Sök i Ratio Lex

Lagutskottet* Utl&tani» N:o 99-

1904-03-15 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1904:39, Lagutskottet* Utl&tani» N:o 99-

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* Utl&tani» N:o 99-

1

N:o SO.

Ank. till Biksd. kansli den 22 mars 1904, kl. 3 e. va.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Lagutskottet har till förberedande behandling emottaga eu inom

Andra Kammaren af herrar Hjalmar Branting, F. W. Thorsson, Hils

Persson och Viktor Larsson afgifven motion, n:o 77, af följande lydelse:

»Vid 1899 års riksdag frambars af hr P. Pehrsson i Åkarp en

motion om sådan ändring i §§ 22 och 24 i strafflagens kap. 15, att

redan försöket att med våld eller hot tvinga någon skulle beläggas med

samma straff som det fullbordade brottet, n. b. endast i det särskilda

fall, att försöket gått ut på att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse

eller att hindra någon att återgå till arbete eller att öfvertaga

erbjudet arbete. Tillika skulle sådant försök läggas under allmänt

åtal.

Det dåvarande lagutskottet fann visserligen, att »man redan nu

ingalunda saknar möjlighet att få den, hvilken genom dylika medel

sökt utöfva tvång mot annan, befordrad till ganska allvarsamt ansvar».

Men utskottet fann sådant våld eller hot vara af så »särskildt brottslig

och för samhällets lugna ekonomiska utveckling vådlig» karaktär, att

man gärna gick med om den föreslagna skärpningen. Visserligen

vore sådant »likställande af försöket med det, fullbordade brottet af vår

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 31 Haft. (N:n 39). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

lagstiftning i regel icke erkändt», men staten kade Bett bjudande intresse

af att ingripa strängt straffande uteslutande med hänsyn till

farligheten i viljan» i sådana fall. Man borde på detta sätt »söka

städja det ofog, som fackföreningar och strejkledare bedrifva» samt

skydda »välsinnade» arbetare mot »obehöriga sidoinflytelser».

Mot detta utlåtande var reservation anmäld af herrar Husberg,

Fröberg och Trygger, hvarjämte herr Ohlsson från Vexiö anmält frånvaro.

Den 25 februari 1899 förekom ärendet i kamrarna. I Första

Kammaren utvecklade herr Trygger, understödd af herr Leman, att

denna skärpning vore obehöflig, obillig och farlig för vårt samhälle. De

betonade det juridiskt ohållbara i lagändringen och varnade för att

under intryck af en viss, om än aldrig så berättigad, stämning skrifva

lag. Däremot förordades den nya lagen varmt, såsom högst nödig och

behöflig för svensk mans frihet, af herrar Carl Pettersson, Dickson,

Unger och Wieselgren samt godkändes utan votering.

I Andra Kammaren fördes en längre debatt i ämnet, hvarur må

anföras följande:

Herr Husberg framhöll det inkonsekventa i den nya lagen. »Om en person

försöker tvinga en annan att begå mord, men denne står emot och icke går in därpå,

blir försökaren icke med straff belagd. Men om en person försöker tvinga en annan

till arbetsinställelse, blir försöket såsom sådant belagdt med straff.» Lagen innebär

»en principiell och genomgående brytning med de grunder, på hvilka vår lagstiftning

hittills varit byggd i fråga om försöks brott». Vidare skulle lagen »i sin tillämpning

medföra ganska mycken osäkerhet och oklarhet»; det blir svårt att säga, »hvar gränsen

ligger mellan tvingande hot och ett mer eller mindre agressivt försök att inverka

på någons öfvertygelse». Förslaget »går vida utöfver hvad från motionärens egen

syndunkt bort kunna anses tillräckligt».

Herr Staaff utvecklade den ofantliga betydelsen af arbetarnes sammanslutning

och kritiserade, att lagutskottet tagit »en något för utpräglad ståndpunkt på arbetsgifvarnes

sida i fråga om sin syn på fackföreningsväsendet». Han fortsatte: »Jag

har svårt att förstå, att den lagstiftning, som här sättes i fråga, kan med rätta kallas

för annat än en verklig klasslagstiftning, en fullkomlig undantagslagstiftning. —

Orättvisa beskattningslagar, som träffa en viss klass, äro utan tvifvel farliga, äro utan

tvifvel orätta. Men det är värre, ifall man utaf strafflagen, som skulle vara ett värn

omkring samhället i det hela mot dess farliga individer, bygger pallissader mellan

den ena klassen och den andra, kring den klass, som har makt och som har egendom,

mot den klass, som saknar makt och saknar egendom.»

Herr Lindhagen gaf uttryck åt sin tro, »att det är arbetareorganisationen, som

med tiden skall göra arbetarne fria, och jag tror att just den skall taga bort allt det

ofog, som den fria konkurrensen — hvilken lagutskottet kallar den lugna ekonomiska

utvecklingen — ohäjdadt ställer till».

»Hvad den juridiska sidan angår», fortsatte talaren, »måste jag med herr Husberg

till alla delar instämma däri, att den föreslagna bestämmelsen skulle blifva en

undantagslag i ett enskildt fall af den mest uppseendeväckande art. Den strider så

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

fullkomligt mot alla straffregler och särskild mot den rättsuppfattning, som vi i

vårt land sedan gammalt haft, att jag verkligen häpnar, huru man kan vilja införa

ett sådant legaliseradt godtycke i stället för den lagbundna frihet, som varit vår

lagstiftnings främsta princip. Jag kan knappt tänka mig annan förnuftig grund för

ett sådant stadgande, än att man anser, att vi böra träna oss för en eventuell inkorporering

under den ryske tsarens ordhålliga styrelsesätt. Jag får verkligen säga, att

tiden är så allvarlig för de små folken, att de böra tänka på viktigare saker än att

syssla med småfnaskiga försök att med straff!agsbestämmelser lösa den sociala frågan.

Mera än något annat är det viktigt, att de små staterna skaffa ett verkligt fädernesland

för sina medborgare, att de på alla sätt vid fäderneslandet binda äfven alla

dessa arbetare, hvilkas blod är godt nog att rinna, då det gäller.»

Herr Elowson såg i förslaget ett försök »att upphäfva en grundsats, som vunnit

häfd i den svenska kriminallagen och som har sitt stöd i den moderna rättsläran,

nämligen att vid straffmätning bör bestämdt skiljas mellan försök till brott och fullbordadt

brott». Herr J. Olsson i Stockholm framhöll olikheten, hvari man ställer

arbetare och arbetsgifvare, ty »man har icke föreslagit något straff för arbetsgifvare,

som försöka tvinga någon till deltagande i arbete». Utan detta uppnås icke likhet

inför lagen. Herr Henricson saknade i förslaget det »underlag af rättvisa och humana

principer, hvarpå lagstiftningen borde vara byggd».

Utom af de redan nämnda yrkades afslag i anföranden af herrar Holmgren i

Värnhem och Eriksson i Elgered, hvarjämte följande medlemmar af kammaren genom

instämmanden eller reservationer tillkännagåfvo sin ställning på af slagssidan: herrar

Höjer, Wavrinsky, Branting, Nyström, Aulin, Zetterstrand, Zetterman, Gethe, Thy1

ander, K. G. Karlsson, Eriksson i Bäck, Andersson i Uppsala, Hammarström, Broström,

D. Persson i Tällberg, Norman, Hansson i Solberga, Olsson i Mårdäng, Ericsson

i Vallsta, Johnsson i Bollnäs, Waldenström, Centervall, Thor, Styrlander, Eriksson

i Qväcklingen, Bromée och Norberg.

För motionen uppträdde först motionären, som medgaf det teoretiska berättigandet

i vissa invändningar, men »från rent praktisk synpunkt» ansåg fackföreningsrörelsen

stå »under en mycket osund, för att icke säga samhällsvådlig ledning»,

hvilken kräfde särskilda åtgärder. Genom denna lagändring skulle man »just vinna

det åsyftade målet, träffa egentligen dessa herrar agitatorer och uppviglare, som ställa

till oreda mellan arbetsgifvare och arbetare». Han sade sig ha framlagt förslaget »i

främsta rummet till arbetarnes bästa» samt slöt med att »gifva tillkänna, att mitt

lagförslag är visst icke formuleradt af mig själf, utan har blifvit underkastadt pröfning

af jurister, som sannolikt besitta lika stor juridisk kunskap och, som jag vet, stå

lika högt på ämbetsmannabanan som lagutskottets vice ordförande» (dåvarande landshöfding

Husberg).

Hr Svensson i Karlskrona såg i den nya lagen »ett effektivt skydd för arbetets

frihet», så att icke längre »dessa strejkledare och deras lejda bulvaner hindra en ärlig

arbetare från att gå till sitt arbete». Lagen vore otillräcklig; en för våld tilltalad

strejkare i Malmö hade blott kunnat dömas till 2 månaders fängelse.

Plerr Redelius ville likaledes skydda arbetarne, »och om det också blefve till

gagn för samhället, så skulle det ju icke vara olämpligt. Men om det blefve till

gagn för strejkledarne och deras bulvaner, det lämnar jag därhän. Om det skulle

bli till skada för dem, så må det så ske, ty sådana personer äro för samhället att

likställa med skadedjur. Jag tror, att vi böra skydda våra arbetare emot sådana och

bereda arbetarne förmånen att fritt och i stillhet få förvärfva sitt eget bröd.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o &9.

Hr Bönhus sökté utveckla att rätten att icke arbeta kräfde som fyllnad rätten

ätt arbeta, eljéS lämnade man frihetens princip. En lagstiftning till skydd för denna

frihet är ett skydd för arbetarérörelsen. Talaren fann sig dock »icke i det hela tilltalad»

af nu föreliggande formulering.

Med 108 röster mot 93 biföll äfven Andra Kammaren lagutskottets

hemställan.

Riksdagens skrifvelse om den för dess del beslutade lagändringen

kom därpå i vederbörlig ordning till högsta domstolen. Allmänna meningen

lugnade sig dock så tämligen angående den som rent omöjlig

ansedda lagen, när det blef bekant, att högsta domstolen enhälligt af styrkte

sanktion på densamma. Andra Kammarens under en tillfällig stämning

fattade beslut (närmast föranledt, efter hvad det vill synas, af några

händelser vid Svedalastrejkens början) skulle sålunda komma att få

lämna rum för eu nyktrare besinning. Högsta domstolens anmärkningar

mot formuleringen, där ytterligare utvecklades de juridiska invändningar,

som framförts af Herrar Husberg, Trygger m. fl., kunde väl så mycket

mindre ignoreras, som, efter hvad det uppgafs, det icke i mannaminne

förekommit, att Kungl. Maj:t i eu rent juridisk formfråga behandlat

högsta domstolen som luft.

Men denna undantagslag mot arbetarklassens sammanhållningssträfvau

blef äfven i sin egen tillkomst ett undantag från god laga ordning.

Dåvarande justitieministern Annerstedt advocerade med några

lugnande anmärkuingar till statsrådsprotokollet mot de svåra invändningar

högsta domstolen gjort. Om ovissheten beträffande försök till

tvång genom »hot» förmenade han sålunda, att man nog vid lagtillämpningen

skulle kunna utröna, »huruvida allvar och brottslig afsikt varit

förbundna med hotet». Det lika straffet vid blott försök och vid fullbordadt

brott, hvilket högsta domstolen anmärkt som orimligt, sökte

han försvara med hänvisning till de låga straffgrader, som kunde ådömas,

»ända ned till 5 kronors böter». Behofvet, af lagen stödde han för sin

del i främsta rummet på det synnerligen straffvärda i att söka hindra

någon att utföra ett arbete, som vore »nödvändigt» för vinnande af hans

och hans familjs uppehälle. Och mot högsta domstolens hufvudskål,

att det vore orimligt att upptaga till straffbarhet försök till tvång genom

hot eller våld endast i här afhandladt syfte, svarade han med eu

flagrant misstolkning; han ordade om brottsliga syftens vanlighet, där

högsta domstolen erinrat om andra sådanas farlighet.

På detta slags skäl, mot ett enhälligt högsta domstols-utdömande

af lagens form, som blott burits upp af ett knappt stämningsflortal i

en Andra Kammare, hvilken redan gått att inför valmännen svara för

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 3it.

pilt fögderi, fann likafullt Kungl. Maj:t den 10 juli 1899 rikets sannskyldiga

nytta bäst främjas af bifall till herr Annerstedts sanktionsyrkande.

Så blef den efter motionären af folkmun döpta s. k. Akarpslagen

gällande lag i Sveriges land.

Denna sanktionering blef följande riksdag helt naturligt föremål fölen

efterräkning, ehuru denna, som förhållandena lågo, måste stanna vid protester

till Andra Kammarens protokoll. Det var vid den s. k. déchargedebatten

den 2 maj 1900. Herrar Branting och Staaff förde vid detta tillfälle

folkprotestens talan. Den förre stämplade lagen som »klasBupphetsningslag»,

en kränkning af den regeringen åliggande ovälden de olika

samhällsklasserna emellan. Man hade skyndat att pressa igenom, hvad

man hade i sin hand, ty ett sådant »missfoster till lagförslag» skulle den

nyvalda Andra Kammaren aldrig ha godkänt. Det hela hade för öfrigt

tycke af en politisk bytesaffär med Första Kammaren, två parter, som

gorå upp på tredje mans bekostnad: »i norska frågan kunna vi icke gå

eder till mötes, men här ha vi i stället denna strejklag mot arbetarne».

Herr Staaff karakteriserade justitieministerns polemik mot högsta domstolen,

som tillkommen »pro forma». Regeringen har »på ett otillbörligt

sätt i politiskt syfte velat smeka en härskande klass’ fördomar och lägga

hyende under ett härskande partis intressen». Kongl. Maj:ts rådgifvare

ha här »icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta».

Åtskilliga instämmanden följde dessa tal, men något yrkande kunde

ju då icke ens framställas.

o o

»

Det yrkandet vilja däremot vi undertecknade, med snart ett hälft

årtiondes erfarenhet om lagens verkningar och tillämpningssätt, nu framlägga.

Vi formulera det till eu begäran om återställande af lagtexten i

dessa paragrafer, sådan den var före den 10 juli 1899.

Historien om tillkomsten af denna s. k. Åkarpslag, som här ofvan

relaterats, är i sig själf af den art, att motiveringen för detta vårt yrkande

kan utfalla kort. Ty af densamma framgår med all önskvärd klarhet,

att denna lagändring från början burit det förhatliga märket af en

undantagslag, riktad enbart mot do samhällsklasser, hvilka af orättfärdiga

rösträttsbestämmelser hållas utestängda från sitt tillbörliga inflytande på

lagstiftningen.

För att icke riskera denna undantagslag i eu sam votsgrannare förnyad

pröfning tvekade man icke att låta en sådan eljest genomgående

grundsats i vår strafflag falla, som att försök till brott och fullbordadt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

brott icke bör af lagen straffas lika. Man lät icke heller hejda sig af

den juridiska orimligheten, att försök till tvång i svårt brottsliga syften

fortfarande skulle förbli straff-fria, medan ett enda särskildt syfte, som

för en inflytelserik klass kändes obehagligt, rycktes in under strafflagen.

Men för oss äro dessa formellt-juridiska brister, så ytterst betecknande

de än må vara för hela lagändringens art och karakter, dock icke

de främst afgörande skälen, hvarför vi yrka på återgång. Det djupast

upprörande, det som framför allt stämplar denna lagändring som klasslagstiftning,

är, att den vänder sin udd ytterst mot själfva syftet att

vidmakthålla solidaritet bland arbetare inbördes.

För en grupp arbetare, som söker gent emot kapitalets öfvermäktiga

tryck försvara eller förbättra sin knappa bärgning, är sammanhållning

alldeles själffallet det enda medlet att vid konflikttillfällen göra

sina önskningar gällande. Öfverlöpare, som bryta sammanhållningen och

falla sina klassbröder i ryggen, bli helt naturligt vid ett sådant socialt

krig stillfälle betraktade med mycket bittra känslor. Det förtjänar för

öfrigt anmärkas, att i den män organisationstanken och det gemensamma

uppträdandet vinner terräng äfven bland arbetsgifvarne, framträda också

bland dem precis samma slags känslor gent emot sådana dåliga kolleger,

som vid ett afgörande tillfälle gå sin egen väg, och man söker bland

annat genom ytterst kraftigt verkande vitesbestämmelser skydda sig mot

mindre pålitliga kamrater.

Där fackföreningsrörelsen hunnit längre, höjt och fostrat arbetarskarorna,

tar visserligen som regel denna ovilja mot strejkbrytare icke

vidare de brutala former, som den första instinkten anvisar. Arbetarne

lära sig, att de kunna vinna sitt syfte att hålla dylika elementer borta

utan tillgripande af våldsamma medel, hvilka blott kompromettera deras

sak och hela deras klass. Men lika visst som våld och farligt hot måste

anses som förkastliga medel i dylika konflikter, lika visst är det, ehuru

icke försvarligt, dock förklarligt att sådant emellanåt i upphetsning kan

förekomma.

Hur ställer sig nu vår svenska lag inför dessa förhållanden? Jo

så, att uppsåtlig misshandel, där ringare eller ingen skada följt, försonas

i vanliga fall med böter, i svårare fall med fängelse i högst 6 månader.

Detta gäller äfven när våldet skett fullständigt meningslöst, kanske som

uttryck af ett upphetsadt nidingesinne.

Men har samma slags misshandel, som eljest försonas med t. ex.

50 kronors böter, icke alls varit uttryck för nidiugssinne, utan skett i

missriktudt nit om kamraters sammanhållning, då faller arbetaren numera

under Akarpelagen, då kan han prisa sig lycklig, om det stannar vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 7

några månaders fängelse eller straffarbete, och han kan straffbeläggas

upp till 2 års straffarbete!

Intet under då att, vi våga säga, hela den själfständiga svenska

arbetareklassen känner tillvaron af denna lag af 10 juli 1899 som en

permanent utmaning, en fortgående kränkning af den likhet inför lagen,

som skulle vara en af det moderna samhällets hörnstenar. Och det nit,

hvarmed åklagarmakten flerstädes sökt under konflikttider göra hvarje

kontrovers mellan strejkande och arbetande till ett s. k. Åkarpsmål, har

ytterligare bidragit att befästa lagens dåliga anseende. Ty väl att märka,

det är icke det, som väcker protest, att öfvervåld straffas, äfven då det

begås af en strejkande mot en som brutit solidariteten, utan den undantagshårdhet,

hvarmed just dessa misshandels- och hotmål af lagen bedömas,

den partiskhet man finner i lagens uppträdande som enkom

skyddsmur för strejkbrytande, »dessa välsinnade» arbetare, som 1899

års lagutskott — sannerligen tydligt nog — betecknade dem.

Särskild! det nyss gångna året har varit rikt på åtal och domar

efter denna lag. I samband med hamnarbetarekonflikterna i Stockholm

och Gfäfle har en mängd personer ställts inför rätta, och om de ej hade

haft tillgång till en duglig och förstående försvarare, skulle helt visst

lagens obillighet framträdt i ännu mer skärande ljus än hittills blifvit

fallet. Men dessa många mål och den utveckling, som därunder gifvits

af olika sidor af lagens innebörd, ha också gjort den önskan allt allmännare

att se, hur den nuvarande Riksdagen vill ställa sig till en

vädjan om afskaffande af denna i en olycklig stund tillkomna undantagslagstiftning.

Att det syfte, som föresväfvat motionären och 1899

års lagutskott, att träffa »strejkledare» och »agitatorer», icke i aflägsnaste

mån uppnåtts genom denna lagändring, det borde till och med

de mest fanatiska motståndare till arbetarnes organisation numera fått

klart för sig. Lagen drabbar hardt och på måfå ute i själfva massan,

den inbjuder genom sin obestämdhet direkt till missbruk, med ett ord:

långt ifrån att, som man kanske trodde, skydda samhällsfreden utgör

den tvärtom en ständig fara för densamma, helt enkelt därför att den

hvilar på ett ohölj dt klassintresses, icke på den opartiska rättvisans

grund.

Vi hemställa därför, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att

22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola åter erhålla samma lydelse,

som de hade före sanktionerandet af den nya lydelsen den 10 juli 1899.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o H9.

I motionens syfte hafva herrar L. Gust. Broomé, S. H. Kvarnzelius,

Oskar Berg, A. Thylander, Johan Forssell, D. Holmgren, Gust. österberg,

E. G. Åkerlind, M. Sundström, Jakob Pettersson, A. Hedin, John Olsson,

Fridtjuv Berg, David Bergström, Magnus Höjer, J. Byström, W. Johansson i

öija, P. Hörnsten, Edvard Wavrinsky, M. F. Nyström och Oskär Eklund

instämt.

Motionärerna hafva grundat sitt förslag om återställande af 15

kap. 22 och 24 §§ strafflagen till den lydelse, nämnda lagrum ägde

före utfärdandet af lagen den 10 juli 1899, på två hufvudsakliga skäl.

Det ena gäller de brister i formellt juridiskt hänseende, hvarmed de

genom sistberörda lag införda ändringarna enligt motionärernas mening

äro behäftade; det andra skälet åter, hvilket motionärerna uttryckligen

angifvit. utgöra hufvudmotivet för deras framställning, bar hämtats från

uppfattningen, att ifrågavarande lagbestämmelser i sin nuvarande affattning

skulle innebära en undantags- och klasslagstiftning, hvilken, såsom

motionärerna uttrycka sig, vänder sin udd mot själfva syftet att vidmakthålla

solidaritet bland arbetare inbördes.

Hvad angår de rent juridiska betänkligheterna emot den nuvarande

lydelsen af berörda paragrafer, vill utskottet till en början erinra därom,

att dessa betänkligheter, såsom jämväl motionärerna i sin redogörelse

omnämnt, voro föremål för öfverläggning och pröfning redan vid

den behandling inom Riksdagen, som föregick beslutet om de sedermera

genom lagen den 10 juli 1899 stadfästa lagändringarnas antagande.

De synpunkter, som bestämde högsta domstolens afstyrkande utlåtande

i ämnet, innefattade alltså ej några nya, vid frågans behandling inom

Riksdagen förbisedda skäl emot de beslutade lagändringarna. Detta förhållande

är efter utskottets mening- af ej oväsentlig betydelse för bedömande

af motionärernas förslag att rifva upp ett af Riksdagen så

nyligen som 1899 fattadt beslut. De anmärkningar, som inom Riksdagen

och högsta domstolen framställdes emot den nya lydelsen af

förenämnda paragrafer, äro för öfrigt enligt utskottets åsikt ej af så

stor vikt, att däraf kan hämtas giltig anledning att föredraga den äldre

lydelsen af ifrågaAmrande paragrafer framför den affattning, dessa erliöllo

genom lagen den 10 juli 1899. Hvad sålunda beträffar anmärkningen,

att den nya lydelsen inuebure tillämpning af en för vår strafflagstiftning

i allmänhet främmande grundsats i fråga om försöks straff
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

9

barhet, i ty att försök till sådant brott, hvarom i förenämnda paragrafer

förmäles, belagts med samma straff som det fullbordade brottet, torde

böra erinras, att ett sådant likställande af försöket med det fullbordade

brottet i nu ifrågavarande fall kan hafva sitt särskilda berättigande

därutinnan, att det objektiva faktum, som betecknar skiljaktigheten

mellan försök och fullbordadt brott, nämligen att vid försök den afsedda

effekten uteblifvit, just i fråga om brott emot den personliga friheten

är af väsentligt mindre betydelse än fallet är beträffande andra brottsarter.

Redan i försökshandlingen ligger nämligen, då den yttrar sig i

våld eller hot, ett fullbordadt ingrepp i den personliga friheten, och

denna kränkning kan till och med vara svårare i ett fall, då syftet med

kränkningen ej vinnes, än då den afsedda verkan inträder. Det torde

rent af kunna sägas innebära en principiell oriktighet att i fråga om

brott emot personlig frihet draga gränsen emellan försök och fullbordadt

brott på samma sätt som vid brottsbedömande i allmänhet sker.

I detta sammanhang må framhållas, att vår lagstiftning redan före

nu ifrågavarande lagändringars införande upptagit bestämmelser, som i

fråga om straffbarhet likställde försök med fullbordadt brott, och det

bör särskildt uppmärksammas, att ett af dessa fall gällde brott emot

den personliga friheten. Enligt 15 kap. 11 § strafflagen straffas nämligen

pinande i syfte att tvinga någon till bekännelse lika, vare sig det

brottsliga syftet vinnes eller ej.

Högsta domstolens hufvudanmärkning emot den nya lydelsen af

ofta nämnda paragrafer afsåg förslaget att stadga straffskärpning allenast

för våld och hot, som hade till syfte att tvinga någon att deltaga

i arbetsinställelse eller att hindra någon att återgå till arbete eller att

öfvertaga erbjudet arbete. I detta afseende framhölls, att nämnda syfte

ej vore mera farligt eller förkastligt än många andra, som kunde förekomma,

såsom t. ex. att förmå annan till brott eller att utpressa penningar,

och det borde efter högsta domstolens åsikt ej ifrågakomma, att

våld eller hot i sist omförmälda syften straffades lindrigare än våld eller

hot, som afsåges i 15 kap. 22 § strafflagen. Hvad denna anmärkning

angår, vill utskottet ej förneka dess berättigande i teoretiskt och principiellt

afseende, om ock densamma, såsom framhölls vid föredragning

af högsta domstolens utlåtande inför Kungl. Maj:t, praktiskt sedt icke

bör tillmätas alltför stor betydelse; men i hvarje fall anser utskottet

det ej böra ifrågasättas att undanröja den oegentlighet, anmärkningen

afser, på det af motionärerna föreslagna sätt. Skall något göras i det

med anmärkningen afsedda syfte, bör detta efter utskottets mening ske

Bih. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 31 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

genom införande af straffskärpning för våld eller hot äfven i andra

brottsliga syften än dem, som omförmälas i nuvarande 22 § af 15 kap.

strafflagen, och ingalunda åstadkommas genom att ur strafflagstiftningen

borttaga en däri redan införd bestämmelse, som tillgodoser ett, efter

utskottets mening, obestridligen befintligt praktiskt behof.

Såsom en tredje anmärkning emot förenämnda paragrafers lydelse

har framhållits den obestämdhet, som vidlåder begreppet hot såsom

förutsättning för straffbart försök till sådant brott, som i paragraferna

omhandlas. I detta afseende har uttalats, att nämnda obestämdhet skulle

kunna medföra, att personer komma att åtalas och dömas för åtgärder,

hvilka i allmänhet anses fullt befogade eller som varit af beskaffenhet

att ej den ringaste fara för den afsedda effektens inträdande uppstått.

Såvidt utskottet kan finna, bör denna anmärkning ej tillmätas vidare

betydelse. För de lagskipande myndigheterna lärer ytterligare ledning

vid tillämpningen af ifrågavarande straffbestämmelse ej vara erforderlig

än den, som kan hämtas från allmänna principer inom strafflagstiftningen.

Af dessa torde nämligen följa, att hotet ej kan blifva föremål för straff

i andra fall, än då detsamma varit af så allvarlig beskaffenhet, att det

inneburit fara för det därmed afsedda brottsliga syftets förverkligande,

och än mera framhäfves detta såsom förutsättning för straffbarhet genom

stadgandet, att hotet skall innebära försök till sådant brott, hvarom

här är fråga. Härigenom är nämligen uteslutet, att straff för hot ådömes

i sådana fall, då hotet ej rimligen kan antagas hafva varit tillräckligt

för framkallande af därmed åsyftad effekt.

Såsom af det ofvan sagda framgår, är utskottet af den uppfattningen,

att de juridiska betänkligheter, som kunna anföras emot den

nuvarande lydelsen af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, icke äro af

beskaffenhet att påkalla lagändring i den af motionärerna angifna riktning,

och detta desto mindre som erfarenheten under de år, lagen af den

10 juli 1899 ägt tillämpning, icke ådagalagt några på förenämnda påstådda

brister i lagstiftningen beroende olägenheter i lagskipningen.

Fastmera torde kunna vitsordas, att de nya bestämmelserna tillämpats

med varsamhet och försiktighet och sålunda varit väl ägnade att

främja det syfte, som därmed afsetts. Utskottet är härmed inne på

själfva kärnpunkten i den till stöd för motionen afgifna motivering.

Motionärerna hafva velat påstå, att syftet med ifrågavarande bestämmelser

varit att förhindra och förkväfva arbetareklassens nutida sträfvanden

att genom sammanslutning verka för sina intressens tillgodoseende

och därigenom sökt gifva en förhatlig prägel åt den vidtagna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 11

lagstiftningsåtgärden. Enligt utskottets bestämda mening är detta påstående

fullkomligt oberättigadt. Vore motionärernas uppfattning riktig,

skulle detta innebära, att de brottsliga åtgärder, mot bvilka ifrågavarande

straffbestämmelser äro riktade, vore ägnade att främja ernåendet

af arbetareklassens önskemål. Långt ifrån att detta är fallet, vågar

utskottet påstå, att det ligger i arbetareklassens eget välförstådda intresse,

att lagstiftningen kommer den till hjälp för att förhindra sådana

uttryck af missriktad solidaritetskänsla som dem, om hvilka nu är fråga,

och därigenom förebygga, att arbetareklassen i sina lofliga sträfvanden

efter förbättring af sina ekonomiska och sociala lifsvillkor föres in på

afvägar. Och för samhället, såsom hägnare af alla medborgares lagliga

rätt, är det efter utskottets mening en oafvislig plikt att inskrida emot

missförhållanden, som för samhällets lugna utveckling medföra fara,

dessa missförhållanden må sedan framträda på det ena eller andra området

af samhällsverksamheten. Då nu erfarenheten visat, att de straffbestämmelser,

som i vår lag funnos meddelade emot tvingande genom

våld eller hot, i flere afseenden voro otillräckliga att hämma de missbruk,

hvartill vissa om också endast ett fåtal af arbetareklassen i sin

utvecklingskamp gjorde sig skyldiga, var det endast en naturlig följd

af förhållandena själfva, att samhället vidtog åtgärder i syfte att öka

effektiviteten af det emot sådana missbruk riktade straffhot och sålunda

kraftigare än dittills skett värna den personliga och individuella friheten.

Att den i sådant syfte genomförda lagstiftningen skulle utgöra en till

motverkande af arbetareklassens lofliga sträfvanden tillskapad undantags-

och klasslagstiftning, vill utskottet sålunda bestrida. Visserligen

afser denna lagstiftning hufvudsakligen förhållanden, som stå i sammanhang

med kroppsarbete, men denna omständighet kan, enligt utskottets

åsikt, i och för sig lika litet stämpla densamma såsom en undantagseller

klasslagstiftning som det vore berättigadt att till dylik lagstiftning

hänföra andra bestämmelser, hvilkas tillämpning är i afseende å omfattning

på ena eller andra sättet begränsad. För afgörande af frågan,

huruvida en undantags- eller klasslagstiftning föreligger, är det alldeles

utan betydelse, huruvida de förhållanden, som lagstiftningen afser att

reglera, förekomma mer eller mindre allmänt, på flera eller färre områden

af samhällslifvet. Straffhotet är ju ej riktadt mot någon viss

klass utan mot en hvar, som gör sig skyldig till förbrytelsen i fråga.

Ur berörda synpunkt kan sålunda efter utskottets åsikt ej göras någon

befogad erinran emot ifrågavarande lagstiftning, utan håller utskottet

före, att densamma i stort sedt väl fyller det kraf, som för samhället

bör vara den ledande grundtanken, att bereda allmänt väl genom ett

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

kraftigt skyddande af den enskilda medborgarens rätt och frihet gent

emot andras obehöriga våld och hot.

Under åberopande af det anförda får utskottet alltså hemställa,^

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Zetterstrand, A. Olsson, Lindhagen, Staaff och Segerdahl,

hvilka ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.

Herrar Leman, F. Andersson och Waldenström hafva begärdt få

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. WTMANS EFTERTRÄDARE. 1904*

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.