Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i gäl - lande bevillningsförordning.

1904-02-25 · 31 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 30 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1904:13, Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i gäl - lande bevillningsförordning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Biksd. kansli den 26 februari 1904, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i gäl
-

lande bevillningsförordning.

(2:a A.)

Bevillningsutskottet får härmed afgifva utlåtande öfver fyra inom

Andra Kammaren rörande ändringar i gällande bevillningsförordning väckta

motioner, hvilka utskottet funnit lämpligt behandla i ett sammanhang.

I motionen n:o 2 anför herr I. E. G. Svensson i Skyllberg, att det

tämligen allmänt erkändes, att nu gällande bevillningsförordning vore

bristfällig och otydlig, så att en genomgående omarbetning däraf kunde

vara önskvärd. Då eu sådan dock af flera skäl länge nog komme att lata

vänta på sig, toge han sig friheten föreslå ändringar af några paragrafer,

som, efter hvad honom syntes, företrädesvis torde behöfva rättas eller

förtydligas.

Med erinran därom, att 10 § 1 mom. bevillningsförordningen lyder :£*£***

»Inkomst af kapital och arbete taxeras för det löpande året», fortsätter'' ievmningtmotionären

med följande ord: _ förordningen.

»Denna nakna bestämmelse har i många fall ledt till det resultat,

att en inkomst, som af ett eller annat skäl icke kunnat taxeras under det

år den influtit, undgått all beskattning. Jag vill härvid anföra följande

belysande exempel.

Bill. till Riksd. Prot. 11)04. 5 Sami. 1 Afd. 10 Haft. (N:o 13.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

Under år 1891 hade ägarne af Kristina- och Petersgrufvorna i Lerbäcks

socken käft en af dem själfva medgifven inkomst af grufbrytning i

dessa grufvor å tillsammans kronor 24,270. Detta belopp kunde icke

taxeras, då 1891 års taxeringsnämnder hade sina sammanträden, enär då

icke malmkvantiteten, som skulle komma att brytas för året, och än

mindre den därå uppkommande vinsten kunde beräknas. Vinsten blef

taxerad af 1892 års taxeringsnämnder, men då klagade ägarne af grufvorna

och yrkade befrielse, enär grufbrytningen det året låg helt och hållet nere:

grufvorna hade nämligen under tiden öfvergått i andra händer, och de

nya ägarne läto under år 1892 grufbrytningen hvila och vidtogo i stället

ombyggnader i grufvorna. Kammarrätten och Kungl. Maj:t befriade grufägarne

från taxering på grand af ordalydelsen i § 10 mom. 1. Flera

liknande fall skulle kunna anföras.

Så lång preskriptionstid för eftertaxering, som den inkomstskattelagen

medgifver, eller 5 år, torde icke lämpligen kunna ifrågasättas i sådant fall,

men torde det i allmänhet vara tillräckligt, om det medgifves taxeringsmyndigheterna

att under påföljande år medtaga, hvad som under det år,

då taxering rätteligen bort ske, icke kunnat taxeras.»

Med stöd af hvad sålunda anförts, föreslår motionären följande förändrade

lydelse af ifrågavarande lagrum:

»§ 10 mom. 1. Inkomst af kapital och arbete taxeras för det löpande

året; dock må taxering af inkomst, som af ett eller annat skäl undgått

beskattning under det år taxering rätteligen bort ske, kunna taxeras följande

året.»

Enligt bevillningsförordningen kan eftertaxering ske endast i det fall,

att inkomst tillfallit skattskyldig så sent under ett år, att densamma icke

kunnat af det årets taxerings- eller pröfningsnämnd beräknas. Den vidsträcktare

rätt till eftertaxering, som är medgifven enligt förordningen om

inkomstskatt, afser sådana fall, då någon i uppgift eller upplysning, som

afgifves till ledning för taxering, lämnat oriktigt meddelande eller då

uppgiftspliktig underlåtit afkunna uppgift eller infordrad upplysning. Däremot

kan eftertaxering icke ske, om efter afslutande af taxeringsförrättningarna

befinnes, att inkomsten af rörelse under taxeringsåret uppgått

till högre belopp, än som vid taxeringen fastställts, utan att skattskyldig

gjort sig skyldig till försummelse eller svek vid deklarationsskyldighetens

fullgörande.

Motionärens yrkande innebär, att rätt till eftertaxering skulle utsträckas

äfven till sådana fall, som senast angifvits, men det är icke all
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 3

deles klart, huru långt han tänker sig, att man i detta afseende borde ga.

En vidsträckt tolkning af hans yrkande skulle innebära, att eftertaxering

skulle kunna äga rum i alla de fall, då en rörelse, som ar efter ar bedrifves,

befinnes hafva lämnat större inkomst än den taxerade. En sådan

rätt till eftertaxering skulle emellertid helt och hållet strida emot den i

bevillningsförordningen tillämpade grundsatsen, att inkomst af rörelse skall

taxeras för det löpande året på grund af inkomstens belopp under det

föregående året, och skulle uppenbarligen vara orättvis, savida icke samtidigt

restitution medgafs i det fall, att inkomsten befunnes hafva i verkligheten

uppgått till lägre belopp än det taxerade. Da en sa vidsträckt rätt till

eftertaxering icke torde varit af motionären afsedd, synes han närmast hafva

åsyftat sådana fall'', då en rörelse nedlägges och således inkomsten under

det sista året, då den bedrifvits, icke kan läggas till grund för taxering

under det kommande året. Detta torde framgå däraf, att han endast

påpekat ett enda taxeringsärende från år 1891, hvilket just afsett ett sådant

fall.

Men äfven om motionärens förslag får fattas i denna mera inskränkta

omfattning, anser sig bevillningsutskottet icke kunna tillstyrka detsamma.

Man kan däremot anmärka, att dylika fall icke äro särdeles ofta förekommande,

då det väl är ovanligt, att en rörelse lämnar särskildt hög

vinst just under det år, då den nedlägges, och det synes utskottet synnerligen

betänkligt att för undantagsförhållanden frångå en princip, som

genomgår såväl bevillningsförordningen som inkomstskatteförordningen.

Ett bifall till motionärens förslag skulle innebära, att man under särskilda

omständigheter skulle taxera inkomst icke för löpande aret utan för det

föregående året. Det förtjänar visserligen att vid en blifvande revision

af bevillnings- och inkomstskatteförordningarna tagas i öfvervägande, huruvida

det finnes skäl att öfvergå från taxering för det löpande året till

taxering för det föregående året, men det synes utskottet klart, att man

måste konsekvent tillämpa antingen den ena eller ^andra principen och att,

så länge taxeringen skall afse det löpande året, någon eftertaxering ej bör

ifrågakomma i andra fall, än där sådan redan är inedgifven.

På grund häraf hemställer utskottet,

l:o) att herr T. E. G. Svenssons förevarande motion, i

hvad densamma afser ändring af 10 § 1 mom. bevillningsförordningen,

icke måtte af Riksdagen bifallas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

af ii simoni H § 1 mom. beviUningsförordningen är, enligt kungl. kungörelsen den

bevillning«- 31 mars 1903, af följande lydelse:

förordningen. »Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger icke rum: när den

sk att skyldiges sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna äfven hustruns,

understiga 500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor, uppgå

de till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, äro 300 kronor af inkomsten

af kapital och arbete fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller som

får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, må å ort, där

kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet

inom riket i allmänhet, äfvensom undantagsvis i de fall, där särdeles ömmande

omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse

och dylikt) förekomma, ökas; dock så att denna ökning, vare sig den äger

rum på grund af hög bostadskostnad eller ömmande omständigheter eller

båda dessa skäl, icke må för någon skattskyldig öfverstiga 200 kronor.

Befrielse från eller lindring i bevillningen, hvarom här stadgas, får dock

icke åtnjutas af enskild skattskyldig för inkomst, som beskattas inom annan

kommun än den, där den skattskyldige är mantalsskrifven, samt ej heller

af bolag.»

I sin förenämnda motion n:o 2 anför herr I. E. G. Svensson vidare

följande:

»Då år 1883 det bevillningsfria afdraget bestämdes till 450 kronor,

torde detta belopp å de flesta orter i Sverige för en mindre familj hafva

varit något så när tillfredsställande existensminimum. Uppenbart är dock,

att det numera i de allra flesta fall är för lågt, samt att den ökning, som

å synnerligt dyra platser eller vid ömmande omständigheter kan medgifvas

med högst 200 kronor eller till inalles 650 kronor, ej förslår. Dessa 200

kronor torde lämpligen kunna utbytas mot 250 kronor. Jag får härmed

vördsamt föreslå, att det bevillningsfria afdraget höjes till 500 kronor,

samt att taxeringsmyndigheterna må medgifvas rätt att, då omständigheterna

så påkalla, höja det till 750 kronor. I sammanhang härmed vill

jag äfven föreslå, att dessa högre afdrag må få kunna åtnjutas, där sammanlagda

årsinkomsten understiger 1,500 kronor, samt att nu medgifna

afdraget af 300 kronor vid en inkomst, som uppgår till 1,200 kronor men

ej öfverstiger 1,800 kronor, må få åtnjutas vid en inkomst, som uppgår

till 1,500 kronor men ej öfverstiger 2,000 kronor.»

Med stöd af hvad sålunda yttrats, föreslår motionären, att 11 § 1 mom.

beviUningsförordningen skulle erhålla följande förändrade lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 5

>§ 11 mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger

icke rum: när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna

äfven hustruns, ej öfverstiga 500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,500 kronor, äro 500 kronor, uppgå

de till 1,500 kronor, men icke 2,000 kronor, äro 300 kronor af inkomsten

af kapital och arbete fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller som

får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, må å ort, där

kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet

inom riket i allmänhet äfvensom undantagsvis i de fall, där särdeles ömmande

omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse

och dylikt) förekomma, ökas; dock så, att denna ökning, vare sig den

äger rum på grund af hög bostadskostnad eller ömmande omständigheter

eller båda dessa skäl, icke må för någon skattskyldig öfverstiga

250 kronor».

Frågan om det bevillningsfria afdraget har dessutom gjorts till föremål

för behandling jämväl i motionerna n:o 65 af herr G. S. Neiglick och

n:o 85 af herr A. P. Gustafsson i Sjögesta.

Herr G. S. Neiglick erinrar i sin motion till en början om ofvanberörda,

af herr I. É. G. Svensson uti förevarande ämne framställda förslag

samt yttrar därefter följande:

»Motionären föreslår emellertid icke någon ändring i ordalydelsen, af

berörda § 11 mom. 1 af bevillningsförordningen, utan endast en ändring

af däri angifna belopp.

Det synes mig, att bifall till motionen vid sådant förhållande icke

skulle fullt leda till det mål, som torde ligga äfven motionären om

hjärtat. _ ...

Ett bifall till motionen skulle nämligen innebära, att existensminimum

och det bevillningsfria afdraget fastställdes till 500 kronor, samt att

det belopp af 500 kronor, för hvilket bevillning ^sålunda icke skulle utgöras

eller som finge från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas,

finge under i bevillningsförordningen nu angifna omständigheter

ökas med högst 250 i stället för, såsom hittills, med högst 200 kronor.

Fortfarande skulle alltså denna ökning, enligt den oförändrade lydelsen af

punkt 3 i berörda § 11 mom. 1, få ifrågakomma endast »å ort, där kostnaden

för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet inom

riket i allmänhet, äfvensom undantagsvis i de fall, där särdeles ömmande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt)

förekomma».

Det blefve alltså endast de mindre bemedlade i de större städerna, i

hvilka »kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet

inom riket i allmänhet», som komme i åtnjutande af det allmänna,

högre aldraget, medan alla de mindre bemedlade å andra platser

i riket, där lifsförnödenheterna äro särskildt dyra, skatterna tryckande eller

lefnadskostnaderna i allmänhet taget äro synnerligen höga, ehuru just

bostadskostnaden icke är särskildt framträdande, icke blefve delaktige af

denna lindring.

Den reella valutan af bifall till motionen i nu berörda del skulle således

i stort sedt blifva, att existensminimum och det bevillningsfria -afdraget

höjdes till 500 kronor.

Då man emellertid torde få medgifva, att lefnadskostnaderna i riket

numera stigit i så väsentlig grad, att existensminimum icke ens för en

enskild person, än mindre för en familj kan sättas så lågt som till 500

kronor årligen, utan å många platser, åtminstone för en familj, äfven en

mindre familj, väl torde få beräknas till omkring 1,000 kronor, så skulle

det ligga nära till hands att hemställa, att existensminimum och det bevillningsfria

afdraget måtte af Riksdagen bestämmas till åtminstone 750

kronor eller det belopp, hvartill desamma enligt ofvan omförmälda motion

skulle af taxeringsmyndigheterna endast under vissa undantagsförhållanden

få fastställas.

I förbigående torde få anmärkas, att existensminimum i Norge för

skatt till staten utgör 1,000 kronor; att enligt det förslag, som år 1902

förelädes danska riksdagen, existensminimum och det bevillningsfria afdraget

skulle utgöra 600—800 kronor, beroende af den skattskyldiges

boningsort, med rätt till ytterligare bevillningsfritt afdrag af 70—100

kronor för hvarje barn under 15 år; samt att existensminimum i en del

tyska stater är 900—1,200 mark.

Men då en hemställan om bestämmande af ett existensminimum af

750 kronor för hela riket till äfventyra icke skulle äga utsikt att för narrande

vinna Riksdagens bifall, samt det icke må förbises, att lefnadskostnaderna

ställa sig väsentligen olika på olika platser, särskildt å landet och

i stad, så synes det mig, att man skulle kunna närma sig målet genom

att i punkt 3 af § 11 mom. 1 af bevillningsförordningen utbyta bestämmelsen

därom, att existensminimum och det bevillningsfria afdraget må

ökas å ort, där kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med

förhållandet inom riket i öfrigt, mot en föreskrift om, att desamma må

ökas å ort, där lefnadskostnaderna i allmänhet äro särskildt höga och be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 7

tungande, samt i anslutning till herr I. E. G. Svenssons motion bestämma

denna ökning till högst 250 kronor.

Existensminimum och det bevillningsfria afdraget blefve sålunda fastställda

till 500 kronor, men det lades dessutom i taxeringsmyndigheternas

händer att på orter, där omständigheterna därtill gåfve skäl, höja dessa

belopp till högst 750 kronor.

Det är väl ganska troligt, att taxeringsmyndigheterna i ett flertal städer

i landsorten komme att, med stöd af en sådan rättighet, bestämma existensminimum

till t. ex. 600 kronor eller något dylikt, men häremot vore ju icke

något att erinra, då åtgärden säkerligen vore på grund af lefnadskostnaderna

å platsen berättigad; och med hänsyn till sättet för taxeringsmyndigheternas

väljande och deras sammansättning torde man ingalunda behöfva

befara, att den makt, som sålunda lades i taxeringsmyndigheternas

händer, blefve missbrukad.

På grund af hvad jag sålunda anfört — och då jag äfven biträder

herr I. E. G. Svenssons i ofvannämnda motion gjorda hemställan om

ändring af punkt 2 i § 11 mom. 1 af bevillningsförordningen får jag

vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att ''punkterna 1—3 af §11 mom. 1 af

gällande bevillningsförordning skola erhålla följande lydelse:

»Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger icke rum, när

den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna äfven

hustruns, ej öfverstiga 500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,500 kronor, äro 500 kronor, uppgå

de till 1,500 kronor, men icke till 2,000 kronor, äro 300 kronor af inkomsten

af kapital och arbete fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller som

får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, må a ort, där

lefnadskostnaderna äro synnerligen höga, äfvensom undantagsvis i de fall,

där särdeles ömmande omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet,

olyckshändelse och dylikt) förekomma, ökas; dock så, att denna ökning,

vare sig den äger rum på grund af höga lefnadskostnader eller ömmande

omständigheter eller båda dessa skäl, icke må för någon skattskyldig öfverstiga

250 kronor.»

Herr A. P. Gustafssons motion, däri tre af Andra Kammarens ledamöter

instämt, har följande lydelse:

»Sedan Riksdagen antog vår bevillningsförordnings bestämmelser angående

hvilket belopp såsom existensminimum skulle af inkomsthafvare fa

åtnjutas, innan bevillning finge åsättas, samt i sammanhang med beskatt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

ningen de belopp, vid hvilka inkorasthafvare ägde åtnjuta bestämda bevillningsfria

afdrag, ha lefnadsomkostnaderna och lifvets nödtorftiga fordran

i öfrigt så stegrats, att tiden mer än väl kan vara inne att något höja

ifrågavarande belopp.

Meningarna kunna visserligen vara delade om hvar gränserna skola

sättas, när för inkomst skattskyldigheten bör inträda, äfvensom intill hvilken

inkomst gällande bevillningsfria afdrag böra få åtnjutas, men höjdes

det så kallade existensminimum med etthundra kronor, hvarjämte taxeringsmyndigheterna

medgåfves rätt att, där dyra lefnadsomkostnader eller ömmande

omständigheter påkallade högre existensminimum, sätta detta etthundra

kronor högre, än hvad nu är medgifvet, så vore därmed mycket

vunnet. Beträffande i öfrigt nu gällande bevillningsfria afdrags storlek

anser jag vara rättvist och väl funnet och sålunda ej tarfva någon ändring,

men genom existensminimums höjande följer, att inkomstsumman för afdrags

inträdande inpassas i proportion därefter. Bevillnings erläggande för hela

åsätta taxeringen torde mycket väl kunna bibehållas vid en till ettusen

åttahundra kronor uppskattad årlig inkomst, emedan med skäl kan antagas

att en person med dylik inkomst bör förmå betala den därå löpande

skatt.

Aro meningarna delade öfver huru stor inkomst bör få åtnjutas, innan

skattskyldighet inträder, så synes mig likväl i en sak, som meningarna

borde sammanfalla, att den, hvars inkomst härflyter af inkomstgifvande

kapital, ej är i lika behof af skattelindring som den, hvilken genom aflönadt

arbete eller genom rörelse har jämförlig inkomst. Kapitalisten kan,

om behofvet så kräfver, något anlita sin fonderade förmögenhet, då däremot

öfriga inkomsthafvare äro uteslutande hänvisade till den af rörelsen

eller arbetet härflytande inkomsten. Då jag sålunda anser det vara oriktigt,

att skattskyldigheten fortfarande skall vara likställd för inkomsthafvare,

hvilkas bärkraft att betala skatten gifvetvis måste vara olika, så

kan jag ingalunda föreslå någon sådan ändring i bevillningsförordningen,

hvarigenom inkomsthafvare af kapital skulle erhålla skattelindring utöfver

hvad nu är stadgadt.

Ett genomgående vackert drag i vår skattelagstiftning har varit att

lindra skattskyldigheten för de mindre inkomsttagarne, hvaremot den mindre

fastighetsbeskattningen aldrig kommit i sådan åtanke, förrän inkomstskattelagen

af Riksdagen antogs. Att en omtänksam regering, i tider, då

statskassans tillgångar börja tryta, ser sig om efter säkert gifvande inkomstkällor

är icke klandervärd!, om ej ansträngningarna vändas mot den gärd

af rättvisa, som vederfors de mindre fastighetsägarne, då inkomstskattelagen

antogs. Med skäl kan ifrågasättas, om ej andra, bättre bärkraftiga,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande AT:o IS. 9

skatteobjekt än dessa små fastigheter förefinnas, som på bevillningens väg

kunna lämna statskassan lika säker och rättvis inkomst. Riktigt syntes

mig Riksdagens förfarande vara, då vid inkomstskattelagens antagande inkomst

af aktier för aktieägarne likställdes med annan inkomst. Af detta

beslut borde följa, att, när bebofvet så krafvel'', inkomst af aktier blefve

vid bevillnings åsättande likställd med annan inkomst, och torde sådan

inkomst närmast böra jämställas med inkomst af kapital. Det kan icke

betraktas som rättvist, om en person, hvars förmögenhet består i räntebärande

kapital, för detsamma inköper vinstgifvande aktier, att han

för denna kapitalomplacering skall undgå att betala honom eljest åliggande

skatt.

Bevillningsutskottet, till hvilket denna motion torde blifva remitterad,

är gifvetvis bäst i tillfälle att i bevillningsförordningen inpassa de bestämmelser,

som med motionen åsyftas, hvadan jag, med stöd af hvad här

förut anförts, inskränker mig till att vördsamt föreslå, det Riksdagen behagade

besluta,

att inkomsthafvare vid bevillnings åsättande för inkomst skola för

taxering, understigande 1,300 kronor, åtnjuta 550 kronors bevillningslritt

afdrag, med lämnad rätt för taxeringsmyndigheterna, där dyra lefnadsomkostnader

eller för särskilda fall ömmande omständigheter föreligga, att

höja det bevillningsfria afdraget till 750 kronor, samt att för inkomst af

1,300 kronor, men ej uppgående till 1,800 kronor, erhålles 300 kronors

bevillningsfritt afdrag, att från och med 1,800 kronors inkomst erlägges

bevillning för hela inkomstens belopp. Därvid iakttagande, att för inkomst

af kapital skall erläggas bevillning lika med hvad nu är stadgadt, samt

att för inkomst af aktier åsättes bevillning i likhet med inkomst af kapital.»

I anledning af flere vid 1893 års riksdag väckta motioner hemställde

bevillningsutskottet vid sagda riksdag, att Riksdagen måtte besluta att i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att vid afgifvandet af det förslag till

ändringar i bevillningsförordningen, hvilket, i anledning af den i Kungl.

Maj:ts proposition till berörda Riksdag angående statsverkets tillstånd och

behof bebådade revision af nämnda förordning, torde komma att af Kungl.

Maj:t för Riksdagen framläggas, måtte tagas i öfvervägande, bland annat,

»huruvida icke de kategorier af inkomsttagare, hvilka åtnjuta ''bevillningsfritt

afdrag’, böra ökas ej blott så, att skaf telindring äger rum äfven vid

något högre inkomstbelopp än för närvarande, utan ock så, att dessa olika

beskattade kategorier af inkomsttagare göras så många, att allt för stark

skattestegring vid öfvergång från eu kategori till en annan undvikes».

Bill. till nutid. Prof. 1904. 5 Samt. 1 Afd. 10 Häft. 9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

Ramrarne stannade emellertid i olika beslut om skrifvelsens innehåll, så

att. någon skrifvelse icke kom till stånd. Första Kammaren ansåg, att

skrifvelsen borde aflattas i allmännare ordalag, under det att Andra Kammaren,

° i enlighet med hvad bevillningsutskottet hemställt, önskade, att

däri måtte angifvas några principer, hvilka vid revisionen borde tillämpas

eller tagas i öfvervägande.

Ofvan omförmälta kommitterade hafva i sitt den 2 november 1894

afgifna betänkande — däri bland annat förordats fastighetsbevillningens

ersättande medelst en pa visst sätt modifierad form af bevillning för inkomst

af fast egendom — jämväl behandlat frågan om bevillningsfritt afdrag

och i 15 § af det betänkandet vidfogade »förslag till förordning om

inkomstbevillning» lämnat närmare föreskrifter om rätten att åtnjuta sådant

afdrag. Under förutsättning att för bevillningens påförande sammanlagda

beloppet af den skattskyldiges i orten taxerade inkomster, i det

fall att däri inginge inkomst af kapital, skulle höjas med hälften af sistnämnda

inkomsts belopp, hemställa kommitterade, att frihet från bevillning

skulle äga rum i det fall, att den skattskyldiges å en eller flera

orter uppskattade årsinkomster, däri inberäknade äfven hustruns, sammanlagda

icke öfverstege 500 kronor, samt att, därest samma årsinkomster

öfverstege:

500 kr. men icke 1,000 kr. bevillningsfritt afdrag skulle åtnjutas för 500 kr.

1,000 » » » 1,300 » » » » » » 400 »

1,300 » » » 1,600 » » » » » » 300 »

1,600 » » » 1,900 » » » » > » 200 »

1,900 » » » 2,200 » » » » » » 100 ».

Dock skulle vid tillämpningen af de i denna paragraf meddelade

bestämmelser iakttagas, att för inkomst af fastighet skulle, såvida inkomsten,

efter medgifvet afdrag för ränta å skuld, uppginge till minst 25 kronor,

bevillning alltid utgöras för minst 60 procent däraf, samt att, i händelse

skattskyldig funnes vara berättigad till bevillningsfritt afdrag, sådant

finge äga rum endast i mantalsskrifningsorten. Det belopp, som vore fritt

från bevillning eller som finge såsom bevillningsfritt afdragas, skulle kunna

ökas med högst 200 kronor a ort, där kostnaden för bostad vore synnerligen

hög i. jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, äfvensom

undantagsvis med högst 200 kronor på grund af särskildt ömmande omständigheter;

dock finge denna ökning icke för någon skattskyldig öfverstiga

sammanlagdt 300 kronor.

I motiven till sitt förslag yttra kommitterade rörande förevarande

fråga, bland annat, att en ytterligare utsträckning af då gällande bestämmelser

om bevillningsfritt afdrag utan tvifvel vore »af rättvisa och billighet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 11

påkallad». Lika påtagligt detta förhållande vore, lika stor svårighet mötte

det att bestämdt angifva, hvar gränsen borde sättas, å ena sidan för fullständig

befrielse från skatten och å andra sidan för inträdet af full skattskyldighet.

Vid denna frågas afgörande finge statskassans inkomstbehof

och sambandet mellan bevillningen och den kommunala beskattningen

icke lämnas ur sikte. Med hänsyn jämväl till dessa förhållanden och på

grund af det statistiska material, som för frågans bedömande ur statsfinansiell

synpunkt stått kornmitterade till buds, hade kommitterade funnit

sig icke böra föreslå någon annan allmän höjning af det för närvarande

bevillningsfria existensminimum, än att detsamma komme att omfatta jämväl

inkomst till belopp af 500 kronor, så att skattskyldighet inträdde först

i den män inkomsten öfverstege detta belopp. Däremot hade det synts

kommitterade tillrådligt, att rätten till bevillningsfritt afdrag för större

eller mindre del af den skattskyldiges inkomst utsträcktes till och med

inkomster, som icke öfverstege 2,200 kronor. Erinras borde därjämte om

den väsentliga utvidgning af tillämplighetsområdet för nu ifrågavarande

bestämmelser, hvilken, såsom en följd däraf, att enligt förslaget bevillningen

skulle påföras den skattskyldiges totalinkomst, komme att äga rum,

i det att stadgandena om frihet från eller lindring i bevillning skulle

tillämpas äfven för inkomst af fast egendom.

Sedan kommitterade härefter utvecklat grunderna för ofvan omförmäla

bestämmelser rörande frihet från eller afdrag i bevillningen för sistberörda

slag af inkomst, anföra kommitterade vidare, att ett inom Riksdagen

vid flera tillfällen framhållet önskemål vore vidtagande af sådana

ändringar i gällande bestämmelser angående det bevillningsfria afdraget,

att skatten mätte drabba de smärre inkomsttagarne mindre ojämnt än för

närvarande. Denna brist kunde naturligtvis endast på det sätt afhjälpas,

att antalet olika beskattade inkomstkategorier ökades samt öfvergången

från en grupp till en annan i möjligaste män sattes vid siffror, som kunde

antagas representera endast ett jämförelsevis mindre antal skattskyldiges

hvar för sig ägande inkomst; och vore det jämväl på denna väg kommitterade

sökt åstadkomma erforderlig rättelse i det öfverklagade missförhållandet.

Kommitterade yttra slutligen, beträffande af dem föreslagen högre

beräkning af existensminimum eller ökning i det bevillningsfria afdraget

på grund af särskilda lokala eller personliga förhållanden, att med tillämpning

af de i detta ämne då gällande bestämmelser det kunde inträffa,

att ökningen på grund af hög bostadskostnad å en ort bestämdes till

200 kronor, samt att följaktligen ingen hänsyn kunde tagas till ömmande

omständigheter, hvilka i afseende å särskilda skattskyldige å sådan ort

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande X:o 13.

förekomma. Detta missförhållande hade synts kommitterade böra föranleda

den ändring i förevarande bestämmelser, att ökningen i existensminimum

eller i det bevillningsfria afdraget bestämdes till visst belopp på grund

af hög bostadskostnad och visst särskild! belopp på grund af ömmande

omständigheter. Och då det icke torde böra ifrågasättas att minska den

förmån i berörda afseende, som för närvarande åtnjötes på grund af hög

bostadskostnad, samt särskild! ömmande omständigheter väl torde böra

föranleda lika stor lindring i skattskyldigheten som hög bostadskostnad,

hade kommitterade föreslagit, att ökningen måtte få uppgå till 200 kronor

på grund af det ena lika väl som på grund af det andra af berörda skäl,

allenast med den begränsning, att, där båda skälen förekomme tillsammans,

ökningen icke måtte öfverstiga sammanlagdt 300 kronor.

Kammarrätten anför i förevarande ämne uti sitt ofvan omförmälta

utlåtande öfver kommitterades förslag till förordning angående inkomstbevillning,

att, då förhållandena i vårt vidsträckta land vore så betydligt

olika och då i åtskilliga orter en inkomst under det af två länsstyrelser

såsom existensminimum ifrågasatta beloppet, 600 kronor, kunde medföra

skatteförmåga, syntes tillräckliga skäl icke finnas att förhöja det allmänna

och ovillkorliga existensminimum, utan borde det förblifva vid det då

gällande af 500 kronor, detta så mycket hellre som det ju stode vederbörande

taxeringsmyndigheter öppet att å orter, där detta minimum vore

för lågt, höja detsamma. Det borde icke heller förbises, att genom förhöjning

af det bevillningsfria inkomstbeloppet den kommunala skattskyldigheten

kunde uti mycket små kommuner blifva i ganska hög grad

förändrad.

Kammarrätten framställde härefter en alldeles ny grund för åtnjutande

af lindring i bevillningen och yttrade, att hvarken i gällande bevillningsförordning

eller i kommitterades förslag vore betydelse tillagd den omständigheten,

att skattskyldig hade anhöriga att försörja annat än såtillvida,

att bland de ömmande omständigheter, på grund af hvilka taxeringsmyndigheterna

finge medgifva ökning i bevillningsfritt belopp eller i afdraget

från bevillning, särskildt omförmälts tillvaron af talrik familj.

Berörda omständighet syntes emellertid böra tillmätas en större och allmännare

betydelse, då det dels vore uppenbart, att en skattskyldig, som

hade att underhålla en mer eller mindre talrik familj, icke rättvisligen

borde åläggas lika stor skatt som eu person med samma inkomst, men

som endast hade sig själf att försörja, dels ock det icke finge förbises, att

den skattskyldige, som bildat familj och på grund däraf hade lätt tillgängliga

utmätningsbara tillgångar, icke undginge att verkligen betala sina

skatter, under det att skattskyldig i annan ställning ofta kunde undan
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 13

draga sig att erlägga påförd skatt. Uti flera nyare utländska skattelagar

hade man ock medgifvit i lag fastställda, ofta mycket betydliga afdrag

för en hvar af vissa angifna anhöriga, som skattskyldig vore pliktig underhålla.

Ett dylikt stadgande torde vara väl på sin plats jämväl i vår

bevillningsförordning, och det torde åtminstone böra gälla i fråga om

skattskyldigs barn under 14 år, som han hade att underhålla och uppfostra.

Afdraget för hvarje sådant barn syntes, i nära öfverensstämmelse

med hvad som skett i den preussiska inkomstskattelagen, böra sättas till

50 kronor. Det borde ock tillgodokomma åtminstone en hvar skattskyldig,

hvilkens sammanräknade årsinkomster icke öfverstege 3,000 kronor.

Infördes ett sådant, af billighet och rättvisa påkalladt afdrag, torde man

emellertid icke kunna gifva hithörande lindringar i öfrigt den omfattning,

kommitterade föreslagit. Sådant torde då icke heller vara i allmänhet af

behofvet påkalladt.

Man borde därför med fullt fog, enligt kammarrättens mening, bibehålla

ditintills gällande bestämmelser jämväl beträffande rätten att öka

afdragen å bevillningen; dock kunde särskild gräns sättas för afdraget på

grund af hög bostadskostnad och särskild gräns för afdraget på grund af

ömmande omständigheter, däribland »talrik familj» skulle utgå, förslagsvis

inom hvardera kategorien bestämd till 100 kronor. Emellertid ansåg

kammarrätten, att det fakultativa afdraget, som nu är bestämdt att utgå

för ort med hög bostadskostnad, i stället borde föreskrifvas att gälla ort,

där lefnad skostnaderna i allmänhet äro höga.

Det vid 1897 års riksdag framlagda förslaget till bevillningsförordning

upptog icke hvad 1894 års kommitterade föreslagit rörande bevillningsfritt

afdrag, utan lät de i detta ämne dittills gällande bestämmelser fortfarande

kvarstå oförändrade. Skälet härtill angifves, enligt hvad förut

omförmälta statsrådsprotokoll utvisar, af dåvarande chefen för kungl.

finansdepartementet med följande ord:

»Hvad angår 1894 års kommittés förslag om utvidgning af den nu

medgifna rätten till bevillningsfrihet och lindring i bevillningen, så att,

medan för närvarande bevillningsfrihet äger rum för inkomst, som understiger

500 kronor, sådan frihet i stället skulle äga rum, då inkomsten icke

öfverstege sistnämnda belopp, samt att den fulla skattskyldigheten, som

nu inträder vid ett inkomstbelopp af 1,800 kronor, först skulle inträda vid

en inkomst af 2,200 kronor, var detta kommitténs förslag framställdt under

den förutsättning, att denna skattelindring skulle med förut angifven

begränsning tillkomma äfven innehafvare af inkomst utaf fastighet. Då

jag icke kunnat tillstyrka kommitténs förslag om utbytande af fastighetsbevillningen

mot eu form af bevillning för inkomst af fastighet, som i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

själfva verket icke blefve något annat än den gamla fastighetsbevillningen

med nagra för denna skatteart främmande tillsatser, följer däraf ock, att

ja» heller kunnat förorda den i samma förslag ingående tanken att

medgifva äfven fastighetsägare en viss begränsad skattelindring. Vid

sådant förhållande finner jag äfven betänklighet möta mot att enbart för

den nuvarande inkomstbevillningen förorda den af kommittén för bevillningen

i dess helhet föreslagna utvidgningen af rätten till bevillningsfrihet

och lindring i beviilningen. Jämte det jag i öfrigt hänför mig till hvad

kammarrätten i sitt utlåtande anfört rörande detta ämne, anhåller jag

endast att få tillägga, att, då kammarrätten i stället för en utsträckning

af skattelindringen, på sätt nyssnämnda kommitté föreslagit, förordat införande

äfven i vår skattelagstiftning af den i flere utländska skattelagar

förekommande bestämmelsen om rätt till visst skatteafdrag för hvarje barn

under viss ålder,, hviket den skattskyldige har att underhålla och uppfostra,

jag väl till fullo erkänner det behjärtansvärda i den tanke, som

legat till grund för förslaget, men likväl, vid det förhållande att denna

lättnad i beskattningen icke tillika kan komma till godo den stora grupp

af skattskyldige, som utgöres af fastighetsägarne, hyser tvekan om lämpligheten

att åt sagda tanke gifva ett mera allmängiltigt och i detalj gående

uttryck än det, som redan innefattas i gällande bevillningsförordnings

föreskrift, att bland de ömmande omständigheter, på grund af hvilka

taxeringsmyndigheterna må medgifva ökning i bevillningsfritt belopp eller

i afdraget från bevillning, äfven skall tagas i betraktande tillvaron af

talrik familj.»

Innan bevillningsutskottet går att yttra sig i förevarande ämne, vill

utskottet med ledning af statistiska centralbyråns år 1900 afgifna »redogörelse

angående valrätt till Riksdagens Andra Kammare» lämna några

uppgifter om det sätt, hvarpå bestämmelserna om det bevillningsfria afdraget

tillämpades inom olika kommuner beträffande de utskylder, som

sXu^e erlännas ar 1900. I Stockholm var inkomst under 700 kronor fri

från bevillning, hvarjämte allmänna afdraget var 600 kronor å inkomst

till 1,200 kronor, 400 kronor å inkomst af 1,200 intill 1,800 kronor. I

Göteborg utgjorde de bevillningsfria afdragen resp. 650 och 450 kronor,

i Sundsvall 550 och 400 kronor samt i Eskilstuna och Norrköping 500

och. 350 kronor; i Jönköping var inkomst under 600 kronor fri från

bevillning.

Beträffande landsbygden voro i Brännkyrka de allmänna afdragen

resp. 600 och 400 kronor. I Norberg inom Västmanlands län uppgick å

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

inkomst intill 1,200 kronor det allmänna afdraget till 500 kronor. I

örgryte beviljades å inkomster under 1,200 kronor afdrag af 500 kronor

för gifta skattskyldige, och i en annan af de till Göteborg närliggande

kommunerna, Fässberg, beviljades i kommunens första distrikt för arbetare

m. fl., hvilkas inkomster ej uppgingo till 900 kronor, afdrag af 500 kronor,

såvida de ej ägde bostad till värde af minst 1,500 kronor. Bjuf, Södra

Vram och Ekby kommuner inom det skånska stenkolsdistriktet hade icke

några allmänna afdrag; i dessa tre kommuner hade dock tidigare tillämpats

den regeln, att »på grund af kolhuggarnes lifsfarliga och för hälsan

ytterst ansträngande arbete samtlige dessa borde åtnjuta det högsta afdraget,

650 kronor».

Statistiska centralbyråns förenämnda redogörelse nämner därjämte åtskilliga

kommuner, där det ordinarie afdraget plägade höjas med 50

kronor för oförsörjda barn öfver ett visst antal. Så skedde i Uppsala för

hvart barn öfver två, i Gäfle öfver tre och i Karlskrona öfver fyra, ända

tills det högsta medgifna afdraget å 650 kronor var uppnådt, hvilket sålunda

inträffade, när hela barnantalet i en familj uppgick i Uppsala till minst sex,

i Gäfle till minst sju och i Karlskrona till minst åtta barn. I Eskilstuna

höjdes det där beviljade allmänna afdraget å 500 kronor med resp. 50,

100 och 150 kronor för familjer med fyra, fem och sex eller flera barn.

Inom örgryte kommun skedde extra förhöjning redan för hvart barn utöfver

det första.

Såsom ofvan framhållits, fann sig Kungl. Maj:t förhindrad att i sitt

vid 1897 års riksdag framlagda förslag till bevillningsförordning upptaga

de af 1894 års komrnitterade förordade grundsatser rörande rätten att

åtnjuta bevillningsfrihet eller lindring i bevillningen. Det kungl. förslaget

meddelade däremot bestämmelser i sådant hänseende, hvilka öfverensstämde

med förut i ämnet gällande föreskrifter, och Riksdagen godkände

förslaget i denna del. Den nuvarande bevillningsförordningen står sålunda

fortfarande på samma ståndpunkt, som 1883 års bevillningsförordning i

förevarande afseende intog.

Äfven om tiderna sedan dess undergått icke oväsentlig förändring

och lefnadskostnaderna i allmänhet ökats icke blott i städerna utan äfven

å landsbygden, föreligger dock, enligt bevillningsutskottets mening, för

närvarande icke något oafvisligt behof af ändrade bestämmelser om bevillningsfrihet

och lindring i bevillningen, helst denna fråga säkerligen

torde komma att upptagas till behandling vid den omfattande omarbetning

af bevillningsförordningen, som lärer vara af behofvet påkallad.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

Bevillningsutskottet hemställer alltså,

2:o) att Riksdagen icke ville lämna bifall till

a) herr I. E. G. Svenssons förevarande motion, i

hvad densamma afser ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen;
b)

herr G. S. Neiglicks förevarande motion om

ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen; samt

c) herr A. P. Gustafssons föreliggande motion om

ändrade bestämmelser rörande bevillningsfritt afdrag m. m.

Aaf i^in- Herr I. E. G. Svensson har i sin motion, n:o 2, framställt förslag till

struktionen ändrad lydelse af 1 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

för taxtnngs- Beträffande motionen i denna del kommer bevillningsutskottet att

myn 19 * ^"“''framdeles afgifva utlåtande, hvilket utskottet härmed får för Riksdagen

3:o) anmäla.

^af maskiner Herr I. E. G. Svensson framhåller därjämte i sin motion, n:o 2, att

m. m. i genom lagen angående hvad till fast egendom är att hänföra den 24 maj

fabnker. 1895 hade bestämts, att en del maskiner m. m. i fabriker, förut hänförliga

till lös egendom, nu vore att i rättsligt hänseende räkna till fast egendom,

men att de i regel ännu icke taxerades såsom sådan.

Nyssnämnda lag stadgar uttryckligen, att i en fabrik eller annan för

industriell verksamhet inrättad byggnad hvarje motor, maskin, kärl eller

därmed jämförligt redskap under viss närmare angifven förutsättning räknas

till fast egendom. Vid sådant förhållande finner bevillningsutskottet,

så mycket mer som motionären i ämnet ej framställt något bestämdt

yrkande, motionen i denna del icke föranleda till någon utskottets åtgärd,

hvilket utskottet härmed får för Riksdagen

4:o) anmäla.

T‘32. llZl 32 § bevillningsförordningen, sådan denna § lyder enligt kungi.

4i ss kungörelsen den 31 mars 1903, meddelar föreskrift om de bevillnings"‘"n/igeberedningens

ordförande särskildt åliggande göromål. Det med b) beteck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 1*

nade stycket i paragrafen stadgar skyldighet för honom att bestämma

tid och ställe för beredningens sammanträde samt därom ofördröjligen ej

allenast underrätta ledamöterna i beredningen, utan äfven pa lämpligt sätt

och i god tid meddela de skattskyldige inom beredningsdistriktet underrättelse;

och böra beredningens sammanträden, som på landet alltid skola

hållas inom distriktet, utsättas så tidigt, att samtliga beredningarna senast

den 31 maj må hafva afslutat sina arbeten.

35 § bevillningsförordningen har följande lydelse:

»Bevillningsberedningens förslag, behörigen summerade, tillika med

mantalslängden jämte de till hvardera hörande uppgifter och öfriga handlingar

skola senast den 6 juni af beredningens ordförande aflämnas, i

Stockholm till öfverståthållareämbetet och i öfriga städer till magistraten;

börande, utom hvad Stockholms stad angår, vid berörda handlingar jämväl

fogas de enligt 33 § beredningens ordförande tillhandakomna afskrift^

af föregående årets taxeringslängder och protokollsutdrag. Sagda myndigheter

skola senast fjorton dagar före taxeringsnämndens sammanträde kungöra,

att ifrågavarande förslag blifvit uppgjordt och aflämnadt samt° att

kännedom om detsammas innehåll kan på angifvet ställe inhämtas; åliggande

det i Stockholm öfverståthållareämbetet och i öfriga städer magistraten

att till taxeringsnämnden öfverlämna beredningens förslag och

mantalslängden jämte alla öfriga enligt denna § till dem aflämnade handlingar.

På landet skola beredningens förslag, behörigen summerade, senast

den 6 juni af beredningens ordförande öfverlämnas till kommunalstämmans

ordförande, som det åligger ofördröjligen efter mottagandet kungöra,

att ifrågavarande förslag blifvit uppgjorda och aflämnade samt att kännedom

om deras innehåll kan på angifvet ställe inhämtas. Förslagen skola

sedermera af honom till vederbörande kronofogde öfversändas sa tidigt, att

desamma kunna komma denne till hända tio dagar före taxeringsnämndens

sammanträde. Mantalslängden med tillhörande uppgifter samt taxeringsuppgifterna

och öfriga beredningens ordförande tillhandakomna handlingar

skola af honom efter förrättningens slut tillställas vederbörande kronofogde,

hvilken det åligger till taxeringsnämnden medföra såväl samtliga

dessa handlingar som ock beredningens förslag.»

41 § i nyssnämnda förordning lyder sålunda:

»Efter därtill af städernas magistrater samt kronofogdarne och häradsskrifvarne

för det löpande året uppgjorda förslag, som iöre april månads

utgång skola till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet insändas, bestämmer

Ivungl. Maj:ts befallningshafvande viss tid, efter den 20 juni,

samt ställe för taxeringsnämndernas sammanträden. Därvid bör tillses, att

Bill till Rikad. Prot. 1904. 5 Sami. 1 Afd. 10 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

på landet vederbörande kronofogde och häradsskrifvare må kunna öfvervara

hvarje taxeringsnämnds sammankomst samt att de bemälda nämnder

åliggande taxeringsförrättningar senast den 20 juli kunna vara afskräde.»

Herr I. E. G. Svensson framhåller slutligen i sin ofvanberörda motion,

n:o 2, att den tid, som medgifvits bevillningsberedningens ordförande för

förrättningens afslutande, vore nu, synnerligast sedan inkomstskatteförordningen

tillkommit, mycket knappt tilltagen. Utan olägenhet torde tiden

för bevillningsberedningarnas afslutande kunna framflyttas till den 6 juni

och tiden för handlingarnas öfverlämnande till kommunalstämmornas ordförande

eller magistraterna till den 15 juni. Den tid, inom hvilken

taxeringsförrättningarna skulle vara afslutade, borde, därest bevillningsberedningarnas

afslutande framflyttades på nu föreslaget sätt, bestämmas

till den 25 i stället för såsom nu den 20 juli.

I enlighet med hvad sålunda anförts, föreslår motionären ändrad lydelse

a ofvan omförmälta paragrafer beträffande där förekommande tidsbestämmelser.

Något skäl till förändring af de ifrågavarande, uti bevillningsförordningen

angifna tider anser bevillningsutskottet icke föreligga. Väl är det

möjligt, att bevillningsberedningens arbeten, i synnerhet inom ett stort

beredningsdistrikt, endast med svårighet hinna afslutas till den 31 maj.

Men eu framflyttning af slutdagen för beredningens sammanträden skulle

medföra en motsvarande förskjutning af öfriga, beträffande taxeringsmyndigheternas

arbeten stadgade tider och skulle jämväl förorsaka ändring af tiden

för insändande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande af taxeringsprotokoll

och längder med sammandrag jämte tillhörande handlingar, hvilket, då

pröfningsnämnden kan sammanträda redan den 15 september, i sin tur

skulle afknappa på den för handlingarnas granskning hos Kungl. Maj:ts

befallningshafvande afsedda tiden.

Af hvad nu anförts framgår, att de för taxeringsmyndigheternas

arbeten bestämda tidsperioder äro så noga beräknade, att en ändring å ett

håll medför, att hela organisationen betänkligt rubbas. Slutligen förtjänar

påpekas, att bevillningsberedningens ordförande, enligt 32 § bevillningsförordningen,

har sig älagdt en viss förberedande verksamhet, såsom att

samla, ordna, numrera och granska för taxeringen aflämnade uppgifter,

att söka inhämta upplysningar till ledning för en noggrann och tillförlitlig

taxering m. m.; och bör detta beredningsordförandens arbete kunna i

väsentlig mån underlätta beredningens verksamhet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets Betänkande ]S:o 13.

Med stöd af det nu anförda, hemställer bevillningsutskottet,

5:o) att herr I. E. G. Svenssons förevarande motion, i

hvad densamma afser ändring af 32, 35 och 41 §§ bevillningsförordningen,

icke måtte af Riksdagen bifallas.

I motionen n:o 44 har herr O. Olsson i See hemställt, *»g- afdrag

»att Riksdagen måtte besluta i bevillningsförordningen införa bestämmelse

om att vid taxeringen af fastighet afdrag för ränta å skuld, som taxering af

-»•i oj fast egendom.

hviiar a densamma, tar aga rum.»

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»I vår tid arbetas mycket på den själfägande jordbrukareklassens

bestånd, och det med rätta; ty intet är måhända så mäktigt att hos vårt

folk bevara och uppväcka kärlek till fosterlandet som det, att man har

ett eget hem och en egen torfva; på intet annat sätt tillgodogöres heller

hvarje odlingsbar bit mellan våra skogar och berg så väl som af den

mindre jordbrukaren.

Under sistförflutna åren hafva rörelser kommit i verksamhet för

bildande af egna hem åt detn, som vilja och böra komma i åtnjutande

däraf, hvilket nog har sin goda betydelse för en lugn och sund samhällsutveckling.

Emigrationen, hvilken tager från vårt land så mycket af dess bästa

arbetskrafter och måhända de mest energiska viljor att slå sig fram samt

förbättra sin ställning, torde nog till en del bero därpå, att i »det fjärran

landet i väster» jord upplåtes af staten på fördelaktiga villkor. Många

af dessa kunde möjligen stanna i sitt fädernesland, om något tillmötesgående

här från statens sida vore att emotse för dem, som vilja förskaffa

sig ett eget mindre jordbruk äfvensom hjälp till bevarande däraf åt dem,

som redan äga sådana. Men då förskaffandet däraf måste ofta ske genom

skuldsättning vid direkt köp eller vid öfvertagande däraf från föräldrar,

då syskon skola »lösas ut» — skuldsättningar, hvilka ofta trycka så, att

mången ser sig nödsakad att sälja sin delvis fäderneärfda eller med möda

till en del förvärfvade gård och ser sig lättare finna utkomst för sig och

de sina såsom en arbetare på industriens område vid ett bruk eller i en

stad, hvilket rätt ofta förekommer.

Den hjälp härutinnan från statens sida, som lämpligen kunde ifrågakomma,

vore en lättnad i de tryckande och alltjämt växande skatterna

för dem, som vore mest i behof af en sådan hjälp, nämligen de mindre

jordbrukarne och fastighetsägarne.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

En oegentlighet är det särskild^ som gör sig gällande de olika jordbruksägarne

emellan; den ene t. ex. äger utan skuld en jordbruksfastighet,

taxerad till, låt oss säga, 10,000 kronor, och beräknas den lämna en inkomst

af 600 kronor, för hvilken inkomst han taxeras, en hans granne

äger en liknande fastighet med samma taxeringsvärde, men han är skyldig

på sin egendom 5,000 kronor, hvarå han får i ränta betala efter 5 procent

250 kronor, hvadan hans inkomst faktiskt ej är mer än 350 kronor, men

får dock erlägga skatt efter 600 kronor beräknadt.

Samma förhållande gör sig ock gällande med så kallad annan

fastighet.

Enligt gällande bevillningsförordning § 10 mom. 4 får afdrag göras

för ränta å lånt rörelsekapital, vid inkomstberäkningen af rörelse eller

yrke, men hvad fastighetsägare beträffar, förefinnes ej motsvarande rättighet

— en rättighet, hvilken dock borde finnas till, och bestämmelse om

sådant afdrag införas i bevillningsförordningen för att likställighet mellan

industri och jordbruksnäring måtte finnas samt för stor öfvergång från

det senare och till det förra i någon mån kunde förekommas.»

1894 års kommitterade hafva i sitt ofvan omförmälta »förslag till

förordning angående inkomstbevillning» under 13 § 1 mom. upptagit en

bestämmelse därom, att vid taxeringen afdrag finge äga rum från inkomst

af fast egendom för ränta å penningbelopp, som vore i fastigheten intecknadt

och utgjordes af ogulden skuld; dock att sådant afdrag icke

finge tillgodonjutas för mera än 40 procent af inkomstens belopp.

I motiven till sitt ifrågavarande förslag anföra kommitterade, bland

annat, att fastighetsbevillningen åsattes efter egendomens beräknade genomsnittsafkastning

utan hänsyn till huruvida den verkliga afkastningen i det

särskilda fallet blefve större eller mindre samt utan afseende å, huru stor

behållen inkomst denna afkastning lämnade, eller om den skattskyldige

öfver hufvud taget af egendomen erhölle någon som helst inkomst. Inkomsten

och inkomsttagarens personliga förhållanden komme alltså icke i

betraktande. Den fastighetsägare, hvars egendom vore belastad med gäld,

för hvilken ägaren finge i ränta utbetala kanske mera än hälften af egendomens

afkastning, erlade för fastigheten lika mycket i bevillning som

den, hvilken ägde en motsvarande fastighet skuldfri; för en fastighet,

hvars afkastning icke uppginge till det belopp, för hvilket i fråga om inkomst

af kapital och arbete bevillningsfrihet åtnjötes, måste ägaren utgöra

full bevillning, äfven om han icke ägde annan inkomst o. s. v. Fastighetsbevillningen

vore sålunda hvad man plägade kalla en afkastnings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 21

skatt till skillnad från inkomstskatt. Men nu vore man allmänt ense

därom, att den direkta skatten till staten måste, såvida den skulle motsvara

fordringarna på rättvisa och billighet, anordnas pa grundval af den

personliga skatteförmågan, hvilken väsentligast bestämdes af den skattskyldiges

behållna inkomst och hans pa denna inkomst hänvisade behof.

Då dessa faktorer endast vid en allmän inkomstskatt kunde vinna vederbörligt

beaktande, vore det denna skatteform, som måste uppställas såsom

det slutliga målet för reformerandet af den direkta skatten till staten.

För afkastningsskatter funnes inom ett i berörda riktning reformeradt

skattesystem plats endast såsom komplement till den allmänna inkomstskatten.

I den omständigheten, att bevillningsförordningen från inkomstskatten

undantagit inkomst af fast egendom, hade man också uppenbarligen

att söka en hufvudsaklig orsak till den ojämnhet, hvarmed allmänna

bevillningen drabbade de skattdragande.

Sedan kommitterade härefter påpekat, att fastighetsbevillningens utbytande

mot bevillning för inkomst af sådan egendom försvarades, bland

annat, genom det hos oss radande sambandet mellan bevillningen och

den kommunala beskattningen, fortsätta kommitterade, att det lämpligaste

sättet för det föresätta målets vinnande vore att anlita en medelväg, som

utan att helt och hållet bryta med det bestående dock möjliggjorde ett

närmande till den rena inkomstskatten. Fast egendom skulle fortfarande

såsom hittills och enligt i allt väsentligt samma grunder som för närvarande

uppskattas till sitt verkliga värde — efter hvilket den kommunala

beskattningen fortfarande skulle utgöras — samt atkastningen ^beräknas

i visst fixt förhållande till detta värde. Från egendomens sålunda

beräknade afkastning skulle, för bestämmande af den skattskyldiges behållna

inkomst af nämnda afkastning, visst afdrag få äga rum för ränta

å egendomen vidlådande, d. v. s. i egendomen intecknad, verklig gäld.

Kommitterade funno emellertid en begränsning i rätten till sådant

afdrag vara erforderlig ur rent fiskalisk synpunkt, Det vore nämligen,

yttra kommitterade vidare, fara värdt, att, därest afdragsrätten icke begränsades,

statskassans vederlag för den nuvarande fastighetsbevillningen

blefve allt för mycket kringskuret och att förty skattebidragen af den i

vårt lands näringslif dock så framstående jordbruksnäringen nedbringades

mer än tillbörligt. För öfrigt torde det, då omedelbar taxering af atkastningen

icke ägde rum, vara ganska naturligt, att man icke heller i fråga

om afdraget kunde taga steget fullt ut till den rena inkomstskattens ståndpunkt.

Likaledes kunde, da någon särskild förmögenhetsskatt a fast egendom

icke förekomme, till stöd för begränsningen åberopas den särskilt

förmånliga ställning i saväl socialt som politiskt hänseende, äganderätt till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

fastighet medförde. Denna ställning torde nämligen icke blott i och för

sig betinga en viss skattskyldighet till staten, utan torde äfven, med afseende

a dåra grundad kredit och dylika förhållanden, få anses verka en

icke oväsentlig höjning i skatteförmågan.

Beträffande gränsen för afdraget anföra kommitterade, att man därvid

borde taga hänsyn till hvad inteckningsstatistiken gåfve vid handen i fråga

om fastigheternas inom riket gäldbundenhet öfver hufvud taget. Af nämnda

statistik framginge, att i medeltal fast egendom å landet vore intecknad

till ungefär 40 procent och fast egendom i stad till i rundt tal 55 procent

af taxeringsvärdet. Med afseende härå borde, enligt kommitterades åsikt,

gränsen för ränteafdraget lämpligen kunna bestämmas till 40 procent af

det enligt angifna grunder beräknade afkastningsbeloppet. Någon särskildt

gynnad ställning torde icke kunna anses härigenom komma ägare af jordbruksfastighet

till del i förhållande till ägare af annan fastighet, om man

besinnade, att, ehuruväl öfver hufvud taget jordbruksfastighet vore mindre

intecknad än annan fastignet, den verkliga inkomsten af jordbruksfastighet

lede minskning äfven med det belopp, ägaren kunde hafva att utbetala i

ränta för sådan ointecknad gäld, som tillkommit i och för anskaffande af

de för jordbruket erforderliga inventarier, under det att något motsvarande

förhållande icke ägde rum med afseende å annan fastighet. En olika gräns

för. ränteafdraget, allt efter som fråga vore om inkomst af jordbruksfastighet

eller af annan fastighet, skulle för öfrigt i tillämpningen möta

beaktansvärda svårigheter.

Kammarrätten yttrade i sitt ofvan aberopade utlåtande öfver kommitterades

förslag — efter att hafva afstyrkt detta i hvad det afsåg rätt till

frihet från eller lindring i bevillning för fast egendom — att större fog

kunde anses föreligga för förslaget att vid taxering för afkomst af fast

egendom medgifva afdrag för ränta å den i egendomen intecknade oguldna

penninggåld. Da fordran på ett dylikt afdrag tillförene framställts, hade

den beträffande jordbruksfastighet emellertid bemötts därmed, att, då genom

fastighetsbevillningen icke vore beskattad inkomsten af det kapital, som i

jordbruksnäringen användes, nämnda afdrag icke heller vore på sin plats.

Det. vore ock gifvet, att en hufvudsaklig oegentlighet i den nuvarande

bevillningen för jordbruksfastighet kunde sägas ligga i svårigheten att

genom en efter taxeringsvärdet utgående bevillning träffa afkomsten af

det kapital och det arbete, som a fastigheten nedlades. A taxeringsvärdet,

som i regel bestämdes efter köpeskillingen för den fasta egendomen, kunde

berörda kapital eller arbete icke i allmänhet utöfva något inflytande. Ju

större roll bada eller endera spelade i förhållande till själfva fastigheten

och i öfrigt ju olikformigare jordbruksnäringen å olika fastigheter bedrefves,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13. 23

desto mera ökades hithörande svårigheter. Desamma skulle ock komma

att kvarstå enligt kommitterades förslag att beräkna inkomsten af jordbruksfastighet

till sex procent af det efter enahanda grunder som hittills

bestämda taxeringsvärdet. Vid sådant förhållande och då hvarje garanti

saknades för att icke den sålunda bestämda inkomsten i talrika fall blefve

oskäligt låg, syntes afdrag för ränta å intecknad gäld icke heller böra

medgifvas. Där, såsom vid annan fastighet än jordbruksfastighet, afkomsten

vore af ett enda slag, nämligen hyresförmån, och taxeringsvärdet lätteligen

kunde med hänsyn till denna förmån bestämmas, samt där således en efter

detta värde beräknad inkomst jämförelsevis noga kunde motsvara den

verkliga, kunde ett afdrag af nu ifrågavarande slag däremot anses mera

befogadt. Då emellertid dylikt afdrag icke hade sin egentliga plats annorstädes,

än där den verkliga inkomsten i hvarje särskildt fall blefve uppskattad,

och ett dylikt afdrag blott för visst slags fastighet icke borde

komma i fråga, samt då slutligen den, som mot lån förvärfvade fast egendom,

härvid i allmänhet toge nödig hänsyn till den med fastighetsförvärfvet

följande skattskyldigheten, saknades tillräckliga skäl att ens i fråga om

annan fastighet än jordbruksfastighet biträda det af kommitterade framställda

förslag.

Kammarrätten ansåg i anledning häraf, att då gällande bestämmelser

borde föredragas; den efter dessa utgående fastighetsbevillningen vore,

yttrade kammarrätten slutligen, en gammal invand skatteform, hvilken

så mycket hellre borde lämnas i det hela orubbad, som öfver densamma

några egentliga klagomål knappast försports.

Den kommitté, som år 1895 tillsatts för att afgifva yttrande öfver

1894 års kommitterades förslag till förordning angående inkomstbevillning,

afstyrkte det af kommitterade föreslagna sättet för fastighets beskattning och

anförde, bland annat, att det i själfva verket vore en oafvislig fordran pa en

inkomstskatt, att vid taxeringen en obegränsad rätt till skuldränteafdrag medgåfves.

Enligt den kontinentala inkomstskattelagstiftningen skedde detta på

det sätt, att, sedan inkomsterna ur den skattskyldiges alla inkomstkällor, hvar

för sig, fastställts, från summan af dessa inkomster afdrag ägde rum för

alla skuldräntor och andra med dessa likartade utbetalningar, som ålåge

den skattskyldige. Enligt förslaget åter skulle en dubbel begränsning af

rätten till sådant afdrag äga rum. Först och främst skulle skuldränteafdrag

icke få äga rum från totalinkomsten, utan begränsas till afkomsten

af den inkomstkälla, till hvilken skulden enligt närmare bestämda regler

skulle anses hänföra sig. Redan detta fixerande af skulden vid viss inkomstkälla

måste komma att medföra större eller mindre godtyckligheter

i beskattningen. Men vidare vore det tydligt, att det på detta sätt be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

räknade totala nettoinkomstbeloppet i ett flertal fall komme att vida öfverskjuta

den verkliga nettoinkomsten, och att denna senare öfver hufvud

taget endast i undantagsfall kunde på detta sätt vinna ett fullt motsvarande

uttryck. Ännu mindre kunde emellertid detta blifva förhållandet, då därjämte

skuldränteafdraget icke finge utgå fullt ens inom det sålunda begränsade

området, utan, såsom i fråga om afdrag et från inkomst af fast

egendom, inskränktes till högst 40 procent af inkomstens belopp. Den

praktiska påföljden af denna senare inskränkning skulle blifva, att t. ex.

en fastighetsägare, hvars räntor å gäld uppginge till 70 eller 80 procent

af den taxerade inkomstens belopp, finge erlägga lika hög bevillning som

den, hvars räntor belöpte sig till blott 40 procent af inkomsten. Omöjligheten

af att, utan ohållbara resultat, vid den föreslagna fastighetsbeskattningen

tillämpa inkomstskattens fordran på skuldränteafdrag berodde därpå,

att bestämmelserna rörande inkomstens beräknande, långt ifrån att öfverensstämma

med inkomstskattens fordringar, tvärtom allt fortfarande anslöte

sig till principerna för en afkastningsskatt; men vid en sådan skatteform

som den sistnämnda, hvilken vore en ren objektskatt och alltså icke beaktade

den person, bland hvars inkomster afkastningen inginge, kunde icke

finnas plats för medgifvande af något som helst afdrag för skuldränta.

Såsom ofvan framhållits, upptog det af Kungl. Maj:t vid 1897 års

riksdag framlagda förslaget till bevillningsförordning allenast en af de

nya beskattningsgrundsatser, som 1894 års kommitterade föreslagit, nämligen

obligatorisk själfdeklaration. Något medgifvande till afdrag för

skuldränta vid taxering af fast egendom lämnades sålunda icke i den å

detta förslag grundade, nu gällande bevillningsförordning.

Enligt nu gällande bevillningsförordning är fastighetsbevillningen en

afkastningsskatt till skillnad från bevillningen för inkomst af kapital och

arbete, som är en inkomstskatt. Afkastningsskatten tager icke någon

hänsyn till den skattskyldiges personliga förhållanden. Sålunda strider

det mot fastighetsbevillningens natur att medgifva något afdrag för skuldränta

vid taxering af fast egendom. 1894 års förenämnda kommitterade

hafva, såsom förut omförmälts, ansett, att lämpligaste sättet för ernående

af en på rättvisa och billighet grundad skatt vore att anlita eu medelväg,

som utan att helt och hållet bryta med det bestående dock möjliggjorde

ett närmande till den rena inkomstskatten, och kommitterade hafva sökt

lösa denna uppgift, på sätt ofvanstående utredning gifver vid handen.

De af kommitterade uttalade grundsatser härutinnan vunno emellertid icke

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

något afseende i nu gällande bevillningsförordning, hvilken kvarstår på

samma ståndpunkt som den föregående.

Då afdrag för skuldränta vid taxering af fast egendom sålunda icke

står i öfverensstämmelse med den nuvarande fastighetsbevillningens karaktär,

anser sig bevillningsutskottet icke kunna på den af motionären föreslagna

grundval tillmötesgå hans, enligt utskottets mening, visserligen

icke obilliga förslag till lindring i de små fastighetsägarnes skattebörda.

Bevillningsutskottet hemställer alltså,

6:o) att herr O. Olssons förevarande motion angående

taxering af fast egendom icke måtte af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 25 februari 1904.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALL!.

Reservationer:

vid punkten 2:o)

af herrar O. A. Ericsson och S. Söderberg, hvilka ansett, dels att utskottets

yttrande i denna del bort hafva följande lydelse:

»11 § 1 mom.

det första, (sid. 15.)

bevillningsförordningcn (sid. 4) — — — — — —

— — — —-----för hvart barn utöfver

Såsom ofvan framhållits, fann sig Kung! Majt förhindrad att i sitt

vid 1897 års riksdag framlagda förslag till bevillningsförordning upptaga

de af 1894 års kommitterade förordade grundsatser rörande rätten att

åtnjuta bevillningsfrihet eller lindring i bevillningen. Det kungl. förslaget

meddelade däremot bestämmelser i sådant hänseende, hvilka öfverensstämde

med förut i ämnet gällande föreskrifter, och Riksdagen godkände förslaget

Bih. till Ritsa. Blot. 1904. 5 Sami. 1 Afd. 10 Hiift. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

i denna del. Den nuvarande bevillningsförordningen står sålunda fortfarande

på samma ståndpunkt, som 1883 års bevillningsförordning i förevarande

afseende intog.

Emellertid hafva tiderna sedan dess undergått icke oväsentlig förändring.

Lefnadskostnaderna i allmänhet hafva betydligt ökats icke blott

i städerna, där särskildt den höga bostadskostnaden gör sig gällande,

utan äfven å landsbygden, i följd hvaraf de små inkomsttagarne mången

gång endast med svårighet kunna få sina inkomster att förslå ens till de

enklaste lefnadsbehof. En lindring i deras skattebörda synes därför bevillningsutskottet

vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Såsom kändt är, inträder för närvarande skyldighet att erlägga skatt

utan afdrag vid en inkomst af 1,800 kronor. Utskottet finner det emellertid

med skäl kunna ifrågasättas, om icke bevillningsfritt afdrag borde medgifvas

äfven vid ett något högre inkomstbelopp.

En olägenhet, som vid tillämpningen medföljer grundsatsen om bevillningsfritt

afdrag, är den ojämnhet i beskattningen, som uppstår vid

öfvergången från den ena kategorien af inkomstbelopp till den andra.

Ehuru en sådan ojämnhet svårligen torde kunna helt undvikas, synes det

dock, som om de med nuvarande bestämmelser följande olägenheterna

genom lämpligen afvägda stadganden skulle kunna i betydlig män mildras,

såsom genom att uppdela de inkomstbelopp, med afseende å hvilka bevillningsfritt

afdrag borde medgifvas, i ett större flertal grupper, än nu är

förhållandet. Härvid torde dock kunna ifrågasättas, huruvida den sålunda

åsyftade bevillningsfriheten eller lindringen i bevillningen bör i samma

omfattning tillgodokornma jämväl inkomst af enbart kapital.

Den omtvistade och svårlösta frågan om bevillning för inkomst af

aktier, hvilken i en af nu behandlade motioner beröres, finner bevillningsutskottet

icke stå i det samband med frågan om bevillningsfrihet eller

lindring i bevillningen, att utskottet anser sig nu därom böra göra något

uttalande.

Då bevillningsutskottet icke har tillfälle att verkställa den undersökning,

som torde erfordras för ett riktigt bedömande af den verkan, en

förändring i antydd riktning skulle komma att medföra, anser sig utskottet

icke böra i ämnet afgifva något förslag till ändrade bestämmelser,

utan allenast hemställa om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om

utredning och på densamma grundadt förslag till ändrade föreskrifter

rörande rätten till bevillningsfrihet och lindring i bevillningen.

I sammanhang med hvad bevillningsutskottet nu anfört, vill utskottet

erinra jämväl om en annan omständighet, som vid nyssberörda utredningbör

fagas i öfvervägande. I en inom Andra Kammaren väckt motion,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

n:o 44, hav eu motionär, med framhållande af dels den svårighet, hvarmed

de små jordbrukare och fastighetsägarne hafva att kämpa för att

kunna bibehålla sin ställning såsom själfägande, dels ock betydelsen för

vårt land af egnahemsrörelsens uppmuntrande, fästat uppmärksamheten

därpå, att den hjälp, som från statens sida lämpligen kunde förekomma,

vore en lättnad i deras skattebörda. Bevillningsutskottet har i likhet med

motionären funnit det billigt, att, såvidt möjligt, någon lättnad berede3 de

små jordbrukare och fastighetsägarne samtidigt därmed, att åtgärder vidtagas

för utsträckning af rätten till bevillningsfrihet och lindring i bevillningen

för motsvarande klass inkomsttagare, och har utskottet därför inbegripit

denna fråga i sin hemställan om utredning.

I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer bevillningsutskottet,

2:o) att Riksdagen ville besluta att — med uttalande

af de åsikter, utskottet här ofvan gjort gällande — i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

dels låta verkställa utredning, huruvida icke de kategorier

af inkomsttagare, hvilka åtnjuta bevillningsfrihet eller

lindring i bevillningen, böra ökas ej blott så, att skattelindring

äger rum äfven vid något högre inkomstbelopp

än för närvarande, utan ock så, att dessa olika beskattade

kategorier af inkomsttagare göras så många, att alltför

stark skattestegring vid öfvergång från eu kategori till

annan undvikes, äfvensom rörande bevillningsfritt afdrag

för de minsta jordbrukarne och fastighetsägarne, dels ock

till Riksdagen inkomma med förslag till de förändrade

bestämmelser i förevarande afseende, hvartill utredningen

kan gifva anledning;

3:o) att herr I. E. G. Svenssons förevarande motion,

i hvad densamma afser ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen,

måtte anses besvarad genom utskottets

under 2:o) här ofvan omförmälda hemställan;

4:o) att herr G. S. Neiglicks förevarande motion

om ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen jämväl

måtte anses besvarad genom hvad utskottet under

2:o) här ofvan hemställt;

5:o) att herr A. P. Gustafssons föreliggande motion

om ändrade bestämmelser rörande bevillningsfritt afdrag

in. m. likaledes måtte anses besvarad genom hvad utskottet

under 2:o) här ofvan hemställt;»

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

dels ock att i följd häraf punkterna 3:o), 4:o), 5:o) och 6:o) i utskottets

betänkande skolat betecknas med 6:o), 7:o), 8:o) och 9:o);

af herrar Almqvist, K. G. Karlsson, Beckman, öhngren och Berg,

hvilka ansett, dels att utskottets betänkande i denna del bort hafva följande

lydelse:

»11 § 1 mom. bevillningsförordningen (sid. 4) — — — — — —

— — — — —--— — — — — — — — för hvart barn utöfver

det första, (sid. 15.)

Såsom ofvan framhållits, fann sig Kung! Maj:t förhindrad att i sitt

vid 1897 års riksdag framlagda förslag till bevillningsförordning upptaga

de af 1894 års kommitterade förordade grundsatser rörande rätten att

åtnjuta bevillningsfrihet eller lindring i bevillningen. Det kungl. förslaget

meddelade däremot bestämmelser i sådant hänseende, hvilka öfverensstämde

med förut i ämnet gällande föreskrifter, och Riksdagen godkände förslaget

i denna del. Den nuvarande bevillningsförordningen står sålunda fortfarande

på samma ståndpunkt, som 1883 års bevillningsförordning i förevarande

afseende intog.

Emellertid hafva tiderna sedan dess undergått icke oväsentlig förändring.

Lefnadskostnaderna i allmänhet hafva betydligt ökats icke blott

i städerna, där särskildt den höga bostadskostnaden gör sig gällande, utan

äfven å landsbygden, i följd hvaraf de små inkomsttagarne mången gång

endast med svårighet kunna få sina inkomster att förslå ens till de enklaste

lefnadsbehof. En lindring i deras skattebörda synes därför bevillningsutskottet

vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande och synes

härvid särskildt äfven böra beaktas, att vid fastställande af det allmänna

högre afdrag, som omförmäles i punkt 3 af § 11 mom. 1 bevillningsförordningen,

afseende fästes icke blott såsom hittills vid bostadskostnaden,

utan äfven vid synnerligen höga lefnadskostnader i allmänhet.

Såsom kändt, är, inträder för närvarande skyldighet att erlägga skatt

utan afdrag vid en inkomst af 1,800 kronor. Utskottet finner det emellertid

med skäl kunna ifrågasättas, om icke bevillningsfritt afdrag borde medgifvas

äfven vid ett något högre inkomstbelopp.

En olägenhet, som vid tillämpningen medföljer grundsatsen om bevillningsfritt

afdrag, är den ojämnhet i beskattningen, som uppstår vid

öfvergången från den ena kategorien af inkomstbelopp till den andra.

Ehuru en sådan ojämnhet svårligen torde kunna helt undvikas, synes det

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

dock, som om de med nuvarande bestämmelser följande olägenheterna

genom lämpligen afvägda stadganden skulle kunna i betydlig man mildras,

såsom genom att uppdela de inkomstbelopp, med afseende a Indika bevillningsfritt

afdrag borde medgifva?, i ett större flertal grupper, än nu är

förhållandet. Härvid torde dock kunna ifrågasättas, huruvida den sålunda

åsyftade bevillningsfriheten eller lindringen i bevillningen bör i samma

omfattning tillgodokomma jämväl inkomst af enbart kapital.

Den omtvistade och svårlösta frågan om bevillning för inkomst af

aktier, hvilken i eu af nu behandlade motioner beröres, finner bevillningsutskottet

icke stå i det samband med frågan om bevillningsfrihet eller

lindring i bevillningen, att utskottet anser sig nu därom böra göra något

uttalande.

Då bevillningsutskottet icke bär tillfälle att verkställa den undersökning,

som torde erfordras för ett riktigt bedömande af den verkan, en

förändring i antydd riktning skulle komma att medföra, anser sig utskottet

icke höra i ämnet afgifva något förslag till ändrade bestämmelser, utan

allenast hemställa om skrifvelse till Kungh Maj:t med begäran om utredning

och på densamma grundadt förslag till ändrade föreskrifter rörande

rätten till bevillningsfrihet och lindring i bevillningen.

I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer bevillningsutskottet,

2:o) att Riksdagen ville besluta att — med uttalande

af de åsikter, utskottet här ofvan gjort gällande

— i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes dels låta verkställa utredning, huruvida

icke de kategorier af inkomsttagare, hvilka åtnjuta bevillningsfrihet

eller lindring i bevillningen, böra ökas

ej blott så, att skattelindring äger rum äfven vid något

högre inkomstbelopp än för närvarande, utan ock så,

att dessa olika beskattade kategorier af inkomsttagare

göras så många, att alltför stark skattestegring vid

öfvergång från en kategori till annan undvikes, dels

ock till Riksdagen inkomma med förslag till de förändrade

bestämmelser i förevarande afseende, hvartill

utredningen kan gifva anledning;

3:o) att herr I. E. G. Svenssons förevarande motion,

i hvad densamma afser ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen,

måtte anses besvarad genom utskottets

under 2:o) här ofvan omförmälda hemställan;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

4:o) att herr G. S. Neiglicks förevarande motion

om ändring i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen jämväl

måtte anses besvarad genom hvad utskottet under

2:o) hä.r ofvan hemställt;

5:o) att herr A. P. Gustafssons föreliggande motion

om ändrade bestämmelser rörande bevillningsfritt afdrag

m. m. likaledes måtte anses besvarad genom hvad utskottet

under 2:o) här ofvan hemställt;»

dels ock att i följd häraf punkterna 8:o), 4:o), 5:o) och 6:o) i utskottets

betänkande skolat betecknas med 6:o), 7:o), 8:o) och 9:o);

af herrar friherre Bonde och Höjer, livilka yrkat, att utskottet med

bifall till herr G. S. Neiglicks motion bort hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att ''punkterna 1—3

af 11 § 1 mom. af gällande bevillningsförordning skola

erhålla följande lydelse:

»Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger

icke rum, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster,

däri inbegripna äfven hustruns, ei öfverstiga

500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,500 kronor, äro

500 kronor, uppgå de till 1,500 kronor, men icke till

2,000 kronor, äro 300 kronor af inkomsten af kapital

och arbete fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger

rum eller som får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt

afdragas, må å ort, där lefnadskostnaderna

äro synnerligen höga, äfvensom undantagsvis i de fall,

där särdeles ömmande omständigheter (talrik familj,

långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt) förekomma,

ökas: dock så, att denna ökning, vare sig den

äger rum på grund af höga lefnadskostnader eller ömmande

omständigheter eller båda dessa skäl, icke må

för någon skattskyldig öfverstiga 250 kronor»;

samt af herr Lindblad.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 13.

Härjämte hafva nedannämnde herrar ledamöter i utskottet begärt få

antecknadt,

herr Cavalli, att han inom utskottet varit af skiljaktig mening beträffande

vissa delar af motiveringen;

herr Bromée, att han icke deltagit i ärendets slutliga behandling;

samt

herrar G. Jansson och Brodin, att de icke deltagit i behandlingen

af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.