Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts ■proposition, angående eftergift å arrendeafgifterna för arrendeåret 1902—1903 för utarrenderade kr ono eg end omar inom vissa län, dels ock väckt motion i anledning af berörda proposition.
1903-05-12 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1903:93, Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts ■proposition, angående eftergift å arrendeafgifterna för arrendeåret 1902—1903 för utarrenderade kr ono eg end omar inom vissa län, dels ock väckt motion i anledning af berörda proposition.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
15
N:o 93.
Ank. till Riksd. kansli ilen 12 maj 190.1, kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts ■proposition, angående
eftergift å arrendeafgifterna för arrendeåret 1902—1903
för utarrenderade kr ono eg end omar inom vissa län, dels
ock väckt motion i anledning af berörda proposition.
(I. A.)
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden
för den 13 sistlidne mars har Kungl. Maj:t i en till Riksd
it gen samma dag aflåten, till statsutskottet remitterad proposition (n:o 80)
föreslagit Riksdagen medgifva, att samtlige arrendatorer af för statsverkets
räkning utarrenderade egendomar inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands
och Västmanlands län finge å arrendeafgifterna för arrendearet 14
mars 1902—14 mars 1903 åtnjuta eftergift med tjugu procent, att afdragas
å den del af arrendebeloppet, som ännu kunde vara obetald, eller, där
arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras kontant, att afkortas å
1902 års arrendemedel.
Beträffande detta ärende har departementschefen till åberopade statsrådsprotokollet
anfört följande.
»Hos Kungl. Maj:t hafva åtskilliga kronoarrendatorer inom Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs,
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
Värmlands, Örebro och Västmanlands län i underdånighet anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte bereda sökandena lindring vid utgörandet af arrendeafgifterna
för arrendeåret 14 mars 1902—14 mars 1903; och har i sådant
afseende begärts, af sökandena från Jönköpings och Skaraborgs län nedsättning
i arrendeafgifterna med 20—-50 procent af samma afgifter samt
af sökandena från öfriga län dels nedsättning i arrendeafgifterna med
20 25 procent, dels ock anstånd med erläggande af en del af det efter
nedsättningen återstående arrendebeloppet.
Till stöd för de underdåniga ansökningarna hafva sökandena samstämmigt
åberopat, hurusom skörderesultaten inom ifrågavarande län under
nästlidna år varit särdeles ogynnsamma, och att sökandenas ekonomiska
ställning i följd däraf vore mycket bekymmersam; hvarjämte sökandena
från Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län tillika
framhållit, att jämväl under år 1901 missväxt inom dessa län varit
rådande.
Öfver ansökningarna hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de
olika länen, efter att hafva inhämtat yttranden från vederbörande domänintendenter
och i vissa fall jämväl från kronofogdarne inom länen, afgifvit
underdåniga utlåtanden.
Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, att Kungl. Maj:t, vid
underdånig föredragning den 6 innevarande mars utaf ifrågavarande, från
kronoarrendatorer inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands,
Östergötlands, Kronobergs och Örebro län inkomna ansökningar, i
hvad samma ansökningar afsåga erhållande af anstånd med erläggande af
arrendeafgifterna för året 14 mars 1902—14 mars 1903, i öfverensstämmelse
med hvad domänstyrelsen föreslagit, medgifvit anstånd med erläggande
af halfva berörda arrendeafgifter för kronoarrendatorer inom Stockholms,
Södermanlands och Östergötlands län till den 1 nästkommande
oktober samt inom Uppsala och Västmanlands län till den 1 därpå följande
november, men däremot icke funnit skäl att i berörda afseende till
de utaf arrendator^’ inom Örebro och Kronobergs län ingifna ansökningar
lämna bifall.
De ansökningar, jag nu anhåller att få underställa Kungl. Majrts pröfning,
äro alltså de från Jönköpings, Skaraborgs och Värmlands län inkomna
i hela dess omfattning samt de från öfriga län inkomna i hvad de
afse nedsättning i arrendeafgifterna.
Beträffande sålunda nu ifrågavarande delar af ärendet inhämtas af
de utaf myndigheterna afgifna utlåtanden hufvudsakligen följande,
Kungl. Majrts befallningshafvande i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Värmlands och Örebro län hafva samtliga beträffande skördeförhål
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
17
landena nästlidna år meddelat, att, ehuru skörden till väsentlig del skadats
af frost eller ogynnsamt bärgningsväder och året i följd häraf för
jordbrukarne ej varit så gynnsamt som de närmast föregående åren, det
dock ej varit så dåligt, att missväxt kunde anses hafva varit rådande,
hvilket antagande jämväl styrktes däraf, att blott ett fåtal af de olika
länens kronoarrendatorer förenat sig i de underdåniga ansökningarna, och
hafva Ivungl. Maj:ts samtlige bemälde befallningshafvande, i betraktande
häraf och då de för kronoegendomarna i länen utgående årliga arrendebeloppen
icke kunde sägas vara bestämda till så höga belopp, att ett enda
års dålig skörd kunde gifva anledning till afkortning å arrendena, i likhet
med domänintendenterna i dessa län, med undantag af domänintendenten
i Jönköpings län, som förordat 10 procents nedsättning för samtliga kronoarrendatorer
inom länet utom vissa uppgifna, afstyrkt nådigt bifall till de
underdåniga ansökningarna i hvad de afsåge nedsättning i arrendena.
Däremot har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län, lika
med domänintendenten i länet, förordat anstånd till den 15 nästkommande
november med erläggande af halfva arrendeafgifterna.
Domänintendenten och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs
län hafva, under framhållande, att skörderesultaten under år 1902 ställt
sig mycket olika inom olika delar af länet samt att de västliga och norra
trakterna af länet särskildt varit ogynnsamt lottade, förordat 25 procents
nedsättning för åtskilliga sökande från hufvudsakligen nämnda trakter,
men däremot afstyrkt bifall till af andra arrendatorer gjord ansökning.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Uppsala, Södermanlands
och Västmanlands län, hvilka samtliga i hufvudsak anslutit sig till
hvad vederbörande domänintendenter föreslagit, hafva beträffande 1902
års skörderesultat anfört att, enligt till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inkomna uppgifter, skörden till följd af den kyliga och regniga väderleken
samt den tidiga vintern på de flesta orter inom dessa län varit under medelmåttan
och i synnerhet vårsäden mycket dålig, mångenstädes så dålig, att den
befunnits oanvändbar till utsäde äfvensom i allmänhet svårsåld, om icke osäljbar.
Under framhållande häraf hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Stockholms och Uppsala län, jämte meddelande att äfven 1901 års skörd
inom dessa län på det hela taget varit under medelmåttan och så klen,
att något öfverskott ej funnits till år 1902, vidare anfört, att, då det för
arrendatorerna inom dessa län till följd af två på hvarandra följande års
felslagna skördar torde möta svårigheter att utgöra dem åliggande arrendeutskylder,
det syntes Kung]. Maj:ts befallningshafvande billigt, att kroijoarrendatorerna
inom länen erhölle lindring i sina skyldigheter genom eu
nedsättning i arrendeafgälderna.
Bill. till Itiksd. Prot. 1903. 4 Sami. I Afd. 53 Iltift.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
Därjämte har Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, med
förmälan att en del af sökande kronoarrendatorerna inom länet vore för
verkställda nybyggnader berättigade till afkortning å 1902 års arrendeafgifter,
framhållit önskvärdheten däraf, att desse sökande icke härigenom
sattes i sämre ställning, utan att de medgåfves samma- arrendelindring,
som kunde komma att beviljas öfriga sökandena, hvilket läte sig gorå,
om ifrågavarande afkortningar, i den mån de hindrade en eventuell nedsättning
i 1902 års arrendeafgifter, uppskötes till ett kommande år.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har beträffande
1901 års skörderesultat meddelat, att om också skörden detta år på vissa
trakter inom länet varit svag eller mycket svag, verklig missväxt dock
igke kunde sägas hafva förekommit annorstädes än inom Hölebo, Daga,
Åkers och Selebo härader; och då 1902 års skörd så till strå som kärna
blifvit väsentligen skadad inom hela länet samt således ärren datorerna af
kronans jordbruksegendomar inom nämnda härader haft att kämpa med
två för jordbruket synnerligen hårda, på hvarandra följande år, hvarigenom
flertalet af dessa arrendatorer råkat i ekonomiska svårigheter, har
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett starka billighetsskäl tala för medgifvande
åt alla kronoarrendatorerna i nyssnämnda fyra härader af nedsättning
å arrendena för nu löpande arrendeår. I fråga om nedsättning
i arrendena för krön oegendomarna inom öfriga delar af länet har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande anfört, att till förmån för samtliga arrendatorer
inom dessa delar af länet endast kunde åberopas, att de på 1902 års skörd
gjort en förlust, i allmänhet motsvarande arrendeafgifternas belopp; men
då å andra sidan ett flertal af dem haft att i jordbruket utstå två på
hvarandra följande hårda år och i följd däraf kämpade med ekonomiska
svårigheter — såsom exempel hvarpå Kungl. Majds befallningshafvande
anfört, att det beträffande Sundbyholms kungsgård med tillydande i österRekarne
härad blifvit utred t, att nästan total missväxt år 1901 där varit
rådande — samt det kunde synas orättvist, om desse frånkändes den lindring,
som komine öfriga kronoarrendatorer inom länet till del, har Kung].
Majds befallningshafvande hemställt om nedsättning i arrendeafgifterna
jämväl för alla kronoarrendatorerna inom dessa delar af länet.
Slutligen har Kungl. Majds befallningshafvande i Södermanlands län
i underdånighet fäst uppmärksamheten därå, att några af kronans arrendatorer
inom länet jämlikt behöriga beslut förklarats berättigade att såsom
ersättning för af dem verkställda nybyggnader få det löpande årets arrendeafgifter
afskrifna, i följd hvaraf Kungl. Majds befallningshafvande hemställt,
att, om arrendenedsättning medgåfves, det borde för esk rif vas, att densamma
skulle till dem kontant utbetalas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
19
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har, under framhållande
att nästlidna års klena skörd, efter ett ännu sämre föregående
år, försatt länets arrendator^'' i ett bekymmersamt ekonomiskt läge, hvadan
anstalter till beredande af lättnad i deras betryckta ställning vore af behofvet
synnerligen påkallade, likväl icke ansett skäl föreligga att genom
eftergift i arrendet bereda sådan lättnad, isynnerhet som ett stort antal
af länets kronoarrendatorer, ehuru de träffats af en ogynnsam skörd, icke
vidtagit någon åtgärd för utverkande af eftergift i arrendebetalningen;
utan har Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt om bemyndigande
att meddela kronoarrendatorerna inom länet anstånd, på visst föreslaget
sätt, med betalningen af 1902 års arrendeafgifter.
Domänstyrelsen, som genom särskilda nådiga remisser anbefallts att
afgifva utlåtanden öfver ifrågavarande ansökningar, har beträffande de
från kronoarrendatorer inom Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs
och Örebro län inkomna ansökningar, såvidt nu är i fråga, hemställt,
att desamma måtte lämnas utan afseende, samt beträffande ansökningen
från arrendatorer inom Värmlands län, under hemställan att denna ansökning,
i hvad den afsåge nedsättning i arrendena, måtte lämnas utan
afseende, tillstyrkt, att anstånd med erläggande af halfva arrendeafgiften
måtte beviljas kronoarrendatorerna inom sistnämnda län till den 15 nästkommande
november; och har domänstyrelsen särskild! beträffande de af
kronoarrendatorer inom Skaraborgs län gjorda ansökningar framhållit,
hurusom till stöd för desamma endast anförts, att skörden under år 1902
slagit fel, men att, då i de med sökandena ingångna arrendekontrakten
fastslagits bestämd arrendesumma att utgå under en längre tid, i regel
20 år, med lika belopp så i onda som goda år, arrendatorerna bort vid
arrendenas ingående kunna förutsätta, att ett eller annat missväxtår under
en så lång tidrymd kunde inträffa.
T fråga om de från arrendatorer inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands
och Västmanlands län ingifna underdåniga ansökningar har domänstyrelsen
till en början erinrat, att under den tid, styrelsen utöfvat sin
verksamhet, en allmän nedsättning medgifvits i kronans arrenden endast
en gång, nämligen då 1887 års Riksdag beviljade eftergift med 10 procent
af samma år förfallna arrendeafgifter för år 1886, och att, förutom då
gällande låga priser på landtmannaprodukter och svårighet att afsätta desamma,
en annan omständighet förefunnits, som väsentligt bidragit till
eftergiftens beviljande, eller att den öfverspekulation, som på 1870-talet
och början af 18t>0-talet gjort sig gällande på nästan alla områden af den
ekonomiska verksamheten, föranledt till öfverdrifna arrendeanbud vid
auktioner för utarrendering af statens domäner, så att många arrendatorer
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
åtagit sig högre arrendeafgifter, än som motsvarade egendomarnas verkliga
värde. Sedermera hade gång efter annan ingifvits underdåniga ansökningar
om lindring i arrendeafgifterna, hvilka ansökningar grundats på
för jordbruket tryckta konjunkturer eller på felslagen skörd. Bland
dessa ansökningar, som dels lämnats utan afseende, dels endast föranledt
till anstånd med arrendenas erläggande, ville styrelsen särskild!
erinra om dem, som år 1902 inlämnats från ett flertal kronoarrendatorer
inom Stockholms, Uppsala och Västmanlands län, att i anseende till de
hufvudsakligen i följd af missväxt år 1901 för jordbruket tryckta förhållanden
erhålla lindring vid utgörande af arrendeafgifterna för arrendeåret
14 mars 1901—14 mars 1902 på det sätt, att 331/3 procent af arrendet
finge afkortas och anstånd med erläggande af lika procenttal af arrendet
erhållas, hvilka underdåniga ansökningar styrelsen i underdånigt utlåtande
den 27 februari 1902 ansett sig, i hvad de afsåge afkortningar å arrendena,
böra afstyrka, hufvudsakligen af det skäl, att ett års felslagen skörd icke
utgjorde tillräcklig anledning för en dylik förmåns beviljande; och hade
Kungl. Maj:t jämlikt beslut den 7 därpåföljde mars funnit ansökningarna
endast föranleda till beviljande af anstånd med en del af arrendets erläggande
till den 1 oktober 1902.
Nu hade emellertid äfven sistlidna års skörderesultat inom ifrågavarande
län utfallit så, att det, efter hvad de lokala myndigheterna vitsordat,
närmade sig missväxt. Styrelsen ansåge väl att kronoarrendena i
dessa län ej vore högre, än att en skötsam arrendator kunde under medelgoda
år spara tillräckligt för att med trygghet möta ett eller annat mindre
godt år, men högst få af arrendatorerna torde vara i tillfälle att efter den
betydliga förlust, som tillskyndats dem i följd af 1901 års ogynnsamma
skörd, nu utan andras bistånd utgöra det innevarande år förfallande arrendet,
hvilket endast till en mindre del kunde gäldas af den senast inhöstade
grödan. De försträckningar, hvaraf de för detta ändamål kunde vara i
behof, torde det för arrendatorerna i allmänhet ej vara lätt att anskaffa,
då de för det mesta ej hade någon säkerhet att erbjuda. Arrendatorernas
ekonomiska ställning måste således anses synnerligen bekymmersam, särskilt
deras, som begagnat sig af det nästlidna år medgifna anstånd med
betalning af då förfallet arrende och nu vore hänvisade att med den senast
erhållna underhaltiga skörden betala, utom utskylder, 11/2 års arrende. Då
i följd af den skördade vårsädens dåliga beskaffenhet arrendatorerna nödgades
under våren för inköp af annan sådan till utsäde vidkännas en utgift,
hvarifrån de i allmänhet vore under vanliga förhållanden befriade, ökades
härigenom ytterligare svårigheten för dem att anskaffa medel till arrendets
betalande. Vidare vore att märka, att med få undantag de löftesförbin
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
21
delser, som lämnades af innehafvarne af medelstora eller mindre arrendegårdar
för arrendeskyldigheternas fullgörande, vore ingångna af hemmansägare
i trakten; och då dessa nu vore i samma belägenhet som arrendatorerna,
kunde ett strängt vidhållande å statens sida af dess rätt i nu
ifrågavarande hänseende komma att bereda bekymmer och trångmål äfven
utom ärren datorernas krets; hvarjämte, om ett större antal arrenden skulle
genom försummad arrendebetalning förverkas, staten kunde åsamkas större
förlust än som motsvarade den nu begärda nedsättningen i ett års arrende.
I fråga särskildt om de utaf kronoarrendatorerna inom Södermanlands
län ingifna ansökningar har domänstyrelsen, som biträdt Kung!. Maj:ts
befällningshafvandes förslag om nedsättning i arrendena för arrendatorer
inom Hölebo, Daga, Åkers och Selebo härader äfvensom för arrendatorn
af Sundbyholms kungsgård, beträffande den föreslagna arrendenedsättningen
för öfriga kronoarrendatorer inom länet anfört, att, då det visserligen vore
kändt, att sökande arrendatorer till egendomar inom Jönåkers, Rönö,
Oppunda, Villåttinge samt Öster- och Väster-Rekarne härader fått vidkännas
felslagna skördar både under åren 1901 och 1902, styrelsen icke
skulle tvekat att tillstyrka arrendenedsättning äfven för dessa, såvida tillförlitlig
och fullständig utredning kunde åstadkommas, om hvilka bland
det stora antalet sökande i dessa delar af länet drabbats af två missväxtår,
men då sådant icke lät sig göra, och bland de sökande funnes personer,
som år 1901 fått fullgod skörd, ansåge sig styrelsen icke kunna biträda
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag om nedsättning i arrendena jämväl
för inom dessa delar af länet boende arrendatorer.
Beträffande arrendatorers af kronoegendomar inom Västmanlands län
ansökning om lindring i arrendet har domänstyrelsen icke funnit det af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet åberopade förhållande, att en stor
del af arrendatorerna inom länet icke begärt eftergift i arrendet, böra
föranleda därtill, att sökande arrendatorerna skulle gå i mistning af den
fulla hjälp, deras belägenhet kräfde.
Vidare har domänstyrelsen — angående de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Uppsala och Södermanlands län gjorda förslag, att de af
kronoarrendatorerna inom dessa län, som för verkställda nybyggnader
medgifvits arrendeafdrag eller förklarats berättigade till afskrifning afårets
till betalning förfallande arrende, skulle, för att icke utestängas från en
eventuell arrendenedsättning, antingen få njuta afkortning å ett kommande
års arrende, eller ock erhålla ett arrendenedsättningen motsvarande belopp
till sig kontant utbetaldt — förklarat sig ej kunna biträda ifrågavarande
förslag, enär den fråga, som på grund af de underdåniga ansökningarna
förelåge till pröfning rörande arrendenedsättning, inskränkte sig därtill,
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
om någon del af kronans fordran för arrende under året 14 mars 1902—
14 mars 1903 borde efterskänkas.
På grund af hvad sålunda anförts och med hänsyn till hvad i ärendet
i öfrigt blifvit utredt, har domänstyrelsen hemställt om eftergift i de innevarande
år förfallande arrendeafgifter för de af sökandena arrenderade
kronoegendomar inom Stockholms, Uppsala och Västmanlands län samt
inom Hölebo, Daga, Åkers och Selebo härader af Södermanlands län äfvensom
för Sundbyholms kungsgård inom sistnämnda län med 25 procent,
att afdragas å den del af arrendebeloppet, som vid meddelande af Kungl.
Maj:ts beslut i ärendet ännu vore obetald, eller, där arrendeafgiften blifvit
till fullo gulden, uppbäras kontant att af kortas å 1902 års arrendemedel.
Slutligen har domänstyrelsen meddelat, att, enligt i styrelsen verkställd
uträkning, de eftergifter i arrendena, styrelsen sålunda tillstyrkt, för de
särskilda länen motsvarades af följande belopp, nämligen för Stockholms
län 21,278 kronor 50 öre, för Uppsala län 14,449 kronor 52 öre, för
Södermanlands län 6,519 kronor 85 öre och för Västmanlands län 10,126
kronor 25 öre eller tillhopa 52,374 kronor 12 öre.
Att åtskilliga af kronans arrendatorer inom olika delar af landet till
följd af nästföregående års synnerligen ogynnsamma skördeförhållanden
tillfogats ganska kännbara ekonomiska förluster, därom bära såväl de talrika,
till Kungl. Maj:t från nämnda arrendatorer inkomna ansökningarna
om nedsättning i eller anstånd med arrerideafgifterna, som äfven de häröfver
hörda myndigheternas uttalanden nogsamt vittne. Men då arrendeafgifterna
för kronans egendomar i allmänhet icke äro uppdrifna, utan
föreslagits och fastställts enligt skäliga beräkningsgrunder, och då arrendeperioderna
i de flesta fall omfatta en tidrymd af 20 år, samt en arrendator
på grund häraf bör vid arrendeaftalets ingående vara beredd att, oberoende
af ett eller annat missväxtår, oafkortad erlägga den årligen förfallande
arrendeafgiften, finner jag, i likhet med domänstyrelsen, ett års förfelad
skörd icke ensamt för sig innebära tillräckligt skäl för en nedsättning i
arrendeafgifterna. Har däremot en arrendator fått vidkännas två på hvarandra
följande missväxtår, torde en sådan nedsättning böra ifrågakomma.
Enligt hvad af handlingarna i ärendet framgår och jag jämväl kunnat
från de särskilda orterna inhämta, torde så varit förhållandet för de flesta
kronoarrendatorerna inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands
län. För dessa kronans arrendatorer torde därför någon lindring
höra beredas genom nedsättning i de innevarande år förfallande arrendeafgifterna,
helst med all sannolikhet kan förutses, att de två sistförflutna
årens ogynnsamma väderleksförhållanden skola komma att menligt inverka
jämväl på detta års skörderesultat, 1 afseende å beloppet af den nedsatt
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
23
ning, som bör arrendator erna inom ifrågavarande fyra iän tillgodokomrna,
anser jag mig böra stanna vid 20 procent af arrendeafgifterna. Att, såsom
domänstyrelsen ifrågasatt, låta denna lindring tillgodokomrna endast
vissa arrendatorer inom dessa fyra län finner jag mig emellertid icke kunna
tillstyrka. Den omständigheten, att en del arrendatorer ej undertecknat de
till Kung!. Maj:t ställda ansökningarna i ämnet, synes mig, vid det kända
förhållande att, särskilt hvad Stockholms, Uppsala och Västmanlands län
angår, skörderesultaten såväl 1901 som 1902 öfverallt varit synnerligen klena,
icke höra gifva anledning därtill, att desse arrendatorer icke beredas samma
förmån, som sökandena; och om hvad angår arrendatorerna inom Jönåkers,
Rönö, Oppunda, Villåttinge samt öster- och Väster-Rekarne härader
inom Södermanlands län, det äfven af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och domänstyrelsen anfört synes framgå, att en eller annan af desse
arrendatorer icke drabbats af missväxt båda åren 1901 och 1902, lärer i
allt fall, efter hvad af nämnda myndigheter vitsordadt blifvit och jag jämväl
haft tillfälle under hand inhämta, det stora flertalet af dem hafva att
kämpa med ganska stora svårigheter i anledning af de svaga skördar, som
nämnda två år uppnåtts. Icke heller kan jag finna rättvist att arrendator,
som till följd af verkställda nybyggnader medgifvits arrendeafdrag eller
förklarats berättigad till afskrifning af årets till betalning förfallande
arrende, härigenom skulle utestängas från delaktighet af den lindring, som
ansetts böra andra arrendatorer tillgodokomrna. Vid nu angifna förhållanden
och då det torde vara omöjligt att utreda, hvilka bland de särskilda
arrendatorerna varit utsatta för två års missväxt eller allenast för ett års,
finner jag mig böra förorda, att den lindring i arrendeafgifterna, jag tillstyrkt,
må tillgodokomrna samtliga arrendatorer inom de fyra län, om
hvilka nu är fråga.
Beträffande föreliggande ansökning från kronoarrendatorer inom
Värmlands län, hvarest visserligen nästlidna år i fråga om skörden varit
i hög grad otillfredsställande, men där kronoarrendena i allmänhet anses
ganska fördelaktiga, torde, på sätt jag förut anfört, ett dåligt skördeår ensamt
ej berättiga till nedsättning i arrendeafgifterna, men då sökandena jämväl
anhållit om betalningsanstånd och ett sådant ej medför någon minskning
i statsverkets inkomster, anser jag mig böra förorda, att kronoarrendatorerna
inom detta läit i likhet med hvad, enligt hvad jag härofvan haft
tillfälle erinra, medgifvits arrendatorer inom ålskilliga andra län, beviljas
anstånd till instundande höst med erläggandet af halfva arrendeafgifterna.
I fråga slutligen om förevarande ansökningar från kronoarrendatorer
inom Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs och Örebro län,
hvilka anhållit om nedsättning uti de innevarande år till betalning förfallna
arrendeafgifterna, får jag, då dessa ansökningar endast stödja sig
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
därpå, att nästlidna år inom dessa län medfört felslagna skördar, af skäl
jag förut anfört, i underdånighet hemställa, att dessa ansökningar måtte
lämnas utan afseende.
Under förutsättning af bifall till hvad jag i anslutning härtill nu
går att föreslå, skulle, då enligt mig från domänstyrelsen tillhandakommen
uppgift summan af de för arrendeåret 1902—1903 utgående afgifter för
utarrenderade kronoegendomar inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands
och Västmanlands län utgör tillhopa 474,537 kronor 54 öre, beloppet af
den nedsättning, som borde arrendator erna inom omförmälda fyra län tillgodokomma,
uppgå till sammanlagdt 94,907 kronor 51 öre.»
På grund af hvad i detta ärende anförts hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta ifrågavarande proposition.
I sammanhang med detta ärende har utskottet till behandling förehaft
en inom Andra Kammaren af herr C. G. Johansson i Aflösa med flera väckt
motion, däri föreslagits,
att kronoarrendatorerna i Jönköpings län, med undantag af de som
särskildt uppgifva^ i domänintendentens och Kungl. Majrts befallningshafvandes
utlåtande i frågan, måtte få tillgodonjuta samma förmån med
afseende å afkortning i arrendeafgiften för året den 14 mars 1902 till
samma dag 1903, som af Kungl. Maj:t föreslås för arrendator™a i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län.
Till stöd för denna framställning har i motionen anförts följande.
»Genom Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 86 till innevarande Riksdag
föreslås en nedsättning af 20 procent i kronoarrendatorernas arrendeafgifter
under året 14 mars 1902 till samma dag 1903 inom Stockholms,
Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län, under det att dylika arrendatorers
från andra län ansökan om att komma i åtnjutande af samma
förmån lämnats alldeles obeaktad.
Såsom skäl för att dessa senare icke skulle erhålla hjälp anföres, att
arrendena för kronodomäner icke i allmänhet äro uppdrifna, utan fastställda
enligt skäliga beräkningsgrunder, samt att arrendatorerna i följd
häraf borde vara beredda att oberoende af ett eller annat missväxtår fullgöra
sin skyldighet. Såsom skäl för tillstyrkan om lindring för arrendatorerna
i ofvan nämnda fyra län framhålles, att man där haft att dragas
med tvenne års ogynnsamma skördar.
Angående arrendatorernas från Jönköpings län framställning i samma
syfte hemställer departementschefen, att framställningen måtte lämnas utan
afseende, alldenstund densamma stöder sig på endast ett års felslagen skörd.
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
4
25
Härförutom finnas dock andra omständigheter, genom hvilka behofvet af
lindring i berörda afseende ytterligare kan påvisas. Sant är, att skörden
inom länet år 1901 var till kvaliteten god, men det årets starka och
ihållande torka orsakade, att densamma blef till kvantiteten mycket ringa.
Med anledning häraf måste helt naturligt arrendatorernas ekonomiska
förhållanden efter förlidet års genom frost och ogynnsamt bärgningsväder
i högst väsentlig mån förstörda skörd vara ganska bekymmersamma. Och
att deras ställning blir än mera brydsam därigenom, att de under årets
blida vinter saknat sin vanliga förtjänst med transport af skogseffekter,
ligger i öppen dag.
Länets domänintendent framhåller i sitt i frågan afgifna utlåtande
med all rätt, att vårsäden, särskilt hafren, jämte godt och kraftigt foder
är hvad arrendatorerna kunna få sin hufvudsakliga inkomst ifrån. Men
när nu icke allenast foderskördens kvalitet genom dålig väderlek blifvit
betydligt nedsatt under normala förhållanden, utan detta i långt högre
grad har skett med sädesslagens kärna, har man svårt att förstå, hvarifrån
arrendatorerna skola skaffa sig tillräckliga inkomster. Och beskaffenheten
af hufvudsädet för våren i Jönköpings län, nämligen hafren, tro
vi otvetydigt ådagalägges genom föreståndarens för länets frökontrollanstalt
meddelade uppgift om att minst nio tiondedelar af vårsädesskörden i Jönköpings
län förstörts af frosten, och grundar han sin utsago i detta afseende
på icke mindre än fem tusen verkställda undersökningar. — I sanning
betecknande, i synnerhet i år, då väl ej annat än det allra bästa,
som skördats, kunnat inlämnas till undersökning.
Genom de sålunda verkställda, mycket talrika undersökningarna hafva
de flestes förhoppningar om att från sin egen skörd erhålla ett någorlunda
dugligt utsäde fullständigt blifvit tillintetgjorda, och vi tro ej, att dessa för
länets jordbrukare ledsamma förhållanden voro tillräckligt kända, då Kungl.
Maj:ts befallningshafvande afgaf sitt utlåtande i frågan, lika litet som det
då kunde förutses, att den återstående delen af vintermånaderna fortfarande
skulle gifva skogstrakternas jordbrukare så få tillfällen till så väl behöfliga
extra förtjänster.
Under dylika förhållanden måste ju gifvetvis arrendatorerna hafva
svårt att draga sig fram, äfven om deras arrenden blifvit fastställda efter
skäliga beräkningsgrunder.»
Utskottet får till en början erinra, att då vid 1887 års senare riksdag
arrendatorerna af kronans utarrenderade egendomar inedgafs en eftergift
med tio procent å arrendeafgiften, från åtnjutande af denna eftergift undantogos,
bland andra, innehafvarne af de arrenden, hvarom kontrakten upp
Bih.
till Riksd. Prol. 1903. 4 Samt. 1 Afd. 5(1 Haft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
rättats efter 1884 års början, enär dessa arrenden tillkommit, sedan den
hufvudsakliga förändringen i konjunkturerna för jordbruket inträdt och
utöfvat sin fulla verkan på arrendebeloppens bestämmande. Med några
få undantag äro samtliga de nu ifrågavarande arrendatorers arrendekontrakt
upprättade efter nämnda tidpunkt.
Att, på sätt departementschefen till statsrådsprotokollet anfört, åtskilliga
af kronans arrendatorer inom olika delar af landet till följd af
1902 års synnerligen ofördelaktiga skördeförhållanden tillfogats ganska
kännbara ekonomiska förluster, ligger utom allt tvifvel, liksom det äfven
torde vara ådagalagdt, att i vissa delar af landet jämväl året 1901 varit
ett missväxtår. Men de svårigheter, som till följd häraf uppkommit för
kronans arrendatorer, hafva i regeln äfven för rikets öfriga jordbrukare
medfört bekymmer; och ifrågasättas kan, om icke i många fall kronoarrendatorns
förmåga att bära dessa svårigheter måste anses större än
hemmansägarens. Vid sådant förhållande har utskottet funnit betänkligt
att ansluta sig till Kungl. Maj:ts förevarande förslag. Ett ytterligare skäl
till afstyrkande af Kungl. Maj:ts framställning har utskottet funnit ligga
deruti, att, då endast arrendatorerna i fyra län, och i dessa län samtliga
arrendatorerna, föreslås till åtnjutande af lindring i arrendena, befaras
kan, att härigenom en stor orättvisa kan blifva begången mot många
andra arrendatorer, hvilka drabbats af fullt lika stora förluster, om också
ej fördelade på två år, som de, hvilka arrendatorerna i nämnda fyra län
lidit. Ett bevis härpå lämnar den framställning, som i herr Johanssons
m. fl. ofvannämnda motion gjorts angående förhållandena inom Jönköpings
län; och i det läge förevarande fråga nu befinnes, torde visserligen icke
böra lämnas obeaktade de missräkningar på arbetsförtjänst, som senaste
vinterns ogynnsamma väderlek medfört för jordbrukare i skogstrakter.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser sig utskottet icke
kunna förorda de nu afgifna förslagen om eftergift i vissa kronoarrendatorers
arrenden, utan hemställer,
a) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
må af Riksdagen bifallas, och
b) att ej heller herr Johanssons med flere ofvannämnda
motion må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 12 maj 1903.
På statsutskottets vägnar:
P. PEHRSON.
Statsutskottets Utlåtande N:o 93.
27
Reservation
af herr C. G. Johansson.
Herrar H. Andersson och I. Månsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1903:144 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungi. Maj.-ts proposition angående eftergift å arrendeafgiftema för arrendeåret 1902—1903 för utarrenderade kronoegend s. 1 i texten