Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om eftergifvande af staten tillkommande s. k. öfverränta å de till Hultsfred — Vesterviks och Vestervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag utlämnade statslån.

1903-04-24 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1903:59, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om eftergifvande af staten tillkommande s. k. öfverränta å de till Hultsfred — Vesterviks och Vestervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag utlämnade statslån.

Dokumentets text

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

21

N:o 59.

Ank. till Itiksd. kansli den 24 april 1903, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om eftergifvande af

staten tillkommande s. k. öfverränta å de till Hultsfred

— Vesterviks och Vestervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag

utlämnade statslån. (R. A.)

I en af herr A. H. Hammarskjöld m. fl. inom Andra Kammaren

väckt, till statsutskottet för förberedande behandling remitterad motion

(n:o 71) har föreslagits, att Riksdagen måtte medgifva, att från och

med detta år ingen öfverränta må utkräfvas å de till Hultsfred—Västerviks

och Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägar lämnade statslån

eller, om detta ej i sin helhet kunde bifallas, att åtminstone öfverräntorna

å oguldna räntor måtte bortfalla.

Enligt hvad motionärerna erinrat, har Hultsfred—Västerviks järnvägsaktiebolag

erhållit ett statslån å 1,750,000 kronor och Västervik—

Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag ett dylikt lån å 1,865,000 kronor.

Å dessa lån skall erläggas en annuitet af 5 procent å ursprungliga

försträckningsbeloppet, af hvilken annuitet först godtgöres ränta

efter 472 procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden skall utgöra

afbetalning därå. Men därjämte har, såsom af motionärerna påpekats,

i de kontrakt, som af styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader,

å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar, afslutats med låntagande bolagen,

stadgats, att, därest förfallet inbetalningsbelopp icke blefve i föreskrifven

ordning erlagdt, låntagaren skulle därå gälda 6 procent årlig ränta.

Då järnvägsbolagen under många år icke kunnat i rätt tid erlägga för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

fallna annuiteter, hade — yttra motionärerna — på grund af nu anförda

bestämmelse i straffräntor, äfven benämnda öfverräntor, utkräfts

betydande belopp, hvarom i motionen närmare uppgifter meddelas.

Slutligen hafva motionärerna yttrat:

»Det är möjligt, att ingenting kan invändas mot att öfverränta

erlägges på fördröjd kapitalafbetalning, men det synes hvarken rätt

eller billigt, att staten kräfver ränta på ränta, då sådant enligt lag är den

enskilde förbjudet. Då kommuner och enskilde offrat stora belopp för

tillkomsten af dessa för orten nödvändiga järnvägar, och Kalmar läns

norra landsting, på grund af att det vid järnvägarnes byggande iklädt

sig garanti för annuiteterna å två obligationslån, årligen får tillsläppa

omkring 25,000 kronor, synes det hårdt, att staten, som på dessa företag

icke offrat någonting, skall utkräfva straffräntor, som ytterligare

försvåra järnvägsförvaltningarnes sträfvan att fullgöra sina förbindelser.»

På derom gjord anhållan hafva fullmäktige i riksgäldskontoret den

19 sistlidne februari till statsutskottet afgifvit yttrande öfver ifrågavarande

motion.

I detta yttrande hafva fullmäktige bland annat upplyst, att omförmälda

två bolags ställning till staten under de senare åren på det

hela ej oväsentligt förbättrats. Dessa bolag, som hade gemensam förvaltning

och syntes vara ekonomiskt beroende af hvarandra, hade nämligen

vid 1896 års början en förfallen skuld till riksgäldskontoret af

sammanlagdt 298,062 kronor 40 öre, men vid början af innevarande år

utgjorde denna skuld endast 185,684 kronor 49 öre.

Beträffande själfva motionen hafva fullmäktige anfört följande:

»Fullmäktige få till en början erinra, att för samtliga från riksgäldskontoret

utlemnade lån till enskilda järnvägsanläggningar blifvit

stadgadt, att, därest till betalning förfallet belopp icke i föreskrifven

ordning erlägges, låntagaren skall därå gälda viss årlig ränta, intilldess

samma belopp blifvit behörigen inbetaldt. Denna s. k. straff- eller

öfverränta, som förr i regel var bestämd till 6 procent för år — såsom

ock från början varit förhållandet med de nu ifrågavarande, från 1876

års lånefond utbetalda lånen till Hultsfred—Vesterviks och Vestervik—

Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag — beräknas numera, enligt Riksdagens

beslut, alltsedan början af år 1898 för alla järnvägslån efter 5

procent för år. Berörda straffränta är afsedd å ena sidan att bereda

staten godtgörelse för uteblifvandet af en påräknad inkomst, å andra

sidan att utgöra ett band på gäldenären att ej med förbigående af

främste fordringsegaren, staten, betala skulder till andra borgenärer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 59.

23

Ur båda dessa synpunkter är enligt fullmäktiges mening den nu föreskrifna

straffräntan för lånen till enskilda järnvägsanläggningar af

verkligt behof påkallad; och liksom kypoteksföreningar m. fl. allmänna

låneinrättningar på grund af särskilda författningar utkräfva dylik ränta

å förfallna annuiteter, synes ock staten böra på detta sätt tillvarataga

sina intressen. För att det med straffräntan åsyftade ändamål skall

kunna i någon afsevärd grad vinnas, är det uppenbarligen nödvändigt,

att denna ränta beräknas på hela den förfallna annuiteten och ej, såsom

af motionärerna anses mera befogadt, allenast på den i annuiteten

ingående kapitalafbetalningen. Vid amorteringslån af det slag, som nu

är i fråga, utgöras nämligen annuiteterna under nära tre fjärdedelar af

löpetiden till största delen af upplupen ränta.

Med hänsyn till den fördel, som enligt fullmäktiges mening i flera

fall torde beredas staten genom det för järnvägslånen gällande stadgandet

om straffränta å förfallna inbetalningsbelopp, synes det fullmäktige

ingalunda vara tillrådligt att för ett eller annat järnvägsbolag

eftergifva denna bestämmelses tillämpning. En sådan eftergift skulle

nämligen med säkerhet från andra håll framkalla anspråk på liknande

förmån och göra det svårt om icke omöjligt att såsom regel bibehålla

berörda stadgande. Denna omständighet innefattar för fullmäktige ett

fullt afgörande skäl att afstyrka förevarande motion.»

Under åberopande af hvad fullmäktige sålunda anfört får utskottet,

som till alla delar instämmer i den af fullmäktige uttalade mening i

ämnet, hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1903.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservation

o

af herr A. IT. Hammarskjöld.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.