Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 7

1904-02-11 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1904:7, Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

11

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 11 februari 1904, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående förmånsrätt i

konkurs för under arbetsgifvares förvaltning stående

medel, tillhöriga hans arbetstagares sjuk-, begrafningseller

''pensionskassor.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en af

herr J. E. A. Ohlsson i Halmstad inom Andra Kammaren väckt motion,

n:o 6, af följande lydelse:

»Det allmänna förhållandet med de kassor, som vid åtskilliga affärsföretag

åstadkommits antingen af arbetsgifvaren ensam eller af honom

och arbetstagarne i förening för att bereda de senare ekonomisk hjälp

vid sjukdom, dödsfall eller på ålderdomens dagar, torde vara, att de

förvaltas af arbetsgifvaren och att dit hörande medel mot ränta användas

i hans affär. Om det nu inträffar, att arbetsgifvaren, det må vara en

enskild man eller ett bolag, måste afträda sin egendom till konkurs,

föreligger den faran, att bär åsyftade penningmedel till större eller

mindre del eller måhända helt och hållet gå för kassornas delägare

törlorade. För att detta missförhållande må blifva undanröjdt, vågar

jag härmed vördsammast föreslå,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådant

tillägg till bestämmelserna om förmånsrätt, att däri äfven må inbegripas

under arbetsgifvares förvaltning stående medel, tillhörande deras arbetstagares

sjuk-, begrafnings- och pensionskassor.»

Förevarande framställning afser att åstadkomma en lagändring i

syfte att under arbetsgifvares förvaltning stående medel, livilka tillhöra

af arbetsgifvaren ensam eller åt honom och hans arbetare i förening

till de senares förmån bildade sjuk-, begrafnings- eller pensionskassor,

må i händelse af arbetsgifvarens konkurs utgå med förmånsrätt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

i likhet med hvad i 17 kap. 11 § handelsbalken stadgas beträffande

kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare

samt vissa allmänna kassors, penningverks och inrättningars

fordringar hos de tjänstemän, som äro satta att deras inkomster uppbära.

En likartad framställning förelåg till behandling vid sistlidet

års riksdag. Af enskild motionär hade då väckts förslag att utsträcka

sistberörda förmånsrätt till att omfatta äfven de fordringar, som andra

kassor, hvilka vore likställda med de i nämnda lagrum uppräknade,

hade hos sina föreståndare. I sitt öfver berörda motion afgifna utlåtande

anförde lagutskottet bland annat, att det i viss mån innebure

en inkonsekvens, att kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar

bos deras föreståndare åtnjöte förmånsrätt, under det att sådan

rätt icke vore förenad med andra likartade kassors fordringar hos de

personer, som på grund af särskildt uppdrag förvaltade desamma. Rent

principiellt vore sålunda ett likställande i förevarande hänseende af

samtliga ifrågavarande kassor att förorda. Detta skäl syntes emellertid

utskottet icke utgöra tillräcklig anledning för vidtagande af den föreslagna

lagändringen.

Medgifvande af en sådan förmånsrätt som den då ifrågavarande

vore nämligen enligt utskottets uppfattning ett i flera afseenden

olämpligt sätt att skydda en kassa mot förluster på grund af förvaltarens

insolvens. Hvad som särskildt talade mot dylik rätt vore, att de a i

anseende till sin förekomst och utsträckning i det särskilda fallet icke

vore fullt klar och tydlig för tredje man. Det vore af denna anledning,

som man i den modärna rättsvetenskapen alltmera utdömt dessa is. k.

tysta förmånsrätter såsom oförenliga med den betydande roll, som

krediten i närvarande tid spelade.

För äldre tiders enklare förhållanden kunde ifrågavarande förmånsrätt

hafva varit passande och motsvarande ändamålet med densamma

utan att medföra någon större olägenhet. Då 1734 års lag

tillkom, voro de kassor, som i förevarande lagrum angifvits, de hufvudsakliga

kassorna af hithörande slag, och det torde hafva varit ett allmänt

kändt förhållande, hvilka personer som hade uppdrag att förvalta desamma.

Då därtill kom, att i äldre tider ett anlitande af krediten i

jämförelsevis ringa utsträckning förekom och att berörda kassor väl i

allmänhet ej voro af någon mera betydande storlek, kunde icke något

vara att mot denna förmånsrätt invända. Numera vore dock förhållandena

ändrade. Särskildt i de större städerna hade för tillgodoseende

af en mängd kommunala uppgifter bildats kassor, .hvilka ofta uppginge

till ganska betydande belopp. Förvaltningen af dessa kassor ombesörjdes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

i allmänhet såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag af personer i olika

samhällsställningar. För affärsmän eller andra, som behöfde anlita

krediten, skulle emellertid emottagandet af ett dylikt förvaltningsuppdrag

med tillvaron af en sådan förmånsrätt som den ifrågasatta ofta

medföra olägenhet på grund af den ofördelaktiga inverkan uppdraget

skulle hafva på deras kreditställning, och det skulle därför mera än

förut möta svårigheter att finna lämpliga personer, hvilka vore villiga

att åtaga sig sådana befattningar. För andra borgenärer skulle det

innebära ganska stor risk, om dylik förmånsrätt åtnjötes af en mängd

kassor, rörande hvilka det icke städse kunde antagas vara allmänt bekant,

af hvem förvaltningen utöfvades. Det torde dessutom vara svårt

att med bestämdhet angifva gränsen för de kassor, hvilka, om den

föreslagna lagändringen skulle vidtagas, borde tillerkännas förmånsrätt

för sina fordringar.

Hvad 1903 års lagutskott sålunda anförde äger efter utskottets

mening i motsvarande delar sin tillämpning äfven å nu föreliggande

motion. Visserligen är det ett beklagligt förhållande, om en kassa af i

motionen angifven art, helst om den till afsevärd del åstadkommits äfven

genom under en lång följd af år af arbetarne gjorda tillskott, genom

arbetsgifvarens insolvens går helt eller delvis förlorad. Men till förebyggande

häraf böra efter utskottets åsikt helt andra utvägar tillitas

än den i motionen ifrågasatta, nämligen i syfte att friställa en dylik

kassa. Och äro åter de af arbetsgifvaren gjorda tillskotten lämnade

under förutsättning, att han själf skall förvalta kassan och hafva dess

medel innestående i sin affär, kunna arbetarne ej sägas hafva till kassan

fatt en sådan själfständig rätt, att densamma enligt vanliga rättsgrunder

kunnat på bekostnad af öfriga oprioriterade fordringsägare tilläggas

förmånsrätt för medlen i arbetsgifvarens konkurs.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bill. till lliksd. Prof. 1904. 7 Sami. 4 Höft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.