagande

betungad med någon större tillökning i sina göromål, utan

kunna genom de till dess disposition stående arbetskrafter sköta förvaltningen.

Skulle mot förmodan särskildt anslag härför blifva erforderligt,

anser kommittén detta i alla fall ej medföra ens så stor utgift

som den af lasarettsläkarne i deras framställning till 3,000 kronor beräknade

årliga förvaltningskostnad.

Då staten sålunda själf skulle direkt öfver i aga förvaltningen och

i följd häraf äfven verkställa utbetalning af beviljade pensioner, skulle

det blifva en onödig omväg, i fall stäten skulle till kassan göra kon
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 39

tanta inbetalningar på samma sätt som landstingen och lasarettsläkarne,

hvarför ock kommittén ej föreslagit någon sådan skyldighet för staten.

Härigenom vunnes ock den fördelen, att fondbildningen minskades med

en tredjedel. Det ömsesidiga förhållandet mellan staten och kassan

skulle i följd häråt blifva det, att den senare genom landstingens och

lasarettsläkarnes sammanskott erhölle en pensionsfond, ur hvilken staten

(statskontoret) finge taga två tredjedelar af det sammanlagda pensionsbelopp

staten ägde utbetala till hvarje pensionär.

Kommittén, som ansett mest önskvärdt, om jaensionskassans förvaltning

på nyssnämnda sätt utöfvades af staten genom något dess

ämbetsverk har emellertid icke förbisett möjligheten att en dylik

anordning skulle finnas mindre lämplig. Kommittén har därför''utarbetat

ett alternativt reglemen t sförslag, hvilket endast beträffande

förvaltningen skiljer sig tran det först nämnda. Enligt detta alternativa

förslag skulle förvaltningen handhafvas af någon redan befintlig, för

likartad uppgift verksam direktion, som för nu ifrågavarande pensionering

hade att mottaga bidrag ej blott från landstingen och lasarettsläkarne

utan äfven från staten, vidare att ombesörja medlens förräntning

samt att verkställa pensionernas utbetalning.

Statskontoret, hvilket, såsom jag redan förut anmärkt, af principiella

skäl ställt sig afvisande mot förslaget i dess helhet, finner det jämväl

ur principiell synpunkt oriktigt, att staten skulle genom ett af sina

centrala ämbetsverk omhändertaga pensioneringen af en kår, anställd

vid kommunala institutioner och afiönad uteslutande af kommunerna.

Följderna af ett sådant steg, menar statskontoret, skulle sannolikt icke

dröja att visa sig uti nya anspråk på enahanda medverkan från statens

sida till ordnandet af pensionsväsendet för andra dylika kårer med af

staten reglementerad verksamhet.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, hvars utlåtande,

såsom redan nämnts, infordrats öfver reglementsförslagen, yttrar

att, under förutsättning att, åt direktionen konune att beredas erforderlig

förstärkning af arbetskrafter och att göromålen komrae alt mellan de

olika tjänstemännen på lämpligt sätt fördelas, bestyret med den föreslagna

pensionskassan för lasarettsläkare, om än förenadt med kapitalförvaltning,

icke syntes komma att blifva så synnerligen betungande, helst antalet

däri inbegrpma delägare hvarken vore eller kunde beräknas framdeles

blifva stort. Men, oafsedt arbetets större eller mindre omfattning,

vore det af betydelse, att förvaltningen, så vidt möjligt, anordnades i

öfverensstämmelse med hvad som vore gällande för de kassor, som

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

direktionen för närvarande förvaltade. Emellertid har direktionen af

anförda omständigheter icke funnit lämpligt att nu afgifva detaljeradt

förslag om ökning af arbetskrafterna, men förbehållit sig att därom

framdeles få göra underdånig framställning.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, synes mig förvaltningen

af en blifvande pensionskassa för lasarettsläkarne lämpligen kunna

öfverlämnas åt direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning;

och torde i afseende å kassans förvaltning i tillämpliga delar och i alla

de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för kassan

kommer att särskildt, stadgas, böra gälla enahanda föreskrifter, som

enligt art. VII och Vill af reglementet för nämnda inrättning äro gifna

för densamma och dess förvaltning. 1 fråga om den ersättning, som

bör tillkomma pension sinrättningen för bestyret med förvaltningen,

hvilken ersättning gifvetvis bör bekostas af de för lasarettsläkarnes pensionering

inflytande afgifter, torde jag framdeles, efter det pensionsinrättningen

fått tillfälle afgifva vidare yttrande, få göra framställning.

Enligt kommitténs förslag skulle, såsom jag redan nämnt, från

rättigheten att blifva delägare i den ifrågasatta pensionskassan uteslutas

de lasarettsläkare, hvilka vid pensionsförslagets eventuella trädande i

kraft öfverskridit 45 år. Skälet härtill har varit de stora kostnader,

som i form af tilläggsafgifter skulle drabba staten och landstingen.

Det skulle gifvetvis kunna ifrågasättas att medgifva dessa läkare rättighet

att själfva betala hela tilläggsafgiften och på sådant sätt blifva

delägare i kassan. Men med hänsyn till de synnerligen höga belopp,

hvartill tilläggsafgifter na för dessa läkare skulle uppgå, har kommittén

ej velat förorda en sådan anordning. Då emellertid de skäl, kommittén

anfört till stöd för behöfligheten af att pensionsförhållandena för samtlige

lasarettsläkare med det första på ett tillfredsställande sätt ordnades,

äfven gällde dessa äldre lasarettsläkare, har kommittén ansett både

lämpligt och billigt, att något gjordes äfven för dessas pensionering.

I sådant afseende har kommittén föreslagit, att dessa läkare måtte berättigas

att vid uppnådda 65 lefnadsår och 25 tjänstår såsom läkare

vid sjukhus, däraf minst 20 år såsom ordinarie lasarettsläkare, erhålla

en årlig pension å 3,000 kronor.

Kommittén yttrar härom:

»Ehuruväl kommittén förut framhållit, att 4,000 kronor få anses

utgöra ett lämpligen afvägdt belopp för bestridande efter afskedstagandet

af lefnadsomkostnaderna för lasarettsläkaren och hans familj, samt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

41

på denna grund helst skulle hafva sett, att äfven de äldre läkarne

kunde blifva delaktiga af en till detta belopp uppgående pension, så

har kommittén likväl, i betraktande af att dessa äldre läkare icke själfva

med någon del bidragit till pensionens åstadkommande, icke ansett sig

böra föreslå högre belopp för dem än 3,000 kronor. Detta belopp torde

få anses åtminstone så pass högt, att det kan förmå de flesta att afgå

vid uppnåendet af den lefnadsålder, som skulle berättiga äfven dessa

läkare till pension, nämligen 65 år, synnerligast om med rätten till pension

förbundes det villkoret, att densamma förverkades, därest läkaren

icke afginge just vid tiden för pensionsrättens inträde. Såsom ytterligare

villkor för denna pensions erhållande har kommittén ansett sig

böra, i likhet med lasarettsläkarnes egen underdåniga framställning af

år 1897, uppställa fordran på 25 års tjänstgöring vid sjukhus, däraf

minst 20 år som ordinarie lasarettsläkare. Detta, ehuru kommittén, i

sina förslag till pensionsreglemente, för lasarettsläkares pensionering i

allmänhet ej föreslagit viss tids tjänstgöring i ena eller andra afseende!.

De efter reglementets eventuella fastställande utnämnda lasarettsläkarne

måste ju hvar i sin mån med årsafgifter äfvensom, där så

erfordras, fulla tilläggsafgifter bidraga till pensioneringen, hvilket däremot

icke är fallet med dessa förut utnämnda, öfver 45 år gamla

lasarettsläkare. I följd häraf är det, som kommittén ansett sig böra i

fråga om sistnämnda läkares pensionering fordra viss tids tjänstgöring,

en fordran, som emellertid de fleste af dessa läkare torde uppfylla vid

uppnådda 65 års ålder. Då hvad kommittén i det föregående anfört

beträffande statens skyldighet att deltaga i pensioneringen ju är fullt

tillämpligt också i nu förevarande fall, så har kommittén ansett rättvist,

att bördan af de äldre lasarettsläkarnes pensionering fördelas lika på

landstingen och staten, således med 1,500 kronor för hvardera. Landstingens

och statens uppoffring härför torde icke blifva så synnerligen

kännbar, då dessa läkare i detta nu endast utgöra 32, och många af

dem sannolikt icke komma att uppnå pensionsåldern.»

Landstingen och stadsfullmäktige i de städer, hvilka icke deltaga

i landsting, hafva icke haft något att erinra mot detta kommitténs

förslag. Af landstingen hafva de i Jönköpings, Hallands, Västmanlands,

och Kopparbergs län uttryckligen anslutit sig till förslaget, Hallands

läns landsting med hemställan om pensionsrätts inträdande redan vid

60 års ålder.

Medicinalstyrelsen har tillstyrkt kommitténs förslag jämväl i

denna del.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Då, såsom jag redan förut yttrat, jag i likhet med kommittén

funnit ett ordnande af lasarettsläkarnes pensionsförhållanden vara af

behofvet påkalladt och jag likaledes funnit med rättvisa och billighet

öfverensstämmande, att staten bidrager till dessa läkares pensionering,

samt detta måste gälla jämväl dessa öfverårige lasarettsläkare, hvilka

skulle komma att uteslutas från rättigheten att ingå såsom delägare i

en blifvande pensionskassa, anser jag äfven ett ordnande af dessas

pensionsförhållanden nu böra äga rum. Hvad kommittén föreslagit till

vinnande af detta mål, finner jag mig äfven kunna biträda.

Hvad beträffar den årliga, på statsverket belöpande kostnaden för

den nu ifrågasatta pensioneringen af lasarettsläkarne, lärer densamma

för närvarande icke kunna fullt exakt angifvas. Under förutsättning

att en blifvande pensionskassa skulle träda i verksamhet den 1 januari

1904, skulle af dåvarande lasarettsläkare de, som vore födda före 1859,

icke vara berättigade inträda som delägare i kassan. Af nuvarande

lasarettsläkare äro 38 födda före 1859. Under antagande att detta antal

är oförändradt den 1 januari 1904 och att desse alla uppnå en ålder

af 65 år, skulle den på statsverket belöpande andel i kostnaden för deras

pensionering uppgå till sammanlagdt 57,000 kronor. Denna summa, som

således betecknar den siffra, till hvilken statsverkets utgifter för dessa

öfveråriga läkares pensionering under nyss angifna antaganden skulle

uppgå, kommer dock, antagligen betydligt reducerad, att fördelas på

flere år allt efter som de olika individerna inträda i pensionsåldern.

Af dessa 38 lasarettsläkare hafva den 1 januari 1904 åtta redan uppnått

65 års ålder. Den på staten belöpande andel i kostnaden för dessas

pensionering skulle uppgå till 12,000 kronor årligen. Af de öfrige äldre

lasarettsläkarne äro födda: en 1840, två 1841, en 1842, en 1844, en

1848, två 1849, tre 1850, tre 1851, två 185q2, två 1853, en 1854, en

1855, två 1856, tre 1857 och fem 1858. Återstående antalet af nuvarande

lasarettsläkare, sålunda födda under eller efter 1859, utgör 28.

Under antagande att denna siffra är oförändrad den 1 januari 1904 och

att de alla ingå i pensionskassan, skulle den årliga kostnaden för deras

pensionering för statsverket utgöra 5,600 kronor förutom statsverkets

andel i tilläggsafgifterna. Af dessa 28 läkare äro en född 1859, fyra

1860, fyra 1861, tre 1862, två 1863, sex 1864, två 1865, en 1866,

fyra 1867 och en 1868. Den på staten belöpande tredjedel af tilläggsafgifterna

— ifall afgiften erlägges kvartalsvis till 60 års ålder — blir

för dessa 28 läkare sammanlagdt 2,861 kronor 20 öre årligen.

Statsverkets kostnader för pensioneringen skulle sålunda under

angifna förutsättningar år 1904 uppgå till sammanlagdt 20,461 kronor

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

43

20 öre. Under de följande åren kommer siffran efter all sannolikhet

att ökas för att så småningom sänka sig och slutligen nedgå till det

belopp, som betingas allenast af statsverkets årsbidrag, 200 kronor, för

hvarje lasarettsläkare eller, om antalet blir oförändradt, 13,200 kronor.

Huru under mellantiden summorna för hvarje år komma att ställa sig, är

naturligen beroende på nuvarande lasarettsläkares afgång och torde icke på

förhand kunna med någon säkerhet bestämmas. För att möta de utgifter,

som skulle komma att drabba statsverket för deltagandet i kostnaden för

lasarettsläkarnes pensionering, synes sålunda hos Riksdagen böra äskas

ett förslagsanslag, hvars belopp, med hänsyn till hvad jag nyss anfört i

fråga om den möjliga storleken af dessa utgifter, torde till en början böra

föreslås till 25,000 kronor att årligen utgå från och med år 1904.»

Utskottet finner det vara ådagalagdt, såväl att ett ordnadt pensioneringsväsende

bör inrättas för lasarettsläkarne, som ock att staten

billigtvis bör bidraga till pensioneringskostnadernas bestridande. Vid

pröfning af det nu framlagda förslaget har utskottet icke funnit anledning

att emot de ifrågasatta bestämmelserna framställa någon erinran,

och lår alltså utskottet i allo biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer därför,

att Riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts

i ämnet gjorda framställning,

dels för en anstalt, afsedd att bereda pension åt

lasarettsläkare, godkänna följande hufvudgrunder:

anstalten, hvilken benämnes lasarettsläkarnes

pensionskassa och träder i verksamhet med år 1904,

. bar till ändamål att bereda pensioner åt ordinarie

lasarettsläkare vid hvarje länslasarett och hvarje på

likartadt sätt. anordnad sjukvårdsinrättning, hvilken

äges och, helt eller delvis, underhålles af landsting

eller stad, som’ icke i landsting deltager, och hvilken

icke är att hänföra till sjukstuga;

kassans delägare utgöras af dels hvar och en,

som, efter det kassan trädt i verksamhet, första gången

utnämnts till lasarettsläkare, dels ock dessförinnan

utnämnd lasarettsläkare, hvilken vid den tid kassan

träder i verksamhet ännu ej fyllt fyrtiofem år och

som inom ett år, efter det kassan trädt i verksamhet,

anmäler sin önskan att inträda i densamma;

läkarne vid de kommunala sjukvårdsinrättnin
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

garna i Stockholm och Göteborg, vid Stockholms stads

och läns kurhus, vid sjukhusen i Uppsala och Lund

samt vid lasarettet i Norrköping må icke vara delägare

i kassan;

de för kassans ändamål erforderliga kostnader

bestridas af delägarne, landsting eller stad, som icke

i landsting deltager, samt staten;

hvarje delägare betalar årligen till kassan 200

kronor; därjämte skall för hvarje delägare, hvilkens

ålder vid inträdet i kassan öfverstiger trettiofem år,

till kassan inbetalas en tilläggs afgift enligt den vid

punkten 2 under tionde hufvudtiteln i statsverkspropositionen

intagna tabell;

tilläggsafgift betalas för delägare, som, efter det

kassan trädt i verksamhet, första gången utnämnts till

lasarettsläkare, af delägaren själf, men, beträffande

annan delägare, till en tredjedel af delägaren, till en

tredjedel af det landsting eller den i landsting icke

deltagande stad, som äger lasarettet, och till en tredjedel

af staten;

hvarje landsting äfvensom stad, som icke deltager

i landsting, skall till kassan årligen inbetala 200 kronor

för hvarje lasarettsläkarebefattning vid hvarje, landstinget

eller staden tillhörigt lasarett;

enahanda årliga afgift erlägges af staten till

kassan för hvarje lasarettsläkarebefattning af nyssnämnda

beskaffenhet;

för lasarettsläkarebefattning, hvilkens innehafvare

icke är delägare i kassan, erlägges icke afgift till kassan;

berättigad till årlig pension af 4,000 kronor

blifver delägare vid fyllda sextiofem lefnadsår, vid

hvilken ålder han ock är skyldig att från tjänsten afgå;

delägare, som fyllt sextio år och som på grund

af sjukdom eller försvagad hälsa önskar från tjänsten

afgå före uppnådd pensionsålder, är berättigad till afkortad

årlig pension, som utgör för delägare, hvilken fyllt

60 men ej 61 år .......................................... 2,250 kronor

61

■3)

62

» .....................

..................... 2,500

62

»

»

63

» .....................

..................... 2,800

63

»

))

64

» .....................

..................... 3,150

»

64

»

»

65

» .....................

..................... 3,550

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

45

kassan förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning, enligt de närmare föreskrifter,

som meddelas af Konungen;

dels medgifva, att lasarettsläkare, hvilkenslefnadsålder

vid den tid, då lasarettsläkarnes pensionsinrättning

träder i verksamhet, öfverstiger 45 år och hvilken är

innehafvare af sådan lasarettsläkarebefattning, som, enligt

ofvan angifna grunder, skolat medföra delägareskap

i kassan, skall, såvidt han omedelbart efter uppnådda

65 lefnadsår och 25 tjänstår som läkare, däraf minst

20 såsom ordinarie lasarettsläkare, eller, därest han vid

sagda tidpunkt redan uppnått nämnda lefnads- och

tjänstår, omedelbart därefter, afgår från sin tjänst, vara

berättigad att vid afskedstagandet erhålla en årlig pension

af 3,000 kronor, däraf 1,500 kronor betalas af vederbörande

landsting eller stad och 1,500 kronor af

staten;

dels ock för gäldande af statens andel, enligt förenämnda

grunder och i öfrigt gjorda beräkningar, i kostnaden

för pensionering af lasarettsläkare anvisa ett förslagsanslag

å 25,000 kronor att årligen utgå från och

med år 1904.

6:o) Under tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts uti punkten

3 af tionde hufvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning

hemställer utskottet,

att Riksdagen må för beredande af delaktighet

i lärarnes vid elementarläroverken änke- och pupillkassa

åt innehafvarne af två nya lektorat vid Chalmers

tekniska läroanstalt och en ny lärarebefattning

vid gymnastiska centralinstitutet samt åt lärarepersonalen

vid de tre nyupprättade femklassiga allmänna läroverken

i Stockholm, Göteborg och Malmö bevilja ett

belopp af 2,715 kronor till höjning af det såsom bidrag

till pensionering af änkor och barn efter lärare

vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier med

mera för närvarande utgående belopp, 79,816 kronor,

så att detta bidrag kommer att uppgå till 82,531 kronor.

Ang. höjning af

statsbidraget

till lärarnes

vid elementarläroverken

änke- och

pupillkassa.

[3.]

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. kostnaden

för förvaltningen

af småskolelärares

m,

fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

[4-]

Ang. statsbidrag

till pensionering

af

lärarinnor vid

högre flick- och

samskolor.

[5.]

7:o) I enlighet med Kungl. Maj:ts i punkten 4 af denna hufvudtitel

gjorda framställning hemställer utskottet,

att Riksdagen, i afseende å kostnaderna för småskolelärares

m. fl. åiderdomsunderstödsanstalts förvaltning

och verksamhet under år 1904, må medgifva:

att Kungl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma

de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr

blifva erforderliga; samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för

anstaltens utgifter i öfrigt under samma år erforderliga

medel må af Kungl. Maj:t, i den mån influtna

afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel

såsom förskott, att antingen ersättas af berörda

afgifter, i den mån de under året ingå, eller, därest

dessa afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga,

anmälas till ersättande af Riksdagen.

8:o) Kungl. Maj:t har i punkten 5 under denna hufvudtitel föreslagit

Riksdagen att dels medgifva, att till svenska lärarinnornas pensionsförening

måtte utgå ett årligt bidrag af 30 kronor för hvarje

lärarinna vid högre skola för kvinnlig ungdom eller samskola, som icke

vore delägare i pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre

skolor för kvinnlig ungdom, med villkor att af eller för benne i pensionsföreningen

under näst föregående år insatts minst 60 kronor samt

att berörda bidrag tillgodofördes vederbörande lärarinna;

dels ock, till bestridande af såväl detta statsbidrag som det förut

pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig

ungdom beviljade, anvisa ett förslagsanslag med titel: »Bidrag till

pensionering af iärarinnor vid högre flick- och samskolor» å 19,000

kronor.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 19 december

1902 innehåller i detta ämne följande yttrande af departementschefen:

»Med bifall till Eders Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen till

1902 års riksdag gjorda framställning medgaf Riksdagen, att från det

under åttonde hufvudtitelu uppförda anslaget till högre skolor för kvinnlig

ungdom, hvilket anslag af Riksdagen höjdes från dess förutvarande

belopp, 200,000 kronor, till 347,500 kronor, finge lämnas ett årligt bidrag

till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

47

för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 30 kronor för hvar och en af

de delägare, som erlade årsafgift.

Nu har jämväl en annan anstalt för pensionering af lärarinnor

framträdt med anspråk på statsbidrag, i det att uti underdånig skrifvelse

den 30 juni 1902 styrelsen för svenska lärarinnornas pensionsförening

anhållit, att Eders Kungl. Maj:t ville bereda pensionsföreningen

anslag af statsmedel att under de villkor och den kontroll, Eders Kungl.

Maj:t kunde finna skäl föreskrifva,” utgå såsom bidrag till pensionering

af lärarinnor vid högre flickskolor och samskolor med lika belopp, som

för samma ändamål nu vore eller framdeles kunde varda beviljade åt

pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig

ungdom.

Innan jag ingår i redogörelse för det ytterligare innehållet i

denna skrifvelse, tillåter jag mig i korthet erinra om de omständigheter,

hvarunder det sistnämnda pensionsinrättning beviljade statsbidrag

tillkommit, och om hvad i öfrigt därmed står i sammanhang.

Enligt de af Eders Kungl. Maj:t genom nådiga resolutioner den

26 maj 1887 och den 8 oktober 1897 för pensionsinrättningen fastställda

stadgar har densamma, hvars ändamål är att bereda pensioner

åt lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, till delägare

dels dem af dessa skolor, som förbundit sig att erlägga årsafgifter

för en eller flera vid skolan anställda lärarinnor, dels ock vid

sådana skolor anställda lärarinnor, som äro ogifta, uppnått tjugufem

års ålder och i pensionsinrättningen vunnit inträde. Årsafgift för

lärarinna, som i pensionsinrättningen vunnit inträde, erlägges med 30

kronor af den skola, vid hvilken hon är anställd, och med 30 kronor

af henne själf, hvarjämte lärarinna, som, då hon ingår såsom delägare

i pensionsinrättningen, är äldre än tjugufem år, har att vid sitt inträde

erlägga retroaktivafgift enligt i stadgarna angifven tabell. Pensionen

utgår med 400 kronor om året från och med kvartalet näst efter det,

hvarunder pensionären uppnått femtiofem års ålder.

På hösten 1895 gjordes framställning om statsbidrag för pensionsinrättningen.

Uti underdånig skrifvelse den 28 september 1895 anförde

pensionsinrättningens styrelse, att det vid granskning af 1894 års

räkenskaper visat sig, att en brist af 14,818 kronor 7 öre uppstått

för pensionsinrättningen, samt att denna brist framdeles komme att

ökas, i den mån befintliga värdepapper måste utbytas mot andra, som

lämnade lägre ränta; och anhöll styrelsen, att Eders Kungl. Maj:t vid

aflåtande till Riksdagen af nådig proposition om höjning af det till

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

högre skolor för kvinnlig ungdom uppförda anslag täcktes föreslå Riksdagen

att däraf äfven måtte kunna anvisas det belopp, som Eders

Kungl. Maj:t kunde finna tillräckligt för att trygga pension sinrättningens

förbindelser. Sedan statskontoret i häröfver afgifvet utlåtande beträffande

det ifrågasatta statsunderstödets storlek yttrat att, då enligt

lifförsäkringsbolagens tabeller en tjugufemårig kvinna både att erlägga

en årspremie af 85 kronor 71 öre för att vid femtiofem års ålder erhålla

en lifränta af 400 kronor, en fyllnadsafgift af 10 kronor icke

borde kunna anses för högt tilltagen, föreslog Eders Kungl. Maj:t i

statsverkspropositionen till 1896 års Riksdag, att af anslaget till högre

skolor för kvinnlig ungdom måtte kunna anvisas, bland annat, ett årligt

bidrag till pensionsinrättningen, motsvarande högst 10 kronor för hvar

och en af de delägande lärarinnor, som erlade årsafgift. Denna framställning

bifölls af Riksdagen; och har Eders Kungl. Maj:t sedermera

årligen efter inhämtande af uppgifter angående antalet lärarinnor, livilka

såsom delägare i pensionsinrättningen erlagt årsafgift, af nämnda anslag

anvisat häraf betingadt belopp såsom bidrag till pensionsinrättningen.

På uppdrag af ett i Stockholm år 1901 hållet möte med föreståndare

och föreståndarinnor vid Sveriges högre flick- och samskolor

afläts samma år till Eders Kungl. Maj:t en underdånig petition därom

att, då berörda pensionsbelopp af 400 kronor vore alltför ringa, helst

i jämförelse med den pension, som åtnjötes af folkskolans lärarinnor

eller andra i det allmännas tjänst anställda kvinnor med mindre omfattande

utbildning än de högre flickskolornas lärarinnor, men någon

förhöjning af skolornas och lärarinnornas bidrag icke gärna kunde

ifrågasättas, det bidrag, som af förenämnda anslag utginge till pensionsinrättningen,

måtte kunna höjas till 50 kronor för hvarje lärarinna,

hvarigenom enligt petitionärernas beräkning pensionsbeloppet skulle

kunna ökas till 600 kronor.

Med stöd af en utaf professorn A. Lindstedt verkställd utredning

angående den höjning i årsafgifter, som en dylik ökning i pensionsbeloppet

skulle kräfva, anhöll sedermera pensionsinrättningens styrelse

i underdånig skrifvelse den 17 november 1901, att Eders Kungl. Maj:t

ville för pensionens höjande till 600 kronor af Riksdagen äska ett anslag,

hvarifrån till förmån för de lärarinnor, för eller af livilka afgifter

erlades till sammanlagdt belopp af 60 kronor årligen, måtte kunna till

pensionsinrättningen anvisas dels ett årligt bidrag af 105 kronor fölen

hvar af dem, som före utgången af år 1900 inträdt såsom delägare,

dels ock ett årligt bidrag af 60 kronor för hvarje lärarinna, som efter

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets l ''tlåtande N:o 11.

49

nyssnämnda tid inträdt eller komme att inträda såsom delägare i pensionsinrättningen.

Statskontoret, hvars utlåtande infordrades öfver sistnämnda framställning,

anförde däruti, bland annat, att, för att om möjligt nå den

åsyftade höjningen af pensionsbeloppet, det blefve nödigt att öka statens

bidrag åtminstone så mycket, att det komme att motsvara en tredjedel

af samtliga årsafgifter och således för hvarje delägande lärarinna utgå

med högst hälften af den årsafgift, som af eller för henne erlades,

hvarvid dock för statsbidraget borde fastställas ett maximum af 50

kronor, äfvensom att statskontoret icke för det dåvarande ansåge anledning

föreligga, att för ifrågavarande ändamål uppföra särskildt, anslag,

utan borde anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom för ändamålet

höjas med erforderligt belopp, förslagsvis 15,000 kronor.

Vid ärendets föredragning inför Eders Kungl. Maj:t yttrade dåvarande

departementschefen: Han funne den önskan om pensionsbeloppets

höjning till 600 kronor årligen, som uttalats af pensionsinrättningens

styrelse, högeligen behjärtansvärd och skulle gärna vilja bidraga

till dess förverkligande. Men å ena sidan vore de belopp, som för

detta ändamål föreslagits skola utgå af statsmedel, icke obetydliga och

å andra sidan skulle de endast komma ett mindretal af de fast anställda

lärarinnorna till godo. Af de 777 föreståndarinnor och lärarinnor med

fasta årslöner, som höstterminen 1900 tjänstgjorde vid våra statsunderstödda

högre Hick- och samskolor, voro nämligen icke liera än 285

delägare i berörda pensionsinrättning. Departementschefen ansåge visserligen

såsom ett framtidsmål, att samtliga fast anställda lärarinnor

blefve delägare i nämnda pensionsinrättning, men detta syntes icke

kunna ske på annat sätt, än att de nytillkomna lärarinnorna blefve

villiga eller skyldiga att däri inträda; ty i följd af de höga retroaktivafgifterna

blefve det sannolikt omöjligt för äldre lärarinnor att annat

än i undantagsfall vinna inträde i pensionsinrättningen. På något

sätt borde man väl dock sörja äfven för dessa äldre lärarinnors ålderdom;

och det kunde ej förtänkas dem, om de funne det hårdt och

obilligt, därest staten med betydliga belopp understödde dem, som tillhörde

pensionsinrättningen, men lämnade dem själfva utan allt understöd

i berörda afseende. Dä emellertid ingen utredning förelåge angående

de nära 500 lärarinnor, hvilka icke tillhörde den ifrågavarande pensionsinrättningen,

kunde för det dåvarande intet för dem i detta hänseende

göras. I anledning häraf vore departementschefen benägen att äfven

uppskjuta frågan om meranämnda pension''inrättnings understödjande.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

r>o

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Men af den utredning, som af Lindstedt utförts angående pensiousinrättningens

ställning, framginge, att denna ställning ingalunda kunde

sägas vara god. Och så snart tvifvel uppstode om en dylik inrättnings

förmåga att fullgöra sina förbindelser, skulle de betänksammare afskräckas

från att däri söka inträde, och hoppet att så småningom få

alla här afsedda lärarinnor pensionerade genom denna inrättning skulle

sålunda gå om intet. Det vore därför af synnerlig vikt, att inrättningens

ställning så stärktes, att någon tvekan med afseende på dess

solvens icke kunde förekomma. För detta ändamål vore erforderligt,

men också fullt tillräckligt, att staten höjde sitt bidrag från 10 till 30

kronor årligen för hvarje lärarinna, som tillhörde pensionsinrättningen.

Med afseende å beräkningen af det för ett dylikt förhöjdt statsbidrag

erforderliga anslagsbelopp vore att märka, att antalet delägare, sedan

statsbidrag år 1896 beviljades pensionsinrättningen, varit i rask stigning;

och denna stigning kunde man antaga blifva ännu större, om ökadt

statsbidrag medgåfves inrättningen. Under sådan förutsättning kunde

därför delägareantalet vid slutet af näst därpå följande treårsperiod

uppskattas till minst 360; och då det årliga statsbidraget för hvarje

delägare föreslagits till 30 kronor, skulle således för nämnda period

såsom bidrag till pensionsinrättningen erfordras en årlig summa af

omkring 10,000 kronor.

I skrifvelse den 15 maj 1902 angående regleringen af utgifterna

under riksstatens åttonde hufvudtitel anmälde Riksdagen, att Riksdagen

ansett sig böra bifalla förslaget, att till omförmälda pensionsinrättning

skulle lämnas visst årligt bidrag, ehuru det icke undgått Riksdagens

uppmärksamhet, att endast ett fåtal bland lärarinnorna, och dessa i allmänhet

jämförelsevis unga, skulle häraf draga fördel, under det att

för de äldre lärarinnorna möjligheten att erhålla pension icke enligt

Eders Kungl. Muj:ts förslag skulle underlättas; och medgaf således

Riksdagen, på sätt jag förut omnämnt, att ett årligt bidrag finge lämnas

till pensionsinrättningen, motsvarande högst 30 kronor för hvar och en

af de delägare, som, erlade årsafgift.

Då jag nu återgår till den framställning om statsbidrag, som gjorts

af styrelsen för svenska lärarinnornas pensionsförening, tillåter jag mig

att, med ledning af de utaf Eders Kungl. Maj:t den 29 maj 1885 för

denna pensionsförening fastställda stadgar med däri sedermera vidtagna

och af Eders Kungl. Maj:t godkända ändringar, samt af den redogörelse,

som i styrelsens underdåniga skrifvelse innehålles, till en början meddela

följande. Föreningen, hviken börjat sin verksamhet år 1855, har

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets inlåtande N:o 11.

51

till ändamål att åt svenska lärarinnor bereda lifränta (pension) vid fyllda

femtiofyra års ålder. Föreningen förbinder sig dock icke att till sina

delägare utbetala pension till visst, på förhand bestämdt belopp, utan

beror pensionens storlek på storleken af de inbetalningar, en hvar delägare

under årens lopp verkställt. I detta liksom äfven i andra afseenden

säger styrelsen öfverensstämmelse råda mellan pensionsföreniogens

stadgar och stadgarna för rånte- och kapitalförsäkringsanstalien i Stockholm.

Inträde i föreningen kan vinnas af sådan kvinna under fyrtiofem

års ålder, som antingen styrker sig hafva fullständigt genomgått något

seminarium för lärarinnor, i hvilket fall förklaring bör lämnas, att inträdessökanden

ämnar ägna sig åt lärarinnekallet, med uppgift om tiden,

då hon börjar sin verksamhet inom detsamma, eller ock visar sig hafva

under minst två år tjänstgjort såsom lärarinna, i familj, skola eller

såsom privatlärarinna, därvid dock den undervisning, den sistnämnda

meddelat, bör hafva omfattat ett eller flera fullständiga läro- eller öfningsämnen

med en så vidsträckt undervisningstid, att hennes egentliga verksamhet

kan anses vara lärarinnekallet. Föreskrift om minimiålder för inträde

eller om retroaktivafgiffer förekommer icke. Delägare är skyldig att

verkställa årliga insättningar till belopp af minst 15 kronor antingen

under tjugufem år eller till uppnådda femtiofyra år, dock att, enligt

bestämmelse i § 4 mom. 2 af stadgarna, den, som insatt 375 kronor

eller verkställt inbetalningar, hvilkas sammanlagda belopp med ränteoch

arfsvinst uppgår till minst 800 kronor, är från vidare inbetalning

befriad. Med ingången af det kalenderår, hvarunder delägare fjdler

femtio fem år, inträder hon i lifränteklassen och erhåller sedermera årlig

pension med minst 7 procent, högst 9 procent af den behållning, hvarmed

hon ingår i denna klass, hvilken behållning utgöres af samtliga

hennes gjorda insättningar, arfsvinst efter med döden afgångna delägare

och andel af andra medel, som jämlikt stadgarna böra behandlas

såsom arfsvinst, äfvensom ränta å de delägaren tillgodoförda beloppen.

Det högsta belopp, delägare får hafva innestående hos föreningen är

6,000 kronor, men säger sig styrelsen vara betänkt på att få detta

belopp förhöj dt. Den högsta pension, delägare för närvarande kan få

uppbära, utgör alltså 540 kronor.

Till stöd för sin underdåniga framställning om statsunderstöd

har styrelsen i hufvudsak anfört följande.

Antalet delägare i pensionsföreningen vore för närvarande omkring

500. Pensionstagarnas antal uppginge till 121, af hvilka 35 redan

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Uppburit pension, då föreningens stadgar år 1885 antagits. Till de

öfriga 86 utginge pensioner med följande belopp, nämligen

till 5 med högsta beloppet 540 kronor,

11

2

n

belopp mellan

400

och 540

kronor,

11

5

V)

y

11

300

11

400

ii

11

10

V)

11

11

200

11

300

ii

11

41

V)

y

11

100

11

200

ii

11

17

11

# v

y

50

11

100

,, och

11

6

11

mindre

belopp

än

50

kronor

De fördelar, som pension sföreningen beredde sina delägare, vore ganska

afsevärda, i det att dels insättningarna, intill dess delägare inträdde i

lifränteklassen, hittills kunnat förräntas med i medeltal något öfver

5 %, dels lifräntorna (pensionerna) utginge efter betydligt högre procentsats,

för närvarande 9 %) än i andra försäkringsanstalter, såsom

exempel hvarpå kunde anföras, att lifränta utbetalades af bolaget Thulo

vid motsvarande ålder efter 6,538 3 % samt af rärite- och kapitalförsäkringsanstalten

vid en ålder af femtiosex år efter 63/4 %. Att lärarinnorna

själfva uppskattade dessa fördelar, framginge däraf, att omkring 120

lärarinnor, för hvilka skolorna betalade årsafgifter, växlande mellan 15

och 150 kronor, föredragit att ingå i denna förening i stället för i

pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig

ungdom. Äfven om sistnämnda pensionsinrättning skulle erhålla

ytterligare ökadt statsbidrag och därigenom sättas i tillfälle att bereda

sina delägare högre pension än den nuvarande al'' 400 kronor, förblefve

dock, i synnerhet så länge pensionsinrättningens nuvarande stadgar

fortfore att gälla, en sådan anstalt som svenska lärarinnornas pensionsförening

af behofvet påkallad för en stor del af nyssnämnda skolors

lärarinnor, i det att många af dessa på grund af betungande retroaktivafgifter,

läroverkets oförmåga att bidraga till pensionsafgifterna eller

af annan anledning vore förhindrade att vinna inträde i pensionsinrättningen.

För åstadkommande af utredning, i hvad mån åtgärder vidtagits

för pensionering af lärarinnorna vid de högre flickskolorna, hade styrelsen

under vårterminen 1902 hos de för styrelsen kända högre flickskolorna

i riket begärt vissa uppgifter i sådant hänseende; och hade

dylika uppgifter, afseende tillhopa 985 lärarinnor, inkommit från 92

af de enligt nådiga brefvet den 17 november 1899 med statsbidragunderstödda

99 skolorna äfvensom från 22 andra flick- och samskolor.

Af dessa uppgifter framginge, att af nyssnämnda 985 lärarinnor 227

tillhörde endast pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

53

skolor för kvinnlig ungdom, 182 tillhörde endast svenska lärarinnornas

pensionsförening, 36 tillhörde båda nämnda pensionsanstalter, 76 hade

gjort eller gjorde fortfarande inbetalningar i annan pensions- eller lifränteanstalt

och 20 erhölle bidrag af vederbörande skola utan att vara

delägare i pensions- eller lifränteanstalt, medan för de återstående 444

lärarinnornas pensionering intet åtgjorts. Af nu ifrågavarande lärarinnor

voro således 45 % delägare i någondera eller båda pensionsanstalterna

för lärarinnor; för pensionering på annat sätt, vore det, åtminstone

i någon mån, sörjdt för 10 %\ men för 45 % vore i detta afseende alls

intet åtgjordt. Af dessa sistnämnda vore 12 födda före år 1847, 33

födda under åren 1847 —1856, 110 födda under åren 1857 —1866, 153

födda under åren 1867 —1876 samt 136 födda efter år 1876. De 45

lärarinnor, som vore födda före år 1857, vore redan för gamla att kunna

vinna inträde i pensionsföreningen. Äfvenledes vore de på grund af

de höga retroaktivafgifterna i de flesta fall förhindrade från inträde i

pensionsinrättningen. Sistnämnda förhållande gällde äfven med afseende

å de 110 lärarinnor, som vore födda under åren 1857—1866, samt en

stor del af de 153 lärarinnor, som vore födda under åren 1867—1876.

Med beräkning att af de 399 lärarinnor, som vore födda efter år 1856

och för hvilkas pensionering intet åtgjorts, knappt en tredjedel eller

133 komme att ingå i pensionsföreningen, skulle, med tillägg af de

förutnämnda 182 nuvarande delägarna i pensionsföreningen, det antal

delägare, för h vilket det begärda statsbidraget skulle utgå, sannolikt

komma att utgöra högst 300. Styrelsen förutsatte naturligtvis samma

villkor rörande lärarinnornas kompetens och egna bidrag m. in., som

gällde för bidrag af statsmedel till delägare i pensionsinrättningen,

samt att i öfrigt äfven bestämmelserna rörande statsbidrag till pensionering

af sjuksköterskor skulle i tillämpliga delar kunna gälla.

Efter nådig remiss har statskontoret den 8 oktober 1902 i ärendet

sig yttrat och därvid — efter erinran hurusom vid föredragning

inför Eders Kungl. Maj:t af frågan om höjdt statsbidrag åt pensionsinrättningen

för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom

framhållits önskvärdheten däraf, att äfven de vid dessa skolor

anställda lärarinnor, hvilka icke tillhörde pensionsinrättningen, bereddes

understöd af statsmedel för deras pensionering, och att jämväl

Riksdagen gjort en antydan i enahanda riktning — anfört följande.

Genom bifall till den af styrelsen för pensionsföreningen nm gjorda

ansökning skulle berörda önskemål i ganska afsevärd i omfattning

tillgodoses, om också frågan om de högre flickskolornas lärarinnekårs

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

pensionering icke kunde anses därigenom blifva slutligen löst. Antalet

sådana delägare i pensionsföreningen, som vore vid högre flickeller

samskolor anställda utan att vara delägare jämväl i pensionsinrättningen,

utgjorde enligt styrelsens uppgift 182 och komme helt

säkert, om statsbidrag beviljades, att ytterligare ökas med en hel del

sådana lärarinnor, som af en eller annan anledning icke kunde eller

ville blifva delägare i pensionsinrättningen. Särskildt ville statskontoret

framhålla, att genom statsbidragets beviljande möjlighet skulle

beredas för sådana lärarinnor, som med hänsyn till alltför betungande

retroaktivafgifter ej kunde söka inträde i pensionsinrättningen, att likväl

erhålla statsunderstöd för sin pensionering. Statskontoret ville

därför för sin del tillstyrka, att äfven pensionsföreningen erhölle understöd

af allmänna medel. Da emellertid denna förening, i olikhet med

pensionsiurättningen, stode öppen äfven för privatlärarinnor, borde rätten

till statsbidrag, såsom ock pensionsföreningens styrelse förutsatt, inskränkas

till att gälla blott de delägare, som vore vid högre flickskolor

eller samskolor anställda. Måhända kunde det ifrågasättas att

ännu ytterligare begränsa denna rätt till de delägare, som vore anställda

vid med statsmedel understödd dylik skola. Men då någon sådan

inskränkning icke ägt rum i fråga om pensionsinrättningen, ansåge

statskontoret billigheten kräfva, att äfven de vid öfriga högre flick- och

samskolor anställda lärarinnor kunde såsom delägare i pensionsföreningen

undfå statsbidrag till sin pensionering; och syntes detta så mycket

mindre böra möta betänkligheter, som antalet skolor, hvilka ej åtnjöte

statsbidrag, vore jämförelsevis litet och sannolikt komme att mer och

mer förminskas. Hvad anginge statsunderstödets storlek, borde detta

bestämmas till högst 30 kronor om året för hvarje delägare, därvid

emellertid, då enligt pensionsföreningens stadgar de årliga insatserna

icke vore bestämda till vissa belopp, utan kunde nedgå ända till 15

kronor, samt anledning ej torde föreligga att bereda pensionsföreningens

delägare större statsbidrag i förhållande till de årliga insättningarna

än pensionsinrättningens medlemmar, det borde stadgas, att statsbidraget

ej finge öfverstiga hälften af det belopp, som af eller för delägare

under näst föregående år i pensionsföreningen insatts. Rättvisan

syntes dock kräfva, att sådan delägare, som på grund af § 4

mom. 2 i föreningens stadgar för ett eller flere år icke verkställt inbetalning,

likväl finge för dessa år åtnjuta åtminstone något bidrag. Att

söka erhålla någon fullt rättvis beräkningsgrund för sådant statsbidrag

skulle emellertid enligt statskontorets mening föranleda till alltför invecklade

bestämmelser. Statskontoret inskränkte sig därför till att

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

55

föreslå, det sådan delägare finge för ifrågavarande år åtnjuta statsbidrag,

motsvarande hälften af den eljest föreskrifna årliga minimiinsatsen

af 15 kronor eller således 7 kronor 50 öre. Då sådan lärarinna, som

vore delägare i båda ifrågavarande pensionsanstalter, icke skäligen

borde åtnjuta dubbla statsbidrag, syntes förbehåll i sådant syfte böra

meddelas.

Statskontoret anför vidare: Pensionsföreningens styrelse hade

uppgifvit det antal delägare i föreningen, för hvilket statsbidrag borde

beräknas, till högst 300. Då emellertid någon tillförlitlig beräkning

härutinnan näppeligen kunde uppgöras och i hvarje fäll mötte större

svårigheter än en sådan beräkning i fråga om pensionsinrättningens

delägare, ansåge statskontoret medel för ifrågavarande ändamål icke

vidare böra beredas genom någon höjning af anslaget till högre skolor

för kvinnlig ungdom, utan syntes lämpligast vara att, på sätt som skett

i fråga om det till sjuksköterskors pensionering beviljade statsbidrag,

ett särskild! förslagsanslag för ändamålet anvisades under riksstatens

tionde hufvudtitel. För sådan händelse torde anslaget till högre skolor

för kvinnlig ungdom icke heller vidare böra tagas i anspråk för det

åt pensionsiurättningen beviljade understöd, utan det härför beräknade

belopp af 10,000 kronor öfverföras till det föreslagna nya anslaget,

hvilket kunde benämnas »bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre

Hick- och samskolor». Med hänsyn till nuvarande antalet af de lärarinnor

vid dessa skolor, som vore delägare i de båda ifrågavarande pensionanstalterna,

samt äfven därtill att, om de af statskontoret föreslagna

villkor godkändes, de årliga statsbidragen till pensionsföreningens

delägare i åtskilliga fall torde komma att utgå med lägre belopp än

30 kronor, kunde antagas, att tre fjärdedelar af nyssnämnda belopp å

10,000 kronor vore tillräckligt för understöden åt pensionsföreningen,

hvadan förslagsanslagets belopp skulle kunna upptagas till 17,500

kronor.

Med åberopande af hvad sålunda anförts hemställer statskontoret,

det Fders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att dels medgifva,

det svenska lärarinnornas pensionsförening finge för hvarje sådan delägare

i föreningen, som vore vid högre flickskola eller samskola inom

riket fast anställd och icke vore delägare i pensionsinrättningen för

lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, såsom tillskott

till lärarinnas behållning i pensionsföreningen undfå statsbidrag

med högst 30 kronor årligen, dock icke med belopp, öfverstigande hälften

af hvad som för nästföregående år af eller för lärarinnan blifvit i

pensionsföreningen insatt, med iakttagande att, där lärarinna på grund

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

af § 4 inom. 2 i pensionsföreningens stadgar icke för sagda år verkställt

någon inbetalning, statsbidrag likväl utginge med 7 kronor 50

öre, dels ock för såväl detta statsbidrag som det förut pensionsinrättningen

för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom

beviljade under riksstatens tionde hufvudtitel anvisa ett förslagsanslag

å 17,500 kronor med benämning: »Bidrag till pensionering af lärarinnor

vid högre flick- och sa in skolor»; och borde i händelse af bifall härtill

anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom minskas med 10,000

kronor.

I likhet med min företrädare anser jag såsom ett eftersträlvansvärdt

framtidsmål, att samtliga vid högre flickskolor och samskolor fast

anställda lärarinnor må blifva delägare i pensionsinrättningen för lärarinnor

vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, men tror, liksom

han, att detta mål endast småningom kan förverkligas, då dot i följd

af de höga retroaktivafgifterna ej gärna kan blifva möjligt för äldre lärarinnor

att annat än i undantagsfall vinna inträde i nämnda pensionsiurättning.

Då det emellertid måste anses både billigt och rättvist, att

på något sätt sörjes äfven för dessa äldre lärarinnors ålderdom, och då

det förslag, som i nämnda syfte gjorts af styrelsen för svenska lärarinnornas

pensionsförening och som af statskontoret tillstyrkts, synes mig

i det hela ändamålsenligt, finner jag mig böra förorda detsamma. Men då

jag anser, att de lärarinnor, som höra till den ena eller andra pensionsanstalten,

böra, så vidt möjligt, likställas med afseende på statsunderstödet

och villkoren för detsamma, anser jag, i motsats mot statskontoret,

att statsunderstödet för lärarinna, som tillhör svenska lärarinnornas pensionsförening,

städse må utgå med 30 kronor om året, men endast under

förutsättning, att af eller för henne insatts minst 60 kronor. Gåfves

nämligen statsunderstöd äfven vid mindre insättningar, skulle möjligen

å ena sidan åtskilliga lärarinnor, som eljest vore oförhindrade att ingå

i pensionsinrättningen, nöja sig med att göra mindre insättningar i

pensionsföreningen, då ju dock sålunda något blifvit gjordt för deras

ålderdom och statsbidrag erhållits, och å andra sidan skulle de pensionsbelopp,

som kunde vinnas genom mindre insättningar, blifva alltför

otillräckliga för sitt ändamål.

Däremot anser jag i likhet med statskontoret, att statsunderstöd

för lärarinna, som är delägare i pensionsinrättningen, icke tillika må

utgå till pensionsföreningen samt att understöden till båda pensionsanstalterna

böra utgå af ett för ändamålet beviljadt förslagsanslag, hvilket

ju då lämpligen bör upptagas under riksstatens tionde hufvudtitel.

Beträffande storleken af detta förslagsanslag synes det böra beräknas

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

57

till 19,000 kronor, nämligen 10,000 kronor för pensionsinrättningen ock

9,000 kronor för pensionsföreningcn. Hela detta belopp kommer måhända

under de båda första åren icke att utgå, men därefter torde det

till fullo komma att tagas i anspråk. Jag är nämligen öfvertygad om

att, sedan lärarinnorna genom de ökade statsbidragen till skolorna fått

sin ekonmiska ställning förbättrad och kommit till insikt om den stora

fördel, inträde i endera af de båda pensionsanstalterna medför, de skola

talrikt och med tacksamhet begagna sig däraf.

Varder ifrågavarande statsbidrag uppfördt såsom ett särskildt anslag,

borde till följd däraf anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom

minskas med ett belopp af 10,000 kronor. Jag vill emellertid

redan nu nämna, det jag har för afsikt att framdeles, vid anmälan af

behöfliga anslagsbeliof under riksstatens åttonde hufvudtitel, hemställa

om viss utsträckning i samskolors rätt att från nyssnämnda anslag erhålla

statsbidrag, vid bifall hvartill samma anslag bör bibehållas vid

sitt nuvarande belopp, äfven om, såsom jag nu ifrågasatt, understödet

till lärarinnornas pensionsinrättning icke framdeles därur skall utgå.»

Kungl. Majtis förevarande framställning om statsbidrag till ifrågavarande

lärarinnors pensionering genom de svenska lärarinnornas pensionsförening

finner sig utskottet böra tillstyrka. Emellertid synes böra

såsom villkor stadgas skyldighet för pensionsföreningen att årligen till

Kungl. Majti afhimna berättelse öfver föreningens verksamhet och förvaltning.

Det synes därjämte önskvärdt, att vid de årliga framställningarna

om anslagsbeloppets utbekommande må beträffande hvarje

lärarinna lämnas specifik uppgift å hennes namn och den skola, där hön

t jänstgör, för hvilken statsbidrag till pensioneringen anses vara berättigad!

Då utskottet i öfrigt icke haft något att mot hvad Kungl. Majti

föreslagit erinra, hemställer utskottet,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kungl.

Maj tis nu ifrågavarande framställning, att Riksdagen

dels medgifver, att till svenska lärarinnornas

pensionsförening må utgå ett årligt bidrag af 30 kronor

för hvarje lärarinna vid högre skola för kvinnlig

ungdom eller samskola, som icke är delägare i pensionsinrättningen

för lärarinnor vid Sveriges högre

skolor för kvinnlig ungdom, med villkor att af eller

för henne i pensionsföreningen under näst föregående

år insatts minst 60 kronor, att berörda bidrag tillBih.

till Riksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. en inom

Andra Kammaren

väckt

motion.

godoföres vederbörande lärarinna, samt att pensionsföreningen

årligen till Kungl. Maj:t aflämnar berättelse

öfver föreningens verksamhet och förvaltning,

dels ock, till bestridande af såväl detta statsbidrag

som det förut pensionsinrättningen för lärarinnor

vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom

beviljade, anvisar ett förslagsanslag med titel: »Bidragtill

pensionering af lärarinnor vid högre Hick- ocli

samskolor» å 19,000 kronor.

9:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad

motion, n:o 44, har friherre F. C. K. Barnekow föreslagit, att Riksdagen

måtte lios Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj;t måtte låta verkställa

och för Riksdagen framlägga utredning, om och under hvilka villkor

pension måtte genom bidrag från staten, vederbörande landsting och

från do pensionsberättigade själfva kunna beredas sådana föreståndare

för folkhögskolor, som uppnått 65 års ålder och minst 30 år tjänstgjort

som lärare vid folkhögskola eller någon statens läroanstalt.

I motiveringen till detta förslag har motionären anfört följande.

»Vid sistlidne riksdag väckte jag motion om att Riksdagen skulle

i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kuogl. Maj:t täcktes låta utreda,

om och under hvilka villkor föreståndare för folkhögskolor i riket

skulle kunna erhålla pension af staten. Denna motion blef af statsutskottet

afstyrkt och jämväl af båda kamrarna afslagen. Skälen för

statsutskottets afstyrkande finnas upptagna i statsutskottets utlåtande

n:o 11 mom. 4, och frågans behandling uti Andra Kammaren återfinnes

i Andra Kammarens protokolls 4:e band n:o 41 sidan 3. Såväl

statsutskottets som kammarens ledamöter yttrade sig mycket välvilligt

om dessa skolors verksamhet, om det än fanns en och annan, som mot

motionens antagande i den form den föx-elåg hyste vissa betänkligheter.

Jag är dock öfvertygad om, att flertalet af Riksdagens ledamöter känner

väl till dessa skolors verksamhet samt i likhet med statsutskottet erkänner

deras gagnerika arbete i folkupplysningens tjänst, hvarför jag

ej anser behöfligt att vidare orda om dessa skolors tillkomst, mål och

verksamhet i öfrigt, men efter de välvilliga yttranden, som vid sistlidne

riksdsg fälldes för syftet i min motion, vågar jag återkomma med

densamma i en annan mera bestämd form. I likhet med hvad en

ledamot på göteborgsbänken förra året yttrade, tror jag, att denna fråga

är af den art, att den småningom skall tvinga sig fram, sedan folkhögskolorna

nu kämpat sig igenom den första vårbrytningstiden och

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

59

rörelsens veteraner snart måhända börja troppa af. Det kommer därefter

on annan och svårare tid, då entusiasmen kanske icke alltid är så

stark, och då man måste se till, att staten stöder verket, på det skolorna

fortfarande må kunna verka i en sund och fosterländsk anda. Betryggas

ej dessa personers framtid på något sätt, fruktår jag, och detta

bör beaktas af hvarje vän till våra folkhögskolor, att om dessa föreståndare

efter väl fullgjordt arbete finna, att de ej kunna påräkna något

understöd, så skall det, då detta blir kändt, blifva svårt att få dessa

platser väl besatta, och huruvida dessa skolor skola kunna verka i den riktning,

som redan är påpekad, beror enligt mitt förmenande till stor del

på föreståndarnes förmåga och duglighet. Dessa skolor hafva tillkommit

och i början delvis uppehållits med enskilda bidrag, men att på den

vägen äfven kunna anskaffa pensioner, tror jag kommer att stöta på svårigheter,

och är det därför jag finner mig nödsakad att i denna mycket

behjärtansvärda fråga anhålla om Riksdagens lijälp, och att denna fråga

tarfvar en snar lösning, därför talar, att våra båda äldsta folkhögskolor,

den i Hvilan och den i Önnestad, öppnades år 1868 samt hafva således

fortgått snart 35 år, och dessa skolors föreståndare äro båda födda

1840, och om jag ej misstager mig, så har den ena sedan skolan öppnades

och den andra omkring 30 år varit i skolornas tjänst, och ett uppskof

med denna frågas afgörande kan lätt leda därhän, att dessa skolors

styrelse och möjligen äfven andra folkhögskolors, om föreståndarne

under tiden blefvo oförmögna att längre kunna sköta sina platser, nödgades

afskeda dem utan att kunna bereda dem något som hälst understöd.

Jar liar i denna min motion sökt beakta de anmärkningar, som

gjordes mot min vid förra riksdagen afgifna motion i detta ärende,

särskildt den anmärkning, att förslagsställare närmare böra afgifva i

hvad riktning han önskar utredningen skall företagas. Anhållande om

Riksdagens öfverseende därför, att jag redan i år åter upptager min

motion, hoppas jag, att Riksdagen för dessa skolors framtida väl skall

taga hänsyn till de skäl jag här haft äran anföra.»

Utskottet finner väl, att goda skäl kunna anföras för att statsbidrag

må medgifvas till folkhögskoleföreståndarnes pensionering, helst

i betraktande tages, att pensioneringsbidrag af statsmedel under senare

år beviljats för allt flero klasser af löntagare, hvilka icke varit direkta

statstjänare. Men utskottet kan icke finna det sätt för åtgärders framkallande

till frågans lösning, som motionären föreslagit, vara lämpligt.

Det synes nämligen icke böra vara Riksdagen, som tager initiativ i

denna sak genom att till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse i ämnet. Däremot

torde med fog kunna förväntas, att i afseende på denna kår lika

väl som angående andra, hvilkas pensioneringsfrågor under senare år

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

förelagts Riksdagen till pröfning, de i saken närmast intresserade skola

låta sig angeläget vara att söka utreda och förbereda samt så vidt

möjligt ordna saken. Åt föreståndarne själfva och de styrelser, under

hvilka de sortera, böra enligt utskottets mening dessa uppgifter öfverlämnas,

hvarvid det lärer kunna ifrågasättas, huruvida icke jämväl frågan

om pension åt öfriga ordinarie lärare, hvilken i motionen förbigåtts,

bör tagas under öfvervägande. Pensioneringens anordnande kan ju ske

på flera sätt, men torde ett sådant system som det i svenska lärarinnornas

pensionsförening tillämpade böra i förevarande fall vinna särskild uppmärksamhet,

enär därigenom pensionens eller lifräntans belopp blifvor

direkt beroende af insatsernas storlek och den tidrymd, hvarunder de

guldits, hvilket i fråga om en kår, inom hvilken lönerna växla så

mycket som inom den ifrågavarande, bör vara fördelaktigt. För visso

torde emellertid jämväl andra utvägar kunna tänkas, ägnade att leda

till målet.

Med hänsyn till hvad utskottet sålunda anfört, anser sig utskottet

icke böra biträda motionärens omförmälda förslag och hemställer därför,

Ang. anslagen

under pensionsslalen.

att friherre Barnekows ifrågavarande motion

icke må vinna Riksdagens bifall.

10:o.) I fråga om beloppen af anslagen under pensionsstaten har

i statsverkspropositionen erinrats, hurusom vid bifall till Kungl. Maj:ts

där gjorda framställningar angående denna stat en ökning skulle inträda

med följande belopp, nämligen:

höjning af bidraget till pensionering af änkor och barn efter befäl

och underbefäl med vederlikar vid armén ............ kronor

för bidrag till pensionering af lasarettsläkare „

höjning af bidraget till pensionering af

änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

pedagogier, seminarier m. m........................................

för bidrag till pensionering af lärarinnor vid

högre flick- och sam skolor ........................................

tillsammans kronor

varande i fråga om öfriga anslag under pensionsstaten

någon förändring icke ifrågasatt.

Om till nämnda belopp lägges summan af

ordinarie anslaget till pensionsstaten enligt nu

gällande riksstat......

Ö ...........................................................

skulle

anslaget

till pensionsstaten,

35,585: —

25,000: —

2,715:

19,000:

82,300:

1,848,463: —

enligt

Kungl. Maj:ts förslag, sluta å ett belopp af ........ kronor 1,930,763:

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

61

Utskottet hemställer,

att samtliga de anslag under pensionsstaten, i

afseende å hvilka förändring icke blifvit här ofvan

ifrågasatt, må i riksstaten för år 1904 upptagas med

oförändrade belopp.

Indragningsstaten.

ll:o) Uti punkten 6 under denna hufvudtitel har Kung!. Maj it Ang. pension

föreslagit Riksdagen, att vaktfrun och arbetsförestånderskan vid centralfängelset

i Göteborg Brita Maria Wennerstrand och vaktkvinnan vid

tvångsarbetsanstalten i Norrköping Karolina Gustafva Westerberg måtte

berättigas att från och med månaden näst efter den, under hvilken de

blefve från sina nuvarande befattningar entledigade, enhvar under sin

återstående lifstid åtnjuta årlig pension, Brita Maria Wennerstrand med

500 kronor och Karolina Gustafva Westerberg med 450 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden denl2 januari

innevarande år innehåller i denna fråga följande yttrande af departementschefen.

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd, af fångvårdsstyrelsen med

underdånig skrifvelse den 16 september 1902 öfverlämnad skrift har

vaktfrun och arbetsförestånderskan vid centralfängelset i Göteborg Brita

Maria Wennerstrand i underdånighet anhållit, det läcktes Eders Kungl.

Maj:t lios Riksdagen göra framställning därom, att hon från och med månaden

efter den, då hon erhölle afsked från sin befattning, måtte

varda uppförd å allmänna indragningsstaten till erhållande af pension

till belopp, motsvarande hennes innehafvande lön.

Af ansökningen bifogade handlingar inhämtas, att Brita Maria

\\ ennerstrand, som är född den 23 juli 1830, af fångvårdsstyrelsen förordnats:

den 16 juli 1875 att under ordinarie innehafvarinnan beviljad

tjänstledighet upprätthålla vaktfru- och arbetsförestånderskebefättningen

vid centralfängelset i Göteborg, den 23 december 1890 att, utan rubbning

i nyssberörda förordnande, vara vaktkvinna vid centralfängelset å

Norrmalm, samt den 16 oktober 1896 att vara vaktfru och arbetsförestånderska

vid centralfängelset i Göteborg.

Brita Maria Wennerstrand har intill utgången af år 1902 å den

af Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref af den 28 november 1890 å

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

förslagsanslaget till fångars vård och underhåll fastställda stat för eu

del af bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna i sin egenskap af

vaktfru och arbetsförestånderska uppburit i lön 300 kronor och tjänstgöringspenningar

200 kronor, hvarjämte hon åtnjutit provision å behållna

nettoinkomsten af fängelsets arbeten med belopp, som år 1901 uppgått

till 249 kronor 75 öre, samt ersättning för 13 kilogram stearinljus, som

år 1901 utbetalts med IG kronor 77 öre.

Jämlikt af Eders Kungl. Maj:t den 5 december 1902 fastställd

ändrad stat å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, att tilllämpas

från början af år 1903, utgör aflöningen för vaktfrun och arbetsförestånderskan

vid centralfängelset i Göteborg, hvilkens provision å

arbetsinkomsten jämte ljusanslag från samma tid indragits, lön 400

kronor och tjänstgöringspenningar 300 kronor, hvartill komma två ålderstillägg,

hvartdera å 75 kronor.

Under sin tjugusjuåriga tjänstetid har Brita Maria Wennerstrand,

på sätt direktören vid centralfängelset i Göteborg vitsordat, städse med

nit och plikttrohet fullgjort sina tjänsteåligganden. Enligt vederbörande

fängelseläkares intyg är hon, som under 1902 års sommar drabbats af

hjärnblödning och lider af dess följder, för närvarande och för all framtid

oförmögen att fullgöra sin tjänst vid fängelset.

I ofvanuämnda underdåniga skrifvelse har fångvårdsstyrelsen, vidkommande

den pension, som skäligen må kunna för Brita Maria Wennerstrand

ifrågasättas, erinrat, hurusom, med föranledande af Norrmalmsfängelsets

indragning, 1897 års Riksdag medgifvit, att, bland andra

från fångvårdens förslagsanslag aflönade vaktbetjänte vid detta fängelse,

vaktfrun Josefina Charlotta Ahlgren, hvilken af ålder och sjuklighet

blifvit oduglig till tjänstgöring, finge under sin återstående lifstid å

allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp, motsvarande

lön och ålderstillägg, tillhopa 500 kronor, äfvensom att en annan kvinnlig

befattningshafvande inom fångvården, skollärarinnan vid länsfängelset

i Stockholm Christina Charlotta Lindholm, hvilken endast varit mot

arfvode förordnad, men med afseende å sin tjänsteställning och uppgift

närmast torde kunna med Brita Maria Wennerstrand jämföras, tillerkänts

enahanda pensionsbelopp, i det att 1902 års Riksdag medgifvit,

att Christina Charlotta Lindholm, som efter 26 års tjänstgöring inom

fångvården blifvit urståudsatt till vidare arbete, finge å allmänna indragningsstaten

uppföras med rätt för henne att å sagda stat uppbära

500 kronor årligen; och har fångvårdsstyrelsen i underdånighet hemställt,

det täcktes Eders Kungl. Makt i nådig proposition till Riksdagen

göra framställning om Brita Maria Wennerstrands öfverflyttande till all
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

63

manna indragaingsstaten med rätt för henne att å sagda stat från och

med månaden näst efter den, hvari afsked från vaktfri!- och arbetsförestånderskebefattningen

blefve henne beviljadt, under sin återstånde

lifstid åtnjuta pension till belopp af 500 kronor för år.

Statskontoret, som varit i ärendet hörd t, har, då upplyst blifvit,

att Brita Maria Wennerstrand lede af följderna af en hjärnblödning,

som under 1902 års sommar drabbat henne, och alltså vid affattningen

af sin ansökning om pension icke kunde antagas hafva varit i stånd

att fullt bedöma innebörden af ordalagen däri, vid hvilket förhållande

någon afgörande betydelse icke syntes böra tilläggas hennes begäran,

att pensionen måtte utgå med belopp, som motsvarade hennes innehafvande

»lön», på de i ärendet anförda skäl instämt uti den af fångvårdsstyrelsen

gjorda hemställan.

Likaså har uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd, af fångvårdsstyrelsen

med underdånig skrifvelse den 14 november 1902 öfverlämnad

skrift vaktkvinnan vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping Karolina

Gustafva Westerberg i underdånighet, anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t

hos Riksdagen göra framställning därom, att hon vid afskedstagande!

från sin innehafvande tjänst måtte erhålla årlig pension under sin återstående

lifstid.

Af handlingar, som bifogats ansökningen, inhämtas, att Karolina

Gustafva Westerberg, som är född den 17 maj 1825, den 4 april 1850

antagits till vaktkvinna vid dåvarande straffängelset, numera tvångsarbetsanstalten

i Norrköping, i hvilken egenskap hon den 25 juni 1861

erhållit fångvårdsstyrelsens förordnande; samt att hon, enligt intyg af

vederbörande fängelseläkare, sedan lång tid tillbaka lider af kronisk

reumatism och nedsatta kroppskrafter samt till följd däraf är för framtiden

oförmögen till tjänstgöring och til! allt annat arbete, hvarmed

hon kan försörja sig själf.

Intill utgången af år 1902 har Karolina Gustafva Westerberg å

den af Eders Kungl. Maj:t genom nådiga brefvet den 28 november

1890 å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll fastställda stat

för en del af bevakningspersonalen vid fångvårds anstalterna uppburit i

lön 300 kronor och tjänstgöringspenningar 200 kronor jämte två ålderstillägg

å tillsammans 150 kronor. Från början af år 1903 utgör aflöningen

jämlikt den af Eders Kungl. Maj;t fastställda ändrade stat å

förslagsanslaget, lön 350 kronor, tjänstgöringspenningar 250 kronor

och två ålderstillägg tillhopa 150 kronor.

1 underdåniga skrifvelsen den 14 november 1902 har fångvårds
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. understöd

till ajlidne

fängelse dir cl''- tören C. L.

Talms fem minderåriga

barn.

styrelsen, då Karolina Gu stafva Westerberg efter 52 års väl vitsordad

tjänstgöring nu vore vid uppnådda 77 års ålder oförmögen till allt

arbete, ansett giltig anledning vara för handen att bevilja henne enahanda

förmån af pension, som 1897 års Riksdag medgifvit vaktkvinnorna

vid indragna centralfängelset å Norrmalm Katarina Cecilia florin och

Helena Sofia Jonsson, hvilka för sin återstående lifstid tillerkänts å

allmänna indragningsstaten ett årligt belopp, motsvarande lön och ålderstillägg,

för hvardera 450 kronor; och har fångvårdsstyrelsen på grund

häraf i underdånighet hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:tinådig

proposition till Riksdagen göra framställning om Karolina Gustafva Westerbergs

öfverflyttande till allmänna indragningsstaten med rätt för henne

att å sagda stat från och med månaden näst efter den, hvari afsked

från vaktkvinnobefattningen blefve henne beviljadt, under sin återstående

lifstid åtnjuta pension till belopp af 450 kronor för år.

Statskontoret, som varit i ärendet hördt, har biträdt den af fångvårdsstyrelsen

sålunda gjorda hemställan.»

Med hänsyn till hvad i detta ärende förekommit, hemställer

utskottet,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställningar

må af Riksdagen bifallas.

12:o) Uti en till Riksdagen den 13 sistlidne mars aflåten proposition,

n:o 72, liar Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva,

att aflidne fängelsedirektören Carl Ludvig Fähus fem minderåriga barn,

sönerna (Jarl Torsten Ivar, Carl Arne Göran och (Jarl Tage Reinhold

samt döttrarna Alfhild Boris Elisif och Ebba Hildegard Henriette måtte

från allmänna indragningsstaten åtnjuta ett årligt understöd af etthundrafemtio

kronor hvarje, att utgå för ett hvart af barnen från början af

1903, intill dess det uppnått 18 år eller, hvad döttrarna beträffade, om

de därförinnan trädde i gifte, till dess detta skett.

Till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden sistnämnda

dag har departementschefen härom anfört följande.

»Uti en till fångvårdsstyrelsen ingifven ansökning har direktören

vid centralfängelset å Långholmen, majoren i armén Carl Ludvig Palms

änka Doris Palm, född Franke, anhållit, att, då hon genom mannens

frånfälle befunne sig med sina nio barn, af hvilka endast fyra kunde

bidraga till sin utkomst, i stort ekonomiskt betryck, styrelsen villo

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

65

söka åt henne utverka ett årligt understöd af allmänna medel till sådant

belopp, att hon kunde nödtorftigt försörja sig och barnen under deras

minderårighet samt gifva dem en uppfostran, hvarigenom de skulle

vinna utsikt att själfva förskaffa sig sitt uppehälle och blifva samhället

till gagn.

Med anledning häraf har fångvårdsstyrelsen uti underdånig skrifvelse

den 30 sistlidne januari hemställt, att Kungl. Maj.t täcktes till

innevarande års Riksdag göra framställning därom, att direktören Palms

fem minderåriga barn, tre söner och två döttrar, måtte uppföras å allmänna

indragningsstaten till åtnjutande af ett årligt understöd af 150

kronor för dem hvar att utgå från och med innevarande år och intill

dess de hvar för sig uppuått 18 års ålder eller, hvad döttrarna beträffade,

om de dessförinnan trädde i gifte, till dess detta skett.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, att direktören Palm, hvilken

var född 1844 och den 20 december 1861 antagits till furir vid Närkes

regemente, där han sedermera avancerade till kapten, 1869 blifvit anställd

i fångvårdens tjänst såsom subalternofficer vid kronoarbetskompaniet

å Vaxholm, till hvars chef han, efter att någon tid hafva bestridt

bevakningsbefälhafvarebefattningen vid kronoarbetsstationen å Tjurkö,

den 26 december 1876 förordnats, hvarpå han den 20 maj 1891 erhållit

förordnande att vara direktör vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och

den 29 juni samma år därifrån förflyttats till direktörstjänsten vid

centralfängelset å Långholmen, hvilken befattning han sedan innehaft

till sin död den 10 december 1902. Enligt intyg af vederbörande

pastor har Palm efterlämnat, förutom änkan, som är född 1850, nio

barn, däraf fem omyndiga, nämligen sonen Carl Torsten Ivar, född

den 8 september 1885, döttrarna Alfhild Doris Elisif, född den 10

augusti 1887, och Ebba Hildegard Henriette, född den 2 maj 1889,

samt sönerna Carl Arne Göran, född den 5 maj 1891, och Carl Tage

Reinhold, född den 12 september 1892. Bouppteckningen efter Palm

upptager tillgångar till värde af 13,260 kronor 30 öre, däribland en

lifförsäkring å 10,000 kronor, samt afgående poster och skuld till be- ''

lopp af 8,701 kronor 25 öre, så att behållningen utgör 4,559 kronor

5 öre. Häri ingår lösöreboet med 2,421 kronor 40 öre, hvadan, om

detta fråndrages, återstående behållningen blifver 2,137 kronor 65 öre.

Änkan Palm och de omyndiga barnen äro berättigade till pension

af civilstatens enskilda änke- och pupillfond med 750 kronor om året;

dock att härå komma att afdragas oguldna peesionsafgifter 472 kronor

50 öre med en femtedel om året under de fem första åren.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 4 Sand. 1 Afd. 11 Håft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

för väbeln

P. E. Andersson

Qvicke änka.

Fångvårdsstyrelsen har i sin underdåniga framställning, med

åberopande af nu angifna förhållanden, till Kuugl. Maj:ts behjärtande

framhållit änkan Palms bekymmersamma ställning äfvensom vitsordat

det nit, den redbarhet och den duglighet, Palm i sin tjänstgöring såväl

tillförene inom fångvården som nu senast såsom direktör för landets

största straffanstalt städse ådagalagt; hvarjämte styrelsen erinrat, hurusom

Kungl. Maj:t förut beträffande aflidne tjänstemäns efterlefvande

gjort framställning om peusion, i hvilket afseende styrelsen framhållit

de af Kungl. Maj:t till 1886, 1889 och 1895 årens Riksdagar aflåtna

propositioner angående pensioner till änka och barn efter professoren

vid teknologiska institutet H. J. Holmgren samt till direktören vid

kronohäktet i Ystad C. E. Thorssons och bibliotekarien vid kungl.

biblioteket R. Bergströms efterlämnade barn.

På grund af nådig remiss har statskontoret afgifvit underdånigt

utlåtande i ärendet och därvid förklarat sig icke hafva något att erinra

vid fångvårdsstyrelsens framställning.»

Hvad Kungl. Maj:t i förevarande proposition föreslagit har utskottet

i betraktande af föreliggande omständigheter ansett sig böra tillstyrka

och får därför hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande

förslag.

13:o) Kungl. Maj:t liar i statsverkspropositionen under denna

hufvudtitel uti punkten 7 föreslagit Riksdagen, att väbeln och förste

vaktmästaren vid artilleri- och ingenjörhögskolan Per Erik Andersson

Qvicks änka Maria Augusta Qvick, född Lennström, måtte för sin återstående

lifstid, så länge hon lefde ogift, åtnjuta en årlig pension af

210 kronor, att utgå från och med den 1 mars 1903.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har till statsrådsprotokollet

öfver landtförsvarsärenden den 31 december 1902 härom

anfört följande.

»Uti underdånig skrifvelse den 20 februari 1902 anhöll chefen för

artilleri- och ingenjörhögskolan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes aflåta

nådig proposition till Riksdagen om anvisande åt väbeln och förste

vaktmästaren vid nämnda skola Per Erik Andersson Qvicks änka

Maria Augusta Qvick, född Lennström, af en årlig pensiou å allmänna

indragningsstaten af 250 kronor.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

67

Till stöd för sin framställning anförde chefen:

att Qvick, född den 1 juli 1844, tog värfning vid Svea artilleriregemente

den 23 december 1868, anställdes som förste öfverfyrverkare

vid fyrverkarekåren den 15 juli 1870 samt antogs den 1 januari 1874

till väbel vid dåvarande krigshögskolan å Marieberg eller nuvarande

artilleri- och ingenjörhögskolan,

att han, som innehaft sistnämnda befattning till sin död den 3

februari 1902 och sålunda under 28 år skött densamma på ett utmärkt

samvetsgrant och plikttroget sätt, samt

att, enär Qvick saknat medel till erläggande af retroaktivafgifter,

omkring 300 kronor, som erfordrats för inträde i arméns nya änkeoch

pupillkassa, han icke kunnat vinna delaktighet i denna kassa och

af enahanda skäl ej heller på annat sätt kunnat betrygga efterlefvande

makas framtid.

Af ansökningen vidfogade prästbetyg och intyg från Stockholms

rådstufvurätts sterbhusnotariekontor inhämtas, att Qvick efterlämnat

som sterbhusdelägare änkan, född den 25 mars 1844, tre döttrar, den

yngsta född den 29 november 1883, och en son, född den 26 januari

1887, samt att i den efter Qvick förrättade bouppteckning tillgångarna

upptagits till 707 kronor 50 öre och skulderna till 687 kronor 29 öre.

Hans Kung]. Höghet Kronprinsen, i egenskap af inspektör för

militärläroverken, tillstyrkte bifall till chefens framställning.

Direktionen öfver arméns pensionskassa, som i ärendet hörts, har

upplyst, att pension eller understöd ej kan änkan Qvick beredas vare

sig från arméns gamla eller nya änke- och pupillkassa eller, med

tillämpning af nådiga brefvet den 14 december 1883, från allmänna

militäränkepensionsstaten, enär mannen varit i tjänst efter utgången

af år 1884, samt att den pension, som skulle tillkommit änkan Qvick,

om mannen år 1884 forvärfvat delaktighet i änke- och pupillkassan,

utgjort 210 kronor.

Uti infordradt och den 20 mars 1902 afgifvet underdånigt utlåtande

tillstyrkte statskontoret beviljande af pension åt änkan Qvick, dock ej

till mer än sistnämnda belopp, att utgå från och med den 1 mars 1902.

Vid underdånig föredragning af ärendet den 15 april 1902 fann

Eders Kungl. Maj:t, som framdeles ville taga i öfvervägande, huruvida

proposition skulle till Riksdagen aflåtas, skäligt bevilja änkan Qvick

såsom understöd för innevarande år en gratifikation å 210 kronor från

det under fjärde hufvudtiteln uppförda anslag till extra utgifter.

Sedan änkan Qvick i underdånig skrift den 21 nästlidne november,

under åberopande af nämnda nådiga beslut, anhållit, att Eders Kungl.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

för regementeintendenten

C,

v. Qcijer.

Maj:t behagade bos Riksdagen göra framställning om pension åt henne,

vill jag, på grund af livad i ärendet förekommit och med hänsyn till

Per Erik Andersson Qvicks långvariga, väl vitsordade arbete i statens

tjänst, tillstyrka bifall till berörda framställning; och som den af Eders

Kung!. Maj:t förut änkan Qvick beviljade gratifikation var afsedd att

motsvara pension under ett år, och sådan, därest mannen varit delaktig

i omförmälda änkc- och pupillkassa, skolat utgå från och med den 1

mars 1902 eller månaden näst efter mannens död, torde nu ifrågavarande

pension med det af statskontoret förordade belopp bestämmas att utgå

från och med den 1 mars 1903.»

Utskottet, som, med hänsyn till hvad i ärendet meddelats, finner

pension böra änkan Qvick beviljas med det af Kungl. Maj:t föreslagna

belopp, hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Majt:s nu ifrågavarande

framställning.

14:o) Uti en till Riksdagen den 30 januari detta år afbiten proposition,

n:o 50, har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att

regementsinfendenten vid Skånska dragonregementet Carl von Geijer

måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked blefve

honom meddeladt, under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af två tusen två hundra fyrtio

kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 30 sistlidne

januari innehåller härom följande anförande af departementschefen.

»Uti underdånig skrifvelse den 4 juli 1893 anhöll chefen för

Skånska dragonregementet, att regementsintendenten vid nämnda regemente

Carl von Gejer, hvilken sedan mer än tre år lede af svårartad

neurastheni samt till följd däraf vore oförmögen att förrätta sin tjänst,

måtte, då berörda sjukdom enligt företedt läkarebetyg i alla sina yttringar

kunde likställas med sinnessjukdom, jämlikt stadgandet i 8:de

punkten af nådiga cirkuläret den 22 juni 1877, angående ny pensionsreglering

för armén, från tjänsten skiljas mot åtnjutande af pension

från allmänna indragningsstaten. Vid underdånig föredragning af ärendet

den 1 september samma år faun Kungl. Maj:t likväl ej skäl att till

ifrågavarande framställning lämna nådigt bifall.

I anledning af en utaf förmyndarne för von Geijer, hvilken på

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11,

69

grund af samma sjukdom fortfarande vore urståndsatt att bestrida sin

tjänst, den 20 februari 1902 gjord underdånig ansökning om ett

års förlängning af den tjänstledighet, som under mer än tolf år varit

denne beviljad, har generalintendenten, som anbefallts att öfver berörda

ansökning afgifva yttrande, enligt underdånig skrifvelse den 19

därpå följande mars ansett sig böra bringa frågan om von Geijers entledigande

under förnyad nådig pröfning samt förty hemställt, att, enär

von Geijers sjukdom numera måste anses obotlig, Kungl. Maj:t täcktes

jämlikt omförmälda stadgande meddela von Geijer nådigt afsked från

innehafvande beställning äfvensom förklara honom berättigad till pension

från allmänna indragningsstaten. Till stöd för sin uppfattning angående

von Geijers sjukdom åberopade generalintendenten ett af medicine professorn

Seved Ribbing afgifvet intyg af innehåll, att von Geijer mera

än tre år lidit och fortfarande vore lidande af sjukdom i nervsystemet

(neurasthenia); att upprepade försök till tankearbete för von Geijer

visat sig outförbara; att han till följd däraf vore fullständigt oförmögen

att sköta sin tjänst; att sjukdomen i alla sina verkningar vore att likställa

med sinnessjukdom; samt att någon sannolikhet för von Geijers

återställande till hälsan icke förefunnes. Därjämte har generalintendenten

anfört, att von Geijer, som vore född 1853 och således först år 1913

uppnådde pensionsåldern, ägde uppbära en årlig lön af 2,800 kronor,

under det att den nu ifrågasatta pensionen ej uppginge till högre belopp

än 2,240 kronor årligen, hvadan von Geijers öfverflyttande till

allmänna indragningsstaten skulle medföra en för statsverket med 560

kronor minskad utgift till honom.

Uti häröfver den 6 juni 1902 afgifvet underdånigt utlåtande har

medicinalstyrelsen framhållit, att det visserligen hvarken genom professoren

Ribbings omförmälda intyg eller af handlingarnas innehåll i öfrigt

blifvit utredt, att den sjukdom, hvaraf von Geijer sedan många år lidit,

utgjorde en form af »vansinne», som i nådiga cirkuläret den 22 juni

1877 åsyftades, men att densamma dock, med hänsyn till sina yttringar,

måste i afseende på en däraf angripen persons tjänstbarhet likställas

med sinnessjukdom, på grund hvaraf och med särskild hänsyn därtill,

att någon utsikt till förbättring i von Geijers själstillstånd numera med

anledning af sjukdomens långvarighet icke syntes vara att förvänta,

medicinalstyrelsen tillstyrkte nådigt bifall till den gjorda framställningen.

Statskontoret, som under den 23 april och den 10 oktober nästlidet

år i ärendet sig yttrat, har, med fästadt afseende å medicinalstyrelsens

utlåtande i ämnet, ansett det kunna ifrågasättas, huruvida i detta

fall den erforderliga förutsättningen för tillämpningen af 8:de punkten

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

i omförmälda nådiga cirkulär förefunnes. Beträffande den pension, hvartill

von Geijer, därest den underdåniga framställningen om hans afskedande

vunne nådigt bifall, vore berättigad, har statskontoret upplyst,

att densamma utgjorde 2,240 kronor för år, motsvarande 80 procent af

den lön, von Geijer, som kvarstår på gammal stat, äger att uppbära.

Förmyndarne för von Geijer hafva i en till mig öfverlämnad skrift

meddelat, att, därest framställning skulle göras om von Geijers öfverflyttning

till erhållande af pension å allmänna indragningsstaten, de

för sin del icke hade något att erinra motion dylik öfverflyttning.

Häri har von Geijer instämt.

Då tvekan kan förefinnas, huruvida merberörda stadgande i nådiga

cirkuläret den 22 juni 1877 är på förevarande fall tillämpligt, har jag

ansett mig icke böra omedelbart tillstyrka nådigt bifall till generalintendentens

framställning, utan i stället föreslå Kungl. Maj:t att hänskjuta

frågan om beredande af pension åt von Geijer från allmänna indragningsstaten

med omförmälda belopp, 2,240 kronor, till Riksdagens

bepröfvande. Därest Riksdagen härtill lämnar bifall, anser jag, med

fästadt afseende å det af von Geijer och hans förmyndare gjorda medgifvande,

hinder ej möta för beviljande af generalintendentens anhållan

om afsked för von Geijer.»

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts

förevarande förslag, att åt regementsintendenten von Geijer, hvilken af

sjukdom är oförmögen att sköta sin tjänst och för hvilkens återställande

till hälsan någon sannolikhet icke lärer förfinnas, må beviljas den nu

begärda pensionen, på det att afsked må kunna honom meddelas, och

hemställer utskottet alltså,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må vinna Riksdagens bifall.

Ang. pension 15:o) Kungl. Maj:t har i en till Riksdagen den 30 sistlidne januari

inakeriarbcta'' aflåten proposition, n:o 51, föreslagit Riksdagen medgifva, att extra

>-en o. k k. sadelmakeriarbetaren vid Stockholms tyg verkstäder Oscar Ferdinand Knut

Tiberg. ''fiberg måtte från och med månaden näst efter den, då han fyllt 60 år

och entledigats från sin arbetsanställning vid Stockholms tygverkstäder,

under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en

årlig pension till belopp af fem hundra kronor.

Sistomförmälda statsrådsprotokoll innehåller härom följande yttrande

af statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

71

»Uti underdånig skrifvelse den 11 november 1902 har arméförvaltningen

å artilleridcpartementet, efter framställning af tjgmästaren i

Stockholm, hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen anhålla

om pension från allmänna indragningsstaten åt extra sadelmakeriarbetaren

vid Stockholms tygverkstäder Oscar Ferdinand Knut Tiberg, att

utgå med 500 kronor årligen från och med månaden näst efter den,

då Tiberg uppnått 60 år.

Till stöd härför har arméförvaltningen anfört: att Tiberg, som

vore född den 17 oktober 1843, enligt hvad tygmästaren meddelat,

arbetat å förenämnda tygverkstäder under åren 1856—1862 samt därefter

allt sedan år 1864 tjänstgjort därstädes såsom extra arbetare mot

en timpenniDg, som under senare tiden utgjort 36 öre, motsvarande,

efter 10 timmars arbetsdag, en dagspenning af 3 kronor 60 öre; att

han af tygmästaren erhållit det vitsord, att han under sitt fyrtiofyraåriga

arbete i kronans tjänst ådagalagt ett i allo hedrande uppförande

samt arbetsduglighet; och att Tiberg på grund af ålder, försvagad synförmåga

och sjuklighet ej längre kunde fortsätta med arbetet vid tygverkstäderna.

Uti häröfver den 12 december 1902 afgifvet underdånigt utlåtande

har statskontoret anfört, att statskontoret, med afseende å hvad arméförvaltningen

yttrat, ansåge sig böra biträda ifrågavarande hemställan,

under erinran tillika, hurusom 1901 års Riksdag i anledning af en liknande

pensionsfråga uttalat, att Riksdagen ansåge pension af statsmedel

icke böra förvägras till hög ålder komne och af sjuklighet lidande personer,

som under mycket lång tid haft stadig anställning vid staten

tillhöriga inrättningar och för sin därvid utöfvade verksamhet blifvit

väl vitsordade samt syntes befinna sig i behöfvande omständigheter.

Enligt ett den 8 november 1902 utfärdadt läkarebetyg är Tiberg

lidande af kronisk rheumatism och svåra åderbråck å båda benen samt

på grund af dessa sjukdomar urståndsatt att nöjaktigt fullgöra honom

åliggande göromål och varder sannolikt under de närmaste åren helt

och hållet oförmögen att med kroppsarbete sig försörja.»

Med afseende å hvad sålunda förekommit och då Tiberg, enligt

ett af vederbörande rotemam utfärdadt intyg, befunne sig i obemedlade

omständigheter, har departementschefen hemställt om aflåtande af nu

ifrågavarande framställning.

Med hänsyn till hvad i statsrådsprotokollet meddelats om Tibergs

ålder, tjänstetid, sjuklighet och medellöshet anser utskottet pension nu

böra honom beredas. Vid jämförelse med de pensioner, som vid före
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

till tyghandtverkaren

J. F.

lh örn qvist.

gående tillfällen af Riksdagen beviljats i fall, som synas kunna i viss

mån jämföras med det nu ifrågavarande, har utskottet ansett den af

Kungl. Maj:t föreslagna pensionen af 500 kronor vara alltför hög, helst

som Tiberg icke är äldre än 59 år samt åtminstone ännu icke är oförmögen

att själf i någon mån bidraga till sin försörjning. I betraktande

såväl häraf som af den utaf honom åtnjutna dagpennings belopp har

utskottet ansett en pension af 350 kronor vara lämplig.

Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställningmå

på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att

extra sadelmakeriarbetaren vid Stockholms tygverkstäder

Oscar Ferdinand Knut Tiberg må från och med

månaden näst efter den, då han fyllt 60 år och entledigats

från sin arbetsanställuiug vid Stockholms tygverkstäder,

under sin återstående lifstid från allmänna

indragningsstaten åtnjuta en årlig pension till belopp

af 350 kronor.

lö:o) Kungl. Maj:t har i en till Riksdagen den 13 mars 1903

aflåten proposition, n:o 76, föreslagit Riksdagen att medgifva, att tyghandtverkaren

vid tygstationen å Gottland Johan Fredrik Thörnqvist måtte,

därest han erhölle afsked före den 1 mars 1909, från allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension af sju hundra kronor, att utgå från

och med månaden näst efter den, hvarunder afsked honom beviljats.

Det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

landtförsvarsärenden för samma dag innehåller följande anförande af

departementschefen.

»I anledning däraf, att tygliandtverkaren Johan Fredrik Thörnqvist

till den 28 maj 1901 uppsagt sitt med tygmästaren å Gottland å kronans

vägnar afslutade kontrakt, angående befattning som rustkammarsmed,

under förutsättning att från afskedet komma i åtnjutande af pension

och fyllnadspension, anhöll tygmästaren hos direktionen öfver arméns

pensionskassa om utlåtande i fråga om Thörnqvists pensionsrätt. Till

svar härå aflat direktionen den 17 april 1901 skrifvelse till tygmästaren,

hvari direktionen — med erinran, att Thörnqvist, som vore född den

25 maj 1840, antogs till arbetare vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori

den 10 juli 1869 och erhöll afsked därifrån den 10 februari 1879, samt

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

73

att lian den 1 mars sistnämnda år antogs till gevärshandtverkare å

Gottlands nationalbevärings stat och, efter nationalbeväringens omorganisation,

oafbrutet varit anställd å Gottlands artillerikårs tygstat —

meddelade, att direktionen ansåge sig sakna stöd i gällande pensionsreglemente

för att tilgodoräkna Thörnqvist såsom tjänsteår den tid,

lian tillbragt såsom arbetare A*id gevärsfaktoriet och förty funne, att

Thörnqvist måste kvarstå i tjänst till den 1 mars 1909 för att med då

uppnådda 68 lefnads- och 30 tjänsteår efter tjugonde åldersåret blifva

berättigad att från och med månaden näst efter den, i hvilken han

erhölle afsked, tillträda pension och fyllnadspension.

Öfver detta direktionens beslut anförde Thörnqvist underdånig

klagan under anhållan, att han måtte förklaras berättigad att vid afskedstagande

innan den 1 mars 1909 tillträda pension och fyllnadspension

i den ordning, gällande reglemente föreskrefve; men fann

Kungl. Maj:t, enligt nådigt beslut den 23 augusti 1901, framställningen

icke kunna bifallas.

Härefter har Thörnqvist i underdånig skrifvelse den 8 november

1902 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes begära Riksdagens medgifvande

därtill, att han efter afskedstagande!, därest detta skedde före den 1

mars 1909, måtte från allmänna indragningsstaten erhålla en årlig

pension af 900 kronor eller samma belopp, hvartill tyghandtverkares

pension jämte fyllnadspension uppginge, därvid Thörnqvist åberopat

bland annat dels ett den 17 september 1902 för honom utfärdadt hikarebetyg,

hvaraf inhämtades, att lian vore lidande af svårartad och ofta

recidiverande kronisk ledgångs- och muskelreumatism jämte neurasteni,

att han sedan den 20 maj 1901, då han jämväl erhållit läkarebetyg om

samma sjukdomar, såsom förut haft långvariga och svåra recidiv med

däraf orsakad tjänstledighet, samt att han sålunda måste anses för

framtiden otjänstbar, dels styrkt tjänsteförteckning, dels ett den 10

februari 1879 af styresmannen för gevärsfaktoriet utfärdadt tjänstgöringsbetyg,

utvisande, att Thörnqvist, hvilken arbetat både som smed

och som filai-e, visat stor arbetsförmåga och god skicklighet i dessa

yrken samt därmed städse förenat en hedrande vandel; dels ock ett

af tygmästaren å Gottland den 24 oktober 1902 utfärdadt intyg, att

Thörnqvist vid sitt arbete i därvarande artilleriverkstäder med nit och

skicklighet fullgjort sina åligganden samt såväl i som utom tjänsten

ådagalagt en hedrande vandel.

Tillstyrkande Thörnqvists ansökan har tygmästaren i underdånig

skrifvelse den 8 november 1902 meddelat, att Thörnqvist varit sjuk

Bih. till Riksd. Prat. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets Utlåtande X;o 11.

eller tjänstledig på grund af sjukdom fyra månader under år 1901 och

nära tre månader år 1902, samt att lian under de tider, lian tjänstgjort,

icke varit i stånd att utföra annat än förmiddagsarbete och tidtals ej

kunnat arbeta i sitt egentliga yrke, utan fått biträda med sadelmakcri

eller annat mindre ansträngande arbete, som kunnat utföras i sittande

ställning. Då vid tygstationen i Visby ej funnes mer än tre handtverkare,

al hvilka endast en vore rustkammarsmed, och åtskilliga

gevärsreparationer icke finge utföras af regementenas egna gevärshandtverkare,

utan ovillkorligen skulle verkställas vid tygstation eller

vid faktoriet af därtill särskildt utbildade handtverkare, samt Kungl.

Maj:t genom nådig generalorder den 21 augusti 1902 befallt, att kurser

för utbildande af gevärshandtverkaresoldater skulle anordnas vid artilleriets

verkstäder å Gott]and, hvarvid handledning af skicklig rustkammarsmed

torde vara alldeles oumbärlig, syntes det tygmästaren

vara ett synnerligen stort missförhållande, att den ende på Gottland

varande handtverkaren af detta slag ej vore att påräkna såsom tjänstbar

i sitt yrke; och att detta förhållande skulle komma att fortfara

ännu nära sju år, torde särskildt i betraktande af Gottlands afskilda

läge vid en eventuell mobilisering göra saken ännu mera afsevärd. Att

af hjälpa olägenheten genom anställandet af en extra handtverkare syntes

icke vara möjligt, enär en sådan — med hänsyn därtill, att han måste

vara fullt utbildad vid gevärsfaktoriet och därtill kunnig i smide och

andra vid tygverkstäderna förekommande arbeten, samt att han ej

finge beräkna den tid, under hvilken han vore extra handtverkare,

såsom tjänstetid — icke torde kunna anskaffas. Till stöd för Thörnqvists

ansökan åberopade tygmästaren dessutom det förhållande, att.

arméförvaltningen, jämlikt nådigt bref den 18 december 1845 ägde

tillägga från gevärsfaktoriet afskedade handtverkare understöd ur

Vadstena krigsmanshuskassa.

Jämväl generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet samt

arméförvaltningen å artilleridepartementet hafva tillstyrkt bifall till

Thornqvists ansökan.

Uti infordradt underdånigt yttrande i ärendet har direktionen öfver

arméns pensionskassa meddelat, att, för den händelse Thörnqvist nu

hade uppfyllt de villkor, som för undfående af pension och fyllnadspension

vore stadgade i 48 § af pensionsreglement.et den 15 december

1893 och nådiga cirkuläret den 22 juni 1877, angående ny pensionsreglering

för armén, med däri gjorda ändringar, Thörnqvist vore berättigad

att från och med månaden näst efter den, i hvilken han

erhölle afsked, komma i åtnjutande af pension å 900 kronor, däraf

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

75

120 kronor såsom pension i 10 klassen af arméns pensionskassa och

780 kronor såsom fyllnadspension från statsmedlen, hvadan, därest

Knngl. Maj:t skulle finna skäl hos Riksdagen göra framställning om

pension åt Thörnqvist från allmänna indragningsstaten, direktionen

ansåge beloppet däraf böra föreslås till 900 kronor.

Medicinalstyrelsen, som jämväl afgifvit yttrande i ärendet, har med

hänsyn dels till Thörnqvists framskridna ålder, dels till beskaffenheten

af de sjukdomar, hvaraf han vore lidande, såsom sin åsikt uttalat, att

Thörnqvists arbetsförmåga måste anses vara i hög grad nedsatt, samt

att han icke torde vara i stånd att genom eget arbete i betydligare mån

bidraga till sitt uppehälle.

Med afseende å hvad i ärendet förekommit och då Thörnqvist

mer än 33 år eller längre tid, än som erfordras af sådan tjänstgöring,

som grundlägger pensionsrätt, ägnat sina arbetskrafter åt staten, har

statskontoret i underdånigt utlåtande den 6 nästlidne februari tillstyrkt

proposition till Riksdagen om anvisande åt Thörnqvist af årlig pension

från allmänna indragningsstaten, dock icke till högre belopp än 600

kronor, motsvarande två tredjedelar af hans lön.

Då Thörnqvist är urståndsatt att sköta den tjänst han innehar

och hvars upprätthållande på el t tillfredsställande sätt är af stor vikt,

anser jag möjlighet böra honom beredas att kunna utan bekymmer för

sin återstående lifstid afträda sin tjänst, hvarför jag tillstyrker, att

pension från allmänna indragningsstaten måtte åt honom utverkas. Beträffande

pensionens belopp är Thörnqvist visserligen berättigad att,

därest han, som icke kan tvingas att afgå före den 1 mars 1909, kvarstår

i tjänst till nämnda tid, erhålla pension å 900 kronor; men jag

anser mig likväl icke kunna tillstyrka, att hela detta belopp må Thörnqvist

nu såsom pension från allmänna indragningsstaten tillerkännas.

Om Thörnqvist fått beräkna den tid, han varit anställd som arbetare

vid gevärsfaktoriet, såsom tjänstetid och hans under nämnda förutsättning

år 1901 gjorda anhållan om afsked med pension beviljats, skulle

pension till honom hafva utgått med 700 kronor eller hela den Thörnqvist

vid den tiden tillkommande årslön. Vid sådant förhållande och

då Törnqvist, hvilkens anspråk att få tillgodoräkna sin arbetstid vid

gevärsfaktoriet, ehuru icke författningsenligt grundadt, dock har fog

för sig, genom sin förberörda afskedsansökan kan anses hafva förklarat

sig nöjd med sistnämnda belopp, synes mig pensionen hellre böra därtill

bestämmas än grundas på den först från och med år 1902 till

tvghandtverkare utgående lön, 900 kronor.»

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

kaptenen

j. E. U.

Theorin.

Hvad uti detta ärende anförts liar synts utskottet innebära giltiga

skäl för att pension med det af Kungi. Maj:t nu föreslagna belopp må

beviljas Thörnqvist, och får utskottet på grund däraf hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kungi. Maj:ts nu ifrågavarande

framställning.

17:o) Kungl. Maj:t har i en till Riksdagen den 13 sistlidne mars

aflåten proposition, n:o 78, föreslagit Riksdagen medgifva, att kaptenen

i Kronobergs regemente med löjtnants af 1. klassen lön m. in. John Emil

Ulrik Theorin måtte från och med månaden näst efter den, då han erhölle

afsked från innehafvande beställning, under sin återstående lifstid å

allmänna indragningsstaten. åtnjuta en årlig pension af ettusentvåhundra

kronor.

Sist omförmälda statsrådsprotokoll innehåller i detta ärende följande

yttrande af departementschefen.

»Uti en af chefen för första arméfördelningen med tillstyrkan af

nådigt bifall öfverlämnad skrifvelse har chefen för Kronobergs regemente

i underdånighet hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen

göra framställning om beviljande af pension å allmänna indragningsstaten

för kaptenen i regementet med löjtnants af 1. klassen lön

John Emil Ulrik Theorin.

Af handlingarna i ärendet inhämtas:

att Theorin, som är född den 29 augusti 1856 och således uppnått

en ålder af 46 år, den 29 november 1878 utnämnts till underlöjtnant

vid Kronobergs regemente samt befordrats den 11 augusti

1887 till löjtnant af 2. klassen och den 11 augusti 1893 till löjtnant af

1. klassen samt den 2 september 1898 till kapten i samma regemente,

hvadan han sålunda räknar en tjänstetid af öfver 24 år,

att han, som emellertid på grund af sjukdom varit oförmögen att

bevista vapenöfningarna under åren 1883, 1886, 1887, 1891, 1895,

1896, delvis under åren 1899 äfvensom under åren 1900—1902, enligt

hvad särskilda för honom utfärdade läkareintyg utvisa, lider af lungtuberkulos

och på grund däraf icke har utsikt att någonsin blifva tjänstbar,

samt

att regementschefen, såsom ansvarig för regementets tjänstbarliet,

med anledning häraf ansett sig böra anhålla om Theorins öfverflyttande

på allmänna indragningsstaten, emot hvilket Theorin förklarat sig icke

hafva något att erinra.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

77

Uti häröfver infordradt och den 14 nästlidne januari afgifvet

underdånigt utlåtande har medicinalstyrelsen, då enligt styrelsens mening

hvarje utsikt saknades till att Theorin skulle kunna till hälsan förbättras

i den mån att han kunde åter inträda i tjänst, tillstyrkt nådigt

bifall till den gjorda framställningen.

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet Kungl. Maj:t genom remiss

jämväl behagat inhämta, har uti afgifvet utlåtande den 31 januari

innevarande år, med erinran att Theorin enligt gällande stat uppbure

en lön af 1,500 krouor, i underdånighet hemställt, att, då han enligt

de uti nådiga cirkuläret den 22 juni 1877, angående ny pensionsreglering

för armén, gifna bestämmelser hvarken vore berättigad till

erhållande af pension från arméns pensionskassa jämte fyllnadspension

eller kundo på grund af de i författningen särskild t angifna orsaker

utan egen ansökan från tjänsten skiljas mot åtnjutande af pension å

allmänna indragningsstaten, proposition måtte till Riksdagen aflåtas om

beviljande för honom af en årlig pension å allmänna indragningsstaten

af 1,200 kronor.»

På grund af hvad sålunda förekommit har departementschefen,

som ansåge det vara ådagalagdt, att Theorin vore till vidare tjänstgöring

såsom officer oförmögen, hvarför han icke längre syntes böra

vid sin tjänst bibehållas, hemställt om aflåtande af nu ifrågavarande

proposition.

Då utsikt icke lärer förefinnas, att kaptenen Theorin någonsin

vidare skall blifva tjänstbar, synes det vara önskligt, att honom beredes

tillfälle att med pension nr tjänsten afgå, och då utskottet icke haft

något att mot det föreslagna pensionsbeloppet erinra, hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu

ifrågavarande framställning.

18:o) Kungl. Maj:t har i proposition n:o 81, aflåten till Riksdagen A»g.

den 13 mars 1903, föreslagit Riksdagen att å allmänna indragnings- j

staten uppföra såsom årligt understöd, att utgå från och med innevarande

år, dels etthundratjugu kronor till arbetaren Johannes Gran- och

berys änka Maria Eufrosyna Mattsdotter, så länge hon i sitt nuvarande

änkestånd förblefve, och dels sextio kronor till nämnda makars son

Emil Johannes Granberg, till dess han fyllt 15 år.

underarbetaGrananka

son.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har till sistberörda

statsrådsprotokoll härom yttrat följande.

»I en genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens

län den 31 maj 1902 med tillstyrkan af bifall insänd underdånig ansökning

hade arbetaren Johannes Granbergs änka Maria Eufrosyna

Mattsdotter i Sörfors af Umeå landtförsamling, under åberopande af

det förhållande att mannen under anställning vid fästningsarbetena i

Boden genom olyckshändelse den 3 nämnda månad ljutit döden, gjort

framställning om årlig lifränta för sig och sin minderårige son Emil

Johannes, enligt prästbetyg född den 29 januari 1902. Sedan arméförvaltningen

å fortifikationsdepartementet häröfver afgifvit underdånigt

utlåtande, inkom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i följd åt nådig

remiss med utredning i ärendet samt eget underdånigt yttrande, åt

hvilken utredning framgick, att Granberg under pågående stensprängningsarbete

träffats af eu sten, under det han uppehållit sig i en byggnad,

där det, enligt fortifikationsbefälhafvarens uppgift, varit arbetarne

förbjudet att söka skydd, men att riktigheten af denna uppgift emellertid

af flera vid förhör angående olyckshändelsen närvarande blifvit bestridd;

och tillerkände Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 26 september

1902 bemälda änka och hennes barn såsom understöd för nämnda

år en gratifikation å 180 kronor samt anbefallde arméförvaltningen att

inkomma med förnyadt underdånigt yttrande i fråga om sökandens

och hennes barns framtida underhåll och huru sådant skulle kunna dem

beredas. Därefter har arméförvaltningen i underdånig skrifvelse den

5 november 1902 hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen

göra framställning om årlig pension från allmänna indragningsstaten

åt änkan Maria Eufrosyna Mattsdotter af 120 kronor och åt hennes

minderårige son Emil Johannes af 60 kronor, att utgå från och med

år 1903 till änkan, så länge hon lefde ogift, och till sonen, intill dess

han uppnått 15 år.

Uti häröfver infordradt underdånigt utlåtande har statskontoret

anfört, hurusom af handlingarna i ärendet inhämtades.

att Johannes Granberg, född den 24 juli 1873 och sedan medlet

af februari 1902 anställd vid fästningsarbetena i Boden, aflidit den 3

maj samma år i följd af skador, ådragna under stensprängning sistnämnda

dag;

att han vid sitt frånfälle efterlämnat änka, 26 år gammal, och

eu son;

att bouppteckningen efter Granberg utvisade en behållning af 514

kronor 65 öre;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

70

att fortifikationsbefälhafvaren i Boden väl förklarat sig anse Granberg

hafva visat grof vårdslöshet vid olyckstillfället, men dock med

afseende å förekommande ömmande omständigheter tillstyrkt, att pension

måtte beviljas änkan; samt

att vid utredning och förhör, som af vederbörande länsman verkställts

angående förloppet vid olyckshändelsen, utrönts, att Granberg

vid olyckstillfället visserligen torde hafva gjort sig skyldig till en

oförsiktighet, hvarigenom han ådragit sig döden, men att någon öfverträdelse

af gifna föreskrifter härvid icke syntes kunna läggas honom

till last.

Ehuru lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete vid tiden för ifrågakomna olyckshändelse ännu icke trädt i

kraft, och staten alltså icke torde kunna anses hafva någon ovillkorlig

skyldighet att utgifva ersättning åt den omkomnes änka och son för

den ekonomiska förlust, som genom olycksfallet drabbat dem, ansågc

statskontoret likväl billigheten fordra, att icke änka och barn efter en

arbetare, som ljutit döden genom olyckshändelse under arbete för statens

räkning, lämnades utan understöd af staten, hvarför statskontoret tillstyrkte

nådig proposition till Riksdagen om årligt understöd från allmänna

indragningsstaten, i enlighet med de i 4 § nämnda lag stadgade

grunder, med 120 kronor till Maria Eufrosyna Mattsdotter, så

länge hon förblefve änka, och med 60 kronor till sonen, till dess han

uppnått 15 års ålder.»

Med anledning af hvad i statsrådsprotokollet i detta ämne meddelats

får utskottet hemställa,

att, Kungl. Maj:ts förevarande framställning må

vinna Riksdagens bifall.

19:o) Kungl. Maj;t har uti den till Riksdagen den 13 mars 1903

aflåtna propositionen n:o 82 föreslagit Riksdagen medgifva, att sjuksköterskan

vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm Maria Lavsdotter

måtte från och med månaden näst efter den, då hon erhölle

afsked från sin befattning, under sin återstående lifstid från allmänna

indragningsstaten erhålla pension till årligt belopp af femhnndra

kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 13 sistlidne

mars innehåller härom följande anförande af departementschefen.

Ang. pension

1/ sjukskö t siskon

Maria

Lar sdotter.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Förvaltningen vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm har i

underdånig skrifvelse den 21 oktober 1902 anhållit, att sjuksköterskan

Maria Larsdotter, som vore född den 14 november 1841 och städse

troget, nitiskt och oförvitligt skött den sjuksköterskebefattning, hon

sedan oktober månad 1877 vid sjukhuset innehaft, måtte tilldelas pension

från allmänna indragningsstaten.

Euligt ett af andre läkaren vid sjukhuset utfärdadt betyg, lider

Maria Larsdotter af kronisk ledgångsreumatism och är både till följd

af sin ålder och sin sjuklighet oförmögen att på tillfredsställande sätt

förrätta den ansträngande tjänst, hon vid sjukhuset innehar.

Vid öfverlämnande af sjukhusförvaltningens ansökan har arméförvaltningen,

som erinrat därom, att Kungl. Maj:ts till 1898 års Riksdag

aflåtna proposition om pension å 500 kronor åt kokerskan vid

sjukhuset Maria Nilsson endast på det sätt bifölls, att Riksdagen beviljade

henne en årlig pension af 300 kröner, anfört, att under nuvarande

dyra lefnadsförhållanden ett årligt pensionsbelopp af 300 kronor vore

otillräckligt för underhåll af en tjänare, som efter långvarig tjänst till

följd af ålder och sjuklighet vore oförmögen att i väsentligare mån

genom arbete förtjäna bidrag till sitt uppehälle. Maria Larsdotters befattning,

för hvilken den årliga aflöningen numera uppginge till kontant

856 kronor 25 öre jämte fri bostad med möbler och ved, vore

ock mera maktpåliggande, fordrande och ansvarsfull än den tjänst, som

innehafts af Maria Nilsson; och hemställde arméförvaltningen, det Kungl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att tillerkänna Maria Larsdotter en

årlig pension af 500 kronor.

Denna hemställan har statskontoret i afgifvet tttlåtande den 2

nästlidna februari, med afseende å hvad i ärendet förekommit, biträdt.

Jämväl jag biträder den af arméförvaltningen uttalade mening,

därvid jag anser mig böra erinra, att Riksdagen förut och senast år

1902 beviljat kvinnor, med hvilka Maria Larsdotter kan i tjänstehänseeende

anses likställd, pension med samma belopp, som arméförvaltningen

nu föreslagit.»

Utskottet vill erinra, hurusom af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden

den 2 februari 1900, hvaraf utdrag bifogats Kungl.

Maj:ts proposition n:o 59 till 1900 års Riksdag, inhämtas, att då förevarit

fråga om pension åt Larsdotter, men att Kungl. Maj:t icke funnit

skäl göra framställning i dylikt syfte till Riksdagen. Sådan framställning

gjordes däremot angående sjuksköterskan vid allmänna gar
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

81

nisonssjukhuset Rahmberg, hvilken åtnjutit alldeles samma aflöningsförmåner

som Larsdotter, men hade 12 års längre tjänstetid, än denna

då hade, och var af sjukdom oförmögen att vidare förrätta sin tjänst.

För Rahmberg bestämde Riksdagen pensionen till 450 kronor. På

grund af Larsdotters ålder och numera inträdda sjuklighet synes pension

böra henne af Riksdagen beviljas, men då hon i pensionsafseende

torde böra jämnställas med Rahmberg, anser utskottet pensionen böra

äfven för henne bestämmas till 450 kronor och hemställer därför,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställningmå

på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att

sjuksköterskan vid allmänna garnisonssjukhuset i

Stockholm Maria Larsdotter må från och med månaden

näst efter den, då hon erhåller afsked från sin

befattning, under sin återstående lifstid från allmänna

indragningsstaten erhålla pension till årligt belopp af

450 kronor.

20:o) Uti statsverkspropositionen har Kungl. Maj:t under denna

hufvudtitel i punkten 8 föreslagit Riksdagen att å allmänna indragnings- daren för

staten måtte för navigationsskoleföreståndaren Julius Magnus Lager- ^oianfme

''valls änka Axelina Amalia Gabriella Lagerwall, född Lagerwall, upp- borg j. u.

föras en årlig pension af 510 kronor, att af henne från och med den Lag^aalh

1 februari 1902 åtnjutas, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve. jg^j

Till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 19 december

1902 har departementschefen i denna fråga anfört följande:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift har kaptenen i

flottans reserv, föreståndaren för navigationsskolan i Göteborg m. m.

Julius Magnus Lagerwalls änka Axelina Amalia Gabriella Lagerwall,

född Lagerwall, i underdånighet anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

bereda henne af allmänna medel ett årligt underhåll af 1,200 kronor

till hjälp för henne och hennes barn.

Af handlingarna i detta ärende inhämtas, bland annat, att sökandens

man, som, född den 17 april 1837, år 1858 utnämnts till sekundlöjtnant

vid flottan, blifvit år 1872 förordnad till lärare och föreståndare

lör navigationsskolan i Göteborg, hvilken befattning han oafbrutet innehaft

till sin den 29 januari 1902 inträffade död; att han år 1872 utnämnts

till kapten vid flottan, 1874 erhållit sökt afsked ur krigstjänsten,

Bih. till Kiksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. U Höft. 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1882 utnämnts till kapten i flottans reserv och 1889 beordrats att vara

chef för Bohus 2:a och Västergötlands båtsmanskompanier, samt att

han vid olika tillfällen förordnats dels såsom inspektör för navigationsskolorna

i riket och dels såsom ledamot i sjöfartsnäringen berörande

kommittéer; att han fullgjort sina tjänsteåligganden med berömligt nit

och skicklighet; att han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änkan,

sex barn, af hvilka en son och två döttrar uppnått myndig ålder, en

son nitton samt en dotter sjutton och en sexton år; att enligt bouppteckningen

behållningen i boet utgjorde 11,264 kronor 2 öre, hvaraf

på änkans lott fallit hälften eller 5,632 kronor 1 öre; samt att änkan,

hvilken är öfver 55 år gammal, icke är berättigad till gratial ur flottans

pensionskassa och ej åtnjuter annan pension än ett gratial från sjökaptensföreningen,

livilket af henne själf uppgifvits utgöra högst 100

kronor årligen.

Marinförvaltniugen har uti infordradt och den 4 sistlidne april afgifvet

underdånigt utlåtande anfört, att kaptenen Lagerwall, därest han

lefvat, blifvit berättigad att från och med maj månad innevarande år

afgå från tjänsten med oafkortad lön, såsom pension, hvarjämte förvaltningen,

då det kapital, kaptenen Lagerwall efterlämnat, jämte det

gratial å högst 100 kronor årligen, som änkan torde vara berättigad

att uppbära ur en enskild föreningskassa, vore otillräckligt för att trygga

den efterlämnade familjen från ekonomiska bekymmer, förklarat, att

förvaltningen ansåge sig böra understödja den gjorda framställningen,

därvid förvaltningen, beträffande det begärda beloppets storlek, intet

annat haft att erinra, än att en del af beloppet torde böra utgå till

dem af barnen, som icke uppnått 18 års ålder; och har marinförvaltningen

på grund häraf hemställt om nådig proposition till Riksdagen

om årlig pension från allmänna indragningsstaten till änkan Lagerwall

af 1,000 kronor, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,

och till hvardera af hennes döttrar, som icke uppnått 18 års ålder, af

100 kronor, till dess en hvar af dem fyllt 18 år.

Statskontoret, som därefter erhållit nådig befallning att i ärendet

sig yttra, har i underdånigt utlåtande den 24 sistlidne april anfört, att

beloppet af det årliga gratial, som, jämlikt gällande reglemente för

flottans pensionskassa, tillkommer kaptensänka och barn, utgör 510

kronor, samt att det högsta gratial, som utgår ur nämnda kassa,^ är

bestämdt till 1,000 kronor och endast tillkommer änka och barn efter

delägare, som åtnjutit flaggman eller ämbetsman af lika värdighet tillkommande

lön på stat; hvarjämte statskontoret, då i förevarande fall

icke syntes föreligga omständigheter, hvilka skulle kunna föranleda

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Eders Kungl. Maj.t att föreslå Riksdagen beviljande af pension åt

sökanden till synnerligen högre belopp än det, som af Eders Kungl.

Maj:t föreslogs och af 1884 års Riksdag beviljades navigationsskoleföreståndaren

A. F. Kullanders änka, eller 300 kronor, hemställt, det

täcktes Eders Kungl. Maj:t aflåta nådig proposition till Riksdagen att

å allmänna indragningsstaten bevilja sökanden en årlig pension al 400

kronor att från och med den 1 februari innevarande år utgå, så länge

hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver.

På grund af hvad i ärendet blifvit anfördt och upplyst tinner jag

mig, lika med ämbetsverken, böra understödja den gjorda ansökningen

om pension från statsverket åt änkan Lagerwall. Ifråga om pensionens

belopp får jag, under erinran att sedan år 1884, då, på sätt statskontoret

anfört, pension af 300 kronor beviljades navigationsskoleföreståndaren

Kullanders änka, penningvärdet torde hafva icke obetydligt sjunkit, i

underdånighet föreslå, att det. al statskontoret ifrågasatta pensionsbeloppet

400 kronor måtte förhöjas så, att det motsvarar det gratial,

som enligt reglementet för flottans pensionskassa tillkommer kaptensänka,

eller 510 kronor.»

Utskottet finner visserligen pension af statsmedel böra beviljas

änkan Lagerwall, men anser dock icke lämpligt, att pensionen bestämmes

till samma belopp, som skolat henne tillkomma, därest hennes man varit

i tillfälle att förskaffa henne delaktighet i flottans pensionskassa. Med

hänsyn till det år 1884 åt den i statsrådsprotokollet omnämnda änkan

Kullander beviljade pensionsbelopp å 300 kronor och i enlighet med

hvad statskontoret nu föreslagit, finner utskottet pensionen böra i förevarande

fall bestämmas till 400 kronor.

Utskottet hemställer därför,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må på det sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten

må för navigationsskoleföreståndaren Julius

Magnus Lagerwalls änka Axelina Amalia Gabriella

Lagerwall, född Lagerwall, uppföras en årlig pension

af 400 kronor att af henne från och med den 1 februari

1902 åtnjutas, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd

förblifver.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. understöd

till änka

och bar71 efter

ajlidne daglönaren

vid

flottans varf

i Karlskrona

Krister

Nilsson.

[9-]

21:o) Knngl. Maj:t liar uti punkten 9 under denna hufvudtitel

föreslagit Riksdagen att å denna stat måtte uppföras följande årliga

understöd, att utgå från och med den 1 januari 1903, nämligen dels

120 kronor till daglönaren vid flottans station i Karlskrona Krister

Nilssons änka Sigrid Charlotta Nilsson, född Lundgren, under hennes

återstående lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve,

dels fiO kronor till ett hvart af hennes barn Gerhard, Erik, Elin och

Nils, till dess detsamma uppnått 15 års ålder;

*

Statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet har till sist

omförmälda statsrådsprotokoll angående detta ärende yttrat följande.

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift har daglönaren

vid flottans station i Karlskrona Krister Nilssons änka Sigrid Charlotta

Nilsson, född Lundgren, i underdånighet anhållit, att något årligt

understöd måtte tilldelas henne och hennes oförsörjda barn; till stöd

för hvilken ansökning hufvudsakligen anförts, att sökandens man, hvilken

varit anställd såsom daglönare vid Karlskrona stations varf, den 15

mars 1901 under arbete å ett under byggnad varande kokhus vid sjömanskårens

kasern i nämnda stad genom olyckshändelse omkommit,

efterlämnande utom änkan, född den 18 december 1861, sju barn, af

livilka den äldste sonen hade anställning vid flottan såsom 3:e kl.

sjöman, men de öfriga, nämligen sönerna Axel, Gerhard, Erik och Nils,

födde respektive den 4 april 1887, den 24 september 1888, den 26

december 1889 och den 23 maj 1897, samt döttrarna Elna, född den

22 juli 1885, och Elin, född den 8 juli 1893, voro oförsörjda; att

sökanden, enligt hvad ansökningen bifogadt läkarebetyg jämväl utvisade,

vore sjuklig och nervsvag samt i följd däraf oförmögen att fullt försörja

sig och sin familj; att hon icke ägde rätt till annat understöd

än den nådegåfva af 18 kronor, som af flottans pensionskassa utbetalades

under fem år efter en hvar af gemenskapen vid flottan, hvilken

i fredstid genom vådlig händelse under tjänstutofning tillsatt lifvet;

samt att af de sex oförsörjda barnen äldsta dottern och två af sönerna

väl kunde förtjäna något, men att detta vore helt obetydlig och alldeles

otillräckligt för dem själfva, hvadan familjens belägenhet vore

förtviflad, om ej hjälp kunde bekommas.

Efter nådig remiss har marinförvaltningen häröfver infordrat

yttrande från varfschefen vid flottans station i Karlskrona, som i ämnet

hört chefen för ingenjör departementet därstädes; och har marinförvaltningen,

med öfverlämnande af de inkomna yttrandena, i underdånigt

utlåtande den 18 sistlidne februari anfört, att af handlingarne inhäm
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

85

t;ides: att daglönaren Krister Nilsson anställts vid flottans varf i Karlskrona

genom kontrakt den 7 januari 1901; att Nilsson, som den 15

mars sistnämnda år varit, jämte en annan daglönare, sysselsatt med

att å norra vinden å det under byggnad varande kokhuset utbreda

betonlager öfver emellan järnbalkar inrättade trähvalf, med en järnhejare

sammanstött betonon, därvid två hvalfbågar af trä, som uppburit

trähvalfvet, brustit sönder, och att Nilsson störtat emellan järnbalkarna

genom två våningar ned i det tillämnade badsturummet i

undervåningen, där han påträffats sanslös, hvarefter Nilsson, genast

afförd till flottans sjukhus, vid framkomsten dit befunnits vara död;

att Nilsson icke genom vårdslöshet eller annorledes varit vållande till

ifrågavarande olyckshändelse; att chefen för stationens ingenjördepartement,

med lifligt tillstyrkande af ansökningen, hemställt, att änkan

Nilsson måtte, förutom ofvaimämnda nådegåfva, tilldelas ett årligt

understöd under sin återstående lifstid af 400 kronor och de sex oförsörjda

barnen, tills de fyllt aderton år, ett årligt belopp af 50 kronor

hvartdera; samt att varfschefen instämt i sistberörda förslag, med tillägg,

att det understöd, som kunde blifva änkan Nilsson tillerkändt, dock

borde upphöra att utgå, om hon inträdde i nytt äktenskap.

För egen del har marinförvaltningen anfört, att, då det belopp af

18 kronor, som änkan Nilsson jämlikt gällande reglemente för flottans

pensionskassa vore berättigad att årligen under fem års tid uppbära,

vore alldeles otillräckligt för familjens uppehälle, förevarande framställning

vore synnerligen behjärtansvärd; att, då emellertid under

femte hufvudtiteln icke funnes medel, som kunde tagas i anspråk för

utbetalande af ett årligt understöd, sådant syntes böra beredas från

allmänna indragningsstaten; att i fråga om understödets storlek, billig

hänsyn borde tagas till de ständigt ökade lefnadskostnaderna i riket;

samt att förvaltningen, som, i likhet med stationsmyndigheterna, ansågc

lämpligt, att ett särskildt understöd bestämdes för en hvar af den

efterlämnade familjens medlemmar, ej funnit de af stationsmyndigheterna

föreslagna beloppen, 400 kronor för änkan och 50 kronor för hvarje

af de oförsörjda barnen, vara för högt tilltagna; på grund hvaraf förvaltningen

hemställt om aflåtande till Riksdagen af proposition i syfte

att bereda sökanden och hennes oförsörjda barn årligt understöd från

allmänna indragningsstaten med nyss angifna belopp.

Härefter har jämväl statskontoret i ärendet afgifvit infordradt

underdånigt utlåtande, däruti statskontoret tillstyrkt, att Kungl. Maj:t

täcktes hos Riksdagen göra framställning om beviljande å allmänna

indragningsstaten af följande årliga understöd att utgå från och med

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

den 1 april 1901, nämligen: dels 400 kronor till änkan Nilsson under

hennes återstående lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve,

dels ock 50 kronor till ett hvart af hennes barn, Elna, Axel,

Gerhard, Erik, Elin och Nils, intill uppnådda 18 år.

Vid föredragning af detta ärende den 4 april innevarande år

fann Eders Kungl. Maj:t, som ansåg framställning i ämnet för det dåvarande

icke böra göras lios Riksdagen, godt tilldela änkan Nilsson

och hennes oförsörjda barn ett understöd för liden från och med den

1 april 1901 till och med den 31 december innevarande år efter 300

kronor för år, att med tillhopa 525 kronor af marinförvaltningen utbetalas

af allmänna besparingarna å anslagen under riksstatens femte

hufvudtitel.

Sedermera har varfschefen vid flottans station i Karlskrona, med

tillstyrkan af bifall, öfverlämnat en utaf änkan Nilsson den 15 sistlidne

oktober gjord underdånig framställning, däri hon förnyat sin ansökning

om understöd och anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes behjärta

hennes iråkade betryckta ekonomiska ställning på det sätt, att hon

måtte få komma i åtnjutande af årligt understöd till det belopp statskontoret

hemställt.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner jag staten böra

bereda den sålunda omkomnes änka och oförsörjda barn någon ersättning

för den ekonomiska förlust, som genom olycksfallet drabbat dem.

Hvad angår de belopp, hvarmed ifrågavarande understöd borde

utgå, anser jag härvid böra i hufvudsak tillämpas enahanda grunder,

som finnas angifna i § 4 af lagen angående ersättning för skada till

följd af ol3*cksfall i arbete den 5 juli 1901.»

Mot Kungl. Maj:ts nu gjorda förslag finner utskottet icke anledning

till erinran och hemställer därför,

att Kungl. Mapts förevarande framställning må

af Riksdagen bifallas.

Angående pen- 22:o) Uti en till Riksdagen den 16 sistlidne februari aflåten pro
ston

for förr c .. '' , __ .. 0 , . n „ 1

mveiiörcn o.H. position, n:o 58, har Kungl. Maj:t löreslagit Riksdagen medgilva, att

l.uttkesänka. förre nivellören vid statens järnvägsbyggnader Otto Hjalmar Leonard

Littkes änka Ebba Eleonora Margareta LittJce, född von Krusenstjerna,

måtte från allmänna indragningsstaten från och med år 1903, så länge

hon lefde ogift, åtnjuta en årlig pension af 500 kronor.

Enligt hvad af det vid propositionen fogade utdrag af statsråds
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

87

protokollet öfver civillärenden för samma dag inhämtas, har departementschefen

i denna fråga anfört följande.

»Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift har framlidne förre nivellören

vid statens järnvägsbyggnader Otto Hjalmar Leonard Littkes änka

Ebba Eleonora Margareta Littke, född von Krusenstjerna, med bifogande

af, förutom andra handlingar, prästbetyg, dödsattest och bouppteckning

efter mannen, i underdånighet anhållit att, då hon saknade

medel att försörja sig och en dotter, henne måtte beredas något understöd

af allmänna medel.

Af de ingifna handlingarna i ärendet inhämtas, att Littke den 2

oktober 1902 afiidit; att han efterlämnat, förutom änkan, dottern Korta

Johanna Eleonora född den 2 juli 1881; att enligt den efter Littke

upprättade bouppteckning tillgångarna uppgått till 1,233 kronor 33 öre

och skulderna till 502 kronor 50 öre, hvadan behållningen i boet utgjort

allenast 670 kronor 83 öre; samt att enligt intyg af vederbörande

pastorsämbete och roteman äukan Littke, som vore född den 8

februari 1858, befunne sig i fattiga omständigheter.

Öfver berörda ansökning har järnvägsstyrelsen den 10 december

1902 afgifvit infordrat underdånigt utlåtande och därvid anfört följande.

Littke, hvilken varit född den 8 januari 1846, hade under år 1869 antagits

i statens tjänst med anställning vid då pågående undersökningar

för norra stambanans anläggande samt tjänstgjort från och med den

5 maj 1871 såsom elev och från och med den 1 mars 1872 såsom

nivellör vid statens järnvägsbyggnadsarbeteu, från hvilken befattning

lian emellertid till följd af arbetenas inskränkning med utgången af år

1888 entledigats. Af 1888 års Riksdag hade med anledning af Kungl.

Maj:ts, på hemställan af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, gjorda

framställning, Littke beviljats en årlig pension af 1,000 kronor. Såsom

skäl för beviljande af pension åt Littke hade framhållits, att Littke,

som med nit och skicklighet fullgjort sina åliggande, lidit af genom

öfveransträngning ådragen sjuklighet samt af kroniskt magsår, till följd

hvaraf lian endast genom sorgfällig vård varit i stånd att med arbete

bidraga till sin bärgning.

Då, såsom ofvan nämnts, den efter Littke upprättade bouppteckning

utvisade en behållning af allenast 670 kronor 83 öre samt därtill

komme, att änkan Littke icke upphure pension eller åtnjöte annat understöd,

utan befunne sig i meddellösa omständigheter, samt sålunda helt

och hållet saknade tillgångar till nödtorftig försörjning, har järnvägsstyrelsen

ansett sig böra i underdånighet hemställa, det täcktes Kungl.

Maj:t, med hänsyn till såväl Littkes långvariga och väl vitsordade verk
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

samhet i statens tjänst som don bekymmersamma belägenhet, hvari

hans efterlefvande hustru genom hans bortgång försatts, till nästsammanträdande

Riksdag aflåta nådig proposition om beviljande åt änkan

Littke af ett årligt understöd till ett skäligt ansett belopp af 500 kronor

att utgå från och med år 1903, så länge hon lefde ogift.

Efter nådig remiss har statskontoret uti underdånigt utlåtande den

2 innevarande februari ansett sig böra biträda den af järnvägsstyrelsen

gjorda hemställan.»

Under erinran att Riksdagen tillförene under liknande förhållanden

beviljat pensioner åt äukor efter personer, som innehaft anställning vid

järnvägsbyggnaderna, såsom år 1890 åt förre materialförvaltaren B.

Fredrikssons änka med 400 kronor och år 1901 åt förre ombudsmannen

J. O. Olais änka med 500 kronor, hvilkas män samtidigt med

Littke erhållit pension af Riksdagen, har departementschefen på grund

af hvad i ärendet förekommit hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i

nådig proposition förelägga Riksdagen nu ifrågavarande förslag.

Utskottet har med hänsyn till hvad i statsrådsprotokollet i detta

ämne upplysts och med afseende å Riksdagens förut fattade beslut i

fråga om pensioner åt tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader ansett

sig böra biträda Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag och får alltså

hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu förevarande

framställning.

iur%9flriehiörn 23:o) Kungl. Maj:t har uti punkten 10 under denna hufvudtitel

”j.l.BumMe" föreslagit Riksdagen, att lektorn vid högre lärarinneseminariet Julias

oBt lärarinnan Lorens Humble och ordinarie lärarinnan därstädes Hilda Vilhelmina

sciii. Josefina CasscVi måtte, hvardera från och med månaden näst efter den,

[10.] i hvilken Humble eller lärarinnan Casselli entledigades från sin nuvarande

ordinarie befattning vid seminariet, under sin återstående lifstid

uppbära årliga pensioner, Humble till belopp af 3,600 kronor och

lärarinnan Casselli till belopp af 3,000 kronor.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 december

1902 inhämtas, att departementschefen då anmält en af direktionen

öfver högre lärarinneseminariet, på vederbörandes ansökningar, gjord

framställning om beredande af årliga pensioner åt lektorn vid seminariet

Julius Lorens Humble och ordinarie lärarinnan därstädes Hilda

s. 89 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

89

Vilhelmina Josefina Casselli till belopp af 3,600 kronor för den förre

och 3,000 kronor för den senare; öfver hvilken framställning statskontoret

den 12 november 1902 afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Humble, som vore född den 16 juli 1835, varit under läsåret

1862—1863 anställd såsom vikarierande adjunkt vid Nya elementarskolan;

att lian, efter att från början af höstterminen 1866 hafva bestridt

ett ledigt lektorat vid högre lärarinneseminariet, blifvit den 31

oktober samma år förordnad till lektor vid seminariet, hvarest han

sedermera oafbrutet tjänstgjort med undantag af vårterminen 1871

och höstterminen 1891, då han åtnjutit tjänstledighet för studieresor

till utlandet; att han från och med läsåret 1879—1880 till och med

läsåret 1888 — 1889 på förordnande uppehållit rektorsbefattningen vid

seminariet och normalskolan för flickor; samt att han enligt läkares

intyg numera lede af en betydande nedsättning af hörseln, allmän

svaghet och nervsjukdom;

att lärarinnan Casselli, som vore född den 31 oktober 1836, blifvit

den 12 september 1864 förordnad till ordinarie lärarinna vid seminariet,

hvarest hon sedermera oafbrutet tjänstgjort med undantag af vårterminen

1874 och större delen af vårterminen 1892, då hon åtnjutit

tjänstledighet för sjukdom, äfvensom större delen af vårterminen 1886

och en del af höstterminen samma år, då hon befriats från tjänstgöring

för att såsom ledamot deltaga i den s. k. flickskolekommitténs arbeten;

att hon år 1868 utsetts till biträdande föreståndarinna vid normalskolan

för flickor och under läsåret 1889—1890 varit förordnad till biträdande

föreståndarinna vid seminariet; samt att hon numera enligt läkares intyg

lede af nedsatta krafter och försvagad hörsel;

att direktionen vitsordat, att Humble och lärarinnan Casselli med

nit och skicklighet på ett högst förtjänstfullt sätt under sin tjänstetid

fullgjort sina åligganden;

att enligt den för högre lärarinneseminariet gällande lönestat

Ilumbles lön utgjorde 2,500 kronor, hvarjämte han vore i åtnjutande

af ålderstillägg därå med 2,000 kronor enligt kungl. bref den 28 januari

1887, och lärarinnan Casselis lön uppginge till 1,300 kronor, därå hon

erhållit ålderstillägg mod 2,000 kronor enligt kungl. bref den 31 januari

1885, hvarjämte hon i egenskap af biträdande föreståndarinna vid

normalskolan uppbure ett årligt arfvode å 400 kronor; samt

att statskontoret anfört, hurusom den omständigheten, att pensionsrätt

icke tillförsäkrats den vid högre lärarinneseminariet anställda lärareBih.

till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

för folkskoleinspektören

G.

B. Insulander.

[ii.]

personalen, icke syntes böra innebära anledning till att från pensionsrätt

utesluta de lärare och lärarinnor vid seminariet, hvilka, såsom förhållandet

vore med såväl Humble som lärarinnan Casselli, innehade

ordinarie tjänster med löner å stat och jämväl i öfrigt uppfyllt de för

lärare vid de allmänna läroverken föreskrifna pensionsvillkor: vid hvilket

förhållande och då de af direktionen föreslagna pensionsbeloppen sammanfölle

med de belopp, som enligt grunderna för lärarnes vid de allmänna

läroverken pensionsrätt bort utgå, statskontoret hemställt, att Kungl.

Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning därom, att för Humble

och lärarinnan Casselli måtte å allmänna indragningsstaten uppföras

pensioner till de af direktionen föreslagna belopp, 3,600 kronor för

den förre och 3,000 kronor för den senare, att utgå från och med

månaden näst efter den, däri hvar och en af dem efter erhållet afsked

frånträdde sin innehafvande ordinarie anställning vid seminariet.

På grund af hvad i statsrådsprotokollet meddelats anser sig ul skottet

böra tillstyrka Riksdagen att bifalla förevarande förslag och hemställer

alltså,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande

framställningar.

24:o) Uti punkten 11 af tionde hufvudtiteln har Kuugl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att folkskoleinspektören i Gästriklands

östra och västra kontrakt Gustaf Bernhard Insulander måtte från och

med månaden näst efter den, hvari han efter utgången af år 1903

frånträdde inspektörsuppdraget, under sin återstående lifstid uppbära en

årlig pension af 3,000 kronor.

Enligt sistberörda statsrådsprotokoll har departementschefen anmält

en af domkapitlet i Upsala med eget utlåtande till Kungl. Maj:t

öfverlämnad, af folkskoleinspektören i Gästriklands östra och västra

kontrakt Gustaf Bernhard Insulander gjord ansökning om beredande

af pension åt honom från och med år 1904; öfver hvilken framställning

statskontoret den 19 november 1902 afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Insulander, som vore född den 7 januari 1833 och den 5 juni

1857 promoverats till filosofie doktor, från och med år 1869 på grund

s. 91 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N;o 11.

91

af tid efter annan meddelade förordnanden innnehafi uppdrag att vara

folkskoleinspektör inom ofvannämnda två kontrakt;

att dylikt förordnande meddelats senast den 9 december 1898

för sexårsperioden 1899—1904;

att Insulander, enligt hvad domkapitlet vitsordat, under denna

sin långa tjänstetid, hvarunder han agnat odelad verksamhet åt folkskoleinspektionen,

fullgjort sina åligganden med berömlig skicklighet

och trohet samt utmärkt nit;

att domkapitlet uttalat den mening, att en statens folkskoleinspektör,

som icke skötte inspektionen såsom en bisyssla jämte ordinarie

tjänst utan ägnade sig uteslutande åt folkskoleinspektionen, med skäl

torde kunna jämställas med rektorer vid folkskolelärareseminarier, så

mycket hellre som de större städernas särskilda folkskoleinspektörer

kunde antagas hafva ungefär samma löner som bemälde rektorer och

få komma i åtnjutande af pension fullt motsvarande dessas, i anseende

hvartill och då Insulander med utgången af år 1903 skulle uppnå en

tjänstetid af trettiofem år och eu lefnadsålder af i det närmaste sjuttioett

år, domkapitlet hemställt om bifall till den gjorda ansökningen och

förordat ett pensionsbelopp af 3,500 kronor årligen, hvilket motsvarade

en dylik seminarierektors aflöning i lägsta lönegraden;

samt att statskontoret — med erinran att Insulander såsom folkskoleinspektör

inom Gästriklands östra och västra kontrakt enligt kungl.

brefvet den 9 december 1898 ägde att uppbära årligt arfvode till belopp

af 600 kronor samt dessutom för sina inspektionsförrättningar åtnjöte

resekostnads- och traktamentsersätining enligt fjärde klassen i gällande

resereglemente — vidare anfört: att folkskoleinspektör, som i likhet

med Insulander icke innehade annan tjänst utan uteslutande ägnade

sig åt inspektörsgöromålen, syntes, därest han uppfyllt de villkor, som

i allmänhet uppställdes för erhållande af pension And afgång från statens

civila tjänster, böra komma i åtnjutande af en dylik förmån utan hinder

vare sig däraf, att aflöningsförmånerna icke utgjorts af lön i egentlig

mening eller däraf, att fullmakt eller konstitutorial icke erhölles å folkskoleinspektörsbefattning,

utan detta uppdrag vore beroende af periodvis

meddelade förordnanden; att i fråga om det pensionsbelopp, som

under ofvan angifna föriitsättningar borde folkskoleinspektör tilldelas,

det syntes vara uppenbart, att det årliga fasta arfvodesbeloppet, hvilket

vore i hög grad växlande och endast utgjorde en mindre del af den

åsinkomst, som uppdraget tillskyndade sin innehafvare, icke ensamt

borde läggas till grund för bestämmande af pensionens storlek; att,

enligt statskontorets uppfattning, man i fråga om den pension, som

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

borde tillkomma Insulander, snarare än att, såsom domkapitlet, jämnställa

honom med en rektor vid folkskolelärareseminarium, borde utgå från

en jämförelse med seminarieadjunkt; samt att, då Insulander, därest

han varit seminarieadjunkt i stället för folkskoleinspektör, kunde antagas

nu hafva innehaft lön i högsta lönegraden eller 3,500 kronor och

alltså, jämlikt de för ordinarie seminarieadjunkt gällande pensionsbestämmelserna,

varit den 7 januari 1903, då han uppnådde sjuttio

lefnadsår och räknade mer än trettio års oafbruten tjänstetid, berättigad

att efter erhållet afsked åtnjuta en årlig pension å allmänna indragningsstaten

af 3,000 kronor, statskontoret hemställde, det Kungl. Maj:t

läcktes föreslå Riksdagen att för Insulander å allmänna indragningsstaten

uppföra en pension af 3,000 kronor för år räknadt, att utgå

under hans återstående lifstid från och med månaden näst efter den,

hvari han efter utgången af år 1903 frånträdde inspektörsuppdraget.

Med hänsyn till hvad statsrådsprotokollet innehåller, har utskottet

ansett sig böra biträda förslaget, att pension af statsmedel må beredas

folkskoleinspektören Insulander, hvilken uteslutande ägnat sig åt folkskoleinspektionen

och alltså icke har att på grund af annan befattning

påräkna statspension. Insulander har af statsmedel uppburit, jämte

resekostnads- och traktamentsersättuing, ett fast arfvode å 600 kronor

och har därjämte, enligt hvad utskottet inhämtat, åtnjutit aflöning af

Gäfleborgs läns landsting. Under sådana förhållanden har beloppet af

den af Kungl. Maj:t ifrågasatta statspensionen synts utskottet vara allt

för högt.

På grund häraf och då utskottet icke anser den af myndigheterna

på jämförelse med en seininarieadjunkts eller en rektors vid folkskolelärareseminarium

tjänsteställning grundade beräkning af pensionsbeloppet

vara tillämplig, har utskottet ansett pensionen böra nedsättas

under hvad Kungl. Maj:t föreslagit och har funnit sig böra föreslå, alt

densamma må bestämmas till 1,800 kronor. Utskottet hemställer

alltså,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kungl.

Maj:ts nu ifrågavarande framställning, att Riksdagen

medgifver, att folkskoleinspektören i Gästriklands östra

och västra kontrakt Gustaf Bernhard Insulander må

från och med månaden näst efter den, hvari han efter

utgången af år 1903 frånträder inspektörsuppdraget,

under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension

af 1,800 kronor.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

93

25:o) Kungl. Maj:t har under denna hufvudtitel, uti punkten 12,

föreslagit Riksdagen, att folkskoleinspektören i Jämtlands län Jonas

Kjellin måtte från och med månaden näst efter den, hvari han efter

utgången af år 1903 frånträdde inspektörsuppdraget, under sin återstående

lifstid uppbära en årlig pension af 2,500 kronor.

Departementschefen har enligt sistomförmälda statsrådsprotokoll

anmält en af domkapitlet i Hernösand med eget utlåtande till Kungl.

Maj:t öfverlämnad, af folkskoleinspektören i Jämtlands län Jonas Kjellin

gjord ansökning om beredande åt honom af en årlig pension af 2,500

kronor, att utgå från början af år 1904 eller i allmänhet från och med

månaden näst efter den, hvarunder han frånträdt inspektörsuppdraget

och därför utgående arfvode; öfver hvilken ansökning statskontoret den

19 november 1902 afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Kjellin, som vore född den 17 oktober 1836 och innehaft

ordinarie folkskoleläraretjänst från den 11 april 1858 till utgången af

år 1877, från och med sistnämnda år på grund af tid efter annan meddelade

förordnanden varit anställd såsom folkskoleinspektör inom Jämtlands

län;

att dylikt förordnande meddelats senast den 9 december 1898 för

sexårsperioden 1899—1904 ;

att Kjellin, enligt hvad domkapitlet vitsordat, under den tid af

nära tjugusex år, hvarunder lian tjänstgjort såsom folkskoleinspektör i

det vidsträckta och svårskötla inspektionsområde, som utgjordes af

Jämtlands län, fullgjort sina tjänsteåligganden med aldrig svikande nit

och framstående skicklighet, hvilket också visat sig därufi, att folkskoleväsendet

inom berörda län nu med allt fog kunde anses stå högre än

i något annat län inom Hernösands stift;

att domkapitlet ansett sig böra framhålla, hurusom det måste

vara icke blott en bjudande plikt för staten att tillse, det åt en man,

hvilken i så hög grad och så odeladt som Kjellin ägnat sina krafter

åt anförtrodt värf i det allmännas tjänst, vid den tidpunkt, då krafterna

på grund af de många lefnads- och arbetsåren började svika, tillförsäkrades

en i yttre hänseende bekymmerfri ålderdom, utan äfven af

största betydelse, att de personer, som skulle utöfva den närmaste tillsynen

öfver folkskoleväsendet, kunde ägna odelade krafter åt sitt värf,

samt att svårigheterna att för folkskoleinspektörsbefattningarna med

deras i allmänhet dryga och tunga arbete och jämförelsevis blygsamma

aflöningsförmåner förvärfva dugande personer skulle än ytterligare ökas,

Ang. pension

för folkskoleinspektören

J Kieilin.

[12.]

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

om ej folkskoleinspektörerna hade utsikt att af staten ihågkommas med

pensioner, som kunde tillförsäkra dem en anständig bärgning på ålderdomen;

på grund hvaraf domkapitlet tillstyrkt bifall till den af Kjellin

gjorda ansökningen;

samt att statskontoret — med erinran att Kjellin såsom folkskoleinspektör

inom Jämtlands län enligt kungl. brefvet den 9 december 1898

ägde att uppbära årligt arfvode till belopp af 1,250 kronor samt dessutom

för sina inspektionsförrättningar åtnjöte resekostnads- och traktamentsersättning

enligt fjärde klassen i gällande resereglemente — vidare

anfört: att, beträffande statskontorets uppfattning rörande de förutsättningar,

hvarunder folkskoleinspektör syntes böra tilldelas pension,

och grunderna för pensionsbeloppets beräknande, statskontoret tilläte

sig hänvisa till hvad i nämnda hänseenden uttalats i statskontorets

utlåtande i fråga om pension åt folkskoleinspektören G. B. Insulander;

samt att, då statskontoret, under åberopande häraf, nu tillstyrkte bifall

till den af Kjellin gjorda ansökning, att honom måtte beredas en årlig

pension af 2,500 kronor, hvilket belopp med 500 kronor understege

det af statskontoret för Insulander förordade, så hade detta, hvad storleken

af det föreslagna pensionsbeloppet beträffade, sin grund icke

blott däri att Kjellin icke själf ifrågasatt högre pension än 2,500 kronor,

utan hufvudsakligen däri att Kjellin, förutsatt att han kunnat erhålla

och nu innehaft tjänst såsom ordinarie adjunkt vid folkskolelärareseminarium,

ännu den 1 januari 1904 icke enligt de för sådana tjänstinnehafvare

gällande pensionsbestämmelser skulle komma att vara till

pension berättigad;

och hade staf skontoret på grund af det anförda hemställt, det

täcktes Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att för Kjellin å allmänna

indragningsstaten uppföra en pension af 2,500 kronor för år räknadt,

att utgå under hans återstående lifstid från och med månaden näst

efter den, hvari han efter utgången af år 1893 frånträdde mspektörsuppdraget.

På grund af hvad sålunda i statsrådsprotokollet anförts och med

hänsyn till hvad utskottet uti nästföregående punkt yttrat i fråga

om pension åt folkskoleinspektören Insulander, har utskottet funnit

pension af statsmedel böra beredas jämväl folkskoleinspektören Kjellin,

men då denne hvarken i fråga om lefnadsår eller tjänstetid såsom folkskoleinspektör

är jämnställd med Insulander och med afseende därjämte

å de öfriga skäl, som föranledt Kungl. Maj:t att för Kjellin föreslå ett lägre

s. 95 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

95

pensionsbelopp, har utskottet ansett pensionen för Kjellin icke böra

sättas högre än till 1,500 kronor.

På grund häraf hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att

folkskoleinspektören i Jämtlands län Jonas Kjellin

må från och med månaden näst efter den, hvari han

efter utgången af år 1903 frånträdcr inspektörsuppdraget,

under sin återstående lifstid uppbära en årlig

pension af 1,500 kronor.

26:o) Uti punkten 13 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t An^f

föreslagit Riksdagen, att aflidne vaktmästaren och telegrafisten vid statens mästareänkan

meteorologiska centralanstalt Vilhelm Zakarias Lindgrens änka Josephina J- E- Lind~

Eleonora Lindgren, född Vesterström, måtte från och med år 1903, så [13”]

länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve, uppbära en årlig pension

af 250 kronor.

Till sistberörda statsrådsprotokoll har departementschefen anmält

vetenskapsakademiens skrifvelse i anledning af en utaf tillförordnade

föreståndaren för statens meteorologiska centralanstalt hos akademien

gjord, af anstaltens inspektor förordad framställning om vidtagande af

åtgärd för beredande af pension till belopp af 250 kronor årligen för

aflidne vaktmästaren och telegrafisten vid nämnda anstalt Vilhelm

Zakarias Lindgrens änka Josephina Eleonora Lindgren, född Vesterström;

i hvilket ärende statskontoret afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att för vaktmästaren Lindgren blifvit enligt beslut af 1901 års

riksdag och jämlikt kungl. brefvet den 21 juni 1901 beviljad en årlig

pension af 600 kronor, men att han den 14 augusti 1901 vid uppnådda

femtioåtta lefnads- och tjugutvå tjänstår aflidit utan att hafva kommit

i åtnjutande af pensionsförmånen;

att behållningen i boet enligt den efter honom förrättade bouppteckning

utgjort 2,357 kronor 97 öre;

att på grund af inbördes testamente denna behållning odelad tillkomme

änkan;

att hon, som vore född den 11 juli 1843 och alltså uppnått eu

ålder af femtionio år, enligt läkares intyg numera vore till följd af

hjärtfel och kronisk reumatism oförmögen att försörja sig genom eget

arbete;

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Statsutskottets Utlåtande N:o li.

Ang. pension

för teckningsläraren

J.

Nehrman.

att föreståndaren för meteorologiska centralanstalten, vid det förhållande

att k vårlåten skapen efter vaktmästaren Lindgren enligt bouppteckningen

väsentligen utgjordes endast af en lifförsäkring å 2,000

kronor, hvars afkastning uppenbarligen vore alldeles otillräcklig att bestrida

änkans lefnadskostnader äfven i den mest anspråkslösa form,

samt att hon i öfrigt vore i saknad af försörjningsmedel, ansett sig

böra förordna den omförmälda pensionsförmånens utverkande åt henne;

att jämväl vetenskapsakademien förordat den gjorda framställningen

;

samt att statskontoret, enär vaktmästaren Lindgren icke syntes

hafva varit delägare i någon allmän kassa, hvarifrån pension borde

tillfalla hans änka, och då hon alltså syntes vara i behof af det understöd,

som för henne söktes, hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes i anledning

af förevarande framställning föreslå Riksdagen att å allmänna

indragningsstaten bevilja änkan Lindgren en årlig pension af 250

kronor att utgå från och med år 1903 och så länge hon i sitt nuvarande

änkestånd förblefve.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran emot förevarande

framställning, hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu

ifrågavarande förslag.

27:o) Uti en till Riksdagen den 30 januari innevarande år aflåten

proposition, n:o 60, har Kungl. Maj:t äskat Riksdagens medgifvande

därtill, att läraren i teckning vid allmänna läroverket i Vadstena

Johan Nehrman måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken

afsked blefve honom beviljadt från teckningslärarebefattningen, under

sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension

till belopp af 600 kronor.

Utskottet får, beträffande motiveringen till detta förslag, hänvisa

till det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden för samma dag.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

framställning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

97

28:o) Uti en till Riksdagen den 9 februari detta år aflåten proposition,

n:o 63, har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen, bland annat, vid institutet

att medgifva, att läraren vid institutet för blinda Fredrik Wilhelm Lovall ^örwhh^allF''

måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från

lärarebefattningen blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid

å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp af 1,000

kronor.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden sistnämnda dag

inhämtas, att departementschefen då föredragit direktionens öfver institutet

för blinda skrifvelse den 3 december 1902 om beredande af

pension vid afskedstagandet åt läraren i modersmålet, räkning och geometri

vid institutet Fredrik Wilhelm Lovall; i hvilket ärende statskontoret

den 23 januari 1903 afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Lovall vore född den 1 november 1832 och således öfver sjuttio

år gammal;

att han, efter att hafva vår- och höstterminerna 1856 tjänstgjort

såsom vikarierande kollega vid allmänna läroverket i Gäflo samt från och

med höstterminen 1870 till och med vårterminen 1878 innehaft anställning

såsom lärare vid Upsala privata elementarläroverk, under höstterminen

1878 varit lärare vid allmänna institutet för döfstumma och blinda

å Manilla, hvarefter han med ingången af vårterminen 1879 tillträdt

sin ännu innehafvande ordinarie läraretjänst vid institutet för blinda;

att Lovall på grund af sjuklighet åtnjutit ständig tjänstledighet

från och med höstterminen 1894;

att de Lovall, enligt den för institutet den 31 maj 1888 fastställda

aflöniugsstat, tillkommande ordinarie aflöningsförmånerna utgjordes af

lön 1,500 kronor med rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 krono!-,

hvilka bägge af Lovall intjänats, samt dessutom bostad och värme;

att af dessa aflöningsförmåner Lovall under tjänstledigheten själf

uppburit 1,000 kronor om året samt haft bostad vid institutet intill

slutet af år 1896, då han enligt direktionens beslut därifrån afflytta!;

att, sedan Lovall i april 1896 hos direktionen på grund af läkarebetyg

anhållit om afsked mot åtnjutande af pension, direktionen, som

funnit det för undervisningen gagneligt och för institutet för öfrigt fördelaktigt,

att Lovalls anhållan kunde bifallas, ingått till Kungl. Maj:t

med framställning, att af institutets medel måtte få åt Lovall efter hans

afgång från tjänsten utbetalas en årlig pension af 1,500 kronor, hvilken

Bill. till Biksd. Frat. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

Ang. pension

för gymnastikläraren

J. E.

Göransson.

98 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

framställning Kungl. Maj:t genom beslut den 18 december 1896 förklarat

icke föranleda någon åtgärd;

att direktionen nu ansett institutets bästa kräfva, att frågan ånyo

bragtes under Kungl. Maj:ts skärskådande, på det att direktionen måtte

om möjligt blifva i tillfälle att besätta Lovalls tjänst med annan fullt

kompetent ordinarie innehafvare, varande emellertid förutsättningen för

vinnande af detta önskemål, att pension bereddes åt Lovall;

att,, i fråga om pensionens belopp, direktionen, i betraktande af

det särskilda förhållande, att Lovall endast under jämförelsevis kort tid

själf kunnat fullgöra sina tjänståligganden, ansett detta belopp icke böra

sättas högre än till 1,000 kronor, hvilket motsvarade hvad Lovall under

tjänstledigheten fått af sin aflöning disponera för egen räkning;

att, enligt direktionens tillkännagifvande, Lovall förklarat sig villig

att, därest pension till belopp af 1,000 kronor blefve honom beviljad,

afstå från sin lärarebefattning;

att direktionen, under åberopande af hvad i ärendet förekommit,

hemställt, det kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å allmänna

indragningsstaten bevilja Lovall en årlig pension af 1,000 kronor att

från och med månaden näst efter den, under hvilken afsked från hans

lärarebefattning blefve honom beviljadt, till honom under lians återstående

lifstid utbetalas; samt

att statskontoret i sitt afgifna utlåtande förklarat sig anse den

gjorda framställningen välgrundad och det föreslagna pensionsbeloppet

ingalunda för högt och därför biträdt direktionens nu ifrågavarande

framställning.

Då utskottet anser pension böra, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit,

beviljas Lovall, hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:t nu ifrågavarande

förslag.

29:o) Uti sistberörda proposition n:o 63 har Kungl. Maj:t vidare

föreslagit Riksdagen att medgifva, att gymnastikläraren vid allmänna

läroverket i Marstrand Johan Edvard Göransson måtte från och med

månaden näst efter den, i hvilken afsked från gymnastiklärarebefattningen

blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna

indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp af 300 kronor.

Beträffande skälen för denna framställning får utskottet hänvisa

till det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden den 9 februari 1903.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

99

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag må

vinna Riksdagens bifall.

30:o) Kungl. Maj:t har i eu till Riksdagen den 13 sistlidne mars An9- pension

aflåten proposition, n:o 69, äskat Riksdagens medgifvande, bland annat^Jarinlln''

därtill, att lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i Mariestad e. Karlberg.

Eva Julia Karlberg måtte från och med månaden näst efter den, i

hvilken afsked från lärarinnebefattningen blefve henne beviljadt, under

sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension

till belopp af 600 kronor.

Utskottet får, beträffande motiveringen till detta förslag, hänvisa

till det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden samma dag.

Med hänsyn till hvad i ärendet förekommit, hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Majt:s nu förevarande

framställning.

31:o) Uti sistomförmälda proposition har Kungl. Maj:t äskat Riks- An,J- pension

dagens medgifvande jämväl därtill, att vaktmästaren vid allmänna läro- blaren

verket i Jönköping Karl Fredrik Englund måtte från och med månaden K F-Englund.

näst etter den, i hvilken afsked från vaktmästarebefattningen blefve

honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära årlig pension till belopp af 500 kronor.

1 afseende å motiveringen hänvisar utskottet till det vid propositionen

fogade protokollsutdrag.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts nu förevarande framställning

må af Riksdagen bifallas.

32:o) Kungl. Maj:t har i en till Riksdagen den 17 nästlidne april Ana- ersättaflåten

proposition, n:o .100,. föreslagit Riksdagen medgifva, att förre

amanuensen vid domkapitlet i Kalmar, vice häradshöfdingen Nils Carl amanuensen

Theodor Sjöbring måtte, från och med år 1903 och så länge han icke N''

innehade ordinarie statstjänst, å allmänna indragningsstaten uppbäram*stade löneinkomster.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

en årlig lön af 400 kronor, under villkor att lian lämnade domkapitelsexpeditionen

i Kalmar det biträde, som med hänsyn till lönens belopp

kunde pröfvas skäligt.

I detta ärende innehåller statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden

den 17 april innevarande år följande.

»Departementschefen, statsrådet von Friesen, föredrog i underdånighet

en af förre amanuensen vid domkapitlet i Kalmar, vice häradshöfdingen

Nils Carl Theodor Sjöbring hos Kungl. Maj: t i underdånighet

gjord ansökning, att Kungl. Maj:t täcktes från allmänna indragningsstaten

eller af andra medel bereda honom för hans återstående lifstid

ersättning för de löneinkomster, hvaraf han konirne att gå i mistning

på grund däraf, att anslaget till amanuensbefattningen vid domkapitlet

från och med år 1903 indragits, eller, om detta icke kunde bifallas, för

det belopp af amanuensaflöningen, som sökanden på ordinarie stat åtnjutit,

eller 600 kronor.

Sedan nämnda domkapitel på nådig befallning yttrat sig öfver denna

ansökning och därvid tillstyrkt, att Sjöbring måtte komma i åtnjutande

af begärd godtgörelse, så länge han icke innehade ordinarie anställning

i statens tjänst, hade, på grund af nådig remiss, statskontoret i ärendet

afgifvit underdånigt utlåtande, däri statskontoret anfört följande.

Genom nådigt bref den 29 april 1812 medgaf Kungl. Maj:t, att

såsom biträde för notarien hos domkapitlet i Kalmar kantorn vid skolverket

i Kalmar stad finge antagas såsom amanuens samt att innehafvarne

af dessa tjänster, hvilka alltid därefter skulle af en och samma

person bestridas, finge tillgodonjuta dubbel tjänstårsberäkning. Häri

skedde, jämlikt uådigt bref den 10 februari 1819, den ändring, att

ifrågavarande amanuensbefattning i stället blef förenad med första

adjunkturen vid domkyrkan i Kalmar. Sedan Kungl. Maj:t enligt nådigt

cirkulär den 14 september 1839 tillåtit, att vid de domkapitel, där

amanuenser icke ännu vore anställda, men funnes behöfliga, sådana

tjänstemän finge antagas och vid denna befattning åtnjuta enkel tjänstårsberäkning,

samt. 1847 —1848 års Piiksdag till aflöning åt en amanuens

vid hvart och ett af domkapitlen anvisat 180 riksdaler banko, ingick domkapitlet

i Kalmar år 1849 till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kung].

Maj: t måtte, med upphäfvande af hvad genom nådiga brefvet den 10

februari 1819 blifvit stadgadt om förening af amanuenstjänsten hos

domkapitlet med ofvanberörda adjunktur, tillåta domkapitlet att genast

förordna någon tjänlig person till amanuenstjänstens bestridande; i

anledning hvaraf Kungl. Maj:t, jämlikt nådigt bref den 21 februari 1849,

s. 101 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

101

medgaf, att ifrågavarande amanuenstjänst finge för framtiden från första

domkyrkoadjunkturen åtskiljas, dock icke förr än dessa tjänsters dåvarande

innehafvare antingen från den senare afginge eller och frivilligt

afsade sig amanuensbefattningen. Vid 1856—1858 års riksdaghöjdes

samtliga konsistorieamanuensernas löner till 400 riksdaler riksmynt.

Sedan 1862—1863 års Riksdag å åttonde hufvudtiteln under

rubrik »domkapitlens expeditioner» uppfört ett reservationsanslag å

10,000 kronor, att af Kungl. Maj:t, efter pröfning af inom de särskilda

stiften för handen varande behof, till de ecklesiastika konsistorierna

disponeras för att af dem användas till förbättring, där så påkallades,

af notariernas och amanuensernas aflöning äfvensom till bestridande

af öfriga för konsistoriernas expeditioner nödiga omkostnader,

hade Kungl. Maj:t sedermera af detta anslag årligen till domkapitlet i

Kalmar anvisat 975 kronor, däraf 200 kronor till höjande af amanuensens

lön till 600 kronor. Härjämte hade af det anslag å 3,716 kronor,

som Riksdagen årligen från och med år 1875 anvisat på extra stat för

tillfällig löneförbättring åt tjänstemännen vid domkapitlens expeditioner,

ett belopp af 400 kronor årligen tilldelats amanuensen vid domkapitlet

i Kalmar, hvilken således allt ifrån år 1875 i aflöning åtnjutit 1,000

kronor om året. I det förslag till aflöningsstat för tjänstemännen vid

de ecklesiastiska konsistorierna, som Kungl. Maj:t framlade för 1902

års Riksdag, upptogs också ett belopp af 1,000 kronor såsom arfvode

åt ifrågavarande amanuens; men beslöt samma Riksdag att i stället för

det sålunda föreslagna arfvodet bevilja ett anslag å 500 kronor till

vikariatsersättning, extra biträde, renskrifning m. m. vid domkapitlet.

Vid sin nu gjorda underdåniga ansökning hade Sjöbring fogat

styrkt afskrift af ett den 24 februari 1897 för honom af domkapitlet

utfärdadt konstitutorial, hvarigenom han blifvit »antagen och förordnad

att vara amanuens vid Kalmar domkapitel, hvarvid han ägde åtnjuta

de förmåner och rättigheter, som på grund af lag och kungl. författningar

honom i denna beställning tillkomme och hans företrädare före

honom lagligen innehaft».

I anledning af den i ärendet erhållna remissen hade statskontoret

anmodat domkapitlet att inkomma med yttrande, huruvida, under förutsättning

att Sjöbring tillförsäkrades en årlig ersättning åt 600 kronor

mot skyldighet att fortfarande tjänstgöra såsom extra biträde vid domkapitlet,

hela ofvanberörda, till vikariatsersättning m. m. anvisade belopp

af 500 kronor kunde till beredande af sådan ersättning åt Sjöbring

användas eller om, med afseende bland annat därå att för nyssberörda

ersättning icke kunde skäligen af Sjöbring lordras lika mycken tjänst
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

göling som då han uppbar 1,000 kronor om året, någon del af det till

domkapitlet anvisade belopp af 500 kronor vore för ytterligare extra

biträde erforderlig; och hade domkapitlet till svar härå anfört följande.

Äfven om Sjöbring kunde åläggas att mot årlig ersättning af

600 kronor tjänstgöra såsom extra biträde vid domkapitlet, ansåge sig

domkapitlet dock icke kunna tillstyrka, att det i aflöniugsstaten för

sådant biträde jämte andra ändamål upptagna belopp å 500 kronor

skulle till beredande af sådan ersättning åt Sjöbring användas. Domkapitlet

ansåge sig nämligen icke berättigad! att tolka de detaljerade

bestämmelserna, för anslagets användning »till vikariatsersättning,'' extra

biträde, renskrifning», hvartill fogats till yttermera visso ett »m. m.»,

sa att anslaget skulle kunna disponeras i klump på en gång till att

under namn af extra biträde ånyo anställa en amanuens. Att detta

icke kunde vara meningen, framstode ännu tydligare i och genom den

bestämmelse, som förekomme i det nådiga brefvet den 13 juni 1902,

då det hette, att domkapitlet ägde att från statskontoret utbekomma

beloppet »i den mån detsamma erfordrades för de i staten angifna

ändamål». Domkapitlet ville dessutom fästa uppmärksamheten därpå,

att, i händelse konsistorienotarien af sjukdom blefve urståndsatt att

tjänstgöra — i hvilket fall han icke vore pliktig att för tjänstens uppehållande

afstå mer än sina tjänstgöringspenningar — det icke kunde

förutsättas, att vare sig Sjöbring eller annan kompetent person skulle

vara villig att mot den ringa ersättningen af 83 kronor 33 öre i månaden

åtaga sig tjänstens skötande, och det vore i sådant fall för domkapitlet

af vikt att uti berörda anslag förfoga öfver medel till beredd®

af nödig ökning af vikariens arfvode. Härtill komme att, då,

på sätt statskontoret anmärkt, af Sjöbring ej skäligen kunde begäras

lika mycket arbete för 600 kronor, som då han uppbar i lön f,000

kronor, domkapitlet ansåge sig af ifrågavarande anslag behöfva använda

omkring 150 kronor till renskrifningsersättning. Emellertid ansåge

domkapitlet att, ifall Sjöbring komme att tjänstgöra såsom extra biträde

och därför erhålla ersättning utan anlitande af det i staten upptagna

au slaget, någon del af detta anslag i vanliga fall skulle besparas.

A*c liyad domkapitlet . sålunda yttrat framginge såsom dess åsikt, att

ifrågavarande anslag till vikariatsersättning, extra biträde, renskrifning

m. m. kunde disponeras endast i den mån och för såvidt behof af dess

anlitande för ett eller flera af de i staten angifna ändamål verkligen gjort

sig gällande, hvilket domkapitlet föreställde sig böra lämpligen kontrolleras

pa det sätt, att konsistorienotarien vid hvarje kvartals slut företedde

räkningar å hvad han för de angifna ändamålen utgifvit, och dom
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 103

kapitlet sedan efter granskning och godkännande af de företedda räkningarna

på honom disponerade hvad till deras gäldande erfordrades,

i den mån anslaget lämnade tillgång. Beträffande Sjöbrings underdåniga

ansökning om ersättning för mistade löneinkomster ville domkapitlet

slutligen tillägga, att Sjöbrings anspråk torde hafva samma

grund som det, hvilket kamreraren vid kronoarbetsstationen å Tjurkö

Theodor Grahl, efter det berörda tjänst, till hvilken han konstituerats,

blifvit indragen, genom rättegång mot kronan gjorde gällande och hvilket

Riksdagen sedermera erkände, då Riksdagen år 1900 uppförde ersättning

åt Grahl a allmänna indragningsstaten med belopp, motsvarande de

löneförmåner han vid den indragna tjänsten åtnjutit. I enlighet med

denna uppfattning hade domkapitlet tillstyrkt nådigt bifall till Sjöbrings

ansökning. Skulle Kungl. Maj:t vid pröfning af ansökningen finna

Sjöbrings anspråk grundadt, ansåge domkapitlet däraf följa rätt för

honom att erhålla ovillkorlig ersättning för de mistade löneförmånerna;

om åter anspråket pröfvades obefogadt, syntes Kungl. Mapt näppeligen

kunna medgifva, att ett ai Kung], Maj: t och Riksdagen för andra ändamål

anvisadt anslag förrycktes från dessa ändamål för att bereda Sjöbring.

en ersättning, hvartill han af Kung]. Maj:t pröfvats icke vara

berättigad, helst som därmed ock skulle följa den oformligheten, att

Kungl. Majrt själf skulle taga direkt befattning med anskaffande af extra

biträde åt domkapitlets notarie.

Med hänsyn till hvad domkapitlet sålunda anfört och då domkapitlet

icke torde kunna aläggas att till extra biträde antaga Sjöbring'',

ansåge statskontoret saken icke kunna ordnas i den riktning statskontorets

förberörda skrifvelse till domkapitlet antydde, utan godtgörelse

böra på annat sätt beredas åt Sjöbring, som intill utgången af

år 1902 onekligen innehaft ordinarie statstjänst med lön på stat. Denna

godtgörelse ansåge statskontoret dock icke böra sträckas längre än till

den fasta lön, hvartill Sjöbring såsom konstituerad amanuens varit berättigad.

. Då härtill uppenbarligen icke kunde räknas de 400 kronor,

som årligen från extra stat tilldelats honom såsom tillfällig löneförbättring,

samt, enligt statskontorets mening, icke heller de 200 kronor,

som årligen efter Kungl. Maj.ts bepröfvande af de särskilda domkapitlens

behof anvisats såsom ökning i amanuenslönen, utgjordes de löneförmåner,

för hvilka Sjöbring torde hafva befogadt anspråk på ersättning,

af den vid 1856—1858 års riksdag till 400 kronor fastställda

amanuenslönen. Rätt till dylik ersättning borde emellertid för Sjöbring,

hvilken för närvarande vore tjänstförrättande extra länsnotarie

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

i Kalmar län, upphöra, därest han blefve befordrad till ordinarie

statstjänst.

Med afseende å hvad sålunda i ärendet förekommit hade statskontoret

hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå

Riksdagen medgifva, att Sjöbring finge, från och med år 1903 och så

länge han icke innehade ordinarie statstjänst, från allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig lön af 400 kronor.

Uti hvad statskontoret sålunda anfört och hemställt hade justitiekanslersämbetet,

som, efter nådig befallning, i ärendet jämväl afgifvit

utlåtande, till alla delar instämt och därvid särskildt framhållit, att då

i nådiga brefvet den 21 februari 1849 amanuenstjänstens och första

domkyrkoadjunkturens skiljande från hvarandra gjorts beroende af dåvarande

innehafvarens afgång från endera befattningen samt rikets

ständer på ordinarie stat uppfört visst belopp till lön åt amanuensen,

statsmakterna påtagligen betraktat amanuensbefattningen såsom en ordinarie

statstjänst, hvars innehafvare ej kunde utan vidare skiljas från de

honom med tjänsten tillförsäkrade förmåner.»

Statsrådet ansåg, att giltiga skäl anförts för den Sjöbring tillförsäkrade

lönens uppförande å allmänna indragningsstaten, men att därvid

äfven borde uttryckligen fästas förbehåll om skyldighet för Sjöbring

att fortfarande tjänstgöra vid domkapitlets expedition, så länge den

under tiden för lönens åtnjutande vore förlagd i Kalmar.

Af hvad i statsrådsprotokollet anförts och uiredts finner utskottet

vara ådagalagdt, att Sjöbring äger hefogadt anspråk att under de förutsättningar,

Kungl. Maj:ts förslag innehåller, bibehållas vid den del

af de med ifrågavarande amanuenstjänst förenade löneförmåner, som utgöres

af den af Riksdagen till 400 kronor fastställda amanuenslönen,

och får utskottet på grund däraf hemställa,

att Riksdagen må bifalla hvad Kungl. Maj:t uti

nu ifrågavarande afseende föreslagit.

Ang. understöd

ät äldre behöfvande

folkskollärare.

[14.]

83:o) I enlighet med hvad Kungl. Maj:t uti punkten 14 under

tionde hufvu dtiteln föreslagit, hemställer utskottet,

att för år 1904 må anvisas ett anslag å 10,000

kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Kungl.

Maj :t kan finna godt meddela, användas till understöd

af högst 350 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare,

hvilka oförvitligt skött sin tjänst, men därifrån

erhållit afsked före år 1867.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

105

34:o) Under tillstyrkande af bifall till hvad Ivungl. Maj:t under Ang. understöd

tionde hufvudtiteln uti punkten 15 föreslagit, får utskottet hemställa, °at ä\dre bff

x 07 7 vande smasko
lelärare

med

att för år 1904 må anvisas och till Kungl. Maj:ts predisposition

ställas ett anslag af 19,400 kronor för be- L*5-]

redande af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och

lärarinnor vid småskola eller mindre folkskola samt

biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor

vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst femton

års tid oförvitligen tjänstgjort, afgått från tjänsten

utan att erhålla understöd enligt kungl. reglementet

den 22 juni 1892, samt under enahanda villkor och

bestämmelser i öfrigt, som beträffande det för år

1903 uti förevarande afseende beviljade anslag blifvit

af Riksdagen stadgade, nämligen:

att lärares eller lärarinnas tjänstgöring afslutats

så tidigt, att ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda

reglemente icke kunnat honom eller henne beviljas,

eller före utgången af år 1891;

att sådan från tjänsten afgången lärare eller

lärarinna uppnått en lefnadsålder af minst femtiofem

år;

att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande

omständigheter;

att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas,

bestämmes till 100 kronor årligen; samt

att Kungl. Maj:t må äga att meddela de närmare

föreskrifter i ämnet, hvilka befinnas erforderliga.

35:o) Kungl. Maj:t har uti en till Riksdagen den 13 mars 1903 Ang

aflåten proposition, n:o 61, föreslagit Riksdagen medgifva, att fiskeri- jår afdne

inspektören Nils Rudolf Ingevald Lundbergs änka Abel a Maria Lundberg, v^Tn^r.1

född Santesson, och deras son Ivar Rudolf Kristofer måtte från allmänna

indragningsstaten från början af år 1903 åtnjuta, den förra, så länge i0”''

hon förblefve änka, en årlig pension af 600 kronor och den senare,

till dess han uppnådde aderton år, ett årligt understöd af 300 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden sistnämnda dag innehåller

i denna fråga följande.

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft.

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Med underdånig skrifvelse den 16 sistlidne januari har landtbruksstyrelsen

öfverlämnat en till styrelsen ställd skrift, däruti fiskeriinspektören

Nils Rudolf Ingevald Lundbergs änka Abela Maria Lundberg,

född Santesson, anhållit, att styrelsen ville söka utverka pension åt

henne och makarnas två omyndiga barn, då de vore i stort behof af

understöd.

Vid sökandens berörda skrift hafva fogats följande handlingar:

1) utdrag af den 27 december 1902 upprättad bouppteckning efter

fiskeriinspektören Lundberg, hvilken aflidit den 2 i samma månad, åt

hvilket utdrag inhämtas, att han såsom sterbhusdelägare efterlämnat,

jämte änkan, tre döttrar, af hvilka den yngsta, Abela Karolina Margareta,

är född den 18 november 1884, äfvensom en son, Ivar Rudolf

Kristoffer, född den 4 juli 1886, samt att behållningen i boet uppgått

till 8,424 kronor 14 öre;

2) ett den 12 sistlidne januari af pastorsämbetet i Kungsholins

församling i Stockholm utfärdadt frejdbetyg, utvisande, bland annat, att

Lundbergs änka är född den 27 juli 1851;

3) ett så lydande intyg:

»Undertecknade få härmed intyga, att utaf aflidne fiskeriinspektören Rudolf

Lundbergs barn dottern Hildur är anställd som lärarinna i Jönköping, dottern Marie

Louise vistas i liemmet samt dottern Margaretha och sonen Ivar fortfarande åtnjuta

skolundervisning, hvadan intet af barnen kan bidraga till familjens uppehälle.

Stockholm den 13 januari 1903.

Arvid Lindhagen. Carl Lindeberg.

Lektor. Registrator.

4) ett läkareintyg, så lydande:

•»Läkareintyg.

Enkefru doktorinnan Abela Lundberg har sedan flera år tillbaka lidit af allmän

svaghet och smärtsamma muskelinflammationer. År 1900 från våren till

augusti månad var hon på grund häraf oförmögen att sköta sina sysslor och under

3 månader sängliggande. Efter någon tids förbättring blef hennes tillstånd ånyo

sämre och under vintern 1901—02 var hon åter urståndsatt att vårda sitt hem

samt måste för sin hälsas skull söka hvila på annan ort. — Hennes äldsta dotter

skollärarinnan insjuknade i september 1901 i magsår och har sedan dess lidit af

allmän svaghet.

Genom dessa sjukdomar hafva deras kroppskrafter och arbetsförmåga för en

längre tid framåt blifvit nedsatta, hvilket härmed på heder och samvete intygas.

Stockholm den 15 januari 1903.

Herman Johnson.

Legitimerad läkare.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

107

För egen del har landtbruksstyrelsen anfört följande.

Lundberg, som varit född den 22 december 1844, hade år 1866

aflagt mogenhetsexamen och samma år inskrifvits såsom student vid universitetet

i Uppsala, där han år 1873 aflagt filosofie kandidatexamen samt

år 1875 promoverats till filosofie doktor. Aret före sistnämnda år liado

Lundberg vunnit anställning i fiskeriernas tjänst såsom tillsyningsman

inom Stockholms län. År 1875 hade han blifvit tillförordnad och år

18 76 ordinarie förste fiskeriassistent. Två år senare hade han af landtbruksakademien

förordnats till fiskeriintendent och år 1884 till ordinarie

innehafvare af denna befattning. Vid landtbruksstyrelsens inrättande

hade Lundberg af Kungl. Maj:t utnämnts till fiskeriinspektör

och ledamot af detta ämbetsverk, hvars verksamhet tagit sin början

från och med år 1890, och hade Lundberg sedermera verkat i sistnämnda

befattning intill sin uästlidna år inträffade död.

Den tid, under hvilken Lundberg varit anställd i statens tjänst,

hade för utvecklingen af den svenska fiskeriadministrationen varit af

mycket stor betydelse, och Lundberg måste anses såsom den, hvilken i

sin egenskap af fiskeriintendent och sedermera fiskeriinspektör såväl

inom landet som gentemot utlandet närmast företrädt sagda adminislrationsgren.

Många förslag till fiskeriernas förbättrande hade under denna

tid utgått från honom, och särskild omsorg hade han nedlagt på granskningen

af de lokala fiskeristadgar, som inom orterna ordnade och reglerade

fiskets utöfning. För åstadkommandet af en ordnad fiskeristatistik

hade Lundberg varit oaflåtligt verksam. Åtskilligt af det statistiska

material, som stått honom till buds, hade han förträffligt ordnat och

sammanställt i sina åren 1883 och 1888 af trycket utgifna »Meddelanden

rörande Sveriges fiskerier», hvilket arbete förutom statistiska redogörelser

innehölle utredning af flera för vår fiskerinäring viktiga frågor,

hvaribland särskildt kunde framhållas »Några undersökningar om naturförhållandena

i mellersta delen af Stockholms skärgård» såsom en äfven

i vetenskapligt afseende betydelsefull afhandling.

Förutom genom sagda arbete hade Lundberg inlagt förtjänster i

vetenskapligt hänseende genom en redan år 1881 utgifven afhandling

»Om ålfisket med s. k. homrnor vid svenska Östersjökusten samt Öresund»,

genom hvilken afhandling Lundberg i hög grad bidragit till lösningen

af den i vetenskapligt men äfven i praktiskt afseende betydelsefi;lla

frågan om ålens vandringar. Detta hans arbete hade uppmärksammats

mycket i utlandet, hvilket äfven varit förhållandet med hans år 1899

utgifna bok »Om svenska insjöfiskarnes utbredning», hvari Lundberg

icke blott i textafdelningen utan äfven medelst kartor redogjort för

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

våra sötvattensfiskens sammanhang med och härstamning från utbredningsområdena

inom det öfriga Europa.

Resultatet af sina vetenskapliga forskningar rörande ichtyologieu

hade Lundberg vidare nedlagt i åtskilliga af handlingar, såsom »On the

postembryonal development of the Daphnids» (1894), »Om några laxfiskars

larvstadium» (1899) och »Notiser om sikens (Coregonus) vngelstadier»

(1900).

Såsom bihang till katalogen öfver de svenska afdelningarna af de

internationella fiskeriutställningarna i Berlin år 1880 och i Bergen år

1898 hade Lundberg utarbetat förtjänstfulla och klart uppställda redogörelser

för Sveriges fiskericr, den förra tryckt på tyska och den senare

på engelska språket. Vid utställningarna i Köpenhamn 1888, Göteborg

1891, Malmö 1896, Stockholm 1897, Bergen 1898 och Gäfle 1901 hade

Lundberg anordnat fiskeriafdelningarna.

Slutligen borde anmärkas, att Lundberg kunde anses såsom

upphofsman till svenska liskareförbundet, hvars ordförande han varit

från dess stiftande till sin död, samt att han år 1892 grundat och sedermera

varit utgifvare af en för hela landet gemensam fiskeritidskrift.

Af handlingarna i ärendet framginge, att Lundberg icke efterlämnat

tillgångar, som försloge till änkans och de omyndiga barnens

nödtorftiga försörjning, samt att hvarken änkan eller något af dessa

barn, hvilka båda ännu icke slutat sin skolgång, kunde bidraga till

familjens uppehälle, och då icke heller eljest familjen kunde beräkna att

från enskilda personer erhålla något understöd till sitt uppehälle, syntes

det vara billigt, att. staten trädde emellan och lämnade bidrag till

familjens underhåll, helst Lundberg, såsom tillhörande ett ämbetsverk,

hvars tjänstemän icke ägde delaktighet i civilstatens pensionsinrättning,

i lifstiden icke någonsin varit i åtnjutande af sådana löneförmåner, att

han billigtvis kunde anses varit i stånd att genom inbetalningar i

annan pensionsinrättning eller på annat sätt bereda medlemmarna af

sin familj efter hans död en nödtorftig utkomst.

På grund häraf har landtbruksstyrelsen i underdånighet hemställt,

att KungL Maj:t måtte till Riksdagen aflåta nådig proposition om beviljande

till Lundbergs änka och två omyndiga barn af pension att

från och med år 1903 utgå från allmänna indragningsstaten med ett

belopp af ettusen tvåhundra kröner, så länge änkan lefde ogift och tills

det yngsta barnet uppnått myndig ålder, hvarefter pensionen borde

minskas till åttahundra kronor för år räknadt, dock att denna minskning

skulle inträda äfven före nämnda tidpunkt, om båda barnen därförinnan

skulle med döden afgå.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

109

Till följd af nådig remiss har härefter statskontoret den 2 nästlidne

februari afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och däruti, under

erinran att, därest landtbruksstyrelsens tjänstemän ägt delaktighet i

civilstatens pensionsinrättning, fiskeriinspektören borde varit hänförd

till andra pensionklassen, i hvilken händelse, samt under förutsättning

att stadgade årsafgifter blifvit. erlagda, Lundbergs änka och omyndiga

barn fått. uppbära pension till belopp af 900 kronor, af hvilken pension

två tredjedelar hade tillfallit änkan, hemställt, det Kungl. Maj:t måtte

i nådig proposition föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten

bevilja fiskeriinspektören Lundbergs änka och makarnes son Ivar Rudolf

Kristoffer årspension, den förra till belopp af sexhundra kronor och den

senare till belopp af trehundra kronor att utgå från och med innevarande

år till änkan under hennes återstående lifstid, så länge hon

förblefve i sitt nuvarande änkestånd, och till sonen intill dess han uppnått

aderton års ålder.

Såsom, ofvan anmärkts, äga landtbruksstyrelsens tjänstemän icke

delaktighet i civilstatens pensionsinrättning, och fiskeriinspektören Lundbergs

efterlefvande kunna således icke därifrån erhålla den pension,

som vid annat förhållande skulle kommit dem till del. Med hänsyn till

otillräckligheten af do tillgångar, som finnas i den aflidnes bo, och då,

enligt hvad för mig upplysts, den afhdne, äfven om hans knappa aflöning

beredt honom möjlighet därtill, till följd af en hjärtåkomma

jämte astma, hvaraf han under en lång följd af år före sin död lidit,

icke kunnat erhålla försäkring å sitt lif och dymedelst i någon mån

trygga sina efterlefvandes existens, anser jag, i ''likhet med landtbruksstyrelsen

och statskontoret, att sådana omständigheter här föreligga, att

staten bör träda emellan genom beviljande af understöd å allmänna

indragningsstaten åt denne inom sitt område synnerligen förtjänte ämbetsmans

och framstående vetenskapsmans änka och minderårige son. I

fråga om beloppet af detta understöd samt om tiden för detsammas

utgående ansluter jag mig till hvad statskontoret föreslagit.»

Med anledning af hvad i statsrådsprotokollet meddelats och anförts

finner utskottet sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag om pension åt

fiskeriinspektören Lundbergs änka. I afseende på det till makarna

Lundbergs son ifrågasatta understödet å 300 kronor har utskottet, med

hänsyn till de belopp, som förut plägat i liknande fall beviljas, ansett

detsamma böra nedsättas till 200 kronor.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottet hemställer därför,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning

må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att

fiskeriinspektören Nils Rudolf Ingevald Lundbergs änka

Abela Maria Lundberg, född Santesson, och deras son

Ivar Rudolf Kristoffer må från allmänna indrngningsstaten

från början af år 1903 åtnjuta, den förra, så

länge hon förblifvcr änka, en årlig pension af 600

kronor och den senare, till dess han uppnår aderton

år, ett årligt understöd af 200 kronor.

Ang. anslaget 36:o) Uti punkten 16 af denna hufvudtitel bar Kungl. Maj:t före
MhST

slagit, att anslaget till allmänna indragningsstaten måtte böjas med

staten 52,583 kronor, eller från 1,938,169 kronor till 1,990,752 kronor.

[16.]

Statsrådet och chefen för finansdepartementet bar meddelat, att

utgifterna från detta anslag i runda tal uppgått år 1897 till 2,053,400

kronor, år 1898 till 2,150,700 kronor, år 1899 till 2,147,900 kronor,

år 1900 till 2,181,200 kronor och år 1901 till 2,157,300 kronor, hvadan

anslaget synts böra ökas med ett belopp, som för jämnande af riksstatens

slutsumma upptagits till 52,583 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må uti riksstaten för år 1903 öka

anslaget till allmänna indragningsstaten, nu 1,938,169

kronor, med 52,583 kronor till l,990,7o2 kronor; dock

att statsutskottet vid uppgörande af riksstaten för år

1904 må äga att i anslagets slutsumma vidtaga den

jämkning, som för jämnande af riksstatens slutsumma

kan blifva erforderlig.

Extra anslag.

Ang. anslag tiu 37:o) I enlighet med Kungl. Maj:ts i punkten 17 under denna

upprattjutiiande iiufvudtitel gjorda framställning och i likhet med hvad under en följd

pensionering, af år ägt rum, hemställer utskottet,

[17-1

s. 111 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

111

att å extra stat för år 1904 må anvisas ett

förslagsanslag- af 1,540,000 kronor, att användas dels

till upprätthållande af arméns pensionskassas egen

pensionering med fastställda pensionsbelopp, mot skyldighet

för pensionskassan att afstå det för året densamma

tillkommande vederlag för de till statsverket

indragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner

i enlighet med fastställda grunder för sådana

pensioners utgående.

38:o) Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts uti punkten Ang. förstärk18

under, denna hufvudtitel gjorda framställning och under hänvisning

till det vid punkten l:o härofvan intagna utdrag af statsrådsprotokollet pensionering af

öfver 1 andtförsvarsärenden den 31 december 1902, hemställer utskottet, äforf^«r»

1 7 efter befäl och

underbefäl vid

att till förstärkande af det i 1903 års riksstat

uppförda anslag för statsbidrag till pensionering af Iänkor

och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar

vid armén må på extra stat för år 1904 anvisas

ett belopp af 35,585 kronor.

Stockholm den 8 maj 1903.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Kronor. j ö.

Ny anvisning.

Yaktfrun och arbetsförestånderskan vid centralfängelset i Göteborg

Brita Maria Wennerstrand, pension ...........•....................................j

Vaktkvinnan vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping Karolina Gustafva

Westerberg, pension...........................................................................

Aflidne fängelsedirektören C. L. Palms fem minderåriga barn, sönerna ,

Carl Torsten Ivar, Carl Armé Göran och Carl Tage Reinhold

samt döttrarne Alfhild Doris Elisif och Ebba Hildegard Henriette,

årligt understöd å 150 kronor till hvardera ...............................

Väbeln och förste vaktmästaren vid artilleri- och ingenjörhögskolan

P. E. A:son Qvicks änka Maria Augusta Qvick, född Lennström,

pension ...................................................................................!

i Regementsintendenten vid Skånska dragonregementet Carl von Geijer, j

pension ..............................................................................................

Extra sadelmakeriarbetaren vid Stockholms tygverkstäder Oscar

Ferdinand Knut Tiberg, pension..................•....................._•...............

Tyghandtverkaren vid tygstationen å Gottland Johan Fredrik Thörn
qvist,

pension ...................................................•_..............;............;••••

| Kaptenen i Kronobergs regemente John Emil Ulrik Theorin, pension

Arbetaren J. Granbergs änka Maria Eufrosyna Mattsdotter 120 kronor

och sonen Emil Johannes Granberg 60 kronor, ärligt understöd

Sjuksköterskan vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm Maria

Larsdotter, pension ..........................................................;.............|

Navigationsskoleföreståndaren J. M. Lagerwalls änka Axelina Amalia

Gabriella Lagenvall, född Lagerwall, pension ........................•;••••••

1 Daglönaren vid flottans station i Karlskrona K. Nilssons änka Sigrid

Charlotta Nilsson, född Lundgren, årligt understöd 120 kronor

samt barnen Gerhard, Erik, Elin och Nils årligt understöd å 60

kronor till hvardera......................................................;..........

: F. nivellören vid statens järnvägsbyggnader O. Hj. L. Littkes änka,

Ebba Eleonora Margareta Littke, född von Krusenstjema, pension

Transport

500.

450 j—

750 j—j

210 j-''

2,240 j—

350 —i

7001—!

1,200 —

180 —

450 j—J

400 —

360 —

500

8,290j—<-1

s. 113 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

113

Kronor.

ö.

Transport

Lektorn vid högre lärarinneseminariet Julius Lorens Humble, pension

Ordinarie lärarinnan vid högre lärarinneseminariet Hilda Vilhelmina

Josefina Casselli, pension....................................................................

8,290

3,600

3,000

1,800

1,500

250

600

._

Folkskoleinspektören i Gästriklands östra och västra kontrakt Gustaf

TWnhard Tnsiilander, pension ..........................................................

Folkskoleinspektören i Jämtlands län Jonas Kjellin, pension ............

Aflidne vaktmästaren och telegrafisten V. Z. Lindgrens änka Josephina

Eleonora Lindgren, född Vesterström, pension...............................

Läraren i teckning vid allmänna läroverket i Vadstena Johan Nehr-

Läraren vid institutet för blinda Fredrik Wilhelm Lovall, pension ...

Gymnastikläraren vid allmänna läroverket i Marstrand Johan Edvard

1,000

300

—

Lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i Mariestad Eva Julia

600

Vaktmästaren vid allmänna läroverket i Jönköping Karl Fredrik

500

F. amanuensen vid domkapitlet i Kalmar, vice liäradshöfdingen Nils

400

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före 1867 ........

Ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre

folkskola samt biträdande och e. o. lärare och lärarinnor vid

folkskola, hvilka efter minst 15 års oförvitlig tjänstgöring afgått

10,000

19,400

600

Fiskeriinspektören N. R. I. Lundbergs änka, Abela Maria Lundberg,

och deras son Ivar Rudolf Kristoffer, årligt understöd...............

200

—

Summa

52,040

—

Bih. till Riksd. Prof. 1903.

4 Sami. 1 Afd. il Höft.

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1903 års riksstat

anslår:

Anvisning i

kontant.

Kronor. ö.

Pensions- och

A. Pensions
-

112,286

100,428 —

243,640

83,000

389,470

Civilstatens pensionskassa:

Pensionsstaten för civile ämbets- och tjänstemän............................................

Dito för deras änkor och omyndiga barn .......................................................

Ersättning för mistade löneinnehållningar ........................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjälpsbesparingar .....................................

För pensionering af kommissionslandtmätare jämte deras änkor och barn

För dito af tjänstemän och betjänte vid skogsstaten och skogsskolorna ...

För dito af föreståndare, lärare och betjänte vid tekniska högskolan ........

För dito af ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid väg- och vattensom

af deras änkor och barn ........................................................................

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar ......................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjälpsbesparingar ........................................

Bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med

Höjes med...........................................................................................................

Vadstena krigsmanshuskassa....................................................................................

Förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap...........................................

Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden ...........................................................................................

» gratialfonden................................................................................................

Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar, förslags*

pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap (däraf högst 9,030

staterna inrättade invalidstat), förslagsanslag...........................................

T:pt[ 928,824 |—

s. 115 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

115

Litt. B.

riksstatens Tionde hufvudtitel.

Förslag till

blifvande riksstat.

indragningsstaterna.

staterna.

Anvisning i

kontant.

Krouor. ö.

......................................................................................................... 37,500: —

.............................................................................................................. 45,000: —

............................................................................................................. 2,246: —

........................................................................................................... 6,540: —

............................................................................................................... 7,200: —

................................................................................................................ 9,000: —

............................................................................................................... 3,500: —

byggnadsstyrelsen, hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfven.

........................................................................................................... 1,300: —

............................................................................................................ 4.640: —

............................................................................................................ 28,080: —

vederlikar. Nuvarande belopp .................................... 67,708: —

........................................................................................... 35,585:— 103,293: —

112,286 j—

136,013

243,640

83,000

......................................................................................... 36,320: —

........................................................................................... 16,650: — 52,970: —

anslag ................................................................................................ 270,000: — ■

kronor till den för daglönare å f. d. timmermans- och handtverks
.

.............................................................................................................. 66,500: — j 389,470 j—

Transport | 964,409 |—''

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1903 års riksstat

anslår:

Anvisning i

kontant.

Kronor.

Tp:t! 928,824 —

60,350 - 2,400 I
6,

700 |- 78,000 - 79,816 -

i

622,873

63,500

_L 6,000

S:gr 1,848,463

Invalidhusfonden ........................................:..............................................................

\ För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag ............................

! För gäldande af statens andel i kostnaden för pensionering af lasarettsläkare,

Bidrag till sjuksköterskors pensionering, förslagsanslag .................................

: Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, att af tullmedlen direkt utgå, förBidrag

till pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

Höjes med.............................................................................................................

Bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor, förslags
Bidrag

till folkskolelärares pensionering..............................................................

Bidrag till folkskolelärarnes änke- och pupillkassa ...........................................

Bidrag till kungl. teaterns pensionskassor ............................................................

B. Allmänna

1,938,169 —Till diverse föremål, förslagsanslag. Nuvarande belopp

j i I Höjes med............................................................................

S:a 3,786,632 j
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

117

förslagsanslag (nytt)

slagsanslag....................................................................

pedagogier, seminarier m. in. Nuvarande belopp

anslag (nytt)

Förslag till

blifvande riksstat, j

Anvisning i

kontant.

Kronor. ö.

Transport; 964,409 —

..................I 60,350 —

................. 2,400 —

.................| 25,000 —

..................! 6,700 —

..................I 78,000 !—

79,816: — |

2,715: — 82531 I

19,000 —

.................1 622,873 —

.................i 63,500 —

..................I ___6,000 {—

Säger 1,930,763 J—

indragningsstaten.

1,938,169: —

52,583: — | 1,990.752 -

Summa 3,921,515 —

Bih. till Riksd, Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft.

16

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens

Tionde hufvudtitel.

Pensionsstaten.

För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering

Kronor.

ii.

samt till fyllnadspensioner, förslagsanslag ...................................

Till förstärkande af det i 1903 års riksstat uppförda anslag till

pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med

1,540,000

vederlikar vid armén ........................................................................

35,585

—

Summa

1,575,585

—

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCK ERT-AKTI EROLAG, 1903.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1903:117 Skrifvelse till Konungen angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna. s. 1 i texten