Utlåtande, i anledning af Kungl. May.ts proposition angående pension åt aflidne stationskarlen Anders Nilsons änka och barn.
1903-04-24 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1903:58, Utlåtande, i anledning af Kungl. May.ts proposition angående pension åt aflidne stationskarlen Anders Nilsons änka och barn.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
9
Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1903 kl. 2 e. m
N:o 58.
Utlåtande, i anledning af Kungl. May.ts proposition angående
pension åt aflidne stationskarlen Anders Nilsons änka
och barn.
(R. A.)
I proposition (n:o 14) af den 12 sistlidne december har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
medgifva, att till stationskarlen Anders Nilssons änka och barn må af
trafikmedel utbetalas pension till ett årligt belopp af etthundrafemtio
kronor, att, räknadt från och med den 1 februari 1902, utgå enligt de
grunder, som i § 7 af gällande reglemente för statens järnvägstrafiks
änke- och pupillkassa stadgas rörande pensioner till änkor och barn
efter delegare i nämnda kassa.
Till åberopade statsrådsprotokollet liar föredragande departementschefen
anfört följande:
»Uti skrifvelse den 4 mars innevarande år har järnvägsstyrelsen
gjort underdånig framställning om beredande af pension åt änka och
barn efter aflidne stationskarlen Anders Nilsson, hvilken i anledning af
statens inköp af västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst.
I anledning häraf tillåter jag mig erinra, hurusom vid föredragning
inför Kungl. Maj:t den 4 april detta år af ärende rörande beredande
af förbättrade pensionsförmåner för vissa tjänstemän och betjänte,
hvilka, i likhet med hvad här ofvan om Anders Nilsson omförmälts,
Dih. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 40 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
från västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst, dåvarande
chefen för civildepartementet lämnade en närmare redogörelse för omförmälda
personals pensionsförhållanden och därmed sammanhängande
frågor.
Såsom därvid erinrades, hade 1893 års järnvägskommitté i afgifvet
underdånigt förslag angående förvärfvande för statens räkning af Skåne
—Hallands, Mellersta Hallands, Göteborgs—Hallands, Landskrona—Ångelholms
och Malmö—Billesholms järnvägar, hvilka järnvägar tillsammans
bildade den så kallade västkustbanan, i fråga om de närmare bestämmelserna
i afseende å sättet för banornas förvärfvande, som borde i köpeaftalen
med vederbörande järnvägsägare intagas, föreslagit, bland annat,
att de vid dessa järnvägar anställda tjänstemän och betjänte skulle tillerkännas
rätt att öfvergå i statens järnvägars tjänst. Men då kommittén
ansåg sig böra undvika att betunga statens järnvägars pensionsinrättningar
med att på en gång mottaga ett så stort antal nya delägare,
som då vore i fråga, föreslog kommittén, att såsom särskildt villkor för
nämnda rätt skulle föreskrifvas, att ifrågavarande tjänstemän och betjänte
fortfarande skulle kvarstå i enskilda järnvägars pensionskassa,
i förhållande till hvilken staten skulle öfvertaga vederbörande bolags
förpliktelser.
Vid underdånig föredragning den 8 mars 1895 af frågan om förvärfvande
för statens räkning af ofvannämnda järnvägar, tillstyrkte dåvarande
chefen för civildepartementet hvad kommittéen uti berörda hänseende
föreslagit.
Sedan 1895 års Riksdag bifallit Kungl. Maj:ts proposition rörande
anvisande af medel för inköp af ifrågavarande järnvägar samt Kungi.
Maj:t den 7 juni 1895 beslutit, att dessa skulle från 1896 års ingång
öfvertagas af staten på i hufvudsak de af kommittén föreslagna villkoren,
blef också i kontrakten om järnvägarnes förvärfvande bestämmelse
intagen därom, att de vid vederbörande järnväg anställde tjänstemän
och betjänte skulle äga rätt att öfvergå i statens järnvägars tjänst.
Såsom villkor härför stadgades, bland annat, det förbehåll, att de icke
skulle äga att ingå såsom delägare i statens järnvägars pensionsinrättningar,
med mindre järnvägsstyrelsen, efter pröfning för hvarje
särskildt fall af tjänstemans eller betjänts därom ingifna ansökning,
funne sådan kunna utan pensionskassornas särskilda betungande bifallas.
Dessutom stadgades i kontrakten, att järnvägsstyrelsen skulle i förhållande
till enskilda järnvägarnes pensionskassa inträda i vederbörande
bolags rättigheter och skyldigheter. Dessa bestämmelser intogos i
samtliga kontrakten, äfven i det om Landskrona—Ångelholms järnväg,
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
11
hvars personal icke tillhörde någon pension sinrättning, samt afsågo
jämväl vid de öfriga järnvägarne anställd personal, som icke ingått i
enskilda järnvägarnes pensionskassa, således äfven de tjänstemän och
betjänte vid de öfriga 4 banorna, hvilka, då de antagits först år 1895,
efter det statsinköpet beslutits, icke ingått i enskilda järnvägarnes pensionskassa.
I anledning af hvad sålunda i kontrakten stadgats, öfvergingo vid
järnvägarnes öfvertagande med ingången af år 1896 i statens järnvägars
tjänst, utan att intagas i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
samt änke- och pupillkassa, ordinarie tjänstemän och betjänte till
ett antal af 542.
Af denna personal gjorde därefter under våren 1897 hos järnvägsstyrelsen
406 befattningshafvare, af hvilka 336 voro delägare i enskilda
järnvägarnes pensionskassa och 70 icke tillhörde någon pensionsinrättning,
ansökan om vinnande af inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.
Efter vederbörlig utredning företogos de gjorda ansökningarna af
järnvägsstyrelsen till afgörande den 6 mars 1899. Därvid fann styrelsen
beträffande dem af de sökande, hvilka vore delägare i enskilda
järnvägarnes pensionskassa eller hvilka, utan att vara delägare i denna
kassa, den 1 januari 1896 uppnått en ålder af minst fyrtio år, icke skäl
bifalla den af dem gjorda ansökan om vinnande af delaktighet i statens
järnvägstrafiks pensionsanstalter.
Hvad åter anginge öfriga sökandena, hvilka icke vore delägare i
sagda pensionskassa och hvilkas ansökningar icke genom vederbörandes
afskedstagande, frånfälle eller redan vunnet inträde i statens järnvägstrafiks
pensionsanstalter förfallit, förklarade järnvägsstyrelsen, att en
hvar af dem skulle anses hafva den 1 januari 1896 vunnit delaktighet
i statens järnvägars pensionsanstalter, under villkor, att af honom erlades
de enligt gällande reglementen på honom belöpande pensionsafgifter
för tiden från och med sistnämnda dag jämte den ränta därå, som
af direktionen för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning kunde varda
bestämd, dock att, i händelse detta villkor ej fullgjordes, delaktighet i
pensionsanstalterna skulle anses af vederbörande förvärfvad med ingången
af år 1899.
I sammanhang härmed förklarade järnvägsstyrelsen, att beträffande
dem af de sökande, hvilka icke vore delägare i enskilda järnvägarnes
pensionskassa och hvilka enligt styrelsens omförmälda beslut icke då
kunnat medgifvas delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter,
styrelsen framdeles ville för hvarje särskildt fall pröfva, huruvida vid
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
vederbörandes afskedstagande eller frånfälle skäl kunde förefinnas att
till Kungl. Maj:t ingå med framställning om åtgärder för beredande af
särskild pension åt den sålunda ur tjänsten afgående eller hans sterbhusdelägare.
I anledning af inom Riksdagen väckta förslag, bland annat, därom
att västkustbanepersonalen måtte berättigas antingen att vinna inträde
i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter eller ock att åtnjuta
pension i likhet med statens öfrige järnvägstjänstemän och betjänte,
anhöll Riksdagen uti skrifvelse den 14 maj 1900, att utredning måtte
verkställas, i den mån, på hvilket sätt och under hvilka villkor åt den
personal, som från västkustbanan öfvergått i statens järnvägars tjänst,
men ännu icke vunnit inträde i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter,
kunde beredas pension eller, beträffande delägare i enskilda järnvägarnes
pensionskassa, förbättring i pensionsvillkoren, vid hvilken utredning
borde tagas i betraktande alla på denna fråga inverkande omständigheter
och särskildt tiden för nämnda personals inträde i statens tjänst,
det bidrag, som staten för dess pensionering lämnade till enskilda järnvägarnes
pensionskassa, samt de lägre pensionsafgifter, som de af personalen,
hvilka voro delägare i sagda kassa, haft att till densamma erlägga,
äfvensom att Kungl. Maj:t ville till Riksdagen göra den framställning,
hvartill berörda utredning kunde finnas böra föranleda.
Därvid anförde Riksdagen att, ehuru den personal, som från västkustbanan
öfvergått i statens järnvägars tjänst, icke kunde hafva något
rättsligt anspråk att komma i åtnjutande af samma pensionsförmåner,
som tillkomme öfriga vid statens järnvägar anställde tjänstemän och
betjänte, det dock ville synas Riksdagen, som om staten af billighetsskäl
borde åtminstone i vissa fall bereda den del af förstnämnda personal,
som icke vunnit inträde i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter,
rätt till någon pension eller förbättring i de mindre fördelaktiga
pensionsvillkor, som delaktighet i enskilda järnvägarnes pensionskassa
medförde. För att kunna bedöma, i hvad mån och på hvilket sätt
detta lämpligen borde ske, fordrades emellertid en fullständig utredning
af alla på frågan inverkande förhållanden. Riksdagen, som i saknad
däraf icke kunnat, på sätt inom Riksdagen föreslagits, fatta något afgörande
beslut i ämnet, hade emellertid ansett sig hafva anledning
hos Kungl. Maj:t anhålla om verkställande af erforderlig utredning i
frågan, för att Riksdagen på grund däraf kunde komma i tillfälle att
pröfva, i hvad utsträckning och på hvilka villkor pension eller förbättrad
sådan kunde ifrågavarande personal beredas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
13
Vid underdånig föredragning den 1 juni 1900 af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse behagade Kungl. Maj:t anbefalla järnvägsstyrelsen
att efter vederbörandes hörande verkställa den af Riksdagen i detta
ärende begärda utredning och därmed jämte det underdåniga utlåtande,
hvartill samma utredning kunde föranleda, till Kungl. Maj:t inkomma.
Till åtlydnad däraf lät järnvägsstyrelsen genom sakkunnig person
verkställa undersökning öfver den matematiska kostnaden för beredande
af pension resp. fyllnadspension åt de tjänstemän och betjänte, som vid
västkustbanans inköp öfvergått i statens järnvägstrafiks tjänst men ännu
icke blifvit delägare i dess pensionsinrättningar, samt änkor och barn
efter sådan tjänstepersonal.
Denna undersökning omfattade, hvad beträffar den del af ifrågavarande
personal, som icke tillhörde enskilda järnvägarnes pensionskassa,
32 tjänstehafvare, födde år 1855 eller tidigare och hvilka på grund af
järnvägsstyrelsens förberörda beslut den 6 mars 1899 icke kunnat medgifvas
inträde i statens järnvägars pensionsanstalter, samt ytterligare
två tjänstehafvare, däraf den ene, född år 1858, väl enligt nämnda
beslut förklarats berättigad ingå i sagda pensionsanstalter, men uppgifvit
sig icke vara i stånd att erlägga de öfverårighets- och retroaktivafgifter,
som för sådant inträde skulle af honom erläggas, och den
andre, hvilken, född år L857, icke deltagit i förenämnda petition om
inträde i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, på förfrågan förklarat
sig icke kunna däri ingå på grund af de höga afgifter, som för honom
skulle ifrågakomma. I beräkningen medtogs däremot icke en yngre
tjänstehafvare af allenast 25 års ålder, hvilken vägrat att begagna sig
af den honom enligt styrelsens beslut medgifna rätt att utan erläggande
af extra afgifter inträda i sagda pensionsanstalter.
Sedan därjämte i ärendet afgifvits infordrade yttranden af direktionen
för enskilda järnvägarnes pensionskassa samt direktionen för statens
järnvägstrafiks pensionsinrättning, afgaf styrelsen uti skrifvelse
den 15 mars 1901 underdånigt utlåtande och förslag i ämnet.
Därvid anförde styrelsen beträffande ofvanberörda del af ifrågavarande
personal, eller den, som icke tillhörde enskilda järnvägarnes
pensionskassa, att styrelsen funne sig, med åberopande af hvad styrelsen
i sitt förut omförmälda beslut den 6 mars 1899 därom yttrat, icke kunna
tillstyrka, att delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter bereddes
förenämnda till denna grupp hörande 32 tjänstehafvare, hvilka
vid inträdet i statens järnvägars tjänst fyllt 40 år. Billighetshänsyn
syntes styrelsen dock kräfva, att åtgärder vidtoges för beredande genom
statens försorg af något understöd vid afskedstagandet åt de till
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
berörda ålderskategori hörande tjänstemän och betjänte. Då emellertid
med hänsyn till de för denna ålderskategori beräknade ojämförligt höga
avgifterna icke torde kunna ifrågasättas, att dessa tjänstemän och betjänte
själfve skulle kanna bidraga till sin pensionering, ansåge sig styrelsen
uti nu ifrågavarande afseende böra föreslå, att en hvar af dessa
tjänstemän och betjänte förklarades berättigad att vid afskedstagandet
uppbära i pension ett årligt belopp, motsvarande skillnaden emellan, å
ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om han den 1
januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
och, å den andra, det för tiden efter afskedstagandet beräknade
årliga värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet skolat
under tjänstetiden erlägga till pensionsinrättningen; och funne styrelsen
enahanda pensionsförmån böra tillerkännas förutnämnda två tjänstehafvare,
hvilka på grund af de jämförelsevis höga retroaktiva afgifter,
som för dem skulle ifrågakomma, förklarat sig icke kunna uppfylla de
stadgade villkoren för vinnande af inträde i statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar,
hvaremot dylik pensionsrätt icke borde tillkomma den
yngre tjänstehafvare, hvilken, enligt hvad förut nämnts, vägrat att begagna
sig af honom tillerkänd rätt att utan erläggande af några som
helst extra afgifter ingå i nämnda pensionsanstalter.
Beträffande slutligen ifrågasatt pension åt änka och barn efter
tjänstehafvare, tillhörig denna grupp af ifrågavarande västkustbanepersonal,
hölle styrelsen före, att för hvarje särskildt fall borde pröfvas,
huruvida vid tjänstehafvares frånfälle skäl kunde förefinnas att åt vederbörande
bevilja dylik pension.
På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, hemställde styrelsen
uti ifrågavarande afseende,
_ dels att en hvar af förenänmda, till västkustbanan förut hörande,
då i statens järnvägars tjänst anställda 34 personer, hvilka icke tillhörde
vare sig statens järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnes
pensionskassa, måtte berättigas att vid afskedstagandet af
trafikmedel i pension uppbära ett årligt belopp, motsvarande skillnaden
mellan, å ena sidan, det pensionsbelopp han skulle hafva erhållit, om
han den 1 januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning, och, å den andra, det för tiden efter afskedstagande^
beräknade årliga värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet
skolat under sin tjänstetid i statens järnvägars tjänst hafva erlagt
till pensionsinrättningen;
dels ock att det måtte öfverlämnas till Kungl. Maj:ts afgörande i
hvarje särskildt fall, huruvida och med hvilket belopp pension finge af
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
15
trafikmedel utgå till änka och barn efter befattningshafvare, tillhörande
sistnämnda grupp af ifrågavarande västkustbanepersonal.
Sedan därefter styrelsen, med anledning däraf att, efter det styrelsen
afgifvit sitt nyssberörda underdåniga utlåtande, fullmäktige i enskilda
järnvägarnes pensionskassa antagit förslag till förnyadt reglemente
för kassan, hvilket sedermera den 14 mars 1902 blifvit i nåder fästställdt,
inkommit med förnyadt yttrande i ärendet af den 18 februari
1902 och därvid, med afseende å den del af ifrågavarande personal, som
vore delägare i nämnda pensionskassa, framlagt ett delvis omarbetadt
förslag till förbättrade pensionsförmåner, blef, såsom jag redan nämnt,
ärendet den 4 april detta år föredraget inför Kungl. Maj:t.
Därvid anförde dåvarande departementschefen, bland annat, att han
i enlighet med uttalandena i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse funne
det vara uppenbart, att billighetsskäl talade för att åtgärder vidtoges
för att bereda förbättrade pensionsförmåner åt den med västkustbanans
öfvertagande i statens tjänst öfvergångna personal, att man syntes kunna
lämna därhän, huruvida formellt rättsliga skäl kunde till personalens
förmån åberopas eller icke, och i stället hufvudsakligen fasthålla, att
ifrågavarande personal vid blifvande afgång ur statens järnvägars tjänst
i allmänhet under en afsevärd tid varit statens tjänare, samt att man
ock måste taga i betraktande, att en afsevärd del af ifrågavarande
personal af väsentligen annan hänsyn än denna personals eget bästa
vägrats inträde i statens järnvägars pensionsanstalter.
Hvad särskildt anginge den del af ifrågavarande personal, som icke
vore delägare i någon pensionsanstalt, yttrade departementschefen, att
han icke hade något att erinra mot styrelsens förslag, hvilket innebure,
att en hvar af desse, dåmera till ett antal af 33 uppgående tjänstehafvare
skulle berättigas uppbära pension till det belopp, han skulle hafva
erhållit, om han den 1 januari 1896 inträdt i statens järnvägars pensionsinrättning,
efter afdrag af värdet af de afgifter, han skulle haft
att erlägga till samma inrättning.
Under erinran därom, att med hänsyn till de stora afgifter, motsvarande
retroaktivafgifterna till änkekassan, som skulle hafva fordrats
för att tillförsäkra dessa tjänstehafvare rätt till pension för änkor och
barn, järnvägsstyrelsen ansett lämpligast vara, att det skulle ankomma
på Kungl. Maj:t att för hvarje särskildt förekommande fall pröfva, huruvida
och med hvilket belopp pension skulle till änka och barn efter
tjänstehafvare af nu ifrågavarande grupp af trafikmedlen utgå, förklarade
emellertid departementschefen att, ehuru det skulle medföra någon
lättnad vid ärendenas handläggning, om bifall kunde vinnas till ett för
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
slag i den af järnvägsstyrelsen antydda riktning, han likväl ansåge att,
då några allmänna grunder för denna pensionering svårligen kunde på
förhand bestämmas, riktigast vore, att tillfälle lämnades Riksdagen att
deltaga i afgörandet af hvarje särskild uppkommande fråga om pensionering
af nu ifrågavarande änkor och barn, hvadan någon framställningtill
Riksdagen i denna del af ärendet icke syntes böra göras i detta
sammanhang.
På hemställan af departementschefen beslöt Kungl. Maj:t att aflåta
nådig proposition till Riksdagen angående beredande af förbättrade pensionsförmåner
för ifrågavarande, till västkustbanan förut hörande, i statens
järnvägars tjänst anställda personal, därvid Kungl. Maj:t beträffande
ofvan omförmälda 33 personer, hvilka icke tillhörde vare sig statens
järnvägstrafiks pensionsinrättning eller enskilda järnvägarnes pensionskassa,
föreslog Riksdagen medgifva, att en hvar af dem måtte berättigas
att vid afskedstagandet ur statens järnvägars tjänst af trafikmedel
i pension uppbära ett årligt belopp, motsvarande skillnaden
mellan, å ena sidan, det pensionsbelopp, han skulle hafva erhållit, om
han den 1 januari 1896 vunnit delaktighet i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
och, å andra sidan, det för tiden efter afskedstagandet
beräknade årliga värdet af de afgifter, han i händelse af sådan delaktighet
skolat under sin tjänstgöringstid i statens järnvägars tjänst
hafva erlagt till pensionsinrättningen.
Däremot gjordes icke hos Riksdagen någon framställning i fråga
om pensioner till änkor och barn efter befattningshafvare, tillhörande
sistberörda grupp af ifrågavarande personal.
Den af Kungl. Maj:t uti ofvan omförmälda nådiga proposition gjorda
framställning blef af Riksdagen enligt skrifvelse den 16 maj 1902 bifallen.
Uti sin ofvanberörda skrifvelse den 4 mars 1902 har järnvägsstyrelsen
i underdånighet anmält, att stationskarlen Anders Nilsson,
hvilken tillhört den del af ifrågavarande personal, som icke vore delägare
i enskilda järnvägarnes pensionskassa, den 15 januari 1902 aflidit,
efterlämnande, enligt hvad styrelsens skrifvelse bilagdt prästbetyg
utvisade, änkan Maria Gustafsson och i äktenskap med henne födda
barnen Hilding Valdemar, född den 3 februari 1886, Otto Valdemar,
född den 19 september 1888, Carl Edvin, född den 8 januari 1891,
Agda Amalia, född den 28 mars 1893, Alma Maria, född den 1 december
1895, samt Gustaf Valfrid, född den 12 oktober 1898.
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
17
Beträffande Nilsson meddelar därjämte styrelsen, att Nilsson, hvilkens
tjänstgöring vid statens järnvägar blifvit af befälet väl vitsordad,
uppburit årligt arfvode under åren 1896 och 1897 af 480 kronor, under
åren 1898 och 1899 af 540 kronor samt från och med år 1900 af 600
kronor jämte till 20 procent af arfvodet uppgående hyresbidrag. Af
skrifvelsen likaledes bifogadt, af vice pastorn A. Mathiasson den 11
februari 1902 utfärdadt intyg framginge, att änkan Nilsson och hennes
fem hemmavarande minderåriga barn vore medellösa och i behof af deri
pension, som kunde dem tilldelas. Enligt den 1 i samma månad upprättadt
bouppteckningsinstrument hade tillgångarne i boet efter Nilsson
beräknats till 187 kronor 59 öre och skulderna till 647 kronor 5 öre,
hvadan brist i boet förefunnes. Af vederbörande distriksförvaltning
hade ock blifvit upptyst, att, därest åtgärd ej vidtoges för beredande af
lämplig pension åt Nilssons efterlämnade änka och barn, det vore fara
värdt, att de komme att falla fattigvården till last, hvadan önskligt
vore, att pension dem bereddes i deras bekymmersamma ekonomiska
omständigheter.
Då af hvad styrelsen sålunda anfört framginge, att Nilssons änka
och barn vore i stort behof af understöd, har styrelsen, under framhållande,
att, därest Nilsson vid sin öfvergång i statens järnvägars tjänst
fått inträda i statens järnvägstrafiks pensionsanstalter, änkan och barnen
skulle hafva tillerkänts en pension af 173 kronor, föreslagit, att pension
måtte dem beredas till belopp, som styrelsen tillstj^rker måtte fastställas
till 150 kronor, hvilket belopp syntes styrelsen skäligt särskildt
med afseende därå, att minskningen i pension då skulle komma att
ungefärligen motsvara värdet af de afgifter, Nilsson under sin tjänstetid
vid statsbanan sluppit att erlägga till statens järnvägstrafiks pensionsinrättningar.
Och har styrelsen på grund häraf i underdånighet
hemställt, att åt stationskarlen Anders Nilssons änka och barn måtte
beredas pension till belopp af 150 kronor att från och med februari
månad 1902 eller månaden näst efter den, då mannen aflidit, till dem
utgå enligt de uti § 7 af gällande reglemente för statens järnvägstrafiks
änke- och pupillkassa intagna bestämmelser i fråga om pensionsrätt.
Den af järnvägsstyrelsen åberopade § 7 i gällande reglemente för
statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa är i de delar, hvilka för
nu förevarande fråga kunna vara af betydelse, af följande lydelse:
Bih. till Rilcsd. Prot. 11)03. 4 Sami. 1 Afd. 40 Häft.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
§ 7.
Mom. 2. Pensionsberättigade äro:
den aflidnes änka, så länge hon lefver ogift och är i besittning af
medborgerligt förtroende, samt
hvarje den aflidnes barn, som är yngre än aderton år och som, där
det fyllt femton år, icke dömts förlustig medborgerligt förtroende.
Mom. 3. Det årliga pensionsbeloppet efter afliden delägare fastställes,
på sätt nästföljande § stadgar, en gång för alla och utgår oförminskadt
från och med månaden näst efter den, då delägaren afled, till
och med den månad, under hvilken hans efterlefvandes pensionrätt
helt och hållet upphör. År änka ensam pensionsberättigad eller finnas
endast pensionsberättigade barn, uppbäre i förra fallet änkan och i det
senare barnen samfäldt hela pensionsbeloppet. Finnas både pensionsberättigad
änka och pensionsberättigade barn, åtnjute änkan den ena
hälften och barnen tillsammans den andra hälften af pensionsbeloppet.
Mellan barn delas alltid det dem samfäldt tillkommande beloppet lika.
Mom. 5. Fullmäktige äro berättigade att låta understöd fortfarande
utgå till sådant barn öfver aderton års ålder, hvilket till följd af sjuklighet
eller kroppslyte är oförmöget att bidraga till egen försörjning,
dock utan att kassans ändamål därigenom äfventyras. Understödet kan
bestämmas utan hinder af detta reglementes stadganden i fråga om
pensioners storlek, men får aldrig öfverstiga ett belopp af 150 kronor,
efter år räknadt.
I sammanhang härmed tillåter jag mig erinra om följande bestämmelser
uti samma reglemente, hvilka för nu förevarande fråga kunna
vara af intresse. Enligt § 3 skall den, som inträder i kassan, såsom
inträdesafgift erlägga hälften af honom då tillkommande aflöning för
en månad. Med aflöning förstås därvid, liksom jämväl i öfrigt uti ifrågavarande
reglemente, ordinarie arfvode och inkvartering, därest sådan
utgår, denna senares värde beräknadt till femton procent af arfvodets
belopp. Delägares årsafgifter utgå, enligt § 4, med en viss, på grund
af hans ålder vid inträdet i kassan, en gång för alla bestämd procent
af honom tillkommande aflöning. För den, som — såsom förhållandet
skulle hafva varit med Nilsson, därest han, som var född den 24 januari
1855, vid sin öfvergång i statens järnvägars tjänst tillika vunnit
delaktighet uti statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa — fyllt
40 men icke 41 år, skall erläggas 3,6 procent af aflöningen. Dock
skall den, som vid erhållande af anställning i statens järnvägars ordi
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
19
narie tjänst fyllt trettio år, erlägga retroaktiv afgift, motsvarande kela
värdet af förmånen att icke behöfva erlägga högre årsafgifter än
de i reglementet bestämda. Erläggandet af årsafgifter skall taga sin
början med månaden näst efter den, då delägaren inträdde i kassan.
Dessutom skall, enligt § 5, delägare, hvarje gång han uppflyttas i
högre aflöningsklass än den, för hvilken hans årsafgifter senast utgått,
erlägga till änke- och pupillkassan två månaders aflöningsförhöjning.
Denna afgift skall erläggas, då förhöjningen andra och tredje
gången utfaller. Hvad därefter beträffar årliga beloppet af pension efter
delägare, som aflidit, medan han ännu kvarstod i tjänst, skall detsamma,
enligt § 8, utgå med tjugufem procent af den medelaflöning, som
uppkommer, då medeltalet tages af de fem sista årsaflöningar, i förhållande
till hvilka delägaren erlagt årsafgifter, dock att, för det fall
att medelaflöningen till beloppet understiger den aflöning, delägaren
senast innehaft, pensionen likväl må beräknas efter sistnämnda aflöning,
med villkor att af pensionstagaren till kassan, kontant eller genom afdrag
å först utfallande pensionsmedel, inbetalas ett belopp, motsvarande
skillnaden mellan de årsafgifter, som af delägaren under de fem sista
åren erlagts, och dem, som under samma tid skulle hafva erlagts, därest
de beräknats efter den aflöning, delägaren senast innehaft.
I fråga slutligen om det belopp, som af järnvägsstyrelsen föreslagits
skola i pension utgå till Nilssons änka och barn, har, enligt under
hand meddelad uppgift, detsamma så erhållits, att kapitalvärdet af en
lifränta å 173 kronor om året för en änka af samma ålder som änkan
Nilsson, hvilken är född den 9 augusti 1858, jämte barn beräknats till
2,975 kronor. Därifrån har dragits det belopp, 421 kronor, hvartill de
inträdes-, års-, uppflyttnings- och retroaktivafgifter jämte ränta beräknats,
hvilka det skolat åligga Nilsson att erlägga till statens järnvägstrafiks
änke- och pupillkassa, därest han vid öfvergången i statens järnvägars
tjänst blifvit delägare i denna kassa; och har återstående beloppet, 2,554
kronor, beräknats utgöra kapitalvärdet å en årlig lifränta å omkring
149 kronor, hvilket sistnämnda belopp afrundats till 150 kronor.
Såsom ofvan omförmälts, har genom Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens
beslut rörande förbättrade pensionsförmåner för den personal,
som i anledning af västkustbanans inköp öfvergått i statens järnvägars
tjänst, dels förhöjda pensioner beredts ej mindre de till denna personal
hörande tjänstemän och betjänte, hvilka vid öfvergången i statens järnvägars
tjänst tillhörde enskilda järnvägarnas pensionskassa, än äfven
åt änkor och barn efter dessa befattningshafvare, dels ock pension
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 58.
vid afskedstagandet tillförsäkrats den del af samma personal, som icke
tillhörde någon pensionsinrättning. Det synes då vara uppenbart, att, i
den mån sådant visar sig vara erforderligt, pensioner böra beredas jämväl
åt änkor och barn efter tjänstemän och betjänte, tillhörande sistnämnda
grupp af ifrågavarande personal.»
I anledning häraf, och då tillika uti det fall, hvarom nu vore fråga,
synnerligen ömmande omständigheter syntes föreligga, har departementschefen,
som icke funnit något vara att erinra emot det af järnvägsstyrelsen
ifrågasatta pensionsbelopp, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte till
Riksdagen aflåta proposition af det innehåll, som ofvan meddelats.
På grund af hvad i detta ärende förekommit får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må
vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 24 april 1903.
På statsutskottets vägnar:
CHR, LUNDEBERG.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1903:121 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt ajlidne stationskarlen Anders Nilssons änka och barn. a1 i texten